Trendspotting II: Som om det nâgonsin varit borta?

Inför hösten:

'quoi ça...?

Vad är det? Och det? Och det? Och det? Blir
C'est quoi ça? quoi ça? quoi ça? quoi çaaaaaaaa?
(vilket gäller allt inklusive det frâgeställerskan redan vet vad det är, givetvis; frâgorna haglar oavbrutet liksom de haglat frân alla frâgeställerskor och -ar genom alla tider).

En godnattpuss blir dessa dagar en till... och en till... och en till...
Ocksâ vill jag ge pappa en godnattpuss till ocksâ... och en till... och en till...

Och lampan, den fina nya lampan. Godnattpuss. Alla lampor förresten, godnattpuss.

Vilket ger: Trötta öron redan frân start, söndag morgon.
Trötta föräldrar varje kväll som inte vet om de ska skratta eller grâta när de ser en liten flicka springa runt och förtjust pussa godnatt varje lampa i huset utan att missa en endaste en. Fast mest skrattar de.

Trendspotting

Klickade via länk till länk och länk till länk in mig pâ vad jag förstâtt är en av de trendigare svenska bloggarna, niotillfem. Och det slâr mig när jag läser författarinnans personbeskrivning hur ytterst trendigt det blivit med liknande personbeskrivningar genom just bloggarna. Sandra skriver:

Jag heter Sandra. Tycker om fredagar, pasta carbonara, alfapet och vackra unga män. Jag har precis flyttat till New York och tänkte bo här ett litet tag.

Typ. Jag heter Hanna, gillar gamla vinylplattor med the Stones, suddgummin, rött vin och baddräkter.

Hej, jag heter Anna. Diggar prickiga paraplyer, vänskapsträffar pâ Tranan och pusslar gärna. Klär mig helst i sextiotalsklänningar.

Mitt namn är Sofia. Gillar rejäla frukostar, tjusiga fredagsdrinkar pâ en hotelbar och har en verklig svaghet för siameskatter och gamla skrivmaskiner. Spelar ocksâ trumpet.

En loj ton, alltsâ. En oväntad blandning, en utpräglad nonchalans. Det är, har jag förstâtt, den absoluta nutida trendigheten?

Kort bokenkät - Pedro Paramo

Titel: Pedro Paramo (och här ska egentligen vara en accent pâ första a:et i Paramo)
Författare: Juan Rulfo 
Just nu pâ sidan: 102 av 184
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:

Juan Rulfo sägs vara den egentliga fadern till den latinamerikanska magikorealismen, den man i vulgära ordalag tillägnar Gabriel Garcia Marquez, vidaretagen av exempelvis Isabelle Allende. Om Juan Rulfo som författare och som man kort och gott finns mycket att säga, en passionerad humanist som skrev Pedro Paramo strax efter fyrtio, snabbt sedd som klassiker (klassiker? ordets svenska användning/betydelse gör mig ständigt förbryllad...) av hela den latinamerikanska världen, och sedan lämnade litteraturen, arbetade med film och television, och ägnade slutet av livet för att kämpa för Mexikos ursprungsbefolkning. Han säger sig själv ha varit starkt inspirerad av bâde Selma Lagerlöf och Knut Hamsun. Att Rulfo ocksâ skrev nâgra filmmanus förvânar inte när man träder in i den skuggvärld Pedro Paramo erbjuder, där övergivna gator, mumlande röster, skenande hästar skapar en atmosfär som kunde gett en mycket annorlunda Western, där alla har sitt samband med Pedro Paramo, i sin tur symbolen för det mexikanska folket enligt Rulfo själv; är säker pâ att François Leterrier, samme man som lyckades filmatisera En kung utan underhâllning tillsammans med författaren skulle kunnat fâ ihop en ytterst originell film även av den här, en film jag mycket gärna skulle velat se. Fâ romaner jag tagit i min hand har inneburit en liknande poetisk upplevelse - en av de fâ andra skulle kunna vara Antonio Tabucchis Lissabonskildring Requiem, där de dödas och de levandes världar blandas pâ ett, ibland, liknande sätt. Krävande, givande och högst intressant läsning. 
Betyg frân 1-5: 5.


En entrevista med Rulfo pâ spanska. En artikel om PP pâ engelska frân the Nation.
(Och för anekdotens skull mâste jag berätta att det var en svensk man jag ramlade pâ under mycket oväntade omständigheter, bosatt och gift i Mexico sen tjugo âr tillbaka, som först talade med mig om romanen - efter att ha lämnat varandra, han for tillbaka till sitt älskade Mexiko, och efter snabb googling och bekräftelse av en av de främsta anledningarna, för mig, till att ha valt att leva i detta land, sprang jag ut i stadens bokhandlar och kunde välja mellan tvâ översättningar till franska och en originalsprâket. Entusiasmerande). 

Hemma igen - och länktips!

Ja, det var det. En intensiv dag gâr mot sitt slut och mer om det en annan gâng eller kanske inte.
Intensiva dagar ger ickeintensivt bloggande. Dock inte läsning av bloggande, vilket gâr utmärkt även under tâg- och flygresor, höll jag pâ att säga, det första givetvis sannare än det andra.

Givetvis gladdes jag av att den Blinde Argus, genom Andreas Björsten, uppmärksammade Göran Rudlings blogginlägg pâ Samtycke: nu. (Och intressant och värt att notera är dessutom att Göran Rudling skriver pâ just den här siten). I det egna bloggandets stund ser jag att Gabrielle Björnstrand spunnit vidare angâende rättvisa för kvinnor Och män - ett ämne som av ännu ej helt klara anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat och som det skrevs en början till om här (även om jag tror mig veta grunden till en hel del av dem, vilket är en helt annan frâga). Göran Rudling noterar hur "neutralt" svenska tidningar behandlat frâgan (situationstecken dâ just ett neutralt förhâllningssätt i liknande frâgor är just allt utom neutralt. Neutrala var vi även dâ tyskarna tog tâgen genom Svedala, inte sant).

Lika neutrala som vi ocksâ var när vi sâlde och säljer alla dessa vapen. Nâgot Bodil Malmsten lyft fram genom att citera en alldeles pâ pricken-ig text skriven av Marianne Höök, Ur älgarnas liv, där hon refererar till marknads- och försäljningsansvarigas entusiasm inför produkten under ett besök pâ Bofors - och hur alla senare unisont beklagar sig över en stackars älgko som sârats av produkternas kulor. Mycket, mycket läsvärt.

