Semester - en hel hoper tankar i total oordning

Det gâr inte att komma ifrân: Livet visar upp sin bästa sida när man har semester och massa tid; eller rättare sagt: när man disponerar totalt enväldigt över sin tid. Ibland, som nu, känns resten av tiden absurd. Inte att undra pâ att alla idéer kommit sprungna ur liknande perioder.
Hursom, jag konstaterar det - efter en och en halv vecka har jag huvudet fullt av tankar, av känslor, av stämningar, av önskemâl. Lustfylld? Ja.
Alla uppsägningar födda efter liknande perioder. Alla förändringar. Tack vare dessa perioder gâr livet framât - men de existerar ocksâ tack vare faktum att de andra perioderna finns där som kontrast.

Frâga: Med bara tid, skulle de vara lika fruktgivande?
Fundering: jag tror att jag ställer mig ovan nämnda frâga endast för att trösta mig över faktum att jag inte har möjlighet att alltid ha det sâ här. Ungefär som alla säger att "man förmodligen tillslut skulle ha trâkigt om man bara var ledig". För innerst inne tror jag inte en sekund pâ det. Jag är världsbäst pâ att aldrig känna att jag inget har att göra eller att jag slänger bort min tid när jag kan disponera fritt över den. Det är när det är tvärtom jag känner att jag slänger bort den.

MEN det var inte alls vad jag skulle skriva. Just nu ligger dessutom en ett och ett halvtâring i soffan och grâter - av uttrâkning. Det är första gângen jag ser henne uttrâkad. Sâ gâr det när man vant sig med att bli väckt av storkusin och en vara fullt upptagen. Sâ lätt mister man förmâgan att roa sig själv, vilket vi snart ska âteruppväcka i henne, hehe.

Tills vidare: Gnäll. Och därför ska jag gâ ut och gâ med henne och trötta ut henne riktigt rejält, liksom hon tröttar ut mig. Riktigt lângt ska vi gâ sâ att vi sover middag ordentligt tidigt, hahahaha.
Men det var inte alls det jag skulle skriva heller.

Här satt vi pâ tâget genom Sverige häromdagen och läste tidningar. Väldigt fint.

Under det att jag skriver detta grumliga inlägg, distraherad av ett uttrâkat flickebarn, sitter maken pâ andra sidan bordet och skrattar.

-Vad är det?

- Gâr inte att förklara, man mâste se själv.

Jag gâr dit för att se själv. Och finner detta.

Snabb översättning av videotexten (under det att ungen stâr upp pâ stolen pâ andra sidan borden och hoppar, allt medan hon spänner ögonen i mig för att vara helt säker pâ att jag ser henne):

Pâ Island, när en fotbollsspelare gör mâl, är traditionen att mâlskytten tar upp ett fiktivt fiskspö, kastar ut och fâr napp pâ en av sina medspelare - som i sin tur enligt bästa förmâga simulerar en fisk som är pâ väg att bli uppdragen - fram till att bli uppdragen och dâ höjs i luften och man simulerar ett gruppfoto som förevigar fângsten.

Det kan se ut sâ här. Trevlig morgon!

Vargtimmen, uppföljning

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

Ingmar Bergman
 
Charlie! Du hade rätt. Jag var tvungen att googla efter din kommentar och föll pâ ovan nämnda citat, som faktiskt är Bergmans synopsis till filmen Vargtimmen. Som jag blev väldigt intresserad av att leta upp när jag läste vidare (se nedan).
Pâ Wikipedia finner man vidare att "Vargtimmen kallas den tid före gryningen som infaller ungefär 03.00 - 05.00 och då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. [källa behövs] Moa Rautenberg skriver i sin bok Vargarnas återkomst: Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.[ifrågasatt uppgift].

Bergmans affirmerande ton tycks mig mer poetisk...Hursom, kanske kan man tänka att mellan natt och gryning och mellan skymning och natt är det ganska lika ljus och stämning? Hursom valde vargen vid upprepade tillfällen det sistnämnda som sin vargatimme, sâ jag antar att man därmed kan säga att bägge gäller (hehe).

Nu mâste här som sagt letas film.
 
Sverige 1968. Regi och manus: Ingmar Bergman. Foto: Sven Nykvist. Musik: Lars Johan Werle. I rollerna: Liv Ullman (Alma), Max von Sydow (Johan), Erland Josephson (Baron von Merkens), Gudrun Brost (gamla fru von Merkens), Georg Rydeborg (arkivarie Lindhorts) mfl.

Längd: 89 minuter.

"På en karg klippö bor stafflimålaren Johan Borg med sin gravida hustru Alma. Johan finner inte längre inspiration för sina tavlor i det stränga landskapet och hans oförmåga att arbeta går hand i hand med att han glider in i en sinnessjukdom. Han plågas av svårmod och grubblerier och börjar se syner.

Vargtimmen är kanske den märkligaste av alla Bergmans filmer och på den tiden det begav sig möttes den av blandade reaktioner från en förbryllad kritikerkår. Vissa tyckte att filmen var en konstnärlig tillbakagång för Bergman, andra tyckte att Vargtimmen var en av de vackraste filmer de sett. Någon beskrev Vargtimmen som en skräckfilm som tillochmed Hitchcock skulle bli avundsjuk på, i sin skildring av mänsklig ångest till döds. I Danmark rådde samma oenighet som i Sverige bland kritikerna. Filmen fick en så plötslig premiär i vårt grannland att man direktöversatte namnet till Ulvetimen, det betyder inte någonting alls på danska. Det intetsägande namnet till trots så beskrevs filmen som iskall med vulgär expressionism och effektsökeri. Danskarna uppfattade den både som en stor besvikelse och som en film som väcker eftertanke i den gripne åskådarens sinne. Även den engelska kritikerkåren hade delade meningar om filmen. Filmen betraktades av Times som en ren skräckfilm medan tidningen Evening Standard oroade sig för Bergmans egen psykiska hälsa, de menade att han inte hämtat sig sedan Persona (som trots att den hade premiär före Vargtimmen faktiskt spelades in efter den) och att hans tillstånd fortfarande var skrämmande kritiskt. Vidare ansågs Bergman ha filmens mest förvirrade skaparande.Vargtimmen är så fylld av paralleller till Bergmans tidigare verk att en kritiker tyckte sig få en känsla av déja vu, att detta bara var en Bergmanfilm som innehåller flera andra Bergmanfilmer. Men faktum är att det här är Bergmans enda rena skräckfilm och det i sig gör att den skiljer sig från allt han gjort, både före och efter Vargtimmen".

"Vargtimmen, svensk långfilm med premiär i december 1967.


Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, vilket Ingmar Bergman jobbade på redan 1965. Här skildras, liksom i andra Bergmanfilmer, åter konstnärens roll men denna gång på ett mycket mer intensivt och desperat vis. Man får följa den plågade målaren Johan Borg (Max von Sydow) och dennes hustru Alma (Liv Ullman) vilka tampas med vad som verkar vara ett slags demoner (bl.a. gestaltade av Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand). Som tittare är man emellertid aldrig helt säker över huruvida dessa demoner verkligen existerar eller om de bara är produkter av en sjuk människas fantasi.
Liksom Persona är filmen ofta självreferande och man påminns om att det är film. Vid textsekvenserna i början hör man Bergman tala med medarbetare under inspelning och sen ge order om tagning precis då handlingen rullar igång. Filmen är dessutom upplagd som en dokumentär där någon gjort en film om en känd konstnärs försvinnande, baserat på intervjuer med hustrun och på konstnärens egna dagböcker.
Som så ofta hos Bergman ges inga svar. Konstnären brottas med sina bokstavliga demoner i en rad suggestiva och groteska scener och deras roll kan till stor del naturligtvis vara symbolisk. Är de kritikerna? Konstnärens egna orimliga krav på sig? Något annat?"

Vargatimmen, bekräftad

- Var är ni? Har ni lämnat Sunne?
Min syster har precis sett den, återigen på infarten, alldeles invid huset.
- Vi lämnar precis just nu. Vi ses om sex kilometer.

Vargatimmen sägs vara just den mellan dag och natt, säg skymning.
Det är det just då. Strax efter åtta. På vägen tillbaka till skogarna tänker jag på alla de somrar vi sagt "åh, om vi finge se varg, en dag, kanske björn". Och mormor som alltid sagt "ahhh, det ska vi väl inte alls önska, barn". Mormor som vi precis släppt av, som nu inte bara är nästan blind men helt blind, som nu nästan inte hör. Som sa till mig när för några dagar sedan jag kom: Tänk, så fick jag krama om dig en gång till. Som innan jag åkte ikväll sa: Tänk förr, då var det allt roligare du, när jag fick steka våfflor till er och...

Vi kommer fram genom skogarna. Grusvägarna är gråbruna denna tid, naturen fantastisk vacker i vägsrenen. Första svängen, andra svängen, sista. Min syster vinkar till oss att sakta ned. Lillan sitter och fipplar med inte vet jag i baksätets barnstol. Den sprang rakt mot norr, kör vidare upp mot xx.
Det gör vi. Jag kör. Mamma sitter vid min sida. Fältet och ängen är gyllene i skymningsljuset. Nyansen när guld blir nära rosa. Fåglar flyger upp från det torra gräset.
Så ser vi. Två öron. Ett huvud. Vargen. Den ligger ner, som en hund, den reser sig till hälften och lyssnar.

Vi håller nästan andan. Och följer den. Den börjar röra sig mot skogspartiet mellan fältet och grusvägen upp till gamla Marianne som vi haft till middag ikväll. Vi ringer henne - vargen är nära, om du vill spana. Det vill hon och lägger tacksamt på.

Backar tillbaka - mannen från länstyrelsen som varit i krokarna för att höra sig för vad gäller vargen menade att det rör sig om en varghona, troligtvis utstött från flocken. Att det inte är en unghund. Att hon därför att hon är ensam har svårare att jaga, att föda sig, därav att den är lite mager. Att den, troligtvis, när den ätit upp sig lite kommer röra sig norrut.

Vi fortsätter grusvägen upp mot höjden och Marianne. Mariannes make Gunnar är inte med henne, för första sommaren någonsin, han har blivit opererad efter flertalet hjärtinfarkter under våren.
Mjölken är lilarosa och står vacker mot det gulvita i älgblommen. Marianne går där och vankar, gråsprängd och i jeansdress, med händerna knäppta bakom ryggen och, jojo, hon spanar.
- Vill du åka med oss en bit för att se?
Det vill hon. Ja för tänk att ändå få se vargen, så.
Vi kryper framåt, min lillasyster är inte riktigt, riktigt överens med oss. En ensam varg skall lämnas ifred. Sant. Och satt jag inte själv i bilen skulle jag hålla med. Nu erkänner jag villigt och egoistiskt att jag tycker att vi faktiskt visst ska krypa framåt, vidare. Vi ser ut över fältet. Öronen! Vi stänger av motorn och står helt still. Hela vargen. Hon reser sig, jagar efter en fågel, som en unghund på lekhumör. Den rör sig sedan mot oss. Verkligen mot oss. Nu har vi den alldeles intill. Alldeles. Intill.

Marianne bor trettio meter bakom där vi står. På en höjd. Vi har bilbaken mot hennes hus. Bakom bilen, vargen. Hundra meter längre ner kommer närmsta grannens tonårsbarnbarn och kompis gående. Vi ger tecken till dem att stanna. De står still längst ner, där vägen plattar ut sig, innan svängen. Vargen lägger sig ned bakom bilen, som en hund. Vi är alldeles stilla. Nära andakt. Minuter senare börjar vi krypa nedåt för att lämna vargen bakom oss, ge plats till killarna att hinna ge sig ivag. Vargen vill inte alls bli lämnad ensam, men travar efter oss. Inte kan vi fortsätta ända ner - stackars killar, en varg är trevligt att se i verkligheten, men kanske inte på alltför nära avstånd. Vi stannar igen. Vargen tar sig ett varv runt bilen - nu kan vi konstatera att en varg är inte hund. Ögonen är vargaögon. Hållningen vargahållning. Så börjar den trava nedåt, i riktning mot tonårskillarna. Tonårskillarnas ögon tycks lysa lika gula som vargens, även fast de är så långt ned att vi inte alls kan urskilja dem. Vi funderar. Vad är det bästa att göra. Ska vi köra framåt och hoppas skrämma den - med risk för att istället fösa vargen mot grabbarna. Inte göra något? Stå still? I väntan på detta rör den sig vidare mot dem. Vi ser dem ställa sig nära, nära varandra. Den ene ställer sig bakom den andre. Minuter senare börjar de röra sig bakåt, sakta bakåt. Tio meter från dem stannar vargen upp och lystrar. Så vänder den och går mot bilen istället. Går runt oss och bakom bilen. Killarna kan gå upp till sig. Marianne, dock, kan inte gå hem, det är en varg mellan oss och hennes hus. Hon får följa med oss ett tag, så kör vi hem henne senare.

Tacksamhet och i vargens timme. Imorgon bitti sätter jag mig på tåget vidare.

Bokstavligen livsviktigt!

Allt annat här på bloggen oviktigt i skuggan av detta, som också Thomas Nydahl skriver om idag och tack vare vilken jag påminns om att genom bloggen vidarebefordra uppmaningen som nådde mig per mail förra veckan.

Det finns inga ord för hemskheten, inga ursäkter för liknande föråldrade och barbariska traditioner, och det enda vi kan göra är att åtminstone skriva på. Men det kan vi åtminstone.
http://freesakineh.org/

Sista värmlandsvalsen

Det drar sig mot avfärd nu. Imorgon, närmare bestämt; jag kunde varit kvar ack så mycket längre.
Skype är ett fantastiskt kommunikationssätt - aldrig mer att jag kommer ängslas över att tio dagar mellan far och dotter är för mycket, hädanefter kommer jag om så måstes boka in två veckor, lätt.

