Och dâ hade de ju ändâ bâde apa, häst och villa!

24 stycken anställda, det är inte illa!
De hade ju trots allt apa, häst och villa!
Och ändâ gjorde de det.

Fâ företag har blivit sâ exponerade den senaste tiden som France Telecom. "Ännu en", stod det idag, med äckel i rösten pâ samtliga löpsedlar - och det är klart det chockerar.

För det gör det ju, alla dessa självmord. De dimper ned det ena efter det andra - och detta pâ de mest vâldsamma vis. För tre veckor sen slängde sig en ung kvinna ut genom ett fönster pâ 4e vâningen i en byggnad i Paris. Veckan dessförinnan försökte en man att knivhugga sig själv till döds, mitt i ett möte. Idag var det dags för "51-âringen" att benämnas. Som lämnat in igâr, angivandes "klimatet pâ företaget" som huvudskäl i sitt avskedsbrev. Och VDn kommer väl fâ gâ ut och tala om, igen, pâ vilket fullaste allvar han tar även denna signal.

Men rätt ska väl ändâ vara rätt - även här. 24 stycken pâ 100 000 är inte JÄTTEmycket. Hur makabert det än kan lâta.
0,0024%. Och förresten, 0,0024% är inte ens det riktigt sanningsenligt, för de 24 har tagit livet av sig under en ett och ett halvt ârs-period. Sâ i grova överslag räknat blir det 16 pâ ett âr.
16 pâ ett âr bland 100 000 anställda är det samma som 1,6 pâ ett 10 000 företag. 0,16 pâ tusen. 1 pâ 6250. Det är som pâ nästan vilket företag som helst. Här är det dessutom ett fd och till nyligen statligt företag som blivit privatiserat. Där personal gâtt frân trygg funktionärsställning till konkurrensfylld ângest.

I Frankrike tar 100 000 personer livet av sig per âr (statistik frân 2007). 
I Frankrike bor 60 000 000 personer.
Lât oss dra bort 1 av de 60 miljoner och anse att de är barn - för att göra det enkelt för oss. (För även om, jomenvisst, även barn, sâ i alla fall mycket färre).
100 000 / 50 miljoner = 0,2%

France Telecom klarar sig med andra ord bättre i statistiken än Frankrike.

Är det jag som är trött i huvudet eller min miniräknare som räknar fel? (kan sâ vara, kan sâ vara...).

(Frâgan är mao: VEM kan det vara som vinner pâ att France Telecom blir svartmâlat? För nâgon, ja det mâste det ju vara).

Hurra! Citronen har âtergott till florsocker!

För idag har jag:
- vaknat som en spänd vajer
- genast upprörts över att världen kan vara sâ galen att en Polanski blir kidnappad av amerikansk polis när han ska hämta kulturpris i Schweiz (det känns som en modern Hitchcock film...), över att en lag ska behöva applikeras helt blint bara för att det är en lag; jag veeet att det annars inte skulle vara en lag, men ändâ - den mannen har väl om nâgon redan fâtt sin beskärda del här i livet...?
- druckit mitt morgonkaffe och tagit taxin till kontoret i det andra landet där jag jobbat sen i mândags eftersom min chef är baserad i det landet och jag behövde jobba med min chef
- jobbat soch tyckt det varit nästan lika kul som innan svackan och därefter tagit flyget tillbaka till huvudstaden tillsammans med min toppchef till chef som bytte flyg bara för att kunna flyga med mig dâ "han sett" att jag behövde det
- velat kyssa densamme för hör här: efter att ha hört mig förklara att jag inemellankänner mig schizofren - över att det alltid är jobb eller privatliv, att mitt liv är sâ till den grad tudelat att det ibland skrämmer mig (visst lâter det sobert?) - sa han enkelt att han aldrig jobbat med nâgon bättre och därför bad mig  jobba lite mindre, ta lite tid ngn minut om dan om sâ behövs för han är glad att jobba med mig och vill kunna fâ fortsätta med det
- använt flygresans gâng till att pâminna mig om att jag har en jäklans tur 1. att leva, 2. att ha ett jobb, 3. framförallt ha ett roligt jobb där jag fâr använda bâde huvud, hjärta och utmaningstarmen - och ett där jag kan tala med min chef rakt-upp-och-ned-och-utan-krusidull
- rusat frân flyget till taxin till tâget till promenaden till hemmet och fâtt pussa pâ den jag inte tänkt nämna, men givetvis gör ändâ för hur kan man tysta ned mer än nâgon dag att man har ett litet flickebarn när man har det och i och med henne bara ännu mer inser hur in i vassen tudelad man är?
- tagit henne pâ armen och sprungit och hämtat hennes far med ett: vad ska vi äta? och sedan plockat upp ta-med-kassen och funderat över vad det egentligen finns i râ fisk som oundvikligt gör sitt men verkligen gör det - jag är tillbaka!!
- Och nu ska jag därför skriva ett inlägg och besvara ett inlägg jag just läst och som fâr mig att inse att även de bästa blir förblindade av "objektiv" statistik.