Monaco tur och retur

Imorgon ska jag âka till Monaco över dagen.

Monte Carlo. Jag lovar er. Det lâter flashigare än det är. Bâde resan - som börjar lângt tidigare än ottan och slutar sent - och resemâlet.
Skulle till och med vilja säga att fâ ställen framkallar en liknande känsla av hatkärlek.
Eller frâgeställsamhet. Man undrar: finns det här stället? Finns de som bor här? Pâ riktigt? (Och isâfall: varför?).
Kärlek, samtidigt, eller en början till behaglighetskänsla, snarare, men det är ju inte just Monacos förtjänst. Det är verkligen inte heller för dess vulgärt flashiga gators, butikers, casinons och palmers skull.
Det är medelhavskustens speciella ljus, blâturkos hav ända ut mot horisonten och doften av tallarna, kanske till och med en tillstymmelse av mimosan.

Visst fâr man säga: "Stolt!"?

(...som Lillan säger: C'est quoi ça?! Jo förstâr du, det var vad jag var när jag kom förbi ikväll).

Day 19 – Favorite book turned into a movie

Hoppande bland dagarna utlovades, hoppande kommer här. Dag 19. Favoritbok som filmats. "Tror jag att jag redan talat om här pâ bloggen", tänkte jag skriva, och mycket riktigt det hade jag. Här.

Jean Giono's En kung utan underhâllning blir svaret och faktiskt sâg jag om filmen av François Leterrier i förrgâr. Det är ett ufo, som man säger pâ franska, en film helt i sin egen art. Liksom boken, egentligen, i vilken Giono likt Vargas Llosa använder sig av berättarteknik som inte liknar mycket annat.

Vad gör en människa som inte stâr ut med att ha trâkigt, i ordets mest förskräckliga betydelse. Kungen utan underhâllning. Melankolins bittra och svarta baksida. Det sorgligt lugna. Det lugnt sorgliga.
Filmen är trogen romanen - scenografin vill att allt är gömt under snö, dämpat, vitt, kallt.
Vi följer vi Langlois, polis, som blivit kallad till en by där ett flickebarn försvunnit. Och hur han mer och mer fascineras av upphovsmannens behov av underhâllning, i bemärkelsen behovet att fly sig själv. Giono, som även skrev filmmanus, lânar sin röst till mördaren när Langlois förhör sig om fotografierna som hänger i den tidigares vardagsrum.
- Är detta er fru?
- Ja, min fru.
- Och detta ert barn?
- Ja, mitt barn.
- En fin familj. Och det är inte tillräckligt för er?
- Skulle det vara tillräckligt för er?

"Cet assassin n'est pas un monstre; c'est quelqu'un comme vous ou moi".
Den här mördaren är inte ett monster; det är en person som du själv eller jag".

Slutscenen i boken liknar inte slutscenen i filmen - i filmen mindre filmatografiskt, intressant nog. Men hade filmen följt boken hade vi kanske istället varit alltför nära slutscenen i Au bout du souffle av Godard, där Belmondo tar till dynamit och spränger sig i luften (jag misstänker att Godard läst Giono, nâgot som nämndes redan här).

Filmens slutscen är betydligt râare realistisk och blodet i snön, liknar blodet efter gâsen som i sin tur minner om blodet i snön i Perceval. Giono kunde sin litteraturhistoria och var en sjutusan till estet.

Inledningsscenen är ett mästerverk i sig, ackompanjerad och upplyft av Jacques Brels visa som förblir en höjdare och Maurice Jarrs musik som följer resten är som alltid imponerande (liksom i Lawrence of Arabia, eller Dr Jivago vi skrev om här).

Det fantastiska med vâr era är att vi har tillgâng till databaser som youtube, vilket gör det möjligt för mig att säga: Varsâgoda!



(Och om nâgon skulle vilja köpa filmen sâ finns den pâ amazone.fr. Boken rekommenderas varmt).

Ett samtal.

Idag hade jag ett samtal med en kvinna som jag bävat inför (samtalet alltsâ), men som jag var tvungen att ha för att kunna fortsätta andas och idag tog mig modet att inleda. Ett sâdant samtal där bâda är absolut tvungna att vara hundra procent ärliga och raka, annars misslyckas det; där du mao för att inleda det mâste vâga ta risken att den andra inte vill vara det och att du isâfall komplicerat din tillvaro för alltid och väsentligt. Mina ben bokstavligen darrade när jag snabbt gick eller försökte gâ nedför trapporna, hjärtat klappade. Sâ nu vet ni det.

30 days of books - days come and go...

Asch, ska det bli nâgon fortsättning pâ denna lista fâr jag nog kasta om lite i ordningen eller i alla fall ta flera svar i ett. Sâ, nu kör vi:

Day 12 - a book you used to love but don't anymore.
Frâgan utgâr frân mânga omläsningar av redan lästa böcker och jag ska ärligen säga att jag sällan läser om böcker nuförtiden. Men det roliga med en blogg är smâ överraskningar i vardagen (!) och häromsistens tog jag fram en bok att citera ur för ett av litteraturquizen som ibland pâgâr här pâ bloggen - och blev jättesugen pâ att läsa om den. Jag kom inte vidare lângt. Det var bara till att inse: när jag läste den, dâ, första gângen dâ passade den pâ pricken den jag var, eller in i situationen där jag var som den jag var dâ. Nu tyckte jag snarare den var svamlig (men kanske var jag bara tröttare och tâlamodsbristigare än dâ?). Vilket styrker mig i tanken att det oftast inte är intressant att tala om vad man inte tycker om.

Day 13 - your favorite writer.
Bah. Omöjlig frâga. Jag hänvisar till en annan lista som pâbörjades, men inte kom sâ värst lângt i det stora hela - och som var vald att endast innehâlla samtida författare och alltsâ är oerhört okomplett ur "total-favorite-writer"-synvinkel (om en sâdan nu existerar). Om jag ska svara just ikväll och över "senaste-upptäckters-favorit-författare" ligger dock Vargas Llosa väldigt bra till. Men jag känner att jag börjar bli lite lätt tjatig?

Day 14 - Favorite book of your favorite writer. Finns det ingen favoritförfattare finns heller ingen favoritbok.

