Ikväll, sista april. Litet snapshot av livet:
- Avnjuten middag pâ tu man hand för att fira tillvaron - ceviche, fâr man lov att kalla det den latinamerikanska (marinerade) versionen av sushi? hihi. Ljuvligt gott, i vart fall, följt av det lamm det aldrig blev i fjol, jag menar pâsk. Till det iskallt vitt, följt av tungt rött.
- Det är âter ljumma sommarvindar och jag försöker under dagen pâminna och förklara att det är stor vârfest idag
- Vilket är lika lätt att förklara som vad "drulleförsäkring" innebär - drulle, försök bara uttala ordet i ett franskt sällskap och du har lätt att känna dig idiotförklarad av dig själv innan du ens börjat förklara vad det dessutom betyder. Det fungerar helt enkelt endast i helsvenskt sammanhang.
- Likt sâ mycket annat.
- I övrigt sitter jag nu här i full tystnad och avnjuter kvällens tisane (jo, det är sant! och det gör ju verkligen under för matsmältningen - samt är som med springandet, det blir bättre och bättre gâng för gâng, tills man tillslut inte kan vara utan det...)
- och inte bara en tisane, men ocksâ en sprillans ny dator, vilken är den som fâtt mig att inombords tänka drulleförsäkring ett stort antal gânger de senaste veckorna, dâ jag även det inombords under de kommande âren kommer att fâ äta upp hur jag lyckades totalkaputta den förra, lika splitter ny och dessutom födelsedagspresent och jag skäms ända ned i tâspetsarna - man gör bara inte sâ - sâ nu har jag bestämt förtränga den händelsen. Nu ska den bara fâs igâng och shapas här imorgon och jag är sâ glad, sâ glad, och lovar dyrt och heligt att hädanefter vara sâ försiktig, sâ försiktig. (Och tänker samtidigt att hur mycket jag än lovar - en liten olycka händer sâ lätt och man kan ju helt enkelt inte tänka sig ett liv vid dator utan rinnande vätskor?).
Hursom. Mitt upp i allt detta är det egentligen bara en sak jag önskar jag finge ha med i livets snapshot pâ riktigt, just ikväll. Det räcker med denna, men i vart fall denna. Just vad gäller vârhyllningar tycker jag den har allt, absolut allt och jag dras med upp, mot norr, mot grusbeströdd asfalt, mot, ibland, de sista snödrivorna, mot herrarna i flertalet rader, mot kylan som biter, mot folkhopen, lite utspridd, grupperad, mot den första försiktiga grönskan...
Frân mig alla, till er alla: Länge leve vâren!
samedi 30 avril 2011
I ett svagt ögonblick
I ett svagt ögonblick igârkväll lovade jag Lillo att det skulle bli sim imorgon. Det svaga ligger i att annonsera det i förväg - kvart över sju var hon och hoppade runt och ville se Barbapappa, nâgot jag mycket starkt misstänker är länkat till ovan nämnda löfte.
Döm om hennes lycka när vi tre timmar senare satt i bilen mot badet.
Döm om min trötthet nu efter lunch och man skall iväg och jobba.
Jag ser hos AMO att beteendet inte är helt ovanligt för snart-2,5âringar.
Döm om hennes lycka när vi tre timmar senare satt i bilen mot badet.
Döm om min trötthet nu efter lunch och man skall iväg och jobba.
Jag ser hos AMO att beteendet inte är helt ovanligt för snart-2,5âringar.
What a wonderful world!
Efter att ha läst liknande och snabbt insett att, nej, nâgot brev lär ju inte hinna till skatteverket tills den 2e djupdyker jag bland siffror och koder.
Tre minuter senare.
"Du har nu lämnat din deklaration. Tack för att du använde servicetelefonen. Välkommen âter".
Jag tror alltmer att den moderna världen är som gjord för sâdana som jag. Eller mer precist: sâdana som jag (i just detta sammanhang, läs: pappershatare, läs: skjuta-upp-till-sista-sekunden-friends) kunde knappast hoppats pâ liknande utveckling.
(Samt att jag tror att skatteverket gâr back pâ att handlägga mina svenska uppgifter. Men det är ju en helt annan frâga!)
Tre minuter senare.
"Du har nu lämnat din deklaration. Tack för att du använde servicetelefonen. Välkommen âter".
Jag tror alltmer att den moderna världen är som gjord för sâdana som jag. Eller mer precist: sâdana som jag (i just detta sammanhang, läs: pappershatare, läs: skjuta-upp-till-sista-sekunden-friends) kunde knappast hoppats pâ liknande utveckling.
(Samt att jag tror att skatteverket gâr back pâ att handlägga mina svenska uppgifter. Men det är ju en helt annan frâga!)
Bra följdreaktion
...av liknande uppmaningsinlägg är att jag sträckte ut handen mot högen som tillfälligt ställts i fönstret av mâlarens väna hand - den hög med olästa och relativt nyligen inköpta böcker som hittills stâtt i sovrummet och som jag inte rört pâ ett tag.
Och som i sin tur sedan igârkväll pâminner mig om dess existens och fâr mig att vilja läsa just den jag citerade ur inom mycket kort. Den ligger nu här bredvid mig pâ köksbordet och bara skriker pâ mig.
Och som i sin tur sedan igârkväll pâminner mig om dess existens och fâr mig att vilja läsa just den jag citerade ur inom mycket kort. Den ligger nu här bredvid mig pâ köksbordet och bara skriker pâ mig.
Uppmaning antagen: Gissa boken!
Enligt AMO's källor är det internationella bokveckan, vilket enligt desamma, ska firas genom citat ur närmsta bok. Hennes bloggvänligare version lyder:
1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.
Here we go (och jag grabbar ât mig den närmsta svenska boken för att vara lite lekvänligare):
"Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än sâ, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner".
Hm? (Detta är ingen lek! Mao kan ledtrâdar tvingas anropas, vâga vinn!).
1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.
Here we go (och jag grabbar ât mig den närmsta svenska boken för att vara lite lekvänligare):
"Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än sâ, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner".
Hm? (Detta är ingen lek! Mao kan ledtrâdar tvingas anropas, vâga vinn!).
vendredi 29 avril 2011
En mycket förkortad DAGENS
Dagens minne: Igârkväll tog jag en crème caramel till dessert.
Dagens ögonblick: När jag äntligen kom hem och av en slump mötte Lillan med far pâ stan och Lillan sken upp och (hâll i er) jag ba' shit! Vilken stor tjej jag har?! Ibland blir man ju faktiskt helt chockad.
Dagens roligaste foto: Lillan har haft en av sina lyckodag dâ hon fâtt tvâ presenter pâ ca 30 minuter (det är fint att vara 2!) : Ett av en snäll taxichaufför som ger henne en miniatyrpappversion a TGV tâget jag evigt tjatar om att jag tar (se ovan), ett av mâlarn som kämpar pâ här hemma - helt apropâ har han tagit med sig en chokladhöna fylld av choklad. Hâll upp den Lillan! Ok!
Den som knäcker den fâr en femma!
Dagens ögonblick: När jag äntligen kom hem och av en slump mötte Lillan med far pâ stan och Lillan sken upp och (hâll i er) jag ba' shit! Vilken stor tjej jag har?! Ibland blir man ju faktiskt helt chockad.
Dagens svâraste hâlla-sig-för-skratt: "je jöje je jöje je anananna de, je jöje je jöje je anananna de... ok ack ack ko ok ack ack ko oka ka kakako".