Och efter allt detta intalat mig själv för femtioelvte gângen att jag nu jäklar mâste lära mig andas och lâta mitt liv andas: in, ut, massor att göra alternerat med ingenting alls.

Men det kommer säkert inte heller denna gâng ske.

Men däremellan kommer fasta. Imorgon bär det âter iväg, tom lördag, och är det ngt jag mâste ta itu med sâ är det detta; det ständiga resandet.

Tjing!

hahaha - andra blir till pumpor och grodor, jag blir till reklampelare!

Ja ja, sâ fâr det vara.

Jag är en nybörjare, men ocksâ matt

Oj oj. Ibland glider saker iväg utan att man tänker pâ det. Och jag är irriterad, pâ mig själv och lite pâ andra.
Gâ ni hit och läs lite Bodil Malmsten istället - hon är inte irriterad, hon känns i dessa dagar mest... trött?

Själv känner jag mig inte alls typiskt svensk eller letandes efter vad som är politiskt korrekt apropâ Polanskis arrestering. Jag blir ledsen. Och i ett andra andetag arg.

En annan höjdare.

Först under studier pa franskt universitet kom jag i kontakt med honom.

Ovan syns Lucius Annaeus Seneca avbildad pâ sin dödsbädd - eller snarare dödssits, frân vilken han hâller hov fôr sina lärjungar efter att själv valt att öppna sina handleder framför att bli avrättad och detta efter ett lângt och minst sagt innehâllsrikt liv.

Han föddes "runt 1 före JC" (bara det!), och kom till Italien och Rom i barnaâr. Runt tjugo blev han svârt sjuk och skickad till Egypten för att "se refaire une santé", som man säger - för att âterskapa sig en hälsa. Han âtervände först tio âr senare, trettio âr fyllda, och det är dâ det börjar hända spännande saker. Han blir râdgivare vid kejsaren Calligulas hov (enligt sägnerna är C. avundsjuk pâ hans intelligens nästan frân start) och, tio âr senare, efter att Calligula dött och efterföljts av Claudius, är det Messaline, Claudius tredje hustru (som han gift sig med efter att pâ hennes inrâdan ha lâtit avrätta sin äkta maka nr 2...), som lâter bannlysa honom, efter att ha anklagat honom att ha varit otrogen med Julia Livilla, syster till Cladius kommande fjärde hustru Agrippina (medan hon själv, Messaline alltsâ, har som hobby att öppet prostituera sig pâ Roms gator). Phuuu. Hängde ni med...?

Efter tio âr i exil, likt en Victor Hugo, blir han dock âterkallad till Rom av ingen mindre än Claduius fjärde hustru (Claudius som kort tidigare upptäckt Messalina's verkliga jag och lâtit avrätta även henne). När Cladius dör, tio âr senare, blir Senecus den nye och mycket unge kejsarens lärare och râdgivare - Neron är dâ bara sjutton âr.
Senecus blir genom âren allt rikare, allt mäktigare - enligt mânga mäktigare är Neron själv och han blir snart anklagad just för detta. Det blir inte bättre av att han själv öppet slâss för motsatsen: ett asketiskt liv... Ständigt mâl för avundsjuka anklagar man honom snart dessutom för att skriva allt fler dikter allt eftersom Neron tycker alltmer om hans poesi. Ju fler anklagelser, desto mer gâr han in för sin roll som Nerons râdgivare - sâ till den grad att den senare tillslut börjar hata honom för att ständigt pâminna honom om att verklig storhet är ett liv lângt undan lust och lyx.
Situationen blir ohâllbar och Senecus ber tillslut att fâ slippa sin roll som "Kejsarens vän" och erbjuder att i utbyte skänka kejsardömet alla sina rikedomar. Neron vägrar. Âr 64 har Nerons galenskap blivit fullständig och han försöker tom förgifta Senecus, som, âret därpâ, blir ofrivilligt inblandad i en konspiration mot Neron och officiellt dömd till döden. Han väljer istället att självmant gâ döden till mötes och skär upp sina handleder. Det var som bekant med detta som detta inlägg inleddes.

Men, som nâgon sa: det var ju inte alls det här jag ville säga.

3 vise män: Platon, Senecus och Aristoteles.

Senecus - eller Sénèque som är hans franska namn och som vilken jag lärt känna honom - har skrivit bland de mest fulländade texter jag än sâ länge kommit nära. Ett av hans "nyckel koncept" är att man i sitt liv ska hinna med först ett liv med mycket handling och action, följt av ett liv i "reträtt" (ett tillbakadraget sâdant, fyllt av filosoferande, böcker och skrivande). Först action - för det förutan har man helt enkelt inte mycket att filosofera över eller skriva om. Ytterst viktigt, men lika viktigt att inte glömma del 2.

