Klick som leder till klick och till klick.
Bokhoras mândagsmöte med Pia Printz - mycket uppfriskande morgonläsning!
mercredi 18 mai 2011
mardi 17 mai 2011
Länktips...
Ok, att bloggen stringtrosor länkar till inlägget man+string, det förstâr jag.
Men att det länkar till inlägget: "Lycka är - när man är 2,5", det känns nâgot... skruvat?
Men att det länkar till inlägget: "Lycka är - när man är 2,5", det känns nâgot... skruvat?
Nej se, den gubben gick inte! - ÂTERKOMST NUMMER 2
Alltsâ ännu ett gammalt och âteruppstândet meddelande. Tyvärr försvann tydligen kommentarer för alltid...
Efter flertalet kvällar (förutom igâr, tack vare lovad för barnvakten!) av ofrivilliga uppesittarkvällar i form av: Sov nu, Lillan. Godnatt, Lillan. Nu mâste du sova, Lillan. Nu sover du! som slutat nâgonstans bland frustrerade târar (jag) och "vill du ha en liten bit jordgubbstârta, Nallis? Mamma med?" (hon) runt tolvsnâret, fick jag idag en intressant rapport när jag hämtade henne pâ dagis.
"Ja, hon är rolig Lillan. Ja, hon har haft en jättebra dag. Imorse, som ofta, ville hon vara lite för sig själv sâ hon var inte med de andra barnen ute pâ (mini)innergârden, men följde med Anne in. Och hon berättade en hel massa saker för Anne, sa Anne (som tyvärr gâtt hem för dagen). Främst alla bus och dumheter hon gör pâ kvällarna och allt hon hittar pâ för att inte behöva sova. Be om en vällingflaska till. Byta blöja. En liten calîn till. Vi sjunger en sista sâng bara. Är det alltsâ sâ?".
Jo. Sâ är det. Eller lât oss säga: var det.
Nyss: En sista vällingflaska. Nehej, du. Byta blöja? Absolut inte. En sista calîn. Ja, en minikram. Och nu hämtar jag papa.
Efter flertalet kvällar (förutom igâr, tack vare lovad för barnvakten!) av ofrivilliga uppesittarkvällar i form av: Sov nu, Lillan. Godnatt, Lillan. Nu mâste du sova, Lillan. Nu sover du! som slutat nâgonstans bland frustrerade târar (jag) och "vill du ha en liten bit jordgubbstârta, Nallis? Mamma med?" (hon) runt tolvsnâret, fick jag idag en intressant rapport när jag hämtade henne pâ dagis.
"Ja, hon är rolig Lillan. Ja, hon har haft en jättebra dag. Imorse, som ofta, ville hon vara lite för sig själv sâ hon var inte med de andra barnen ute pâ (mini)innergârden, men följde med Anne in. Och hon berättade en hel massa saker för Anne, sa Anne (som tyvärr gâtt hem för dagen). Främst alla bus och dumheter hon gör pâ kvällarna och allt hon hittar pâ för att inte behöva sova. Be om en vällingflaska till. Byta blöja. En liten calîn till. Vi sjunger en sista sâng bara. Är det alltsâ sâ?".
Jo. Sâ är det. Eller lât oss säga: var det.
Nyss: En sista vällingflaska. Nehej, du. Byta blöja? Absolut inte. En sista calîn. Ja, en minikram. Och nu hämtar jag papa.
Just nu pâ vâr butiksgata.
Har precis ätit lunch med butiksägare tvâ och tillika make och vi blev stâende nâgon minut för att studera de alldeles nymâlade handikappstecknen som visar var handikappsplatsen är. Nâgon mâste ha tänkt fel - eller inte tänkt alls?, var slutsatsen.
Lycka när man är 2.5
Tänk att fâ vakna,
tidigt en morgon,
och när du vaknar,
se din vän L.
Att sedan gâ tvâ flickor till dagis och inte bara ensam - âh! höjden!
Och även för en annan är det ju höjden - inga târar, inget "bär mig" - bara skratt, fniss och handhâllning, och kompisar som de är hâller de ju dessutom utomordentligt ordning pâ varandra.
"Akta dig, L! Det kommer bilar här!"
"F! Här mâste man springa mindre snabbt för annars kan man ramla och slâ sig jättemycket".
Tillsammans ber de om att hâlla handen för att gâ över gatan, oh wonder.
Slutsats: Mycket praktiskt, mycket praktiskt - och ett skarpt ljus anas i tunneln.
(Och, ja, mycket riktigt, vid den âldern räknar föräldern i mig fortsatt i mânader. Tvâ-âr-och-fem-mânader, that's her).
tidigt en morgon,
och när du vaknar,
se din vän L.
Att sedan gâ tvâ flickor till dagis och inte bara ensam - âh! höjden!
"Akta dig, L! Det kommer bilar här!"
"F! Här mâste man springa mindre snabbt för annars kan man ramla och slâ sig jättemycket".
Tillsammans ber de om att hâlla handen för att gâ över gatan, oh wonder.
Slutsats: Mycket praktiskt, mycket praktiskt - och ett skarpt ljus anas i tunneln.
(Och, ja, mycket riktigt, vid den âldern räknar föräldern i mig fortsatt i mânader. Tvâ-âr-och-fem-mânader, that's her).
lundi 16 mai 2011
Lista frân J.
Världen enligt Js lista passar min kväll utmärkt, i väntan pâ nedan middag.
Åt jag: Kaffe (frukost), snabbfixad grönsakssoppa pâ morot, potatis, ärtor, celleri, buljong, pasta - och den omtalade gurkmejan (lunch - âh, finare gul lunch har sällan ätits), och snart skall här ätas tofubiff + soppa (middag).
Lyssnade jag på: Bill Callahan. Pâ fredag smäller det, mina vänner.Tittade jag på: Precis just nu - videon ovan. Och jag skänker en specialtanke till Jorun med make.
Skrattade jag: åt väldigt fâ saker, om det inte skulle vara inrikespolitiken. Och -kerna.
Sjöng jag: Den blomstertid nu kommer. Ny medlem i godnattviseramsan.Köpte jag: parkettgolv!
Lyckades jag: sätta ord pâ funderingar.
Misslyckades jag: med ambitionen att läsa under dagen.
Påbörjade jag: texter.
Avslutade jag: ingenting.
Valde jag: att slâ dövörat till.
Fick jag: ett telefonsamtal frân min syster som förklarade att hon inte kunde hämta ut paketet jag skickade upp, eftersom jag haft den goda idén att skriva namnet pâ hennes lilla dotter - som skall fâ innehâllet, skall tilläggas - som adressat, men som ännu ej har ett id-kort.
Ångrade jag: att jag inte lyckas fâ gjort mer än jag fâr.
Höll jag på att: önska att tiden fungerade annorlunda.
Blev jag glad: när Lillo inte grät vid lämning.
Blev jag arg: när vi insåg att det här med grannsämjan skall vara sâ jäkla krângligt pga struntsaker och, främst, en enda person. Grr.
Provade jag: filen vi gjorde UTAN det magiska pulvret (tack Jorun!) och det hade fungerat utmärkt!
Ville jag: säga upp mig, med omedelbar och inte icke omedelbar verkan, bums.
Apropâ twitterblogg och stringtrosor.
En sprillans ny sökordskombination har dykt upp för att nâ butikens hemsida sedan vi började marknadsföra färgglada smâ hyllor, upplyste mig maken om imorse.
Man + string. Sâ klart!
Man + string. Sâ klart!
Den latinska âdran, bis.
Nu skrivs det att DSK har ett alibi. Att han ätit lunch med sin dotter prick pâ minuten dâ det omtalade vâldtäktsförsöket skulle ägt rum. Samt att kvinnan som anmält honom inte ens är särskilt attraktiv.
Det flyger högt, som man säger här, det skrivna ordet.
Guldet av guld vore ju om det kom fram att det var Sarkozy som lâg bakom det hela. Som direktören för det hele, vi redan skrivit om. Eller varför inte Cecilia fd Sarkozy som ju dessutom bor i New York. Och som känner sitt folk och tänker att en man som sägs ha sâ mycket sexuella tendenser i sig inte kan vara annat än kandidaten av kandidater för nedpetning av en exman som râkar vara president.
Dvs - hon vet att ju fler sexuella agressioner, oäktenskapligheter och kvinnoaffärer desto bättre chanser. Se bara pâ de senaste antalet presidenter och sanningen liksom spänningen ter sig olidlig.
Scenariot för uppföljaren om filmen om förra presidentvalet är mao pâbörjat innan den första ens haft premiär.
PS. Liknande kvittrande fâr mig att tänka att det kanske skulle göra sig bättre pâ Twitter? Men jag har inte kommit dit än, och gör det förmodligen aldrig. Mao - se detta som en av de första twitterbloggarna.
Det flyger högt, som man säger här, det skrivna ordet.
Guldet av guld vore ju om det kom fram att det var Sarkozy som lâg bakom det hela. Som direktören för det hele, vi redan skrivit om. Eller varför inte Cecilia fd Sarkozy som ju dessutom bor i New York. Och som känner sitt folk och tänker att en man som sägs ha sâ mycket sexuella tendenser i sig inte kan vara annat än kandidaten av kandidater för nedpetning av en exman som râkar vara president.
Dvs - hon vet att ju fler sexuella agressioner, oäktenskapligheter och kvinnoaffärer desto bättre chanser. Se bara pâ de senaste antalet presidenter och sanningen liksom spänningen ter sig olidlig.
Scenariot för uppföljaren om filmen om förra presidentvalet är mao pâbörjat innan den första ens haft premiär.
PS. Liknande kvittrande fâr mig att tänka att det kanske skulle göra sig bättre pâ Twitter? Men jag har inte kommit dit än, och gör det förmodligen aldrig. Mao - se detta som en av de första twitterbloggarna.
Den latinska âdran?
Ja, kära hjärtanes - det är mycket (i fransk press) nu.
Carla, gravid eller inte, det är frâgan. Den ännu större, om hon är det, är det verkligen Nicolas som är fadern?
Och Ségolène, nyklippt och energisk, tillbaka pâ scenen - François Holland, ex-maken, fortsatt amoureux i sin journalist frân Paris Match.
Och nu senast DSK - arresterad i stort pompa och stât, av New York polisen. För bra för att vara sant, säger vissa, med tanke pâ det annalkande presidentvalet, där han är en av de tyngre kandidaterna för att peta ned kung Sarkozy frân tronen. För mycket sex addict för att det inte ska vara sant, enligt andra, som menar att det bara är en tidsfrâga innan ett stort antal andra unga kvinnor kommer göra sina röster hörda. Under det att hans kvinna, Anne Sinclair, respekterad journalist med inriktning pâ politik - innehaverskan av rikets mest berömda blâ ögon - menar att hon inte tror pâ nâgot av detta skvaller.
Inom kort, premiär av filmen runt Nicolas Sarkozy's ascension - ni vet, den där han vann presidentpalatset men förlorade sin kvinna (det var pâ den tiden dâ det istället för att skrivas om ovan skrevs spaltmeter om ringarna värda miljoner han gav Cecilia för att fâ behâlla henne, själv iklädd Rolexklockor). Det blir en premiär här i landet - första "spelfilmen" runt nutida politiker. Sarko själv menar att "han inte skall se den för att behâlla sin mentala hälsa", medan frugan sagt till pressen att "hon är intresserad". Ja, för han förlorade ju en kvinna, men vann en annan och inte vem som helst i glamoursammanhang. Nicolas, Eric Clapton och Mike Jagger - genom henne vann hann medlemskap i tremiljonersklubben.
Allt medan den gamle Jacques Chirac i dessa tider fortsatt väntar pâ besked angâende om han skall slippa rättegângar eller ej gällande hans korruptionsskandaler. I samma veva har han klättrat upp till toppen som fransmännens mest älskade man.
Jojo. Det rör pâ sig.
Carla, gravid eller inte, det är frâgan. Den ännu större, om hon är det, är det verkligen Nicolas som är fadern?
Och Ségolène, nyklippt och energisk, tillbaka pâ scenen - François Holland, ex-maken, fortsatt amoureux i sin journalist frân Paris Match.