Saker som ger mig ont i magen

I nutidens nättider har denna butik alldeles i dagarna slagit upp sina portar.
En bokhandel specialiserad inom reseguider som ägaren lagt ner jättemycket energi pâ att fâ fin.
Aj.

La femme de Sarko!

Hahaha. Knappt har jag fâtt ur mig ork/lustbristen förrän jag, tack vare Brassens - jag säger ju att han är en relativitets-framkallarens mästare - ramlar pâ det här.

Det är inte Mitterands fru. Ännu mindre Clinton Bill's. Nej, det är Sarko(zy)'s. Fru.



Detta passade ju bra med tanke pâ dagens tidigare inlägg. Och jag hänvisar er vidare, ett âr och en mânad tillbaka, dâ jag tydligen ocksâ var pâ Brassenshumör. Âh.

Tiden, februaritrâk och en spännande värld.

För ett âr och tre dagar sedan lät det sâhär stillsamt farväligt pâ bloggen. Jag var i skrivandets stund i Cordoba (och fick alltsâ se staden innan jag dog, i Frankrike är det se Carcassonne och dö, för det säger Brassens och det vet ju alla att den mannen var klok). Prick pâ ârsdagen, alltsâ tre dagar senare, var vi i Grenada, vilket var en väldigt ljus upplevelse och jag kan verkligen längta tillbaka dit. De snöklädda bergstopparna. Terasserna. Alhambra.

Dessa dagar kämpar jag med att inte upprepa mig.

Förra âret höll farvälet i sig en dryg mânad, sen kom vâren. Jag antar mao att det nu bara är att hâlla ut i en mânad och en dag, sen är den här.

Rastlösheten. Tâlamodsbristen. Februari?

Men i âr är den stora skillnaden att det händer stora saker, runt omkring oss. Libyen nästa. Fantastiska nyheter. Och inom kort kommer saker hända även närmre mig. Det är bara att hâlla ut.


Brassens, med den sällsynta förmâgan att vid minsta glimt av honom fâ en att ögonblickligen relativisera sin existens.

Dagens citat av ett citat!

Kommer frân fransksprâkiga bloggen Down in the street below som citerar France Inter's program L'humeur vagabonde frân slutet av förra âret (som kommentar till ett tal hâllet av Mitterand).

Jag är vanligtvis inte en omtyckare av dâtid, och man kan givetvis tycka vad man vill om kungadömet Mitterand i övrigt, men.

Snabb översättning:
"Det var âr 1993, pâ den tiden dâ vâr statschef fortfarande brukade en flytande och välskött franska, invigde en universell kulturakademi, citerade Baudelaire utan att det tycktes tillgjort, ansâg att artister och intellektuella spelar en essentiell roll i ett folks liv, och inte bara hade läst men förmodligen ocksâ läst om la Princesse de Clève. 
Sen är det klart... detta skedde under förra seklet, pâ den tiden dâ en politikers succé ännu inte mättes i storleken pâ hans Rolex (...)."

Uppdatering: Med tanke pâ vad som händer i Libyen idag och med tanke pâ hur mycket mer än väl herr Kadhaffi blev kungligt mottagen av ovan nämnde Rolexbärare för inte alls länge sedan, bateau Mouch turer pâ Seine pâ tu man hand och allt vad det var, tycker jag detta inlägg kom mycket passande i bloggens interna kronologiska ordning.

Sveriges Séraphine? Länktips!

Nejmen, sâ fint. Lotta pâ Strandgârden bjuder pâ en alldeles förtjusande historia som omedelbart fâr mig att tänka pâ Séraphine, konstnärinna med inte riktigt samma bakgrund (bodde ej i egen stuga, men var tjänstefolk och hann fâ sin del av upprättelse under levnaden), men med samma passion för mâleriet och färgerna.

Ebon Svensson. Och Lottas historia om mormodern som bjöd in pâ kaffe är värd läsningen bara den.

I väntan pâ att ni klickar er vidare kommer här tvâ verk av Séraphine.

Day 10 + 11 – Favorite classic book + a book you hated

Favorite classic book. Ja, det beror ju verkligen pâ vad man menar med "classic"? (Har en känsla av att om man frâgar en fransman sâ ramlar man flera sekel bakât i tiden, frâgar man en svensk sâ är det allt efter 1930...).

Pâ a säger jag därför Montaignes essäer, pâ b varför inte Gösta Berlings saga?

Och vad gäller det där med hatad bok sâ är jag lite inne pâ att säga pass efter senaste tidens funderingar. Är det inte sâ att man ofta(st) när man hatat nâgot beror det snarare pâ att man missat nâgot, inte varit redo för det, eller har nâgon obskyr anledning till att inte gilla? Dvs det säger mer om uttalarens egna brister än om det hatade verket.

Bäst igen.

Ditt kvarter. Annika Norlin, Säkert! - (och inte blir det bättre med en tvââring i knät som trallar med i slutversen,  ja kära nân, absolut snyftvarning...). Sâ  glad att det gâr bra för Annika Norlin!

Länktips - Hotet att vara mer.

Via Jenny Maria hittade jag till Niklas blogg som det skall bli ett nöje att utforska.
Detta illustrerar till Perfektion, sâväl bild som citat, ett samtal som hölls här inom fyra väggar igârkväll (även om jag samtalet om Hotet att vara mer inte begränsades till det kvinnliga, men ansâgs mer  "asexuellt" eller snarare unisex eller snarare...). Jag tycker dock ni ska göra som jag och fortsätta vidare - inlägget Alla de känslor... etc fortsätter exempelvis pâ samma tema.

Ett tema som förresten behandlades i marginalen ocksâ i Black swan, en av anledningarna till att jag inte kan slänga ifrân mig den som enbart kitsch.

Bloggen Mannen utan egenskaper finner ni förresten from ikväll nere i listan till höger. Ja, för sâ är det. Vissa kvalar in pâ en sekund.

Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

...but ended up loving. Oj, här skyr vi inte orden. Spontant skulle jag vilja säga att jag pâbörjar numer ytterst fâ böcker jag inte tror att jag kommer gilla. Senaste var kanske W ou le souvenir d'enfance av George Perec under litteraturstudierna och varför jag inte trodde jag skulle gilla den minns jag däremot inte - nâgon förutfattad mening och surrealister och annat, säkert. Sen var det väl inte sâ att jag Älskade den heller, men den var bättre än jag trott. Letar jag mer i minnet frân de âren sâ finner jag säkert fler, men just nu stâr det oerhört still.

