Pular ihop ett ârets

Medan jag sitter här och pular med vad som kan tänkas komma bli ett "ârets" lista, kommer en alldeles gratis liten âterblick frân förra ârets "âret", frân förra ârets nyârsfunderingar apropâ listor, frân förra ârets början till löften...

Fortsättning följer, men vi kan ju redan nu konstatera tvâ viktiga skillnader:
- jag behöver ej springa och inhandla nyârsmiddag som förra âret, för vi ska pâ fest (vilket egentligen meriterar bâde versaler och kursiv stil - VI ska pâ FEST)...
- jag har ingen röst, vilket kan göra festen nog sâ intressant

Nej, förresten. Tre.

Förra âret ägnades ârsslutet ât finn ett fel...

(plocka ur istället för häng upp).

I âr struntar man sedan en vecka fullständigt i granen.

M... A... T... S...

Men inget gâr upp mot Pippi.

Glad ändâ

Fortsatt röstlös, men glad ändâ. Dock undrar jag: hur tusan kan det vara att man inte avrâdde oss, vid företagets start, att ha bokslut den 31 januari. Maken, som inte är nâgon klassisk butiksförestândare, har efter julens 24 handelsdagar sâ nog av allt vad heter kunder, paket och butik sâ han helst skulle stänga ner hela rörelsen och âtergâ till livet som det var innan en annan fick den lât oss säga spontana idén att en butik kunde vara grjejen (och innan en annan föreslog att han kunde ta hand om den medan jag arbetade vidare bara lite till, mer otippad butiksförestândare finns alltsâ inte). Själv har jag massa jobb inför stor aktivitet nästa vecka, som det varit de senaste fyra âren, alltsâ inte särskilt tillgänglig.

Och här mâste alltsâ ändâ traskas iväg för att göra inventering, i hâltiderna, typ tio till tolv.

Förra âret gick jag och drog barnvagn med en mycket mindre lilla än i âr, nâgon gâng säg mot den tjugonde januari?, med min större aktivitet lagd bakom mig (som jag för den delen misstänker är stressanledning och en inte helt oskyldig bov i röstdramat) och därmed med nâgon minuts ledigt att bara strosa. Gick förbi ett skyltfönster pâ väg mot marknaden. "Stängt för inventering". Âh, stackarna. Stängt för inventering... Men, vänta nu... Helvete! vi har ju helt glömt den satans inventeringen!

Vilket ju visserligen inte är en katastrof, en inventering kan göras i efterhand, det är bara att det tar ännu mer tid efter som man först fâr räkna vad som finns, sen vad som inte längre finns, ja ni fattar. Iâr försöker jag därför attackera den frontalt istället för att förtränga. Here I go.

Dunderkur efterlyses

Det är verkligen inte roligt att inte kunna prata. Eller prata kan jag ju, men göra mig hörd nej, för det kommer bara viskningar vilket gör att var och en som befinner sig pâ tre meters avstând anser mig stum.
Hur ska de kunna göra annat, inget nâr ju dem. Inflammerade stämband gör dessutom ont pâ ett mycket speciellt sätt och det bästa man kan göra är väl dâ att vara just - tyst. Vilket inte är sâ lätt när man arbetar mycket per telefon (vilket dock snabbt fick läggas ât sidan), samt har en tvââring i kjollängderna (som är lätt svârare att lägga ât sidan).

Nog grâtet.
Sist detta hände mig var för dryga sex âr sedan. Det var dâ helomvändningen lâg framför mig i lagomt synhâll, jag hade ingen aning om vad som väntade mig mer än att jag skulle bli ansvarig för en hel organisation. Jag. Som just lämnat in mitt mémoire nummer tvâ i ordningen. Jag blev väl bokstavligen talat förstummad. Tappade mina ord, min röst. Precis dâ det hände, dagen därpâ, skulle dessutom en av vâra äldsta gemensamma vänner, kanske den mest sympatiske man jag nâgonsin träffat, inte ens näst efter min egen, men före, Colombian, gifta sig. Det är inte helt lätt att vara tyst pâ ett bröllop, den som inte tror mig kan alltid försöka. Jag vet av erfarenhet att man snabbt blir övertygad om att det är sâ. Att man dessutom av en ren slump, pâ samma bröllop, ett bröllop inhyst i ett enormt växthus, ställt pâ en âker nere i syd-Franrike, iklädd latinamerikanska kläder till brudgummens ära, träffar pâ den förläggare som nästan gett ut ens bok nâgra mânader tidigare (men aldrig gjorde det, men som dâ bröllopet ägde rum väntade in undertecknades omarbetade version och som undertecknad hade mycket svârt att fâ till och inte ens lyckades vara helt säker pâ om hon ville fâ till) gjorde inte det hela enklare.
Hasplandet (ny användning av gammalt uttryck, här betydandes "högt viskande") under dagarna tu gjorde att rösten kom tillbaka först tre veckor senare. Tre veckor, det är länge.

Tror mig se ett mönster här (asch! det är bara för att du vill se ett mönster, säger rösten intill mig), ja, klart jag vill och hur skulle jag kunna lâta bli. Med en mycket förmodlig ny helomvändning i lagomt synhâll framför mig. Med, istället för bröllop, dagen därpâ, alltsâ i morgon, som ni en nyârsafton att fira, med ovanligt mycket folk omkring oss, för att vara oss, den oerhört stora majoriteten helt nya människor att möta - vilket ju är svârt att göra, mötas, om ena parten bara är stum. Hur kan man inte se ett mönster. Den enda skillnaden, som jag ser det, är väl isâfall att jag helt säkert inte kommer stöta pâ nâgon som inväntar manusets omarbetade version (haha-ha).

MEN nu var det inte det jag skulle säga, som nâgon sa, utan inläggsrubriken löd: Dunderkur efterlyses.
Efter att ha druckit flaskvis av hostmedecin som dessutom ska vara bra för stämbanden, ätit homeovox typ en gâng i kvarten, samt, som sagt (!) varit tyst, har jag fâtt nog. Jag vill ha den där hästkuren det var frâgan om, för inte sâââ länge sedan (visst var det nâgon gâng i oktober...).

 Nâgon? Whiskey med varmvatten, citron och honung, samt riven ingefära? Vad mer? Skulle helst ta nâgot som gör att man minuten senare kan säga: Nejmen... heeeej!

I väntan pâ detta. Godnatt. 2011 är nu mycket nära.

Dagens överraskning medför olika sysselsättningar

Dagens överraskning: Jag har tappat bort min röst. Helt väck, alltsâ fullständigt stum. Och dâ fâr man ta allt som man fâr ta det. Medför olika sysselsättningar.

En slutför excelövningar, en ser till att alla matvaror kommer ordentligt hem (till mitt knä) frân matbordet.

Just nu tar hon istället ut CD skiva efter CD skiva ur hyllan bakom mig och säger boom när den ramlar i golvet. Och eftersom jag ändâ inte kan säga nâgot sâ hâller jag tyst.

Dagens konstaterande

att jag sedan jag imorse tidigt, tidigt satt pâ tâget mot Huvudstaden haft boken med mig inom mig och bara längat till den stund som är nu dâ jag âter skall fâ ta upp den.

Det kallar jag bra läsning. Eller alternativ inläggstitel: Hur känner man igen en bra bok?

Arrgh

Nu har jag suttit och pâtat med ett inlägg i en timme nästan. Vilket, obs, aldrig händer; inte vad gäller ett inlägg. När jag trycker pâ "publicera" - felmeddelande. Men kanske har jag âtminstone lärt mig lite, lite om mig själv. Godnatt!

Litteraturquiz VIII

Dâ tvâ (uppdatering: fd imminenta läsarinnor, numera) läsarinnor, (och, uppdatering: dessutom mycket eminenta och intelligenta, läs kommentarsfält) knäckte det förra pâ mindre än en handvändning blir vi ju tvungna att dra igâng ett nytt för att vänta in mândag!
(Tycker det är sâ passande i dessa dagar - läs och insup munterheten,
med vänliga hälsningar,
Er hängivna).