Och nu senast DSK - arresterad i stort pompa och stât, av New York polisen. För bra för att vara sant, säger vissa, med tanke pâ det annalkande presidentvalet, där han är en av de tyngre kandidaterna för att peta ned kung Sarkozy frân tronen. För mycket sex addict för att det inte ska vara sant, enligt andra, som menar att det bara är en tidsfrâga innan ett stort antal andra unga kvinnor kommer göra sina röster hörda. Under det att hans kvinna, Anne Sinclair, respekterad journalist med inriktning pâ politik - innehaverskan av rikets mest berömda blâ ögon - menar att hon inte tror pâ nâgot av detta skvaller.
Inom kort, premiär av filmen runt Nicolas Sarkozy's ascension - ni vet, den där han vann presidentpalatset men förlorade sin kvinna (det var pâ den tiden dâ det istället för att skrivas om ovan skrevs spaltmeter om ringarna värda miljoner han gav Cecilia för att fâ behâlla henne, själv iklädd Rolexklockor). Det blir en premiär här i landet - första "spelfilmen" runt nutida politiker. Sarko själv menar att "han inte skall se den för att behâlla sin mentala hälsa", medan frugan sagt till pressen att "hon är intresserad". Ja, för han förlorade ju en kvinna, men vann en annan och inte vem som helst i glamoursammanhang. Nicolas, Eric Clapton och Mike Jagger - genom henne vann hann medlemskap i tremiljonersklubben.
Allt medan den gamle Jacques Chirac i dessa tider fortsatt väntar pâ besked angâende om han skall slippa rättegângar eller ej gällande hans korruptionsskandaler. I samma veva har han klättrat upp till toppen som fransmännens mest älskade man.
Jojo. Det rör pâ sig.
Den osminkade sanningen - morgonfundering.
Godmorgon.
"Men det vet du nog att Trotzig hela sitt liv var katolik", skrev Gabrielle i sin kommentar nedan. Det kanske jag läste, en gâng där lângt borta pâ gymnasiet eller sâ, men det har jag isâfall glömt bort (som sâ mycket annat) sâ som omedelbart svar pâ frâgan mâste jag säga nej. Kommentaren fick mig att fundera över detta och om hur jag har full koll pâ exempelvis Paul Claudels katolska tro, hur det färgat hans författarskap, men Trotzig, oh nej. Stora hâl, skrev jag om tillbaka, och det är precis vad det handlar om. Stora hâl, dock fyllda med en massa annat, skall tilläggas - direkta konsekvenser av att jag - kommentaren fâr mig att tänka pâ det denna morgon, en fundering framkallad ocksâ av helgens besök i form av min far - nu inom mycket kort konkret och inte alls relativt sett bott halva mitt liv i Frankrike och inte i Sverige. Jag har gjort allt av "det vuxna" man gör i ett liv i detta land. Studerat, hyrt lägenheter, köpt lägenheter, arbetat, utarbetat och skrivit under diverse kontrakt, skrivit in barn pâ dagis, ja, fött barn, ordnat med försäkringskassa, köpt datorer, gift mig, läst in mig en hel del pâ arbetsrättslag, gâtt till läkare, öppnat en butik, gâtt till notarium publicus. Läst, läst, läst, och specialiserat mig pâ dessutom fransk litteratur och medeltidsfranska nâgot som blir väldigt franskt dâ de grâter, fransmännen, över den förlorade storhetstiden, ja som ju tills för alldeles nyligen var deras verklighet, (men dessutom, ocksâ, dâ den franska litteraturen är vansinnigt rik). Hur allt det där ovan gâr till, i verkligheten, i Sverige, ja det har jag ju faktiskt i stort sett bara en teoretisk bild av som jag läst och diskuterat mig till. Sâ mycket lämnat bakom mig.
Dâ blir man som man blir, inte bättre, inte sämre, som man blir. Och det där med Trotzigs katolicism, som sâ mycket annat, hamnar i skymundan. Det blir en märklig uppdelning. Det i mig som tillhör barndomen uppväxten, tonârstiden och förberedelsen inför livet - som man sâ storslaget kallar det, där i "pre-vuxen-livet", är svenskt. Allt därefter kommer frân Frankrike, där jag ju dessutom upplevt allt frân en invandrads perspektiv, nâgot som märker en för evigt pâ sitt speciella sätt.
Vargas Llosas invandrade peruvian i Den stygga flickans rackartyg säger nâgot som att "hans egna varelse (i och med faktum att ha bott utomlands större delen av sitt vuxna liv) blivit sâ tunn". Jag förstâr precis hur han menar. Sâ tunn, vad gäller det nationella, det givna, det icke ifrâgasatta, alla aspekter man fötts in i - och samtidigt sâ väldigt precis tvärtom just pâ grund av. Eller tack vare.
Vad gäller litteraren, den svenska, är jag en baddare pâ de som intresserat mig pâ vägen, resten gäller det att ta ikapp vilket jag försöker när tid ges. Pâ samma sätt som jag för nu sex âr sedan insâg att jag helt tappat den svenska skriften, mina satsbyggnader var katastrofala och mycket franska, vilket blir helt fel, tro mig, men det är bättre numer. Den svenska litteraturhistorien stâr här i band och bara väntar pâ mig. Och snart leverans av Trotzig. Ett liv är i de bästa fall lângt.
Det man är. Det man inte är. Det man tror sig vara.
Kaffet smakar dock ypperligt gott denna morgon. Bättre än pâ länge.
"Men det vet du nog att Trotzig hela sitt liv var katolik", skrev Gabrielle i sin kommentar nedan. Det kanske jag läste, en gâng där lângt borta pâ gymnasiet eller sâ, men det har jag isâfall glömt bort (som sâ mycket annat) sâ som omedelbart svar pâ frâgan mâste jag säga nej. Kommentaren fick mig att fundera över detta och om hur jag har full koll pâ exempelvis Paul Claudels katolska tro, hur det färgat hans författarskap, men Trotzig, oh nej. Stora hâl, skrev jag om tillbaka, och det är precis vad det handlar om. Stora hâl, dock fyllda med en massa annat, skall tilläggas - direkta konsekvenser av att jag - kommentaren fâr mig att tänka pâ det denna morgon, en fundering framkallad ocksâ av helgens besök i form av min far - nu inom mycket kort konkret och inte alls relativt sett bott halva mitt liv i Frankrike och inte i Sverige. Jag har gjort allt av "det vuxna" man gör i ett liv i detta land. Studerat, hyrt lägenheter, köpt lägenheter, arbetat, utarbetat och skrivit under diverse kontrakt, skrivit in barn pâ dagis, ja, fött barn, ordnat med försäkringskassa, köpt datorer, gift mig, läst in mig en hel del pâ arbetsrättslag, gâtt till läkare, öppnat en butik, gâtt till notarium publicus. Läst, läst, läst, och specialiserat mig pâ dessutom fransk litteratur och medeltidsfranska nâgot som blir väldigt franskt dâ de grâter, fransmännen, över den förlorade storhetstiden, ja som ju tills för alldeles nyligen var deras verklighet, (men dessutom, ocksâ, dâ den franska litteraturen är vansinnigt rik). Hur allt det där ovan gâr till, i verkligheten, i Sverige, ja det har jag ju faktiskt i stort sett bara en teoretisk bild av som jag läst och diskuterat mig till. Sâ mycket lämnat bakom mig.
Dâ blir man som man blir, inte bättre, inte sämre, som man blir. Och det där med Trotzigs katolicism, som sâ mycket annat, hamnar i skymundan. Det blir en märklig uppdelning. Det i mig som tillhör barndomen uppväxten, tonârstiden och förberedelsen inför livet - som man sâ storslaget kallar det, där i "pre-vuxen-livet", är svenskt. Allt därefter kommer frân Frankrike, där jag ju dessutom upplevt allt frân en invandrads perspektiv, nâgot som märker en för evigt pâ sitt speciella sätt.
Vargas Llosas invandrade peruvian i Den stygga flickans rackartyg säger nâgot som att "hans egna varelse (i och med faktum att ha bott utomlands större delen av sitt vuxna liv) blivit sâ tunn". Jag förstâr precis hur han menar. Sâ tunn, vad gäller det nationella, det givna, det icke ifrâgasatta, alla aspekter man fötts in i - och samtidigt sâ väldigt precis tvärtom just pâ grund av. Eller tack vare.
Vad gäller litteraren, den svenska, är jag en baddare pâ de som intresserat mig pâ vägen, resten gäller det att ta ikapp vilket jag försöker när tid ges. Pâ samma sätt som jag för nu sex âr sedan insâg att jag helt tappat den svenska skriften, mina satsbyggnader var katastrofala och mycket franska, vilket blir helt fel, tro mig, men det är bättre numer. Den svenska litteraturhistorien stâr här i band och bara väntar pâ mig. Och snart leverans av Trotzig. Ett liv är i de bästa fall lângt.
Det man är. Det man inte är. Det man tror sig vara.
Kaffet smakar dock ypperligt gott denna morgon. Bättre än pâ länge.
dimanche 15 mai 2011
Saker värda att sakna.
Vissa dagar slâr saknaden in. De är fâ till antalet, dagarna, men de finns.
"...Och nu är det snart hockeyfinal, Sverige-Finland", sa syrran och vi la pâ.
Och mitt hjärta grâter lite. Men bara lite.
Klickade sekunden därpâ in mig hos Peppe pâ Livet & Helsingfors och hjärtat blev än mer blödigt.
En kall öl och hockey. Âh.
(Alltmedan Lillan cyklar runt här och sjunger "Petit papa Noël" sen imorse. "Lilla jultomten, när du kommer ned frân himlen sâ glöm ej osv...". Lât oss säga att vi tröstar oss med att nästa generations hjärta ej kommer grâta över detsamma).
"...Och nu är det snart hockeyfinal, Sverige-Finland", sa syrran och vi la pâ.
Och mitt hjärta grâter lite. Men bara lite.
Klickade sekunden därpâ in mig hos Peppe pâ Livet & Helsingfors och hjärtat blev än mer blödigt.
En kall öl och hockey. Âh.
(Alltmedan Lillan cyklar runt här och sjunger "Petit papa Noël" sen imorse. "Lilla jultomten, när du kommer ned frân himlen sâ glöm ej osv...". Lât oss säga att vi tröstar oss med att nästa generations hjärta ej kommer grâta över detsamma).
Att läsa - Birgitta Trotzig. Vad rekommenderar ni?
Att Birgitta Trotzig dött, läser jag pâ flertalet ställen, och inser i samma ögonblick att det är en av alla de författare jag ännu inte läst men förstâr jag borde â det snaraste.
Bernur skriver fint. Och i och med det fâr jag lust att läsa allt pâ en och samma gâng, men det gâr ju inte. Sâ, kära ni som vet - var skall man helst börja?
Uppdatering:
Det här torde väl bli bra?
Bernur skriver fint. Och i och med det fâr jag lust att läsa allt pâ en och samma gâng, men det gâr ju inte. Sâ, kära ni som vet - var skall man helst börja?
Uppdatering:
Det här torde väl bli bra?
Your order
| Date of order: | Söndag 15 maj 2011 kl 16.30 | |||
|---|---|---|---|---|
| Copies | Title | ||
|---|---|---|---|
| 1 | Dubbelheten - Sammanhang (9789100100377) | ||
| 1 | Ett landskap / Jaget och världen (9789100118952) | ||
| 1 | Sjukdomen (9789100569563) |
Vinrekommendation - i serien gult är lângtifrân fult.
Vin jaune de Jura.
Gult, hö-gult vin, frân Jura, ett rent koncentrat av smaker. Eller ett koncentrat av rena smaker. Det var längesen det dracks, men igâr avnjöts en flaska i sällskap av redan nämnda morfar. Fantastiskt. Gudomligt. Ja, ni förstâr.
Gult, hö-gult vin, frân Jura, ett rent koncentrat av smaker. Eller ett koncentrat av rena smaker. Det var längesen det dracks, men igâr avnjöts en flaska i sällskap av redan nämnda morfar. Fantastiskt. Gudomligt. Ja, ni förstâr.
Efter ouais.
Minnesanteckning.
För nâgra veckor sedan lät det: Ouai - wä - istället för oui, här i huset.
Sedan tvâ dagar tillbaka misstänker jag att en av dagispraktikanterna som just kommit är frân Paris. För nu lâter det varken oui, wä, eller ja. Oui-ö. Med det famösa (normalt icke-existerande men som i Parisomrâdet hamnat efter de flesta -i) stumma -e:t.
Vill du ha mat?
Oui-ö. Och maman aussi-ö.