Ett annat är att mâlet varje människa är skyldig sig själv är att sträva efter att bli sâ fullkomlig som det nâgonsin är henne möjligt. För "den perfekta människan finns, men hon är mycket sällsynt. Det föds en av denna sort vart femhundrande âr". Mao, kan man inte bli denne till perfektion vise man (perfectus), kan man âtminstone vara vis pâ det vis att man gör allt in sin makt för att försöka bli det.

Som stoiker var Sénèque vidare emot allt som heter passion. Passion i bemärkelsen allt som rubbar själens lugn. För utan lugn, inget förnuft. Den vise bör mao lära sig att inte känna vare sig glädje, lust eller rädsla - i överkant. "Men hur ska man nâgonsin inte känna för mycket sorg när en när och kär dör? Hur kan man inte känna rädsla inför vad som komma skall?" Han ger ett râd framför andra: Att ägna sig ât premeditation.
Inte att meditera - fundera över det som ske. Men att pre-meditera - fundera över det som komma skall. Förbereda sig mentalt. Föreställa sig inombords de situationer som ligger framför en, att därigenom identifiera och lära känna sina svagheter, för att i förväg bearbeta dem. För att när situationen blir verklighet undvika att förlora sinnesro, energi och förnuft.

Ett av hans storverk: Tid till sig själv. Vilket väl faktiskt skulle kunna översättas med trendkonceptet Egentid.

Ett annat Om livets korthet (De breuitate uitæ). "Vi har inte för lite tid, men vi förspiller mycket av den".

Nâgra andra av hans titlar:
Om den vises orubblighet (De constantia sapientis) 
Om själens lugn (De tranquillitate animi) 
Om varats lätthet (De otio) - Skulle man väl kunna översätta det med - eller har nâgon en bättre idé? (Och här har vi ju honom igen: Oblomov!!! Den som hann läsa mitt inlägg om Nikita Mikhalkov innan jag lyckades radera det fullständigt vet vad jag menar med "igen" och jag ska försöka âterupp det en annan kväll...)
Om ett lyckligt liv (De uita beata)
Om ilska (De ira)

Visst är det fint?

Rätt ska vara rätt: Tack Linda Skugge!

Läste här via en länk till en länk till en länk att alla inte är det minsta sugna på att följa Linda Skugges blogg när allt hon gör är att länka till sina kompisars olika webbprojekt.

Klargörande 1: Själv känner jag inte Linda Skugge och Linda Skugge känner mig veterligen inte mig. Däremot läser Linda Skugge sina mail och det vansinnigt snabbt.

Vidare skriver Popjunkien att LS visar prov pâ "ett totalt ointresse av att ha en dialog och att det är anledningen till att Skugge som bloggare varken är väl läst eller en naturlig del i bloggkonversationen. Hon har helt enkelt ingen koll".

Min tolkning: Att LS har ett totalt ointresse av dialog pâ sin blogg är givet - kommentarsfältet är stängt sâ det om nâgot är väl ett tydligt tecken pâ det. Men att hon är väl läst, det kan jag utifran antal personer som hittat hit pga en intetssägande länk med säkerhet intyga (och ocksâ om att majoriteten illa kvickt hellre vill âtervända till hennes mycket roligare värld än att stanna här, haha).

Jag tror tvärtom att Linda Skugge har total koll (därav mitt tidigare inlägg). Apropa att ha ett klart mâl med sin blogg sâ tror jag snarare att hon vet precis vad hon vill med sin blogg (vilket uppenbarligen är allt utom social diaolog eller att vinna ditten eller dattens bloggpris). Det, och annat, fâr mig att jubla och gratulera till totalt fokus, total kontroll och enorm energi för att nâ sina mâl. Att dessutom ha styrkan att fâ med sina medarbetare i samma anda är bara det en enorm talang - som modern affärskvinna är hon ett praktexempel. Fâ, i bloggvärlden, visar upp samma mâlmedvetenhet - och ytters fâ, i affärsvärlden som i bloggvärlden, har myntat uttryck med sitt eget namn.

Klargörande 3: Detta är inte ett manifest för Linda Skugge. Jag är heller inte köpt av Skugge, (även om det hade varit riktigt trevligt om sâ hade varit fallet, hehe). Sâ jag kan bara sluta där jag för nâgra dagar sedan började: Säga vad man vill, men Linda Skugge är ett marknadsföringsgeni. Bâde att vara och "att göra" en Linda Skugge ytterst är fâ förunnat. Och hon utmärker sig som sâdan även i bloggvärlden.

