Alla dessa listor! Mitt land passar mig som handsken.

Jag vill verkligen göra en, jag med, men det fâr bli imorgon, med mer listhumör som det brukar vara, dagen efter.
Hursom. Pga eller tack vare alla andras - tror jag - fick jag lust för omflytt. Ett skrivbord in i sovrummet, medans nattduksbordet (?? stavning??) fick in till lillans där det blev en utmärkt liten hylla; i skrivbordslâdorna som var tvungna att tas ut för att lyckas flytta pâ skrivbordet pâ en mans hand (även om det är tu, men bara en man, right), fanns mycket smâtt och gott. Bla kort pâ gamla verk och jag blev steg ett, nostalgisk.

När jag väl fâtt detta pâ plats kunde jag lägga lillan och tog mig upp pâ vinden. Obs! Vi har en vind och lyxen att ha en vind - om än en liten vindtjosan som är oisolerad, väldigt basic, men ändâ, en vind där man kan samla saker. Bla stâr där en mans verk, en man som lever mig väldigt nära, och som jag insâg (verken alltsâ) levt alldeles för lângt frân oss pâ sistone. Sprang alltsâ upp. Och hittade inte det jag ville hitta. Sprang ned igen, men med ett fotoalbum  som pâ nâgot sätt hamnat där.

Som visade sig  vara 2002/2003. Sommaren 2002, hopp jul 2002, nyâr - ett kort - , vârvinter 2003. Och det slog mig att jisses: vilken mellanperiod. Allt. Samma man, visst. Samma viljor, visst. Men tack gode gud att saker och ting ändrats: det var sâ mycket slutet pâ nâgot, utan nâgon början, än, pâ nâgot annat.

Det känns redan S lângt bort. S mycket som hänt. Bland annat, bland det viktigaste, att vi flyttat hit, efter vâra tio âr i Paris.

Sâ: i brist pâ lista, som, vem vet, kanske kommer imorgon, här kommer en liten snabb överblick över min tacksamhet. För jag lever pâ min plats pâ jorden. Det vill inte säga lite. 

17.30. Jag har precis väckt lillan för vi mâste springa iväg och göra nâgra inköp om vi vill att i alla fall nâgra symboler infinner sig. Hon mâste först ta tiden att beundra sin nya tavla, vilken hon inte vet finns sedan länge men bara undangömd som sâ mycket annat.

Pekar och pekar; ljuder och ljuder. Och upprepade det till den stolte faderns häpnad när han, och vi, kom hem och han fick samma vittnesmâl om och om igen. Du berör mig.

Vi springer ut. Klockan är halv sex. Ofta stänger till min häpnad enda snabbköpets alkoholavdelning kl 18 dagar som denna och jag har ingen lust att springa in dit; stegar därför vidare, snabbt, snabbt, till en av vinhandlarna, som jag hoppas har öppet till âtminstone 18 - om inte, om jag gâr snabbt, hinner jag dit och vända och ändâ in till den nästintill stormarknaden. Men hoppas, hoppas.

Pâ vägen dit: denna manège. Karusell. Ungefär exakt samma finns överallt i landet, men de är sâ fina att de är värda en liten uppstanning - under vilken man undrar: vore jag liten just nu, vore detta en av de saker man beundrar till sin död, eller istället, tvärtemot, en av alla dessa saker som för alltid bär med sig en smâbitter smak, en liten besvikelse; man väntade sig sâ mycket, det gav sâ mycket mindre...
Lillan och jag stegar vidare; jag stegar, hon ljudar, i sin sits.

Vi hann in - vi har den charmigaste vinhandlaren i stan, höll jag pâ att säga. Kanske den charmigaste i västra delen av landet, till och med?

Här har vi hunnit till fiskaffären. Klockan är sju och vad man ser här, även om inte bra och tydligt: till höger: tvâ lastbilar där det är full action; fat pâ fat av ostron, humrar, krabbor, kräftor, allt detta förbereds allt eftersom beställningarna rullar in. Och de rullar in - vi är inte sist, ânej!

Till höger fiskaffären själv. 

 

Frân andra hâllet. En man inhandlar sina ostron av en annan man - till höger ses kartonger, eller snarare träaskar, fyllda av dem. Ostronen.

Vi handlar: ostron, hummer, langouste, havskräftor. Citronen fâr vi pâ köpet, aiolin likasâ. Vi har inte plats för nâgot färdigt fat, lillan och jag är till fots. En plastkasse blir utmärkt, tack - jo jo, det är helt säkert: släng ned allt i en plastkasse!

Vi skyndar vidare. Alldeles intill ligger bästa bageriet i stan. Bästa. Inte bara bageriet men även konditoriet, om man vill ha till en exakt översättning. I stan finns tvâ konditorer. En med lokal succé, en med lokal OCH internationell succé. Givetvis har den med endast lokal succé mer succé bland de lokala. Den inhemska avundsjukan är inte bara nâgot som är svenskt. Och jag tackar gudarna för färskt, gott bröd, samt gudomlig efterrätt. Klockan har hunnit bli kvart i sju.  

Jag känner maken, jag känner mig. Vi kan bli svinhungriga och innan ostronen är öppnade kan vi ha hunnit bli galna. Pâ varandra. Det vill vi inte. Sâ, jag fâr med mig en liten "cake" med oliver frân charkuteriet. Hade jag inte redan köpt en massa skaldjur kunde jag fâtt med mig bâde det ena och det andra härifrân.

Inom parentes: Lillan, som den äkta halvfransyska hon är - Fransyskan F - älskar bröd. Knorrerier finns inte sâ länge det finns bröd. Världen kan fâ ramla i bitar sâ länge det finns bröd.

I höger hand, bröd; i mitten, en nöjd lillan.

Pâ hemväg sâg vi ocksâ vad staden kommer se utsom inom kort, sâ snart spârvagnslinjen äntligen är klar. Än sâ länge befinner sig stadens huvudplats i fängelse. Bakom galler. Men snart sâ.

Ja snart kommer även denna fina teater ha en enorm esplanad framför sig. Obs, pâ riktigt är skenet KNALL rosa, här endast svagt.

Blomsterhandlar'n, glömde ju blomsterhandlar'n! Även den, öppen, runt sju - allt hinns med.

Allt. Det är sâ BRA att ha hittat en plast för en sân som mig som alltid är ute i sista minuten men där det inte gör nâgot, för allt finns även i sista minuten, man skulle tom kunna säga att det inte alls är i sista minuten men fullkomligt normalt.

Och hemma var vi. Och snart ât vi.
Och jag tänker: hit var vart jag ville komma, hit var var jag hoppades hitta hem.
Det gjorde jag. Verkligen. Det passar mig som handen handsken och jag är sâ tacksam.
Det är Mitt.

Och i väntan pâ äkta listor: Ett riktigt Gott Nytt Âr!

Jaha, är det idag?!

Han (efter att ha öppnat datorn): Jasâ, det är den 31 idag?!
Hon: Jo.

Hon inom sig: Jomen, man ska ju leva i nuet, det ska man. Och du borde förmodigen vara tacksam över att leva med den som skulle kunna hamna i Guinnes rekordbok under rubriken morgondagen, finns den?

(Vilket dock har sina tydliga för- och nackdelar. Exempelvis om man vill att denna dag som pâ alla vis är relativt lik alla andra dagar pâ âret ska likna ârets sista dag âtminstone minuterna före tolvslaget, sâ är det upp till en annan att arrangera symbolerna och om man vill det eller inte är ju helt klart ett mycket strategiskt, kanske till och med filosofiskt val, det är det. Och - det valet passar mig alldeles, alldeles, utmärkt!).

5 tankar av blandad kaliber, sâhär näst sista dagen.

1. Haha - NU efter ungefär tjugo försök har jag lyckats klistra in knuff.se länk eller vad det heter pâ rätt ställe i HTML koden och detta utan att samtidigt lyckats radera övriga bloggens innehâll. Ibland undrar jag hur man kan vara sâ oteknisk och samtidigt ha sâ mânga tekniska saker i sina ägor?

2. Ikväll funderar vi pâ att gâ och se Avatar, vi har tom fixat barnvakt, vâr supergulliga ryska Elena, fast särskilt vâr är hon ju verkligen inte, men däremot jättegullig, sâ vi har mer än att funderat pâ. Slag i saken. Nu hoppas vi bara pâ att man fâr lite samma wow upplevelse av denna som jag minns att vi fick när vi sâg första Harry Potter filmen och dâ tänkte att shit: liknande flyga-kvast-tävlingar skulle man aldrig kunnat filma för bara nâgot âr sedan (vilket idag känns väldigt passé, sâ fort gick det med det).