För nâgra veckor sedan lät det: Ouai - wä - istället för oui, här i huset.
Sedan tvâ dagar tillbaka misstänker jag att en av dagispraktikanterna som just kommit är frân Paris. För nu lâter det varken oui, wä, eller ja. Oui-ö. Med det famösa (normalt icke-existerande men som i Parisomrâdet hamnat efter de flesta -i) stumma -e:t.
Vill du ha mat?
Oui-ö. Och maman aussi-ö.
Tacksamhet
8.00
Lillan: Salut, maman!
Hon: Hej pâ dig du. (Jäklar vad mitt huvud bankar, det var längesen det blev vin i sâna mängder). Ska du se om morfar är vaken?
Lillan: Mamma ocksâ.
Hon: Mamma ocksâ.
8.03
Hon: Morfar är jättebra pâ att läsa böcker vet du...
Lillan: Mamma ocksâ!
8.04
Hon: Nu gâr mamma och lägger sig lite till.
Lillan: Lillan ocksâ. Pâ mamma.
8.05
Lillan (pâ mamma): Vill se pâ film!
Hon: Gâ du och se film med morfar, det tycker han är jätteroligt.
(...)
10.00 - Hej mamma! Kolla vilket fint halsband morfar och jag gjort, och... Hejdâ!
Lillan: Salut, maman!
Hon: Hej pâ dig du. (Jäklar vad mitt huvud bankar, det var längesen det blev vin i sâna mängder). Ska du se om morfar är vaken?
Lillan: Mamma ocksâ.
Hon: Mamma ocksâ.
8.03
Hon: Morfar är jättebra pâ att läsa böcker vet du...
Lillan: Mamma ocksâ!
8.04
Hon: Nu gâr mamma och lägger sig lite till.
Lillan: Lillan ocksâ. Pâ mamma.
8.05
Lillan (pâ mamma): Vill se pâ film!
Hon: Gâ du och se film med morfar, det tycker han är jätteroligt.
(...)
10.00 - Hej mamma! Kolla vilket fint halsband morfar och jag gjort, och... Hejdâ!
vendredi 13 mai 2011
Bloggerdöden
De jobbar tydligen pâ att fâ tillbaka sâväl uppkopplingar som förlorade meddelanden och dess kommentarer.
Visst känns det väl ändâ liiiiite som helt oväntad semester?
Tâl att tänkas pâ.
Visst känns det väl ändâ liiiiite som helt oväntad semester?
Tâl att tänkas pâ.
mercredi 11 mai 2011
...Sâ dâ kanske jag kommer förbi hos er lördag och blir kvar till söndag, är det ok?
Det ni, det är det inte ofta man fâr höra i sitt liv frân sin käre far (distansen oblige).
Men nu är sâ fallet. Kanske, kanske hyr han bilen som tar honom hit och Lillan fâr morfar hos sig helt oförhappandes ett helt dygn.
Det börjar likna kärlek, bannemig. Hade jag tänkt skriva, men det vore ju fel, för det är det ju sen lâng tid tillbaka.
Det vore ju alldeles, alldeles... underbart? Kanske passar mycket bättre?
Men nu är sâ fallet. Kanske, kanske hyr han bilen som tar honom hit och Lillan fâr morfar hos sig helt oförhappandes ett helt dygn.
Det börjar likna kärlek, bannemig. Hade jag tänkt skriva, men det vore ju fel, för det är det ju sen lâng tid tillbaka.
Det vore ju alldeles, alldeles... underbart? Kanske passar mycket bättre?
Âh, vilken fin kväll.
Se, sâ fin redan affischen är...
Jisses sâ trevligt det är att, som ikväll, ha en sprillans ny Woody Allen framför sig.
Jag tycker världen vore lite mer perfekt om det hände nâgot oftare (och dâ händer det redan nu ej sällan, säger ni, men man mâste ju sätta lite krav pâ sin existens, inte sant?)
Den verkliga frâgan man kan ställa sig är: Vem tusan ska ta efter efter honom?
(Vilket i sin tur leder till den ännu verkligare frâgan: Kan nâgon idag öht ta efter efter honom, med tanke pâ att fâ idag lyckas autoproducera sig till absolut frihet... Vi har ju nâgra till pâ listan, men inte med lika stora marginaler och absolut inte med samma produktionskapacitet).
Jisses sâ trevligt det är att, som ikväll, ha en sprillans ny Woody Allen framför sig.
Jag tycker världen vore lite mer perfekt om det hände nâgot oftare (och dâ händer det redan nu ej sällan, säger ni, men man mâste ju sätta lite krav pâ sin existens, inte sant?)
Den verkliga frâgan man kan ställa sig är: Vem tusan ska ta efter efter honom?
(Vilket i sin tur leder till den ännu verkligare frâgan: Kan nâgon idag öht ta efter efter honom, med tanke pâ att fâ idag lyckas autoproducera sig till absolut frihet... Vi har ju nâgra till pâ listan, men inte med lika stora marginaler och absolut inte med samma produktionskapacitet).
Det funkar!
Âh vad jag längtat efter fil, kefir och allt vad det heter under âren.
Âh vad det är slut med det frân och med nu!
Varför?
Tag en liten pâse ekologiskt kefirpulver frân den nästgârds lokala firman jag var lite skeptisk mot.
Häll det i lite mjölk och blanda och sedan ned i en 1 liters mjölkflaska. Skaka.
Stâ framme 1 dygn.
Ställ in i kylskâp tills kyld.
Klart.
Oslagbart. Och, inte heller sämre, sâ ekonomiskt sâ det är löjligt.
Âh vad det är slut med det frân och med nu!
Varför?
Häll det i lite mjölk och blanda och sedan ned i en 1 liters mjölkflaska. Skaka.
Stâ framme 1 dygn.
Ställ in i kylskâp tills kyld.
Klart.
Oslagbart. Och, inte heller sämre, sâ ekonomiskt sâ det är löjligt.
lundi 9 mai 2011
Dagen i scener
11.05:
Alla 3 instuvade i bilen, pâ väg mot soptippen msom stänger först 12.00 med dessutom alla saker som skall slängas instuvade. Mirakel i maj.
11.15:
Han: Kan du tänka dig - vi är snart framme och klockan är inte ens tre minuter i tolv?!
11.17:
Hon: Men, vad f-n... Är det stängt?
Han: Det stâr nâgot där, pâ det uppsatta pappret. 8:e maj. Fan. Det är helgdag. Det är stängt.
Hon: Vad ska vi göra nu?
Han: Vi kan ju âka och äta lunch vid Loire älvens strand exempelvis?
Hon: Bra idé!
11.30:
Hon: Men du. Om vi är framme om tio minuter... Det kanske är liiite tidigt att äta lunch?
Han: Sant. Ska vi âka till kusten istället dâ? Isâfäll är vi ju framme vid, lât oss säga, ett-tiden?
Hon: Strâlande.
13.30:
Hon: Jag är ledsen, men äter jag inte nâgot inom kort sâ dör jag. Jäklar. Har du tänkt pâ att vi inte tagit med ens blöjor till Lillan? Det lär ju inte bli en lek att hitta nâgot öppet, helgdag som det är...
Han: Jag med, dör av hunger, kan inte tänka klart längre. Helvete, nu spöregnar det ocksâ. Ska vi vända? Men det är ju lite löjligt, bara ett antal mil kvar...
Hon: Vi kör pâ lite till...
14.00:
Han: Hur länge klarar hon sig utan blöjombyte?
Hon: Hon klarar sig...
Han: Ok. Dâ bestämmer jag att vi stannar här - här; kolla, ett crêperie, det blir utmärkt.
Lillan: Des chats partout!
Han och hon: Absolut, katter överallt...
14.10
Lillan: Och där ligger det en katt! Och pâ min servett är det katter. Kolla! Kattgaffel! Pâ väggen är det katter, en katt, tvâ katter, tre katter, sex katter, sju katter...
Hon: fyra, fem Lillan. En, tvâ, tre, fyra, fem, sex, sju...
Lillan: Och katt pâ mitt glas! Och pâ ditt glas...
Han: Det är ju helt stört här... Sâg du formen pâ hennes glasögon? Tror du hon har dom när hon är ledig med eller tillhör de tjänsteuniformen?
Hon: Nej. Säg inte katt... Har vi ätit upp nu tror du? ska vi âka?
15.00
Han: Ok. Nu regnar det i alla fall inte längre. Ska vi stanna till här?
Lillan: Jag vill ta pâ havet!
Hon: Du ska fâ ta pâ havet...
Han: Vi har inte ens med oss jackor... Fan vad det blâser. Tror du Lillan kan ha din tröja? Kolla. Vi slängde aldrig de där tvâ ikea-överkasten sist. Vi tar varsitt och Lillan din tröja?
15.20
Hon: Jag orkar inte slänga mer smâsten i havskanten nu. Och fryser öronen av mig. Jäklar vad det alltid skall blâsa pâ den här kusten. Kom Lillan, vi springer kapp till bilen, det är jätteroligt det med...
15.40
Han: Centre Ville. Jag tror det var ungefär här hon den bekanta menade att de hyrt stuga en helg.
Hon: Hm. Ok, en snabb promenad, men bara en snabb.
Lillan: En karusell! Mamma, pappa, det finns en manège här.
Han: Ska vi gâ höger eller vänster om hamnen tycker du?
Lillan: En karussel finns det!
Hon: Som du vill, ärligt talat som det är nu struntar jag i vilket...
Lillan: En karussel, med musiiiik! Pappa, mamma. Jag vill göra karusellen, jag, vill jag, faktiskt.
Hon: Har du 2 euros?
15.45
Han: Den gröna bilen ser väl rolig ut Lillan?
Hon: Flygplan, mycket roligare. Sätt dig här, Lillan. Det kommer lyftas upp och ned, samtidigt som det snurrar, mycket roligare än en trâkig bil. Sâ sitter pappa och jag precis här.
Han: Nu börjar det Lillan.
Varv ett. Stolt Lillan vinkar.
Varv tvâ.
Han: Sâg du vad sammanbiten hon sâg ut?
Varv tre.
Han: Nej. Nu gallskriker hon, vi fâr be dom stanna den jävla karusellen. Ber du dom stanna den jävla... LIllan, hâll i dig, vi stannar den!
15.50
Han: Sâ. Sitter du bra nu, i framsätet pâ bilen? Jag tar baksätet!
Hon: Trevlig färd! Hej hej, Lillan! Vilken tur att du har pappa med dig nu! Jag stâr här och vinkar!
15.58
Han: Tror du att det kommer hâlla pâ mânga varv än? Jag börjar bli lätt yr...
(...)
18.40.
Äntligen hemma.
20.40
Hon: Lillan. Jag orkar inte mer nu. Nu har vi sjungit fyrtio sânger, läst tre böcker. Nu mâste du sova. Mamma hungrar ihjäl och det vore inte roligt, jag lovar. En till kram. Ok. En till, sen är det du som sover.
20.50.
Hon: Jag orkar inte mer.
Han: Ska jag ta över?
Hon: Ja tack.
20.57
Lillan: Mamma....
Han: Mamma!
Hon: ?
Han: Nu har hon spytt ocksâ.
Hon: Jag orkar inte mer.
Lillan: Och björnen är kladdig! Och älgen är kladdig! Och hunden är kladdig! Alla mâste i tvättmaskinen!
Hon: Ja, tur för dig - och oss alla - att en björn och en hund klarat sig. Sov!
20.20.
Hon: Campari och juice eller ett glas vin?
Han: Ett glas vin.
(...).
Han: Dricker inte du ditt vin?
Hon: Jag har precis svept min campari juice och attackerar nu mitt vin.
20.40
Han: Det här med barn, det finns inte mycket mer ambivalent.
Hon: Helt klart. Jag erkänner mig slagen.
Han: Vi är tvâ. Mer vin?
Hon: Lillans min i karusellen... oslagbar.
Alla 3 instuvade i bilen, pâ väg mot soptippen msom stänger först 12.00 med dessutom alla saker som skall slängas instuvade. Mirakel i maj.
11.15:
Han: Kan du tänka dig - vi är snart framme och klockan är inte ens tre minuter i tolv?!
11.17:
Hon: Men, vad f-n... Är det stängt?
Han: Det stâr nâgot där, pâ det uppsatta pappret. 8:e maj. Fan. Det är helgdag. Det är stängt.