Montaigne - i bilder

...Och bara för att ge er nagot vackert att titta pa istället för alla dessa ord medans jag gâr och utför lite tortyrredskap, här är han ju sâ...

Den käre Montaigne. Michel. Och här är hans bilbliotek, inte illa det heller

I detta, sitt torn, utanför Bordeaux, satt han och skrev, läste eller funderade... när han inte var borgmästare... eller pâ resor i Italien - eller i gâng med att övertyga de franska kungarna att sluta religionskriga. Och ocksâ sâ snart han helt enkelt ville bort frân sitt vardagsliv och sin fru och barn - jodâ, han hade de bâda, men var ingen fantast - för att umgâs lite med de stora.

Och har ni vägarna förbi Paris, ta er gärna en tur till Michel - han sitter alldeles nära St Michel, ja faktiskt nästan precis mittemot la Sorbonne. Alldeles nära de andra.

Latinska rötter: Travail - ett tortyrinstrument

Nu till nagot mycket trevligare - varför inte servera lite latinska sprâkrötter sâ här till morgonkaffet?
Jo, för det ena leder som bekant till det andra och jag vill dela med mig av en av de mest intressanta latinrötter jag upptäckte under mina studier i medeltidsfranska - en period dâ jag förstod hur mycket som fanns i sprâket, i orden, mer än bara dess "platta" nutida och bokstavliga mening - och som manga kanske redan känner till, men för de som inte gör det...
Ordet travail, arbete, kommer frân latinets tripalium - ett tortyrinstrument. Fram till vâra dagar har alla uttryck med ordet travail, alla dess innebörder som gemensam nämnare: roten till lidande. Det âterfanns redan pâ medeltiden, tel quel i ordet tripied - ett trebent tortyrinstrument. Travail; travel; man âterfinner ordet i engelskans travel som dâ ordet kom in i engelskan, pâ medeltiden, innebar ett icke helt osvettigt projekt. En kvinna som befinner sig i la salle de travail ligger i rummet där hon ska föda. Hon är i arbete, en travail, när hon föder (jojo - kristendomens "mannen ska svettas för sitt leverne och kvinnan ska..." âterfinns alltsâ direkt i sprâket). Nagot som "arbetar en" mentalt är nagot som gör att man inte kan sova - ça me travaille.

Och ni - vad arbetar er denna morgon?

Balans - svart eller vitt eller svart och vitt!

När jag läser gârdagens inlägg inser jag att det lâter som att jag hatar att jobba. Jag älskar att jobba! Men det som är svârt, sâ svârt, det är att hitta en balans som fungerar i längden. Den spontana inställning jag har och delar med mânga är: nu kör vi sâ det ryker! Inte bara vad gäller jobb, men vad gäller allt. Vitt eller svart, strunt samma, men det blir alltid enfärgat.Springer jag sâ jävlar ska det springas (och det hâller alltid nâgra mânader, sen lägger jag av och börjar om âret därpâ). Ska det dras ned pâ cigaretter är det lika bra att sluta helt (konstigt exempel, men dock). Det är sâ jag trivs: ett projekt som man gâr till grunden med, nâgot man tillägnar all sin mentala energi. Alltsâ inte bara vad gäller jobb. Men man mâste lära sig att "allt eller inget" är tonârsattityder. Det tror inte jag, i alla fall fungerar det inte för mig. Tro mig, jag har försökt. Försökt lägga om, försökt dra ned pâ tempot, för att det ska "hâlla i längden", men sâ snart det inte längre är helhjärtat eller med totalt engagemang, snarare, tappar jag istället intresset, motivationen försvinner och hela tillvaron blir absurd pâ nâgra minuter. Dvs, med mâlet att det ska "hâlla i längden" uppnâr jag motsatt resultat. Det är alltsâ lika bra att assumera den läggningen - att köra sâ det ryker, sâ länge jag orkar och tycker det är kul.

Vad är det dâ som gör att man inte tycker det är kul längre? Den gemensamma nämnaren jag funnit är: när jag inte längre lär mig nâgonting. Tidigare trodde jag det var sâ snart det inte hade med kultur att göra (haha). Tyckte allt annat var absurt och inte bara absurt, otänkbart. Sen hade jag "turen" att bli inkastad i den ena utmaningen som följdes av den andra, nästintill ofrivilligt; jo, tur, för jag insâg plötsligt att det fanns oj sâ mycket annat som kunde vara intressant - ocksâ. I parallell. (Och med "ett jobb är kul sâ länge man lär sig nâgonting" menas givetvis inte vad som helst, ska tilläggas. Sâ länge man fâr en inre utmaning? Sâ länge man lär sig nâgot som gör att man känner att man gâr vidare med sig själv? Vilket inte är det lättaste att hitta, det heller).

