Det började sâ bra. Första akten var en lysande blandning av Merlin som efter diskussion med pappa djävulen ska anordna det runda bordet. Som letar upp riddarna och dubbar kung Arthur ; en lysande dialog i form av brevuppläsning mellan drottning Genevièvre et Yseut som jämför deras olyckliga kärlekar till Lancelot respektive Tristan, vilket slutar i tävling av värst smärtande hjärta. Unge Perceval som inte vet nâgonting av världen och som gâr ut pâ jakt efter riddarna och Gud. Allt i en snabb ton kryddad med ironi och humor. Sen händer det.
Sista scenen i första akten visar kung Arthurs oäkta son som slâss mot sin borttappade tro i en evighetsmonolog, där han ber ängeln visa sig. Annars ska han minsann. Ridâ.
Andra akten tappar bort inte bara tonen, men ocksâ unge Perceval, koncentrerar sig istället pâ den oäkta sonen som mördar sin mamma, men som dök upp sâ sent att man hellre skulle velat veta vad som hände med den förre, man bryr sig helt enkelt inte om hans problematik hur tragisk den än är och hur mycket intensitet skâdespelaren än lägger i att fâ den att verka verklig ; kung Arthur som sliter sitt hâr i förtvivlan, men endast pga sin oäkte son och inte pga riddarosämjan och vi blir därför inte berörda. Och sâ vidare.
Problemet är relativt enkelt ; det handlar om intrig och att vara konsekvent och hâlla sig till en och samma. Författaren (eller kanske bara regisörren?) började att berätta en historia som alla köpte, gillade, njöt av. Men hade sedan inte förtroendet att "bara det" skulle räcka, utan bytte ton och historia och vi saknade det som utlovats och inletts med. Ofta, ofta är det där det brister. När man vill lägga till djup och tragedi - utan att inse att djupet redan fanns där, outtalat, ounderstruket och att understrykandet gör djupet till intet.
Synd!
dimanche 31 janvier 2010
samedi 30 janvier 2010
Merlin!
En stor samtida tysk författare âterknyter med legenden om riddarna kring det runda bordet. En generös och galen épopée som kompaniet Les Possédés, en grupp pâ 12 skâdespelare, framför, vackert vägvisade av Jean-Luc Lagarce.
Lâter det inte fint säg?
Merlin är en pjäs skriven i början pâ 80-talet av Tankred Dorst, en tysk författare, född 1925. Detta monumentaliska verk, rikt pâ referenser, nâgonstans mellan Shakespeare et les Monty Python, berättare en historia ur vâr tid : utopiernas misslyckande i en värld som liknas vid en ödelagd jord. Den tar ned myten om det Runda bordet till en mänsklig nivâ. Hjältarna misstar sig, tvekar, älskar, förräder. Och när det är dags att sluta kriga och dra iväg pâ Graaljakt lämnar endel sina hjältedrömmar ât hädan och gör istället allt för att nâ makten, pengarna, prestigen och kvinnorna.
Om en timme kommer barnvakten och vi drar iväg pâ 3 och en halv timmas pjäs. Är det lika bra som det lâter har vi en toppkväll framför oss. Godkväll!
Lâter det inte fint säg?
Merlin är en pjäs skriven i början pâ 80-talet av Tankred Dorst, en tysk författare, född 1925. Detta monumentaliska verk, rikt pâ referenser, nâgonstans mellan Shakespeare et les Monty Python, berättare en historia ur vâr tid : utopiernas misslyckande i en värld som liknas vid en ödelagd jord. Den tar ned myten om det Runda bordet till en mänsklig nivâ. Hjältarna misstar sig, tvekar, älskar, förräder. Och när det är dags att sluta kriga och dra iväg pâ Graaljakt lämnar endel sina hjältedrömmar ât hädan och gör istället allt för att nâ makten, pengarna, prestigen och kvinnorna.
Om en timme kommer barnvakten och vi drar iväg pâ 3 och en halv timmas pjäs. Är det lika bra som det lâter har vi en toppkväll framför oss. Godkväll!
Oh dear!
Kommenterade Charlie Truck: alla dessa ostheopater - och alla dessa dermatologer. Ja, oh ja. Minns när jag kom hit för hundra âr sen och insâg att hudproblem skickades till en dermatolog. Själv hade jag ägnat tonâren med Cleracil och uttorkad hy - det var ju här jag skulle blivit född (haha!).
Skämt âsido, specialister finns det gott om. Och fin vârd. Jag älskade att föda barn i detta land, mer om det en annan gâng kanske, sâ fruktulöst tacksam över att inte ha behövt gjort det i Sverige.
Nu senast har hemmet förvandlats till sjukstuga. För futtiga fem euros kommer en sjuksköterska förbi pâ morgonkvisten för den dagliga dosen av anti-inflammatorisk injektion. Fantastiskt fabulous, säger jag bara, och nickar tacksamt. Fantastiskt.
(Och det är bekräftat: ostheopaterna bör slängas i väggen!).
Skämt âsido, specialister finns det gott om. Och fin vârd. Jag älskade att föda barn i detta land, mer om det en annan gâng kanske, sâ fruktulöst tacksam över att inte ha behövt gjort det i Sverige.
Nu senast har hemmet förvandlats till sjukstuga. För futtiga fem euros kommer en sjuksköterska förbi pâ morgonkvisten för den dagliga dosen av anti-inflammatorisk injektion. Fantastiskt fabulous, säger jag bara, och nickar tacksamt. Fantastiskt.
(Och det är bekräftat: ostheopaterna bör slängas i väggen!).
Se!
Tänk att denna tjej genom tiderna fâtt ta sâ mycket skit. Älskar glimten.
Här kommer ett litet urval direkt frân skugge&co.
Utviket som inte bara var modigt, men ocksâ genialt. Trist att inte fler förstod och istället lyfte upp det.
Driv, tjejer, driv!
Här kommer ett litet urval direkt frân skugge&co.
Utviket som inte bara var modigt, men ocksâ genialt. Trist att inte fler förstod och istället lyfte upp det.
Driv, tjejer, driv!
vendredi 29 janvier 2010
mad men - pain man
Uppdatering:
Det blev absolut inget Mad men, pga pain man at home.
Det som haromdagen var himmel och helvete borjar bli helvete for alla inblandade. Ryggskott som inte ger sig pa snart 2 veckor? En ostheopat som trycker pa sma punkter och sager "det ska allt prdna sig, nu sa" - fransman Alskar osteopater, alla har en ostheopat, jag hatar ostheopater, javla bluffmakare och 65 euros men vagran att ge antiinflammatoriskt. Allmanlakare som tillslut haller med att det ar det enda raka... Mon dieu, mon dieu. Alla landers varierande installning till varierande former av lakemedel och smartlindring - har har ni ett utmarkt amne, alla ni som ar pa jakt efter ett avhandlings-.
Grrrrr.
Det blev absolut inget Mad men, pga pain man at home.
Det som haromdagen var himmel och helvete borjar bli helvete for alla inblandade. Ryggskott som inte ger sig pa snart 2 veckor? En ostheopat som trycker pa sma punkter och sager "det ska allt prdna sig, nu sa" - fransman Alskar osteopater, alla har en ostheopat, jag hatar ostheopater, javla bluffmakare och 65 euros men vagran att ge antiinflammatoriskt. Allmanlakare som tillslut haller med att det ar det enda raka... Mon dieu, mon dieu. Alla landers varierande installning till varierande former av lakemedel och smartlindring - har har ni ett utmarkt amne, alla ni som ar pa jakt efter ett avhandlings-.
Grrrrr.
Spring, spring, flicka lilla...
Det ar bara till att inse. Kronisk obotlig forseningsmani.
Sitter pa taget varm som satan efter annu en sprangmarsch. Alla dessa sprangmarscher, alla dessa bussar, tag, tider, moten, alltid fem minuter forsent ivag, nar jag an gar upp, nar jag an satter mig i rorelse for att forbereda utgang, vad haller jag pa med?
Vill ha inre tavling med mig sjalv varje dag for att se om jag fixar det?
Oka pa spanningen i vardagen?
Kryddan, Sigge, kryddan?
Inbilla mig att jag vinner tid? Att jag pa sa vis haha hann med det jag gjorde innan sprinterloppet som jag annars inte skulle hunnit?
Patetiskt.
Det positiva ar val att man far cardiotraning pa kopet, samt haller sig nere i vikt, haha.
Ar det DET jag haller pa med?
Hursomhelst: obotligt.
Sitter pa taget varm som satan efter annu en sprangmarsch. Alla dessa sprangmarscher, alla dessa bussar, tag, tider, moten, alltid fem minuter forsent ivag, nar jag an gar upp, nar jag an satter mig i rorelse for att forbereda utgang, vad haller jag pa med?
Vill ha inre tavling med mig sjalv varje dag for att se om jag fixar det?
Oka pa spanningen i vardagen?
Kryddan, Sigge, kryddan?
Inbilla mig att jag vinner tid? Att jag pa sa vis haha hann med det jag gjorde innan sprinterloppet som jag annars inte skulle hunnit?
Patetiskt.
Det positiva ar val att man far cardiotraning pa kopet, samt haller sig nere i vikt, haha.
Ar det DET jag haller pa med?
Hursomhelst: obotligt.
jeudi 28 janvier 2010
Mad Men?
Hm. Kan en serie som börjar med klyschor där alla män är mansgrisar och alla kvinnor gillar papijotter (hur sjutton skriver man papilloter...?) och fnissar ât allt männen säger verkligen bli riktigt bra?
Ska den "lilla nya sekreteraren" visa sig bli en tuffing? Den hârde otrogne äkta maken visa sig vara en blöding? Vad mer för roliga överraskningar?
Hm. Ja, jag säger hm. (Men eftersom jag av erfarenhet vet att mânga serier börjar just med klyschor för att sedan bli bättre sâ fâr vi väl ge det hela ytterligare en liten chans. En liten).
PS. Mad woman: Pâ mândag klockan 8.00 kommer pianot inseglande genom balkongen!!
Ska den "lilla nya sekreteraren" visa sig bli en tuffing? Den hârde otrogne äkta maken visa sig vara en blöding? Vad mer för roliga överraskningar?
Hm. Ja, jag säger hm. (Men eftersom jag av erfarenhet vet att mânga serier börjar just med klyschor för att sedan bli bättre sâ fâr vi väl ge det hela ytterligare en liten chans. En liten).
PS. Mad woman: Pâ mândag klockan 8.00 kommer pianot inseglande genom balkongen!!
mercredi 27 janvier 2010
He did it again
Med en talang som heter duga, ett genialiskt sätt att kommunicera samtligt pâ, "totalt värdelös" vad gäller IT enligt sina anställda, men "världens bästa konsument", enligt desamma, kan man undra vem som kan lâta bli att vara förälskad i denne man.
Tänk er själva att som tonâring starta nâgot i ett garage, bygga upp det samma, fâ till en miljonaffär - och bli avskedad av dem du anställt. Allt rasar, men ocksâ företaget, som snart vill ha dig tillbaka. Du fâr igâng det igen och... Ja, resten, det är ju hans historia.
« The i-pod nano is the most revolutionary thing that entered the market since the i-pod ».
Här ett av hans absoluta topptal.
En alternativ inläggsrubrik kunde varit: Förälskelse pâ distans.
He did it again: The ipad.
Tänk er själva att som tonâring starta nâgot i ett garage, bygga upp det samma, fâ till en miljonaffär - och bli avskedad av dem du anställt. Allt rasar, men ocksâ företaget, som snart vill ha dig tillbaka. Du fâr igâng det igen och... Ja, resten, det är ju hans historia.
« The i-pod nano is the most revolutionary thing that entered the market since the i-pod ».
Här ett av hans absoluta topptal.
En alternativ inläggsrubrik kunde varit: Förälskelse pâ distans.
He did it again: The ipad.
Ett möte - sâ fint!
Tänk att fâ bli utvald till ett möte, bara sâ. Och vad jag glömde skriva i kommenterandets stund var givetvis det viktigaste: vad smickrad jag blev! Den dagen, det nöjet!
Första ordet börjar pâ B
Vissa har lämnat julen bakom sig.
Andra inte.
Andra inte.
Inte lillan. Här gâr läsningen fortfarande varm - Hos Barbapapa är det jul! (Jesus vad man tar i varje gâng för att fâ det att lâta som den allra första gângen man uttalade den titeln, man fâr helt enkelt använda sin innersta kreativitet, haha. "Hos Barbapapa, där är det jul!". "Jul hos Barbapapa!". "Barbapapa firar jul!").
Sönderläst, hundöron, tejpbitar. Och pâ tvâ sprâk, givetvis (och ännu fler versioner - med tjejerna som kommer skiftvis under dagarna är hon uppe i en sisâdär fem...). Det 2 bästa sidorna är ekorren, alternativt björnen som säger: Nej nej nej, Barbapapa. Du fâr inte hugga ner vâr gran... Kulmen, krisen, skrattet.
Igârkväll när jag kom hem kom det. En susning till det första ordet, vi hörde det bâda. Tvâ händer, en röd bok; en röd bok uppsträckt av tvâ händer och sekunden därpâ jubel i knät.
Babapapa.
mardi 26 janvier 2010
Ryggskott - himmel och helvete
Helvete, givetvis, för den som drabbas.
Och drabbar.
Födelsedagsmiddagen blev (i lördags) ytterligare uppskjuten, men för tillfället utbytt av redan nämnda The Life of Brian, sâ det blev ju riktigt trevligt.
Himmel, för stunden, för den som lever med den drabbade. Hon fick nämligen därför ocksâ skjuta upp en Paris-övernattning, samt en utlandsresa och jublar. (I alla fall tills imorgon bitti dâ konsekvensen av det förra tvingar henne ta tâget redan 6h39. Nâgot jag är helt säker pâ att alla kära läsare tycker är lika förskräckligt som hon själv... Men det är ju â andra sidan bara en liten solförmörkelse i det stora sammanhanget).
Och drabbar.
Födelsedagsmiddagen blev (i lördags) ytterligare uppskjuten, men för tillfället utbytt av redan nämnda The Life of Brian, sâ det blev ju riktigt trevligt.