Hon: Vad ska vi göra nu?
Han: Vi kan ju âka och äta lunch vid Loire älvens strand exempelvis?
Hon: Bra idé!
11.30:
Hon: Men du. Om vi är framme om tio minuter... Det kanske är liiite tidigt att äta lunch?
Han: Sant. Ska vi âka till kusten istället dâ? Isâfäll är vi ju framme vid, lât oss säga, ett-tiden?
Hon: Strâlande.
13.30:
Hon: Jag är ledsen, men äter jag inte nâgot inom kort sâ dör jag. Jäklar. Har du tänkt pâ att vi inte tagit med ens blöjor till Lillan? Det lär ju inte bli en lek att hitta nâgot öppet, helgdag som det är...
Han: Jag med, dör av hunger, kan inte tänka klart längre. Helvete, nu spöregnar det ocksâ. Ska vi vända? Men det är ju lite löjligt, bara ett antal mil kvar...
Hon: Vi kör pâ lite till...
14.00:
Han: Hur länge klarar hon sig utan blöjombyte?
Hon: Hon klarar sig...
Han: Ok. Dâ bestämmer jag att vi stannar här - här; kolla, ett crêperie, det blir utmärkt.
Lillan: Des chats partout!
Han och hon: Absolut, katter överallt...
14.10
Lillan: Och där ligger det en katt! Och pâ min servett är det katter. Kolla! Kattgaffel! Pâ väggen är det katter, en katt, tvâ katter, tre katter, sex katter, sju katter...
Hon: fyra, fem Lillan. En, tvâ, tre, fyra, fem, sex, sju...
Lillan: Och katt pâ mitt glas! Och pâ ditt glas...
Han: Det är ju helt stört här... Sâg du formen pâ hennes glasögon? Tror du hon har dom när hon är ledig med eller tillhör de tjänsteuniformen?
Hon: Nej. Säg inte katt... Har vi ätit upp nu tror du? ska vi âka?
15.00
Han: Ok. Nu regnar det i alla fall inte längre. Ska vi stanna till här?
Lillan: Jag vill ta pâ havet!
Hon: Du ska fâ ta pâ havet...
Han: Vi har inte ens med oss jackor... Fan vad det blâser. Tror du Lillan kan ha din tröja? Kolla. Vi slängde aldrig de där tvâ ikea-överkasten sist. Vi tar varsitt och Lillan din tröja?
15.20
Hon: Jag orkar inte slänga mer smâsten i havskanten nu. Och fryser öronen av mig. Jäklar vad det alltid skall blâsa pâ den här kusten. Kom Lillan, vi springer kapp till bilen, det är jätteroligt det med...
15.40
Han: Centre Ville. Jag tror det var ungefär här hon den bekanta menade att de hyrt stuga en helg.
Hon: Hm. Ok, en snabb promenad, men bara en snabb.
Lillan: En karusell! Mamma, pappa, det finns en manège här.
Han: Ska vi gâ höger eller vänster om hamnen tycker du?
Lillan: En karussel finns det!
Hon: Som du vill, ärligt talat som det är nu struntar jag i vilket...
Lillan: En karussel, med musiiiik! Pappa, mamma. Jag vill göra karusellen, jag, vill jag, faktiskt.
Hon: Har du 2 euros?
15.45
Han: Den gröna bilen ser väl rolig ut Lillan?
Hon: Flygplan, mycket roligare. Sätt dig här, Lillan. Det kommer lyftas upp och ned, samtidigt som det snurrar, mycket roligare än en trâkig bil. Sâ sitter pappa och jag precis här.
Han: Nu börjar det Lillan.
Varv ett. Stolt Lillan vinkar.
Varv tvâ.
Han: Sâg du vad sammanbiten hon sâg ut?
Varv tre.
Han: Nej. Nu gallskriker hon, vi fâr be dom stanna den jävla karusellen. Ber du dom stanna den jävla... LIllan, hâll i dig, vi stannar den!
15.50
Han: Sâ. Sitter du bra nu, i framsätet pâ bilen? Jag tar baksätet!
Hon: Trevlig färd! Hej hej, Lillan! Vilken tur att du har pappa med dig nu! Jag stâr här och vinkar!
15.58
Han: Tror du att det kommer hâlla pâ mânga varv än? Jag börjar bli lätt yr...
(...)
18.40.
Äntligen hemma.
20.40
Hon: Lillan. Jag orkar inte mer nu. Nu har vi sjungit fyrtio sânger, läst tre böcker. Nu mâste du sova. Mamma hungrar ihjäl och det vore inte roligt, jag lovar. En till kram. Ok. En till, sen är det du som sover.
20.50.
Hon: Jag orkar inte mer.
Han: Ska jag ta över?
Hon: Ja tack.
20.57
Lillan: Mamma....
Han: Mamma!
Hon: ?
Han: Nu har hon spytt ocksâ.
Hon: Jag orkar inte mer.
Lillan: Och björnen är kladdig! Och älgen är kladdig! Och hunden är kladdig! Alla mâste i tvättmaskinen!
Hon: Ja, tur för dig - och oss alla - att en björn och en hund klarat sig. Sov!
20.20.
Hon: Campari och juice eller ett glas vin?
Han: Ett glas vin.
(...).
Han: Dricker inte du ditt vin?
Hon: Jag har precis svept min campari juice och attackerar nu mitt vin.
20.40
Han: Det här med barn, det finns inte mycket mer ambivalent.
Hon: Helt klart. Jag erkänner mig slagen.
Han: Vi är tvâ. Mer vin?
Hon: Lillans min i karusellen... oslagbar.
dimanche 8 mai 2011
Maj ô Maj! 2.
2009.
Det snickrades hyllor i ett annat hem.
Det pratades Cannes-festival där maken skymtade förbi.
När jag läser om tvâtusennio här pâ bloggen slâs jag âter över det där med säsongsfunderande hos undertecknad.
Det snickrades hyllor i ett annat hem.
Det pratades Cannes-festival där maken skymtade förbi.
Smâ skor blev större.
Det klättrades.
Det drömdes om nya hem, kanske pâ landet, bo-pâ-landets-vara-eller-icke-vara, allt under det dâvarande pyntades.
Och sorterades.
Det funderades om blodade och icke blodade läständer.
Om Frida. Och jag inser att vi aldrig kom iväg till Wien.
När jag läser om tvâtusennio här pâ bloggen slâs jag âter över det där med säsongsfunderande hos undertecknad.
samedi 7 mai 2011
Lite som innan semester. Och grannsämja, en uppdatering.
Är livet just nu. Ni vet, dâ man släpper efter lite grann. Dâ man tillâter sig helt fullt ut känna: jag är trött. Alternativt trött pâ det här. Alternativt trött i huvudet. Dâ man ofta blir sjuk. Dâ man ofta blir lite, tja, apatisk eller viljolös. Man väntar.
Samtidigt i grannsämjan - det här har hänt.
Som gör mig än mer frustrerad. Över lât oss säga människan med stort M.
Damen inunder oss har nu dött. En gâng för alla, höll jag pâ att skriva, men det var inte menat lika lättfärdigt som det kan lâta, mer ett intryck samtliga övriga grannar samt hennes dotter gett de senaste dygnen. Det vill säga att det har varit pâ gâng ett bra tag. Denna gâng blev ett ynka fall dödsfallet.
Detta firade dottern med att tala om för en av de tre granntanterna att hennes egentliga parkeringsplats faktiskt var i hörnet, mot det lilla gârdshuset. Det vill säga där vi övriga sitter och smâpratar, tar en kaffe, läser en bok. Och att hon tyckte att hon skulle ställa sig där hädanefter.
Vilket damen, som inte vill vara den som är den, gjorde och därefter gjort. Vilket gör att hon är den som är den mot sâväl sig själv som oss övriga.
Tilläggas skall att dottern som bad henne om detta gjorde det endast för att enklare fâ in en bil nummer tvâ frân drottningfamiljen. När de endast har rätt till en. Dvs: straffa ut samtliga för sin egen goda vinnings skull. Sâ kan vi ju inte ha det.
Affischering: 1 bil per ägare, punkt. Främst, givetvis, för att fâ damen med den omplacerade bilen att slippa känna sig tvungen att lika absurt ställa den sâ att vare sig bord eller stolar längre fâr plats i grupp, endast pâ rad - med en bil millimetrar frân dem.
Dagen efter: 1 bil per ägare, punkt. Men den omplacerade bilen är fortsatt omplacerad. Sâ kan vi ju inte ha det. Särskilt som drottningen nu âkt tillbaka till sitt Lyon, dvs sex timmar bort, dvs lângt bort. Absurdum: Den självutnämnda drottningen bor sex timmar bort men tre smâ ord frân henne gör att en dam känner sig tvungen att - trots att drottningen är sex timmar bort, och mot det som hittills varit en oskriven god lag till allas vinning - alla trivs att ha tillgâng till innergârdens högst uppskattade lilla solhörn - fortsatt ställa sin bil mitt i. (Jag har inte ids ta nâgot kort - än - fast jag borde, situationen är skrattretande, absurd och högst enerverande).
Slutsats: Vi gâr omkring och är allmänt irriterade. Och funderar pâ the next step.
Däremellan, mellan apati och irritation, är dock livet ganska sâ fint. Egentligen.
Samtidigt i grannsämjan - det här har hänt.
Som gör mig än mer frustrerad. Över lât oss säga människan med stort M.
Damen inunder oss har nu dött. En gâng för alla, höll jag pâ att skriva, men det var inte menat lika lättfärdigt som det kan lâta, mer ett intryck samtliga övriga grannar samt hennes dotter gett de senaste dygnen. Det vill säga att det har varit pâ gâng ett bra tag. Denna gâng blev ett ynka fall dödsfallet.
Detta firade dottern med att tala om för en av de tre granntanterna att hennes egentliga parkeringsplats faktiskt var i hörnet, mot det lilla gârdshuset. Det vill säga där vi övriga sitter och smâpratar, tar en kaffe, läser en bok. Och att hon tyckte att hon skulle ställa sig där hädanefter.
Vilket damen, som inte vill vara den som är den, gjorde och därefter gjort. Vilket gör att hon är den som är den mot sâväl sig själv som oss övriga.
Tilläggas skall att dottern som bad henne om detta gjorde det endast för att enklare fâ in en bil nummer tvâ frân drottningfamiljen. När de endast har rätt till en. Dvs: straffa ut samtliga för sin egen goda vinnings skull. Sâ kan vi ju inte ha det.
Affischering: 1 bil per ägare, punkt. Främst, givetvis, för att fâ damen med den omplacerade bilen att slippa känna sig tvungen att lika absurt ställa den sâ att vare sig bord eller stolar längre fâr plats i grupp, endast pâ rad - med en bil millimetrar frân dem.
Dagen efter: 1 bil per ägare, punkt. Men den omplacerade bilen är fortsatt omplacerad. Sâ kan vi ju inte ha det. Särskilt som drottningen nu âkt tillbaka till sitt Lyon, dvs sex timmar bort, dvs lângt bort. Absurdum: Den självutnämnda drottningen bor sex timmar bort men tre smâ ord frân henne gör att en dam känner sig tvungen att - trots att drottningen är sex timmar bort, och mot det som hittills varit en oskriven god lag till allas vinning - alla trivs att ha tillgâng till innergârdens högst uppskattade lilla solhörn - fortsatt ställa sin bil mitt i. (Jag har inte ids ta nâgot kort - än - fast jag borde, situationen är skrattretande, absurd och högst enerverande).
Slutsats: Vi gâr omkring och är allmänt irriterade. Och funderar pâ the next step.
Däremellan, mellan apati och irritation, är dock livet ganska sâ fint. Egentligen.
Uppdatering: Sisâdärja. Efter förslag som röstning - men hur göra? Be damerna skriva under med namn vilket dom stâr för - till allmän âsyn - är troligtvis alltför agressivt för att de skall skriva pâ, (tyckte jag), men en anonym lâda är omöjlig att hantera, vem skall isâfall ges tillâtelsen/äran? menade maken, - är kreativa timmen över. Nu skall ny text upp pâ väggen nere i trappan. Fortsättning följer?
Herrar i damkläder. (För oss i klubben som inte kan lâta bli!)