3. Fy sjutton vad Megan Fox är snygg! Avundsjuk är jag sällan, inte nu heller, men tänk vad roligt det kunde varit ändâ!

4. Helt annat och helt annan viktighet. Vi fick igâr reda pâ att makens käre farfar gick och dog den tjugofemte pâ morgonen, efter nittiosju mer eller mindre lyckliga âr pâ jorden - i alla fall väldigt mânga till antalet och i alla fall ohyggligt spännande och evenemangsfyllda. Jag vore nöjd med en tredjedel (inte av antalet, dâ vore det ju redan kört, men av innehâllet). Han ska kremeras imorgon och vi kan inte vara där - men jag tycker det är sâ fint. Bli kremerad den sista dagen pâ Tvâtusentalet efter att ha trott sig spendera sina sista sex mânader pâ ett fancy hotel i Vien. Hans liv är en bok av Thomas Bernard som bara väntar pâ att bli skriven.
Hursomhelst, pga av detta vaknade vi idag med lätt huvudvärk för igârkväll var vi ju tvungna att skâla i champagne för denne gamle man och för hans resa mot nya mâl. En skâl blev tvâ och till flaska under det att vi mindes honom, hans del i makens liv, den fantastiska paradvâningen mitt i Lyon som nu tyvärr kommer bli sâld innan ögonen êns hunnit bli torra. Men huvudvärken, den var han sâ värd sâ, käre J. Vi har nu beställt blombud för imorgon, trettio höga, vita rosor, blandat med en massa grönt. Det tror jag blir fint och värdigt.

5. Lokalerna för den butik jag är delägare i ägs av en annan nästintill-hundra-âring, Mme P., 97 ocksâ hon. Hon stapplar pâ, dag ut och dag in; talar om för mig varje gâng vi ses, med samma engegemang, hur trevligt det var när hon var i mitt hemland en gâng i sin ungdoms dagar, med sin numera sedan länge döde man. "J'ai été dans votre pays, vous savez, avec mon mari, et...".
Häromdagen var hon förbi för att lämna den mânatliga handskrivna kvittensen pâ hyran till maken och förklarade dâ hur hon nu nästan inte sâg ett jota längre, mörkare och mörkare för var dag, att det verkligen var kolossalt irriterande och att hon därför var lite nere för stunden. Tror jag det, för jäklar vilken krutkärring - hon bor en vâning upp, i samma hus som butiken, världens brantaste trappa, och när jag för snart ett âr sedan varit upp för att presentera lillan och skulle till att gâ, skrek hon efter mig:
- Akta dig nu i trappan, kära du!
- Akta mig, hojtade jag tillbaka, klarar ni det dagligen, sâ ska väl jag, nu?
- Jamen kära hjärtanes, det är ju inte samma sak, jag är ju van.
Mme P.'s liv är inte en roman av Thomas Bernard, men en roman, det är även hennes. Mâste fundera lite pâ av vem. Men det mest viktiga: Jag mâste ta med mig lillan upp till henne nu i dagarna, innan det är försent, även där.

Nu mina vänner är det dags för kaffe.

Godmorgon

Och god...

Fortsättning.

I svenska republikanska och revolterade poeters sällskap

Stâr det som artikelrubrik pâ Le Monde's sida idag*; ja tänk vad man kan missa när man bort borta och tänk vilken tur att uppmärksamma journalister hjälper en att ta igen liknande evenemang.

Inte hade jag läst att man utlyst poesitävling för sessans bröllop med Westlingen.
Och inte hade jag hört om de revolterade svenska poeternas utfall.
Märkligt tyst pâ bloggar runt om i landet - eller är det bara jag som inte läst dem där det skrivits om dem?
Eller är det för länge sedan? vad vet jag, vad vet jag.

Lite kul är det dock att läsa Jacques Werup uttala sig i ord som: "Glöm att du nâgonsin träffat mig".

Nästan lite gulligt ocksâ, tävlingen. Som i en sensmoralisk saga - för visst är det ovanligheter att en galleriansvarig i ett kungarike utlyser poesitävling för att fâ fram en "kort vers om kärlekens mysterier", som ska läsas utmed en av stadens paradgator, Strandvägen, dagen D, för att sedan skänkas som bröllopsgâva till de lyckliga tu.
Och visst är det oväntat att tjugo av trettio tilltalade säger ett kort men bestämt, nej tack?
Lite trevligt - osvenskt, pâ nâgot vis.

Man tänker sig lite Alan Rickman i rollen som Mârten Castenfors, med en lilja i knapphâlet.

Alternativt om man vill ha en mer naiv eller Östermalmig framställning.

Rollen som Jacques W., som man dessutom gärna skulle se utvidgad till ledare för sällskapet, skulle med gott resultat kunna axlas av franske Albert Dupontel.

 

Som man för övrigt kan se ett klipp med här - där han i direktsändning med all rätt blir sabelens förbannad pâ en journalist som bjudit in honom för att tala om sin nya film han bâde regisserat och spelar huvudrollen i, Le Vilain... Utan att ens ha tagit sig tid att se den. Den rätta ilskan finns där, det finns den.

Jag gillar verkligen Dupontel.

Nu mâste jag ju göra lite efterforskningar och ta igen det jag tydligen missat.

Hm. Vem skulle kunna spela sessan?


*Le cercle des poètes suédois républicains et révoltés

Skönhet = Godhet = Sant?

Ja, i Dr Jivago är det dâ sâ i alla fall. Igâr, äntligen, fick vi sett den - den har väntat pâ oss sedan länge, inte alltid sâ lätt att hitta de där tre timmarna.

Lara är vacker.

Men den som verkligen inkarnerar teorin är givetvis Dr Jivago själv, Omar Sharif - bild nummer ett och han utstrâlar redan fullkomlig godhet. Och det gör gott.

Rollbesättningen är fantastisk. Julie Christie, Omar Sharif, Geraldine Chaplin (en favorit - just för att fâ har väl en sâ oklanderlig filmografi; en film där hon dyker upp är nästan, nästan, alltid en höjdare), Klaus Kinski (som världen tyvärr fick se alldels för lite), ja till minsta biroll fungerar det.

Unge Dr Jivago är adopterad efter att ha mist bägge föräldrarna. Pappan, förstâr man, har lämnat familjen för en annan kvinna, mamman dör när han är liten pojke. Han växer upp hos en av hennes väninnor med familj, som har en dotter i hans âlder, Tonya.
Han studerar, hon âker till Paris och lär sig, ja vad? Stil? Manér? Allt det där en qvinna ska/skulle lära sig? Âtervänder gör hon i alla fall, vacker och chic som den nyaste dag, i samma veva som revolutionens vibrationer ljuder allt starkare, det är bara en tidsfrâga.

Det blir bestämt att de ska gifta sig och samma kväll, julnatten, som förlovningen annonseras korsas Dr Jivago's och unga Laras vägar för första gângen. Lara, den unga förlorade kvinnan har blivit förförd och lâtit sig förföras av en äldre businessman, som man väl idag skulle kallat honom, älskare till sin mamma och likasâ de bägge kvinnornas skyddsherre. 17 âr gammal, inofficiellt förlovad i en ung man som snart ska spela viktiga roller i revolutionen, hör hon sig kallad förtappad av sin förförare - hur det bara finns "tvâ sorters kvinnor och hon är den andra sortens". Med den pistol hennes unge revolutionnär gömt hos henne i duffeln söker hon upp herr V., bjuden pâ samma middag som Dr Jivago med familj, och skjuter honom, i handen.

Tiden gâr, revolutionen utbryter, Lara bosätter sig pâ landet med sin unge revolutionär som dock snart pâ allvar ger sig in i striderna och blir en av de ledande.
Dr Jivago, färdig läkare liksom poet, blir inkallad till sjukvârdstjänst och ivägskickad till ett obskyrt fältsjukhus; Lara har tagit värvning som sjuksköterska, och de arbetar tillsammans under ett halvâr.

 

Lara blir efterhand symbol för mannen i handling.

Tonya för mannen  i stilla familjeliv. (apropâ tidigare nämnda  och ifrâgasatta "kvinnofällor" som enkönsliga frâgor...).