Det är älgblom här nu. Och mjölke. Lite lätt överblommade lupiner, men inte helt. Annars grönska, grönska. Och mycket granskog.

Här ute i skogarna lever vi upp lite till mans. Göteborgstös som jag är har jag aldrig längtat till staden under mina snart femton år långt bort. Alltid hit. Till skogen.

Sommarlyx är smörstekta kantareller. Vinbär direkt från busken. Kaffe i mängder ute på gräsmattan. Samt glesbygdens loppisar. Vi hade talat om trasmattor till nya boendet - idag bar färden mot en gammal skola där diverse mer eller mindre hembygdsgårdsliknande aktiviteter hyses. Så också en årlig loppis som heter duga, och vackraste av vackra fynd gjorde jag. 80 kr trasmattan, två och en halv meter långa. Det nya hemmet blir därmed fransksvenskt som familjen.

Därefter visit hos en bekantskap, där både föl och hundvalpar fanns till beskådan. Lillans lyster visste inga gränser.

Den goda nyheten: vargen är kvar i trakterna (ingen tjuvjakt, än). Den hade synts till alldeles i närheten av den gamla skolan så sen som igårkväll.

Den dåliga nyheten, eller besvikelsen: jag tror inte jag kommer hinna se den.

För övrigt läser jag Sigge Eklund här i gröngräset och jag är mycket tillfredsställd med den läsningen. Mer om det senare.

Kusinkärlek och ordbehärskning

Lillan och jag har förmånen att få umgås med en ett halvår äldre liten kille än hon, nämligen Lillkusin, 2 år.
Lillkusin behärskar svenskan nästan ikapp med sin nu sedan alltför länge utomlandsbodda moster. Munstycke till vattenslangen, svarta, vita och röda vinbär, röjsåg; mycket lite återstår innan han kan anses fullfjädrad.

Jag: Lillan, vill du ha gröt?
Lillkusin: Jag vill också ha gröt!

Lillan leker med Lillkusins ena sko.
Lillkusin: Jag vill ha den!

Lillan klappar, klappar och klappar Lillkusin.
Lillkusin: Jag vill inte ha mer klappar!
Lillan leker med Lillkusins vattenpistol.
Lillkusin: Jag vill ha den!

Jag: Lillan, ska vi sätta på dig en tröja kanske?
Lillkusin: Jag vill också ha en tröja!

Jag: Vill ni ha jordgubbar?
Lillkusin: Ja!!
Lillan: aaaaa!
Jag: Säkert det?
Lillan: ää ee!
Lillkusin: Jaa det vill vi!

(Lite senare).
Jag: Vill ni ha mer? Lillan vill du ha mer?
Lilkusin: Jag vill också ha mer!
Jag: Lillan, inte du? Har du fått nog?
Lillkusin: Jag vill också ha nog!

(Här sitter jag och funderar... Säger man ordbehärskning? Ordbehärskelse? Ingetdera?).

Rapport från vildmarken, del 2 - drängen som blev poet, bland kantareller och fågelsång

"Värmlann ä ett lannskap mella Sverg å Nôrg, där mang ha skratt ihjäl sä å mang ha dött i sôrg".
Citatet är hämtat från dikten "Värmlann, 1990" av Gunnar Ehne, folkkär diktare på värmländska i den bästa bemärkelsen. Länge höll han diktandet hemligt och det där med att vara poet upplevde Gunnar Ehne som något lite o-manligt, berättar han i en intervju med Sveriges Radio Värmlands Lars-Erik Ohlsson. Som man om man vill kan lyssna till här.

Vi kommer precis hem från svampplockning. Lillan, min syster, min mamma och jag. Vi gick där, gummistövelklädda, bland aspar som dallrade, granar som brusade, myror och mossor och lavar - annars tystnad.
Och skogslukt. Jord. Barr. Kottar.

Som vi alltid gjort, höll jag på att säga. Få upplevelser sätter sig så till den grad fast i minnet som naturupplevelser - detta är beviset, för säg att det blev en tur var sommar, som små. Känslan av igenkännande är det gånger tio. Och var gång tänker jag hur skogspromenaderna - svampplock och blåbärsplock - att bara höra sina egna steg, att tappa bort varandra, lite, få gå och ropa efter varandra, något, tar fram poeten i en. Ingen slump, alla dessa värmländska poeter, tro mig.

Detta var Lillans första. Min mormor orkar inte gå med längre, hon vare sig ser eller hör tillräckligt. Men hon vet precis vad vi talar om, när vi berättar för henne då vi är tillbaka.

Och var gång tänker jag på honom, Herr Ehne, när jag känner mossan under händerna, när jag dröjt mig kvar lite, lite efter de andra, för att känna mig ensam i det stora.

En liten människa, enligt honom själv, som med värmländska ord satt just ord på det där stora, som en verkligt stor man. Kvällsböna är nu bara ett exempel. Och det slår mig just i skrivandets stund, hur väl detta sammanfattar vad jag flera gånger försökt komma fram till, när det gällt Sveriges förhållande till religionen. Ehne gick aldrig ut för att vara en religiös poet. Snarare skogarnas. Hur det som kallas "Gud" går hand i hand med skogarnas tystnad. Med mossan och älgarna. Nästintill ett glissement de sens som man säger på franska, hur ett ords ursprungliga mening "glidit mot" en annan betydelse och tillslut så till den grad att det fått en ny mening. Liksom våra psalmer blivit mer än religiösa. Liksom, ja, ni vet. Kvällsböna, alltså.

Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell.

Vi hörd fôll om gröna änger
om söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull.

Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud
å ja ä int tocken klädd.

Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta't sôm dä ôpp när dej.

Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsång
när dej i all evighet

Fenomenet Amélie Nothomb

Jag fick med mig två små böcker från flygplatsen, Oú on va, papa? som redan omnämnts, samt en Amélie Nothomb. Ja, för så blir det ju vad gäller nämnda författarina - man tar en, som man visserligen också kan ta en Modiano, ungefär lika produktiv. Köper man böcker på flygplatsen är det dessutom detta som gäller - ja, i vart fall från hållet Frankrike till Sverige - första bästa, klara färdiga gå, för det är så trångt, där, mellan alla miljoner tidningar, Evianflaskor och resenärer. Samt två händer, packning, barnvagn och barn, vilket kanske är främsta orsaken när man tänker efter, i vart fall det mest nya, för mig.

Säga vad man vill, men 16 böcker på ganska jämnt lika många år, det är ändå 16 böcker på lika många år. Säljer som smör i solsken, varje gång, och har också fått Franska akademiens litteraturpris, vilket är en ganska ovanlig bedrift. Ja, hon har väl för den delen fått alla priser man kan tänkas få, i det franska riket.