En annan nämnare är givetvis ocksâ stress. Mycket att göra är inte stress, inte för mig: jag älskar faktiskt att ha lite för mycket att göra. Stressen, den jag inte stâr ut med, uppstâr nästan alltid när man har för mycket att göra av nâgot man i grund och botten inte är motiverad av. Att känna sig tvungen att göra nâgot man helst skulle vilja kasta ut genom fönstret (som mânga föräldrar med sina smâbarn, haha). Mao gâr de 2 hand i hand.

Ja det var mina funderingar sâ här pâ morgonkvisten. Svârigheten att hitta balans. Att dra ned pâ tempot utan att för den skull tappa motivationen. Jag har aldrig lyckats hittills, men skulle sâ gärna vilja för man kan ju inte börja om pâ helt ny kvist vart tredje âr (eller kan man?). Att lyckas med det där som förmodligen är det svâraste problem man har att göra med i ens existens: det materiella. I alla fall sâ länge man har lyxsituationen att ha fötts i ett fritt, rikt land där man har mânga valmöjligheter, ska tilläggas. Men det har jag ju.

Människan ska svettas för att tjäna sitt leverne och kvinnan lida när hon ska föda. Problem nr 2 är nu avklarat, i alla fall för alla som tâl peridural (och inte heller hamnar i alla andra situationer som gör den omöjlig). Nummer ett är fortsatt en klurighet.

Tolv timmar senare...

...och ännu en flygresa rikare är borgmästarn och fransyskan trots allt ungefär en, även om de ocksa samtidigt är 2. Nr 2 ska nu alldeles strax äta middag med en kollega. Den en och samma sitter här och knappar pâ ett tangentbord som är detsamma hon knappade pa tolv timmar tidigare, pâ hemmaplan. Och faktiskt är nummer tvâ riktigt nöjd över att äta middag med just denna kollega, för med henne är hon riktigt mycket nummer ett - ocksâ. Hâ hâ jaja.

Montaigne et le maire ont toujours été bien 2

"Montaigne och borgmästaren har alltid varit 2 helt skilda varelser". Sâ ungefär skulle man kunna översätta en av de meningar som betytt mest för mig. Pepp! Kom igen, du kan du med. Montaigne menade ungefär att "jag lyckas avskilja mitt privata jag och mitt offentliga, min yrkesroll, sâ till den grad att jag är sâ väl medveten om den stora skillnad som finns dememellan att det inte längre stör mig att det faktiskt är en sâ stor skillnad". (Läs BÖR störa mig, för ibland skiner det igenom att det inte alltid är fallet för honom heller, phhu, han var bara människa, men det var ett av hans motton till hjälp inför en av livets mest kluriga frâgor och han bestämde tidigt att lämna det bästa av sig själv till eftervärlden, vilket vi är otroligt tacksamma för).
Jag lyckas, ofta. Och tycker att det är en ytterst hedersvärd position, till för att sträva efter - mindre pityful och större chanser till att komma vidare. Men inemellan kommer perioder med ramaskri.

PS. Tack själv, Linda!

sep26

Postat kl 19:42 
Tack Fransyskan

fransyskan

(http://www.amelia.se/blogg/linda-skugge/, eftersom jag fortfarande inte lyckas länka).

Och stort grattis till lyckad bokmässa.

Google avtal och Unni Drougge

Faktiskt var det det här som fick mig att vilja skriva det här, efter att först ha kommenterat kort pâ Newsmill. Unni Drougge är Unni Drougge och inte Maria Johansson eller Erik Andersson (obs! fiktiva namn) och det är mao lätt för henne att säga och blint att kalla allmängiltigt. Att hon är "fri" tror jag mao är en lätt överdrift och här handlar det inte om nagra "surt sa räven". Vidare är en bok är en bok och inte musik.

Hursom. Google avtal. Det händer mycket i hela Europa - och vad som väntar mânga bokförlag/författare - kan bli mycket tydligare i mitten pâ december. Dâ "avgörs" rättegângen mellan bokförlaget le Seuil som redan 2006 stämde Google pâ 15 miljoner euros för piratkopior. Häromdagen uttalade sig Hervé de La Martinière, VD för gruppen La Martinière i vilken le Seuil ingâr, med ord som "vi bör enbart förhâlla oss till Google i rent juridiska termer". 
La Martinière's advokat, Yann Colin, menade dock att Googles system är "olagligt, farligt och gör stor skada gentemot bokförlagen". Det rör sig om piratkopior "utan nagot som helst urval" och framför allt "utan det pedagogiska mâl" Google understryker att de har. Sökfuntionen är gratis för Google, gratis för surfaren, mais inte för annonsören", som istället genom annonseringar försäkrar Google dess överlevnad.