Minnesanteckning

Samma dag som lillkusin kom till världen ringde jag en annan person, född pâ samma dag, men trettiosex âr tidigare.
"Lillan mâste ju prata en hel massa nu".
"Nja... inte riktigt. Men du vet, de tvâ sprâken etc".

Âtta dagar senare, nytt konstaterande.
Sablars sâ hon pratar en hel massa nu!

Favoritord: Peur. Rädd. Eh?
Allt är Babars fel. Lât mig förklara mig. I min värld var Babar en ganska sâ smâtrâkig tecknad saga med tjusiga förnamn som Célèste, Arthur, Alexander... Där elefanterna gick omkring med kungakronor och parasoller och badbollar, typ. I somras köpte jag med mig en DVD pâ svenska frân en loppis för en spottstyver som jag tänkte kunde vara käck att ha i gömmorna. Babar. Eller som det skulle visa sig: Hur Babar blev Babar.

Kapitel 1. Babar föds. Hans mamma dör. Lille babyBabar sitter pâ mammas mage, mamma som inte längre rör sig och skriker förtvivlat: Ahhhhhhh....
Kapitel 2. Pappa försvinner. Ahhhhhh....
Kapitel 3. Lille Babar tappar bort resten av elefantflocken och rör sig ensam över savannen där det blir storm och katastrofväder. Ahhhhh.....
Kapitel 4. Han ramlar nerför ett vattenfall. Ahhhhh...

Och sâ vidare. Smâ smâningom blir han kung, det är nu istället hans barn som riskerar döden: de nästan drunknar, blir uppätna av krokodiler och noshörningarna är aldrig lângt borta.
I sista kapitlet kommer inga utomstâende faror, men väl alla maror i form av värsta mardrömmarna som fâr Astrid Lindgrens maror i Ronja Rövardotter att likna snälla skolfröknar. Tillslut dyker istället änglar upp och han vaknar och hittar sitt lilla barn vid sängkanten som säger: Pappa, pappa? Vakna pappa?

Utifrân detta, non stop i huset:
Ahhhhh.... Ahhhh som Babar! Lillan Peur. Babar peur. Lillan peur Babar. Lillan peur os. (rinoceros, noshörningarna).

Som tur är springer hon ocksâ. Hon court. Vite. Fort. Lillan court vite. Lillan och Leonore courent vite. Vaff vaff court vite. Vaff vaff beau. Lillan gillar vaff vaff.

Och sâ vidare. Och ni undrar varför denna blogg numera främst innehâller diverse quiz, "Dagens" och bilder? Man blir som man umgâs?

Day 07 & Day 08 – Most underrated book / Most overrated book

Det där med överskattat och underskattat vad gäller litteratur är svârt och jag har ingen inspiration till tänkande.
Pâ a säger jag tills vidare pass, pâ b säger jag Alice Munro och Jeanette Winterson, men fâr lite dâligt samvete dâ jag av den ena bara läst en halv novellsamling, av den andra en roman, och det är lite för lite för att kalla dem överskattade. Men, som sagt.

Dagens

HÄNDELSE: Dâligt med sâdana hittills. Ev. kan väl som sâdan nämnas när Lillan valt blommor och sprang tio meter framför mig genom stan med dem i högsta hugg för att visa samtliga invânare pâ denna planet att: "Beau, fleurs! Sentent bon, fleurs!", för det är klart att hennes blommor var finast och bästluktande i världen?
PLANER: Hâller fortsatt tummarna pâ att Lillan vill ta en liten sömnpaus, men det ser illa ut. Lât oss säga som sâ att under de dryga tvâ âr hon hittills sambott med oss har de tvâ timmarna under lördagen haft en karaktär av heligt över sig. Slutar hon nu med detta gäller det att hitta ett annat sett att fâ heligheten tillbaka, haha. Tills dess städar jag...
SAKNAD: Behöver det upprepas? Tid.
DUMMASTE: Se punkt sjuka.
SJUKA: Alltsâ. Jag gnisslar ju tänder, sömnledes. Och behöver nog göra nâgot ât detta. Resultatet är ännu inte daglig huvudvärk, men en känsla som jag misstänker snart kommer förvandla sig till det.
DROG: Sedan en vecka tillbaka slurkar jag grönt te om eftermiddagarna - jag är en periodare vad gäller det där med te-lust. Och inbillar mig självklart att jag dessa dagar är jättnyttig...
ROLIGASTE: Att höra Lillan försöka hänga med pâ Imse vimse spindel. Det är inte lätt att hâlla ordning pâ fingrar, svenska, boken hon läser i samtidigt som hon sjunger (Vi sjunger, där "sin"-(=spindel)-sidan mâste vara uppe). Men hon lyckas än sâ länge pricka in bort och igen.
FAVORIT: Idag är jag fullständigt charmerad av ovan nämnda flickebarn.  
KÖP: Lunch ute med familjen, där Lillan bevisade att Människan är hundens bäste vän. 

(Svârt att säga vem som var lyckligast, grannbordshunden Mérine eller Lillan, över alla brödbitar som flög över golvet...)


Samt ovan nämnda blommor.

Klart hon var stolt!
 KLÄDSEL: Klänning och polotröja. 

LÂT: Imse vimse.
ORD: Fleurs!
HUMÖR: Förväntansfull.

Stockholmstips?

Hm. Om man kommer ha lât oss säga en förmiddag typ den 10e mars att ägna helt fritt i den kungliga huvudstaden, har nâgon nâgra tips pâ vilka aktuella eller dâ aktuella utställningar man inte bör missa?

Stort tack!

Irina Werning - tiden som gâr.

Tiden som gâr, alltid lika fascinerande.
Upptäckte via länkar via bloggar via tidningar Irina Werning, argentinsk fotograf.
Kolla in hennes projekt: Back to the future.

Kan inte se mig mätt!

Foto: Irina Werning. FLO, MARIA & DOLORES IN 1979 & 2010.

Thelonius Monk - miiiiik!

Frân sängkammaren hörs ett jublande: miiiiik! (musik).
Tvâ varelser tittar pâ dokumentären Straight no chaser, om Thelonius Monk av Charlotte Zwerin (producerad av Eastwood).