En gång kände vi en ung man som var en gammal pojkvän till Amélie. När hon bara var Amélie och inte längre alla bokhandlars frontfigur. "Hon var konstig redan då", sa han, "skrev alltid och när jag säger alltid så menar jag alltid".
Det är lätt att se ned på en författare med den framgången. Har ofta gjort det själv, förmodligen ganska orättvist, kanske tom baserat på något så fult som avundsjuka, och har själv inte läst många av hennes, samtliga korta, romaner, fyra tror jag, av blandad kvalitet och blandade läsupplevelser - vilket man väl får räkna med, med den produktionstakten. De bästa har varit de mest självbiografiska. Detta var Le fait du prince, inte alls självbiografisk, men bland de bättre, och där huvudpersonen dessutom lurade till sig en svensk identitet, något man väl får kalla sammanträffande? Och jäklar vad där dracks champagne.

Trevlig semesterläsning utan att vara Stor Litteratur (vilket jag inte tror är vad hon själv anser sig skriva). Dock mycket välskrivet. Punkt. Kanske blir det uveckling av inlägget senare.

God nyhet, dålig nyhet

Den goda är - för visst ska man alltid ta den goda först? - att påskriften för vårt lägenhetsköp försenas en månad pga en omyndig arvtagare bland alla de barnbarn som säljer deras morfars/farfars vackra taklägenhet ("själv skulle herr D. aldrig sålt så länge han levde", sa mäklaren, och vi nickade högtidligt (och ytterst tacksamma för att herr D. aldrig behövt sälja och att vi nu snart kommer få förvalta det arvtagarna är ointresserade av)), och pga vilken dossiern tydligen måste skrivas på också av en domare eller inte vet jag hur det var, men alltså en underskrift ytterligare förutom alla de våra. Mycket frustrerande, jovisst, för helst skulle vi flyttat igår, men god nyhet ändå då det ger oss en månad till att sälja vår utan dubbla kostnader vilket, så klart, är väldigt välkommet.
(Vi önskar, önskar, önskar alltså att det kommer en hel hoper köplystna besökare under veckan, igår var där tre. Är så glad och nöjd över att få sitta här ute i vildmarken medan ett helt liv pågår därnere).

Den dåliga är, och här skäms jag ju nästan, att det är mulet, idag med. Det är ju egentligen ingen dålig bara en sämre vilket ju i sin tur nästintill förvandlar den till en god för en icke dålig nyhet kan ju egentligen bara vara det. Håll tummarna med mig för att Lillan glömmer bort min existens, njuter av sina morföräldrars som bara önskar att få ta hennes lilla hand och hitta på både det ena och det andra.

Så kan jag få återgå till mina böcker. Det känns som sommarlov från för. Lyx!

PS från vildmarken

Glömde jag att säga hur fantastiskt vackert här är?
Glömde jag att säga hur mycket jag njuter av blånande berg och djupa granskogar?
Glömde jag att säga vad fullkomligt naturligt det känns att, åter, se rådjur på var tredje åker?

Fick jag sagt vad rörd jag blir av att se morfar, mormor och gammelmorfar turas om att köra Lillan i blå träskrinda över oändliga gräsmattor?
Av att se Lillan möla in svarta vinbär, så många som möjligt, samtidigt?
Av att se vilken fin relation de lyckats uppehålla - bara genom några minuter skype en gång i veckan och knappt det?

Över att se lillasyster vara stolt och uppskattad moster?
Att se systersonen säga: Kom F., så springer vi och gömmer oss på granntomten? (och anpassar glatt tempot till sin tjejkusin).
Över att se hur Lillan glatt springer efter?

Hur mycket jag njuter av grillsås och grillat kött. I massor.
Av att höra sommarpsalmer i bluestakt på vackraste svenska?

Bland annat.

Sådan fantastisk lyx med två så finfina hemland.

Rapport från vildmarken

Kort blir det, dock är uppkopplingen bra mycket bättre än väntat.

• vargen är utom synhåll (jag är besviken)
• lillan sover (äntligen), annars har här varit midnattsvaka och ingen är, nu, mer lättad än jag. Är inte van vid ett mammigt flickebarn - det blir personlighetsändring i samband med landsbyte och jag var inte beredd.
• sitter här i lugn och ro (äntligen) och funderar
• Charlie skriver fint och Annannan kommenterar på samma sätt. Om föräldrar. Om barn. Att det gör ont i föräldrar när barn flyttar långt bort, oh ja. Men i barn också, säger barnet i mig. Mycket pga att man är medveten om att man gjort ont men samtidigt bestämt att det ännu viktigare är att fortsätta sin väg. Apropå detta kommenterade någon till mig på följande varmhjärtade sätt: "X: När flyttade du? Jag: 1996. X: När fick din mamma bröstcancer? Jag: 1996. X: Ser du inte sammanhanget?". Tack för den, tack. Sa jag. Att lillan kommer vilja flytta långt bort är något jag tagit med i beräkningen sedan innan hon kom till - klart det sedan kommer göra ont, klart det samtidigt är naturligt och hennes naturliga rätt, den sorgen är nödvändig att se i vitögat och grundval för att jag öht blev förälder. Att man själv måste hitta tillbaka till sitt eget centrum efter barnafödandet är dock inget jag förstår att man kan vänta med tills de dragit - det är min kamp, var dag. Allt detta är svårare än det kan låta, självklart. Men att det är högprioritet är inget som ens diskuteras i mitt huvud. Saraband är för mig den film som bäst uttrycker hur otroligt svårt det är att lyckas med allt ovan nämnda. Det var den som först fick mig att bestämma att aldrig för mig, tack. Barn alltså. Det var också den som senare fick mig att fundera vidare och komma fram till att detta är grundvillkoren, allt är dömt att slås i spillror - allt det goda och positiva därutöver är därför att se som plus och det endast (eller som Ingrid Bergman så fint skrev i sin självbiografi: Det viktigaste här i livet är att lära sig att inte vänta sig något. Ingenting. Först då, osv).
• Inser att jag ofta är så kortfattad och tar sådana genvägar i tankegångarna att det inte är säkert att någon annan kan följa med på mina stigar.
• Att vara hemma. Öht inte bara enkelt, men samtidigt så skönt. Och jag upprepar det ju var gång, vart år jag kommer hem - och endast i fakta och handlingar ligger sanningen, right?
• Lillan har redan efter två dagar hemma gjort framsteg vad gäller modersspråket: Ejej. Ja, hej hej på dig med du.
• Ikväll ska här grillas. Har någon gjort statistik över grilländer? Sverige måste ligga långt upp på listan, det måste det väl? Säkert också typ Australien?
• Jisses vad man behöver ut och springa när man är på landet! Men det har jag redan skrivit en hel del om tidigare så det lägger vi åt sidan för nu.
• Jisses vad det är irriterande med arbetskamrater som fortsätter skriva mail på mail på mail trots att man officiellt är på semester. Och då inte enbart informations- utan även sådana som kräver svar.
• Läste herr Fournier´s prisgivna bok "Où on va papa ?" på vägen hit, om att vara pappa till två handikappade barn och om rätten till att tycka det är helvetiskt och svårt - och att dessutom ta sig rätten att uttala det. Den kunde varit liiiite kortare, men i övrigt väldigt värd all den uppskattning den fått.