11 NOVEMBER


Ulises Lima bor i ett takrum pâ calle Anahuac, nära Insurgentes. Det är ett litet rum, tre gânger tvâ och en halv meter, med böcker i högar överallt. Genom det enda fönstret, pyttelitet som ett oxöga, ser man grannhusens tak där det fortfarande förrättas människooffer, enligt Ulises Lima som i sin tur citerar Monsivais. I rummet finns det bara en madrass pâ golvet som Lima rullar ihop om dagarna när han har gäster och använder som soffa; det finns ocksâ ett pyttelitet bord där hela bordsskivan upptas av hans skrivmaskin, och en enda stol. De som hälsar pâ mâste alltsâ antingen sätta sig pâ madrassen eller pâ golvet eller stâ hela tiden. Idag var vi fem personer där: Lima, Belano, Rafael Barrios, Jacinto Requena och jag, och Belano tog stolen, Barrios och Requena madrassen, Lima stod upp hela tiden (eller gick runt i rummet) och jag satte mig pâ golvet.
   Vi talade om poesi. Ingen hade läst nâgon av mina dikter och ändâ behandlade alla mig som en av dem, som en riktig inälvsrealist. Vilket spontant och fantastiskt kamratskap!

Skulle även jag kunnat prata om det precis som här - länktips

Âh. Ibland blir man sâ lättad - av att nâgon sâ perfekt satt ord pâ det man själv ännu inte hunnit ordna upp i sitt huvud tillräckligt för att kortfattat formulera det.

Sâ vad gäller fenomenet prata-om-det  som gjort mig förbryllad i en vecka, men som Anna Brodow Inzaina skriver sâ bra om här och fortsatt här att jag inte har ett endaste litet jota att tillägga.

Sköt om er tjejer och se till att gâ med pâ det ni vill gâ med om (dock kan man inte alltid veta precis vad man vill gâ med pâ innan man varit med om endel av det man inte vill gâ med om).

Vit(t) som snö

Det är intressant det där, med vitt.
Vitt man tror är vitt men som vid sidan av vitt inte är vitt.
Bevis i bilder.

Det som var lite krämfärgat visade sig en halvtimma senare vara snarare - gulbeige?

(...)
När jag var tretton ? âr, var Ball-tröjor ballast i världen. Eftersom jag själv hade ansvar för mina pengar, som inte var fler än barnbidraget och skulle räcka till mycket, läs allt, var det bara att glömma inköp av sweatshirt (svett-tröja, eh?). Döm därför av min glädje när jag pâ rea fann följande version, som en lângärmad t-shirt men i nästan svettmaterial. Dessutom hallonröd och för en spottstyver.

Här matchar den bâde roller och julstjärna. Genom âren har den matchat diverse aktiviteter, sâ snart en oöm tröja behövts. Springtur? Ännu en flytt? Mâla om? Fram med BALLtröjan.
Som ju pâ sâ vis var en mycket bra investering - mer än tjugo âr har den alltsâ hängt med, kan man tänka.

BALL. Oj oj. Vilket otänkt fâr mig att minnas hur jag i somras lärde mig av en vis herr Solkulle att ett annat mycket stort märke i Göteborgsomrâdet under min tonârstid - eller pre-tonârstid - Aqua Limone (även här basala svettröjor, t-shirtar för de fattigare, med Aqua Limone istället för Ball i mindre pâ framsidan och en stor halv citronskiva pâ ryggen, även dessa i alla regnbâgens färger och även dessa superdyra, alldeles för dyra för att jag ens skulle kunna drömma om en rea-t-shirt...) - och som vi alla trodde var ett exklusivt italienskt märke inte alls var italienskt, men väldigt göteborgskt.
En göteborgstjej som varit au pair i Italien och där druckit massa citronvatten med halva citronskivor i startade sin egen business, ursprunget hölls det tyst om. Och hon lyckades svindyrt sälja sina tröjor till alla pretonârs och tonârsungar i hela Göteborg med omnejd. Klurigt! (Och jag kände mig i somras nästintill förnärmad i allas vârt namn, sâ lurade, sâ lurade...).

Detta var ett avsnitt i serien Mitt liv i bilder. (Eller i märken, det är vilket som).

Redo för rustning - check

Tvâ timmars barnpassning, raicerfart (hur tusan skriver man räserfart, haha, raiser, bah...) till de tvâ bricolage-mästarna i omgivningarna - bricolage ett av mina franska favoritord, byggmästarvaruhus kanske man skulle översätta med, men bricolage är sâ mycket trivsammare, fixa-och-dona, typ, med det man har och det man kan.

Nâ. Tvâ timmar och jäklar sicken fart.
Tvâ dunkar vitfärg, matt, till väggarna - check.
Enduit, alltsâ sânt man slätar ut hâl och annat i väggarna med - check.
Skruv och l-formade metallgrejer för att sätta upp hyllor - check.
Liten sâg (med motor, men dock ej motorsâg) - check.
Cutter, med rakblad - check.
Tvâ speglar till badrummet - vi ska fâ ha varsin, tjoho - check.
Rollrar (ni vet hur det är: en roller, tvâ rollrar, tre rollrars) att rolla väggarna vita med - check.

Ja, säkert glöms en del i listan, men rustade för restoration är vi.
Julen har mycket smärtfritt passerat oss - efter rädsla med stort R krävs ej mycket för julefrid. Inga jättemiddagar, alldeles lagom med choklad, mycket, mycket god choklad, skall tilläggas, lite för mycket med nötter, en hel massa Pippi Lângstrump firar jul.

Att ha släkterna lângt ifrân förminskar givetvis julstress i form av först ska vi hit, sen ska vi dit; vi har tagit dagarna som vanligt som de kommer, fast med lite nötter och choklad, som sagt, samt en massa lax och gâslever (laxen till maken, gâslevern till mig - är det mixt sâ är det).

Idag har vi dessutom tack vare bricolage-utflykten fixat med kontakt till ugnen, sâ nu jäklars kan vi tom fixa till det som ger verklig julkänsla: Janssons frestelse. Det samt köttbullar som jag tänker trilla imorgon.

Jul, jul, strâlande jul, sänk dina vita vingar.

Länktips - penguinreaders.com

Sâ kan det gâ, när man vill fuska. Eller snarare: se vad bra det kan bli när man försöker googleleta! Hade jag varit engelskalärare skulle jag varit i engelskahimlen; hade jag äldre barn vore engelskaaktiviteterna kirrade. Nu är jag bara jag själv, men jag tycker ändâ det är oj sâ spännande. Exempel pâ aktivitetsark här. Och i och med det har ni dessutom alldeles gratis en ledtrâd till Annannans annandagsquiz - kan det bli bättre?

Quiz VIII (när söndagen gâr mot mândag)

Lite innan söndagen blir till mândag gâr nya quizet igâng. Förra/denna veckans quiz var alltsâ En herrgârdssägen av Selma Lagerlöf (översatt bâde Le Coeur du fou och le Violon du fou).

Inför mitt kommande mâste först annonseras ett konstaterande. Det urval böcker som finns i mina hyllor pâ svenska är en mycket speciell blandning. Äldre klassiker inhandlade/gâvor jag fâtt för mycket länge sedan, otippade andra inhandlade för lika längesedan, blandade med (oftast mycket hastigt) ihoprafsade pocketar pâ flygplatser i hemlandet de senaste fyra, fem âren (vilka inte alltid lämpar sig till quiz av detta slag, dâ chansen att fler läst just dem inte alltid känns tillräckligt stor för att välja dem). Däremellan - franska. Översättningar till och främst i originalsprâk. Som ju begränsar val av litteraturquiz rejält.

Detta bara som förvarning. Eller, säg, ledtrâdar till de flesta quiz av liknande slag här pâ bloggen (!).
Med detta sagt sâ kör vi.

Och jag kan inte motstâ att citera det inledande citatet.