Himmel, för stunden, för den som lever med den drabbade. Hon fick nämligen därför ocksâ skjuta upp en Paris-övernattning, samt en utlandsresa och jublar. (I alla fall tills imorgon bitti dâ konsekvensen av det förra tvingar henne ta tâget redan 6h39. Nâgot jag är helt säker pâ att alla kära läsare tycker är lika förskräckligt som hon själv... Men det är ju â andra sidan bara en liten solförmörkelse i det stora sammanhanget).
lundi 25 janvier 2010
Uppmaning till alla män: Masturbera mera
Jo, för så här är det: det är kliniskt bevisat att ett högt antal utlösningar i veckan bidrar till minskad risk för prostatacancer - som i sig är väldigt, väldigt hög - det handlar om en av vara värsta manliga folksjukdomar vad gäller utfall och procent (Norden har dessutom en av de högsta procentsatserna i världen, vars orsaker ej är riktigt klarlagda), och som därfor, självklart, borde bekämpas med alla medel vi har till hands.
Att det därfor ända förblir lika förbaskat outtalat att denna lilla gest, dessutom trevlig för den inblandade, kan rädda liv, är en modern skandal. For den drar inte ned risken bara lite grann, men faktiskt upptill en tredjedel. Tänk alla räddade liv. Tänk alla besparingar inom den overallt redan fattiga folkhälsovarden.
Studier visar ocksa att det regelbundna sköljandet av kanalerna, for det är ju det det handlar om, är mer effektivt vid egentillfredsstallning än vid samlag - mao: inga ursäkter finns för att spara in pa nöjet.
Det borde vara del av den allmänna hälsoradgivningen, precis överallt, men det är det inte. Än.
Prostatacancer är istället pa sitt vis den manliga motsvarigheten till bröstcancer vad gäller hysch hysch.
Sâ. Uppmaningen är enkel. Alla män: Masturbera mera!
Ju mer desto bättre (en referensstudie inkluderade drygt 3000 män och 5 ggr i veckan och upp gav odiskutabla resultat).
Och kvinnor: uppmuntra era män, pappor, söner, bröder till mer aktivitet!
Tillsammans lever vi längre.
Och det bästa (eller värsta men ikväll är jag positiv) är att det inte är ett skämt.
Att det därfor ända förblir lika förbaskat outtalat att denna lilla gest, dessutom trevlig för den inblandade, kan rädda liv, är en modern skandal. For den drar inte ned risken bara lite grann, men faktiskt upptill en tredjedel. Tänk alla räddade liv. Tänk alla besparingar inom den overallt redan fattiga folkhälsovarden.
Studier visar ocksa att det regelbundna sköljandet av kanalerna, for det är ju det det handlar om, är mer effektivt vid egentillfredsstallning än vid samlag - mao: inga ursäkter finns för att spara in pa nöjet.
Det borde vara del av den allmänna hälsoradgivningen, precis överallt, men det är det inte. Än.
Prostatacancer är istället pa sitt vis den manliga motsvarigheten till bröstcancer vad gäller hysch hysch.
Sâ. Uppmaningen är enkel. Alla män: Masturbera mera!
Ju mer desto bättre (en referensstudie inkluderade drygt 3000 män och 5 ggr i veckan och upp gav odiskutabla resultat).
Och kvinnor: uppmuntra era män, pappor, söner, bröder till mer aktivitet!
Tillsammans lever vi längre.
Och det bästa (eller värsta men ikväll är jag positiv) är att det inte är ett skämt.
dimanche 24 janvier 2010
Rätt PR grepp hjälper sjävklart till att ta greppet
Klart det är sâ. Klart det kan anses trâkigt - det är trâkigt, i de fall PR tar över helt - i övriga fall är det bara att svälja som jag skrev i kommentarsfältet lite längre ned: för det är som det är.
Vad gäller författarskap kan man väl knappast klandra S. Larsson för att gâ och dö - även om det självklart hjälpt till att fâ iväg världsfenomenet (tror knappast han själv skulle varit lika PR glammig som hans eget avfall).
Men däremot kan man vända pâ steken och tänka att har man väl förstâtt att PR är ett ont mâste sâ gäller det att förvandla det till ett gott ont. Eller ett roligt ont. Som kanske till slut bara är roligt.
För det finns de som är mästerliga - (med risk för att upprepa mig:) Linda Skugge är ett svenskt praktexempel.
Vad gäller här lite längre söderut sâ har vi 2 förmâgor som förstâtt precis vad det är frâgan om och gjort mediabehärskandet till sitt esse. Dels givetvis Frédéric Beigbeder - som sa upp sig med storslam frân reklambyrân när det begav sig och därefter gav ut 99 Franc, om hur till den grad reklamvärlden var horaktig, reklambyrân där han arbetat ett morallöst fängelse, och pâ den vägen är det och pâ den vâgen seglar han än, mellan disconätter och längre vistelser pâ Hôtel Lutetia (senaste Roman Français inleds med famös självrannsakan pâ polisstationen efter att ha blivit tagen med byxorna nere och knark i fickan - behärskandes stackars rike pojke-temat till fulländning). Dels Claire Castillon, som hade en tidsmässigt passande kärleksaffär med ingen mindre än PPDA när det begav sig, närmare trettio âr äldre än den unga söta själv och en av Frankrikes mest inflytelserika män genom sin roll som nyhetsankare nr 1 (tätt följd av Mrs Chazal) och samtidigt ansedd litterär och med litterära kontakter och litterära program sent in mot midnatt (ja och HAN om nâgon har ju spökskrivare eftersom det är helgens tema, även om det gärna heter att han skriver alla sina alster mellan tre och fem pâ nätterna, innan han sover 2 timmar, springer ut och joggar och sedan sätter tänderna i nyheterna...). En av hennes följande romanerna hade som huvudperson en ung författarinna som levde ihop med ett tungt nyhetsankare som precis fâtt veta att han fâtt cancer. Därefter gick pressarna och spekulationerna varma - och Castillons bana var även den väl förankrad. Hon varvar modevisningar, elle-apparitioner och ett fâtal intervjuer med bravur.
I dagens samhälle gäller det att om inte behärska medierna sâ i alla fall vara medveten om mediernas spel, roll och oifrânkomlighet.
Trâkigt? Kanske. Allmängiltig sanning? Absolut.
Vad gäller författarskap kan man väl knappast klandra S. Larsson för att gâ och dö - även om det självklart hjälpt till att fâ iväg världsfenomenet (tror knappast han själv skulle varit lika PR glammig som hans eget avfall).
Men däremot kan man vända pâ steken och tänka att har man väl förstâtt att PR är ett ont mâste sâ gäller det att förvandla det till ett gott ont. Eller ett roligt ont. Som kanske till slut bara är roligt.
För det finns de som är mästerliga - (med risk för att upprepa mig:) Linda Skugge är ett svenskt praktexempel.
Vad gäller här lite längre söderut sâ har vi 2 förmâgor som förstâtt precis vad det är frâgan om och gjort mediabehärskandet till sitt esse. Dels givetvis Frédéric Beigbeder - som sa upp sig med storslam frân reklambyrân när det begav sig och därefter gav ut 99 Franc, om hur till den grad reklamvärlden var horaktig, reklambyrân där han arbetat ett morallöst fängelse, och pâ den vägen är det och pâ den vâgen seglar han än, mellan disconätter och längre vistelser pâ Hôtel Lutetia (senaste Roman Français inleds med famös självrannsakan pâ polisstationen efter att ha blivit tagen med byxorna nere och knark i fickan - behärskandes stackars rike pojke-temat till fulländning). Dels Claire Castillon, som hade en tidsmässigt passande kärleksaffär med ingen mindre än PPDA när det begav sig, närmare trettio âr äldre än den unga söta själv och en av Frankrikes mest inflytelserika män genom sin roll som nyhetsankare nr 1 (tätt följd av Mrs Chazal) och samtidigt ansedd litterär och med litterära kontakter och litterära program sent in mot midnatt (ja och HAN om nâgon har ju spökskrivare eftersom det är helgens tema, även om det gärna heter att han skriver alla sina alster mellan tre och fem pâ nätterna, innan han sover 2 timmar, springer ut och joggar och sedan sätter tänderna i nyheterna...). En av hennes följande romanerna hade som huvudperson en ung författarinna som levde ihop med ett tungt nyhetsankare som precis fâtt veta att han fâtt cancer. Därefter gick pressarna och spekulationerna varma - och Castillons bana var även den väl förankrad. Hon varvar modevisningar, elle-apparitioner och ett fâtal intervjuer med bravur.
I dagens samhälle gäller det att om inte behärska medierna sâ i alla fall vara medveten om mediernas spel, roll och oifrânkomlighet.
Trâkigt? Kanske. Allmängiltig sanning? Absolut.
Pâ temat - vad kul det mâste vara att vara...
1. Linda Skugge. Hon för, media dansar efter. (se nedan inlägg "She did it again", och "Yes she did!").
2. En i Monty Python gänget. Igâr sâg vi om "The Life of Brian" - fy tusan vad kul de mâste haft!! Stenkastningen är bara en av fullträffarna (i dubbel bemärkelse...).
Och jag älskar deras inlägg i genusdebatten. Det är värt ett eget inlägg.
2. En i Monty Python gänget. Igâr sâg vi om "The Life of Brian" - fy tusan vad kul de mâste haft!! Stenkastningen är bara en av fullträffarna (i dubbel bemärkelse...).
Och jag älskar deras inlägg i genusdebatten. Det är värt ett eget inlägg.
First Aid Kit till söndagskaffet
De här tjejerna är ju sâ duktiga. Ramlade pâ dem för nâgra mânader jag minns inte hur, när de blev intervjuade angâende deras succé pâ Myspace, som redan lett till en lâng rad konserter. Och nu är det alltsâ skivsläpp, The Big Black & The Blue, och de fâr "officiell mediaplats" (exempel här och här).
Skivomslaget är dessutom toppensnyggt.
Grattis tjejer. Tack Myspace. Tack de nya tiderna.
De är födda -90 och -93. Bara det.
Skivomslaget är dessutom toppensnyggt.
De är födda -90 och -93. Bara det.
samedi 23 janvier 2010
Dagens citat
"Man kan prata i timmar om förhållandet mellan far och son. Det enda som är säkert är att en far måste finna sig i att sonen spottar på honom så många gånger som sonen har lust. Har man satt honom till världen, är det minsta man kan göra att stå med varenda förolämpning han kommer på".
/ Roberto Bolaño.
Det är ungefär sâ jag tänker när jag tänker pâ lillans och min gemensamma framtid.
/ Roberto Bolaño.
Det är ungefär sâ jag tänker när jag tänker pâ lillans och min gemensamma framtid.
Addition till gârdagens dagens
Glömde ju helt en sak som kunde platsat under "dagens roligaste" eller "dagens sammanträffande".
Har redan skrivit om det här och igâr stod jag där och fnissade i butiken.
In kommer en ung tjej. Ser sig om, ser upp och säger pâ franska "jag älskar er butik och jag söker jobb - om av en händelse osv". Förklarar vänligt att vi tyvärr inte kan anställa, men att jag gärna tar namnuppgifter för enstaka tillfällen, sommar extra etc, man vet aldrig, ja ni vet. "Jag kan ge er min CV". "Perfekt".
- Men alltsâ - är du svensk?
- Ja.
- Jag med. (samtalet övergâr till svenska).
- Och alltsâ... frân Umeâ?!
Det är ju nästan sâ vi mâste slâ till bara för det. Det är ju ett tecken, det mâste väl vara ett tecken?!
Har redan skrivit om det här och igâr stod jag där och fnissade i butiken.
In kommer en ung tjej. Ser sig om, ser upp och säger pâ franska "jag älskar er butik och jag söker jobb - om av en händelse osv". Förklarar vänligt att vi tyvärr inte kan anställa, men att jag gärna tar namnuppgifter för enstaka tillfällen, sommar extra etc, man vet aldrig, ja ni vet. "Jag kan ge er min CV". "Perfekt".
- Men alltsâ - är du svensk?
- Ja.
- Jag med. (samtalet övergâr till svenska).
- Och alltsâ... frân Umeâ?!
Det är ju nästan sâ vi mâste slâ till bara för det. Det är ju ett tecken, det mâste väl vara ett tecken?!
vendredi 22 janvier 2010
En liten resume i form av dagens här med
DAGENS...
vill ha: Värme, värme, värme. Här har varit svinkallt och inte blev det bättre av att ett av elementen i lokalen jag befann mig i gett upp livsgnistant totalt.
klädsel: Lila kjol med rosa prickar, lila polotröja och ljuslila tröja, samt bruna stövlar. Det ni!
smink, samt frisyr: Kör ett dubbelsvar - tillräckligt vârdat för att ta mitt ansvar som delägare pâ allvar och ta över när ett ryggskott ramlat över den andre...
händelse: när en dam stövlade in och sâg lite lagom virrig ut, tittade pâ precis allting, "hur länge har ni funnits?", "lite drygt tvâ âr", "jaha, ja jag upptäcker, eller alltsâ, man har pratat om er, och jo jag skriver nämligen för tidningen som börjar pâ E och slutar pâ -LLE och jag tänkte ha med er lite i nästa special VästFrankrike och...".