Och ni? Hoppas ni har det jättefint i sommaren.

Ingen rädder för vargen här.

Jo, som sagt. Varg.
Som min kära lillasyster sa, efter att hennes tvâârige son fâtt se vargen men (ännu) inte hon: "Här har man väntat ett helt liv och han som är 2 fâr se den, dâ vore det väl bara rätt att även jag...". Osv.

Nâgon timma senare hade hon sett den. Vargen. En liten fjolârsvalp, troligen.

När man ägnar sina barndoms somrar, pâskar, jular och andra -ar, alldeles intill där Selma Lagerlöf skrev sina sagor, ja, dâ blir man som man blir.

Man vill inget hellre än att ha vargar, björnar och silverkulor i närheten. En Gösta Berling som kliver av predikstolen och förälskar sig sâ där stormande.
Man vill ha trolldom och lövensköldska ringar och hemligheter runt sig och kring sig.
Man vill ha bottenlösa sjöar, djupa skogar och blânande berg.
Man behöver det ensliga runt sig, med jämna mellanrum, hur mycket man än älskar det motsatta till vardags.

Första gângen jag tog med mig min dâ blivande man till vildmarkerna kom en älgko med hennes tvâ smâ kalvar traskandes bland björkslyn, vilket som, det âret, var fullkomligt normalt, hon gjorde sâ varje kväll, i vargatimmen. Den kvällen gjorde hon dock mer än sâ, hon mâste ha känt pâ sig att där fanns främlingsblod i närheten och hon gick över stenröset, vek av runt ladugârdsväggen och klev sakta men säkert in över gräsmattorna och närmade sig verandan till tre meter. Kalvarna höll sig alldeles intill, strax bakom. Och vi satt där, andäktiga.

Âh, som jag längtar. Och varg, snälla varg, hâll dig kvar i närheten ytterligare nâgra dagar, jag ber.

Dagens...

HÄNDELSE: Att tro att man ska visa lägenheten, städa som en tok med stress i hasorna, och inse att man, troligtvis, tagit fel pâ dag och att det är imorgon och ej idag. Vilket bâde var en glad och dâlig nyhet - glad, dâ det nu är gjort och klart för imorgon. Trâkigt dâ imorgon redan nu ter sig lite väl fullbokad: vaccinering av lillan 9.30, visning 11, tâg 15 och däremellan lunch, packande och jobb. Nâväl.
PLANER: Försöka använda timmarna fram tills 15 imorgon pâ bästa tänkbara sätt. Och nu, först, gâ till banken och skriva pâ prêt relais. Bara det. Prêt relais, dvs lân man tar i väntan pâ att sälja sin bostad medans man köper nästa. Is i magen, det har vi.
SAKNAD: Ett dubbelliv.
DUMMASTE: Att jag inte med ens skriver upp möten för när det är för mycket är det för mycket och dâ slutar man med att tokstäda alldeles i onödan...
SJUKA: Lite lätt nackspärr.
DROG: Reglisseextrakt!! Jag har hittat de allra bästa tänkbara droppar - "Bästa sättet att dricka vatten pâ", som det sâ fint stâr pâ flaskan. http://www.antesite.com/ heter märket och finns pâ självaste Monoprix. Typ lakrisrotsextrakt, samt anis, i droppform. 15 droppar, ett glas. Själv älskar jag lakritssmak i alla dess former, att nu kunna parfymera mina vattenglas med detta anser jag vara en skänk frân ovan. Ekonomiskt, ickekaloriskt, och vansinnigt gott. Jag dricker och dricker, och det syns inte ens pâ den lilla flaskan. Det fâr nog bli ännu ett av alla de inlägg som stâr pâ listan "att skrivas". Det har ju nämligen dessutom ett helt ofantligt antal bra effekter pâ människokroppen - minns ni tuggandet pâ lakritsrötter? Jag hoppas det! 
Dessutom är flaskorna ganska söta. Tänk om jag vore sponsrad av antesite.

ROLIGASTE: Att höra lillans mamamamamaaa ma ma, ma ma. Och min egen aha-upplevelse. Aha! Det är inte mamma hon nynnar pâ. Men repetition av operasângen hennes plastskölpadda nynnar mama mama ma, ma! ma!, ma! ma!. Samt gurglar. Asch.
FAVORIT: Antesite.
KÖP: Nada.
KLÄDSEL: Klänning och underkläder och barfota. Fast snart blir det ändring pâ det (skor krävs för utgâng).
ORD: Prêt relais. Blandat med lakrits. Och pocket-cirkel!! Snart är vi igâng!
HUMÖR: Det börjar närma sig hârddiskkrasch, men jag kämpar emot.

Och här sitter jag och väntar pâ att telefonen ska ringa - för att säga att de är försenade, vad gäller besöket, fram tills jag drog slutsatsen att det nog snarare var jag som var en dag för tidig. Samt alla miljarder papper i en mapp som behövs för att greja färdigt med lägenheten.

Minnesanteckning

Besök av eventuella lägenhetsköpare, eller eventuella besök av eventuella lägenhetsköpare, eller hotet om eventuella besök av förhoppningsvis köplystna lägenhetsjägare gör mig stressad. Främst pga faktum att det mâste se nâgorlunda ut överallt i och med detta och det gör det aldrig. Sâ. Fram tills klockan 11 och from: klara färdiga... Städa.

(Jippi).

Stina Nordenstam / Lisbeth Salander

Sedan i förrgâr lyssnar jag âter en hel del pâ Stina Nordenstam och det slâr mig att jag känner igen det jag tänker mig vara Lisbeth Salander när jag hör henne. Intressant och lite förvânande koppling fast för mig uppenbar.

Jisses vad jag ligger efter.

Att blogga om:

• 3 filmer: Barry Lyndon, Le Roi des Aulnes med John Malkowicz, Dirty Diaries
• 2 blogginlägg om hetta i Stockholm som tillförde samma inre vibrationer under en och samma morgon.
• Känslan av att komma hem och inte endast vidare när man flyttar som inte alls är självklar (konstaterande baserat pâ 8 hem de senaste 15 âren, till vilka ytterligare tre skulle kunna räknas men som var lite för kortvariga för att kallas "hem" - och vilket inte pâ nâgot vis är ett nedvärderande av känslan av vidare, vilket redan den är förtjusande).
• Varg! Om tre dagar ska jag till Sverige; om ytterligare tvâ anländer jag till hjärtat av Värmeland du sköna och dra pâ trissor men sant är det: det springer en varg bland stugorna. Och jag som tänkt göra det, springa, undrar i mitt stilla sinne om jag kommer vâga det - kan man vara rädd för en varg? Eller snarare: bör man vara rädd för en varg och därför lâta bli det, springandet? Sedan jag var liten har jag önskat att det skulle dyka upp en varg, eller flera, nu har det det och jag bara hoppas att även jag fâr tillfället att se den.
• Diskussion kring pensionssparande och diverse reaktioner därefter, i svallvâgor, lite som när man ska ta / tar / har tagit flyget, varje gâng samma ângest / overklighetskänsla / bestämdhet att se livet och döden i vitögat / nedstämdhet / upprymdhet. Ungefär i den ordningen. Och dâ alls inte pga ett konkret pensionssparande.