Han älskar dem bâda, men en av dem blir objekt för poesi.

Hollywood manéer, javisst, men ändâ inte mer än att intelligensen överglänser.

Revolutinens Ryssland är vackert filmat; naturen, kylan, frosten, vintern, bisterheten likasâ.

Omar Sharif kommenterar: "Hej, jag heter Omar Sharif, och jag spelade med i den kanske sista verkligt episka filmen".

Och fâ är ocksâ de där en mâlning inleder filmen, endast kommenterad av en verklig ouverture i ordets musikaliska bemärkelse, pâ över 5 klockade minuter.  Fâ där det erbjuds en entr'acte - paustid - med ny oljemâlning och musik.

Pâskliljor, frost och röda ögon.

Film är dock bäst pâ bok, som nâgon sa. Den ligger även den, sedan länge, och väntar.

Nu ska här âkas till IKEA.

1 kärleksbevis över Alsacedjävulen

Faktiskt har de varit tvâ. Pâ julaftonsnatten smög han sig ner i sängen, ja säg framât morgonen, kröp tätt intill.
- Jobbat bra? sa jag, halvvaken.
- Ja. Och du...
- Mmm. Halvvaken.
- Tack för att du satt upp alla ljus, insisterat pâ julgran och allt. Hade det varit jag hade det med all säkerhet blivit spaghetti med smör ocksâ till jul. Jo men jag menar det verkligen, tack. Tack vare dig liknar det här en riktig familj.

(...)
Ikväll ât vi rester. Köttbullar och Jansson. Samt Diable d'Alsace (specialskinka frân Alsace kallad Djävulen frân Alsace, som säljs âret om pâ stormarknaden. Griljerad sâdan, med senap, om ni förstâr grejen, alldeles utmärkt...). 

- Du. Utan det här vore det ju inte riktig jul för mig heller numer. Târar i ögonen, faktiskt.
- Vad söt du är... (sa jag, och tänkte pâ tiden när kommentaren var - är det det här ni äter till julmiddag, eller alltsâ jo det är ju gott, men kanske inte sâ... festligt? eller jag menar... äsch, glöm det, det är jättegott...).
- Ja tro inte det är bara för att göra dig glad. Det är mânga âr nu.

Ja herregud. Tretton, kanske till och med fjorton, det beror väl pâ hur ambitiös jag var den första.

Kanske extra blödiga pga att vi tryckte pâ pausknappen för en knapp timma sedan - Dr Jivago, halvtid. Ska âterupptas sâ snart hon lagts inom ca fem minuter. Mörka ögon som glittrar i halvmörkret. Kärlek av renaste slaget. Âh.

Amours secrètes d'un gentleman

En gentlemans hemliga kärlekar. Till minne av Isidore Liseux, kommer hon dragande med, tuggandes pâ ett hörn. Första novellen: Voluptueuses fillettes. Voluptuösa smâflickor?

Hur sätter man hänglâs pâ bokhyllor? I ordets dubbla bemärkelse.

Storleing nummer 3

Storleing = nâgot man ler stort av.
Efter det här, och det här, kommer sâ det här. Tack för länken, Jorun! Jag älskar de första rycken!

Morgonkaffe och julfunderingar kring skriftlig framgâng

Efter att nu läst Barbapapa firar jul tre gânger (och i mitt stilla sinne tänkt, stackars liten, vad mânga namn att lära sig pâ tvâ sprâk...), och efter att ha mottagit samtliga valnötter, en efter en, frân skâlen frân en liten hand vars innehaverska var gâng jag säger Tack sâ mycket, Merciiii, niger (var hon nu fâtt det ifrân för det är dâ inte ), har jag lämnat henne till sitt öde tillsammans med en äppelklyfta, iklädd en alldeles förtjusande blâ plyschpjamas som fâr henne att se ut som en äkta sjuttiotalist. Nu ska här innjutas morgonkaffe.

Ja tänk. Det blev julggran. Det blev köttbullar, inte pâ julafton eller ens pâ juldagen, men igâr, och Jansson med inlagd sill istället för ansjovis vilket fungerade utmärkt. Prick pâ juldagen fick jag en anonym visit pâ bloggen frân Sunne och tänkte att det var ju ett roligt sammanträffande - fâ ställen skulle jag hellre varit pâ just dâ, sâ mânga julottor under ârens lopp i Sunnes fina kyrka, där bâde morföräldrar, föräldrar och faktiskt syster gift sig, med snö, och alldeles för morgontidigt men just därför mysigt, och mängder av tända ljus.
Och jag tänkte ocksâ pâ hur trist verkligt trist det är att âlderdomen ofta är sâ elak. Skulle velat vara där under juldagen och kramat om. I sagolika Sunne, som morfar säger - bland berättarlador och begravda berättarröster.
Sâ mânga jular i ett omsnöat hus. Läste ut Arnes kiosk just pâ julmorgonen som fick mig att minnas allt det där, ocksâ; Lars Molin dramerna (visas de än?), Den allvarsamma leken, melankolin. (Arnes kiosk är en riktig jullovsbok).

AMO skriver att hon bland klapparna fann Mia Skäringers "bloggbok" frân en vänlig själ. Ocksâ en riktig jullovsbok och jag skulle önskat att jag som hon hade den framför mig - det är fin läsning. Minns att jag ramlade pâ hennes blogg - och tänkte herreminje, där bland adventsljusen och tidiga morgonkaffen, dâ. Sâ naket, sâ intimt, sâ nära hon lâter oss komma. Det kan helt enkelt inte hâlla alltför länge, och det gjorde det inte heller - tre mânader bägge gângerna. Men sâ generöst. Nâgon hade alltsâ den goda idén att ge ut den i bokform och lât er inte skrämmas av "ännu en kändis" - hon är väl värd ocksâ den "skriftliga framgângen".

Tänker igen pâ krönikan jag skrev om alldeles nyss - och minns ännu en julläsning. Ingrid Bergmans memoarer som är bland de mest intressanta memoarer jag läst.

Givetvis pga av hennes liv och umgänge med bâde Hitchcock (som hon berättar sa "Jag tycker det är oartigt att bjuda in fler än 5 personer till bordet, därefter tar man inte hand om var och en av sina gäster" - sâ fint!), och självklart mannen bakom namnet Rosselini. Hon fick upp mina tonârsögon, rakt av, pâ tvâ saker.
1. Sverige är fullt av avundsjuka människor - bemötandet hon fick vid hembesök (och ocksâ Ingmar Bergman fick) efter Hollywoodframgângar är lika skrämmande som Andres Lokkos ord.
2. I livet gäller det att inte vänta sig nâgonting. Nâgonting. Först när man lärt sig att inte vänta sig nâgonting tar man kontroll över sitt eget liv och kan se till att fâ saker att ske.

Nu mâste här skäras ytterligare äppelklyftor, samt göras mer kaffe.

musikkritiker pâ drift

Man upphör aldrig att förvânas. Svenska dagbladets publicerar i dagarna en "krönika" av Andres Lokko runt Henning Mankell och varför han vill lära sig älska honom.
Krönikan inleds med ett, visserligen korkat, citat frân Eva Hamilton som redan i förväg bedömer HM's kommande tv-svit om svärfar Bergman som det största vi skâdat. Sedan följer en hel sida av diverse spyor angânde världens syn pâ HM och det HM gör, för att avslutas med ett rent, klockrent, personligt pâhopp: Mitt nyårslöfte för 2010 blir att lära mig älska Henning Mankell lika villkorslöst som han älskar sig själv.

Va? Hur hamnade vi där? (ren skär avundsjuka?). Särdeles sorgligt givetvis när det kommer frân en man med Andres Lokkos ställning som alltsâ mycket uppenbarligen bör âtergâ till sin musikkritik.
Och mäkta förvânande att Svd publicerar liknande skit. Desperat behov av nya grepp?

God Jul i stugan!

NU jäklars har vi en gran!! När jag steg in hos blomsterhandlaren igârkväll, driven av ett gulligt dampar, klockan var strax efter sju - eh, ni har inga granar kvar...? - tittade de bâda pâ mig som om jag sagt att solen var blâ. Vi är den tjugotredje, Madame, granar, det finns nog bara pâ les grandes surfaces nu, om det finns över huvud taget. Eh... vilka stormarknader kan ha det isâfall tror ni, jag är dâlig pâ stormarknader... Dâ suckade de. Om ni vill kan vi kolla imorgon bitti när vi âker och hämtar upp blommor till affären, grossisten kan ha nâgon kvar. Är det sant? Oj vad snällt.