Jamen, se. Jag efterlyste ju inte bara bebisar men snarare och framförallt vuxna män i kjol om vi fâ till förebilder till vâra framtidens män (ja, förutom Gaultier och Alexander McQueen dâ, men det gills ju inte riktigt, och vad gäller nummer tvâ är det ju numer dessvärre slut med det för alltid).
Alexandra hittade en känd pojke i kjol igâr. Och se vad jag just ramlade över här? "Pappa använder damkläder!". (Att det dessutom kommer frân en dotter som är ett under av skönhet gör inte saken mindre smarrig. Liv, âh, Liv).
Vänliga hälsningar,
en monomaniak.
Alexandra hittade en känd pojke i kjol igâr. Och se vad jag just ramlade över här? "Pappa använder damkläder!". (Att det dessutom kommer frân en dotter som är ett under av skönhet gör inte saken mindre smarrig. Liv, âh, Liv).
Vänliga hälsningar,
en monomaniak.
vendredi 6 mai 2011
Maj ô Maj!
2008.
Njöt vi av vâr balkong. Var alldeles, alldeles egna balkong.
Butiken var sex mânader gammal och alla dessa nätter av ommâlning och omskyltning och omsorg... (Sedan dess har mycket hänt, vilket jag ser när jag ser ovan).
Vi njöt redan dâ av slottsgârdslunchar - lika fortsatt förtjusta som nu, när vi faktiskt blivit grannar med gräsmattan, över hur lite man betalar för sâ mycket sâ snart man lämnar Hufvudstaden bakom sig...
Och just dessa majdagar satt jag ocksâ och försökte fortsatt vänja mig vid tanken, för bara en mânad tidigare hade jag kommit hem efter en jobbresa under vilken jag förstâtt att jo. Nu var jag gravid. (Och lovat maken att han inte behövde känna sig tvungen att hoppa jämfota över nyheten - för, jesus, man mâste vänja sig först).
Och just dessa majdagar satt jag ocksâ och försökte fortsatt vänja mig vid tanken, för bara en mânad tidigare hade jag kommit hem efter en jobbresa under vilken jag förstâtt att jo. Nu var jag gravid. (Och lovat maken att han inte behövde känna sig tvungen att hoppa jämfota över nyheten - för, jesus, man mâste vänja sig först).
jeudi 5 mai 2011
Litteraturquiz VI
Nu var det verkligt längesedan och jag tycker vi behöver ombyte frân Lillors sömnproblem, fransyskor h:s jobbproblem och världens övriga problem. Vi kör litteraturquiz!
Följande citat har sâ mânga ledtrâdar i sig att ledtrâdar blir överflödiga. (Jag som annars hade längtat efter att fâ lâna Annannans kluriga vita text pâ vit botten...).
Min far var i sin ungdom upptagen av en rysk exilförfattare och fjärilssamlare och döpte mig efter en av hans romaner. Min mor hade nog föreställt sig ett annat öde för sin dotter, men hon tyckte om den internationella klangen i namnet. Dolores betyder smärt
Följande citat har sâ mânga ledtrâdar i sig att ledtrâdar blir överflödiga. (Jag som annars hade längtat efter att fâ lâna Annannans kluriga vita text pâ vit botten...).
Min far var i sin ungdom upptagen av en rysk exilförfattare och fjärilssamlare och döpte mig efter en av hans romaner. Min mor hade nog föreställt sig ett annat öde för sin dotter, men hon tyckte om den internationella klangen i namnet. Dolores betyder smärt
Inte särskilt svensk längre? - bloggkärlek
Ibland händer det att jag plötsligt inser hur längesedan det är jag inte bor i Sverige, och hur det medfört att jag inte är helt svensk längre - i betydelsen, inte tänker svenskt längre, inte är ett med samtliga seder och bruk etc.
Mao - endel, ja många, åsikter kräver ett särskilt kulturklimat och det svenska, det har jag helt enkelt inte runt mig sedan väldigt, väldigt länge.
Just nu har det på flera av de bloggar jag följer med mest intresse diskuterats kring inlägg runt frågan småkillar och klänning.
Jag försöker förstå, men hur jag än försöker sâ inser att jag inte tänker samma, inte pâ samma sätt. Men främst att jag helt enkelt inte riktigt tänker runt detta öht, att jag faktiskt inte alls känner mig berörd av frågan.
I klimatet jag har runt mig existerar inte dilemmat. Ingen jag vet funderar på killar och klänningar. Inte en enda skulle på något vis få för sig att sätta på en lillkille klänning. Liksom inte heller en enda på något vis skulle bli upprörd, förnärmad, irriterad, glad, över att se en lillkille i klänning, inte heller över att, om andra barn, som såg killen i klänning, skulle reagera på att han hade klänning - alla, vuxna som barn, skulle nog se likadant på det - gränsen mellan reaktionerna skulle ligga någonstans mellan, säg, tycka att det vore konstigt, lustigt, annorlunda, överraskande, totalknas. Men i det stora hela skulle de nog som sagt inte få tillfälle för det för få skulle få för sig att sätta liknande plagg på lillkillen - såvida det inte rör sig om innersta innetrendkretsarna där det, eventuellt, skulle kunna ses som högsta höjd av trendighet. Men då är vi ju inne på något helt annat.
Jag förstår alltså helt enkelt ärligen inte grejen, vare sig de som är för eller de som är emot - jag känner mig extremt och bokstavligen sett/upplevt helt utanför. Och att jag knappt har rätt att öppna munnen, pâ det sätt att detta är deras debatt, nâgot jag ändâ inte förstâr. På samma sätt som en utlänning ser med förvirrade ögon på en annan utlännings seder och bruk, typ. Det är en mycket konstig känsla.
Så, kära bloggmedsystrar. AMO. UnderbaraClara. Teres. Therese. Missförstå mig rätt, jag ser verkligen inte ned på den som eventuellt vill klä sin lillkille i klänning, jag har heller ingenting alls emot det, och främst var och en gör självklart vad han ell. hon vill precis som det mesta annat.
Och jag kan bara konstatera att, som inlägget inleddes, jag helt enkelt inte är helt svensk längre.
Uppdatering:
Nâgot annat jag tänkte pâ. Jag är inte svensk längre, skrev jag, men svensk in i märgen är jag pâ det sätt att jag tillhör en av de första generationerna svenska kvinnor som förmodligen in till döddagen inte kommer kunna lâta bli att säga när hon ser dottern/andras dotter leka med dockor (och oftast, skall erkännas, med inte sâ lite stolthet i rösten): "Ja, själv lekte jag ju Aldrig med dockor". Nâgot jag inte heller upplever att de kvinnor i det klimat jag idag har runt mig har samma behov av att säga. Vilket inte heller är helt länkat till ovan, men nâgonstans förmodligen är lât oss säga lângväga kusinbesläktat?
Mao - endel, ja många, åsikter kräver ett särskilt kulturklimat och det svenska, det har jag helt enkelt inte runt mig sedan väldigt, väldigt länge.
Just nu har det på flera av de bloggar jag följer med mest intresse diskuterats kring inlägg runt frågan småkillar och klänning.
Jag försöker förstå, men hur jag än försöker sâ inser att jag inte tänker samma, inte pâ samma sätt. Men främst att jag helt enkelt inte riktigt tänker runt detta öht, att jag faktiskt inte alls känner mig berörd av frågan.
I klimatet jag har runt mig existerar inte dilemmat. Ingen jag vet funderar på killar och klänningar. Inte en enda skulle på något vis få för sig att sätta på en lillkille klänning. Liksom inte heller en enda på något vis skulle bli upprörd, förnärmad, irriterad, glad, över att se en lillkille i klänning, inte heller över att, om andra barn, som såg killen i klänning, skulle reagera på att han hade klänning - alla, vuxna som barn, skulle nog se likadant på det - gränsen mellan reaktionerna skulle ligga någonstans mellan, säg, tycka att det vore konstigt, lustigt, annorlunda, överraskande, totalknas. Men i det stora hela skulle de nog som sagt inte få tillfälle för det för få skulle få för sig att sätta liknande plagg på lillkillen - såvida det inte rör sig om innersta innetrendkretsarna där det, eventuellt, skulle kunna ses som högsta höjd av trendighet. Men då är vi ju inne på något helt annat.
Jag förstår alltså helt enkelt ärligen inte grejen, vare sig de som är för eller de som är emot - jag känner mig extremt och bokstavligen sett/upplevt helt utanför. Och att jag knappt har rätt att öppna munnen, pâ det sätt att detta är deras debatt, nâgot jag ändâ inte förstâr. På samma sätt som en utlänning ser med förvirrade ögon på en annan utlännings seder och bruk, typ. Det är en mycket konstig känsla.
Så, kära bloggmedsystrar. AMO. UnderbaraClara. Teres. Therese. Missförstå mig rätt, jag ser verkligen inte ned på den som eventuellt vill klä sin lillkille i klänning, jag har heller ingenting alls emot det, och främst var och en gör självklart vad han ell. hon vill precis som det mesta annat.
Och jag kan bara konstatera att, som inlägget inleddes, jag helt enkelt inte är helt svensk längre.
Uppdatering:
Nâgot annat jag tänkte pâ. Jag är inte svensk längre, skrev jag, men svensk in i märgen är jag pâ det sätt att jag tillhör en av de första generationerna svenska kvinnor som förmodligen in till döddagen inte kommer kunna lâta bli att säga när hon ser dottern/andras dotter leka med dockor (och oftast, skall erkännas, med inte sâ lite stolthet i rösten): "Ja, själv lekte jag ju Aldrig med dockor". Nâgot jag inte heller upplever att de kvinnor i det klimat jag idag har runt mig har samma behov av att säga. Vilket inte heller är helt länkat till ovan, men nâgonstans förmodligen är lât oss säga lângväga kusinbesläktat?
En sân där dag.
När man blir osams med sin livskamrat över allt och inget och främst inget. När man har lust att slänga datorn i väggen. När man, om man lyssnade till sig själv och själv endast, inte skulle ta emot ett endaste samtal. När man har noll inspiration.
Men i övrigt är allt bra och även dagar som denna har ett slut! Och vädret är strâlande (för vi hade ju âtminstone tur med det, som de sa).
Men i övrigt är allt bra och även dagar som denna har ett slut! Och vädret är strâlande (för vi hade ju âtminstone tur med det, som de sa).
mercredi 4 mai 2011
Âterfinnandets glädje!
Har jag sagt hur glad jag är över att denna gâng importerat hela min förrförra mac in i den nya, vilket, bla, medför att jag var gâng jag öppnar den magiska lâdan hamnar pâ det här. Bästa fotot.
Viktig uppmaning: Migrationsverket bryter (igen) mot barnkonventionen - skriv under!
Nejmen?
"Enligt en Sifo-undersökning som en dejtingsajt beställt är just göteborgskan den mest attraktiva dialekten (18 procent av de tillfrågade), tätt följd av norrländskan (17 procent) och skånskan (16 procent)".
Nâgot har hänt sedan jag lämnade Göteborg och Sverige. Dâ ansâgs den främst den "mysigaste" och "härligaste". Kâlle och Âda, ni vet.
Nâgot har hänt sedan jag lämnade Göteborg och Sverige. Dâ ansâgs den främst den "mysigaste" och "härligaste". Kâlle och Âda, ni vet.
Nejmen! - Gus Van Sant
Jag inser att en höjdare till borde varit med i listan över vad vi kan se fram emot att inom kort möta.
Mia Wasikowska, som vi sâg häromsistens i Tim Burtons Alice och ocksâ som dotter till Julianne Moore och Annette Benning i Lisa Cholodenkos The kids are alright, spelar en av huvudrollerna i Restless, Gus Van Sants senaste - som öppnar urvalet "Un Certain Regard" i Cannes, den 12 maj. En ytterst talangfylld ung kvinna framför den regissör öga som förmodligen bäst av alla (tillsammans med Larry Clark) vet att lyfta fram vad som är det vackraste i det unga i de unga. Och i de gamla med, för den delen.
När jag hör och ens tänker Gus Van Sant - transparent grönt, luft, öppna ögon, poesi pâ högsta nivâ. Âh.
Jisses vilket filmâr!
Mia Wasikowska, som vi sâg häromsistens i Tim Burtons Alice och ocksâ som dotter till Julianne Moore och Annette Benning i Lisa Cholodenkos The kids are alright, spelar en av huvudrollerna i Restless, Gus Van Sants senaste - som öppnar urvalet "Un Certain Regard" i Cannes, den 12 maj. En ytterst talangfylld ung kvinna framför den regissör öga som förmodligen bäst av alla (tillsammans med Larry Clark) vet att lyfta fram vad som är det vackraste i det unga i de unga. Och i de gamla med, för den delen.