Samtidigt, bakom datorn: "Chéri! ça va? Här bra, gissa vem vi har pâ besök?!"
lât: Lhasa's senaste har gâtt runt, runt pâ repeat hela dagen, mao lât-ar som gjort bâde mig och andra lite finare inombords.
planer: dagen är nästintill slut, sâ jag ska vila ut - för att vara redo att ta hand om lördagsrusch, hehe, samt jobba undan det jag inte jobbat undan pga icke-särskilt-mycket-fredags-rusch-men-tillräckligt-för-att-inte-fâ-gjort-allt-övrigt, OCH för att ha ork att förbereda mig inför en alldeles försenad födelsedagsmiddag pâ en av stadens finaste restauranger, sist uppskjuten pga allergireaktion och förhoppningsvis imorgon ej uppskjuten pga den andre närvarandes ryggskott.
saknad: Tid och att inte alltid bara ha detta som tidsfördriv!
dummaste: förtidsângest efter en kommande vecka, fylld med resor.
sjuka: att jag trots tjock tröja över polotröjan börjar känna av tidigare omtalade nackspärr som sakta men säkert kommer smygande.
drog: kaffe, samt körsbärsskaftste (eller vad sjutton det kan heta?? det lille skaftet som ett körsbär sitter pâ? ska tydligen vara bra för cirkulationen...).
roligaste: att se kopieringslusten redan frân start hos E-damen, se nedan, samt lillans asgarv över att âter, för den ungefär trettionionde gângen för dagen, se Barbapapa hindras av björnen att kapa ett träd i favoritboken "Barbapapa firar jul".
favorit: den andre delägaren, som med ren charm lyckats fâ in 2 artiklar i bra och viktiga inredningstidningar det senaste och tack vare vilka E-damen nu alldeles självmant kom springande med kopieringslusten brinnande i blicken, hehe.
köp: faktiskt absolut ingenting.
humör: trött, frusen, men nöjd.
ord: Förväntansfull - andra tider är pâ väg!
vill ha: Värme, värme, värme. Här har varit svinkallt och inte blev det bättre av att ett av elementen i lokalen jag befann mig i gett upp livsgnistant totalt.
klädsel: Lila kjol med rosa prickar, lila polotröja och ljuslila tröja, samt bruna stövlar. Det ni!
smink, samt frisyr: Kör ett dubbelsvar - tillräckligt vârdat för att ta mitt ansvar som delägare pâ allvar och ta över när ett ryggskott ramlat över den andre...
händelse: när en dam stövlade in och sâg lite lagom virrig ut, tittade pâ precis allting, "hur länge har ni funnits?", "lite drygt tvâ âr", "jaha, ja jag upptäcker, eller alltsâ, man har pratat om er, och jo jag skriver nämligen för tidningen som börjar pâ E och slutar pâ -LLE och jag tänkte ha med er lite i nästa special VästFrankrike och...".
Samtidigt, bakom datorn: "Chéri! ça va? Här bra, gissa vem vi har pâ besök?!"
lât: Lhasa's senaste har gâtt runt, runt pâ repeat hela dagen, mao lât-ar som gjort bâde mig och andra lite finare inombords.
planer: dagen är nästintill slut, sâ jag ska vila ut - för att vara redo att ta hand om lördagsrusch, hehe, samt jobba undan det jag inte jobbat undan pga icke-särskilt-mycket-fredags-rusch-men-tillräckligt-för-att-inte-fâ-gjort-allt-övrigt, OCH för att ha ork att förbereda mig inför en alldeles försenad födelsedagsmiddag pâ en av stadens finaste restauranger, sist uppskjuten pga allergireaktion och förhoppningsvis imorgon ej uppskjuten pga den andre närvarandes ryggskott.
saknad: Tid och att inte alltid bara ha detta som tidsfördriv!
dummaste: förtidsângest efter en kommande vecka, fylld med resor.
sjuka: att jag trots tjock tröja över polotröjan börjar känna av tidigare omtalade nackspärr som sakta men säkert kommer smygande.
drog: kaffe, samt körsbärsskaftste (eller vad sjutton det kan heta?? det lille skaftet som ett körsbär sitter pâ? ska tydligen vara bra för cirkulationen...).
roligaste: att se kopieringslusten redan frân start hos E-damen, se nedan, samt lillans asgarv över att âter, för den ungefär trettionionde gângen för dagen, se Barbapapa hindras av björnen att kapa ett träd i favoritboken "Barbapapa firar jul".
favorit: den andre delägaren, som med ren charm lyckats fâ in 2 artiklar i bra och viktiga inredningstidningar det senaste och tack vare vilka E-damen nu alldeles självmant kom springande med kopieringslusten brinnande i blicken, hehe.
köp: faktiskt absolut ingenting.
humör: trött, frusen, men nöjd.
ord: Förväntansfull - andra tider är pâ väg!
Länktips!
Charlie skriver bra här om hur hon arbetar sida vid sida med män, och hur utmärkt det fungerar - och jag kan bara skriva under. Det fâr mig att tänka pâ ett gammalt inlägg jag skrev, om hur allt kan bli kvinnofälla om man har lust till det.
För nâgra âr sedan hamnade jag i ett märkligt sällskap - det var Âsa Moberg som var nerbjuden att tala pâ en Simone de Beauvoir-dag i Paris ; jag sprang pâ henne av en slump och sâ kom jag med.
Rummet var fyllt av feminister, ja, de som var med och manifesterade och annat när det begav sig. Mot slutet av stunden kom frâgan "och ni yngre dâ, kämpar ni fortfarande?" - med frâgan menades i vârt privata liv, här och nu. Jag minns de ilskna blickarna när jag sa att nej, tack vare er mâste jag säga att jag känner mig väldigt priviligierad: jag lever i ett modernt samhälle där jag som ung kvinna har precis samma rättigheter som de unga männen. Vi lever sida vid sida och det fungerar utmärkt. Tack vare er kan jag förvalta det arvet, men jag vet inte mot vem jag skulle behöva kriga. Inte jag. Inte här. Nu räcker det att (vâga) ta för sig.
Sâ tycker jag fortfarande.
För nâgra âr sedan hamnade jag i ett märkligt sällskap - det var Âsa Moberg som var nerbjuden att tala pâ en Simone de Beauvoir-dag i Paris ; jag sprang pâ henne av en slump och sâ kom jag med.
Rummet var fyllt av feminister, ja, de som var med och manifesterade och annat när det begav sig. Mot slutet av stunden kom frâgan "och ni yngre dâ, kämpar ni fortfarande?" - med frâgan menades i vârt privata liv, här och nu. Jag minns de ilskna blickarna när jag sa att nej, tack vare er mâste jag säga att jag känner mig väldigt priviligierad: jag lever i ett modernt samhälle där jag som ung kvinna har precis samma rättigheter som de unga männen. Vi lever sida vid sida och det fungerar utmärkt. Tack vare er kan jag förvalta det arvet, men jag vet inte mot vem jag skulle behöva kriga. Inte jag. Inte här. Nu räcker det att (vâga) ta för sig.
Sâ tycker jag fortfarande.
mercredi 20 janvier 2010
Varmt i hjärtat - sârade kulturjournalister och upprörda och därmed ohyfsade författare kan slänga sig i väggen
De senaste dagarna har Thomas Nydahls blogg som ni väl märkt inspirerat mig. Beslut, vackra porträtt, lika fina funderingar.
Idag kom jag i en kommentar in pâ Bernard Pivot, apropâ bra och dâlig TV. Bernard Pivot - denne man som gjort SÂ mycket för fransk litteratur - och i och med den för fransk TV.
När jag flyttade hit och sâ smâningom blev kapabel att ta till mig sprâkets nyanser: vilken fröjd! Vilken lyx och värme för ett ungt svenskt hjärta att inse att det pâ fredagkväll, typ 21-23, ägnades tvâ hela timmar och lite till till litteratur. Med teman, med intervjuer, med porträtt. Och alltid med samma entusiasm, Bernard Pivot borde ha guldmedalj i entusiasm, vilken för den delen gjort att mânga smâlett ât honom men jag säger bara: Bernard Pivot!! Resten är bara blindhet och kortsiktstänkande (entusiast - uppfylld av gud, inte sant, hehe).
Och jag minns Jean d'Ormesson med hans blâ, blâ ögon (blâ, blâ vindar och vatten, skulle passat bra som signaturmelodi till hans blick), som sedan dess kanske gubbat till sig lite, visst, men oj vilka utläggningar och främst vilken Chateaubrian-kännare. Ja, enorma kultur- och litteraturkunskaper överlag - vilka de bâda herrarna med talang och generositet delade med sig.
Bernard Pivot kunde fâ igâng vem som helst att prata om vilken bok som helst och sâ inspirerande.
För fransksprâkiga kan jag bara uppmuntra till att klicka in sig pâ ina.fr site - sökord "Brouillon de culture" (Kulturskiss, kulturutkast), eller "Apostrophe", programmet som föregick BdCdär ni hittar honom ännu yngre och vilket var före "min" tid. Jag lovar - det kan fâ en att glömma de mest korkade debatter - här diskuteras verkliga genin (bland andra icke-genin, givetvis...).
För övrigt vet säkert redan mânga att Pivot hade som vana att avsluta sina intervjuer med att köra "Proust's frâgesport": "Om du hade varit ett träd, vilket skulle det varit" etc etc fram till "Hur vill du att Gud tar emot dig om han en gâng tar emot dig".
Mânga var avundsjuka pâ detta, och främst pâ Pivots förmâga att lyckas fâ samma frâgeformulär att bli lika intressant och levande varje gâng - bland annat programledaren för amerikanska Inside the Actors studio, James Lipton (möten och lâânga tim-intervjuer med, i varje program, en fd Actors studio elev - vilka är nombrösa och famösa för att ta till franskan...) inför publik bestâende av nuvarande elever) - som anammade detsamma i sina inspelningar. (Även detta är för den del ett tips, i brist pâ bra TV: youtube har en hel del av programmen samlade och mânga är de intervjuer som verkligen är värda att se!).
Men som sagt: Bernard Pivot. Fâ idoler har jag haft i mitt liv, men han var definitivt en av dem.
I ungefär samma veva ramlade jag pâ ytterligare en, och kanske lite pga samma orsaker - kärleken till sprâket, kärleken till det litterär och, ja, självklart, kärleken till det franska. George Brassens. Fâ sângare eller lâtar har fâtt mig târögd utan att förstâ mer än hälften som det var där i början.
Först flera âr senare sâg jag för första gângen en inspelning av en konsert med samme geniala man (för här har ju varit mycket prat om det geniala lite varstans de senaste dagarna).
George Brassens ett geni med stort G. Fâ är de verkliga. Sârade kulturjournalister eller upprörda och därmed otrevliga författare kan slänga sig i väggen.
Här fâr ni ett av de vackraste stycken som nâgonsin skrivits?
Här ett till:
Och här ännu ett.
Och slutligen en av dem som fâtt mig att förstâ nâgot väldigt viktigt: Är man korkad, ja sâ är man...
Quand on est con, on est con.
Lade ni märke till glimten i ögat sâ snart han kommer till refrängen...? Underbart.
Godkväll!
Idag kom jag i en kommentar in pâ Bernard Pivot, apropâ bra och dâlig TV. Bernard Pivot - denne man som gjort SÂ mycket för fransk litteratur - och i och med den för fransk TV.
När jag flyttade hit och sâ smâningom blev kapabel att ta till mig sprâkets nyanser: vilken fröjd! Vilken lyx och värme för ett ungt svenskt hjärta att inse att det pâ fredagkväll, typ 21-23, ägnades tvâ hela timmar och lite till till litteratur. Med teman, med intervjuer, med porträtt. Och alltid med samma entusiasm, Bernard Pivot borde ha guldmedalj i entusiasm, vilken för den delen gjort att mânga smâlett ât honom men jag säger bara: Bernard Pivot!! Resten är bara blindhet och kortsiktstänkande (entusiast - uppfylld av gud, inte sant, hehe).
Och jag minns Jean d'Ormesson med hans blâ, blâ ögon (blâ, blâ vindar och vatten, skulle passat bra som signaturmelodi till hans blick), som sedan dess kanske gubbat till sig lite, visst, men oj vilka utläggningar och främst vilken Chateaubrian-kännare. Ja, enorma kultur- och litteraturkunskaper överlag - vilka de bâda herrarna med talang och generositet delade med sig.
Bernard Pivot kunde fâ igâng vem som helst att prata om vilken bok som helst och sâ inspirerande.
För fransksprâkiga kan jag bara uppmuntra till att klicka in sig pâ ina.fr site - sökord "Brouillon de culture" (Kulturskiss, kulturutkast), eller "Apostrophe", programmet som föregick BdCdär ni hittar honom ännu yngre och vilket var före "min" tid. Jag lovar - det kan fâ en att glömma de mest korkade debatter - här diskuteras verkliga genin (bland andra icke-genin, givetvis...).
För övrigt vet säkert redan mânga att Pivot hade som vana att avsluta sina intervjuer med att köra "Proust's frâgesport": "Om du hade varit ett träd, vilket skulle det varit" etc etc fram till "Hur vill du att Gud tar emot dig om han en gâng tar emot dig".
Mânga var avundsjuka pâ detta, och främst pâ Pivots förmâga att lyckas fâ samma frâgeformulär att bli lika intressant och levande varje gâng - bland annat programledaren för amerikanska Inside the Actors studio, James Lipton (möten och lâânga tim-intervjuer med, i varje program, en fd Actors studio elev - vilka är nombrösa och famösa för att ta till franskan...) inför publik bestâende av nuvarande elever) - som anammade detsamma i sina inspelningar. (Även detta är för den del ett tips, i brist pâ bra TV: youtube har en hel del av programmen samlade och mânga är de intervjuer som verkligen är värda att se!).
Men som sagt: Bernard Pivot. Fâ idoler har jag haft i mitt liv, men han var definitivt en av dem.
I ungefär samma veva ramlade jag pâ ytterligare en, och kanske lite pga samma orsaker - kärleken till sprâket, kärleken till det litterär och, ja, självklart, kärleken till det franska. George Brassens. Fâ sângare eller lâtar har fâtt mig târögd utan att förstâ mer än hälften som det var där i början.
Först flera âr senare sâg jag för första gângen en inspelning av en konsert med samme geniala man (för här har ju varit mycket prat om det geniala lite varstans de senaste dagarna).
George Brassens ett geni med stort G. Fâ är de verkliga. Sârade kulturjournalister eller upprörda och därmed otrevliga författare kan slänga sig i väggen.
Här fâr ni ett av de vackraste stycken som nâgonsin skrivits?
Här ett till:
Och här ännu ett.
Och slutligen en av dem som fâtt mig att förstâ nâgot väldigt viktigt: Är man korkad, ja sâ är man...
Quand on est con, on est con.
Lade ni märke till glimten i ögat sâ snart han kommer till refrängen...? Underbart.
Godkväll!
mardi 19 janvier 2010
Glögg i oktober etc, forts.
Jo, glöggen dök ju upp lite varstans redan i oktober, säg början pâ november dâ, om nâgon tycker jag överdriver... Och det är ju därför man inte ens borde bli förvânad att se nästa fenomen dyka upp om möjligt ännu tidigare än tidigare âr. Men...
Fy bövelens sâ gott.
Ja, sâ nu fâr det ju till att bli piffig igen - eller mer än piffig, pâhittig... Släta bullar - nâgon slags motsvarighet finns det ju alltid att köpa frân nâgot av alla bagerier, och grädde samt mandelmassa finns ju âret om.
Semla: Ja tack. Imorgon! Längar redan - och med ett stort glas kall mjölk till underverket, alltid föredraget framför skâl med varm mjölk av undertecknad.
Lugg!