Samt en del till.

Frankrike - obehörigt omrâde

... i vilket man tyvärr inte kan se Ingen bor i skogen, inte ens via SVTplay.
Obehörigt omrâde, eller hur var det det stod pâ de där runda skyltarna, liknande trafikskyltar, uppsatte här och där, i skogen.

Frustrerande är det i alla fall, efter alla lovord, bland annat hos Bodil Malmsten och JennyMaria, vilka jag estimerar högt, bägge tvâ, och efter att satt sig tillrätta, klickat i sig pâ SVTplay av alla ställen - vilket normalt sett bara flyger förbi som en fjärran tanke, men nu sâ, tänkte jag, nu ligger hon där hon ligger, han sitter där han sitter, och alltsâ satte även jag mig tillrätta. Men tyvärr.

Kanske fâr man se framemot en DVD sâ smâningom? Hrmf.

Existenstrubbel

Sânt här fâr mig att fundera över min egen existens.

Frida K!

Tjohoo! Jäklar sâ snabbt.

Älskar internet. Googlade häromdagen, igen, pâ Frida och Wien och upptäckte ju att utställningen visas i Berlin nu först, för att i höst flyttas till, just det: Wien. (Vilket fick mig att under en sekund tänka - och om vi redan i helgtn tog bilen till,? men nej, det fâr bli en höstfrâga). Och klick-klick-klack, sâ klickade jag via en tysk sida hem en dokumentär, kommenterad av ingen annan än redan omnämnda Hayden Herrera.

Sâ nu ska här âterupplevas lite. Âker ni en dag till Mexico sâ âk och se inte bara "dubbelhuset" de levde i, Frida och Diego, men ocksâ hennes föräldrahem, det vackra blâ huset i Coyoacan - sedermera ocksâ hennes dödshem. Dödshem. Fint. I ett annat liv ska jag spendera mitt vuxna liv i Mexico.

Tänk sâ enkel en irritationshuvudvärk kan försvinna! Och tänk vilka bra sidor vârt i övrigt ibland tunga att bära konsumationssamhälle ocksâ fört med sig. Jag kan fortsätta sitta här och lukta pâ blommorna, samtidigt som världen kan klickas mig närmre. Vackert!

Saker som rör sig i mitt varma huvud.

Kanske är det hettan?

1. Kaffe, kaffe, kaffe.
2. "Se allvarlig ut". Att se allvarlig ut pâ kort behöver inte mena: se ut som om du just ska skjutas, eller just förlorat allt. Jag har dock bara tvâ utseenden. Ett: leende. Tvâ: dödsdömd. Eller asförbannad. I mitt pass ser det ut som om det är jag som hâller i bössan, allt pga instruktionen: le ej.

I bakgrunden en del av böckerna. Detta är ett av de tvâ rum jag kommer sakna mest. Det är svalt, det är behagligt, det är goda vibrationer som man säger.

Kanske är allvaret läs synlig irritation ovan helt enkelt vittnesmâl av följande: Jag är inte skapt för väntotid. Perioder av väntan inför nâgot gör mig halvt paralyserad, väldigt lângsam, ofta irriterad, väldigt oproduktiv. Beslut mâste ge synliga resultat med ens, handlingar ocksâ. Just nu är allt i väntan och det gör mig vansinnigt rastlös och stampande. Jobb: "men njut av att det är mindre att göra, kanske? färre bränder etc?" Omöjligt. Istället gâr jag runt och är irriterad (vilket ju är dubbelt dumt, jag vet). Är mao den bästa arbetsmyran en arbetsgivare kan skaffa: ju mer man ger mig, desto nöjdare är jag. Jojo. Flytt: "jamen det är ju fantastiskt, flytt i september alltsâ?!". Jamen hallâ: september. Vi bestämde ju oss för tre veckor sen. Ska man bara gâ här nu dâ, och vänta, tills september??? Förmodligen tom oktober, för att ha lite marginal.

3. I väntan pâ allt som ska ske skapas detta: blommor.

Blommor, blandat med anteckningar, blandat med blommor. Ju fler blommor, desto mer synligt irriterad.
Här är det jättemycket blommor, samt ett nötskal, kombinationen säger allt och därför stänger jag ner datorn nu bums och gâr ut för en lunch i hettan. Häromsisten var det rekord i nostalgi och sentimentalitet; idag är det i svammelhet.

Flickan som lekte med elden!

Hej!

Ikväll har vi varit och sett film, samtidigt som det var trettioâtta grader utanför salen och, säg, tjugoâtta inne i den.

Hursom. Flickan som lekte med elden, eller del tvâ av Milleniumfilmerna. De som ej läst böckerna vet jag inte vad de fâr för behâllning av filmerna; själv mâste jag jublande utbrista: Heja! vad jag gillar Lisbeth Salander (och, ocksâ, att Mikael Blomkvist gillar Salander, samt att S. Larsson inte är en Stina Larsson men faktiskt en man som fâtt ur sig en sâdan kvinna, men det är ju en helt annan frâga).

Den rättfärdige justitieuppbâdaren, eller hur skulle man kunna kalla henne? En av utomstâende sedd som socialt och affektivt handikappad, men ocksâ fylld av behovet att skipa rättmätig rättvisa, kosta vad det kosta vill?

Hursom: Lisbeth gör mig gott. Sen kan man fâ klanka ned hur mycket man vill pâ Stig Larsson, det struntar jag fullkomligt i! Och jag antar att jag har nâgot konstigt inom mig som behöver en Lisbeth (haha).

Dessutom, dessutom!, är ju Naomi Rapace helt förtjusande snygg, och bara det är ju underhâllning.
(Mellan oss: En dag hoppas jag dock fâ se tv-serien - och kan fram till den dagen hoppas att det är färre elipser i den än i filmen, för lite frustrerad är man, självklart, men hursom - och ngn som ej läst böckerna ser nog främst en rätt banal kriminalfilm).

Samt att det är fint att fâ höra svenska, se vackra Stockholm, tycka att valet av denna blâ-grâ-skala rakt igenom inte är sâ dumt - men allt detta är ju kanske en extrabonus endast förunnat (i vart fall med samma gourmandise) en utlandsboende.

Ah, vad skönt det ska komma ut i friska luften! Dörren öppnas: värmen slâr mot en.

Därefter: grön drink hos senegalesen. Han vägrar tala om vad det är i den gröna, vad som skapar det illgröna, men sjutusan sâ gott det är. Det slinker ned en de dagar livet varit grâare, alternativt mer jublande, alternativt mer tröttsamt, än vanligt, alternativt dâ det erbjudit nâgot speciellt att fira.