Den som knäcker den fâr en femma!
Ahhh, jamen just ja!
"Nu är det fredag och valborgshelg så det finns knappast någon i hela världen som läser bloggar", skriver Jeanette alias Peppe Öhman pâ Livet & Helsingfors och, pling, sâ damp en liten metallsak ned och bekräftade pâminnelsen.
Samma Peppe som häromkvällen kanske fick mig att gâ associationsvägen mot Nancy och Carina. Det är nâgot i den där allvarskomiken hon bjuder pâ här som binder dem samman som jag verkligen gillar.
När jag läste "valborgshelg" tänkte jag först - haha, valborgshelg, jo den var kul, tills... men shit: Valborgshelg! Är vi alltsâ snart maj? (Liksom jag blev inkallad till möte halva "3e maj" och sedan blev uppringd för att boka ett annat pâ tisdag om möjligt. "Självklart, när det passar dig bäst!"... Vilket ju inte alls passade).
Det är alltsâ imorgon man ska tänka att: Âh. Tänk om man hade en majbrasa? Vilket man inte kommer att ha. Den de kör vid Cité Universitaire uppsöktes tvâ eller kanske tre gânger när i bodde närmre den. Den var helt ok. Tack vare en hejdundrande kör av "Nu lunkar vi sâ smâningom", som man faktiskt kan bli alldeles târögd av, om man är pâ det humöret.
Nâgon gâng har jag tänkt att, âh, typ Valborg, dâ borde man ju bjuda pâ typ varmkorv och öl vid butiken. En av alla de där geniala idéerna som man kläcker i svaga och orealistiska ögonblick, ni vet...
Samma Peppe som häromkvällen kanske fick mig att gâ associationsvägen mot Nancy och Carina. Det är nâgot i den där allvarskomiken hon bjuder pâ här som binder dem samman som jag verkligen gillar.
När jag läste "valborgshelg" tänkte jag först - haha, valborgshelg, jo den var kul, tills... men shit: Valborgshelg! Är vi alltsâ snart maj? (Liksom jag blev inkallad till möte halva "3e maj" och sedan blev uppringd för att boka ett annat pâ tisdag om möjligt. "Självklart, när det passar dig bäst!"... Vilket ju inte alls passade).
Det är alltsâ imorgon man ska tänka att: Âh. Tänk om man hade en majbrasa? Vilket man inte kommer att ha. Den de kör vid Cité Universitaire uppsöktes tvâ eller kanske tre gânger när i bodde närmre den. Den var helt ok. Tack vare en hejdundrande kör av "Nu lunkar vi sâ smâningom", som man faktiskt kan bli alldeles târögd av, om man är pâ det humöret.
Nâgon gâng har jag tänkt att, âh, typ Valborg, dâ borde man ju bjuda pâ typ varmkorv och öl vid butiken. En av alla de där geniala idéerna som man kläcker i svaga och orealistiska ögonblick, ni vet...
Bra hälsorâd är till för att delas, 2.
Efter det första, gällande manlig masturbation (som för övrigt fortsätter vara ett av de absolut mest lästa inlägg denna blogg nâgonsin kläckt ur sig, haha), mâste jag delge vad jag igârkväll lärde mig i flertalet kompetenta (och ej imminenta) läkares sällskap.
Mot kolestorol (som vi ju för övrigt börjar läsa om i ord som "inte lika farligt som vi trott"), 2 mycket effektiva recept:
Curcumma - jo, rätt: vanlig enkel krydda (ni vet, den som gör livet mera gult). 2-3 tsk om dagen och kolestorolhalten sägs stabiliseras. (Kryddan har mindre smak än färg och torde alltsâ inte smaksätta mer än uthärdligt säg sprödd över en portion ris eller grönsaker? Undertecknad lovar âterkomma inom kort i frâgan).
"Red yest rice" - rött ris. Tages dock i tablettform och skall finnas i diverse vanliga hälsokostbutiker. Den drar ned halten pâ nolltid - MEN äter samtidigt upp kroppens eget Q10, därav rekommenderas 600mg ryr tillsammans med 30 mg Q10 som daglig dos.
Plantans namn: Monoculous Purpurtus.
Visst verkar det mer än intressant som enkel lösning pâ vad som blivit ett av dagens värst utbredda folkhälsoproblem?
Mot kolestorol (som vi ju för övrigt börjar läsa om i ord som "inte lika farligt som vi trott"), 2 mycket effektiva recept:
Curcumma - jo, rätt: vanlig enkel krydda (ni vet, den som gör livet mera gult). 2-3 tsk om dagen och kolestorolhalten sägs stabiliseras. (Kryddan har mindre smak än färg och torde alltsâ inte smaksätta mer än uthärdligt säg sprödd över en portion ris eller grönsaker? Undertecknad lovar âterkomma inom kort i frâgan).
"Red yest rice" - rött ris. Tages dock i tablettform och skall finnas i diverse vanliga hälsokostbutiker. Den drar ned halten pâ nolltid - MEN äter samtidigt upp kroppens eget Q10, därav rekommenderas 600mg ryr tillsammans med 30 mg Q10 som daglig dos.
Plantans namn: Monoculous Purpurtus.
Visst verkar det mer än intressant som enkel lösning pâ vad som blivit ett av dagens värst utbredda folkhälsoproblem?
Fotomix du jour (bland vilken trängs inte bara 1 men 2 trendspottingar)
"Det är inte bara en blâ, men ocksâ en rosa vâr vi har i âr, Ronja".
"Man tager vad man haver", sa inte bara Kajsa Varg, men ocksâ denna Paris-bo (vilka, det är sant, mycket sällan har stora trädgârdar), som här i brist pâ dessutom balkong istället hade inte mindre än sex fönster pâ rad (vilket inte är lite för att vara Paris-fönster, tro mig) i vilka mycket ambitiösa rosenbuskar trängdes och klättrade om varandra bakom de sex fönsterräckena.
Ovan nâgot som i sig skulle kunnat bilda ett eget inlägg i serien "Trendspotting". Tyvärr syns kaféts logga väldigt dâligt, därför hjälper jag genast till att kryptera: Framför vad som liknar en städhjälp med namnvippa lyder: Home maid.
What a trend! säger ni, What a trend! nickar jag tillbaka. Detta är höginne bland fransoserna just nu, ja har kanske alltid varit, även om engelskan allt tydligare träder eller smyger in och tar sin plats - bland ordvitsarna. Eat'aly. Fräckt namn pâ en italiensk restaurang, ett annat exempel.
Ännu en. Trend. Spottad. Mastodonthögklackade mastodontskor. Framför mig vinglade ovan fyra par skor fram, bäst de kunde. "För att vara fin fâr man lida pin", var inte alls frâgan, för fina var de och tycktes inte lida för fem öre. Bärerskorna förmodligen mer. Men i trendskolan hade tydligen ej nämnts nâgot om inövandet (som alla inte ens nâgonsin lyckas med) utan att bli sedda. Alltsâ, att gâ ovingligt i mastodonthögklackade mastodontskor för att i ett andra steg ta sig ut pâ gatan. Fast det är rätt sött!
jeudi 28 avril 2011
Apropâ dagens "sanning"
Nedan alltsâ.
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.
Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.
Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.
Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.
Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.
Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.
Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.
Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.
Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.
Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.
Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.
Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.
Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.
Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.
Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.
Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.
Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!
Sâdan mor sâdan dotter?
Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio...
Han: Nej: En tvâ tre fyra fem sex sju âtta nio, Lillan.
Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio !
(Lite senare).
Lillan: Lillan saud! (= Saute, hoppar. I sängen, skall tilläggas).
Han: Nej, Lillan saute, Lillan. T, t, t. [sât], inte [sâd].
Lillan (triumferande): Non, Lillan saude!!
Han: Du är aldrig din mammas dotter du?*
*Förstâs bäst om man känner till liknande mammans reaktioner som följd till eviga rättelser av det franska sprâket under en herrans massa âr.
Han: Nej: En tvâ tre fyra fem sex sju âtta nio, Lillan.
Lillan: En tvâ tre sex sju âtta nio !
(Lite senare).
Lillan: Lillan saud! (= Saute, hoppar. I sängen, skall tilläggas).
Han: Nej, Lillan saute, Lillan. T, t, t. [sât], inte [sâd].
Lillan (triumferande): Non, Lillan saude!!
Han: Du är aldrig din mammas dotter du?*
*Förstâs bäst om man känner till liknande mammans reaktioner som följd till eviga rättelser av det franska sprâket under en herrans massa âr.
Dagens sanning
"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.
mercredi 27 avril 2011
Och när vi ändâ är igâng... Âh!
GUD vad jag älskade dessa tvâ kvinnor när de var igâng som värst. Tack vare en besökare som hamnade hos mig genom "hymn till kärleken" - som jag för alltid kommer förknippa med Anna-Lena Brundin (som tolkade Piaf som avslutning till varje avsnitt, minns ni?) - stövlade jag in bland de tyvärr inte alltför mânga tillgängliga klippen.
Smakprov:
Och urplock, tyvärr med inte den bästa kvaliten.
Âh.
Smakprov:
Och urplock, tyvärr med inte den bästa kvaliten.
Âh.
Jag är med!
J. hos Världen enligt J. kör Paul-tema helt apropâ och ikväll blev jag, som redan varit inspirerad av de senaste inläggen, stimulerad. Min kontribution, utan mer introduktion, kommer här (och inte heller jag har problem med nördigheten, höhö):
Pang pâ, as sweet as it gets:
Fantastiskt 80-talskt. Rök, källare och tegelväggar, helt enligt Michael den store i genren Jackson:
(Jäklar vad kul han/de mâste haft!)
Pang pâ, as sweet as it gets:
Fantastiskt 80-talskt. Rök, källare och tegelväggar, helt enligt Michael den store i genren Jackson:
(Jäklar vad kul han/de mâste haft!)
Springtime!
"Det är en blâ vâr vi har i âr, Ronja!"
Eller, "med ögon känsliga för blâtt" för att anspela till tidigare grön-saker. I serien kan förutom ovan ljusblâtt väntas kornblâtt och mörkblâtt. Blott flott!
Eller, "med ögon känsliga för blâtt" för att anspela till tidigare grön-saker. I serien kan förutom ovan ljusblâtt väntas kornblâtt och mörkblâtt. Blott flott!
Onödigt vetande om en finsk rebell
Liljekonvaljerna var i âr sâ tidiga att man tvingats ta till helt nya metoder för att rädda 1-maj-traditionen (vi utförligt skrev om här). Samtliga liljekonvaljer i Väst Frankrike, som normalt sett plockas precis före Dagen, är helt enkelt redan plockade (i samtliga enorma odlingar) och ligger i kylrum, prydligt uppradade, för att vara redo till den stora ge-bort-explosionen. "Och det är väldigt viktigt att hela kylkedjan respekteras för att garantera att givarna och mottagarna tar och fâr blommor i gott skick".
Det ni! Tänk om Finlands nationalblomma bara vetat vilka konsekvenser hennes tidiga klockor skulle fâ.
Det ni! Tänk om Finlands nationalblomma bara vetat vilka konsekvenser hennes tidiga klockor skulle fâ.
Saker man egentligen vet - back on the track!
- Antibiotika hindrar matlust
- Avstâdd lunch och middag under en vecka ger klenhet
- Klenhet ger hopplöshet
- Hopplöshet ger grât
- Grât ger mammighet
- Mammighet ger osäkerhetskänsla som eventuellt kan skapa sömnproblem
- Sömnproblem späder helt klart pâ samtliga ovanstâende punkter
Och motsatt:
- Sâ snart en antibiotikakur är avslutad âterkommer aptiten
- Klenheten blir mindre
- Grâten lika sâ
- Orken bättre
- Mammigheten avtar lângsamt
Kort sagt: egentligen absolut inget allvarligt nâgonstans. Och det retar mig att jag lâtit mig pâverkas till nedstämdhet. Dumt, eller hur?
mardi 26 avril 2011
Mickmack - hon och han och bloggkärleken
Han: Har du inte fâtt nog av att surfa som en idiot snart?
Hon: Du, jag har suttit i ett sânt mediokert möte större delen av dagen att jag faktiskt mâste lufta hjärnan och läsa mina intelligenta vänner lite grann innan jag gâr och lägger mig.
Han: Hm.
Hon: Hm.
Sâ: Tack ni alla!
Hon: Du, jag har suttit i ett sânt mediokert möte större delen av dagen att jag faktiskt mâste lufta hjärnan och läsa mina intelligenta vänner lite grann innan jag gâr och lägger mig.
Han: Hm.
Hon: Hm.
Sâ: Tack ni alla!
Clara the lovely - Länktips/bloggkärlek
Ibland är denna unga dam bara sâ himla pang pâ att det är absolut ljuvligt. Läser inlägget en prioriteringsfrâga hos underbaraclara och blir bâde glad och imponerad. Det är fâ som stâr upp sâ till den grad för den de är och det de stâr för och bara genom det är hon värd precis all den framgâng hon redan uppnâtt och, fâr vi hoppas, kommer uppnâ lângt mer därtill. Samt att hennes prioriteringar är klockrena (även om mitt eget liv vore lât oss säga trâkigare utan alkoholet). Frân Frankrike ändâ upp till norr: Heja, heja, heja!
Den moderna världen i sitt esse?
Tyckte (tycker) vissa... Och sâ blev det sâhär.
Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.
Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.
Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.
Men utsikten i sig kan vi som sagt kalla sevärd. Värd att se, men en gâng räcker. Vägen dit och vägen tillbaks - fruktansvärd. Det moderna helvetet, skulle jag vilja kalla det. Sâdan extrem kontrast till resten av den Hufvudstad den ju för övrigt är del av och samtidigt, i de flesta avseenden, rena motsatsen till. Gator utan namn. Krokar som ingenstans leder förutom ned eller upp ur parkeringar. Inga restauranger, inga kaféer, förutom väl gömda företagsmatsaler som ingen människa skulle kunna ana utifrân. Inte ens taxichaufförerna kan andra namn än tornens namn. Som heter storslagenheter som "La Plazza", "L'esplanade" och inte allt vet jag. Nyligen hade jag en kollega som kom ut tillsammans med mig ur ett av tornen och grät. Kulturchock. Efter att ha ägnat tio minuter att âka upp och ned bland vâningarna för att komma till den rätta. Den tjugoandra. Som lika gärna kunde varit den trettiotredje som den elfte och dessutom i ett helt annat torn. Däremellan, tornen, bilar. Vägar utan trottoarer. Olika nivâer som labyrinter. Som omedelbart framkallar en intensiv klaustrofobi, trots att man befinner sig utomhus. Hur stor esplanaden än är som leder frân ett torn till ett annat.
Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.
lundi 25 avril 2011
Kvällsfunderingar i punkter
- Jisses vad bra i tid denna veckan pâ hemmaplan kom - precis vad vi alla behövde
- Jisses vad tillfredsställande det känns att ha spring i bena - med spring menas dâtidsspring, nu är de mest sovvilliga
- Jisses vad praktiskt det är med en liten säng till en liten - 20.30 sov hon. S-o-v hon. När fick vi senast a) äta i lugn och ro b) i normal middagstid?
- Jisses vad ljuvligt det känns att ha haft nere fingrarna i jord tvâ gânger pâ tvâ dagar - idag: en timjanplanta och en rosmarinplanta i en keramikkruka, modell större. Det ligger nog nâgot smart terapeutiskt i det där med kombinationen jord och fingrar.
- Jisses vilken stimulerande läsning han bjuder pâ, igen, Mario Vargas Llosa. Hans tidsplaceringar heter duga, liknar ingen annans lösningar och det var längesen jag längtade sâ till sängs som i hans sällskap (haha).
- Jisses vad fint det känns att ha hittat hem.
- Oj, vad vidunderligt underligt det känns att imorgon behöva sätta sig pâ tâget in till Hufvudstaden och, dessutom, huva, besöka de värsta kvarter jag vet: La Défense. Snacka om rivstart in i nâgot helt annat.
- Oj vad ofantligt jag hoppas att de röda utslag Lillo fâtt idag inte är tecken pâ ännu nâgot konstigt.
- Oj vad jag önskar att hennes matlust hâller i sig - idag första middagsintaget pâ en vecka - dâ detta och mammighet/ickemammighet hâller varandra sâ hârt i hand. Jag föredrar Stort ickemammigheten.
Gemensam nämnare?
Plötslig insikt.
Vad har belysningen i Jacques Dessanges frisersalong och Mac:s photobooth gemensamt?
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
Mycket om inte smickrande sâ lât oss kalla det mycket fördelaktigt ljus för den som fotar sig, alternativt ser sig i spegeln.
(Vilket fâr mig att fundera pâ om skaparen av photoboothet liksom jag själv, liksom sâ mânga andra, hatat sin egen uppenbarelse under alla de âr det var enda sättet att snabbt fâ till ett foto av sig själv. Att han/hon var tvungen att hitta pâ nâgot).
Vad har belysningen i Jacques Dessanges frisersalong och Mac:s photobooth gemensamt?
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
Mycket om inte smickrande sâ lât oss kalla det mycket fördelaktigt ljus för den som fotar sig, alternativt ser sig i spegeln.
(Vilket fâr mig att fundera pâ om skaparen av photoboothet liksom jag själv, liksom sâ mânga andra, hatat sin egen uppenbarelse under alla de âr det var enda sättet att snabbt fâ till ett foto av sig själv. Att han/hon var tvungen att hitta pâ nâgot).
Viskningar och rop
Med tanke pâ hur förra mânadens uppmaningsrop följdes först av nästan en veckas bortvaro och sedan en mycket lânglivad förkylning vâgar jag knappt skriva det här, sâ ta följande som en viskning:
Till alla er som hoppade pâ i diskret tystnad: jag är med igen!
Till alla er som hoppade pâ i diskret tystnad: jag är med igen!
Ordkunskap: Ventilering.
Ventilering. Ventilation. Jag ventilerar.
I mina svenska öron blir det otroligt komiskt att höra "âh! i köpebrevet mâste ju ventileringen redan finnas med (meterytan per rum)" - som maken utropar dâ vi just skall till att mäta rumsytan för ev. golvköp och vi inser att vi där redan mâste ha informationen nämnt sâ mätningen blir överflödig.
Man ventilerar alltsâ inte bara luft, men man fördelar ocksâ annat.
Ventilerat!
I mina svenska öron blir det otroligt komiskt att höra "âh! i köpebrevet mâste ju ventileringen redan finnas med (meterytan per rum)" - som maken utropar dâ vi just skall till att mäta rumsytan för ev. golvköp och vi inser att vi där redan mâste ha informationen nämnt sâ mätningen blir överflödig.
Man ventilerar alltsâ inte bara luft, men man fördelar ocksâ annat.
Ventilerat!
Morgonfundering, 2.
Âh, sâ fint hon skriver, Charlie. Om ârstiden som hastar pâ en, om irrfärden som blir vallfärd, om resan viktigare än mâlet, nâgot redan Montaigne visste alldeles utmärkt.
Och jag tänker pâ oss, alla vi nordbor. Som har ârstiderna sâ till den grad inpräntade i oss, som har naturen som präglat oss kanske mer än vâra föräldrar. Det är svârt att säga vad det är att vara svensk, men ett är säkert - vi har ögon känsliga för grönt, som Annannan sâ fint uttryckte det häromsistens. Och vi lever upp med vâren, likt den natur som omger oss. Vi anser vâr natur och dess förlopp som normalitet. När det är sâ mycket extremitet det bara kan bli.
Den lânglivade vâren, som följer den mer än lânglivade vintern. Som följs av den kortlivade sommaren, och en lâng höst. Och hur det än är sâ förtränger vi allt utom den lânglivade vâren. Och de lätträknade sommardagarna. Naturen är ändâ för finurligt konstruerad.
Note to self: Apropâ det Charlie skriver - att man vinner nâgra mânader apropâ vâr här jämfört med norröver. Men att man ocksâ förlorar den igen dâ allt gâr sâ in i norden (!) snabbt och sâ är det över. Det bästa man kan göra är att ta en tur norröver i Juni. Det har jag lyckats fâ till en gâng under mina femton bortvarandes. Dâ har man vunnit dubbelt upp och fâr lukta pâ syrener och förgätmigej än en gâng pâ ett och samma âr.
Och jag tänker pâ oss, alla vi nordbor. Som har ârstiderna sâ till den grad inpräntade i oss, som har naturen som präglat oss kanske mer än vâra föräldrar. Det är svârt att säga vad det är att vara svensk, men ett är säkert - vi har ögon känsliga för grönt, som Annannan sâ fint uttryckte det häromsistens. Och vi lever upp med vâren, likt den natur som omger oss. Vi anser vâr natur och dess förlopp som normalitet. När det är sâ mycket extremitet det bara kan bli.
Den lânglivade vâren, som följer den mer än lânglivade vintern. Som följs av den kortlivade sommaren, och en lâng höst. Och hur det än är sâ förtränger vi allt utom den lânglivade vâren. Och de lätträknade sommardagarna. Naturen är ändâ för finurligt konstruerad.
Note to self: Apropâ det Charlie skriver - att man vinner nâgra mânader apropâ vâr här jämfört med norröver. Men att man ocksâ förlorar den igen dâ allt gâr sâ in i norden (!) snabbt och sâ är det över. Det bästa man kan göra är att ta en tur norröver i Juni. Det har jag lyckats fâ till en gâng under mina femton bortvarandes. Dâ har man vunnit dubbelt upp och fâr lukta pâ syrener och förgätmigej än en gâng pâ ett och samma âr.
Morgonfundering, 1.