I förrgâr:
Hon: Vi kanske skulle klippa hennes lugg - den hänger ju mest i ögonen pâ henne... Eller, det kanske är synd...
Han: Hâller med, det är nog lite synd kanske.
Hon: Ja, sâ är det nog.
Igâr:
Hon (efter att ha stapplat uppför trapporna efter en dag borta): Ja... ha... Det blev alltsâ lugg.
Han: Ja, det blev det.
Hon: Lite... kort kanske?
Han: Inte riktigt som du tänkt, menar du?
Hon: Jaa. Nât sânt.
Idag:
Han: Vi kan ju alltid kalla henne Jeanne d'Arc om du vill.
Hon: God idé. Kom, Jeanne, sâ gâr vi!
Hon: Vi kanske skulle klippa hennes lugg - den hänger ju mest i ögonen pâ henne... Eller, det kanske är synd...
Han: Hâller med, det är nog lite synd kanske.
Hon: Ja, sâ är det nog.
Igâr:
Hon (efter att ha stapplat uppför trapporna efter en dag borta): Ja... ha... Det blev alltsâ lugg.
Han: Ja, det blev det.
Hon: Lite... kort kanske?
Han: Inte riktigt som du tänkt, menar du?
Hon: Jaa. Nât sânt.
Idag:
Han: Vi kan ju alltid kalla henne Jeanne d'Arc om du vill.
Hon: God idé. Kom, Jeanne, sâ gâr vi!
Den sista är förmodligen den som är mest lik...
lundi 18 janvier 2010
Dagens citat
Frân Serge Gainsbourg, "aktuell" (" " därför att han alltid är aktuell, inte sant?!) i och med filmen som gâr upp pâ biograf nu pâ onsdag här i landet, med en imponerande likt honom själv Éric Elmosnino i huvudrollen - och om vars affisch jag redan skrivit här, men vars censur tillslut inte verkar särskilt respekterad.
"On aime une femme pour ce qu'elle n'est pas ; on la quitte pour ce qu'elle est".
Man älskar en kvinna för det hon inte är ; man lämnar henne för det hon är".
Jag skulle sâ gärna önskat att SG var här för att svara pâ frâgan: nog menar du väl i alla fall blir förälskad i istället för älskar...? Fast, nej... Han skulle nog vid närmare eftertanke svarat: absolut icke.
"On aime une femme pour ce qu'elle n'est pas ; on la quitte pour ce qu'elle est".
Man älskar en kvinna för det hon inte är ; man lämnar henne för det hon är".
Jag skulle sâ gärna önskat att SG var här för att svara pâ frâgan: nog menar du väl i alla fall blir förälskad i istället för älskar...? Fast, nej... Han skulle nog vid närmare eftertanke svarat: absolut icke.
dimanche 17 janvier 2010
Apropâ det där med obetalda kulturarbetare, fortsättning.
Redan i oktober gick bloggvärlden varm, inläggen i ämnet haglade ocksâ här.
Nu är det debatt igen, om osunda kultursidor, halvdana journalister; pâ axessbloggen en hel laddning, intressant diskussion här. Thomas Nydahl har tom gett upp - och det fâr man väl säga är rakt i ryggen (dock är det kanske svârare för mânga att göra detsamma, med tiotalsâr av arbete - eller i alla fall förhoppningsvis - framför sig).
Sist drog jag parallellen med turistguidesförfattare. Tidningarna är i samma sits. Den fria ekonomins lag. Billigast, alternativt det sensationella, vinner. Kvaliteten fâr läggas ât sidan som biprodukt, i bästa fall.
Nynazism bara därför att nâot är figurativt. Det är sâ löjligt - enkelt.
Jo, det är konstiga tider. Herr Nydahl gav upp och lovar ägna sig ât skriverier pâ bloggen och i egna texter. Trâkigt, pessimistiskt och ack sâ förstâeligt (uppdatering: och med pessimistiskt menas härigenom en komplimang för klarsynthet - tror inte heller jag pâ att det finns en väg tillbaka, om inte nedan nämnda räddare plötsligt infinner sig i flertal, vilket är föga troligt).
Likt en Voltaire som i 1700-talets depraverade tider menade att man i perioder som de sina (och vâra?) gör bäst i att dra sig tillbaka och odla sin egen trädgârd.
Samtidigt är utvecklingen oundviklig och ungefär som i politiken krävs nu, för journalistiken, för kulturen, ett gratis löfte frân nâgon. En gratis vilja. Eller mânga viljor - nâgon som satsar pengar, parallelt, pâ kultur, pâ journalistik, utan möjlighet till egen vinning. Lite som den norske räddaren i nöden vad gällde Bergmans hem, inte sant.
Men hur mânga räddare gömmer det sig sâ bland träden? Tyvärr mycket fâ. För pengarna finns ju.
Nu är det debatt igen, om osunda kultursidor, halvdana journalister; pâ axessbloggen en hel laddning, intressant diskussion här. Thomas Nydahl har tom gett upp - och det fâr man väl säga är rakt i ryggen (dock är det kanske svârare för mânga att göra detsamma, med tiotalsâr av arbete - eller i alla fall förhoppningsvis - framför sig).
Sist drog jag parallellen med turistguidesförfattare. Tidningarna är i samma sits. Den fria ekonomins lag. Billigast, alternativt det sensationella, vinner. Kvaliteten fâr läggas ât sidan som biprodukt, i bästa fall.
Nynazism bara därför att nâot är figurativt. Det är sâ löjligt - enkelt.
Jo, det är konstiga tider. Herr Nydahl gav upp och lovar ägna sig ât skriverier pâ bloggen och i egna texter. Trâkigt, pessimistiskt och ack sâ förstâeligt (uppdatering: och med pessimistiskt menas härigenom en komplimang för klarsynthet - tror inte heller jag pâ att det finns en väg tillbaka, om inte nedan nämnda räddare plötsligt infinner sig i flertal, vilket är föga troligt).
Likt en Voltaire som i 1700-talets depraverade tider menade att man i perioder som de sina (och vâra?) gör bäst i att dra sig tillbaka och odla sin egen trädgârd.
Samtidigt är utvecklingen oundviklig och ungefär som i politiken krävs nu, för journalistiken, för kulturen, ett gratis löfte frân nâgon. En gratis vilja. Eller mânga viljor - nâgon som satsar pengar, parallelt, pâ kultur, pâ journalistik, utan möjlighet till egen vinning. Lite som den norske räddaren i nöden vad gällde Bergmans hem, inte sant.
Men hur mânga räddare gömmer det sig sâ bland träden? Tyvärr mycket fâ. För pengarna finns ju.
Alla dessa (sön)dagens
- Dagens upptäckter: inventeringen som förträngdes, samt balkongen (för lillan) - gapskratt utifrân
- Dagens miss: lillan pâ balkongen, var är min blackberry för ett kort? Har du sett min telefon? Nej, har du frâgat lillan? ahmen âh. 5 minuter senare kommer hon dock spatserandes med den frân okänt gömställe
- Dagens bravur: kaffeinköp klockan tio
- Dagens väder: nästan vâr
- Dagens musik: piano, piano, piano - lyckoruset fortsätter, nu kör vi Brahms sâ kaffet skvalpar i koppen
- Dagens konstaterande: vad fantastiskt skönt det var att strunta i alla gârdagens dagens och bara râ om en av mina innersta önskningar
- Dagens igenkänning: Thomas Nydahl skriver om Jorgen Leth och att vägra vara en perfekt människa - och det slâr mig att Lars Von Trier faktiskt var ännu mer satirisk än vad jag dâ insâg, när jag sâg hans film för nâgra âr sedan med i stort sett samma namn och där JL var en av 3 som han gett i uppdrag att spela in en bit dokumentärfilm med diverse förhandsvillkor, bla att duka upp en gastronomimiddag i en av världens fattigaste slumförorter, att intagas pâ en man hand. LvT är ett geni och JL har fâtt stâ ut med mer feminist-spyor än de flesta (fy tusan vad feminister kan vara e-l-a-k-a). Tack för porträttet, Thomas Nydahl!
- Dagens godaste: broccoli, ostsâs och bacon i ugn, inspirerad av ett telefonsamtal där brockolin visserligen var blomkâl men dâ jag lever med en b-kâlshatare fick det bli som det blev och det var gott
- Dagens orkar inte: all ren tvätt som numer upptar alla lediga hörn av sovrummet - nej, jag överdriver inte, det borde bli ett kort av'et
- Dagens borde: inventeringen som förträngdes men beslut har just fattats att ytterligare förtränga
- Dagens vad hände? H? Ja. Är det du som, igen, ätit upp alla valnötter? Aha. Det är alltsâ valnötterna.
- Dagens uppenbarelse: jag har ett officiellt mer än heltidsjobb i vilket jag reser alldeles för mycket, ett halvtidsjobb jag tagit pâ mig alldeles själv, men främst roligt, ett flertal texter pâ gâng, ett hushâll, en kropp och ett psyke, en ettâring att sköta om samtidigt. Klart att det ibland blir kortslutning. Och framförallt: ingen tvingar mig - egentligen älskar jag detta, varför skulle jag annars sätta mig i samma situation gâng pâ gâng pâ gâng.
- Dagens frâgeställning: om jag lägger ned ett av ovan nämnda projekt, kommer jag 1. njuta mer av övriga? 2. sakna det sâ att jag inte njuter mer av övriga? 3. snabbt som attan hitta pâ ett annat, nytt? (jag tror svaret ligger nâgonstans i en blandning av samtliga, men främst av 1 och 3).
- Dagens passa pâ: Lillan sover - ta itu med texten. Ok! Hej hej!
Halleluja - söndagsinsikt.
"Kaffet nästan slut, ska vi ha imorgonbitti fâr det bli inköp stört", tänkte jag, och satte lillan i sulkyn och tâgade iväg i det nästintill vârlika vädret ("Vâr", espèce de suédoise, "det är vinter!", sa maken och vinkade av).
Hursom, halvvägs till affären gâr vi förbi en butik där det stâr "stängt för inventering". Jag stegar vidare. Och stannar till. Inventering... Shit.
Nâgra paket kaffe rikare stegar jag hem, kânkar upp och in.
- Vi har glömt inventeringen!!
- Inventering? Skulle vi gjort det?
- Ja. Den 31 dec.
- Shit.
- Ja, shit.
Men det var ju bra - nu vet vi ju vad vi ska hitta pâ här under den vârlika söndagseftermiddagen i alla fall.
Kommentar till mig själv: Sâ kan det gâ när man har liiite för mânga järn i elden precis samtidigt. Typ, extraknäck on top of it all: delägare.
(Den bra sidan är ju dock att vi âtminstone kan skälla pâ vâra medarbetare (varann) och bestämma hur irriterad chefen blir... hihouhahahaha).
Hursom, halvvägs till affären gâr vi förbi en butik där det stâr "stängt för inventering". Jag stegar vidare. Och stannar till. Inventering... Shit.
Nâgra paket kaffe rikare stegar jag hem, kânkar upp och in.
- Vi har glömt inventeringen!!
- Inventering? Skulle vi gjort det?
- Ja. Den 31 dec.
- Shit.
- Ja, shit.
Men det var ju bra - nu vet vi ju vad vi ska hitta pâ här under den vârlika söndagseftermiddagen i alla fall.
Kommentar till mig själv: Sâ kan det gâ när man har liiite för mânga järn i elden precis samtidigt. Typ, extraknäck on top of it all: delägare.
(Den bra sidan är ju dock att vi âtminstone kan skälla pâ vâra medarbetare (varann) och bestämma hur irriterad chefen blir... hihouhahahaha).
Vad hände med ryssen?
Pavel Lounguine.
Efter filmer som Taxi blues, Bröllopsnatten och framförallt den Nya ryssen (ber om överseende för ungefärliga titlar dâ de samtliga är översatta frân franskan dâ jag inte ens med bästa googling finner de svenska motsvarigheterna...), om vilken ni kan läsa en intressant artikel här, som magistralt visade en ung nyrik ryss uppgâng och fall, baserat pâ biljonären Boris Berezovsky liv,
samtliga med gemensamma nämnare att iscensätta det mänskliga som fâ, kom 2006 den ytterst religiösa Ön - hit till Frankrike först 2009 - om munkar pâ en i övrigt öde ö och deras minst sagt bistra leverne (glorifikation under närmare tre timmar av nâgot oidentifierbart men som alltmer liknar den absoluta motsatsen av det som drivit honom dittills och man lämnar salen kippande efter luft) och nu senast Tsar - som vi var och sâg igârkväll.
Samme skâdespelare som spelade huvudrollen i Ön intar här rollen som Ivan den förskräcklige och det hela övergâr alltmer till en absolut hyllning av den orthodoxa kyrkan. Vi följer en vettvilling som är vettvilling under 2 timmar och förblir vettvilling i slutet. Mao, ingen illustration av ett händelseförlopp, utveckling, men av ett status, nâgot man väl kan diskutera intresset av.
Munkar med frost i mustascherna i bistra ryska vinterlandskap är givetvis filmatografiskt och vackert i bild, men det räcker inte.
Frälst pâ vägen? Isâfall tyvärr, enligt mig, för hans verk. Comme quoi, comme quoi.
Efter filmer som Taxi blues, Bröllopsnatten och framförallt den Nya ryssen (ber om överseende för ungefärliga titlar dâ de samtliga är översatta frân franskan dâ jag inte ens med bästa googling finner de svenska motsvarigheterna...), om vilken ni kan läsa en intressant artikel här, som magistralt visade en ung nyrik ryss uppgâng och fall, baserat pâ biljonären Boris Berezovsky liv,
Samme skâdespelare som spelade huvudrollen i Ön intar här rollen som Ivan den förskräcklige och det hela övergâr alltmer till en absolut hyllning av den orthodoxa kyrkan. Vi följer en vettvilling som är vettvilling under 2 timmar och förblir vettvilling i slutet. Mao, ingen illustration av ett händelseförlopp, utveckling, men av ett status, nâgot man väl kan diskutera intresset av.
samedi 16 janvier 2010
Nyârslöfte 3, fortsättning.
My godness!! Runt den 28e january kommer det: Pianot!!! Med en grue, som de säger, lyftkran, mamma mia, det kommer segla högt upp i luften, in genom balkongen och rakt in i vârt vardagsrum. Livet kan vara magiskt.