Som ikväll.

Vi har i övrigt haft en vän som en gâng var en nära vän till min man pâ besök och som sökte upp oss för ett tredagarsbesök; det visade sig att han separerar frân sin fru och därmed behövde knyta an till det som var förr och, hej!, vi är tvâ, sa jag, och jag har njutit av hans närvaro i fulla drag. Vi talade om ett vernissage, ett av hans vernissage, och kom fram till att det var -99; pâ den tiden vi bodde rue Monge, pâ den tiden jag var under tjugofem, pâ den tiden ditten och pâ den tiden datten, och oj vad det kan göra gott, inte bara Salander, haha, med lite nostalgi.

Tillsammans sâg vi alla fyra, lillan nummer 4, Spanien slâ Tyskland som i en handvändning igârkväll. Nu är det dags att attackera sista natten innan helgen innan det bara är en vecka kvar tills jag ska ha sommarlov, pâ riktigt, känns det som, första pâ âââr, och just precis detta är ocksâ anledning till välbefinnande. (För övrigt kommer jag heja pâ Spanien av hela mitt hjärta i finalen - och ni? hur gör ni?)

Med detta säger jag ett modest men ärligt: Godnatt!

Âh inspiration! (Länk).

Precis vad jag behövde just idag: The Things.
Fy tusan sâ mycket snyggt.
Oj sâ inspirerande!
Inser och erkänner villigt och utan att rodna att jag verkligen gillar att veta hur Ingmar Bergmans bibliotek sâg ut och hur Hemingway hade det hemma. "Dagens loftkänsla", "dagens bokhylla" etc... Gillar skarpt!

Bakom det hela, Konrad Olsson; ung journalist med stilig penna som man redan kunnat läsa mer av här,  (och, dessutom, som jag förstâtt det, svâger till utmärkta AMO), men vars saker jag alltsâ upptäckte först precis just nu.
.
The Things kommer jag ögonblickligen och tacksamt länka in här nere till höger.

Kort bokenkät

Titel: Vänner och älskare 
Författare: Theodor Kallifatides, med ett sâdant namn har man redan kommit en god väg in i fantasins värld. Theodor. 
Just nu pâ sidan: 110 av 370. 
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): 
Det slâr mig att hans svenska är vilsam, ofta ganska gammeldags, men pâ ett vilsamt, avkopplande sätt. Och jag gillar att stiga in i femtioârige Georgs värld, med Milan som sällskap och Stockholm som bakgrund; lite som Philip Roths senaste, fast i svenska huvudstadens omgivningar, lite samma känsla, även om Georg är nâgot yngre än Han i den. De bägge männen är lite avkopplande gammeldags, de med, uttrycker sig pâ ett lagom omodernt sätt. Väldigt klassiskt, mao, vilket kanske beror pâ författarens grekiska bakgrund?, det blir sâ ofta sâ - och det enda som hittills vittnat om saken, för den sakens skull, är att klackarna säger tik-tak och inte klick klack (för visst säger väl svenska klackar klick klack?) och sisâdärja, sâ hade de tre meningarna redan blivit fyra.
Betyg pâ skala 1-5: Lite tidigt än sâ länge, men jag ger det en stark 3 +are, just för det trevliga sällskapets skull och det lutar nästan mot en svag fyra, än sâ länge (att det blev ett starkt plus beror säkert till mycket pga att jag tycker han till pricken fângat kvinnans behov av otrogenhet som, i mycket, om hon vâgar uttrycka sig, liknar mannens anledningar till det). Vi fâr se vilket det blir när vi kommit hela vägen ut - halvtom eller halvfull flaska, inte sant?

Dirty Diaries

Detta verkar intressant och gâr upp pâ vâr biograf imorgon!
Nâgon som har nâgot att tillägga till nedan? Bör man gâ och se?

DIRTY DIARIES

av Mia Engberg, Elin Magnusson, Wolfe Madam, Sara Kaaman, Ester Martin Bergsmark
Sverige - 2009 - 1h38 - version originale sous-titrée
Interdit aux moins de 18 ans


Obs! Varning! Katastrofal översättning av undertecknad pga tidsbrist:

"Genom hela konsthistorien har kvinnogestalten tagits fram av män för att passa män. attrahera den manliga blicken. Den kvinnliga sexualiteten har gestaltats kring figurer som begränsats av det patriarkala systemet: horan, kvinnan, modern, musan. Idag när vi själva kan ta fram vâra sexuella fantasier konfronteras vi med mânga frâgor. Finns det verkligen en alternativ, kvinnlig blick och, om ja, vad kan vi lära av den? Hur kan vi befria vâra egna sexuella fantasier frân reklambilder som varje dag registreras i vârt undermedvetna? Det verkar bâde självklart och nödvändigt att uppfinna en ny genre och därmed se världen genom nya ögon. Sâ: hur tänka om vad gäller pornografin? Det finns inget enkelt svar pâ denna frâga. Dirty Diaries ger oss 12 kortfilmer genom vilka vi motiveras att fundera kring pornografifrâgan och vâr egna, personliga blick".

Vad ska ni läsa i sommar?

Va, va, va?
En svala gör ingen sommar, liksom en bok inte gör det heller.
Ska man dessutom, just det, âka tre veckor till en grekisk ö där man (hoppas Lillan plaskar en hel del under sena eftermiddagar medans man) tänkt läsa en hel del, om inte annat när hon sover, sâ gäller det att ladda. Och ladda rätt, för när man väl är där är det kört om man laddat fel.

Kandidater:
- omläsning av Ada or Ardor för att se om jag blir lika förtjust âter
- mästaren och marguerite
- l'adolescent - dostoïjevski

Ja. Mycket ryssar blir det. Samt kanske the Collector alt. Illusionist av J. Fowles. Samt lite Lou-Andréa Salomé, lite Jung bara för jag längtar sâ. Längtar efter att komma ikapp mig själv, kan man uttrycka sig sâ? Bergson? (jo ni läste rätt, tre veckor, man mâste alltid vara optimist, och den onämnda listan är lâng). Lite ponctuation av Jacques Drillon bara för att jag verkligen, verkligen gillar Jacques Drillon?

Samt kanske. Samt kanske. Och ni?

Ô que la vie est belle

...soudain, elle éblouit.

Brigitte Fontaine kommer till staden! En av alla föreställningar som utgör vârt utval i 2010/2011 abonemmang pâ Le Quai, vâr fantastiska teater. Äntligen.
Livet, sâ vackert. Plötsligt fâr det en att kisa fullständigt, bländar mig totalt. Som ett vingklipp. Ibland pga ett nästan ingenting alls. Bländande.

BF. Finge jag bara sluta som Brigitte när jag nâr Brigittes âlder. Finge jag bara.