Jag skulle gärna krypa ned och se om den, jag med.

Sanslöst imponerande. Sättet den mannen ÄR i sin musik.

Extrait.

Day 6 - a book that makes you sad

Pfff. Fyrtiotre minuter âterstâr av det femte dygnet av de trettio under vilket jag ska spotta ur mig en bok som gör mig ledsen.
Har precis kommit hem frân Colin Firth's tappning av den stammande kungen (lite smâtrevligt lângtrâkig, men, in the end, en riktigt fin film) och börjar kanske komma i stämning.

Men ledsen? Jag tar idé-associationernas väg och tänker att jag alltid blir sâ nedstämd när jag pâminns pâ att vi mâste dö (visst lâter väl det ömkligt sentimentalt? men ändock sâ sant) ledsen och nedstämd och därifrân kan jag fundera pâ den bok jag senast läste ât det hâllet och det var inte igâr, men dâ jag gjorde det var det Ro utan âror av Ulla-Carin Lindquist, ni vet det blonda nyhetsankaret i Rapport som i alla âr utstrâlade styrka och kontroll.

Pâ bokens baksida finns stâr det:

"Jag känner djup sorg över allt jag inte kommer att fâ uppleva. Jag är bedrövad för att jag snart kommer att lämna mina fyra barn. 
Samtidigt känner jag en stor lycka och glädje över allt jag upplever just nu. Flera gânger varje dag fylls mitt hus med skratt. 
Lâter det märkligt?

Samma dag som hon skulle fira sin femtioârsdag fick TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist sin diagnos, ALS. Det är den värsta av alla neurologiska sjukdomar. Den saknar bot och leder snabbt till döden. Ro utan âror är skriven under den korta sjukdomstiden. Här skildrar författaren sina upplevelser stâlld ansikte mot ansikte med döden. Men det är ocksâ en bok om kärlek och en djup förbundenhet med allt levande".

Och det var det. Och jag minns att jag läste den mitt i en period dâ jag reste som en idiot, tog flyget tvâ ggr i veckan, dâ jag kände att kroppen inte riktigt orkade med och i alla fall inte skulle kunna göra det länge till och hur jag läste hennes vittnesmâl (fritt ur minnet) om att "jag som alltid tyckt om att ha mycket att göra, gärna lite för mycket, som pusslat och trixat och flugit och alltid varit pâ sprâng fick ett slag i ansiktet och en order om tvärstopp". Och jag skrämdes.

En annan bok som gjort mig ledsen de senaste âren, för att följa samma trâd, var Tre dagböcker, där Ingmar Bergman, hans fru Ingrid och deras dotter, Maria von Rosen, alla tre vittnar om tiden innan Ingrid Bergman dog.

Fast. Ledsen? Jag vet inte om det är rätt ord.

Litteraturquiz IV

Jojo, pâ nâgra minuter knäcktes det sist - Fiesta, the sun also rises, av Hemingway; entusiasmerande läsning och jag hâller med Bengt: mästerverk. Aldrig hade jag trott att en roman skulle fâ mig att fundera pâ om det kanske fanns mer att hämta i tjurfäktning än jag under hela min uppväxt trott (jag säger inte att jag är för det, har aldrig sett nâgon och är i princip emot, men här fick jag inblick i vad som förtjusar).

Hursom. Medan jag är i Paris fâr ni fundera pâ det här - den bok jag just nu läser och jag tycker den börjar sâ fint.

För hjärtat är livet enkelt: det slâr sâ länge det kan. Sedan stannar det. Förr eller senare, en dag som alla andra, upphör den dunkande rörelsen av sig själv och blodet börjar rinna mot kroppens lägsta punkt, där det samlar sig i en liten grop, väl synligt utifrân som ett mörkt och svampigt omrâde pâ den allt vitare huden, samtidigt som kroppstemperaturen sjunker, lemmarna stelnar och tarmarna töms. Förändrignarna dessa första timmar sker sâ lângsamt och fullgörs med sâdan säkerhet att de nästan fâr nâgot rituellt över sig, som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen's agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, dâ de alltid väntar till dess att livet har dragit sig tillbaka innan de sätter igâng sin invasion av det nya landskapet. 

Tidsbrist förhindrar besök hos Xingjian denna gâng.

Imorgon bär det in till Paris igen och tänk, tänk, tänk om jag haft lite tid över, dâ hade jag sett till att komma iväg och se det här. 

Gao Xingjians tusch- och bläckteckningar. Nobelpristagaren i litteratur 2000. Mannen bakom tegelstenarna, som behärskar mycket mer än prosan.

Det förträffliga är dock att utställningen just förlängts till den 5e mars, sâ jag bör kunna fâ till det, och ingen vore faktiskt gladare än jag! Vilket ni kommer att förstâ inom mycket kort.

Ângesten.

Blicken.

Världens slut.

Tvâ nyheter: vârpiff och Storvargas

Vârfärger pâ bloggen, för att matcha krokusarna som stâr sig gröna och granna nere pâ gârden.

Vârhög pâ köksbordet, vi är tvâ Vargasfan är i huset...

En rolig bok

Nu vet jag en som fick mig att skratta, ofta. Jonathan Coe - What a carve up! Eller Testament à l'anglaise, som är dess franska titel. Huggsexa, pâ svenska.

Scenen med kalven är en av de oslagbara (och apropâ att riktigt bra böcker i allmänhet gör en glad sâ är ovan nämnda en dubbel vinnare - bättre nutida samhällssatir fâr man leta efter, här den engelska efter-Thatcher-perioden, med staten som abdikerar vad gäller i stort sett allt och denna abdikations konsekvenser - samtidigt som det är rena Agatha Christie atmosfären i ett gammalt slott...).

Samma bok har redan nämnts exempelvis här (och apropâ det inlägget sâ var Regnboken istället en av dem jag inte lyckades läsa klart).

Day 05 – A book that makes you happy

Idag är det alltsâ dags för en bok som gör mig glad. Glad. Det är ju en ganska klurig frâga - det mesta som är bra gör en ju glad, men jag antar att det här är att tolka "smalare"? Nâgot som (nästintill) fâr en att skratta? En rolig bok, alltsâ? Jag tror jag mâste tänka lite mer än väntat. Âterkommer.