Vi provade och testade. Lyssnade och klinkade. Lillan tyckte de flesta var ok, själv var jag tveksam mellan flera. Ett gammalt yamaha lockade, men samtidigt viskade förnuftet att det där med spelande under tysthet inte är sâ dumt. När sâ behövs. Och framförallt när det inte innebär att ge alltför mycket avtack (?) för kvalitet pâ pianot.
Idén är genial. En pedal trycks ned, förs till vänster och vips! Det riktiga pianot blir till elpiano. Med fortsatt pianoljud och bara lite, nâgot dämpat nedslag. Samick AA8 H Dream Noir.
Svart. Dels kommer det bli sâ fint - böcker och pianon gör under för trevnaden och eftersom alla vâra böcker numer är samlade i ett rum och inte i vardagsrummet tror jag ett piano kommer göra under för trivsamheten. Och som det började klia i fingrarna. "Spela ni lite och känn er för". Spela?! ville jag skratta - det var sâ länge sedan, mina fingrar är ringrostiga, melodierna lângt lângt inom mig men inte sjutton klara för att spelas bara där, bara sâ, med publik runt om mig. Klink klonk och lite accord istället.
In kom en man i sextioârsâldern och räddade mig. Han gick igenom fem olika pianon och flyglar - piano à queue" som det sâ fint heter - och spelade sig igenom dess toner och klanger - via Debussy's Clair de Lune och jag trodde jag skulle börja grâta. La Suite Bergamesque som ingenting. Gömd bakom hans perfektion och styrka kunde jag treva mig fram till nâgra första minnen. Efter en halvtimme gick han ut och mitt val var klart: ska jag komma ifatt mig själv där jag en gâng var är det bäst att ha valet tyst alternativ om jag inte ska reta gallfeber pâ mina i övrigt och hittills sâ väna grannar (och man, haha). Och noterna till Debussy's Mânsken mâste inhandlas inom kort. Detta med mânsken och favoritkompositioner vore nästan ämnet till ett inlägg i sig.
Jag vill börja nu, nu, nu!
Och: Jag är sâ nöjd! Faktiskt verkligt lycklig! (Och känner redan nu att detta kommer vara ett av alla dessa beslut vars konsekvenser länge kommer framkalla ett "ah men âh! varför var jag sâ dum och väntade sâ länge??).
Vi provade och testade. Lyssnade och klinkade. Lillan tyckte de flesta var ok, själv var jag tveksam mellan flera. Ett gammalt yamaha lockade, men samtidigt viskade förnuftet att det där med spelande under tysthet inte är sâ dumt. När sâ behövs. Och framförallt när det inte innebär att ge alltför mycket avtack (?) för kvalitet pâ pianot.
Idén är genial. En pedal trycks ned, förs till vänster och vips! Det riktiga pianot blir till elpiano. Med fortsatt pianoljud och bara lite, nâgot dämpat nedslag. Samick AA8 H Dream Noir.
Svart. Dels kommer det bli sâ fint - böcker och pianon gör under för trevnaden och eftersom alla vâra böcker numer är samlade i ett rum och inte i vardagsrummet tror jag ett piano kommer göra under för trivsamheten. Och som det började klia i fingrarna. "Spela ni lite och känn er för". Spela?! ville jag skratta - det var sâ länge sedan, mina fingrar är ringrostiga, melodierna lângt lângt inom mig men inte sjutton klara för att spelas bara där, bara sâ, med publik runt om mig. Klink klonk och lite accord istället.
In kom en man i sextioârsâldern och räddade mig. Han gick igenom fem olika pianon och flyglar - piano à queue" som det sâ fint heter - och spelade sig igenom dess toner och klanger - via Debussy's Clair de Lune och jag trodde jag skulle börja grâta. La Suite Bergamesque som ingenting. Gömd bakom hans perfektion och styrka kunde jag treva mig fram till nâgra första minnen. Efter en halvtimme gick han ut och mitt val var klart: ska jag komma ifatt mig själv där jag en gâng var är det bäst att ha valet tyst alternativ om jag inte ska reta gallfeber pâ mina i övrigt och hittills sâ väna grannar (och man, haha). Och noterna till Debussy's Mânsken mâste inhandlas inom kort. Detta med mânsken och favoritkompositioner vore nästan ämnet till ett inlägg i sig.
Jag vill börja nu, nu, nu!
Och: Jag är sâ nöjd! Faktiskt verkligt lycklig! (Och känner redan nu att detta kommer vara ett av alla dessa beslut vars konsekvenser länge kommer framkalla ett "ah men âh! varför var jag sâ dum och väntade sâ länge??).
Dagens mest tveksamma
Under-artikeln i Le Monde med rubrik: "De blivande adoptivfamiljernas ângest".
Update: Tyckte kanske fler än undertecknad för nu är den borttagen.
Update: Tyckte kanske fler än undertecknad för nu är den borttagen.
Nyârslöfte 3 (?) - ta det piano
Här ska köpas ett piano. Efter tretton âr utan är det dags - och nu bor vi ju där vi bor, och räknar med att fortsätta göra det, svârare att konka runt pâ ett när man byter vart tredje âr, men nu finns det inte längre nâgon ursäkt och när man väl trycker pâ knappen "on", ok att längta, sâ skulle man önska att nâgon kunde leverera redan idag.
2 alternativ:
a) ett bättre för att vara snäll mot mig själv
b) ett med inbyggd "tyst-funktion" för att vara snällare mot vâra tvâ grannar.
Hm.
2 alternativ:
a) ett bättre för att vara snäll mot mig själv
b) ett med inbyggd "tyst-funktion" för att vara snällare mot vâra tvâ grannar.
Hm.
vendredi 15 janvier 2010
Tid - others just like to watch the world
Tid är vad vi har och det är allt vi har.
Skrev nâgon och jag minns till min irritation i skrivandet stund inte vem, kanske nâgon vet?; det är klokt.
Själv blir jag inte klok pâ hur mycket tid det tar att värka ut nâgot. Nu har jag gâtt här med grâten runt hörnet i tvâ veckor, den som bara innebär tacksamhet över att leva.
Att hon var precis sâ gammal som jag i dagarna blir när hon fick veta att hon var sjuk är en sak. Att döden tvâ âr senare var ett faktum en annan. Men medveten om döden, det har jag till den allra högsta grad varit sen mina sjutton. Först i dessa dagar har jag insett till vilken grad jag förträngde att min mamma när det för tio âr sen begav sig fick just bröstcancer. Det hände när jag just lämnat dem för att komma hit, till allt det dâ nya. Hur jag följde det hela med inte bara geografisk distans. Hur jag talade med henne nästintill dagligen, gladdes, självklart, ât att hon blev bättre och bra, nu är hon friskförklarad. Men hur jag inte tillät mig mer än att lyssna till händelseförloppet.
En pâ âtta mina vänner drabbas. Först nu i dagarna har jag gâtt vidare och kontrollerat överlevnadsprocent bland de en av âtta. Att jag inte ens tänkt pâ att göra det tidigare säger mycket, särskilt för en som normalt sett kollar allt liknande. Dels ville jag nog inte veta för jag ville inte vara tyngd av det när jag stöttade mamma dâ. Men nu. Först igâr kom orden ända upp till hjärnan och, viktigast, över mina läppar. Vet du, jag blev nog väldigt berörd av Lhasas död. Över att hon var lika gammal som jag blir när hon fick veta. Men framförallt: jag vill verkligen, verkligen inte dö. Och det är bara till att inse: jag är rädd för att dö i bröstcancer.
Och att jag ägnar mycket vaken tid ât att inte vilja detta. Extra stressad över att vara stressad för att jag inte vill vara stressad för här ska inte stressas fram nâgot oönskat. Etc.
Det slog mig häromdagen när jag fick frâgan att jag inte visste vilket bröst mamma fick ta bort. Nu vet jag.
Och idag känner jag mig lättare än igâr. Och idag kan jag sörja Lhasas död, men utan att grâta annorlunda târar än ledsamhet. Det känns bra!
För att fira detta ska jag bjuda er pâ en av de vackraste och mest fângande-det-tragiska sânger jag tror skrivits pâ vâr sida levnad. Och ocksâ för att pâminna oss om att de finns de som fâr ta mer än deras beskärda del under deras levnad och att andra bara behöver dö, i förtid eller ej.
Här är texten. Nedan kommer sângen. Daniel Johnston. Ett av vâr tids fâ levande genier. Skrev det mesta i tonâren, spelade in kassettband som han ocksâ illustrerade, videovis och teckningsvis. Detta innan hans friends and family gav honom mer anti-depressiva droger än han mäktade med. Idag har han fâtt sin relativa revanch, men menar dock att medecinerna satt sina outplânliga spâr i hela hans varelse och medvetande. Mer om honom en annan dag.
Listen up and I'll tell a story about an artist growing old,
Some would try for fame and glory,
others aren't so bold.
Everyone and friends and family, saying "hey, get a job"
why do you only do that only? Why are you so odd?
We don't really like what you do
We dont think anyoone ever will
It's a problem that you have
and this problem's made you ill.
Listen up and I'll tell a story...
The artist walks alone.
Someone said behind his back,
he got his xx to call himself that,
he doesn't even now where his at.
The artist walks among the flowers, appreciating the sun,
he does this all his waking hours, but is it really so wrong?
They sit in front of their tvs,
saying "hey, this is fun",
and they laugh at the artist,
saying he doesnt know how to have fun.
The best things in life are truly free,
singing birds and laughing bees.
you got me wrong, says he,
the sun don't shine on your tv.
Listen up I'll tell a story about an artist growing old (...).
Everyone and friends and family, saying hey get a job,
why do you only do that only?
why are you so odd?
We don't really like what you do, we don't think noone ever will (...)
Listen up and I'll tell a story about an artist growing old.
Some would try for fame and glory,
others just like to watch the world.
Text & lyrics - Daniel Johnston
Skrev nâgon och jag minns till min irritation i skrivandet stund inte vem, kanske nâgon vet?; det är klokt.
Själv blir jag inte klok pâ hur mycket tid det tar att värka ut nâgot. Nu har jag gâtt här med grâten runt hörnet i tvâ veckor, den som bara innebär tacksamhet över att leva.
Att hon var precis sâ gammal som jag i dagarna blir när hon fick veta att hon var sjuk är en sak. Att döden tvâ âr senare var ett faktum en annan. Men medveten om döden, det har jag till den allra högsta grad varit sen mina sjutton. Först i dessa dagar har jag insett till vilken grad jag förträngde att min mamma när det för tio âr sen begav sig fick just bröstcancer. Det hände när jag just lämnat dem för att komma hit, till allt det dâ nya. Hur jag följde det hela med inte bara geografisk distans. Hur jag talade med henne nästintill dagligen, gladdes, självklart, ât att hon blev bättre och bra, nu är hon friskförklarad. Men hur jag inte tillät mig mer än att lyssna till händelseförloppet.
En pâ âtta mina vänner drabbas. Först nu i dagarna har jag gâtt vidare och kontrollerat överlevnadsprocent bland de en av âtta. Att jag inte ens tänkt pâ att göra det tidigare säger mycket, särskilt för en som normalt sett kollar allt liknande. Dels ville jag nog inte veta för jag ville inte vara tyngd av det när jag stöttade mamma dâ. Men nu. Först igâr kom orden ända upp till hjärnan och, viktigast, över mina läppar. Vet du, jag blev nog väldigt berörd av Lhasas död. Över att hon var lika gammal som jag blir när hon fick veta. Men framförallt: jag vill verkligen, verkligen inte dö. Och det är bara till att inse: jag är rädd för att dö i bröstcancer.
Och att jag ägnar mycket vaken tid ât att inte vilja detta. Extra stressad över att vara stressad för att jag inte vill vara stressad för här ska inte stressas fram nâgot oönskat. Etc.
Det slog mig häromdagen när jag fick frâgan att jag inte visste vilket bröst mamma fick ta bort. Nu vet jag.
Och idag känner jag mig lättare än igâr. Och idag kan jag sörja Lhasas död, men utan att grâta annorlunda târar än ledsamhet. Det känns bra!
För att fira detta ska jag bjuda er pâ en av de vackraste och mest fângande-det-tragiska sânger jag tror skrivits pâ vâr sida levnad. Och ocksâ för att pâminna oss om att de finns de som fâr ta mer än deras beskärda del under deras levnad och att andra bara behöver dö, i förtid eller ej.
Här är texten. Nedan kommer sângen. Daniel Johnston. Ett av vâr tids fâ levande genier. Skrev det mesta i tonâren, spelade in kassettband som han ocksâ illustrerade, videovis och teckningsvis. Detta innan hans friends and family gav honom mer anti-depressiva droger än han mäktade med. Idag har han fâtt sin relativa revanch, men menar dock att medecinerna satt sina outplânliga spâr i hela hans varelse och medvetande. Mer om honom en annan dag.
Listen up and I'll tell a story about an artist growing old,
Some would try for fame and glory,
others aren't so bold.
Everyone and friends and family, saying "hey, get a job"
why do you only do that only? Why are you so odd?
We don't really like what you do
We dont think anyoone ever will
It's a problem that you have
and this problem's made you ill.
Listen up and I'll tell a story...
The artist walks alone.
Someone said behind his back,
he got his xx to call himself that,
he doesn't even now where his at.
The artist walks among the flowers, appreciating the sun,
he does this all his waking hours, but is it really so wrong?
They sit in front of their tvs,
saying "hey, this is fun",
and they laugh at the artist,
saying he doesnt know how to have fun.
The best things in life are truly free,
singing birds and laughing bees.
you got me wrong, says he,
the sun don't shine on your tv.
Listen up I'll tell a story about an artist growing old (...).
Everyone and friends and family, saying hey get a job,
why do you only do that only?
why are you so odd?
We don't really like what you do, we don't think noone ever will (...)
Listen up and I'll tell a story about an artist growing old.
Some would try for fame and glory,
others just like to watch the world.
Text & lyrics - Daniel Johnston
jeudi 14 janvier 2010
Ännu ett nyârslöfte uppfyllt
Fick igâr en av de värsta, fem totalt, allergireaktionerna ever. Varje gâng har jag tänkt att det här blir nog faktiskt den sista, för jag dör. Men det har jag alltsâ inte gjort, och sen kommer man igen och tänker mycket osunt, korkat och oansvarigt gentemot sig själv pâ annat och främst att sâ farligt var det inte.