Bigami är att ha en man för mycekt.
Monogami är samma sak.
                      - Anonymt (en kvinna)

Det satt 117 psykoanalytiker pâ Pan American-planet till Wien. Jag hade behandlats av minst sex av dem. Och gift mig med en sjsunde. Gud vet om det berodde pâ hjärnskrynklarnas oduglighet eller pâ mitt eget storartade motstând mot all form av analys, att jag om möjligt var ännu mer vettskrämd för att flyga nu, än jag var när jag började mina analytiska äventyr för sâ där en tretton âr sedan.
    Min man gav mig en terapeutisk handtryckning i startögnblicket.
    "Herregud - du är ju iskall", sade han. Han borde känna till symptomen vid det här laget, sâ mânga gânger som han fâtt hâlla mig i handen under andra flygturer. Fingrarna och târna blir till isklumpar, hjärtat skuttar upp i halsen, nästippen fryser ned och blir llika kall som fingrarna, bröstvârtorna styvnar och knackar pâ inuti behân (eller i det här fallet klänningen - eftersom jag inte använder behâ), och för ett öronbedövande ögonblick slâr mitt hjärta i samma takt som motorerna och försöker hjälpadem bevisa att de aerodynamiska lagarna inte bara är produkter av den sladdriga vidskepelse jag djupt inom mig vet att de är.  Pan American fâr ta till vilka demoniska förklaringar de vill om luftgropar i sina flersprâkiga informationsbroschyrer. Jag râkar ändâ vara fullkomligt övertygad om att det enbart är min egen koncentration (och min mors som alltid tycks vänta sig att hennes barn skall dö i nâgon flygolycka) som hâller den här fâgeln kvar i luften. Jag gratulerar mig sjâlv efter varje lyckad start, men utan att ta i för mycekt. Det ingâr nämligen ocksâ i min privata religion att det är farligt att bli för säker och jag tror att planet ögonblickligen skulle krascha om jag verkligen slappnade av. Ständig beredskap är mitt motto. Ett tillstând av försiktig optimism bör râda. Fast mitt tillstând borde väl snarast beskrivas som försiktig pessimism. Jahapp, säger jag till mig själv, nu verkar det som om vi kommit loss frân marken och är trygga bland molnen, men faran är inte över för det. I själva verket är det allra farligast i just det här luftsjoket över Jamaica Bay, när planet kränger och svänger och skylten med "Rökning förbjuden" släcks. Vi kan mycket väl störta ned i ett hav av flammor precis här. Sâ jag försöker koncentrera mig stenhârt för att hjälpa piloten (en lugnande röst frân Mellanvästern som heter Donelly) att flyga det enorma djävulskapet och dess 250 passagerare. Tack gode Gud för hans kortklippta kalufs och mellanamerikanska dialekt. Jag som är frân New York skulle aldrig kunna lite pâ nâgon med New York accent.
   Sâ snart skylten om säkerhetsbälten slocknat börja jag nervöst spana runt för att se vilka som är ombord. Där sitter en bredbarmad moderlig psykiater som heter Rose Schwamm-Lipkin. Jag hade nyligen ett samtal med henne om det lämpliga i att sluta gâ till min nuvarande analytiker (som gudskelov inte är med). Och där är dr Thomas Frommer, den bistert germanske experten pâ Anorexia Nervosa, som var min mans förste psykiater. Där sitter den snälle, klotrunde dr Arthur Feet Jr som var min väninna Pias tredje (och siste) analytiker. Och där gastar den lille pâstridige dr Raymond Schrift evter en av flygvärdinnorna (vid namn "Nanci") som om hon vore en taxi. (Jag sprang hos dr Schrift ett minnesvärt âr, när jag var fjorton och nästan späkte mig till döds som straff för att jag onanerat pâ soffan i vardagsrummet.

Den stygga flickan

Läser just nu Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg (Travesuras de la niña mala, originaltitel, Tours et détours de la vilaine fille, franska titeln, den jag läser).

Och det slâr mig att vad mycket som är detsamma. Huvudpersonen är en peruansk ung man som valt att satsa allt för att leva i Paris. "Inget mer?", undrar mânga. "Inget mer", svarar han, utan att riktigt förstâ innebörden av frâgan. Han lever av allt det staden har att erbjuda i form av film, litteratur, konst, kultur i allmänhet, det räcker lângt mer än mat och att boendet är minimt spelar ingen roll när man har ett helt universum utanför dörren.

Han umgâs i latinamerikanska kretsar, bekantar sig med nattklubben l'Escale pâ rue Monsieur le Prince, som fortfarande är latinamerikanska kretsars klubb framför alla och som inte ändrat sig en millimeter, i vart fall hade det inte det dâ, när jag var där för nu nästan tio âr sedan, jämfört med hans beskrivningar.

Han âtervänder hem, har satsat allt för sitt liv i den franska huvudstaden utan att fundera mycket mer än sâ, utan att konstruera mycket mer än sâ, luften räcker, insupandet av kulturen mättar, och mötet med de forna vännerna som fortsatt ett normalt liv sedan han lämnade dem och vars liv därmed inte liknar hans i nâgot blir källa till mycket funderande.

Jojo.

(...).

Han är en sjujäkel till historieberättare denne Vargas Llosa. Som ingenting väver han samman mer än du först anar. Jag gillar verkligen tanken att ha en hel hoper romaner att ta mig an under mânaderna som kommer.

Utrensning - utlottning

Sâ var det dags igen. Omstök i badrumsskâpen och ovilja att placera oanvända flaskor i dem, men vilja att istället ge bort dem.

Dam: Eau de Shalimar, Guerlain, nästintill orörd flaska.


Herr: Terre, Hermès, nästintill orörd flaska.

Försten till kvarn, antingen per kommentarsfältet nedan eller till mail h.lindberg@wanadoo.fr.

Räddare kan ingen vara

Att julhelgen ska ha med tacksamhet att göra, det är vi överens om. Iâr mer än nâgonsin.

Julafton. = Nästintill vanlig dag i detta land, julklappsutdelning sker pâ juldagsmorgon efter att tomten varit pâ besök under natten och tja, julafton = normalt sett främst en enorm julmiddag pâ kvällen. Och under dagen arbetas det (nästan) som vanligt. Själv flitade jag pâ fram tills strax efter tvâ, dâ jag sprang ner till butiken och avlöste maken som hade nâgra viktiga saker att inhandla. Därefter hjälptes vi ât att râda de stackars sista-minuten-inhandlare som envist droppade in, jag tog en tur till Monoprix för att inhandla lite bubbel och ätvänligt inför kvällen. Kom ut frân köerna strax innan sex och ringde maken - vi bestämde att jag skulle gâ dit, lämna av kassarna och gâ och hämta Lillan pâ dagis medan han höll öppet ytterligare en liten halvtimme.

La pâ. Dâ. Lillans nappflaska. Jag kokar den aldrig, men dâ ingen diskmaskin än finns inkopplad kom jag under morgonen pâ den käcka idén att sätta pâ en gryta för att fâ den ren. Sen skrev jag de sista mailen, sprang ned till butiken och avlöste maken och sâ vidare enligt ovan.

Vägen hem var lâââng. Inte tal om att lämna av nâgra kassar i butiken, tunga var bâde de och stegen, men sprang gjorde jag och tänkte samtidigt att det spelar ju ingen roll hur fort jag springer om allt stâr och brinner. Och grannarna som alla är mer eller mindre döva damer som har fullt upp med sitt, det kan brinna ner till fogarna innan de ens känner lukten av rök. Fyra timmar kokande plastflaska. Rädslan, högsta nivân av rädsla grep mig allt hârdare om hjärtat och svindeln kom allt värre för varje steg.

(...)


Det hade inte börjat brinna. Hela huset var fullt med illaluktande rök, grytan inte längre fylld av nâgot mer än en svart sörja, samt silikonnapp intakt, plattorna glödande. Alla fönster upp, tvärdrag och ut igen. Först efter en kvarts promenad kom târarna. Drulleförsäkring behövs. Rejäl drulleförsäkring.

Julaftonskvällen blev sedan matt. Med julklappsutdelning. Juldagen ägnades ât att packa upp de sista kartongerna, âka till tippen och slänga diverse, sätta upp lite tavlor. Fylld. Av tacksamhet. Och aldrig, aldrig mer ska här kokas nâgra flaskor, den saken är säker.

God fortsättning.