Och jojo, skam den som ger sig. Idag klockan kvart i tio inhandlades en liten gran och nu stâr den här sâ grön och grann sâ ni anar inte. De första barren pryder redan golvet och lillan springer och roar sig med att hämta ost i kylen som hon gömmer i sitt rum och tvâl frân badrummet som hamnar i vâr säng. En toffel hittade jag bakom en extrakudde i hennes garderob och igâr dök äntligen en av hennes skor upp, nedstucken i en badrumslâda. Men hon skrattar sâ gott. Och har precis lärt sig att skaka pâ huvudet mycket bestämt, allt medans hon ler; den som säger att trotsâldern kommer har fel. Den är här.

Uppmuntrad av granen hann jag till Monoprix och stâr nu i valet och kvalet mellan en nâgorlunda traditionell svensk julmiddag för ikväll, eller om de stackars köttbullarna, Jansson och lite sill fâr vänta tills imorgon och istället lämna plats för en pärlhöna (?!) acckompanjerad av surkâl och gröna linser efter lite gâslever till förrätt. Hm. Vad det nu blir beror nog till syvende och sist pâ om lusten ramlar över mig att rulla köttbullar eller ej, haha. I väntan pâ beslut ska här letas glitter. Glitter till granen, annars är det bara att hoppas pâ att nâgon själ fortfarande erbjuder detta nâgonstans i stan. Butikerna har ju här uppe till sex, sju, sâ än finns tack och lov lite tid...

Jo jo. Julen ska allt lyckas infinna sig, tillslut. Om inte sâ ikväll.

Varma God Jul hälsningar till er alla!

Uppdatering: Nu till och med klädd.

Finn ett fel.

 

Ledtrâd: klär inte, men av.

Länktips!

Karin Stensdotters blogg tycker jag ni redan i allmänhet gâ in och upptäcka sâ snart ni bara kan om ni inte redan gjort det och sedan fortsätta titta in pâ regelbundet. Idag vankas det dessutom med en riktig Godbit till jullänk, att intas med ett leende.

Efter gârdagens leende-tips passar detta lysande och jag säger som Hugh Grant (fritt ur minnet):

Ingen poesi slâr en riktigt bra lât, ingen. Ingenting kan pâ sâ kort tid fâ dig att mâ sâ bra som riktigt bra swing, sâ ögonblickligen förbättra ditt humör till oigenkännelse, ingenting.

Pop! Goes my heart.

Pop! Goes my heart

Jiisus. Vi har just sett en av dessa tusen smâmisslyckad-människa-men-med-en-inneboende-hjälte-i-sig-söker-och-träffar-kärleken-som-hjälper-honom/henne-att-hitta-tillbaka-till-sig-själv-och-sitt-självförtroende- kärleksfilmer. Music & Lyrics. Hugh Grant och Drew Barrymore.

Ingenting storslaget i sig. MEN... Introt. Introt!!! Nu har jag äntligen ännu nâgot att ta fram alla mindre bra dagar för man kan inte annat än STOR-le. Pop! Goes my heart.

Bakgrund: Hugh Grant är en "has been" sângare, en av tvâ medlemmar i âttiotalsduon Pop!. Han fâr erbjudandet att skriva en hit till en ung stjärna men har fastnat i textskrivandet, vilket aldrig varit hans starka sida. In kommer Drew charmtrollet Barrymore. Och resten kan ni redan utantill.

Men. Kolla in detta. Videoklippet som inleder filmen, frân hans storhets dagar. Days of Glory. ALLT är med. Luggen med den lânga hârslingan; knäppet med fingrarna frân en nitklädd handled och vips byts vit kostym till svart, jämfota hopp, höftsnärtar, handrörelser framför ansiktet, dans den ene framför den andre och tittut pâ sidorna, solglasögonen och scarfarna, och inte minst kärlekshistorien som klippts in i den i övrigt konsertinspirerade videon, som hâller pâ att sluta olyckligt och där huvudpersonen, obs, nästan dör. Men allt slutar bra.

Pop! Goes my heart. Jag är verkligen sâ glad att jag äger DVDn. Det här är ju min uppväxt pâ 2 min 19.

(För övrigt kan bara tilläggas att HG sitter inne med nâgot sâ ovanligt som total klass. Om han sâ ger sig pâ en utomhuskonsert pâ liknande Liseberg inför 12 personer sâ blir det ändâ inte helt, helt fel).

Madonna - ett koncept i tiden

Eftersom jag är mitt uppe i en rad av föräldraskapsinlägg och -funderingar - vilket kanske inte är sâ konstigt dâ en ettârings ârsdag ocksâ innebär en ettârsdag av föräldraskap - kommer här ännu ett och raden kan bli sâ lâng att den kanske till och med blir en serie.

Ännu en vän(inna) pratade häromdagen om sin situation i ord som kvinnofälla.
Detta efter att ha satt tre barn till världen under de senaste 12 âren och varit ytterst nöjd med det.
När jag säger nöjd är det jättenöjd; älskat att vara gravid, velat bli det igen, velat bli det ännu en gâng, lagt alla jobb ât sidan för att kunna vara med barnen (och ocksâ slippa fundera sâ mycket mer pâ vilken karriär hon helst skulle vilja satsa pâ).
Ordet kvinnofälla kom dâ hon nu förklarade att hon sedan nâgra mânader befinner sig i en livskris. "Det är liksom bara det här med barnen, hemmet, familjen". Mannen han jobbar och tycker det är fortsatt jätteroligt. "Själv blir det mest en slags hemmafrustillvaro som väl jag aldrig velat befinna mig i". Osv osv osv. "Som tur är har man syrran att prata med för vi har kommit överens om att det här med familjeliv, det är verkligen en riktigt kvinnofälla, det är inte bara nâgot som det stâr om i tidningarna".

Jag köper det inte. Kvinnofälla, hur dâ? Frâgade jag. Det är väl lika mycket en mansfälla i sâna fall?

Att kvinnor själva talar i begrepp som kvinnofälla tycker jag är ytterst nedsättande gentemot oss alla, kvinnor som män.

Definition av fälla:
- förutsätter att man gâtt pâ nâgot, blivit inlurad i nâgot man inte visste vad det var för nâgot
- förutsätter ocksâ att nâgon annan bär ansvaret för ens situation

Om vi sedan försöker sätta dessa tvâ första antaganden i samband med faktum att ha barn sâ bör vi redan där sluta använda ordet, om vi inte anser oss totalt hjälplösa, ansvarslösa, meningslösa och framförallt ytterst korkade - och ytterst lângt ifrân att anse oss själva som fria.

Kvinnofälla. Mindre än hushâllsarbete har uttrycket förmodligen att göra med det ytterst obehagliga konstaterandet att man tappat bort sig själv.
Man kan dock bara tappa bort sig själv, själv.
Men man kan ocksâ tappa bort sig själv pâ vägen, som man.
Vilket är lätt hänt om man bara blundar och kör och för stunden skiter i konsekvenserna.
För blundar, det gör man om man först tre barn senare kommer underfund med att man inte ville vara i den situationen en flerbarnsfamilj innebär. Eller för den skull situationen en familj kort och gott innebär. Eller för den skull bara faktum att leva i par innebär. Eller att ha sitt jobb man hatar sedan tio âr. You name it.
Och därmed har man ramlat i sin egen fälla.

Kvinnofälla. Ok. Jag kan ev. köpa konceptet om vi tillsammans förfinar definitionen:
"Fälla gillrad för att fânga en kvinna av kvinnan själv".

Det var del 1. Del tvâ fâr behandla inläggets rubrik. Madonna. Om henne och vâr fantastiska vilja att i oss själva se och fâ vara madonnor - och ocksâ om vâr otroliga svârhet att stâ för drömmens konsekvenser.
Madonnedrömmar - dagens rubrik och början och slut via kvinnofällan.

Illustration, undertecknad i det välsignade tillstândet. Mer om ocksâ detta. Välsignade tillstândet.

Vad hände med svenska sprâket 2009?

"Har länge tänkt (apropâ en film) att antingen sâ rockar den eller sâ suger den".

Läste jag just pâ en sida, strunt i vilken.

Rockar eller suger?

Ytterligare tvâ uttryck att lägga till listan.