MEN skillnaden är att denna gâng kom jag till läkare dagen därpâ och nu har tid bokad med allergolog (?!), tisdag. Det ni, det kan man kalla framsteg; där jag lâg pâ golvet igâr morse utan att ta mig upp kom jag en gâng för alla fram till att det verkligen finns bättre sätt att dö pâ än pga en allergireaktion man kan undvika.
Man mâste ju fâ notera att man är nöjd med sig själv (säger hon, inspirerad av Patrik Sjöberg, hehe).
Som kronan pâ verket eller körsbäret pâ târtan var vi pâ en mycket intressant dansföreställning ikväll, vilket bara ytterligare underströk min nyblivna klokhet dâ man ju mâste se till att kunna fâ fortsätta med sâdant sâ länge det bara är möjligt. Allt annat är omedvetenhet.
Mao: Allergolog eller inget är inte ens en frâga! (mycket lângdragen referens till Att vara eller inte vara etc. Jo jag vet, jag är alldeles för trött för att ens tänka pâ att blogga!).
MEN skillnaden är att denna gâng kom jag till läkare dagen därpâ och nu har tid bokad med allergolog (?!), tisdag. Det ni, det kan man kalla framsteg; där jag lâg pâ golvet igâr morse utan att ta mig upp kom jag en gâng för alla fram till att det verkligen finns bättre sätt att dö pâ än pga en allergireaktion man kan undvika.
Man mâste ju fâ notera att man är nöjd med sig själv (säger hon, inspirerad av Patrik Sjöberg, hehe).
Som kronan pâ verket eller körsbäret pâ târtan var vi pâ en mycket intressant dansföreställning ikväll, vilket bara ytterligare underströk min nyblivna klokhet dâ man ju mâste se till att kunna fâ fortsätta med sâdant sâ länge det bara är möjligt. Allt annat är omedvetenhet.
Mao: Allergolog eller inget är inte ens en frâga! (mycket lângdragen referens till Att vara eller inte vara etc. Jo jag vet, jag är alldeles för trött för att ens tänka pâ att blogga!).
Glatt överraskad med banan pâ köpet
Läser Liam Nordbergs artikel pâ Newsmill om Snabba cash och om hur Stureplan förändrats och förändras.
Pâ hans tid var det Sökarna. Ja just ja: Sökarna. Nâgonstans ringer en klocka och ju högre den ringer, desto mer imponerad blir jag av det han skriver.
"Espinosa vill inte vara svenne banan som underkastar sig normen för Svensk filmproduktion. Ge folket en banan bara för att de tidigare bara fått bananer. Han vâgar lita till sin intuition (...) han gör filmen till sin egen".
Jag försökte som Liam med stor svârighet komma in i boken, men gav upp nâgonstans pâ vägen. Hans text säger mycket klart varför.
Pâ hans tid var det Sökarna. Ja just ja: Sökarna. Nâgonstans ringer en klocka och ju högre den ringer, desto mer imponerad blir jag av det han skriver.
"Espinosa vill inte vara svenne banan som underkastar sig normen för Svensk filmproduktion. Ge folket en banan bara för att de tidigare bara fått bananer. Han vâgar lita till sin intuition (...) han gör filmen till sin egen".
Jag försökte som Liam med stor svârighet komma in i boken, men gav upp nâgonstans pâ vägen. Hans text säger mycket klart varför.
mercredi 13 janvier 2010
mardi 12 janvier 2010
Dagens citat
"Svârt att vara ödmjuk - när man är bäst".
Patrik Sjöberg.
I like! tänkte jag först skriva, men väljer istället det svenska:
Jag gillar verkligen.
Patrik Sjöberg.
I like! tänkte jag först skriva, men väljer istället det svenska:
Jag gillar verkligen.
Tydlighet
Saker jag älskar med lillan. Hennes tydlighet.
För en halvtimma sedan, första försöket; för en kvart sedan, andra.
Ställer sig upp i sängen, säger vänligt nej tack, inte än. Istället knattar hon vidare, läser tidningar, hämtar en bok, pratar med sin Fisherhund.
För fem minuter sedan kom hon sâ och la huvudet pâ mitt knä. Jag lyfter upp henne, bär in henne och lägger ned henne. Tvâ kaniner och en nalle, filten över alla och godnatt. Gâr ut och stänger dörren.
Nu har hon lugnt legat och talat med dem tills hon somnar och sedan somnat. Sâ tydlig om vad man vill och inte vill, mina vänner, det borde man alltid vara. Det blir mindre skrik sâ.
För en halvtimma sedan, första försöket; för en kvart sedan, andra.
Ställer sig upp i sängen, säger vänligt nej tack, inte än. Istället knattar hon vidare, läser tidningar, hämtar en bok, pratar med sin Fisherhund.
För fem minuter sedan kom hon sâ och la huvudet pâ mitt knä. Jag lyfter upp henne, bär in henne och lägger ned henne. Tvâ kaniner och en nalle, filten över alla och godnatt. Gâr ut och stänger dörren.
Nu har hon lugnt legat och talat med dem tills hon somnar och sedan somnat. Sâ tydlig om vad man vill och inte vill, mina vänner, det borde man alltid vara. Det blir mindre skrik sâ.
Detox
Nu är det bevisat. Stress gör en, i vart fall mig, ledsen, sentimental och negativ.
Nu är jag tillbaka hemma, evenemang bakom mig och jag är fyrtio kilo lättare och tio kilo muntrare.
Som tur var känner jag mig själv allt bättre - innan och efter. Massagetid var därför bokad till dagen efter, dvs idag, och nu är jag som ny.
Antar att det var precis vad alla väntat pâ att fâ läsa, men hursom gör det mig mycket nöjd att konstatera.
Sak tvâ som gör mig mycket nöjd är att jag inhandlat Lhasa skiva nummer tre, och sista.
Det jag tycker hon alltid gjort fantastiskt och här gör igen är att vara dramatisk, vemodig, utan att ramla över kanten till sentimentalitet, kvarstâr istället hela tiden mycket elegant, vilket är nâgot jag gör allt för att bli bättre pâ och en dag hoppas lyckas med helt.
Ganska mexikanskt. Dans pâ de dödas grav.
Hon hade / har nio syskon. Mamma amerikanska, pappan mexikan och skolbuss genom latinamerika under uppväxten. Hon har / hade nâgot urjordiskt i sig. I hennes röst, nâgot jordiskt, i ordets mest konkreta mening - terreux skulle man säga pâ franska, vet inte om vi har nâgon verklig motsvarighet. Med jordsmak. Motsatsen till sentimentalitet.
Nu är jag tillbaka hemma, evenemang bakom mig och jag är fyrtio kilo lättare och tio kilo muntrare.
Som tur var känner jag mig själv allt bättre - innan och efter. Massagetid var därför bokad till dagen efter, dvs idag, och nu är jag som ny.
Antar att det var precis vad alla väntat pâ att fâ läsa, men hursom gör det mig mycket nöjd att konstatera.
Sak tvâ som gör mig mycket nöjd är att jag inhandlat Lhasa skiva nummer tre, och sista.
Det jag tycker hon alltid gjort fantastiskt och här gör igen är att vara dramatisk, vemodig, utan att ramla över kanten till sentimentalitet, kvarstâr istället hela tiden mycket elegant, vilket är nâgot jag gör allt för att bli bättre pâ och en dag hoppas lyckas med helt.
Ganska mexikanskt. Dans pâ de dödas grav.
Hon hade / har nio syskon. Mamma amerikanska, pappan mexikan och skolbuss genom latinamerika under uppväxten. Hon har / hade nâgot urjordiskt i sig. I hennes röst, nâgot jordiskt, i ordets mest konkreta mening - terreux skulle man säga pâ franska, vet inte om vi har nâgon verklig motsvarighet. Med jordsmak. Motsatsen till sentimentalitet.
dimanche 10 janvier 2010
Ännu ett 2.
I väntan pâ att fâ komma hem. SMS i kvällningen:
"Tu sais que maintenant, ta fille joue à la poupée ? elle donne le biberon et fait des câlins à sa petite !"
Vet du att din dotter numer leker med dockor? Hon ger den lilla nappflaskan och kramar henne.
Hahahaha. Varför skrattet? Hon liknar ju sâ alldeles inte mig! Som mao givetvis inte stâr bakom dockan. (Men av lillan alltsâ mycket uppskattad födelsedagspresent).
Nästa? Kommentar frân en kollega: När min brorsdotter fyllde tre stod en kvast och en dammsugare högst upp pâ önskelistan. Jojo.
"Tu sais que maintenant, ta fille joue à la poupée ? elle donne le biberon et fait des câlins à sa petite !"
Vet du att din dotter numer leker med dockor? Hon ger den lilla nappflaskan och kramar henne.
Hahahaha. Varför skrattet? Hon liknar ju sâ alldeles inte mig! Som mao givetvis inte stâr bakom dockan. (Men av lillan alltsâ mycket uppskattad födelsedagspresent).
Nästa? Kommentar frân en kollega: När min brorsdotter fyllde tre stod en kvast och en dammsugare högst upp pâ önskelistan. Jojo.
vendredi 8 janvier 2010
Ännu ett.
Spaghetti och köttfärssâs heter spaghetti bolognaise pâ franska - refererandes till sâs frân Bologna, ungefär.
Parmesanost heter parmesan pâ franska - refererandes till osten frân Parma.
När man tittar pâ fotboll springer här ofta les bolognais och les parmesans runt pâ planen.
Kampen stâr dâ hârd mellan parmesanostar och nästan köttfärssâser.
Det är sânt jag nästintill kan skratta ihjäl mig ât.
Parmesanost heter parmesan pâ franska - refererandes till osten frân Parma.
När man tittar pâ fotboll springer här ofta les bolognais och les parmesans runt pâ planen.
Kampen stâr dâ hârd mellan parmesanostar och nästan köttfärssâser.
Det är sânt jag nästintill kan skratta ihjäl mig ât.
jeudi 7 janvier 2010
Ett välbehövt skratt
Fann jag hos Bodil Malmsten ikväll och för den som inte orkar klicka, här kommer det...
A business man checks in at Heathrow and tells the B.A check-in counter person:
"I´d like a return ticket to N.Y. - but I´d like my large suitcase to go to Prague and my cabin bag to go to Tahiti please."
"I´m sorry Sir, but we cannot do that", she replies.
"I don´t see why not - that´s what you did last time I flew with you."
Det tyckte jag var jätteskojigt. Meriterar en ny kategori: humor.
Godnatt
A business man checks in at Heathrow and tells the B.A check-in counter person:
"I´d like a return ticket to N.Y. - but I´d like my large suitcase to go to Prague and my cabin bag to go to Tahiti please."
"I´m sorry Sir, but we cannot do that", she replies.
"I don´t see why not - that´s what you did last time I flew with you."
Det tyckte jag var jätteskojigt. Meriterar en ny kategori: humor.
Godnatt
mardi 5 janvier 2010
Dagens tillställningar.
- Har ärligt talat befunnit mig i ledset tillstând hela dagen pga Lhasas bortfall som känns inte bara tragiskt men verkligt ja, dumt. Mânga ska dö, ja alla självklart, men vissa borde fâ förtursrätt för att fortsätta längre än andra med sâ mycket att ge. De är fâ. Hon var en av dem.
- Fortsatt nackspärr. Jag gâr pâ inflammatoriska sen igâr och de gör mig främst irriterad. Nackspärren sitter där den sitter och nâgon sa "gâ och knäck till", men det vâgar jag inte.
- Kanske pga just nämnda spärr vaknade jag tidigt imorse och hade precis sagt upp mig, kallsvettig men lättad. Kanske ocksâ pga att jag innan insomnandet tänkte: det här är stressymptom, det är vad det är. Nackspärrarna dyker alltid upp i liknande tider. Upptäckten av Lhasas död minuten efter uppvaknandet fick mig att se de bägge sammanslagna som ett tecken, en tanke jag inte riktigt kommit ifrân pâ hela dagen. Visst är det dramatiskt...
- Vi är dessutom sedan i kväll en katt fattigare. Det var världens konstigaste beslut. Vilket ansvar att bestämma att man avlivar nâgon. Och det var vad vi bestämde inför vâr granne veterinären, efter lângt samtal med honom. Och när det är gjort är det gjort. Vi fällde târar ikapp och vâr granne veterinären hade târar i ögonen även han. Paulette var sönderstressad och med fler och fler agressionssymptom. Ett barns ankomst medför inte enbart lycka, för nâgon.
Nej. Det här börjar likna höstblogg, sâ därför säger jag lyssna istället, och se, pâ det här. Och sov gott.
Con toda palabra
Con toda sonrisa
Con toda mirada
Con toda caricia
Me acerco al agua
Bebiendo tu beso
La luz de tu cara
La luz de tu cuerpo
Es ruego el quererte
Es canto de mudo
Mirada de ciego
Secreto desnudo
Me entrego a tus brazos
Con miedo y con calma
Y un ruego en la boca
Y un ruego en el alma
Postum hyllning till skönheten
Nej. Inte hon. Inte nu. En av vâr samtids vackraste sângorskorna har precis gâtt bort, läser jag, 37 âr gammal. Lhasa.
Hon är/var/va?!!!! en av vâr nutids största och den som inte känner till henne bör se till att ändra det bums för att göra sin existens lite varmare, lite rikare.
Le Monde har gjort ett utval av hennes sânger sâ jag gör det inte utan lâter er ta del av det här.
"Con toda palabra" och "De cara a la pared" (La Llorona, 1998), som ni finner först i listan, är kanske ârtiondets vackraste sânger, i alla fall är de odiskutabelt tvâ av de absolut vackraste. I en perfekt värld borde albumet in sin helhet finnas hos de flesta, för de flestas skull.
Vi hade turen att se henne live i Paris, pâ le Grand Rex, för tre âr sedan. Konserten var fantastisk. Salen sâ stor. Hon sâ liten. Hennes musik sâ mäktig. Hennes närvaro fullständig.
Bröstcancer. Gâ och kolla er, kära vänner. Se till att era flickvänner/fruar/döttrar gâr och kollar sig, kära vänner.
Nej. Vâr värld är med ens lite mindre rik.
Hon är/var/va?!!!! en av vâr nutids största och den som inte känner till henne bör se till att ändra det bums för att göra sin existens lite varmare, lite rikare.
Le Monde har gjort ett utval av hennes sânger sâ jag gör det inte utan lâter er ta del av det här.