Des roses de cristal
Crissent et s'amollissent.
Mon amour sans rival
Murmure des délices.
Il prend ma taille ronde
Et ronronne sur elle.
Pour jouer, je lui gronde
Des menaces cruelles.
L'opéra vermeil
S'échappant du laser
Emplit l'air de soleil
Et d'ombres passagères.

Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
On marche dans l'hiver
Brillant comme une abeille,
Brillant comme un éclair
Qui dure et émerveille.
La joie vous souffle au cœur.
On chérit l'univers
Comme un enfant de chœur
Son dieu d'éther et de chair.
Loin des bombes et des balles,
Goulu comme un bébé,
Sensuel on inhale
La fumée adorée.

Ah, que la vie est belle.
Soudaine, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle,
Dans le mal et le bien.
Sans rien chercher, je trouve,
Au détour d'un instant,
Une euphorie de louve,
Un amour de Satan.
Après de sombres heures,
Plus doux sont ces moments
Où l'on crie de bonheur
Comme un petit enfant.
Encore les baisers,
Vie secrète et changeante,
Je saurai te donner
Mon âme si méchante.

Ah, que la vie est belle.
Soudain, elle éblouit,
Comme un battement d'ailes
D'oiseau de paradis.

Ah, que la vie est belle,
Quelquefois pour un rien,
La divine immortelle
Dans le mal et le bien

Dagens korta

HÄNDELSE: Le Monde är räddad! Allt annat hade ju känts otänkbart.
PLANER: Snart springa hem, städa i snabbhet, dvs fuskstäda, för att ta emot ännu en bostadsagentur som vill se lägenheten, och därefter pâ-riktigt-städa, dâ vi fâr finbesök imorgon. Jippi!
SAKNAD: Havet! När jag klev av tâget igârkväll visade termometern pâ stadens största torg 38°. Strax efter sju. Det är inte mycket bättre idag, bara lite. Samt min fd chef. För jag har ju fâtt ny chef. Det är inte detsamma. Verkligen inte.
DUMMASTE: Fortfarande att man inte kan fâ nycklar innan man blivit ägare. Samt att allt inte är detsamma. Vanligtvis gillar jag förändringar. Sâ icke denna gâng.
SJUKA: Pang-bom-krasch. Hârddiskproblem, internt, alltsâ eget, alltsâ mitt huvud.

 

DROG: Kaffe. Vatten. Mineralvatten med mintsaft. Haha. Som vi tyckte det var konstigt när vi var smâ, min syster och jag, pâ vâra första Frankrikeresor, knallgrönt och inte ens gott. MEN som det är gott, en Perrier-Menthe! Ungefär samma totalomvändelse som vad gäller crème de marron. Kastanjkräm.
ROLIGASTE: Att springa pâ samma bostadsagent som när vi besökte hus, sist, men nu knackandes pâ vâr dörr för att besöka den lägenhet vi säljer. Nejmen Tjena! (Till saken hör att hon är ung lika mycket bostadsagent som jag är det jag är, imposteur, säger man pâ franska, gudarna vet vad man säger pâ svenska - här fâr du mitt visitkort, jag menar, äsch, detta var ju mitt fotografvisitkort, vänta, hm, hm, här...
FAVORIT: Värmen!
KÖP: Kommande. Middag!
KLÄDSEL: Klänning. Le fond de l'air est frais, sa jag sist. Idag är luften endast knallhet. I like!
ORD: Bostadsagentur. Det är dagens ord sedan igâr. Vi hade bestämt arbeta endast med 2 utvalda, samt att vi i förrgâr kväll satte fart med particulier à particulier och en annan site där privatpersoner säljer till varandra och därmed undviker 7% mäklaravgift. Vrrrrom. Som lillan säger sâ snart hon ser en bil. Shit pommes frites, vore ett annat passande uttryck: Redan strax efter nio hade vi hört av cirkus 30 agenturer som nu vill besöka lägenheten och givetvis alla har "intresserade köpare pâ lager", jojo. Lyssnade vi bara pâ dem alla sâ hade vi ännu ett heltidsjobb att ta tag i: lägenhetsvisning och dâ icke för köpare, vilket jag gärna gör, men för agenturer som alla vill ha sin del av kakan och det gâr inte (det finns 100 agenturer bara i denna lilla stad, sâ det är ju bara att ta fram miniräknaren min käre herre och fru, hejdâ, tack för pâringningen, vänligen âterkom när ni har en kandidat. Tack).
HUMÖR: Gott mod, trots allt! (mos, höll jag pâ att säga, gammal göteborska som man är, hehe, men riktigt sâ gottigt är det inte, mkt pâ grund av hârddiskkrasch).

You show me continents, I see the islands

You count in centuries, I blink my eyes.
Det ger stöd dagar som är tyngre än andra.
Och förgyller de lättare med bara ännu mer förtroende.


Oceania

Björk. Björk! Finns det bättre för själen?


Wanderlust


Den inledande bâtkonserten.



All is full of love, live Riverside Church New York


live again.

You'll be given love. You have to trust it.


All is full of love - videoversionen.





Pagan poetry - live, Royal Opera House
I've found an accurate pattern, a blue print of the copy in me.



Pagan Poetry - Live, Riverside Church New York


Kan det öht bli mycket bättre än sâ här?

Desperately seekin' Stéphane

Jag letar efter

STEPHANE

som skulle provsmakat svart rädissoppa i juli 2009!

M. 0689275951

PS. Ja. Jag vet att det är förbjudet att sätta upp affischer.

Pâ en vägg i centrala Paris, igâr, 1e juli. Är det inte gulligt?

SNCF - les escrocs !

Sitter pa taget mot Paris och funderar.

Nyss, framfor mig i kon i kafevagnen.
"Nejmen vad bra! De saljer metrobiljetter har. Lika bra att ta det nu, sa slipper vi koa nar vi kommer fram".
Lite senare:
"En frukostmeny samt ett hafte metrobiljetter, tack.
- Varsagod. Det blir 20 nanting euros".

Dryga 20 euros? Tanker jag och gor en snabb huvudrakning. En frukostmeny, svindyr, kostar knappa 7 euros. Nej... Jag maste hort fel.

"En juice och metrobiletter, tack
- varsagod. Det blir 17 euros, tack".

Jag:
"En dubbel expresso tack. Vad kostar era metrobiljetter?
- 14 euros.
- mao mycket dyrare an det offentliga priset?
- ja, men man slipper koa nar man kommer fram.
- Fin service! Jag nojer mig med kaffe, tack".

Icke affischerat nagonstans. Endast "nu ocksa metrobiljetter for att forbereda er Paris-sejour. "Servicen" de bjuder pa - i kaffevagnen dar en dubbel expresso i pappersmugg kostar fem euros - kostar 3 euros, rakt av.
Kanske skulle borja kora konkurrens, jag menar jag tar ju taget ganska ofta och redan ett paslag pa 1 euros vore ju inte daligt, direkt ner i fickan.
30% dyrare, vinsten gar till svindyra SNCF. Jojo. Nasta steg - orientaliska mattor mellan vagnarna?