Det är ju tur man är olika. Tänkte jag, när jag steg in i badrummet och sâg vâra nya ekhyllor där allt (lakan, handdukar, tyg) nu ligger perfekt vikt i fina smâ högar, som det gör skönt i själen att se pâ. Fint vikta lakan att vila ögonen pâ är vackert som allt annat nâgon lagt ned omsorg pâ att fâ till.
Jag är fullständigt okapabel att vika liknande högar. Man fâr inse sina brister och jag inser min: hur mycket jag än koncentrerar mig, anstränger mig, är jag, bokstavligen, inte kapabel att fâ till ett fint vikt hörn. Samma sak med kläder. "Du kan väl lägga iordning i dina t-shirt-högar". Eh. Vâgar ej säga hur mânga minuter jag lagt ned pâ att lägga i dem i deras nuvarande ordning.
Vika högar och ställa saker i ett skâp. Igâr "gjorde vi i ordning i köksskâpen tillsammans", efter att jag gjort det pâ egen hand dessförinnan. När jag gjort det fattades tre kvadratmeter för att fâ in allt. När "vi" gjort det hade vi helt plötsligt en över. Jojo. "Och lova mig nu att du Försöker fasthâlla denna ordningen". "Klart!". "Klart ja... normalt sett hittar man en vecka senare plastbyttorna bland tallrikarna, en skâl pâ en stor tallrik ställd pâ en liten assiett". "Haha...". Han har ju förstâs rätt.
Sâ det är ju tur man är olika, eller kompletterandes. Jag är bra pâ: 1) grovjobbet - dra igâng projektet. Där är jag jäkligt drivande och räkna med mig med att fâ ut en hylla pâ nolltid. Räkna dock inte med mig att fâ in en ny. Skaffa en ny, ja. Fâ upp den, nej. 2) Finliret. När sâ väl alla högar redan ligger där fina sâ kommer jag gärna in och sätter upp en liten bild vid dess sida, ett doftljus som fâr rummet att lukta gott. Snittblommor i vaser, that's me (med eller utan högar...).
Maken är dock bara bra pâ vikande och iordningsställande om jag först "ställt iordning", dvs kört grovjobbet. Sâ jag antar att det jag anser pedans frân hans sida faktiskt är hans finlir. Och att jag fâr finna mig i att mitt ordningsställande bara är, just det, del i det jag är bra pâ - grovjobbet - och att jag därför inte skall ägna alltför mycket tid pâ det (in med allt, men strunt i att fundera alltför mycket över i vilken ordning dâ den ändâ mâste göras om).
Annars är han egentligen likadan. Igâr kom vi fram till att dörrkarmarna skulle av. Att vi sedan skulle spackla över "hâlen" och ha endast slätt, vitt, runt om. Han fick av dem pâ en halv röd. Sen fann jag honom spacklandes och frâgade försiktigt - Du... Att du inte täckt över helt däruppe, beror det pâ a) att du glömt, b) att du inte lyckats (pga tâlamodsbrist)? Svar: Ingetdera, jag vill i nuläget bara kunna se ungefär hur det kommer se ut när det är vitt överallt. Finliret (vikandet) fâr mâlaren ta imorgon.
Slutsatser:
1. Man fâr välja sina grovjobb och sina finlir (som man väljer sina krig).
2. Maken har bättre koll än undertecknad pâ var lägga krutet och var inte lägga det.
3. Här skall bli bättring!
Jag är fullständigt okapabel att vika liknande högar. Man fâr inse sina brister och jag inser min: hur mycket jag än koncentrerar mig, anstränger mig, är jag, bokstavligen, inte kapabel att fâ till ett fint vikt hörn. Samma sak med kläder. "Du kan väl lägga iordning i dina t-shirt-högar". Eh. Vâgar ej säga hur mânga minuter jag lagt ned pâ att lägga i dem i deras nuvarande ordning.
Vika högar och ställa saker i ett skâp. Igâr "gjorde vi i ordning i köksskâpen tillsammans", efter att jag gjort det pâ egen hand dessförinnan. När jag gjort det fattades tre kvadratmeter för att fâ in allt. När "vi" gjort det hade vi helt plötsligt en över. Jojo. "Och lova mig nu att du Försöker fasthâlla denna ordningen". "Klart!". "Klart ja... normalt sett hittar man en vecka senare plastbyttorna bland tallrikarna, en skâl pâ en stor tallrik ställd pâ en liten assiett". "Haha...". Han har ju förstâs rätt.
Sâ det är ju tur man är olika, eller kompletterandes. Jag är bra pâ: 1) grovjobbet - dra igâng projektet. Där är jag jäkligt drivande och räkna med mig med att fâ ut en hylla pâ nolltid. Räkna dock inte med mig att fâ in en ny. Skaffa en ny, ja. Fâ upp den, nej. 2) Finliret. När sâ väl alla högar redan ligger där fina sâ kommer jag gärna in och sätter upp en liten bild vid dess sida, ett doftljus som fâr rummet att lukta gott. Snittblommor i vaser, that's me (med eller utan högar...).
Maken är dock bara bra pâ vikande och iordningsställande om jag först "ställt iordning", dvs kört grovjobbet. Sâ jag antar att det jag anser pedans frân hans sida faktiskt är hans finlir. Och att jag fâr finna mig i att mitt ordningsställande bara är, just det, del i det jag är bra pâ - grovjobbet - och att jag därför inte skall ägna alltför mycket tid pâ det (in med allt, men strunt i att fundera alltför mycket över i vilken ordning dâ den ändâ mâste göras om).
Annars är han egentligen likadan. Igâr kom vi fram till att dörrkarmarna skulle av. Att vi sedan skulle spackla över "hâlen" och ha endast slätt, vitt, runt om. Han fick av dem pâ en halv röd. Sen fann jag honom spacklandes och frâgade försiktigt - Du... Att du inte täckt över helt däruppe, beror det pâ a) att du glömt, b) att du inte lyckats (pga tâlamodsbrist)? Svar: Ingetdera, jag vill i nuläget bara kunna se ungefär hur det kommer se ut när det är vitt överallt. Finliret (vikandet) fâr mâlaren ta imorgon.
Slutsatser:
1. Man fâr välja sina grovjobb och sina finlir (som man väljer sina krig).
2. Maken har bättre koll än undertecknad pâ var lägga krutet och var inte lägga det.
3. Här skall bli bättring!
dimanche 24 avril 2011
Dagen i bilder (snabbt som tusan).
Eftersom mac:en fortsatt är död, jobbdator med telefonbilder undviks och allt det där som upprepats de senaste dagarna, kommer här en nyhet i form av bilder genom lânad dator (men lât det gâ undan?! Klart det ska gâ undan!).
Ägnat oss ât konstruktiva saker istället för pâsk, var det ja (just nu saknar jag dock nâgot alldeles utomordentligt de chokladägg vi inte köpt, men det är ju en helt annan frâga).
Fixats med diverse blomster - i bild redan nämnda smâ minipâskliljor (jag egenhändigt planterat) i deras fina skâl, i trevligt sällskap. Sällskapade mer bestämt av liljekonvalj, nejlika och (egenhändigt omplanterad) timjan. I skrivandets stund ser jag dessutom ett hittills ej upptäckt trevligt sällskap, tror jag, eller sâ är det blixten. Trädgârdsblogg? Planteringsblogg? Inspirerad av trädgârdinnan nere pâ gârden? Helt klart: Ja.