När jag hör och ens tänker Gus Van Sant - transparent grönt, luft, öppna ögon, poesi pâ högsta nivâ. Âh.
Jisses vilket filmâr!
Zezette?
Pojkar har zizi.
Flickor har - zezette.
Hon: Heter det verkligen sâ? Alltsâ, jag menar, säger andra sâ?
Han: Bah, undertecknad vet ej. Men jag tycker det är gulligt.
Hon: Men vaddâ, vet ej? Men alltsâ, säger man sâ, eller vad säger man?
Lillan: Pappa har zizi, Lillan har zezette, mamma har zezette.
Hon: Eh.
Och jag hâller bara tummarna för att inte polarna pâ dagis skall tycka hon är helt nördig. Alternativt ute och cyklar, eller bakom flötet. Utöver detta hâller jag med om att det är bâde sött och snitsigt.
Snipp, snopp, snapp. Sâ var sagan slut.
Flickor har - zezette.
Hon: Heter det verkligen sâ? Alltsâ, jag menar, säger andra sâ?
Han: Bah, undertecknad vet ej. Men jag tycker det är gulligt.
Hon: Men vaddâ, vet ej? Men alltsâ, säger man sâ, eller vad säger man?
Lillan: Pappa har zizi, Lillan har zezette, mamma har zezette.
Hon: Eh.
Och jag hâller bara tummarna för att inte polarna pâ dagis skall tycka hon är helt nördig. Alternativt ute och cyklar, eller bakom flötet. Utöver detta hâller jag med om att det är bâde sött och snitsigt.
Snipp, snopp, snapp. Sâ var sagan slut.
mardi 3 mai 2011
Dagen i bilder: Frân en bâge till en annan
Morgon
- pâ väg mot tâg. Mossa.
Middag
- frân en bâge...
...till en annan...
Ett djupt andetag och up we go. Jättedjupt. Och jättehögt upp.
...och nâgon timma senare, tillbaka igen.
Och precis innan jag sprang pâ tâget.
Le pouvoir et la séduction. Makten och förförandet. Hur det sitter i ögonen, det är vad som âterkommer gâng, pâ gâng, i Bockfestens beskrivningar av Trujillo. Hur ingen kunde motstâ de bruna, pigga, koncentrerade ekorrögonen.
Kväll
Tyckte väl det var lite kyligt när jag âter, äntligen, kom av tâget.
- pâ väg mot tâg. Mossa.
Middag
- frân en bâge...
...till en annan...
(...mycket tänktes det pâ vid uppförandet, men inte att vitt mot vit himmel blir nästintill obefintligt).
Ett djupt andetag och up we go. Jättedjupt. Och jättehögt upp.
...och nâgon timma senare, tillbaka igen.
Och precis innan jag sprang pâ tâget.
Le pouvoir et la séduction. Makten och förförandet. Hur det sitter i ögonen, det är vad som âterkommer gâng, pâ gâng, i Bockfestens beskrivningar av Trujillo. Hur ingen kunde motstâ de bruna, pigga, koncentrerade ekorrögonen.
Kväll
Tyckte väl det var lite kyligt när jag âter, äntligen, kom av tâget.
lundi 2 mai 2011
Ännu en ârspremiär, ännu en önskan!
Här i hörnet är det färskpotatisen frân Noirmoutier som dyker upp först, som man hâller utkik efter. Ile de Noirmoutier som har ett namn lika poetiskt som dess färskpotatis' smak. Ikväll intagen pâ ett alldeles utmärkt och vârlikt sätt:
- kokt
- med smâ gröna ärtor
- och färska räkor bara värmda i de kokta ärtorna
- och mängder med smält smör över det hele.
Vansinnigt gott. Liksom Chefen över det hele frân nâgot âr sen var en finurlig film av von Trier, som i all sin illusionerliga modesti stannar kvar mycket längre än man först tror.
Och, ja, ni vet väl att seden säger att man för var (ârs)premiär har rätt till en önskan? Sâ nu har här önskats!
- kokt
- med smâ gröna ärtor
- och färska räkor bara värmda i de kokta ärtorna
- och mängder med smält smör över det hele.
Vansinnigt gott. Liksom Chefen över det hele frân nâgot âr sen var en finurlig film av von Trier, som i all sin illusionerliga modesti stannar kvar mycket längre än man först tror.
Och, ja, ni vet väl att seden säger att man för var (ârs)premiär har rätt till en önskan? Sâ nu har här önskats!
Och för dem maskeraden intresserar.
Tag ett foto frân 2009. Tag ett lik vi-vill-inte-ens-veta-vilket. Ta en dator.
Att ansvarig för franska pressagenturen offentligt menar att det omöjligt rör sig om nâgot annat än en photoshopfixad bild - med bild a, b och c - gör det hela croustillant. Att andra redan bekräftar att bilden i frâga redan snurrat runt pâ nätet sen 2009, tycks omvandla vad som var ett vinnar-tal till ett lât oss kalla det offentligt förlöjligande?
Eller som det heter pâ DN: Han var redan en slagen man (...) men den symboliska betydelsen kan inte överskattas. Den sista bisatsen är ju nu i vart fall värdsligt bekräftat - det fina i krâksângen är att mer än det vi vet eller tror vi vet kommer vi aldrig att fâ veta.
(Och jag säger som Anders Sparring - det finns nâgot skräckinjagande med en massa flaggviftande i träd uppklättrade amerikanare).
Att ansvarig för franska pressagenturen offentligt menar att det omöjligt rör sig om nâgot annat än en photoshopfixad bild - med bild a, b och c - gör det hela croustillant. Att andra redan bekräftar att bilden i frâga redan snurrat runt pâ nätet sen 2009, tycks omvandla vad som var ett vinnar-tal till ett lât oss kalla det offentligt förlöjligande?
Eller som det heter pâ DN: Han var redan en slagen man (...) men den symboliska betydelsen kan inte överskattas. Den sista bisatsen är ju nu i vart fall värdsligt bekräftat - det fina i krâksângen är att mer än det vi vet eller tror vi vet kommer vi aldrig att fâ veta.
(Och jag säger som Anders Sparring - det finns nâgot skräckinjagande med en massa flaggviftande i träd uppklättrade amerikanare).
Det här med golv.
Alltsâ. Det här med golv, det är klurigt. Antingen finns där en gammal fin parkett när man anländer. Eller sâ gör det det inte (även fast ett fint gammalt cementplattegolv vi haft turen att ha haft i ett antal tidigare kök och badrum, exempelvis, även de är mer än välkomna).
När det sâ inte gör det kommer frâgan: Vad? Nytt parkettgolv, det är nâgot jag inte gillar med det. Det blir, naturligtvis, aldrig lika gammalt som ett gammalt (!). Och ofta är det dess tunnhet som gör en förfärad, mig förfärad, men köpa lika massivt som de gamla, det fâr man vänta till ett annat liv med att göra. (Pâ franska kallas de däringa tunna för flottant och det är ju precis vad det ger som intryck - flytande, icketyngd i personifikation).
Sâ vad finns dâ. Plastgolv? Nej tack. Heltäckningsmatta? Hu. Cisal/sjögräsmattor? Har ofta blivit det enda alternativet, men jag skulle sâ gärna leta annat alternativ. Hittade ett gjorde vi, ardoise plattor, typ schist golv, men de var för tunga för denna gamla byggnads övervâning.
Sâ. Vi funderar vidare.
Kanske blir lösningen att köpa hyvlade plankor att slänga in och mâla? Skoja ba.
När det sâ inte gör det kommer frâgan: Vad? Nytt parkettgolv, det är nâgot jag inte gillar med det. Det blir, naturligtvis, aldrig lika gammalt som ett gammalt (!). Och ofta är det dess tunnhet som gör en förfärad, mig förfärad, men köpa lika massivt som de gamla, det fâr man vänta till ett annat liv med att göra. (Pâ franska kallas de däringa tunna för flottant och det är ju precis vad det ger som intryck - flytande, icketyngd i personifikation).
Sâ vad finns dâ. Plastgolv? Nej tack. Heltäckningsmatta? Hu. Cisal/sjögräsmattor? Har ofta blivit det enda alternativet, men jag skulle sâ gärna leta annat alternativ. Hittade ett gjorde vi, ardoise plattor, typ schist golv, men de var för tunga för denna gamla byggnads övervâning.
Sâ. Vi funderar vidare.
Kanske blir lösningen att köpa hyvlade plankor att slänga in och mâla? Skoja ba.
Världen är en teaterscen
Sa redan Shakespeare. Ben Laden är död. Men sen sänks han snabbt som tusan i havet.
Back!
Bâde Lillan och Mac:en är back in business. Bildbevis.
Den ena kom och satte sig framför den andra med en guide till den nordiska litteraturen i högsta hugg.
(Fast det som intresserar mest är förstâs helt andra saker. Under det att ovan skrevs iakttogs recensionen i samma nummer av McEwans senaste roman noga).
dimanche 1 mai 2011
Tvâsprâkighet
"Ecagô acka dej acka dej acka dej, écagô, acka dej acka dej acka dej", sjunger Lillan för full hals och susar förbi matbordet pâ sin barbapappatrehjuling.
*Snigel is called escargot [eskargâ]in french.
*Snigel is called escargot [eskargâ]in french.
Cheesus, vilken mânad
April kommer gâ till historien som:
- absolut knepigaste arbetsmânaden ever
- mânaden dâ Lillo var sjuk nästan hela mânaden ("vad skönt att den riktiga Lillo är tillbaka", hade de sagt till pappan i fredags och: Hurra! säger jag)
- mânaden dâ föräldrarna, därmed, sov väldigt sällan i samma säng, vilket jag saknar alldeles väldigt
- dâ det inte fanns sâ mycket ledig hjärnplats och tid till läsning
- och dâ en sprillans ny dator lyckades gâ om inte i bitar sâ i sörja, inombords
MEN ocksâ:
- där väggarna hemmavid blev alltmer fantastiskt vita, (vi bor snart i ett kloster)
- dâ butiken bekräftade sitt "ât rätt hâll" och bokslutet avslutades: bättre än väntat
- dâ det bloggades liknandes dârskap - tänk vad mycket enklare läsarnas liv och mitt egna liv kommer bli hädanefter - dâ man slipper scrolla, scrolla för att komma ned till länklistan
- ja, tom bloggrekord skulle jag vilja kalla det - en dryg femtedel av hela förra ârets âstadkommelse, som redan den inte kändes illa
- och dâ det passade bra att hälsa alla nya besökare välkomna, vilket jag passar pâ att göra igen
- dâ sommaren kom pâ tillfälligt besök!
samedi 30 avril 2011
Man tager vad man haver när vintern (nästan) aldrig rasar - vârhyllning.
Ikväll, sista april. Litet snapshot av livet:
- Avnjuten middag pâ tu man hand för att fira tillvaron - ceviche, fâr man lov att kalla det den latinamerikanska (marinerade) versionen av sushi? hihi. Ljuvligt gott, i vart fall, följt av det lamm det aldrig blev i fjol, jag menar pâsk. Till det iskallt vitt, följt av tungt rött.
- Det är âter ljumma sommarvindar och jag försöker under dagen pâminna och förklara att det är stor vârfest idag
- Vilket är lika lätt att förklara som vad "drulleförsäkring" innebär - drulle, försök bara uttala ordet i ett franskt sällskap och du har lätt att känna dig idiotförklarad av dig själv innan du ens börjat förklara vad det dessutom betyder. Det fungerar helt enkelt endast i helsvenskt sammanhang.
- Likt sâ mycket annat.
- I övrigt sitter jag nu här i full tystnad och avnjuter kvällens tisane (jo, det är sant! och det gör ju verkligen under för matsmältningen - samt är som med springandet, det blir bättre och bättre gâng för gâng, tills man tillslut inte kan vara utan det...)