I väntan pâ mig - kommer ni pâ nâgon bok som bokstavligen fâr er att skratta?
(jag minns att jag läste en för inte Sâ länge sen som faktiskt fick mig att skratta högt, men minnet av den ligger nâgonstans i ett hjärnhörn frân vilket jag just nu inte fâr upp den).

Svart svan, vit svan

Det blev inte häromkvällen, men ikväll.
Mycket kan man säga, men jag tycker Natalie Portman är väl värd allt beröm (och det är âter bekräftat: oj, vad hon är vacker).
Bättre än väntat, även om lika mycket kitsch som jag väntat mig, men ocksâ bättre använt än väntat.
Jag har faktiskt lite ont i magen. Spänningsvärk. Kanske dock ocksâ av faktum att det igen blivit kallt och att jag inte hann med i den svängen.
Precis en sâdan film den det roar kan skriva kilometrar om, men jag säger istället att, utan att vara ett mästerverk, är det inte alls borttappad tid att se den.

Och lite hade jag önskat att jag ikväll varit femton, för hade sâ varit fallet tror jag att jag skulle sett en mycket märkande film.

Day 04 – Favorite book of your favorite series

I serien 30 days of books har vi nu nâtt favoritbok i favoritserien och jag säger som Annannan: det var väl ett jäklans tjatande om serier här?

Hursom. Eftersom favoritserien blev Prousts spaningar mâste jag ta mig en funderare om vilken som är min favorit, och det är ju inte helt lätt. I mycket dâ det ju inte rör sig om "del ett", "del tvâ", "del tre", men ett livsförlopp som sakta rullas fram.

Sâ jag rör om lite i grytan och istället för favoritdelen nämner jag den som genast dyker upp i skallen pâ mig: Albertine disparue (och säg, är inte Albertine ett fantastiskt fint namn? pâ franska klingar det till den grad att jag tänker att i ett annat liv där jag hade ett tiotal döttrar skulle en av dem helt klart sprungit runt och lystrat till Albertine). Eller La fugitive, som dess verkliga titel är: Rymmerskan, pâ svenska.

La fugitive. Som jag nâgot âr efter läsningen fick tillfälle att delvis läsa om dâ den var del i terminskursen intitulerad "La Melancolie" och jag blir igen avundsjuk pâ mig själv över de âr jag ägnade pâ Sorbonne endast omgiven av fransk litteratur och franska sprâket i alla dess faser. Kursen "La Melancolie" är ett perfekt exempel pâ litteraturstudieupplägget här - en klok professor närmare sjuttio pratade allt frân humören, bland vilka melankoli, och parallelläste Albertine disparue där unge Prousts melankoli är frammanad av, just det, den försvunna Albertine, Montaignes flykt in i böckerna mellan sina uppdrag som borgmästare i Bordeaux, Baudelaires melankoliska anda när han beskriver hur det Paris han känt sakta försvinner ut i intet (minns ni svanen som valsar i gyttjan utanför Louvren när Haussmann krossar det som varit och halva Paris ligger i gatuarbete?). Och oj sâ mycket annat.

Melankoli var det. Uppblandat med väldigt mycket tacksamhet.
För övrigt är ju Prousts titlar oerhört vackra i allmänhet.
I skuggan av unga flickor i blom - A l'ombre des jeunes filles en fleurs.
Eller Den âterfunna tiden.

Avundsjuk pâ mig själv och avundsjuk pâ alla som har läsningen framför sig! (Tänk sâ det kan gâ med ett enkelt inlägg pâ temat favoritseriebok...).

Bloggkärlek - Lars H. Gustafsson

Bloggkärlek är ett sâ konstigt ord, men i detta sammanhang tycker jag det passar väldigt bra för jag är sâ glad att jag via Jenny Maria för ett tag sedan hittade till Lars H. Gustafssons blogg. Han skriver alltid lika precist, rättvist och lugnt.

Hade tänkt länka till inlägget Det handlar om rättvisor, och om den hoppingivande tanken att politiker pâ mycket hög nivâ börjar fundera i macroekonomiska termer där ett land med större ekonomisk jämlikhet stâr sig starkare i blâsten om den revolutionära eller ekonomiska krisblâsten kommer än andra med vidare klyftor, men lâter er istället scrolla ner till det för att inte lâta er missa de andra tänkvärdheter som publicerats därefter runt barnfattigdom och âtgärder inom frâgan mobbing i skolan.

Tre saker som rört upp mitt inre under dagen.

1. När stora matkedjan än en gâng försöker luras (det är rea, det är halvapriset, vid kassan dras inga 50% bort, varför dras inte halva priset bort? Oj! Vad konstigt, ja sâ är det ibland och dâ fâr ni gâ till service kassan när ni betalat sâ betalar de tillbaka den summan, jag kan tyvärr inget göra. Hej service kassan! Jag tycker nog ni borde informera om att alla era reapriser inte automatiskt dras bort i kassan. Kan vi ju inte eftersom det inte alltid är desamma... Men dâ tycker jag ni borde skriva en stor skylt att det kan vara sâ att automatiken ej är automatisk och... Asch, säger maken, det är ingen idé... Sen var jag arg resten av hemfärden för jag tycker visst det är idé och Arrrrgh att utnyttja folk pâ det viset, själv dör jag inte ekonomiskt av det, men mânga som redan ligger i gränslandet gör det).

2. Att unga flickor kan dödas, som flickan i Paris vi pâmindes av imorse. Själv hade jag kunnat vara död fem gânger om och jag undrar om jag nâgonsin själv kommer mäkta med att ge min dotter den friheten och pâ sâ vis lâta henne riskera sig dö lika mânga gânger.

3. Finaste barnmorskan som sagt till min syster och man apropâ hemtagande av ny bebis och liten tvâ och ett halvtârig storebror som inväntade detta med orosblandad spänning, att: "Klart det är konstigt, det är ju lite som om du, mannen här, kom hem till kvinnan här med en annan kvinna och sa att: Hej, det här är min andra fru som frân och med nu ocksâ ska bo här, men jag älskar dig ändâ, jag lovar". Tycker jag var fint och mycket mâlande sagt.

Fyra var de faktiskt, sakerna, och den fjärde, om man nu kan fâ kalla en man en sak, är Börje Ahlstedt, för jag har idag tänkt en hel del pâ Börje Ahlstedt frân och till under hela dagen. Som jag nu ska âtervända till bums. Gokväll!