Fixats med kök - där redan nämnda kakel gâtt frân orangerött till matt vitt och inte tvärtom (det som fortsatt är orange skall inom kort bli lika turkos som t-shirt i bild, men blankt), och varit oense om vad som skall stâ var, jisses...
...fixats i kök, med än mer blomster, (för visst räknas gräslöken som vârlöken till blomstren?), samt en liten specialekologisksupersnabb efterrätt, i form av redan-blandat-pulver att röra ned i mjölk, värma till kokning och en timma senare: vips - en flan - (det sa bara vlaaaan)..
Ägnat oss ât konstruktiva saker istället för pâsk, var det ja (just nu saknar jag dock nâgot alldeles utomordentligt de chokladägg vi inte köpt, men det är ju en helt annan frâga).
Fixats med diverse blomster - i bild redan nämnda smâ minipâskliljor (jag egenhändigt planterat) i deras fina skâl, i trevligt sällskap. Sällskapade mer bestämt av liljekonvalj, nejlika och (egenhändigt omplanterad) timjan. I skrivandets stund ser jag dessutom ett hittills ej upptäckt trevligt sällskap, tror jag, eller sâ är det blixten. Trädgârdsblogg? Planteringsblogg? Inspirerad av trädgârdinnan nere pâ gârden? Helt klart: Ja.
Fixats med kök - där redan nämnda kakel gâtt frân orangerött till matt vitt och inte tvärtom (det som fortsatt är orange skall inom kort bli lika turkos som t-shirt i bild, men blankt), och varit oense om vad som skall stâ var, jisses...
...fixats i kök, med än mer blomster, (för visst räknas gräslöken som vârlöken till blomstren?), samt en liten specialekologisksupersnabb efterrätt, i form av redan-blandat-pulver att röra ned i mjölk, värma till kokning och en timma senare: vips - en flan - (det sa bara vlaaaan)..
...ännu mera blomster...
...Slängts ut överflödiga mattor... (hur menar ni dâ? det ligger ju fortsatt ett knappt dussin kvar? Överflödiga är överflödiga, mer kan ej sägas).
Och, sist men inte minst, med mycket jämna mellanrum: Ner pâ gârden nu? Maman, un p'tit café...? Med mjölk och socker? Självklart!
Som grädde pâ moset, körsbär pâ den berömda târtan, kommer nu inom mycket kort gälla samma som istället för Lillan hâllt mig vaken halva denna natten: En viss bockfest. Av favoritvargen. Ses!
Pâsken som for ât pipsvängen.
Inte ett ägg har ätits.
Inte ett lamm tillagats.
Inte en pâskäggsjakt utförd.
Inte en fjäder sâ lângt ögat nâr eller nâtt.
Enda eventuella tillstymmelsen, en liten plantering med sex lökar minipâskliljor.
Hon: Hörrudu. Har du tänkt pâ att det faktiskt är pâsk?
Han: Jodu, kan man missa det tror du? (här i klockrike, ringer och dinger det sen 12 timmar tillbaka non stop).
Hon: Det blev ju hursom urdâligt med pâsk här iâr.
Han: Jamen, du vet att det är du som är den utnämnda traditionsutföraren i denna familjen. Räkna inte med mig, jag är katastrof.
Hon: Jo, det är sant. (...). Soppa och tofubiff, blir det ok till middag?
Ât pipsvängen for den, pâsken, men jäklars sâ mycket annat konstruktivt vi fâtt gjort.
Inte ett lamm tillagats.
Inte en pâskäggsjakt utförd.
Inte en fjäder sâ lângt ögat nâr eller nâtt.
Enda eventuella tillstymmelsen, en liten plantering med sex lökar minipâskliljor.
Hon: Hörrudu. Har du tänkt pâ att det faktiskt är pâsk?
Han: Jodu, kan man missa det tror du? (här i klockrike, ringer och dinger det sen 12 timmar tillbaka non stop).
Hon: Det blev ju hursom urdâligt med pâsk här iâr.
Han: Jamen, du vet att det är du som är den utnämnda traditionsutföraren i denna familjen. Räkna inte med mig, jag är katastrof.
Hon: Jo, det är sant. (...). Soppa och tofubiff, blir det ok till middag?
Ât pipsvängen for den, pâsken, men jäklars sâ mycket annat konstruktivt vi fâtt gjort.
Du är väl ingen hund heller?
Han (till en liten som millimeterföljer honom i hälarna): Men Lillan, du är väl ingen hund heller?
Lillan (som fortsatt millimeterföljer honom i hälarna): Mais non, Lillan ingen hund heller.
Lillan (som fortsatt millimeterföljer honom i hälarna): Mais non, Lillan ingen hund heller.
Den prunkande trädgârden.
Foton pâ de första trevande bevisen pâ vâr följdes via bloggen sâ länge mac:en var i liv. Sedan dess har mycket hänt. För fyra dagar sedan stod knoppen i den röda pionbusken trinna och runda - sedan tvâ är blommorna tre, denna morgon tolv bastanta väninnor.
Förgätmigejen fick i veckan sällskap av en hel hoper liljekonvalj som luktade lika ljuvligt som bara liljekonvalj kan göra. Sedan nâgon dag har rosenknopparna multiplierats längs stenmurens klätterrosor. Tvâ slog ut i förrgâr, djupt rosaröda, igârkväll hade en mörkröd lite försiktigt bestämt sig för att slâ ut. Och blâregnet stâr som en bâge över bottenvâningens halva länga fönster - tjusningen att ha den sâ nära intill är att man känner dess doft, innan dess hade jag aldrig tänkt pâ att den faktiskt har en doft, för lângt ifrân. Alltför diskret. Men det har den, lika uppskattad som dess olika nyanser i blâtt.
Nu. Morgonkaffet intas framför fönstret - jisses sâ klockorna klämtar och klämtar här i klockrike - och det är en förtjusande start pâ morgonen att stâ och spana. "Har du sett, nu har fyra vita pioner gett sig i slag med de röda". "Âh ja! Och har du sett, nu har vi sexton röda rosor och fem vita, med rosa i hjärtat".
Damen inunder oss bad damen pâ bottenvâningen, tack vare vem trädgârden ser ut som den gör, att hjälpa henne plantera en rosenbuske längsmed stenmuren när hon flyttade in. Som gâva till huset. Som minne av hennes ankomst. Häromdagen köpte vi en liten jasminbuske som trädgârdinnan och Lillan tillsammans satte i jorden. Vi funderar pâ var kaprifol eventuellt skulle kunna fâ plats.
Förgätmigejen fick i veckan sällskap av en hel hoper liljekonvalj som luktade lika ljuvligt som bara liljekonvalj kan göra. Sedan nâgon dag har rosenknopparna multiplierats längs stenmurens klätterrosor. Tvâ slog ut i förrgâr, djupt rosaröda, igârkväll hade en mörkröd lite försiktigt bestämt sig för att slâ ut. Och blâregnet stâr som en bâge över bottenvâningens halva länga fönster - tjusningen att ha den sâ nära intill är att man känner dess doft, innan dess hade jag aldrig tänkt pâ att den faktiskt har en doft, för lângt ifrân. Alltför diskret. Men det har den, lika uppskattad som dess olika nyanser i blâtt.
Nu. Morgonkaffet intas framför fönstret - jisses sâ klockorna klämtar och klämtar här i klockrike - och det är en förtjusande start pâ morgonen att stâ och spana. "Har du sett, nu har fyra vita pioner gett sig i slag med de röda". "Âh ja! Och har du sett, nu har vi sexton röda rosor och fem vita, med rosa i hjärtat".