Pâ vilket Alexandra Neri, Google's advokat, svarade med att kontestera det franska rättsväsendets kompetens - hon grundar sitt argument pâ att numeriseringen utförs i USA. "Vilket gör Googles handlingar allt utom illegala. Vi har aldrig pâstâtt att Seuil inte skulle inneha rättigheterna till alla verk - i pappersupplaga. Men de har oss veterligen aldrig bevisat att de innehar rättigheterna till den numeriska versionen av samma verk".

Vart Google kommer hamna med liknande argument stâr idag oklart - men är nästintill en bisak i sammanhanget. Det visar däremot upp en hittills väl gömd intention som är allt annat än ridderlig - och ocksa att Google förmodligen har mânga kreativa personer som funderat mycket de senaste âren. Fortsättning följer.

Jag är en nybörjare, 2 (grrr).

Som följd till föregaende inlägg ska här tilläggas att jag tar mig själv pâ orden sâ till den grad... att jag nu ocksâ lyckats radera ett inlägg jag absolut inte hade tänkt radera - med en kommentar som gjorde mig varm om hjärtat i morse. (En vacker dag kommer det mao dyka upp ett inlägg med rubrik "Nikita Mikhalkov i bilder e-t-t"). Sa, för att omformulera min princip "handla först, finslipa sen" : Man lär av sina misstag.

Omstart

När man startar en blogg bör man ha tänkt igenom vad man vill med den, vilka ämnen man ska behandla, vilken röd trâd som binder samman dem. Vad man inte vill nämna eller skriva om. Etc. Jag vet.
För tvâ âr sedan testade jag att börja blogga, det höll ungefär den tid det tog att skapa bloggsidan - jag var helt enkelt inte motiverad, mer än att jag ville se hur man gjorde. Häromkvällen flög det i mig igen. Efter nâgra minuters letande fann jag den âter. Och satte fart.
Men även om det tycktes vara en plötslig impuls - att leta upp den -, sâ fanns det en anledning, eller snarare anledningar till att göra det just dâ. (De "plötsliga impulserna" är mycket sällan plötsliga impulser). Men jag hade inte riktigt tänkt färdigt vilka de var. Korkat kan man tycka. Dock är det nu sâ att ska nâgot pâbörjas sâ är det lika bra att dra igang först, utan att ha tänkt alltför mycket i förväg. Finslipet kan man ta sen - det viktigaste är att komma igâng. Det är sâ jag hamnat där jag är. Det är sâ jag fâtt mina jobb. Det är sa jag vâgat göra ett flertal tvärvändningar.

Sâ: Omstart pâ omstarten. Vissa inlägg har ikväll försvunnit. Vissa skrivits om lite. Andra kommer skrivas om ännu lite till, ännu nâgra till kanske raderas. Och jag ska nu ägna nâgra minuter ât att klura ut hur man gör för att arkivera per ämne - vet nâgon tar jag tacksamt emot hjälp. Hittar jag inte fâr det bli ett antal rubriker som "Stil vs innehall, 1", "anledningar till intrig 2", alternativt "Fortsättning fyrtioelva pa Nikita Mikhalkov i bilder fran 25/9". Osv. Det far vi sta ut med - för utan möjlighet att ta upp ett ämne igen, fortsätta, utveckla, kommer jag mycket snart tappa intresset. Skriva det perfekta inlägget och publicera sen är inget alternativ; skriva för skrivandet är det inte heller, det har jag inte tid till.

Och redan nu: ursäkta min franska, bokstavligen. Samt att jag gärna mottager kritik och motsatta uppfattningar i kommentarsfältet (till en viss nivâ; haha. Läs: "pâ villkor att de är hövligt formulerade").

Snart förgar dina ungdoms dagar...

"Hur du vänder dig och hur du svänger dig sa laga att du har en trogen vän. Snart förgar dina ungdomsdagar, snart förgar dina ungdomsdagar, Och aldrig komma de, nej aldrig komma de, nej aldrig komma de nâ' mer igen".

(Lyssnade vi pa här pâ morgonkvisten. Allan Edwall. En av de mest rörande röster jag känner till. Och jag tänker: men herrejisses. Är detta verkligen en barnasâng?).

Regissör, Realisatör

Det slog mig just när jag skrev.
Pâ svenska är en regissör en regi-ssör.
Pâ franska sköter densamme rekvisita.
Filmar gör han/hon som förverkligar. Realiserar.
Realisatören.
Nyansskillnad, men dock.

Tarkovskij i bilder

Efter det här, fick jag en plötslig lust att komma ihâg. Och klickade pa Google image (tack Google!) för att hjälpa minnet.

Först den här...

Sa makalöst fin. Lite spöklik, nästan, inte sant? Den sätter i alla fall fart i min fantasi pa bara nagra sekunder.

Och den här...

Vilken tavla, va?

Och här är han ju sâ: Ivan.

Den unge, vackre krigaren.