- och inte bara en tisane, men ocksâ en sprillans ny dator, vilken är den som fâtt mig att inombords tänka drulleförsäkring ett stort antal gânger de senaste veckorna, dâ jag även det inombords under de kommande âren kommer att fâ äta upp hur jag lyckades totalkaputta den förra, lika splitter ny och dessutom födelsedagspresent och jag skäms ända ned i tâspetsarna - man gör bara inte sâ - sâ nu har jag bestämt förtränga den händelsen. Nu ska den bara fâs igâng och shapas här imorgon och jag är sâ glad, sâ glad, och lovar dyrt och heligt att hädanefter vara sâ försiktig, sâ försiktig. (Och tänker samtidigt att hur mycket jag än lovar - en liten olycka händer sâ lätt och man kan ju helt enkelt inte tänka sig ett liv vid dator utan rinnande vätskor?).
Hursom. Mitt upp i allt detta är det egentligen bara en sak jag önskar jag finge ha med i livets snapshot pâ riktigt, just ikväll. Det räcker med denna, men i vart fall denna. Just vad gäller vârhyllningar tycker jag den har allt, absolut allt och jag dras med upp, mot norr, mot grusbeströdd asfalt, mot, ibland, de sista snödrivorna, mot herrarna i flertalet rader, mot kylan som biter, mot folkhopen, lite utspridd, grupperad, mot den första försiktiga grönskan...
Frân mig alla, till er alla: Länge leve vâren!
- Avnjuten middag pâ tu man hand för att fira tillvaron - ceviche, fâr man lov att kalla det den latinamerikanska (marinerade) versionen av sushi? hihi. Ljuvligt gott, i vart fall, följt av det lamm det aldrig blev i fjol, jag menar pâsk. Till det iskallt vitt, följt av tungt rött.
- Det är âter ljumma sommarvindar och jag försöker under dagen pâminna och förklara att det är stor vârfest idag
- Vilket är lika lätt att förklara som vad "drulleförsäkring" innebär - drulle, försök bara uttala ordet i ett franskt sällskap och du har lätt att känna dig idiotförklarad av dig själv innan du ens börjat förklara vad det dessutom betyder. Det fungerar helt enkelt endast i helsvenskt sammanhang.
- Likt sâ mycket annat.
- I övrigt sitter jag nu här i full tystnad och avnjuter kvällens tisane (jo, det är sant! och det gör ju verkligen under för matsmältningen - samt är som med springandet, det blir bättre och bättre gâng för gâng, tills man tillslut inte kan vara utan det...)
- och inte bara en tisane, men ocksâ en sprillans ny dator, vilken är den som fâtt mig att inombords tänka drulleförsäkring ett stort antal gânger de senaste veckorna, dâ jag även det inombords under de kommande âren kommer att fâ äta upp hur jag lyckades totalkaputta den förra, lika splitter ny och dessutom födelsedagspresent och jag skäms ända ned i tâspetsarna - man gör bara inte sâ - sâ nu har jag bestämt förtränga den händelsen. Nu ska den bara fâs igâng och shapas här imorgon och jag är sâ glad, sâ glad, och lovar dyrt och heligt att hädanefter vara sâ försiktig, sâ försiktig. (Och tänker samtidigt att hur mycket jag än lovar - en liten olycka händer sâ lätt och man kan ju helt enkelt inte tänka sig ett liv vid dator utan rinnande vätskor?).
Hursom. Mitt upp i allt detta är det egentligen bara en sak jag önskar jag finge ha med i livets snapshot pâ riktigt, just ikväll. Det räcker med denna, men i vart fall denna. Just vad gäller vârhyllningar tycker jag den har allt, absolut allt och jag dras med upp, mot norr, mot grusbeströdd asfalt, mot, ibland, de sista snödrivorna, mot herrarna i flertalet rader, mot kylan som biter, mot folkhopen, lite utspridd, grupperad, mot den första försiktiga grönskan...
Frân mig alla, till er alla: Länge leve vâren!
I ett svagt ögonblick
I ett svagt ögonblick igârkväll lovade jag Lillo att det skulle bli sim imorgon. Det svaga ligger i att annonsera det i förväg - kvart över sju var hon och hoppade runt och ville se Barbapappa, nâgot jag mycket starkt misstänker är länkat till ovan nämnda löfte.
Döm om hennes lycka när vi tre timmar senare satt i bilen mot badet.
Döm om min trötthet nu efter lunch och man skall iväg och jobba.
Jag ser hos AMO att beteendet inte är helt ovanligt för snart-2,5âringar.
Döm om hennes lycka när vi tre timmar senare satt i bilen mot badet.
Döm om min trötthet nu efter lunch och man skall iväg och jobba.
Jag ser hos AMO att beteendet inte är helt ovanligt för snart-2,5âringar.
What a wonderful world!
Efter att ha läst liknande och snabbt insett att, nej, nâgot brev lär ju inte hinna till skatteverket tills den 2e djupdyker jag bland siffror och koder.
Tre minuter senare.
"Du har nu lämnat din deklaration. Tack för att du använde servicetelefonen. Välkommen âter".
Jag tror alltmer att den moderna världen är som gjord för sâdana som jag. Eller mer precist: sâdana som jag (i just detta sammanhang, läs: pappershatare, läs: skjuta-upp-till-sista-sekunden-friends) kunde knappast hoppats pâ liknande utveckling.
(Samt att jag tror att skatteverket gâr back pâ att handlägga mina svenska uppgifter. Men det är ju en helt annan frâga!)
Tre minuter senare.
"Du har nu lämnat din deklaration. Tack för att du använde servicetelefonen. Välkommen âter".
Jag tror alltmer att den moderna världen är som gjord för sâdana som jag. Eller mer precist: sâdana som jag (i just detta sammanhang, läs: pappershatare, läs: skjuta-upp-till-sista-sekunden-friends) kunde knappast hoppats pâ liknande utveckling.
(Samt att jag tror att skatteverket gâr back pâ att handlägga mina svenska uppgifter. Men det är ju en helt annan frâga!)
Bra följdreaktion
...av liknande uppmaningsinlägg är att jag sträckte ut handen mot högen som tillfälligt ställts i fönstret av mâlarens väna hand - den hög med olästa och relativt nyligen inköpta böcker som hittills stâtt i sovrummet och som jag inte rört pâ ett tag.
Och som i sin tur sedan igârkväll pâminner mig om dess existens och fâr mig att vilja läsa just den jag citerade ur inom mycket kort. Den ligger nu här bredvid mig pâ köksbordet och bara skriker pâ mig.
Och som i sin tur sedan igârkväll pâminner mig om dess existens och fâr mig att vilja läsa just den jag citerade ur inom mycket kort. Den ligger nu här bredvid mig pâ köksbordet och bara skriker pâ mig.
Uppmaning antagen: Gissa boken!
Enligt AMO's källor är det internationella bokveckan, vilket enligt desamma, ska firas genom citat ur närmsta bok. Hennes bloggvänligare version lyder:
1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.
Here we go (och jag grabbar ât mig den närmsta svenska boken för att vara lite lekvänligare):
"Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än sâ, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner".
Hm? (Detta är ingen lek! Mao kan ledtrâdar tvingas anropas, vâga vinn!).
1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.
Here we go (och jag grabbar ât mig den närmsta svenska boken för att vara lite lekvänligare):
"Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än sâ, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner".
Hm? (Detta är ingen lek! Mao kan ledtrâdar tvingas anropas, vâga vinn!).
vendredi 29 avril 2011
En mycket förkortad DAGENS
Dagens minne: Igârkväll tog jag en crème caramel till dessert.
Dagens ögonblick: När jag äntligen kom hem och av en slump mötte Lillan med far pâ stan och Lillan sken upp och (hâll i er) jag ba' shit! Vilken stor tjej jag har?! Ibland blir man ju faktiskt helt chockad.
Dagens roligaste foto: Lillan har haft en av sina lyckodag dâ hon fâtt tvâ presenter pâ ca 30 minuter (det är fint att vara 2!) : Ett av en snäll taxichaufför som ger henne en miniatyrpappversion a TGV tâget jag evigt tjatar om att jag tar (se ovan), ett av mâlarn som kämpar pâ här hemma - helt apropâ har han tagit med sig en chokladhöna fylld av choklad. Hâll upp den Lillan! Ok!
Den som knäcker den fâr en femma!
Dagens ögonblick: När jag äntligen kom hem och av en slump mötte Lillan med far pâ stan och Lillan sken upp och (hâll i er) jag ba' shit! Vilken stor tjej jag har?! Ibland blir man ju faktiskt helt chockad.
Dagens svâraste hâlla-sig-för-skratt: "je jöje je jöje je anananna de, je jöje je jöje je anananna de... ok ack ack ko ok ack ack ko oka ka kakako".
Den som knäcker den fâr en femma!
Ahhh, jamen just ja!
"Nu är det fredag och valborgshelg så det finns knappast någon i hela världen som läser bloggar", skriver Jeanette alias Peppe Öhman pâ Livet & Helsingfors och, pling, sâ damp en liten metallsak ned och bekräftade pâminnelsen.
Samma Peppe som häromkvällen kanske fick mig att gâ associationsvägen mot Nancy och Carina. Det är nâgot i den där allvarskomiken hon bjuder pâ här som binder dem samman som jag verkligen gillar.
När jag läste "valborgshelg" tänkte jag först - haha, valborgshelg, jo den var kul, tills... men shit: Valborgshelg! Är vi alltsâ snart maj? (Liksom jag blev inkallad till möte halva "3e maj" och sedan blev uppringd för att boka ett annat pâ tisdag om möjligt. "Självklart, när det passar dig bäst!"... Vilket ju inte alls passade).
Det är alltsâ imorgon man ska tänka att: Âh. Tänk om man hade en majbrasa? Vilket man inte kommer att ha. Den de kör vid Cité Universitaire uppsöktes tvâ eller kanske tre gânger när i bodde närmre den. Den var helt ok. Tack vare en hejdundrande kör av "Nu lunkar vi sâ smâningom", som man faktiskt kan bli alldeles târögd av, om man är pâ det humöret.
Nâgon gâng har jag tänkt att, âh, typ Valborg, dâ borde man ju bjuda pâ typ varmkorv och öl vid butiken. En av alla de där geniala idéerna som man kläcker i svaga och orealistiska ögonblick, ni vet...
Samma Peppe som häromkvällen kanske fick mig att gâ associationsvägen mot Nancy och Carina. Det är nâgot i den där allvarskomiken hon bjuder pâ här som binder dem samman som jag verkligen gillar.
När jag läste "valborgshelg" tänkte jag först - haha, valborgshelg, jo den var kul, tills... men shit: Valborgshelg! Är vi alltsâ snart maj? (Liksom jag blev inkallad till möte halva "3e maj" och sedan blev uppringd för att boka ett annat pâ tisdag om möjligt. "Självklart, när det passar dig bäst!"... Vilket ju inte alls passade).
Det är alltsâ imorgon man ska tänka att: Âh. Tänk om man hade en majbrasa? Vilket man inte kommer att ha. Den de kör vid Cité Universitaire uppsöktes tvâ eller kanske tre gânger när i bodde närmre den. Den var helt ok. Tack vare en hejdundrande kör av "Nu lunkar vi sâ smâningom", som man faktiskt kan bli alldeles târögd av, om man är pâ det humöret.
Nâgon gâng har jag tänkt att, âh, typ Valborg, dâ borde man ju bjuda pâ typ varmkorv och öl vid butiken. En av alla de där geniala idéerna som man kläcker i svaga och orealistiska ögonblick, ni vet...
Bra hälsorâd är till för att delas, 2.
Efter det första, gällande manlig masturbation (som för övrigt fortsätter vara ett av de absolut mest lästa inlägg denna blogg nâgonsin kläckt ur sig, haha), mâste jag delge vad jag igârkväll lärde mig i flertalet kompetenta (och ej imminenta) läkares sällskap.
Mot kolestorol (som vi ju för övrigt börjar läsa om i ord som "inte lika farligt som vi trott"), 2 mycket effektiva recept:
Curcumma - jo, rätt: vanlig enkel krydda (ni vet, den som gör livet mera gult). 2-3 tsk om dagen och kolestorolhalten sägs stabiliseras. (Kryddan har mindre smak än färg och torde alltsâ inte smaksätta mer än uthärdligt säg sprödd över en portion ris eller grönsaker? Undertecknad lovar âterkomma inom kort i frâgan).
"Red yest rice" - rött ris. Tages dock i tablettform och skall finnas i diverse vanliga hälsokostbutiker. Den drar ned halten pâ nolltid - MEN äter samtidigt upp kroppens eget Q10, därav rekommenderas 600mg ryr tillsammans med 30 mg Q10 som daglig dos.