Day 03 – Your favorite series

Vad kul! Fler hoppar pâ listan. Och här. Och jag hâller med om att vissa "dagar" är fânigare än andra, eller kanske snarare än fâniga sâ vänder sig flera mer till mitt yngre jag än mitt vuxna?
Sâ exempelvis dagens "favoritserie"? Hm?

Eller jo, nu vet jag ju: Pâ spaning efter den tid som flytt - Proust drog ju dit med en sjujäkulens till serie, och fantastisk läsning utlovas för de som ej än gett sig pâ mastodontverket (som läses betydligt lättare än vad ryktet ofta säger... som det väl kanske ofta är? även om det är förträffligt, dock, att ha mycket tid att ägna det när man väl gör det och kunna tillâta sig att njuta av parallelvärlden till fullo).
Och i och med att jag skriver detta tänker jag att jag ju egentligen önskat att fler gav sig pâ liknande "serier", för är man väl fast är det en ganska fröjdfull känsla att fâ följa personerna inte bara sida efter sida, men bok efter bok, âr efter âr. Som en bra bok som, just det, inte tar slut.

Till minne

Ibland fâr man ett mail med information som bränner. Idag detta.
Till minne av Sanna Zetterlund.

Förr var jag randiga knästrumpor och rött läppstift.
Darrig på handen när jag tände en cigarett. Sökande,
letande, klyschigt tonårsförvirrad.
Förr var jag smygande på tå förbi mammas sovrum.
Skrikande, tvärförbannad på en oförstående värld.
Förr var jag skrattandes på knubbiga barnsben, naken med
solhatt och plaskandes i iskallt vatten. Lyft av pappa mot
en himmel utan slut, utan slut på möjligheter som jag
struntade fullständigt i.
 Nu är jag inbillat vuxen, men fast i gråzonen mellan
den unga flickans oskuld och den mogna kvinnans val.
Skrattande och kisande bakom det glittrande ölglaset.

Ur Evighets sekund
Sanna Zetterberg

Kort Bokenkät - Börje berättar

Titel: Frân min loge pâ Dramaten 
Författare: Börje Ahlstedt / Lena Katarina Swanberg
Just nu pâ sidan: 113 av 233
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:

Börje Ahlstedts memoarer blev en av mina födelsedagspresenter och nu februariläsning, och, som jag skrev dâ, kunde jag bara inte tänka mig att det inte skulle vara intressant, och min intuition gav mig rätt: Memoarerna kan säkert irritera, mig intresserar de. Dels hans skâdespelarliv, givetvis, och som jag gärna skulle läst och förmodligen väntade mig än mer detaljerat om, men där bla hans nattliga telefonutbyten med Astrid Lindgren efter att ha gjort bort sig i TV inför barn gör läsningen självutlämnande värd. Och för en Ingmar Bergman beundrare ger han mig vittnesmâl frân sitt hâll, Ingmars övervakande (mer än vakande) skugga som smyger omkring lite pâ varannan sida hittills. 

Det senaste jag sâg Börje Ahlstedt i var Larmar och gör sig till, där Bergman har just Ahlstedt att tacka för mycket. Där slutorden rymmer sâ mycket, men inte skulle rymt sâ mycket med vem som helst som ordens uttalare. Man kan säga vad man vill om ego och annat, men i just fallet om memoarer är det som främst intresserar mig att han är och varit en stor skâdespelare - och det skâdespelarliv han levt och här berättar om. Där just egot oftast är mindre självlysande än den mindre människan som vill spela sin roll väl. Det som sâ stört mânga kritikers läsning kan jag gissa mig till i kanske tre paragrafer hittills, i övrigt (förutom nâgra namnsläpp han kanske kunde lâtit bli) tycks mig memoarerna ganska sâ ofientliga (om nu det är en kvalitet?). 

Betyg frân 1 till 5: stark trea

 Larmar och gör sig till

Saraband

Hur gick det sen?

I september ställde jag frâgan: Pilates, kan det vara nâgot?
Nâgra personliga tränare hittades ej, däremot googlades det vilt efter en DVD att köpa hem och tillslut hittade jag en som verkade lovande frân ett center i New York. Nâgra klick senare var det bara att vänta.

Och jag väntade. Eftersom ingen sällan är hemma om dagarna (nâja, dessa dagar mer än i höstas) hade jag bett om leverans till butiken. Ytterligare nâgra veckors väntan senare frâgade jag: Hrm, hrm. Du har möjligtvis inte sett en DVD med Pilates komma förbi här?
Nej. Eller... jag slängde nâgot som kom för ett tag sen, jag trodde det var nâgon reklamgrej...

Sedan dess har inget skett, och nu är det mao bara att börja om. Har nâgon vidare tips mottages dessa tacksamt!

Magiska ögonblick (med Lillan) - 2

Som tur är räcker det oftast att leka maison nâgra minuter för att lugna den värsta lusten, sen har hon nog av mig (mitt val och motto: hellre hjälpa till i ett fâtal minuter än att stâ ut med skrik i fler). 
Och som tur är, framför allt, hittar jag henne fortsatt allra oftast lite senare sâhär. 

(Obs. Bilden är inte arrangerad :-)). 


(Gud... Vad jag hatar smiley's. Men här kändes det nästintill befogat).

30 days of books - Day 2

I serien 30 days of books lyder Dag 2:s rubrik: A book that you've read more than 3 times.

Och dâ mâste jag ju fundera. Mer än 3 gânger. Det är mycket det. Och luktar mer barndom/tidiga tonâr än de senaste âren.

Emily-böckerna av L.M. Montgomery kom nog upp över 3-gângers-gränsen. Âhhh. Vad jag älskade Emily's sorgliga och underbara värld. Med Vinden och Glimten som barndomskompisar. Med den förlorade pappan (och sedan länge förlorade mamman). Med luggen som klipptes och som ângrades att ha blivit klippt och därför, i paniken, klipptes av till rötterna och över vilken det sedan gräts mânga târar. Och kamraterna (kamrater!, förresten. Typiskt barndoms/tonârs-läsnings-ord, visst?). Ted, konstnären, Ilse, skâdespelerskan. Och alla de andra. Âh.

En annan som senare kanske inte kom över gränsen, jag minns faktiskt inte, men förmodligen nâdde den nog ändâ 3 gânger, var Den goda viljan av Ingmar Bergman.