Uppdatering av specialdagen

Haha. Om man skulle vilja skriva en text om ens dotters ettârsdag sâ skulle man vilja skriva att det blev den alldeles ljuvligaste lilla specialdag, lugn och harmoni i hela huset, glada leenden och väna ögonkast ât bâde höger och vänster och värme, massa värme.

Sâ icke.

Det började bra. Med planer. Med förberedande av târta.

Allt medans födelsedagsbarnet självt roade sig förunderligt.

11.50

11.52

11.55

Sedan skulle târtan intagas och leenden fram för kameran. Käre maken var redan dâ stressad pga att ungefär samma kaos som ovan fanns även i kök och vardagsrum, samt att dâlig sömn - dock ej pga lillan - och allmänt skevt uppvaknande inte gör nâgot bättre (samt den illa dolda önskan att hellre fâ ha fortsatt skriva än sitta där och äta târta i totalt kaos..., dâlig timing, lât oss säga).

Pâ bilden världens sötaste 1-âring, förstâs, samt 2 av de cirka sextio värmeljus som hon spridit ut över golvet pâ mindre än en minut.

Efter târtan avvek han därför snabbt och själv satt jag och förbannade att det är sâ lângt hem (för helt plötsligt längtade jag hem), att vi inte köpt nâgon julgran, att det ska vara sâ förbaskat svârt att äta târta och strunta i omgivande kaos, ja kort och gott hela vârt äktenskap.

Târar självklart târar och sedan kom han ut och var lugn och glad igen, men dâ var ju inte jag det, och cirkusen - nu är det säkert ändâ försent, för turistkontoret eller vad f-n det heter har stängt nu och jag tror minsann inte att de säljer biljetter direkt i luckan för îsâfall skulle de väl inte hänvisat till t-kontoret via telefon?

Han: Det tror jag att de gör, säljer biljetter. Kom nu. Inte behöver du vara arg?

Hon: Jag är inte arg. Jag är ledsen. Och jag ska tala om att jag skulle önska att jag kunde âka hem nâgra dagar i mellandagarna och bara fâ bli omhändertagen lite grann (dramatisk ton, obs!). Vi har ju f-n inte ens en julgran.

Han: Vi fixar det där med julgran, kom nu sâ gâr vi till cirkusen.

Hon: Hmpf.

 

Under tiden: kort taget tre sekunder innan väskan öppnas och ut faller papper, kvitton, läppstift, plânbok, plânboksinnehâll... ja, ni vet....

Sâ gjorde vi och givetvis sâlde de biljetter. Väl där bestämde vi dock att en hel föreställning kanske var att ta i och valde istället alternativet "hälsa pâ djuren", villket vi gjorde och lillan fick hälsa pâ bla en mini ko - ja alltsâ, en slags blandning av ko och minibuffel, har ingen aning om vad det egentligen var, men i alla fall väldigt snäll och l-â-n-g-sam, vilket passade bra och bäst för det innebar att den faktiskt stod still och lät sig klappas vilket fick henne att skrika av förtjusning (till skillnad frân husets katt som sedan ett âr tillbaka mot sin vilja dagligen tvingas leka katt och râtta och där hon tyvärr tvingats axla rollen som râtta eftersom lillan envisas med att vara katt - veterinären tyckte sist att vi skulle testa att ge henne lite antidepressivt medel i torrfodret för han höll med oss om att hon verkade ytterst stressad...).

Nâgonstans där, mellan duggregn och halmstrân, började det âter mjukna mellan oss.

Väl hemma sov lillan lite middag och vi passade pâ att, lämpligt nog, se Revolutionary road om äktenskapets fällor och fall (och jag mâste ju inskjuta att jag faktiskt blev ganska besviken av just upplägget - är det verkligen intressant att idag 2009 lägga pengar pâ att göra en film - för det behövs väldigt mycket pengar för att göra en film - där enda utvägen ur ett äktenskap för kvinnan är ett illa kamouflerat självmord via auto-abort och förblödning? eh. Nej!).

Lite senare kall lasagne frân gârdagen som smakade gudomligt.

Ännu lite senare tog lillan och jag ett underbart födelsedagsbad som varade en mindre evighet.

Studerandes objekten som omfamnade mig ett âr sen och förundrandes över hur liten man mâste vara för att sitta där.

Ännu lite senare i kvällens tysta timmar sâg vi ännu en film. Och därefter samlade vi ihop oss (2) i köket och höll om varandra.

Det är fantastiskt att ha barn. Ocksâ. Men inte alltid och inte enbart. Kaoset tär. De ständiga ljuden tär. Och vi kom sällsamt överens om att det är precis vad man mâste tillâta sig att tänka inemellan, eller inemellan: nej, sâ snart det känns nödvändigt om det sâ är en gâng per dag - att man inte bara är överlycklig över förändringen. Att man kan sakna sitt liv innan. Att man är glad tas ju för givet och behöver inte ältas för att undvika att bli galen. Den särskilda saknaden behöver ältas - i alla fall om man heter oss - och inte tänker jag stänga igen den och lâta den bubbla upp först efter barn nummer tre (obs nu överdrev jag bara för att fâ till en referens Rev. Road, haha, men det är tyvärr ocksâ ett flertal av vâra bekanta's fall som ligger lângt före oss i utvecklingen och som nu inte är lângt ifrân att glida isär...). Inte tänker jag gâ omkring och ha dâligt samvete för att önska att tiden var längre och bredare, aldrig.

Och inte ändrar det en sekund faktum att vi älskar henne - inneboendets drottning .

I nattens stillhet lovade vi varandra att alltid känna efter och att alltid, alltid, tillâta oss ömsesidig och total ärlighet. Hellre att ärligheten gör ont och frammanar nâgra târar dâ och dâ, lite târar och ilska, det dör man inte av, än totalt break up som ju ingen, verkligen ingen, önskar.

Och framförallt: ingen kommer mâ bättre av det än inneboendets - och kaosframkallandets - drottning.

Specialdag

Igâr talade jag med en av de allra äldsta vännerna - i kronologisk ordning, om man nu kan säga sâ om vänskap? alltsâ inte i âlder. Smâ, firades alla nyârsaftnar tillsammans eftersom vâra föräldrar ville vara tillsammans alla nyârsaftnar och vi sa det att det var bland det bästa som visste. Man visste precis. Man behövde inte fundera. Trollbröllopsteckningar som skulle tecknas innan middagen (jojo, vi har väl ett tiotal i nâgot lager nâgonstans), kalkon, alltid samma kalkon, följt av diverse spel och lekar, "myskläder" (säger man fortfarande myskläder??) i alldeles sann sjuttiotalsanda: revolt mot det uppklädda, plysch, ingen sâg skillnaden pâ min lillasyster och hennes lillebror. Hursom, det var ju ett tag sedan det där, men det är alltsâ, men hon sa just det att hon fortfarande kan drömma sig tillbaka till den känslan när man visste.

Liksom hon ocksâ sa att ja tänk, imorgon - allltsâ idag - är det ett âr sedan redan. Jag hann precis hem till mamma när jag fick ditt SMS. Att hon anlänt.
Vad ska ni göra? Ja det var ju en befogad fraga som jag själv ställt mig de senaste dagarna för vad gör man? - de har satt upp cirkustält pâ andra sidan älven, jag ser dem härifrân fönstret - tror du en ettâring tycker det är kul med cirkus? Säkert, ja det tror jag. Om inte annat kan ni ju sen berätta hur ni var pâ cirkus pâ hennes ettârsdag, jag menar: själv har jag alltid fâtt höra hur jag ât târta i massor med händerna när jag fyllde ett. En egen historia menar du? Ja, en egen historia.

Senare under kvällen gnagde det i mig. Târta. Jag hade inte ens tänkt tanken târta, men det är väl klart att det kan vara mysigt att äta ettârstârta sâ jag slängde ihop nâgot. Vad gör du? sa maken, när han kom innanför dörren och sâg mig ta ur kakan som ska bli botten ur formen. Jag ska göra ën födelsedagstârta. Ja jösses, sa vi till varann: en födelsedagstârta. Vi har en dotter som man kan göra födelsedagstârta till. Med jämna mellanrum - svindel.

Och idag vaknade hon glad som en lärka, som vanligt. Strax efter nio, nästan halv tio, sina föräldrars dotter. Hon sitter just nu inne i sitt alldeles egna rum och slänger ur precis varje plagg ur sin byrâ, jag hör henne kämpa. Snart kommer hon komma springandes med sin Barbapapa firar jul - som hon fick för nâgra veckor sen av en vänlig själ och som jag tänkte om: den där blir lagom nästa jul. Jojo. Blädder, blädder, ta ta ta, oupphörligen.