Kommer alltid att minnas de dryga tre timmarna pa pa Max Linder biografens balkong - den mäktigaste biobalkong jag känner till, första raden, möjlighet att lägga upp benen och framför dig har du en fantastisk biosalong och duken precis i rätt ögonhöjd... Och Ivans barndom. Björkarna. Det blonda. Livet som blir som det blir och ofta med inslag av tragedi, annars vore det inte livet.
Det fantastiska med att fatt ha bott i Paris i sa manga ar som det blev, över tio, och dessutom under dessa haft det lyxiga studentlivets tid eller i alla fall frihet att disponera sin tid (nästan) som man vill - vilket man inte förstar da, att det är, fantastisk lyx, men langt senare... - är ju bland annat tillgangen till dessa biografer. Till programmationen dessa biografer erbjuder. Ständigt. Och inte bara i samband med nagon festivalvecka. Det är kanske det jag alltid kommer sakna mest.
Vilket sanslöst tidsbyte det var - världsbyte - tjugoett ar gammal och nyanländ efter tjugoett ar i Göteborg, Sverige, gymnasium, vi har tagit studenten... Ivans barndom. Fran Max Linders balkong.
Tarkovskij är bilderna. Kompositionen. Natur och livet i komponerad bild. Med lângsamheter. Ibland nästan stunder av utrâkning. Ofta utan repliker.

 

 

 

 

 

 

 

Det ryska som snuddar det svenska - i alla fall det vilda svenska. Skogarna. Fälten.

 

Spegeln. En annan kväll. L'Arlequin. Nästa favoritbiograf. Rue de Rennes. Bara detta att varje film etsat sig in som ett minne, en känsla, en stund, en biograf säger mycket.

Och här är de, i action. Med Sven Nykvist till vänster. Visst blir man lite avundsjuk. Jag blir, i alla fall. Även om det väl inte är riktigt rätt ord. Nostalgisk efter nagot man inte haft möjligheten att fa vara med och uppleva?

...jag menar, kolla bara makapären han sitter pâ!

Skulle kunna fortsätta i timmar.

Paradoxer

Sällan har det väl stâtt mer om bokmässan än de senaste âren i svensk press? Sällan fler litterära manifest (!), (och kommentarer om samma litterära manifest).
Och fantastiskt är det att se alla dessa klassiker, nyöversatta, nyutgivna, i pocketformat. För tio âr sen var det svenska pocketutbudet sanslöst mycket sämre.
Och svenska författare som dyker upp hos diverse franska förlag tycks utöka sig som svampar. Och deras respektive titlar ocksa. Eller kaniner?*
Allt uti dessa upprörda Googleavtals- och bokförlagstider.

*âterkommer i ämnet.

Höst

Idag var det verkligen det, höst, när jag gick ut. Kvart i sju, sprangmarsch till taget som skulle ta mig in till huvudstaden, efter att släpat mig i säng strax efter tva. NÄR hände det sist? Men det var sa där riktigt mysigt mitt i tystnaden, med mitt glas vin, att jag inte kunde lata bli att sitta kvar fram till datorn. Även fast jag visste hur trött jag skulle vara (och mycket riktigt var. Och är).

Höst ocksa för vissa saker läggs pa is. Som Therese Bohmans blogg. Och jag kan bara halla med Sofia - och alla oss andra som inte (ännu) kommenterat pausen. Vi hoppas det inte haller i sig alltför länge.
Och att romanen utökas med ord.

Vad som dock är lite trevligt är ju att bloggen tycks lyckas halla sig vid liv, i alla fall lite grann, medans innehaverskan tar paus (fa är de bloggar där det sker, sa det är en fin komplimang). Lite Tarkovskij, lite figuration. Lite som dödsrycken fran jycken som är övergiven i huset pa landet (men vars livsgnista vägrar att ge upp).

Nästa vecka ska temperaturen tydligen sjunka typ tio grader ytterligare. Jag tror inte riktigt pa det där med sa "langväga" väderprognoser. Fortsätter det sedan vara 25 grader pa eftermiddagen som det slutligen blev i eftermiddags fram tills det utlysta sjunkandet - ja da far vi väl sta ut med tio mindre i nagra dagar? (Men kyliga mornar, det är allt faktiskt lite hösthärligt).

"Mamma är lik sin mamma". 1.

Men det är jag ju inte. Och inte hon sin. Som inte är det heller.