Magiska ögonblick (med Lillan)

AMO skrev igâr i sin serie "Egentligen är jag rätt trött pâ allt barnsnack men..." att "det är inte helt smärtfritt när Lil'bro ska leka med lego (...) Fast mest frustrerande är nog att han kräver att vi ska pilla fast legobitarna åt honom".


Här har varit mycket lego, men just nu finns det bara en sak som gäller: Maison (m'zââââ). Huset. Som dessutom är en c'dâ papa - en cadeau, present, frân pappa - vilket givetvis gör det hela än mer oemotstândligt. Dock är det inte absolut samma pappa som främst blir kallad till delad lek med detsamma.

Fram tills för en vecka sedan, innan Huset inträdde i huset, sov Lillan gott fram mot niosnâret, ofta efter. Varje morgon. Nu är det sju, halv âtta som gäller - alldeles för tidigt för undertecknad, som starkt misstänker att det är lockelsen som spökar. "Ok, du fâr sova inne hos oss om du Lovar att du sover ett tag till, det är mitt i natten", hör jag mig säga när jag sömndrucken hämtar den gallskrikande (allt för att själv fâ sova vidare). 

En halvtimmes madrasstuds senare.  "Mamaaaaaan ! M'zââââ!". 

Och likt AMO säger jag: Nej. Jag tänker inte alls gâ upp och leka nâgot maison med dig. Gâ och lek själv. Med min bestämdaste röst. Vilket hon gör. Tills hon fem minuter senare är tillbaka, med sin allra bestämdaste röst. M'zâââ, maman. 

Nej, jag tänker faktiskt inte leka maison med dig.  En mening jag upprepar, gâng pâ gâng, som ett mantra, pâ väg frân sängen till kaffemaskinen.

Trodde du ja! sa Lillan.

(Och rubriken hämtas frân den stolte fadern som i liknande ögonblick leendes mumlar: Visst är väl detta ett av de magiska ögonblicken du menade när du först pratade om barn...?).

Hurra!

Jag: "Hej syrran, läget".
Hon: "Jorâ, bra, ligger här och vilar lite".
Jag: "Härligt, är du bättre frân förkylningen idag?"
Hon: "Ja, lite och nu väntar vi mest pâ bb plats...".
Jag: "Va? Wah! Är det dags att âka in alltsâ? Men oj och här ringer jag och..."
Hon: "Nej, nej, eller alltsâ. Mamma har mao inte ringt dig än? Det kom en liten tjej här i morse".

"Ligger här och vilar lite".

Lillan 2: Välkommen till världen! Grattis föräldrarna! Livet! Jag är rörd.

Day 01 – Best book you read last year

Lât oss börja med en gâng. Bästa boken förra âret? Hm. När jag ögnar igenom läslistan inser jag hur svârt svaret är, dâ ingen ter sig självklart mer lysande än de andra i mängden. Hade omedelbart Den stygga flickans rackartyg av Vargas Llosa pâ tungan, men sâg sen att den faktiskt bara inleddes i slutet av âret och avslutades först i Januari. Men jo. Vi kör pâ det.

30 days of books

Detta hittade jag just hos Bokhora och det verkar väl som en ypperlig idé i dessa dagar av lâgvattensmärkning?

Det handlar alltsâ om 30 dagar om böcker enligt nedan förutbestämda lista. Enligt undertecknads regler fâr man köra i hur mycket oordning man vill, man fâr hoppa över, man behöver absolut inte ta en om dagen osv. Sâ: Varför inte?

Day 01 – Best book you read last year
Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times
Day 03 – Your favorite series
Day 04 – Favorite book of your favorite series
Day 05 – A book that makes you happy
Day 06 – A book that makes you sad
Day 07 – Most underrated book
Day 08 – Most overrated book
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Day 10 – Favorite classic book
Day 11 – A book you hated
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore
Day 13 – Your favorite writer
Day 14 – Favorite book of your favorite writer
Day 15 – Favorite male character
Day 16 – Favorite female character
Day 17 – Favorite quote from your favorite book
Day 18 – A book that disappointed you
Day 19 – Favorite book turned into a movie
Day 20 – Favorite romance book
Day 21 – Favorite book from your childhood
Day 22 – Favorite book you own
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read
Day 25 – A character who you can relate to the most
Day 26 – A book that changed your opinion about something
Day 27 – The most surprising plot twist or ending
Day 28 – Favorite title
Day 29 – A book everyone hated but you liked
Day 30 – Your favorite book of all time

Odiskutabelt.

Filmtips inför ikväll?

Black Swan eller Rio Sex comedy, nâgon som vet?
Har lite dâliga aningar angâende alternativ 1, men kanske har jag fel, och sex i Rio... Tja?

Litteraturquiz III

Bah - detta är en sâ märklig vecka, sâ lât oss avsluta den officiella arbetsveckan med följande reslust:

The Ledoux-Kid Franci fight was the night of the 20th of June. The morning after the fight I had a letter from Robert Cohn, written from Hendaye. He was having a very quiet time, he said, bthing, playing some golf and much bridge. Hendaye had a splendid beach, but he was anxious to start on the fishing-trip. When could I be down? If I would buy him a double-tapered line he would pay me when I came down.
    That same morning I wrote Cohn from the office that Bill and I would leave Paris on the 25th unless I wired him otherwise, and would meet him at Bayonne, where we could get a bus over the mountains to Pamplona. The same evening about seven o'clock I stopped in at Select to see Michael and Brett. They were not there, and I went over to the Dingo. They were inside sitting at the bar.
   'Hello, darling'. Brett put out her hand.
   'Hello, Jake', Mike said. 'I understand I was tight last night'.
   'Weren't you, though', Brett Said. 'Disgraceful business'.
   'Look', said Mike, 'when do you go down to Spain? Would you mind if we came down with you?'
   'It would be grand'.
   'You wouldn't mind, really? I've been at Pamplona, you know. Brett's mad to go. You're sure we wouldn't just be a bloody nuisance?'
   'Don't talk like a fool'.
   'I'm a little tight, you know. I wouldn't ask you like this if I weren't. You're sure you don't mind?'
   'Oh, shut up, Michael'. Brette said; 'How can the man say he'd mind now? I'll ask him later'.
   'But you don't mind, do you?'
   'Don't ask that again unless you want to make me sore. Bill and I go down on the morning of the 25th'.