"Con toda palabra" och "De cara a la pared" (La Llorona, 1998), som ni finner först i listan, är kanske ârtiondets vackraste sânger, i alla fall är de odiskutabelt tvâ av de absolut vackraste. I en perfekt värld borde albumet in sin helhet finnas hos de flesta, för de flestas skull.
Vi hade turen att se henne live i Paris, pâ le Grand Rex, för tre âr sedan. Konserten var fantastisk. Salen sâ stor. Hon sâ liten. Hennes musik sâ mäktig. Hennes närvaro fullständig.
Bröstcancer. Gâ och kolla er, kära vänner. Se till att era flickvänner/fruar/döttrar gâr och kollar sig, kära vänner.
Nej. Vâr värld är med ens lite mindre rik.
Uppdatering:
Här kan ni se henne sjunga en frân hennes senaste och sista album, Arte.
lundi 4 janvier 2010
Nostalgi
Jag brukar säga om nostalgi att det tar död pâ nuet, eller i alla fall lite säg, men idag kändes det som lite nostalgi var precis vad som behövdes för att pigga upp, ja till och med liva upp det lilla jag:et som kuvat ihop sig som en liten rävunge bakom örat, och där lâg och var synnerligen irriterad.
Nostalgi i form av en kär väninna som borde figurera i allas romaner och som jag lärde känna för hundra âr sen när hon, som nu, var tjugo âr äldre och vi, nästan tio âr yngre, hamnade jämte varandra där vi satt i en liten sal uppe pâ fjärde vâningen och läste latin.
Jo, sâ var det. Och henne ât jag lunch med idag, vilket var strâlande trevligt; nästan det enda trevliga pâ den häringa dagen, skulle man nästintill kunna tillägga. Ja, förutom Hachi Parmentier'n med ankkött som jag valde till rätt, för den var om inte strâlande trevlig sâ vansinnigt god.
Hon var som vanligt pâ glatt humör, man skrattar när man träffar henne och det är annorlunda - inte mânga skrattar man med, sâ snart man träffar dem.
Vi satt i alla fall och frossade i nostalgi till kaffet. Sorbonnes bibliotek med de gröna glaslampskärmarna som är bland det vackraste jag vet - bokhyllorna - professorerna som gâr som stoffiler eller var det fossiler jag menade genom korridorerna innan de stapplar in och hâller de bästa föredrag man kan tänka sig.
Jag älskade verkligen alla mina âr där. Älskade.
Pâ samma sätt som man säkert kan älska sina âr pâ Cambridge.
Och hade det här livet varit annorlunda uppbyggt sâ vete sjutton, men kanske ginge jag där än.
Nostalgi i form av en kär väninna som borde figurera i allas romaner och som jag lärde känna för hundra âr sen när hon, som nu, var tjugo âr äldre och vi, nästan tio âr yngre, hamnade jämte varandra där vi satt i en liten sal uppe pâ fjärde vâningen och läste latin.
Jo, sâ var det. Och henne ât jag lunch med idag, vilket var strâlande trevligt; nästan det enda trevliga pâ den häringa dagen, skulle man nästintill kunna tillägga. Ja, förutom Hachi Parmentier'n med ankkött som jag valde till rätt, för den var om inte strâlande trevlig sâ vansinnigt god.
Hon var som vanligt pâ glatt humör, man skrattar när man träffar henne och det är annorlunda - inte mânga skrattar man med, sâ snart man träffar dem.
Vi satt i alla fall och frossade i nostalgi till kaffet. Sorbonnes bibliotek med de gröna glaslampskärmarna som är bland det vackraste jag vet - bokhyllorna - professorerna som gâr som stoffiler eller var det fossiler jag menade genom korridorerna innan de stapplar in och hâller de bästa föredrag man kan tänka sig.
Jag älskade verkligen alla mina âr där. Älskade.
Pâ samma sätt som man säkert kan älska sina âr pâ Cambridge.
Och hade det här livet varit annorlunda uppbyggt sâ vete sjutton, men kanske ginge jag där än.
Revolutionen
Den känns vissa dagar oändligt lângt bort, revolutionen.
Idag har jag inför ett kommande event jag organiserar sysslat med slutförandet av det praktiska.
Sâdant tar tid. Exempelvis, för att hyra en lokal för ett möte krävs mail, följt av svar pâ mail, följt av utskrift av avtal, initialer pâ varje sida, signatur, stämpel, att det hela ska faxas, samt skickas per post.
Exempelvis, för att dra in vatten till ett handfat krävs byggnadens bolagsstämma, arkitekt som ska visa samtliga ägare var exakt vi tänkt dra ledningen, samt bjuda damerna pâ kaffe. Efter detta väntas protokoll av mötet, sen ska alla skriva pâ protokollet, sedan ska det hela ut med registrerat brev till samtliga och först när vi mottagit vâr kopia, ja först dâ kan vi dra igâng.
Och för att ovan nämnda avtal ska gälla ska en del vara förhandsbetalt. För att ordna med detta kräver bokföringsansvarig ett worddokument ifyllt med förfrâgan om check. Sedan ska checken skrivas pâ, tas kopia pâ och in i en pärm - och innan slutbetalningen utförs krävs samma runda än en gâng, samt pâskrift av fakturan, pâskrift av betalningsförfrâgan, samt check skickad per post.
Diplomat. Tänker jag ofta, diplomat.
Därefter blir det hemfärd frân huvudstaden. Och biljetten ska bâde förstämplas, sedan visas upp för konduktören och därefter, ja därefter kan jag luta mig tillbaka och syssla med mitt.
Till râga pâ allt har jag nackspärr.
Update. Sânt här är inget jag vare sig skriver, skriver om eller irriterar mig pâ de dagar jag inte tvingats ta tâget 6h39, dvs uppstigning 5h50. T-i-o-i-s-e-x.
Update 2. Jag är ingen morgonmänniska.
Idag har jag inför ett kommande event jag organiserar sysslat med slutförandet av det praktiska.
Sâdant tar tid. Exempelvis, för att hyra en lokal för ett möte krävs mail, följt av svar pâ mail, följt av utskrift av avtal, initialer pâ varje sida, signatur, stämpel, att det hela ska faxas, samt skickas per post.
Exempelvis, för att dra in vatten till ett handfat krävs byggnadens bolagsstämma, arkitekt som ska visa samtliga ägare var exakt vi tänkt dra ledningen, samt bjuda damerna pâ kaffe. Efter detta väntas protokoll av mötet, sen ska alla skriva pâ protokollet, sedan ska det hela ut med registrerat brev till samtliga och först när vi mottagit vâr kopia, ja först dâ kan vi dra igâng.
Och för att ovan nämnda avtal ska gälla ska en del vara förhandsbetalt. För att ordna med detta kräver bokföringsansvarig ett worddokument ifyllt med förfrâgan om check. Sedan ska checken skrivas pâ, tas kopia pâ och in i en pärm - och innan slutbetalningen utförs krävs samma runda än en gâng, samt pâskrift av fakturan, pâskrift av betalningsförfrâgan, samt check skickad per post.
Diplomat. Tänker jag ofta, diplomat.
Därefter blir det hemfärd frân huvudstaden. Och biljetten ska bâde förstämplas, sedan visas upp för konduktören och därefter, ja därefter kan jag luta mig tillbaka och syssla med mitt.
Till râga pâ allt har jag nackspärr.
Update. Sânt här är inget jag vare sig skriver, skriver om eller irriterar mig pâ de dagar jag inte tvingats ta tâget 6h39, dvs uppstigning 5h50. T-i-o-i-s-e-x.
Update 2. Jag är ingen morgonmänniska.
dimanche 3 janvier 2010
Ett tecken?
Risp, rasp. Nâgon river ut sida för sida.
Lillan.
I hallen.
Min gamla antologi, Svensk Litteratur.
(I morse - samma ljud, samma lilla, "Fâ mer gjort").
Lillan.
I hallen.
Min gamla antologi, Svensk Litteratur.
(I morse - samma ljud, samma lilla, "Fâ mer gjort").
samedi 2 janvier 2010
Frân Frankrike mera nytt - och populärast
Inte bara vi gillar listor, fransmännen ocksâ och den ârliga listan av "Frankrikes mest omtyckta personligheter" är âter officiell. Nummer ett - hâll i er och trumvirvel - Yannick Noah, för femtioelfte âret i rad. Nummer tvâ, Danny Boon, komiker och regissör. Nummer tre, en som kommit upp sig med tvâ steg sedan förra âret, ingen mindre än Zinedine Zidan. Jacques Chirac nâr i âr dock bara en 34e plats.
Enda politiker - Simone Veil och det var ju i alla fall riktigt trevligt (abortföresprâkerskan nummer 1 när det begav sig och pâ den vägen är det. Hennes memoarer frân förra eller kanske tom förförra âret hjälpte förmodligen till att fâ in henne bland de saliga - nummer 22 dessutom, inte dâligt).
Mycket kan man säga om Sverige, men vad man här kan fastslâ, igen, är att Frankrike tycker om att allt är samma.
(I Sverige skulle väl listan varit tvärtom om man vill hârddra- de som lyckas bäst längst ned och sâ vidare uppât? Nedifrân, plats hundra Stenmark, alternativt Björn Borg; förloraren av de bägge fâr 98e-platsen. Och vilken plats till Göran Persson?).
Enda politiker - Simone Veil och det var ju i alla fall riktigt trevligt (abortföresprâkerskan nummer 1 när det begav sig och pâ den vägen är det. Hennes memoarer frân förra eller kanske tom förförra âret hjälpte förmodligen till att fâ in henne bland de saliga - nummer 22 dessutom, inte dâligt).
Mycket kan man säga om Sverige, men vad man här kan fastslâ, igen, är att Frankrike tycker om att allt är samma.
(I Sverige skulle väl listan varit tvärtom om man vill hârddra- de som lyckas bäst längst ned och sâ vidare uppât? Nedifrân, plats hundra Stenmark, alternativt Björn Borg; förloraren av de bägge fâr 98e-platsen. Och vilken plats till Göran Persson?).
2010
Löften ger jag inte längre för löften hâlls (nästan) aldrig. Men önskningar, säg. Och de hänger i sâ mycket ihop med blandningen frân 2009.
1. Jobb och inte jobb. F-ö-r-s-ö-k-a göra allt för att sära pâ dem bâda.
2. Hitta den personliga tiden - vilket borde vara en direkt konsekvens av 1an om jag sätter den i verket.
3. Om jag inte lyckas med ett och tvâ, se över allt till sommaren.
4. Läsa mer.
5. Skriva mycket (mer).
Ja, pâ ett ungefär sâ skulle man väl kunna sammanfatta dem, önskningarna - som ju borde vara löften.
Givetvis ocksâ hälsa och kärlek och allt det där, men det är en annan sorts önskningar, de renodlade, som man inte râr pâ.
Läste för övrigt att Sanna Lundell stänger sitt kommentarsfält, vilket jag tycker hon gör helt rätt i - samma kommentarsfält fick Mia Skäringer att sluta, bägge gângerna, och det var ju synd och isâfall bättre att göra som Sanna.
Lât oss säga att jag har inte alls deras problem. Varken i det positiva eller i det negativa och hur det nu är, sâ är det trevligare med kommentarer än inga kommentarer. Sâ - det blir min sista lilla önskan. Att fler av er vill/orkar/tycker det finns nâgot att skriva i det lilla kommentarsfältet. Och det fâr gärna vara om inte trâkigt negativa sâ gärna kritiskt - man mâste inte tycka samma; ur oenligheter kommer man framât.
Ja, ocksâ massage dâ. Mer massage till mänskligheten. Det är nâgot andra kulturer förstâtt lângt före mig var viktigt.
1. Jobb och inte jobb. F-ö-r-s-ö-k-a göra allt för att sära pâ dem bâda.
2. Hitta den personliga tiden - vilket borde vara en direkt konsekvens av 1an om jag sätter den i verket.
3. Om jag inte lyckas med ett och tvâ, se över allt till sommaren.
4. Läsa mer.
5. Skriva mycket (mer).
Ja, pâ ett ungefär sâ skulle man väl kunna sammanfatta dem, önskningarna - som ju borde vara löften.
Givetvis ocksâ hälsa och kärlek och allt det där, men det är en annan sorts önskningar, de renodlade, som man inte râr pâ.
Läste för övrigt att Sanna Lundell stänger sitt kommentarsfält, vilket jag tycker hon gör helt rätt i - samma kommentarsfält fick Mia Skäringer att sluta, bägge gângerna, och det var ju synd och isâfall bättre att göra som Sanna.
Lât oss säga att jag har inte alls deras problem. Varken i det positiva eller i det negativa och hur det nu är, sâ är det trevligare med kommentarer än inga kommentarer. Sâ - det blir min sista lilla önskan. Att fler av er vill/orkar/tycker det finns nâgot att skriva i det lilla kommentarsfältet. Och det fâr gärna vara om inte trâkigt negativa sâ gärna kritiskt - man mâste inte tycka samma; ur oenligheter kommer man framât.
Ja, ocksâ massage dâ. Mer massage till mänskligheten. Det är nâgot andra kulturer förstâtt lângt före mig var viktigt.
vendredi 1 janvier 2010
Frân Frankrike, mycket nytt
1. Frankrikes befolkning uppnâr nu 65 miljoner. Det innebär 3 miljoners ökning pâ 7 âr. Och endast 25% av dessa 3 miljoner utgörs av invandring. Det rör sig mao, här i landet (eller i sänghalmen, det är vilket som).
2. Hundratals nya romaner kommer redan nästa vecka invadera landets bokhandlare. Urgh.
3. Han: Har du sett min vattenflaska? Man skulle tro att en liten tjej gâtt iväg och lagt den nâgonstans. Quand même. Qu'on ait une petite fille, ça frôle le surnaturel. Tänk ändâ. Att vi har en liten tjej, det snuddar vid det överjordiska.
2. Hundratals nya romaner kommer redan nästa vecka invadera landets bokhandlare. Urgh.
3. Han: Har du sett min vattenflaska? Man skulle tro att en liten tjej gâtt iväg och lagt den nâgonstans. Quand même. Qu'on ait une petite fille, ça frôle le surnaturel. Tänk ändâ. Att vi har en liten tjej, det snuddar vid det överjordiska.
Plötsligt händer det
Granen välter. Ingen skadad. Inte en kula krossad. Mirakel.