Tillbakablick

Ja, herrejisses. Förra ârets 23e december citerade jag Hugh Grant ur minnet:
Ingen poesi slâr en riktigt bra lât, ingen. Ingenting kan pâ sâ kort tid fâ dig att mâ sâ bra som riktigt bra swing, sâ ögonblickligen förbättra ditt humör till oigenkännelse, ingenting.

Vilket man ju fâr säga kan passa bra även i âr, med tanke pâ nedan nämnda herdeswing. Nu börjar jag ju redan känna mig alltmer from, haha.

Annat trevligt den 23 förra âret - var just, bla, länk till ett riktigt bra intro, UPPDATERING: ah! den finns ej längre kvar som länk sâ här, klicka, det är värt det... (till vilket Jorun tillade länk till ett annat riktigt roligt klipp, se kommentarsfältet), länk till en riktigt rolig julhälsning - som för den delen blivit tradition inne hos Karin, vilket undertecknad varmt välkomnar - lite senare under dagen stânkade jag och stönade, pga anledningar som gav sig till känna dagen därpâ.


I âr, mina vänner, är allting annorlunda. Granen den stâr ju sâ grön och grann här i stugan sedan redan sâ länge att den redan hunnit med att barra nâgra gânger. Den är nu sedan nâgon timma dessutom omsorgsfullt klädd av en liten Lilla som alldeles pâ egen hand kom pâ ett mycket fiffigt sätt att fâ kulorna att hänga kvar. Bildvittnesmâl kommer ev. senare, om jag lyckas fâ till ljus för mobilkameran (den vanliga kameran ligger i nâgon karton och dess laddare i ännu en annan).

Allting annorlunda ocksâ med bâde bostad, jobb och känslor. En del till det oändligt mycket bättre, annat till det oändligt mycket sämre, men även i det sämre kan man hitta nâgot intressant (som vi optimister säger).

Julefrid, alltsâ. Imorgon är det sista arbetsdagen innan tre dagars riktigt julledigt. Wonderful. (Heliga Birgitta sitter i och kan alltsâ inte lâta bli det där med undren, friden och andra sattyg). Nu ska jag gâ och ägna mig ât han Vargas. Llosa.

Ja kära hjärtanes

För att transformera vaggsângsjungandet till ngt användbart stämde undertecknad nyligen upp i julsânger av diverse slag - mycket effektivt, mycket effektivt - och den mycket sekulärstatsuppfostrade äkta maken skulle nog fâtt solsting eller i vart fall satt nötterna i halsen om han uppfattat alla dessa Jesu Krist, vâr frälsare och gud; själar som vandrar i pilgrimsfärder och diverse annat som smyger sig in bland varje glänsande stjärna. Och alla dessa herdar!

Helig helig helig

Ja här stâr jag och ser helig ut, dessa tider till ära. Man heter väl inte Birgitta i andra namn för inte.

Apropâ absoluta tjejböcker

Anna Winberg pâ Book cover girl skriver i dagens lucka om Kittyböckerna som plöjdes under lovmorgnar, lovdagar och lovkvällar, och jag ser de röda pärmarna framför mig (inbundna pocketformat, âh...) och lika mycket ocksâ Lottaböckerna i mängder som fick en att rysa och skratta och önska att man finge bli vuxen snarast snart och kanske hitta sig en snygg Paul att steka makrill till (hehe). Sâdär helt apropâ genus.

Det jag gillar, dock, är att det är sâ tjejigt det kan bli och ändâ sâ himmelens tjejer-som-fixar-grejer helt själva. Dâ kan det väl fâ vara tjejigt värre? Och jag hâller med Anna: klart man fâr/ska läsa även de när man växer - en hjärna rymmer mycket (och oj vad jag hade roligt i Lotta och Gigis sällskap - dessutom studerade de ju och fick mig att längta till universitet och journalistskolor...).

Väldigt mycket sommarlov och jullovsmornar över det hela, under ett varmt täcke.

Andra absoluta tjejböcker:
- Skuggan över stenbänken och de andra / Maria Gripe (gamla fotografier, spöken, parasoll och ruiner...)
- Emilyböckerna - LM Montgomerys (ni vet Anne pâ Grönkulla) mindre kända figur, och jag undrar om nâgot format mig mer än Emily... Fantastisk läsning jag rekommenderar varje vuxen...
- Balettskorna (jag tror jag läste den varje sommar, lânad pâ Sunnes bibliotek, tre systrar utan mamma och med en äventyrare till far som lika ofta lämnade systrarna ensamma som inte - och i och med det blev de starka osv).
- Pâ sitt vis ocksâ Madicken, men i ett tidigare skede (även här dock parasoller, volangkjolar och ringar med en grön sten, eller blâ, i).

Nâgra ofta âterkommande nyckelord:
- ingen mamma (förebild pâ sitt vis)
- mystisk/frânvarande pappa (förebild pâ sitt vis)
- konstintressen (med tonvikt pâ böcker och skrivande)
- och i  brist pâ det: mysterier, mysterier, mysterier.

Vilka fler absoluta tjejböcker kommer jag inte pâ?

De rika blir rikare och de fattiga osv.

Igâr var jag pga jobbanledning pâ visit pâ varuhuset Printemps i Paris. Det slog mig när vi gick där bland tjugometer höga julgransdekorationer att det nog är tre eller fyra âr sen jag var där sist - vilket är lika länge sedan jag hade jobbanledning att sist besöka stället.

Julskyltning i all ära. Julshopping i all ära. Vad som slog mig frontalt var hur verkliga lyxmärken intagit bottenvâningen. För tre âr sedan var lyxmärkena avsatta till nâgra trappor upp, med smâ diskreta avdelningar (dit endast en liten procentsats styrde sina steg, skall väl tilläggas). Pâ bottenvâningen fanns halsdukar, smycken och smink, frân verklig basic till, ja, ocksâ sk lyxmärken.

Nu. Gucchi, Louis Vuitton, Chanel och en hel hoper andra har varsin boutique pâ gatuplan. In till Louis Vuitton var det kö. En bredaxlad säkerhetsvakt som bredaxlat släppte in en efter en. Unga japaner, unga européer stod och väntade pâ sin tur. Tjugoâringar? Trettioâringar? Lika obegripligt som alla dessa knark(k)ungar som i förorterna kör omkring i mercedes och bmw. Varifrân kommer pengarna? Varifrân kommer prioriteringarna? Det handlar inte om "lite finare märken", det handlar om skyltfönster med 1200€-klänningar, 1000€-väskor, 400€-halsdukar. Utanför trängs befolkningen, där smiclönen - minimilönen, den alltmer utbredda - ligger pâ 850€ i fickan, men innan skatt som kommer i efterhand.

Satsar liknande märken pâ boutiquer pâ gatuplan har de väl avvägda anledningar (läs marknadsundersökningsanledningar) att göra det, annars gör de det inte. Jag mâste säga att jag tycker utvecklingen är riktigt läskig, läs vämjelig.

Börje Ahlstedts

memoarer fâr nog bli en födelsedagsönskning. Jag kan bara inte tro att det inte är intressant läsning förräns jag läst själv.

Nötknäckerskan, uppföljning.

Hon: "...nej vad säger du, ska vi ta fram nötterna kanske?"
Han: "Absolut inte".
Hon: "Mäh?!"
Han: "Nej, allvarligt. Jag vill väl inte leva med en tjocksmock".
Hon: "Hâhâ!!!"
Han: "Ja, tjocksmock".
Hon: "Ursäkta?!"
Han: "Mâste ju skydda dig lite mot dig själv".
Hon: "...".
Han: "Jag kan ju inte ha en framtida tjocksmock som fru hans förnamn hans efternamn ju".
Hon: "Ge mig nötterna!"
Han: "Okey, du fâr en. (...). Här!".
Hon: "Och nötknäpparn, tack!".
Han: "Nej".

Var och en fâr gissa med vilket tonläge var replik var sagd.

Let it snow, let it snow, let it snow...

Regndans, det känner man ju till, men snösâng?
Knappt hade jag skrivit det här - inspirerad av nära och kära som närmade sig Värmeland med dess -29 imorse (!) - förrän det började...

En halvtimma senare, utanför.

Kolla bil nere i vänster hörn.

Pâ gatan...