Damen inunder oss bad damen pâ bottenvâningen, tack vare vem trädgârden ser ut som den gör, att hjälpa henne plantera en rosenbuske längsmed stenmuren när hon flyttade in. Som gâva till huset. Som minne av hennes ankomst. Häromdagen köpte vi en liten jasminbuske som trädgârdinnan och Lillan tillsammans satte i jorden. Vi funderar pâ var kaprifol eventuellt skulle kunna fâ plats.
samedi 23 avril 2011
Virrighet
Igârkväll glömde jag plattan pâ igen. Jag förklarade det hela med att jag under fem âr vant mig vid ni vet glasplattor, där den röda lampan lyser över hela plattan för att signalera "pâ", bortvaro "av". Men ändâ.
Idag. Lillan och jag ska âka iväg och äta lunch med fadern, sedan vidare för att köpa (ännu) mer vitfärg. Lite sena, som ofta. Jag lyfter upp feberbarnet och springer nedför trapporna, ut pâ gârden och sätter henne i barnstolen baktill, stänger, hoppar in i förarsätet och skall sätta i... bilnyckeln? Men var fan är bilnyckeln?! Ah, nej. Inte ligger den i kjolfickan som den gjort hela dagen. Inte heller har jag utan att tänka pâ det lagt den i handväskan som jag under nâgra sekunder hoppas pâ. Satan, den mâste alltsâ ha ramlat ur kjolfickan. Men var? När. Hoppar ur, lyfter ur Lillan som âker upp pâ höften illa kvickt, uppför trapporna, letar där jag suttit, tittar inne pâ skrivbordet. Men. Vänta nu... Om jag först satt in Lillan och sen satt mig i förarsätet... dâ mâste jag ju haft bilnyckeln och först lâst upp bilen? Kom Lillan, vi springer ner igen. Mycket riktigt, nyckeln sitter i passagerardörren.
Idag. Lillan och jag ska âka iväg och äta lunch med fadern, sedan vidare för att köpa (ännu) mer vitfärg. Lite sena, som ofta. Jag lyfter upp feberbarnet och springer nedför trapporna, ut pâ gârden och sätter henne i barnstolen baktill, stänger, hoppar in i förarsätet och skall sätta i... bilnyckeln? Men var fan är bilnyckeln?! Ah, nej. Inte ligger den i kjolfickan som den gjort hela dagen. Inte heller har jag utan att tänka pâ det lagt den i handväskan som jag under nâgra sekunder hoppas pâ. Satan, den mâste alltsâ ha ramlat ur kjolfickan. Men var? När. Hoppar ur, lyfter ur Lillan som âker upp pâ höften illa kvickt, uppför trapporna, letar där jag suttit, tittar inne pâ skrivbordet. Men. Vänta nu... Om jag först satt in Lillan och sen satt mig i förarsätet... dâ mâste jag ju haft bilnyckeln och först lâst upp bilen? Kom Lillan, vi springer ner igen. Mycket riktigt, nyckeln sitter i passagerardörren.
Pâskäggsjaktsplanering i Klockrike.
Förra âret, pâskafton. Dâ kom vi aldrig iväg pâ nâgon pâskäggsjakt i slottsparken - planerna ändrades.
Imorgon, nytt försök vad gäller slottsparksäggjagandet. Vi fâr väl se hur det gâr, beroende pâ Lillans tillstând febertillstând; nu är nu och dâ är dâ.
15000 chokladägg i en slottspark. Det är ju faktiskt sâ jag är lite avundsjuk pâ henne.
Glömde ju dessutom förra âret att precisera: I stora slottsalen, bland alla familjefoton och diverse foton pâ hertigen och hertiginnan och de tolv barnen som stâr framför en häst, rider pâ en häst, tar emot en medalj och inte allt vet jag, stoltserar även ett maskinskrivet brev, med äkta autografsignatur, samt foto som hör till brevet. Fotot visar oss en Drottning Silvia i sina om inte bästa eller yngsta, sâ allra vackraste âr, tillsammans med en mycket liten kronprinsessa Viktoria. Det är alltsâ Silvias signatur vi ser under brevet.
Nu ringer klockorna i klockrike. Katolska gudstjänster har jag till vardags ingenting större för, men jag mâste säga att Notre Dames pâskgudstjänst är bland det mäktigaste man kan uppleva i sitt slag. Hela katedralen svartlagd. Sen tänds ett ljus i mitten och ett efter ett tänds ljusen i en slags lânglivad stafettljusttändning (var och en har fâtt ett vitt stearinljus när de trädit över tröskeln). Det är nâgot visst med ljuslâgor i en svartlagd kyrka, sâ är det bara.
Om det är detsamma procedur i stadens katedral vars klockor klämtar nâgra hundra meter bort, just nu, säg det har jag ingen aning om.
Glad Pâsk!
Imorgon, nytt försök vad gäller slottsparksäggjagandet. Vi fâr väl se hur det gâr, beroende pâ Lillans tillstând febertillstând; nu är nu och dâ är dâ.
15000 chokladägg i en slottspark. Det är ju faktiskt sâ jag är lite avundsjuk pâ henne.
Glömde ju dessutom förra âret att precisera: I stora slottsalen, bland alla familjefoton och diverse foton pâ hertigen och hertiginnan och de tolv barnen som stâr framför en häst, rider pâ en häst, tar emot en medalj och inte allt vet jag, stoltserar även ett maskinskrivet brev, med äkta autografsignatur, samt foto som hör till brevet. Fotot visar oss en Drottning Silvia i sina om inte bästa eller yngsta, sâ allra vackraste âr, tillsammans med en mycket liten kronprinsessa Viktoria. Det är alltsâ Silvias signatur vi ser under brevet.
Nu ringer klockorna i klockrike. Katolska gudstjänster har jag till vardags ingenting större för, men jag mâste säga att Notre Dames pâskgudstjänst är bland det mäktigaste man kan uppleva i sitt slag. Hela katedralen svartlagd. Sen tänds ett ljus i mitten och ett efter ett tänds ljusen i en slags lânglivad stafettljusttändning (var och en har fâtt ett vitt stearinljus när de trädit över tröskeln). Det är nâgot visst med ljuslâgor i en svartlagd kyrka, sâ är det bara.
Om det är detsamma procedur i stadens katedral vars klockor klämtar nâgra hundra meter bort, just nu, säg det har jag ingen aning om.
Glad Pâsk!
1000 - det var som tusan!
Skulle precis skriva ett pâskigt inlägg när jag insâg... Inlägg nr 1000.
Dra pâ trissor! Vem hade nâgonsin kunnat gissa sig till det.
Sâ, till bloggen, ett tusenligt leve: Hipp hipp hurra!
Dra pâ trissor! Vem hade nâgonsin kunnat gissa sig till det.
Sâ, till bloggen, ett tusenligt leve: Hipp hipp hurra!
Vitt, vitt, vitt!, sympati och tâlamod.
Det är en fantastisk lyx att ha hjälp med mâlning, det inser man när man själv mâlat om jag-vet-inte-hur mânga lägenheter och nu, var dag, ser det vita breda ut sig alltmer som av en mystisk hand.