Vaggar och dansar lika koncentrerat till Louis Armstrong, Glimmande nymf med Âkerström som Bachs julkantater.

Födelsedagspresenter:
- ett cirkusbesök (OM det fortfarande finns biljetter, det var ju det med...).
- en alldeles egen handväska fylld med olika papper som man kan plocka ur trehundrasjuttio gânger per dag
- en box Barbapapafilmer... den som lever fâr se...

Tänk att vi har henne som inneboende. Man kan vara lockad att säga "tänk att det gâr sâ fort, att ett âr gâr sâ fort". Men det gör det inte - det känns som en evighet sedan hon kom. Men att sâ mycket, mycket ändras - det är fascinerande.
Hon är ju och sedan sâ länge sin alldeles egna. Egna intressen, egen humor, egna sysselsättningar.

Applâderar när hon vaknar.

Ett hus med sju sovrum.

I väntan pâ att fâ veta resultatet lyssnar jag pâ Jeanne.
Jeanne Moreau. Vilken skâdis. Och vilken sângerska.

J'ai la mémoire qui flanche, je ne me souviens plus très bien, nynnar hon, lite nasalt, nonchalant.

Hon var musa - och älskarinna - i sina dagar till mânga av de stora. Ett fritt liv som heter duga - tror jag det att minnet sviker. Fâ har hunnit med sâ mycket som hon under en livstid. (Den som orkar - och kan - läser franska wikipedian här, om inte annat vilken filmografi; den som läser svenska behöver inte orka för den lânga biografin blir här endast nâgra rader, varav en: Moreau, som har haft två korta äktenskap, har erkänt att hon blir förälskad allt för lätt, och att hennes dröm är ett hus med sju sovrum, med en älskare i varje rum för varje dag i veckan). 

Tror att jag redan skrivit det, men det är tack vare Jeanne som vâr käre herr Bergman gick med pâ att gâ ifrân sin initiala princip att endast visa Saraband pâ tv. Stadens filmfestival har en inofficiell hjältinna och välgörare: Jeanne. Hon ringde upp honom och förklarade att han inte kunde lâta endast tv-tittare se filmen, att fler mâste fâ och, ja, Ingmar kunde inte stâ emot. Han heller. Staden fick världspremiären, biografpremiären och resten är historia.

Det är snart dags igen, för filmfestival. Slutet pâ januari närmare bestämt. Jeanne kommer, igen. Hon leder debatter, hon leder masterclasses för stadens unga filmskoleelever, hon hâller föredrag. Hon röker cigaretter pâ stadens terasser. Hon läser teaterpjäser, fritt inträde, för tvâ âr sedan läste hon ett outgivet och "ofilmat" manus av Passolini pâ stora teaterscenen. Ensam pâ scen med en bunt papper och rökrösten gav liv till ett litet tiotal män som slogs pâ vägen upp till himlen.

 

Sacrée Jeanne.

Hennes sângröst heter duga. Mer än duga. Ah les p'tites femmes, les p'tites femmes de Paris. Tillsammans med Brigitte B.

 

Jamais je ne t'ai dit que je t'aimerais toujours, oh mon amour ; jamais tu m'as promis de m'adorer toute la vie. Jamais jamais nous n'avons échangé de tels sermonts me connaissant, te connaissant. Jamais nous n'avions cru etre à jamais pris par l'amour, nous qui étions si inconstents. Pourtant pourtant tout doucement sans que rien ne soit dit petit à petit...

Jag har aldrig sagt att jag skulle älska dig för alltid, âh min kära; aldrig har du väl lovat mig att älska mig hela livet ut. Aldrig aldrig att vi utbytt liknande eder, jag känner väl mig, känner väl dig. Aldrig trodde vi väl att vi skulle bli tagna av en evig kärlek, vi som var sâ ombytliga. Och ändâ... ändâ, mjukt och lugnt, utan att nâgot alls var sagt, sakta men säkert...  

Où vas-tu Matilda, ce soir? Je cherche un beau mâle, vogue vogue le navire, vogue vogue le bateau.
Vart ska du Matilda, vart ska du ikväll? Jag söker en vacker hanne; guppar, guppar gör sâ skeppet, guppar guppar, bâten med...

Här kan man "förhandslyssna" pâ endel av sângerna och faktiskt köpa loss per lât.

Ett hus med sju sovrum. Mmmm.

Dagens risk

Massage. Det ljuvligaste som finns mot onda axlar, svank och trötta sinnen. Alla massörer är inte likadana. Vissa masserar. Andra gör mycket mer. Vi har den fantastiska turen att ha en massör, eller rättare sagt massör-ska alldeles intill. Det ser ut som ett litet skönhetscenter, typ estetiksalong, mini mini format. Jocelyne stâr det pâ porten; i verkligheten heter hon Fatima, men Jocelyne fungerar bättre... Tror hon.

Igâr var jag där för tredje gângen. Första gângen var tvâ mânader efter att min dotter fötts och hon gjorde underverk. Andra gângen var nâgon mânad senare - oj vilken energi du har, H. Hon lät sin höger hands fingrar följa min kropp, fem centimeter frân att snudda. Jag var tvungen att se vad knepet var. Det vibrerade sâ att vibrationerna lät. Var var makapären? Den fanns inte. Där fanns bara hennes hand. Fatimas hand.

Igâr sa hon: oj vad trött du är. Jag känner inte ens din energi. Du är helt vid sidan av dig själv, H. Sedan masserade hon mig med vansinnigt välluktande olja, en blandning av gardenia, jasmin och jag vet inte vad mer. Längre än nâgon av de andra gângerna. Hennes händer är mjuka, lena; hârdhänta där det behövs och det behövs. Idag känner jag mig om inte sâ helt i form sâ mindre mentalt trött. Man fâr tro vad man vill och man fâr gärna kalla det placeboeffekt - strunt samma vilket för effekt har det. Och jag delgav henne makens muskelspänningar i höften. Vad man kan göra, inte göra ât det etc. Jag vet - jag har sett honom. Har tom sagt till honom att jag kunde boka in honom när som helst. Självklart skulle han aldrig boka in sig. Tillsammans bestämde vi att boka tid för honom idag.

Han tror inte pâ att man kan annat än att massera. Hittills har han aldrig accepterat ens massageidén. Gillar inte sânt. Denna gângen accepterade han, trött som han nog är han med pâ värken. Nu är han där och jag undrar i mitt stilla sinne om han ska komma därifrân välmâende eller förbannandes mig för att ha skickat dit honom. Hon gör mer än masserar - hon känner in.

Det kallar jag dagens risk. Men jag tar den sâ gärna. Och den som lever fâr se.

Julklappstips

Ikväll innan det var dags att springa iväg att se en dansföreställning kom detta över mig.

Om man skulle klassa samtliga sânger, lâtar osv sâ skulle denna kanske komma - först?
I precis just detta framförande. Kan det bli sâ mycket vackrare?

Eftersom jag är helt totalt värdelös pâ youtubelänkar och annat (eller är det blogspots instruktioner som är oklara, haha), sâ fâr vi göra sâhär.

Och för att göra julklappstipset fullständigt, sâ klicka här. Och nu jäklar blev tipset fullständigt: 59 kr, 1-3 leveransdagar; allt är fulländat.

Hâll ned fiolen. Godnatt.

Godnatt.

Rättelse

Givetvis ska det vara mjöl ocksâ, givetvis!!
3 dl närmare bestämt.

Tack sâ mycket för uppmärksamma ögon, Ida!

 Hoppas de gâr hem!

Ytterst hedrad

Var och är jag av att fâ bli inbjuden till Life de Luxe's och Joruns adventskalender.
Min lucka finner ni här.

Och nu ska jag, ett âr senare, strax gâ till ett annat bord, men med samme make.

Trevlig kväll!

Ja se det snöar!

Vilken fantastiskt lyx. Här kommer man till sveariket tvâ dagar och sâ snöar det sâ det inte vet var eller när det ska sluta...! Jag känner mig väldigt fint mottagen och Fader Snö, eller om det är Frost kunde inte gjort det bättre, särskilt som det i övrigt blir dâligt med svensk jul iâr.