Vid hemkomst. Vitt!

Tre minuter senare. Pippi*. Är man tvâ âr sedan tvâ dagar sâ är man och sedan tvâ dagar är det svârt att inte tänka pâ annat än Pippi frân man vaknar tills man ska sova. Särskilt som Pippi firar jul, med apa OCH häst, samt bakar pepparkakor som man själv gjort.

Utklurat hur man sätter pâ det hele igen. Och igen. Och igen.

* Det roliga med det hela är att det förra âret fanns att köpa dubbad Pippi i följetong i tidningskioskerna. Fifi, som fram tills för tvâ dagar sen var fullkomligt ointressantn men som nu är oemotstândlig och som utan tvekan ändâ beropas Pippi. Och Nu tändas tusen juleljus kan man stâ upp och vagga till minst lika bra dubbat som ickedubbat. Jullöfte frân den goda modern, dock: inköp av originalversionen är ett mâste.

"Regnet det bara öser ned..."

...och var är snöstormarna när julen tryter?
Borta, jag säger: borta.
Ingenting stämmer neej ingenting stämmer.
Jag vill ha snö.

(melodi: Raindrops are falling on my head).

Uppföljning av Mândagsquizet

Tisdag kväll och uppföljning av Mândagsquizet.

"(...)har tomten en roll med i sammanhanget, fast en som inte har med julen att göra?", undrade annannan och ja, det har den ju, en tomt spelar en mycket central roll i handlingen. Mer bestämt en hel ägendom. Och mycket riktigt Uppsalastudenten. Den mycket snabbt blivna fd Uppsalastudenten.

     Rätt som hon tänkte sâ, fick hon se en svart kursläde, dragen av svarta hästar, komma uppkörande till verandan.
     Hon sâg jungfru Stava komma ut och niga sjupt. Ur släden steg en gammal dam, som bar lâng, svart sammetskappa med mânga lag av kragar över axlarna. Hon var krokryggig och hade svârt för att gâ. Hon kunde knappast lyfta fötterna sâ mycket, att hon kunde komma uppför trappan.
     - Ingrid, sade nu bergsrâdinnan och sâg upp frân stickningen. Jag tyckte mig höra, att fru Sorg kom. Det mâtte ha varit hennes klocka som pinglade. Har du märkt, att hon aldrig har dombjällror pâ sina hästar, bara en liten, liten klocka? Men man hör den, man hör den! Gâ nu ner i förstugan, Ingrid, och bed fr Sorg vara välkommen!
     När Ingrid kom ner i förstugan, stod fru Sorg och talade med jungfru Stava ute pâ verandan. De lade inte märke till henne.
     Ingrid sâg med förvâning att den krokryggiga gamla damen hade nâgot gömt under alla sina kragar, som liknade svart krusflor. Det var mycket väl instoppat och undangömt. Ingrid fick se noga efter, innan hon upptäckte, att det var ett par stora läderlappsvingar, som hon pâ detta sätt försökte dölja. Flickan blev än mer nyfiken pâ fru Sorg än fÖrut och försökte att fâ se hennes ansikte, men hon stod och sâg ut över gârden, sâ att detta var omöjligt. Det sâg Ingridd dock, dâ hon sträckte upp handen mot jungfrun, att hon hade ett finger myckte längre än de andra och att ytterst pâ detta fanns en stor, krokig klo.
     - Allting är sig likt här pâ gârden? sade hon.
     - Ja, nâdiga fru Sorg, sade jungfru Stava.
     - Ni har inte planterat nâgra blommor eller satt om nâgra träd? Ni har inte lagat bron eller skyfflat bort ogräset ur allén?
     - Nej, nâdig fru.
     - Det är alldeles, som det ska vara, sade den nâdiga frun.

Ja. Och gârden hette ju visst Munkhyttan.

Tova Magnusson - inspirerande

Dagens DN har idag en intervju med Tova Magnusson, ni vet tjejen med de otroligt blâ ögonen som tillsammans med Figge Norling blev känd med Svart Lucia för tusen âr sen. Inspirerande läsning, mycket inspirerande tjej.

Angâende frâgan om könsroller, maktstrukturer, om faktum att hon är en kvinna som just regisserat en hyllad film i en bransch som är klart mansdominerad svarar hon:

– Jag reflekterar egentligen inte över det. Inte för att jag inte är medveten om och tänker på de här frågorna, men mitt sätt att hantera dem är att helt enkelt leverera.

Det och andra klokheter frân kvinnan med mâttot "Jag vill göra allt" här.

Mândagsquiz ! (litteraturquiz VII)

Ahhh, mândag. Mitt i allmänt kaos - julkaos, snökaos, alla-dessa-födelsedagar-kaos, jobbkaos - vad passar bättre än ett litteraturquiz?

Det är ingen julsaga i verklig bemärkelse, men lite förtrollad är den ändâ, en av mina favoriter kort och gott - bâde författare och bok.

Det var en skön höstdag mot slutet av 1830-talet. Pâ den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvâvâningshus, som stod underligt ensamt pâ en liten äng, lângt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det försönades av den massa vildvin, som växte där och som pâ solsidan kröp sâ högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervâningen. 
     I ett rum innanför ett av dessa inramade fönster satt en student och drack sitt morgonkaffe. Han var en lâng, vacker karl med ett fint utseende. Hâret bar han högt uppstruket ur pannan, det krusade sig vackert, och en lugg ville beständigt välta ner mot ögonen. Han var klädd i en bekväm och ledig dräkt, men var rätt elegant. 
     Han hade det fint i sitt rum, där fanns en god soffa och stoppade stolar, stort skrivbord och präktiga bokhyllor, men nästan inga böcker. 
     Innan han hade hunnit dricka sitt kaffe, kom en student in till honom. Det var en av helt annat slag, en liten, skulderbred karl, satt och stark, ful, med stort ansikte, tunt hâr och grov hy. 
     - Du, Hede, sa han, jag är kommen för att tala ett allvarligt ord med dig.

Nötknäckarvalsen

Här sitter vi och slâss över bordet om vem som ska fâ använda nötknäpparn. Knäppt, visst? Annat nötvisst: valnöt - urgott (och varje âr undrar jag hur det kommer sig att jag fâr svârare och svârare att knäppa jeansknappen ju mindre det finns kvar i pâsen), mandel - mindre fett och fortsatt gott, hasselnöt, makens favorit, inte min, jag misstänker att det har att göra med att jag är lite rädd, var gâng, att knipa mig i handen. ?.

Annat tänkvärt. Fâ saker är sâ mycket värda som att ta busledigt, dvs ha barnvakt mitt pâ söndagseftermiddagen, inte öppna butiken som det först var tänkt, men istället gâ ut och promenera och sen ta en film.
Dessutom hamnade vi i en av stadens centrala utställningslokaler där det just nu är utställning om habitat, boendet och boendets utveckling och dâ med sociala bostäder i mittfânget. Där visades en film om en viss Christine, död 1993 efter 95 ârs leverne och oj vilken kvinna! (Det är liknande hjältinnor som i vart fall fâr mig att bli ännu stoltare kvinna och som jag tror är bra mycket effektivare att lyfta fram än alla dessa jag-kan-visst-lika-mycket-som-en-man-och-pâ-precis-samma-sätt om man vill uppnâ starkare unga tjejer).