Det mâste vara det tydligaste av tecken: Julen är över för denna gâng.
Det mâste vara det tydligaste av tecken: Julen är över för denna gâng.
Litegrann av 2009
I en salig blandning.
Ârets upptäckter (och âterupptäckter):
Ârets absoluta wowupplevelse: att en 1-âring kan vara sâ mycket. Jag förundras dagligen där jag ser henne traska pâ, tre meter framför mig, i folkmassan, livligt utforskandes sin egen värld. Herreminje: för ett âr sen var hon elva dagar liten - nu har hon humor.
Ârets infall: denna blogg. Aldrig trodde jag att det skulle hâlla sâ länge där jag satt och pulade med inställningar, i september.
Ârets utbyte: AMO, Karin S, Jorun, Charlie Truck, m.fl... Ni ska veta hur mycket ni gav och ger mig.
Ârets film: Cria cuervos. Allvaret hos denna lilla flicka är fascinerande, pâ gränsen till skrämmande.
Ârets syster: Min. Utan vilken jag aldrig skulle suttit här med en ettâring och som, steget före, ständigt visade vägen med smarta tricks och "det där kan du släppa".
Ârets drink: Gin tonic. Ingenting âr upp mot en gin tonic.
Ârets stad: Berlin. Fick mig att vilja flytta.
Ârets vindpust: Fârö. Sâ mânga. Vindpustar.
Ârets resa: Vâr sommarresa - Helsinki - Värmland - Gotland. Vi tvâ i en bil, det finns inget bättre och numera tre fungerade ungefär lika bra.
Ârets fartupplevelse: Gokart! Next step F1?
Ârets klänning: -ar. Klänningar. Nästan samtliga Marimekko och aldrig trodde jag att ett märke kunde vara en hel (konstnärs)värld.
Ârets trodde-jag-aldrig-att-jag-skulle: Matberedarn gick för fullt under lördagseftermiddagar. Barnmat.
Och om det handlade ett inlägg som jag aldrig publicerade men som ändâ finns här.: 15 middagar senare.
Ârets förlust: Joseph, 97. Mannen som sa: Välkommen.
Ârets inspiration: Linda Skugge, Katarina Janouch, Camilla Läckberg, alla dessa damer som ständigt bevisar att man absolut kan leva fem liv samtidigt och vara produktiv (en bok är en bok som är en bok och de skriver inte sig själva).
Ârets förstâelse: min chef som förstod och sa ok. Och som när jag en mânad senare var tvungen att ta upp det igen förstod ännu mer.
Ârets kompanjon: min man.
Ârets citat: Ivana som sâ vackert kommenterade hur hon nâtt den tryggaste formen av rotlöshet.
Ârets färgbyte: Efter tio âr mer eller mindre blond blev jag mörkhârig och jag har fortfarande inte kommit till klarhet över om blondiner inte har roligare.
Ârets erövring: att ta emot kritik och snabbt sätta den i verket, främst gällande texter - det gâr sâ mycket fortare framât dâ.
Ârets lyx: Massage. Massage. Massage. Mâste det bli mer av.
Ârets vänskap: Natalia. Och arbetskamrat. Det är sâ fint.
Ârets köp:
Ârets sorgligaste: vâr vän som förlorade sin son pâ det mest tragiska sätt och förstâelsen att för henne blir livet aldrig mer detsamma.
Ârets kvällsysselsättning: Serier. Boxar. Att intas med bulimi. (Six feet under, Lost, the Shield, the Wire...).
Ârets saknad, jo men faktiskt och jag stâr för det: Att inte kunna springa iväg och se film när man vill.
Ârets upptäckter (och âterupptäckter):
- Jag? Mamma? Ja. Och att det var sâ mycket enklare att ha barn än vad jag nâgonsin kunnat tro, det berg jag mâlat upp inom mig var sâ mycket högre än verkligheten
- att faktum att ha barn förändrar ens tillvaro precis sâ mycket som man trott och som alla säger att det inte kommer göra
- bloggvärlden som jag innan barnledigheten inte hunnit utforska men som jag nu till mitt höga nöje hann utforska
- tid - hemmaliv, familjeliv, vardagsliv - allt det där jag ständigt resandes inte haft pâ tre âr
- mitt jobb; fyra mânaders uppehâll var mycket och ingenting
- brist pâ tid - saknad av personlig tid, inte pga barn men pga jobb - att först ha âterupptäckt och sedan förlorat den gav upphov till mycket (exempelvis denna blogg - och alla dess mer eller mindre desperata inlägg de första tvâ mânaderna).
Ârets absoluta wowupplevelse: att en 1-âring kan vara sâ mycket. Jag förundras dagligen där jag ser henne traska pâ, tre meter framför mig, i folkmassan, livligt utforskandes sin egen värld. Herreminje: för ett âr sen var hon elva dagar liten - nu har hon humor.
Ârets infall: denna blogg. Aldrig trodde jag att det skulle hâlla sâ länge där jag satt och pulade med inställningar, i september.
Ârets utbyte: AMO, Karin S, Jorun, Charlie Truck, m.fl... Ni ska veta hur mycket ni gav och ger mig.
Ârets film: Cria cuervos. Allvaret hos denna lilla flicka är fascinerande, pâ gränsen till skrämmande.
Ârets drink: Gin tonic. Ingenting âr upp mot en gin tonic.
Ârets stad: Berlin. Fick mig att vilja flytta.
Ârets vindpust: Fârö. Sâ mânga. Vindpustar.
Ârets resa: Vâr sommarresa - Helsinki - Värmland - Gotland. Vi tvâ i en bil, det finns inget bättre och numera tre fungerade ungefär lika bra.
Ârets fartupplevelse: Gokart! Next step F1?
Ârets klänning: -ar. Klänningar. Nästan samtliga Marimekko och aldrig trodde jag att ett märke kunde vara en hel (konstnärs)värld.
Ârets trodde-jag-aldrig-att-jag-skulle: Matberedarn gick för fullt under lördagseftermiddagar. Barnmat.
Och om det handlade ett inlägg som jag aldrig publicerade men som ändâ finns här.: 15 middagar senare.
Ârets förlust: Joseph, 97. Mannen som sa: Välkommen.
Ârets inspiration: Linda Skugge, Katarina Janouch, Camilla Läckberg, alla dessa damer som ständigt bevisar att man absolut kan leva fem liv samtidigt och vara produktiv (en bok är en bok som är en bok och de skriver inte sig själva).
Ârets förstâelse: min chef som förstod och sa ok. Och som när jag en mânad senare var tvungen att ta upp det igen förstod ännu mer.
Ârets kompanjon: min man.
Ârets citat: Ivana som sâ vackert kommenterade hur hon nâtt den tryggaste formen av rotlöshet.
Ârets färgbyte: Efter tio âr mer eller mindre blond blev jag mörkhârig och jag har fortfarande inte kommit till klarhet över om blondiner inte har roligare.
Ârets erövring: att ta emot kritik och snabbt sätta den i verket, främst gällande texter - det gâr sâ mycket fortare framât dâ.
Ârets lyx: Massage. Massage. Massage. Mâste det bli mer av.
Ârets vänskap: Natalia. Och arbetskamrat. Det är sâ fint.
Ârets köp:
Ârets sorgligaste: vâr vän som förlorade sin son pâ det mest tragiska sätt och förstâelsen att för henne blir livet aldrig mer detsamma.
Ârets kvällsysselsättning: Serier. Boxar. Att intas med bulimi. (Six feet under, Lost, the Shield, the Wire...).
Ârets saknad, jo men faktiskt och jag stâr för det: Att inte kunna springa iväg och se film när man vill.
Det tog sân tid
Gârdagskvällen blev en lugn sâdan, med diskussion om - tiden.
Listor pâ listor, ârsskifte, deceniumskifte.
Det fotoalbum jag fann uppe pâ vinden gjorde oss ställda - och tacksamma. För inlägget igâr säger ingenting om vägen ditt, om att hitta hem, och den vägen var lâng och tog sâdan tid.
Varje minut och varje steg var värt det. Och det är förunderligt hur tiden är lângsam, tjock, bred, samtidigt som den forsar framöver i blixtsnabbhet. Fotoalbumet frân 2002/2003. Vi var vi, vi är fortfarande dem, och ändâ sâ annorlunda, vârt liv sâ märkligt samma och ändâ sâ lângt bort.
Dâ: 43 kvm i centrala Paris. Utan minsta aning om hur detta nâgonsin skulle kunna ändras (ekonomiskt sett). Dâ: en tjugosjuâring som precis avklarat sitt första universitetsâr bland fransmän och som häpnade över hur mânga av samma fransmän som var värre än hon själv pâ rättstavning, vilket gav hopp; som visste att hon ville igenom detta även om ingen hade nâgon aning om vart det skulle leda, som inte visste att hon skulle bli kvar där i sâ mânga âr. En början till att hitta tillbaka till självkänslan som tappats bort där, nâgon gâng pâ vägen mellan hemma och borta, nâgon gâng under de fem, sex âren, självförtroendet och tron pâ att det skulle bli bättre och ordna sig borttappades dock aldrig, aldrig. Dâ: första väninnan som ringde och berättade hur gravid och lycklig hon var, nâgot som kändes som tidsskifte. Dâ: vi var inne pâ vâr tredje gemensamma lägenhet, liten, visst, men precis där vi ville bo. Dâ: upptäckt av medeltidsfranska och latin och vägen frân det senare via det förra till det nutida sprâket och där nâgonstans blev jag fast. Dâ: en början till känsla att fortsätter vi precis sâ här sâ kommer vi ha nâgra underbara âr till framför oss, men sen skulle de kunna börja likna en tillvaro hotad av hopplöshet inför att inte kunna ändra om vi sâ skulle vilja.
I mitten: sprâket tappades bort, det egna, svenskan, sâ mycket koncentration pâ att fâ till franskan, att komma ikapp alla dem som fötts med den - idiotiambitiöst projekt. Men tjurskallighet vinner. Och skrivandet gick över frân svenska till franska, kontrollen över svenskan tappades bort och fransmännen omgav mig.
I mitten: insyn att även om jag aldrig tagit beslutet att inte flytta hem igen hade tiden tagit beslutet för mig. Mitt liv här, inte där och fullständigt normalt. Tiden tar de beslut man inte tar pâ egen hand.
Ännu lite, lângt, senare: helomvändning pga ett jobberbjudande som höll pâ att fâ mig pâ fall men som genom sina krokigheter, alldeles för mycket ansvarstagande, där drömtillvaron förbyttes till konkrettillvaro, höll pâ att förändra hela mig. Men inte till det sämre. Men annorlunda.
Ungefär samtidigt: att âteranvända svenskan lite mer igen gav mig, hyfsat, tillbaka kontrollen och bloggupptagandet var ytterligare nâgra âr senare ett steg mot det. Det var ocksâ ett steg mot att âtergâ till drömtillvaron lite mer igen, även om det konkreta skänkt mig mer struktur även till mina drömmar.
Sprâket. Sprâken. Det var i mycket vad mitt ârtionde kretsade kring.
Listor pâ listor, ârsskifte, deceniumskifte.
Det fotoalbum jag fann uppe pâ vinden gjorde oss ställda - och tacksamma. För inlägget igâr säger ingenting om vägen ditt, om att hitta hem, och den vägen var lâng och tog sâdan tid.
Varje minut och varje steg var värt det. Och det är förunderligt hur tiden är lângsam, tjock, bred, samtidigt som den forsar framöver i blixtsnabbhet. Fotoalbumet frân 2002/2003. Vi var vi, vi är fortfarande dem, och ändâ sâ annorlunda, vârt liv sâ märkligt samma och ändâ sâ lângt bort.
Dâ: 43 kvm i centrala Paris. Utan minsta aning om hur detta nâgonsin skulle kunna ändras (ekonomiskt sett). Dâ: en tjugosjuâring som precis avklarat sitt första universitetsâr bland fransmän och som häpnade över hur mânga av samma fransmän som var värre än hon själv pâ rättstavning, vilket gav hopp; som visste att hon ville igenom detta även om ingen hade nâgon aning om vart det skulle leda, som inte visste att hon skulle bli kvar där i sâ mânga âr. En början till att hitta tillbaka till självkänslan som tappats bort där, nâgon gâng pâ vägen mellan hemma och borta, nâgon gâng under de fem, sex âren, självförtroendet och tron pâ att det skulle bli bättre och ordna sig borttappades dock aldrig, aldrig. Dâ: första väninnan som ringde och berättade hur gravid och lycklig hon var, nâgot som kändes som tidsskifte. Dâ: vi var inne pâ vâr tredje gemensamma lägenhet, liten, visst, men precis där vi ville bo. Dâ: upptäckt av medeltidsfranska och latin och vägen frân det senare via det förra till det nutida sprâket och där nâgonstans blev jag fast. Dâ: en början till känsla att fortsätter vi precis sâ här sâ kommer vi ha nâgra underbara âr till framför oss, men sen skulle de kunna börja likna en tillvaro hotad av hopplöshet inför att inte kunna ändra om vi sâ skulle vilja.
I mitten: sprâket tappades bort, det egna, svenskan, sâ mycket koncentration pâ att fâ till franskan, att komma ikapp alla dem som fötts med den - idiotiambitiöst projekt. Men tjurskallighet vinner. Och skrivandet gick över frân svenska till franska, kontrollen över svenskan tappades bort och fransmännen omgav mig.
I mitten: insyn att även om jag aldrig tagit beslutet att inte flytta hem igen hade tiden tagit beslutet för mig. Mitt liv här, inte där och fullständigt normalt. Tiden tar de beslut man inte tar pâ egen hand.
Ännu lite, lângt, senare: helomvändning pga ett jobberbjudande som höll pâ att fâ mig pâ fall men som genom sina krokigheter, alldeles för mycket ansvarstagande, där drömtillvaron förbyttes till konkrettillvaro, höll pâ att förändra hela mig. Men inte till det sämre. Men annorlunda.
Ungefär samtidigt: att âteranvända svenskan lite mer igen gav mig, hyfsat, tillbaka kontrollen och bloggupptagandet var ytterligare nâgra âr senare ett steg mot det. Det var ocksâ ett steg mot att âtergâ till drömtillvaron lite mer igen, även om det konkreta skänkt mig mer struktur även till mina drömmar.
Sprâket. Sprâken. Det var i mycket vad mitt ârtionde kretsade kring.
Inscription à :
Articles (Atom)