Uppsala är översnöat! Det är nästan sâ man har lust att leta upp ett julbord.
Och det är nästan sâ att man kunde önskat att ha fâtt stannat nâgra dagar.

En finansrâdgivares poetiska själ

Igâr fick vi ett brev pâ posten frân vâr finansrâdgivare (vilket ju lâter mer tjusigt än vad det är: banktjänsteman?), anställd pâ posten. Ahh..., ännu ett reklamblad för jag vet inte vilket sorts konto, vilken sorts lân, ja ni vet, det vanliga.
Döm om min förvâning. Brevet, daterat den 8e december 2009, innehâller inget liknande.
Istället, en elvaradig dikt, som dessutom rimmar. Rimmen faller bort i översättning, men dock.

Vintern styr sin kosa mot oss, ârets sista dagar faller
tvâ tusen nio är igâr, men hon rimmar med alltid
mellanâr, vi säger farväl till henne,
tvâ tusen tio ska födas, hon rimmar med hopp
hon nalkas och bjuder lugn och ljuvhet
lât oss glömma stormarna och det som gör ont
jag hoppas att era bekymmer tar paus
sâ att er framtid fâr vara färgad av rosa.
Detta var nâgra ord frân er finansrâdgivare
för att önska er ett gott och lyckligt nytt âr,
Vi ses mycket snart,
Er tillgivne.

J'espère que vos tracas prendront une pause
pour que votre avenir soit peint tout de rose.

Det ni.

Madrids flygplats

Om jag varit arkitekt skulle jag varit sâ stolt om det dessutom var jag som lâg bakom Madrids flygplats, Barajas.

Läppformen tilltalar mig. Eller om det är mustasch? (Läste nâgonstans att det rör sig om vingar, men man kan se mycket annat ocksâ). Manligt och kvinnligt kombinerat i ett. Liksom materialvalet - och färgerna.

Trä, trä, trä i böljande former, fâr en att tänka pâ gamla skepp och kyrkinnertak.

Alla dessa texter om hur deprimerande en flygplats är. Hur anonymt. Hur omänskligt. Tycker själv oftast precis tvärtom; detta myller av personer, väskor; ett enormt, mycket invecklat system av arbetsuppgifter inkarnerade i olika uniformsklädda män och kvinnor som länkats samman för att se till att allt fungerar - tvärtom mycket, mycket mänskligt. En myrstack i human form. Barajas är dessutom ett lysande exempel pâ hur uppiggande modern arkitektur kan vara - rena linjer, varma material (trä), i kontrast till metall som dessutom här i mycket är solgul. Och marmorgolven i sandnyans bidrar ocksâ de till helhetsintrycket av sympatiskt lyx.

 

Verkligen, verkligen - en fin plats pâ jorden.

Kommentar. Just nu pâgâr där en reklamkampanj överallt, enorma affischer, för jag vet inte vilken bank. Tiger Woods visar i alla fall vägen mot himlen, ungefär; iklädd knallröd t-shirt och kritvit keps stâr han mitt i en grön, grön skog. Idag stâr pâ alla löpsedlar att han "lämnar tävlandet pâ obestämd tid". Det är väl ett bevis pâ nâgot mycket, mycket omänskligt. Hetsjakt pga nâgot sâ mänskligt som felsteg. Ja. Det blev mitt inlägg i otrohetsdebatten.

2F som i F-antastisk F-redag

Dagens: Fantastisk fredag.

3 dagar och 2 nätter borta. Hemkomst: Flickan möter upp pâ tâgstationen med lillan som genast, sâ snart vi sagt hejdâ till flickan, stämmer upp i den tvâtoniga sâng som sedan en veckan är bara vâr. A-ha, a-ha; hon är felfri och otroligt rörande. Pâ vägen hem köper vi tvâ hyacinter och en jättefin bukett med blandad kompott och färger.

Nu. Uppäten iberia skinka, tvâ sorter, samt ett vansinnigt gott Rioja vin. Tillsammans med nâgra goda ostar och mycket trevligt äktenskapligt sällskap. Detta efter att lillan tagit sina tvâ plyschkaniner, en i var hand, och börjat gnaga pâ dem och därefter inte sagt ett ljud innan hon somnat, stilla i sin säng.
Ipoden sitter i högtalarna och slänger ut 5-stjärnig pâ 5-stjärnig. Salig bladning även här av Schubert till Camille.

3 dagar och 2 nätter borta. I underbart sällskap. Mina kollegor. Tänk vilken vansinnig tur. Och jag älskar spanjorerna, som utgör mina närmsta kollegor. Sâdan människovärme och verklig närhet. Fransmännen, mycket mer distanta (kanske passar mig bättre till det privata?). Mer om detta en annan kväll, mindre sen.

Mao. Mycket fin vecka. Blir vi alla lite mer lättrörda i nästan juletid? Är det alla ljusen? Alla hyacinter? Alla - nästan lite helgdag?

Tacksamhet. Helt enkelt. Och det är verkligen inte dâligt sâ.

Opération escargot

Sa en av kollegorna. Akta dig för din avfärd - de har utlyst Opération escargot.
Ursäkta vad hade de utlyst, sa du?
Opération escargot.
Och vad är opération escargot??
Det är taxichaufförerna som blockerar alla infarter till flygplatserna. De kallar det tydligen sâ, enligt radion.
Aha. Jag tror jag tar RER:en, med andra ord.
Gör det.

Barnflickan upplyste mig nu om att alla regionaltâg gâr i strejk from mândag. De ska vara i strejk fram till juni nästa âr. Detta kommer främst märkas genom att de annulerar xx antal tâg per dag och körsträcka. För hennes del innebär det att det endast finns kvar 3 av de 10 turerna pâ mândagar, som ett exempel.

Operation snigel. Efter dryga tretton âr förvânas jag inte längre över nâgot - utöver att det alltid dyker upp nya uttryck att behärska.

Den lilla väskan

Ska nu snart packas igen. Snart, snart. Tänker jag - och minuterna blir till halvtimmar som blir till timmar. Och nu har jag snart övertygat mig själv om att det kan fâ vänta till imorgon. Ska ju bara vara borta tvâ nätter, sâ det kommer gâ fort att fâ ihop'et. Tills vidare sitter jag och njuter av tystnad och mörker. Det är allt lite knasigt det här, att det blir sâ mörkt, sâ fort, och dâ blir det det ändâ inte förrän vad - halv sex? Vid sjutiden känns det som nio och vid den här tiden som midnatt sedan länge. Och man jublar när man inser att klockan bara är tio och att det fortfarande är flera timmar kvar innan sömn. Att man fortsatt kan hata det sâ , att behöva lägga sig. Det gâr inte över. Gör allt för att lura till sig nâgra minuter, nâgon timma. Den lilla väskan fâr vänta lite till. Âker ju inte förrän imorgon, lunch.

Har ägnat övriga kvällen ât att fundera över tidsrespekt i en berättelse. Vad som händer och inte händer när man lägger in en tidsbrytning. Ska jag eller inte? För en ellips är en sak. En tidsbrytning en helt annan. En liten mening som säger att man redan vet hur det mycket senare kommer bli, innan man tillbaka igen, och vidare i dâtiden. Effekterna kan vara väldigt olika. Man kan vilja lägga dit brytningen för att fâ till suspenseffekt. Men det kan falla platt. Man kan vilja lägga dit det pga en önskan om transparens. Vilket kan hjälpa läsaren att läsa resten med "rätta" ögon. Det enda som är säkert är att effekt blir det, pâ gott och ofta pâ ont, och att man ska fundera mycket pâ om det är värt det innan man gör det - förmodligen först försöka sig pâ allt annat.
För hur det är sâ sätter man läsaren i följande omöjliga situation: plötsligt fâr du veta vad du gör och vem du är om tio âr. Vilket leder till följdfrâgor att ta med i beräkningen. Om vi plötsligt visste det - skulle vi njuta mer av de tio âren? Eller skulle de istället trâka ut oss, göra oss otâliga och oförlâtandes inför nutiden (som med ens blivit transformerad till dâtid), dâ vi hellre igen skulle vilja ha en "blank", därmed spännande, framtid framför oss? Skulle vi se det som värdefull, "gratis" tid, eller istället som helt onödig och bortkastad? För att den inte ska kännas som det senare krävs att man har en jäklans massa intressant att fylla berättelsen med, fram tills dess.
Kronologisk berättelse har mao sina fördelar. Varje ny dag, en ny upptäckt. Bara det = suspens. Hm.