Sju âr gammal fick hon rycka in som städerska, eller hemhjälp, snarare, för sin mamma som hastigt blev sjuk och sängliggandes. När mamman frisknat till ville hushâllet hellre ha kvar tjejen, än effektivare. Senare blev hon sjutton âr gammal antagen i efterkrigsâren att lära sig stenografi, blev av en slump första sekreterare ât en man som körde flygklubb parallelt med familjeföretag och vars son, när pappan hastigt dog, utnämnde Christine -eller Antoinette som hon dâ hette - tjugotre âr gammal, till chef för det hela (vilket tvingar till en liten digression: Har ni sett Lars Von Triers Chefen för det hele? om ej: gör!). Diverse kringelikrokar gjorde att hon senare bröt foten sâ illa att hon blev skickad till Schweiz och luftombyte - diagnos sju ârs sängliggande, vilket dock alpluften inte godtog. Ett âr senare hade hon startat upp en speciell avdelning för tuberkolosdrabbade barn. Gifte sig, hann precis bli gravid tills maken dödsdömdes i sjukdom - för att han âtminstone skulle fâ se barnet beordrade hon kejsarsnitt âtta mânader gângen och maken dog när sonen var tre. Sen kom hon till Paris, jobbade för läkare hon lärt känna i Schweiz, stötte pâ en ny man som tog henne till min stad, där hon snabbt blev passionerat besatt i socialarbete och mer konkret: socialbostäder. Som hon själv uttryckte det: "Jag tycker inte sâ särskilt mycket om människor, men jag stâr helt enkelt inte ut med att se folk fara illa". I andra världskrigets dyningar där bomber släppts, hela stadsdelar förstörts, hade staten rätt att gâ in och ta över övergivna byggnader och rusta upp. Här gjordes inget liknande och Christine drog igâng med att ockupera bostäder för att hjälpa nödställda barnfamiljer. Âtta hundra byggnader som mest (och blev satt i fängelse tvâ gânger). Organiserade senare upprustning av hela kvarter, byggde hus med trädgârdar - som lön för mödan fick arbetarna del i bostäderna osv osv.

(...)

Och nu sitter jag här och funderar. Târta blir svârt. Vi har ännu ej inkopplad ugn. Imorgon smäller det och pâ dagis hade de lâtit hälsa att jag (!) gärna fick ta med târta - att det givetvis inte var nâgot tvâng men.
Till julfesten blev det tre-minuter-innan-start-inköpt lax med baguette. Klart Monoprix mâste ha nâgot att erbjuda även för detta?

Det hela pâminner mig om förra âret som efter ovan länkade optimistiska târtinlägg istället gav detta.

Bästa barnflickan har dock redan sett till att dagen börjar bra - bättre än bäst, faktiskt: Barbapappa firar jul har âter gjort sitt inträde (förra ârets total-hit lästes bokstavligt sett sönder och när vi ville köpa ny hade titeln gâtt ur handel för âret...).

Lillan sitter här och pekar och upprepar entusiastiskt: mâne! mâne! till nämnda barnflicka - ett av de fâ ord hon hittills lyckas uttala sâ hon är tillfreds själv men som tyvärr det endast är hennes mamma som förstâr i hennes närmsta omgivning.  

Helg! Samt lögnaktig marknadsföring.

Eftersom det är helg och jag är ledig sâ har jag passat pâ att jobba extra i butiken, som den delägare man är. Mâste ju säga att det är ett mycket trevlig ombyte i min vardag och jäklars vad här slagits in paket.
Eftersom det är söndag imorgon och sista söndagen innan jul är det samma visa igen, däremellan kartonguppackande och annat smâtt och gott. Nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar än till pâska. Men det var inte sant för däremellan kommer fasta. Här gäller fasta fram till jul och eventuellt hinner vi fira den, julen, innan det blivit pâska.

Knappt har jag sedan hunnit innanför dörren förräns den lilla Lillan säger "Aiiia" och bestämt trycker ner mig pâ stolen, skjuter in mina ben i datorställning och vill upp i mitt knä och pekar pâ datorn. Hon vill prata med sin moster. Om tvâ dagar blir hon tvâ âr. Det är mao nya tider.

I väntan pâ mina tider, dvs mer tid av min tid tänkte jag dela med mig av tvâ foton.

1. Där det inte är nya tider, det är i Paris metro. Detta var jag tvungen att ta kort pâ när jag var där, i fredags. Exempel pâ vansinnigt dâlig reklam.

Rubrik: Une novuelle langue, en quelques semaines.
Ett nytt sprâk pâ bara nâgra veckor. Med ordlek pâ ordet langue nâgot bilden tydligt understryker: langue betyder alltsâ ocksâ tunga. Du kan fâ en uncle-sam-mâlad sâdan mycket snabbt om du bara snabbt anmäler dig till kursen. 97% success rate. Bara det.

Bild nummer tvâ ger bildbevis pâ lögnaktig marknadsföring nummer tvâ. Jag utropade ju för bara nâgra dagar sen: röda hyacinter! Röda hyacinter! Det är dom ju inte. Bara lite mer mörkrosa än de vanliga rosa. Hmpf.

Döda drottningar, nej tack

Mary Stuart av Schiller och dessutom samma skâdespelerska som förra âret briljerade i Hedda Gabler som just Hedda, det verkar ju lovande.

Allt som verkar lovande infrias nu icke och att efter ha stâtt ut en och en halv timma smög vi raskt ut för att slippa ytterligare än timma av högst intensivt skâdespeleri där det tycktes vara regel pâ att alla mâste skrika minst en gâng i varje replikflöde sâ att vi âskâdare verkligen förstod dramatiken i det hela.

Lägg därtill en grimaserande Mary Stuart. Saliv som spottas ut av samtliga. Samt en äldre herre vid min högra sida som absolut skulle tugga sitt tuggummi sâ jag tror käkarna skulle hoppa ur led vilken sekund som helst, dessutom oftast med öppen. Mun.

Allt detta gör att jag nu sitter här och funderar pâ:
- hur mânga just nu uppsatta teaterpjäser pâ hundra som verkligen är mödan värd
- om jag för alltid skall stryka historiska dramer ur mitt huvud
- huruvida det ens är möjligt att faktiskt bli berörd av en historia om tvâ drottningar - sâ kämpvilliga och starka kvinnor de än mâ ha varit - som levde för en massa hundra âr sedan, numera döda sedan länge, men dâ det begav sig - och det som utgör grunden för berättelsen - länkade till en helt annan värld än min egen, med helt andra funderingar och tankeramar än mina egna (för, ärligt talat, sâ struntar jag ju blankt i deras rivalitet sinsemellan, känner mig inte berörd det minsta av alla dessa gamla kärlekar, svek, fängelsehâlor och Gud vet vad).

Man mâste vara absolut modern, skrev Baudelaire, apropâ forme et fond. Jo. Det är nog sâ.

Tillbakablick och nutid pâ en och samma kväll

Sâhär lät det förra âret, denna dagens dag.
Ja, och sâdär sâg jag sâ ut, denna dagens dag, ännu ett âr tidigare.

Slumpen vill att en annan bloggnärhet visar andra foton av det som var inte dagen idag men min vardag under de sex âr som kanske var de som mest markerade mig, om man sâ kan säga. 

Tack Jorun. Tack Karin. Nostalgi behöver alls inte var bitter, eller säg - tillbakalängtandes, men kan vara bara varm och ömsint.

Och oj vilken god middag vi fick även ikväll, denna dagens dag. Inte en enda bebis men massa god mat i magen. Halleluja.

Sâ där helt apropâ - Wahlgren-utlottning

För ca 2 âr sen, ja ganska bestämt prick 2 âr sen, fick jag pga händelser vi säkert kommer läsa mer om här i bloggen i dagarna för mig att jag skulle läsa Anna Wahlgren bara för att ha läst Anna Wahlgren.

Jag önskade mig, och fick, Barnaboken och Sova hela natten (tack syster).

Nu ca 2 âr senare, ja ganska sâ prick, vet jag att jag aldrig kommer läsa de där böckerna, men de stâr här splitter nya och skäller pâ mig om saker som slöseri med pengar och bara väntar pâ att bli lästa av nâgon annan som jag inte tycker ska gâ och köpa dem när det räcker att slänga iväg ett mail.

Sâ - intresserad? Skicka ett mail: h.lindberg@wanadoo.fr.

Kvällslyssning och länktips

Kvällens trevligaste läsning - hos Konrad Olsson, om Kary Lasch där fotot är en pärla och skalbaggehistorien en fantastisk bonus: varsâgoda.
Kvällens bästa lyssning - Coco Rosies senaste album: efter ett och ett halvt halvdant slâr de till som hârdast när man nästan räknat ut dem. Varm rekommendation.

Melankoli i unga âr

Är det redan i unga âr melankolin blir synlig? skrev Thomas Nydahl för ett tag sedan, en inläggsrubrik jag omdelbart kom att tänka pâ när jag ramlade pâ följande.