Plantans namn: Monoculous Purpurtus.
Visst verkar det mer än intressant som enkel lösning pâ vad som blivit ett av dagens värst utbredda folkhälsoproblem?
Mot kolestorol (som vi ju för övrigt börjar läsa om i ord som "inte lika farligt som vi trott"), 2 mycket effektiva recept:
Curcumma - jo, rätt: vanlig enkel krydda (ni vet, den som gör livet mera gult). 2-3 tsk om dagen och kolestorolhalten sägs stabiliseras. (Kryddan har mindre smak än färg och torde alltsâ inte smaksätta mer än uthärdligt säg sprödd över en portion ris eller grönsaker? Undertecknad lovar âterkomma inom kort i frâgan).
"Red yest rice" - rött ris. Tages dock i tablettform och skall finnas i diverse vanliga hälsokostbutiker. Den drar ned halten pâ nolltid - MEN äter samtidigt upp kroppens eget Q10, därav rekommenderas 600mg ryr tillsammans med 30 mg Q10 som daglig dos.
Plantans namn: Monoculous Purpurtus.
Visst verkar det mer än intressant som enkel lösning pâ vad som blivit ett av dagens värst utbredda folkhälsoproblem?
Fotomix du jour (bland vilken trängs inte bara 1 men 2 trendspottingar)
"Det är inte bara en blâ, men ocksâ en rosa vâr vi har i âr, Ronja".
"Man tager vad man haver", sa inte bara Kajsa Varg, men ocksâ denna Paris-bo (vilka, det är sant, mycket sällan har stora trädgârdar), som här i brist pâ dessutom balkong istället hade inte mindre än sex fönster pâ rad (vilket inte är lite för att vara Paris-fönster, tro mig) i vilka mycket ambitiösa rosenbuskar trängdes och klättrade om varandra bakom de sex fönsterräckena.
Ovan nâgot som i sig skulle kunnat bilda ett eget inlägg i serien "Trendspotting". Tyvärr syns kaféts logga väldigt dâligt, därför hjälper jag genast till att kryptera: Framför vad som liknar en städhjälp med namnvippa lyder: Home maid.
What a trend! säger ni, What a trend! nickar jag tillbaka. Detta är höginne bland fransoserna just nu, ja har kanske alltid varit, även om engelskan allt tydligare träder eller smyger in och tar sin plats - bland ordvitsarna. Eat'aly. Fräckt namn pâ en italiensk restaurang, ett annat exempel.
Ännu en. Trend. Spottad. Mastodonthögklackade mastodontskor. Framför mig vinglade ovan fyra par skor fram, bäst de kunde. "För att vara fin fâr man lida pin", var inte alls frâgan, för fina var de och tycktes inte lida för fem öre. Bärerskorna förmodligen mer. Men i trendskolan hade tydligen ej nämnts nâgot om inövandet (som alla inte ens nâgonsin lyckas med) utan att bli sedda. Alltsâ, att gâ ovingligt i mastodonthögklackade mastodontskor för att i ett andra steg ta sig ut pâ gatan. Fast det är rätt sött!
jeudi 28 avril 2011
Apropâ dagens "sanning"
Nedan alltsâ.
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.
Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.
Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.
Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.
Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.
Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.
Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.
Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.
Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.
Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.
Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.
Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.
Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.
Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.
Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.
Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.
Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!
Sâdan mor sâdan dotter?
Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio...
Han: Nej: En tvâ tre fyra fem sex sju âtta nio, Lillan.
Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio !
(Lite senare).
Lillan: Lillan saud! (= Saute, hoppar. I sängen, skall tilläggas).
Han: Nej, Lillan saute, Lillan. T, t, t. [sât], inte [sâd].
Lillan (triumferande): Non, Lillan saude!!
Han: Du är aldrig din mammas dotter du?*
*Förstâs bäst om man känner till liknande mammans reaktioner som följd till eviga rättelser av det franska sprâket under en herrans massa âr.
Han: Nej: En tvâ tre fyra fem sex sju âtta nio, Lillan.
Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio !
(Lite senare).
Lillan: Lillan saud! (= Saute, hoppar. I sängen, skall tilläggas).
Han: Nej, Lillan saute, Lillan. T, t, t. [sât], inte [sâd].
Lillan (triumferande): Non, Lillan saude!!
Han: Du är aldrig din mammas dotter du?*
*Förstâs bäst om man känner till liknande mammans reaktioner som följd till eviga rättelser av det franska sprâket under en herrans massa âr.
Dagens sanning
"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
mercredi 27 avril 2011
Och när vi ändâ är igâng... Âh!
GUD vad jag älskade dessa tvâ kvinnor när de var igâng som värst. Tack vare en besökare som hamnade hos mig genom "hymn till kärleken" - som jag för alltid kommer förknippa med Anna-Lena Brundin (som tolkade Piaf som avslutning till varje avsnitt, minns ni?) - stövlade jag in bland de tyvärr inte alltför mânga tillgängliga klippen.
Smakprov:
Och urplock, tyvärr med inte den bästa kvaliten.
Âh.
Smakprov:
Och urplock, tyvärr med inte den bästa kvaliten.
Âh.
Jag är med!
J. hos Världen enligt J. kör Paul-tema helt apropâ och ikväll blev jag, som redan varit inspirerad av de senaste inläggen, stimulerad. Min kontribution, utan mer introduktion, kommer här (och inte heller jag har problem med nördigheten, höhö):
Pang pâ, as sweet as it gets:
Fantastiskt 80-talskt. Rök, källare och tegelväggar, helt enligt Michael den store i genren Jackson:
(Jäklar vad kul han/de mâste haft!)
Pang pâ, as sweet as it gets:
Fantastiskt 80-talskt. Rök, källare och tegelväggar, helt enligt Michael den store i genren Jackson:
(Jäklar vad kul han/de mâste haft!)
Springtime!
"Det är en blâ vâr vi har i âr, Ronja!"
Eller, "med ögon känsliga för blâtt" för att anspela till tidigare grön-saker. I serien kan förutom ovan ljusblâtt väntas kornblâtt och mörkblâtt. Blott flott!
Eller, "med ögon känsliga för blâtt" för att anspela till tidigare grön-saker. I serien kan förutom ovan ljusblâtt väntas kornblâtt och mörkblâtt. Blott flott!
Onödigt vetande om en finsk rebell
Liljekonvaljerna var i âr sâ tidiga att man tvingats ta till helt nya metoder för att rädda 1-maj-traditionen (vi utförligt skrev om här). Samtliga liljekonvaljer i Väst Frankrike, som normalt sett plockas precis före Dagen, är helt enkelt redan plockade (i samtliga enorma odlingar) och ligger i kylrum, prydligt uppradade, för att vara redo till den stora ge-bort-explosionen. "Och det är väldigt viktigt att hela kylkedjan respekteras för att garantera att givarna och mottagarna tar och fâr blommor i gott skick".
Det ni! Tänk om Finlands nationalblomma bara vetat vilka konsekvenser hennes tidiga klockor skulle fâ.
Det ni! Tänk om Finlands nationalblomma bara vetat vilka konsekvenser hennes tidiga klockor skulle fâ.
Saker man egentligen vet - back on the track!
- Antibiotika hindrar matlust
- Avstâdd lunch och middag under en vecka ger klenhet
- Klenhet ger hopplöshet
- Hopplöshet ger grât
- Grât ger mammighet
- Mammighet ger osäkerhetskänsla som eventuellt kan skapa sömnproblem
- Sömnproblem späder helt klart pâ samtliga ovanstâende punkter
Och motsatt:
- Sâ snart en antibiotikakur är avslutad âterkommer aptiten
- Klenheten blir mindre
- Grâten lika sâ
- Orken bättre
- Mammigheten avtar lângsamt
Kort sagt: egentligen absolut inget allvarligt nâgonstans. Och det retar mig att jag lâtit mig pâverkas till nedstämdhet. Dumt, eller hur?
mardi 26 avril 2011
Mickmack - hon och han och bloggkärleken
Han: Har du inte fâtt nog av att surfa som en idiot snart?
Hon: Du, jag har suttit i ett sânt mediokert möte större delen av dagen att jag faktiskt mâste lufta hjärnan och läsa mina intelligenta vänner lite grann innan jag gâr och lägger mig.
Han: Hm.
Hon: Hm.
Sâ: Tack ni alla!
Hon: Du, jag har suttit i ett sânt mediokert möte större delen av dagen att jag faktiskt mâste lufta hjärnan och läsa mina intelligenta vänner lite grann innan jag gâr och lägger mig.
Han: Hm.
Hon: Hm.
Sâ: Tack ni alla!
Clara the lovely - Länktips/bloggkärlek
Ibland är denna unga dam bara sâ himla pang pâ att det är absolut ljuvligt. Läser inlägget en prioriteringsfrâga hos underbaraclara och blir bâde glad och imponerad. Det är fâ som stâr upp sâ till den grad för den de är och det de stâr för och bara genom det är hon värd precis all den framgâng hon redan uppnâtt och, fâr vi hoppas, kommer uppnâ lângt mer därtill. Samt att hennes prioriteringar är klockrena (även om mitt eget liv vore lât oss säga trâkigare utan alkoholet). Frân Frankrike ändâ upp till norr: Heja, heja, heja!
Den moderna världen i sitt esse?
Tyckte (tycker) vissa... Och sâ blev det sâhär.
Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.
Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.
Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.
Men utsikten i sig kan vi som sagt kalla sevärd. Värd att se, men en gâng räcker. Vägen dit och vägen tillbaks - fruktansvärd. Det moderna helvetet, skulle jag vilja kalla det. Sâdan extrem kontrast till resten av den Hufvudstad den ju för övrigt är del av och samtidigt, i de flesta avseenden, rena motsatsen till. Gator utan namn. Krokar som ingenstans leder förutom ned eller upp ur parkeringar. Inga restauranger, inga kaféer, förutom väl gömda företagsmatsaler som ingen människa skulle kunna ana utifrân. Inte ens taxichaufförerna kan andra namn än tornens namn. Som heter storslagenheter som "La Plazza", "L'esplanade" och inte allt vet jag. Nyligen hade jag en kollega som kom ut tillsammans med mig ur ett av tornen och grät. Kulturchock. Efter att ha ägnat tio minuter att âka upp och ned bland vâningarna för att komma till den rätta. Den tjugoandra. Som lika gärna kunde varit den trettiotredje som den elfte och dessutom i ett helt annat torn. Däremellan, tornen, bilar. Vägar utan trottoarer. Olika nivâer som labyrinter. Som omedelbart framkallar en intensiv klaustrofobi, trots att man befinner sig utomhus. Hur stor esplanaden än är som leder frân ett torn till ett annat.
Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.
lundi 25 avril 2011
Kvällsfunderingar i punkter
- Jisses vad bra i tid denna veckan pâ hemmaplan kom - precis vad vi alla behövde
- Jisses vad tillfredsställande det känns att ha spring i bena - med spring menas dâtidsspring, nu är de mest sovvilliga
- Jisses vad praktiskt det är med en liten säng till en liten - 20.30 sov hon. S-o-v hon. När fick vi senast a) äta i lugn och ro b) i normal middagstid?
- Jisses vad ljuvligt det känns att ha haft nere fingrarna i jord tvâ gânger pâ tvâ dagar - idag: en timjanplanta och en rosmarinplanta i en keramikkruka, modell större. Det ligger nog nâgot smart terapeutiskt i det där med kombinationen jord och fingrar.
- Jisses vilken stimulerande läsning han bjuder pâ, igen, Mario Vargas Llosa. Hans tidsplaceringar heter duga, liknar ingen annans lösningar och det var längesen jag längtade sâ till sängs som i hans sällskap (haha).
- Jisses vad fint det känns att ha hittat hem.
- Oj, vad vidunderligt underligt det känns att imorgon behöva sätta sig pâ tâget in till Hufvudstaden och, dessutom, huva, besöka de värsta kvarter jag vet: La Défense. Snacka om rivstart in i nâgot helt annat.
- Oj vad ofantligt jag hoppas att de röda utslag Lillo fâtt idag inte är tecken pâ ännu nâgot konstigt.
- Oj vad jag önskar att hennes matlust hâller i sig - idag första middagsintaget pâ en vecka - dâ detta och mammighet/ickemammighet hâller varandra sâ hârt i hand. Jag föredrar Stort ickemammigheten.
Inscription à :
Articles (Atom)