Mamma:
- Imorgon ska jag ha svenska med min âtta igen. Vi har läst klassiker nu det senaste. Karin Boye, Moa Martinsson, Selma Lagerlöf… Det är inte lätt att fa dem att intressera sig.
- Nej, det kan jag tänka mig.
- ”Ahhh, neeej. Inte mer förfaaaattare. Fan vad traaakigt!!! Och varför mâste alla vara sa deprimerade hela tiden? Begar självmord hela bunten…”. ”Men jag minns det ju själv. Hur trakigt jag tyckte det var med dikter och det där... Men du gillade det va?
- Ja. Fast jag tyckte just att vi läste för mycket OM dom - och inte tillräckligt det de skrev. Men hur sjutton kan man fa det att bli mer intressant da tro…
- Nu ska vi snart läsa Fröding och da ska jag ta med Cornelis (Vreeswijk), tänkte jag, Bergatrollet du vet. Ja sa ser dom ju i alla fall att det fortfarande är nagot levande.
- Haha. Mamma – de flesta nog inte ens vet vem han är! Cornelis.
- Tror du det… Jamen, nej, du har nog rätt. Herregud.
- (…)
- Imorgon ska vi läsa ”Det gör ont…” av Boye. Tänkte de skulle fa fundera över den för sig själva en stund och skriva ned sina intryck och tankar. Sen ska de fa sitta i grupper om tre och diskutera vad de kommit fram till.
- GUD vad jag hatade det.
- Vilket?
- Att sitta ned i grupp och diskutera vad man kommit fram till.
- Gjorde du? 
- Ingen kom ju aldrig fram till nagot. Eller rättare sagt, det var alltid samma personer som kom fram till ngt. Men aldrig ngt som intresserade mig.
- Ajda. Ja ja. (Langsam suck, djup). Ja, det far väl bli som det blir…
- Mamma – det blir säkert jättebra. Det är bara jag som, ja du vet. Jag är säker pa att det blir jättebra.

Jag är en nybörjare.

Eller är det Amelia.se som är överdjävliga? Jag vill inte lägga till deras hemsida i min blogglista! Jag vill länka till Linda Skugge! (Jag tänkte först att vad är detta: "inspireras av showroom"? Linda Skugge? Knappast! Aha...). Förmodligen är det väl dock bara jag som inte vet hur man gör. Tips mottages tacksamt.

Kreativa kvällen.

Haha. När jag tittar pa denna förstasida... Visst är det väl ända för sött allt detta violetta och rosa? I rent tjejigt genusperspektiv. Samt nagot som liknar ett hemmagjort lapptäcke. Haha nr 2: jag är nog inte längre helt frisk, jag menar svensk. Jag men. Män?

Säga vad man vill, men Linda Skugge är ett marknadsföringsgeni!

1. Pa Newsmill, givetvis
2. Skriver Unni Drougge provokativt och rappt
3. Sahär i bokmässedagar
4. Om hennes revolt mot konservativa bokförlag
5. Och hennes nya samarbete med Linda Skugge och VULKAN där hon numer ska ha sina samlade verk.

1. Pa sin blogg hos Amelia (istället för mama, family living, istället för Elle, Axessbloggen, eller Resumé...)
2. Länkar Linda Skugge till Unni Drougge
3. Allt medan hon visar upp sitt USB-smycke med glittrande stenar och smashing leende
4. Och den till bokmässan upptryckta Oranga VULKAN klänningen, annonserad pa bloggen för 2v sen
5. Efter att sedan en manad tillbaka stoltserat med lika Orange harfärg

Som perfekt matchar VULKAN-loggan. Det kallas planering. Det kallas kontroll.

Givetvis har hon greppet.  I SvD star det om henne. DN skriver och fotograferar henne. Och i Expressen skriver hon själv om det, under rubriken De förlegade.
Om sig - och hennes roll i dagens litteratursverige.

"Sälj din själ". Bara det.
26 mediaträffar och inte vilka träffar som helst.
"SMS-bok" - kanske inte världens mest intressanta idé, men först är hon - och säljer in det bäst.
"Natur & Kultur lanserar bok pa nätet".

Klickar mig igenom Vulkans site. "Editions pack". "Skrivkurs". 7 exemplar hos Kungliga biblioteket - for ever. Samt att "vi tar fram ett unikt ISBN nummer till din bok". Hon/de har tänkt pa allt - och att i förväg svara pa allas pahopp och kritiska kommentarer.

Det var även, som Bakhtine mycket snyggt papekade, ett annat snille's kanske största talang: Dostoïevski's.

Sen att man kan givetvis säga att vore inte Unni Drougge Unni Drougge skulle ingen människa idgas leta upp henne hos Vulkan.  Eller att det inom tjugo ar istället kommer vara Vulkan som har den dagsaktuella förlagsmakten - det handlar om maktförflyttning.

Men makten har hon, Gud, och hon är jäkligt driftig och pahittig.
 
Kan bara säga: chapeau. Jag är imponerad!

Tänk att det var 2 ar sen jag satt här sist.

Kan det vara sa att det är hösten som gör att man vill börja om kanske? Innan det är försent.
Hursomhelst ska jag göra ett nytt försök, vi far se om det haller längre än sist - 3 inlägg istället för 2?