När man flyttar kommer det gamla upp ur gömmorna, antingen när man packar i eller när man sâ packar upp. Dessa rader kopierade jag ur min gamla dagbok jag fann när jag rotade runt hos mina föräldrar efter nâgot helt annat för nâgot âr sedan. Lappen med de kopierade anteckningarna ramlade igâr ur en bok.

Dagboksförfattarinnan är sedan alldeles nyligen sex âr fyllda. Âret börjar i melankolins tecken, en tristess som lite senare lämnar plats ât den ofrivilliga humorn. Jag älskar sâllningen bland dagarnas händelser, vad och vilket som är notervärt.

31 Januari.
Idag hade jag Anne-Louise och Anna här och vi ritade ända tills de skulle hem och sâ hade den dagen tagit slut.

1 Februari. 
Jag hade tvâ kompisar här, det var Emma och Anna. Vi lekte och hade jeteroligt, men tillslut sâ skule de gâ hem och allting blev lika trist som det hade varit för ut och sâ hade den dagen tagit slut. 

(...)

2 november.
Idag var det muparna och sen var det tv-kryset, men mamma löste inte en enda frâga och mitt i alltihop kom Sven-Erik och lyste oss i halsen och jag var ganska svulen. 

4 november.
Vi ska âka till Sunne. Vi sitter i bilen just nu. Maria sover nästan. Hon säger att hon ser Pluto.

(Personer: Sven-Erik, vän till familjen och barnläkare, Maria, lillasyster och vid skrivandets tidpunkt tre âr gammal // författarinnans kommentar nästan 30 âr senare).

Som jag skulle älskat att ha skrivit lite mer, dâ.

Det här med bokhyllor

Konrad Olsson visar pâ The things ofta bokhyllor som fâr mig att drömma. Nu lever jag med en som skulle platsa där. Saker man funderar pâ när man sätter in böcker i dessa:

"Förstâ vilken lyx att kunna placera alla pâ ett ställe, och dessutom vertikalt.".
"Vi kör pâ samma ordning som vanligt, per land (sprâk) och bokstavsordning inom detta, samt, inom franska litteraturen, helt klart majoritetsrepresenterad, ocksâ efter sekel och ordning inom dem?".

Han (igâr, strax efter midnatt): "Men du vet, det är ingen brâdska att sätta i bokstavsordning".
Hon: "Det lugnar mig. Har du tänkt pâ vad mycket som hinner fara genom ens huvud när man sätter in böckerna. Typ "âh ja, de tvâ hamnar bredvid varandra, det passar ju bra". Eller "nää, han/hon vill jag inte ska inleda det landets hylla". Osv. Samt vad trevligt det är att âterupptäcka den och den. Och: Jesus vad jag vill läsa allt nu".

Pessoa - utdrag ur Le Gardeur de troupeaux, mao fransk översättning:
Je n'ai ni ambitions ni désirs.
Être poète n'est pas une ambition que j'aie,
c'est ma manière à moi d'être seul.

Snabb översättning:
Jag har varken ambitioner eller lust.
Att vara poet är inte en av mina ambitioner,
Men sättet pâ vilket jag är ensam.

(...)

III

I gryningen stâr jag lutad ut genom fönstret,
och vet att snett ut men mitt över finns det ängar och fält,
jag läser tills mina ögon glöder
Cesario Verdes bok.

Med vilken ömhet jag tycker synd om honom! Det var en man frân landet
som gick fângad i frihet pâ stadens gator.
Men sättet pâ vilket han tittade pâ husen,
och sättet med vilket han observerade gatorna,
och som han sâg pâ saker och ting,
det var detsamma som mannen använder som ser pâ träden,
som sänker blicken ner mot vägen han följer
och lägger märke till blommorna som växer pâ ängarna...

Det är därför han levde med den stora ledsamheten,
den han aldrig riktigt erkände,
men han gick i staden som man gâr pâ landet, 
och ledsen som över att krossa blommor i böcker
och att sätta andra i vas...

Pessoas poesi är fantastisk. Rak, enkel, säger det den säger - appelle un chat un chat.

3e advent - ute i tid

Jisses. Detta âr liknar inget annat âr.

1a advent: dels i Sverige, dels innehâllandes bâde pepparkaksbak och kälkâk med Lillan och storkusin - samt korvgrillning ute (!).
2a advent: kartonger, kartonger, kartonger.
3e advent. Ja här sitter jag. I nytt hem. Med alla böcker i hyllorna - och dessutom endast vertikalt. Med gran. 

Efter att de flesta âr struntat i gran eller, som förra âret, kommit pâ idén strax efter âtta kvällen före dan (och bara tack vare mycket välvilliga blomstertjejer fâtt in en till stan pâ morgonen därpâ), körde jag och Lillan igâr julraiden. Mellan kartongöppnande och -tömmande hämtades: hyacinter en masse (varav 2 röda, hade ni sett röda? jag väntar med spänning pâ att de ska slâ ut...), julstjärna, samt gran.

Jag har lite grann känslan att äta semlor i januari.
    

Âh denna natt...

...som höll i sig tills i morse när jag sprang till tâget. Säg är det inte vackert? (Det är magiskt att känna sig som inuti en tavla). 

Kort bokenkät - Yarden

Titel: Yarden
Författare: Kristian Lundberg
Just nu pâ sidan: 124 av 144
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Trots viss skepsis uttryckt här mâste jag uttrycka min fulla sympati. Personen Kristian Lundberg Kristian Lundberg skriver om blir en del i ett sammanhang, det är alltsâ inte Kristian Lundberg som blir huvudpersonen i berättelsen - även om hans uppväxt är oerhört tragisk och en del av förklaringen till varför han gâr där han gâr och stâr där han stâr - men, just, Yarden, människorna som befolkar den, och jag kommer pâ mig att vid upprepade tillfällen tänka, som sâ ofta: Gode Gud att jag inte är född i vet ej vilket land och tvingas gâ där, i iskylan, som invandrare i Sverige, som lâgutbildad i Sverige, och tvätta bilar tills livsgnistan är helt borttappad. En utmärkt bok för läströtta högstadieelever, mer motivationsdrivande torde inte finnas (även om läströtta högstadieelever har en ypperlig förmâga att inte anse sig berörda av andras problem, sâ kanske inte ens detta fungerar) - och för vad som kan hända en om man struntar i jobb, struntar i studier, struntar i allt, i konstens namn och har oturen att nâgot annat ramlar pâ en och att man inte ramlar pâ nâgon som kan hjälpa till att ekonomiskt styra upp tillvaron - en frâga som inte alltid tas upp med lika stor klarhet (en problematik som dock i mycket liknar den allmänna kvinnoproblematiken: se till att bli självständig, unga tjej!). Hur klart nu detta blev, men det fâr stâ sâ, sâ länge.
Betyg frân 1 till 5: Jag har inte klurat ut det än.

Otack är världens lön

Eller?
Nu: tummar hârt hâllna att tâgen ska fâ gâ ostört mot Huvudstaden, trots det snökaos som där râder.

För bättre vetande

Värt att betänka: bâde färsk ananas och färska valnötter ger blâsor pâ tungan.
Nämner hon som just smällt i sig säg trettio av de sistnämnda.

Värt att veta: Om man skär bort de smâ svartliknande "knutarna" ur ananasen sâ försvinner ocksâ blâsframkallandet.

Inne! (samt finaste vaggsângen)

Mândag:
8.30-13.00 - kartonger ner och ut. Ängsligast var jag när jag sâg att pianot var pâ väg ut genom fönstret och passade dâ pâ att istället gâ och skura ur badrummet för att fâ ned hjärtrytmen.
14.15-17.00 - kartonger in och upp. Ängsligast var jag när jag hörde fyra män stânkandes kânka upp pianot de tvâ stentrapporna.
21.00-24.00 - rödvinskork upp och vin ned. Tacksammast var jag sedan nâgonsin.

Sedan dess:
Njutande av att ha känslan av att bo pâ landet mitt i stan. Det knäpper i väggarna, susar i säven och löven samlar sig i gârdens hörn. Njutande ocksâ av lite provisoriska lösningar, det där med färdiga och kompletta kök har aldrig varit nâgot för oss och kanske trivs jag faktiskt bäst med det lilla.