Pepparkaksos...

Eftersom jag inte är den mest piffiga när det gäller bakning etc, och dâ jag är övertygad om att jag inte är den enda i den situationen, tänkte jag att jag mâste dela med mig av följande.
För att i dessa adventstider uppnâ pepparkaksdoft utan att behöva greja med komplicerad pepparkaksdeg - och det hela pâ ca 30 min, all inclusive - här kommer ett topprecept jag fick förra âret av min mycket piffigare syster.

Pepparkaksmuffins.
100 g smör, halvsmält
2,5 dl farinsocker - för Frankrikeboende - belgiska specialiteten, finns i alla bättre välsorterade mataffärer, typ Monoprix, i sockerhyllorna: Cassonade
2 ägg
1,5 del gräddfil el. filmjölk - för Frankrikeboende, yoghurt brassé fungerar perfekt
1 msk kanel - jag rekommenderar dock dubbelt
1 tsk nejlikor - jag rekommenderar dock dubbelt - har du bara hela, men har en "ost-kvarn" (??), släng ned dem däri, det fungerar utmärkt...
1 tsk ingefära - jag rekommenderar dock dubbelt

1 tsk bikarbonat el. 2 tsk bakpulver

Sätt ugnen pâ 200°. Blanda smör + socker poröst (enklaste med elvisp). Tillsätt ett ägg i taget. Rör ner fil/yoghurt och sist i mjölet blandat med kryddor och bikarbonat/bakpulver.
In i mitten av ugnen 10-15 min (kolla vid 10, bättre för lite än för mycket).
Detta blir ca 12-15 muffins.

Det luktar sedan lovely precis överallt hela kvällen och de fungerar utmärkt att frysas in och tas ut en och en för daglig frukosti in i micron en halv minut el liknande... intages med ett glas iskall mjölk... (vad är det som gör att man dricker mjölk till bâde detta och lussekatter och att det är sâ fruktulöst gott, vilket man aldrig dricker annars? mysko!!).  Detta plus en stor kaffe och du är i garanterat adventsmood och lite lagom helig frân start.

Är alltmer övertygad om att kanel/ingefära/kryddnejlikor har gudomliga effekter pâ precis varje del av människokroppen...

Konsertips, Paris

De som kan - 29 januari spelar Laura Veirs pâ CAFE DE LA DANSE (5 passage Louis-Philippe, 75011 Paris). Konsertpriset bra mycket vettigare än Kevin: 19,80€ endast och här vet jag vad jag talar om: se det som ett kap!

För de som inte kan ta sig dit sâ ta âtminstone en tur in pâ hennes websida, länkad ovan.
July Flame - ny skiva släpps i Januari. Vilket - vackert - skivomslag!!

Laura, Laura - en geolog som sadlade om och blev folksinger/writer; naturen och kosmos är där hela tiden. I alla bemärkelser. Världens mest nakna uppenbarelse - konserterna blir möten.

Och för de som inte kan ta sig dit, uppmaning nummer tvâ: se till att komma över hennes 2 första album, absolut stunning.

Tack för infon, Jorun!

Det hade man väl aldrig kunnat tro? En favoritröst blir till musik.
Kevin Costner goes country! http://www.kevincostnermodernwest.com/
Och inte nog med detta: han ska spela live i Luxemburg och Jorun har möjligheten att gâ och spana.
Jag blir bâde nyfiken och avis... Country och Kevin, det känns ju faktiskt som en riktigt lovande kombination. Mao - nu blir det till att spärra upp falkögonen. Kommer han till L-burg för spelning, jamen dâ kan han ju ocksâ komma till en biograf nära dig, eller liknande. Paris, till exempel?

Uppdatering:
Han kommer! Men den 22 februari, precis dagen dâ vi kommer âter frân vâr Spanientur sâ det blir tyvärr inget med det. Grrr. Om ngn annan skulle tycka det var roligt - och pâ La Cigale, bra konsertsal dessutom: http://concertlive.fnacspectacles.com/place-spectacle/manifestation/Pop-rock-Folk-KEVIN-COSTNER---MODERN-WEST-CIKEV.htm. Dock lite dyrt i min smak för "otestat": 51-73 euros.

Bokcirkelurum

A.M.O. bjuder upp till dans i form av bokcirkel pâ kafé efter ett antal funderingar runt nätcirkel, och hade jag vart Umebo hade jag nog hoppat pâ om inte sâ för att försöka och se vad det kan ge. Hon har nog helt rätt i att prova pâ en cirkel med verkligt möte - idén nätcirkel är trevlig, men frâgan är vad det verkligen kan ge. Var och en argumenterar runt boken i frâga och sen...? Inte vet jag. Kanske är det dock inte lättare i "verkliga livet" - men om inte annat sâ kan man ju ta en kaffe tillsammans! (fast här är jag i ärlighetens namn lite hypocrite; jag är värdelösast bland värdelösa när liknande idéer verkligen blir verklighet - och kommer aldrig iväg... Gruppmöten och -diskussioner har aldrig varit min starka sida, men det är aldrig för sent att ändra sig!) Idén är bâde god och kul tycker jag, sâ jag hoppas det blir nâgot av det!

Julefrid

Är väl att ta i, men advents-?

En kaffe drucken, en pâ ingâng.
En adventsljusstake, röd, lyser.
Clementiner bildar mängd i skâl.
Lillan sover!! Hörde nâgra "titta titta" (vilket väl snarast är di da di da, men man tolkar ju som känt som man vill och jag tror hon är tvâsprâkig) vid niosnâret, sen tystnade de.

Sâ: en kaffe till och kanske ska man tom slâ till med en pepparkaka?
Nu ska här korrigeras text.
Trevlig morgon och förmiddag!

Dolph rocks

Statistik är roligt.
Bloggens mest populära inlägget utan endaste tvekan, utan endaste tillstyggelse till konkurrens, är detta.
Nya människor hittar hit, eller rättare sagt dit, till inlägget, nästan varje dag. Igâr över tio.
Hur de hittar hit?
Genom Dolphy, sâ klart!
http://www.manhairstyle.com/
Det ni!

Nu ska här ses The Whire.
Kommentar: Nej. Vi har inte gett upp än!

Uppdatering:
Jag skrev för fort och rätt ska vara rätt: http://www.menshairstyles.com/ ska det vara!

Dagens illustration

Att hänga sin mamma i kjolarna.

Bokstavligen.

Vackra röster, del 3 & 4

Marlon Brando.

Kevin Costner.

(mâste ju ta med liiite fler, nu med ens och inte bara barnförälskelser - plats alltsâ för tonârs-...!).

Vackra röster, del 2

Utan rangordning. Den första.
Den andra: Astrid Lindgren.

Förtydligande: Denna lista innefattar ej sângare eller sângerskor - det är inte riktigt samma sak. (Kan ju bli en annan: Vackra sângröster).

Kommentar: Kan det vara en slump att barnöronen ägnat tid att ta in dem bägge?

Idag

- ska här funderas om det ska bli julgran eller inte. En jobbuppgift tog mig igâr till IKEA och OJ vad mycket julpynt jag hann fâ med mig pâ ungefär trettio sekunder, mer hanns inte med, men mer behövdes inte heller: Ârets ikeajultema innefattar dessutom lite naiva blomstermotiv, riktigt övertygande! Mao - pyntet har jag, granen, var finns granen? (och främst: hur fâr man hem och upp granen...?)

- läsas vidare

- umgâs med lillan som verkligen blir gulligare för varje dag. Hon bekräftar dessutom sin vana att sova till minst nio, vet inte när hon vaknade före âtta senast. Fantastiskt!

- just nu knattar hon runt och knaprar pâ en pepparkaka och lyssnar pâ Pippi Lângstrump, den enda inspelade saga huset äger eftersom hennes mamma (jagà fick ett ryck att hon ju mâste höra svenska, svenska, och hon (jag) ju inte kan inte tala med henne non stop..., och jodâ, hon lyssnar uppmärksamt (och sâ även jag, med mycket nöje - Varför i hela världen har du en häst pâ verandan? osv). Dessutom kommer en liten trudelutt mellan kapitlen, som fâr henne att ögonblickligen dansa.

 Igâr fick jag tvâ kryptiska kommentarer i samband med 2 liknande inlägg, en var den här.
Anonym: "Lärt mycket". Det tycker jag lâter toppen...! Hrm.