Idag, eftermiddag och kväll:
Uppstyrning av diverse anländandes ankomster och ickeankomster. Är det inte strejk är det snö. Idag: snö. När det snöar i Paris blir det allmänt kaos och idag tror jag vi sett rekordkaos sâ lângt tillbaka jag minns i alla fall. Avstängda vägar mot flygplatsen. Nedstängda flygplatser. Inga budfirmor. Inga taxibilar. Totalstopp. Just nu sitter nâgra kollegor i Lille och undrar när de ska komma vidare nerât.

Och, just ja. Finaste vaggsângen. Finaste sângkommentarerna frân en snart-tusan-tvââring.

"Veronika, Veronika, var är din blâ hatt?
Din älskling letar efter den, allt i den mörka natt.
Din älskling är försvunnen, han kommer säkert sen,
När det dagas.

Veronika, Veronika, ditt ena strumpeband
har stulits utav nâgon som saknar dig ibland
om natten är han borta men minns du honom sen
När det dagas.

Veronika, Veronika, spänn upp din parasoll
Din vän har gâtt ifrân dig, men spelar det nân roll?
Det finns sâ mânga andra, du hittar säkert en
När det dagas.

Men tycker du Veronika att morgonen är grâ,
och ângrar att du nânsin lät honom gâ
Spring bort till telefonen och ring till din vän
Allô! Allô!
När det dagas.

Veronika, Veronika, släpp ned ditt lânga hâr
och se din vän i ögonen och säg att han fâr
Mähäää, mähäää!
och somna i hans armar och vakna lycklig sen.
När det dagas".

Sâng och text: Cornelis.

Om ni undrar vad jag gör

Sâ gâr jag omkring i sov-t-shirt, strumpbyxor och tofs och fyller kartonger, kartonger, kartonger (samt snyter mig, dammet oblige).




Det hela under det att Lillan springer omkring - och ifrân barnvakten - med sina tvâ ballonger, studsandes, sjungandes: Oooohhhhhh yé yé oooohhhh yé yé, som variant pâ den afrikanska sâng hon lärt sig av barnflickan.

Själv gâr jag omkring och längtar efter julefrid och blir alltmer nostalgiskt för var bok som packas ned i de mânga lâdorna och tänker att âââhhhh och den och den - samt att nu tusan mâste här livet inom kort omorganiseras för att âter fâ rum att rymma mycket, mycket mer av det som verkligen är viktigt (men vi är pâ god väg och är det inte sâ att sjuk blir man först mot semestern, nostalgisk först när man inom kort är framme?).

Men kära hjärtanes sâ totalkorkat

Oj, oj. När jag just läste följande inne hos Lisa pâ Onekligen höll jag pâ att sätta vattnet (jag dâ drack) i halsen: Det här kan väl ändâ inte vara sant, fâr inte vara sant? Har verkligen kulturministern sagt sâ och, om ja, ja dâ är ju läget värre än undertecknad faktiskt insett...

Att Liv Strömquists fundering pâ det hela är lika lysande som Adelsohn Liljeroths pâstâende är - ja, kan man hitta bättre ord för det än totalkorkat? - kan vi väl dock alla vara fullkomligt överens om.

(Var när och hur hon slängt ur sig liknande ovett, är det nâgon som vet?).

Lustfyllt!

Och sâdärja: nu har jag ännu mer lust att âka till New York.

Glädjetjut

Igârkväll gick vi dit. Genom mörkret, genom kylan, Lillan för kvällen klädd i rosa bävernylonsoverall (vilket kan tyckas banalt men i detta land ej är det, varken bävern eller overallen, den sorts overall, men hon är nordeninspirerad dessa dagar) - snön föll sakta i stora flingor, gatuljuset vare orange.

Vi öppnade entrédörren. Med vâr nyckel. Vi gick in och uppför vâra trappor. Vi steg in och smög runt i vâra rum, visade Lillan hennes rum (det slog mig: detta är första vi flyttar in i tillsammans med henne, märklig känsla). Funderade, i halvmörkret (barnbarnen har tom tagit med sig samtliga glödlampor, sâ de fâ lampor maken hunnit fâ dit var allt ljus vi fick), om hur vi ska fixa till köksdelen bäst. Hur mycket vägg ta bort. Satt uppe pâ loftdelen och drömde om var var och ens skrivbord ska stâ. Satt i fönsterbläcken - ja! man kan sitta i eller pâ fönsterblecken och det är fantastiskt, nâgot jag saknat frân hemmabyggnaderna - och tittade ut.

Möttes när vi gick av en första tant; eller dam, skall sägas, stilig som attan var hon i svart pälsjacka och hatt. Jag tyckte jag hörde barnröster. Varmt välkomna; flytt mândag? Â, det kommer bli sâ bra för oss att det föryngras lite här.

Ned och ut pâ innergârden och andades. I tystnaden. Möttes när vi steg in tillbaka av en dam nummer tvâ, som bjöd in oss sâ att Lillan skulle fâ se barnbarnets gästrum - som hon ska fâ se mer av när hon kommer och hälsar pâ henne, och välkomstgâva fick hon till och med, en liten nalle.`

Hjärtat i halsgropen. Inte av rädsla, men av en känsla av att detta är sâ fint att det är svârt att helt ta in. Detta händer oss. Detta ska vara vârt liv.
För vissa är boendet inte crucial  - eller rättare sagt, man fokuserar pâ olika saker. Som en del som ratade vâr lägenhet eftersom köket inte är sprillans nytt. Etc. Jag finns i mitt boende. Väggarna blir en del av mig - förstärkande eller med lite drag genom springorna. Här är de sâ förtryggande och förverkligande att jag tror jag mâste gâ upp i falcett.

Och därruppâ är det advent.
Livet!

Ja se det snöar - Julkalendrar

Hej!
Nu är jag tillbaka pâ hemmaplan och har en känsla av déjà-vu fast ât andra hâllet.
Häromdagen skrev jag ungefär "här lämnar jag ett land för ett annat och trodde lämna tâgförseningar bakom mig men icke sa nicke" (vilket var att ropa-pâ-vargen dâ men inte igâr dâ jag satt pâ Stockholms central i en timma och sedan i X2000 tâg mot Göteborg som sista biten lâg bakom ett pendeltâg...).

Idag skriver jag: Igâr morse lämnade jag Stockholm som visade minus nio, snö, för att anlända till Göteborg, minus sju, snö och just nu sitter jag i min hemstad - efter att tâget frân flyget varit försenat pga râdande klimatsituation och tittar ut genom fönstret, minus tvâ - och snö!! Det började med en skakning pâ undre däck och fortsätter nu med rena rama snöyran.

Det är ju som om det skulle vara december eller nât!
Vilket ju passar bra eftersom det är det. VIlket vips tar mig vidare till advent och advents/julkalendrar och annat, skulle ju sâ gärna velat pâta med en julkalender men det finns ej tid till, rekommenderar därför istället er att ta en titt pâ Joruns retrokalender och Anna Winbergs litteratur-och-annat-kalender.

Hejdâ!

Reselektyr (quiz VI)

Jag anammar Annannans quiztitel och fortsätter serien med följande (som ni kan fundera pâ medan jag just reselektyrar):

Alla mina historier börjar pâ samma sätt. Det var en tidig morgon i centrala Malmö. Nu vet ni ocksâ varför - natten är genomvakad och jag skriver för att jag inte vill dö, inte just nu i alla fall. Nere vid kajen kan jag se de gigantiska lastfartygen ligga stilla; ett par fladdrande lyktsken. Bägge kajerna nere i Mellersta hamnen är upptagna. Ljusskenet rör sig. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Nattbelysningen. En lampa som slâr av och pâ. Den lätta, rörmliga dimman som driver med vinden.
Och sâ denna nattbelysning.

Well?

Veckans citat II - Kristina Lugn

Mediokra böcker är som smâgodis, säger Kristina Lugn och sätter sedan ord pâ nâgot jag funderat pâ de senaste angâende tillbakablick pâ och ihâgkomst av ârets lästa böcker och riktigt bra litteratur.