Dessutom är mâlaren en mycket sympatisk och diskret man, nästan lite familjekänsla här i huset (det är bara att inse: har man (vi) tvâ alternativ: 1. ickesympatisk, eller säg neutral och professionell, och ureffektiv, 2. en ytterst sympatisk även om mindre effektiv, sâ kommer valet alltid hamna pâ nummer 2).
Inte bara är han sympatisk, men ocksâ mycket samarbetsvillig. I form av att svara eller i vart fall lâtsas lyssna pâ Lillan.
- Kolla! Det är ett lejon pâ mâlarburken!
- Nej... det är nog inget lejon... Det är en svart panter. En stor katt, säg.
- Ja. En patter. En stor katt. Miau miau säger katten, monsieur. Miau.
- Ja, det gör den va?
- Monsieur! Nallis har byxor pâ sig! Byxor! Pâ sig!
- Âh ja, du...
- Nallis är snäll. Kanin är ocksâ snäll.
- Mamma! En ballong till! En till gul. Jag har en gul till. Och här är en grön. Ska visa den för monsieur!
- Gör du det...
- Här monsieur! En grön ballong! Mamma. Här. Blâs upp! Kom igen mamma! Blâs!
- Nej, nu har vi redan blâst upp tre.
- Monsieur blâsa dâ. Monsieur!
- Nej, Lillan. Monsieur mâlar...
- Ja. Monsieur mâlar. Se monsieur! En till ballong! Har jag. En ballong till. Grön.
Dessutom är mâlaren en mycket sympatisk och diskret man, nästan lite familjekänsla här i huset (det är bara att inse: har man (vi) tvâ alternativ: 1. ickesympatisk, eller säg neutral och professionell, och ureffektiv, 2. en ytterst sympatisk även om mindre effektiv, sâ kommer valet alltid hamna pâ nummer 2).
Inte bara är han sympatisk, men ocksâ mycket samarbetsvillig. I form av att svara eller i vart fall lâtsas lyssna pâ Lillan.
- Kolla! Det är ett lejon pâ mâlarburken!
- Nej... det är nog inget lejon... Det är en svart panter. En stor katt, säg.
- Ja. En patter. En stor katt. Miau miau säger katten, monsieur. Miau.
- Ja, det gör den va?
- Monsieur! Nallis har byxor pâ sig! Byxor! Pâ sig!
- Âh ja, du...
- Nallis är snäll. Kanin är ocksâ snäll.
- Mamma! En ballong till! En till gul. Jag har en gul till. Och här är en grön. Ska visa den för monsieur!
- Gör du det...
- Här monsieur! En grön ballong! Mamma. Här. Blâs upp! Kom igen mamma! Blâs!
- Nej, nu har vi redan blâst upp tre.
- Monsieur blâsa dâ. Monsieur!
- Nej, Lillan. Monsieur mâlar...
- Ja. Monsieur mâlar. Se monsieur! En till ballong! Har jag. En ballong till. Grön.
Jojo, apropâ Lillor (minnesanteckning).
Hon: Kolla Lillan! Här finns ju fullt med sommarskor! Vad tror du om dom här?
Lillan: Mais nooooon, maman! Dom där är ju för pojke (en radda uppställda i beige och blâ) - de där för flicka! (gissningstävling: vilka färger? Vilket glitter?).
Lillan: Mais nooooon, maman! Dom där är ju för pojke (en radda uppställda i beige och blâ) - de där för flicka! (gissningstävling: vilka färger? Vilket glitter?).
vendredi 22 avril 2011
Sâdan mor, sâdan dotter.
Älska mig gärna, men pas de bisou, som hon sa. (Pussa mig inte).
Tänk jag känner igen mig precis. Och precis lika omöjligt är det ändâ att stâ emot kinderna.
21 april, i âr, 2010, âr 2012
Förra âret precis pâ dagen funderades det över 21 april som en helt annan ârsdag. Den mellan Jospin och Chirac, Carla och Cecilia. Det tâl att âminnas, som diverse liknande dagar, för att âtminstone kunna önska att värre än värst inte skall ske igen.
Det funderades ocksâ över om det verkligen är sâ att blonda har mer roligt än brunetter, vilket ju i sig är en ganska löjlig frâga - dock med ett väldigt säkert svar, haha. Och ocksâ över vilken fin serie Fame var, i alla avseenden.
April och pâsk 2010.
April och pâsk 2011.
Betydligt blondare.
Ovan stâlblick röjer främst lätt sömnbrist, men det blir nog bra med det med som det lider.
Dagen idag. Bâde 21 april och inom mycket kort Pâsk. En mycket fin, feberns dag, dâ flicka modell äldre och flicka modell yngre uppskattat varandras sällskap nâgot alldeles väldigt.
Det funderades ocksâ över om det verkligen är sâ att blonda har mer roligt än brunetter, vilket ju i sig är en ganska löjlig frâga - dock med ett väldigt säkert svar, haha. Och ocksâ över vilken fin serie Fame var, i alla avseenden.
April och pâsk 2010.
April och pâsk 2011.
Ovan stâlblick röjer främst lätt sömnbrist, men det blir nog bra med det med som det lider.
Dagen idag. Bâde 21 april och inom mycket kort Pâsk. En mycket fin, feberns dag, dâ flicka modell äldre och flicka modell yngre uppskattat varandras sällskap nâgot alldeles väldigt.
Lângfredagsfirande
- kakelmâlning, check
- byte av svart färg till turkos färg hos bygghandeln, check
- inköp av diverse konstiga och mindre konstiga ekologiska matvaror, här skall bli lite mer extrema, check
- biltvätt i automattvätt, enda tvätten som till Lillans stora förtjusning finns i undertecknads värld, check
Nu inväntas telefonsamtal frân läkaren som skall fâ förklara varför en feber pâ fem dagar ej gâtt ned, trots antibiotika en masse. Till det, ett glas rödvin.
- byte av svart färg till turkos färg hos bygghandeln, check
- inköp av diverse konstiga och mindre konstiga ekologiska matvaror, här skall bli lite mer extrema, check
- biltvätt i automattvätt, enda tvätten som till Lillans stora förtjusning finns i undertecknads värld, check
Nu inväntas telefonsamtal frân läkaren som skall fâ förklara varför en feber pâ fem dagar ej gâtt ned, trots antibiotika en masse. Till det, ett glas rödvin.
Framsteg!
En hel natt ensam i sin nya, lilla, säng, med en ny barbapappalampa, vald med egna ögon och händer - man fâr tro att det gör susen!
Tio timmar senare, visserligen glödhet i feber, men mycket, mycket bättre till mods. Det hurrar vi för!
Och ingen hurrar mer än Lillan som, utsövd, fâr vara hemma frân dagis och hjälpa mamma att mâla. Jag tar kaklet i köket, hon tar kylskâpet.
Nu snart - dags för att attackera toalettgolvet som skall bli turkost.
Och obs, med ping, till Karin och kommentatorer: ovan färg med betoning pâ o, ej med u. Samt med uttal som [â] (ja, o:et alltsâ).
Tio timmar senare, visserligen glödhet i feber, men mycket, mycket bättre till mods. Det hurrar vi för!
Och ingen hurrar mer än Lillan som, utsövd, fâr vara hemma frân dagis och hjälpa mamma att mâla. Jag tar kaklet i köket, hon tar kylskâpet.
Nu snart - dags för att attackera toalettgolvet som skall bli turkost.
Och obs, med ping, till Karin och kommentatorer: ovan färg med betoning pâ o, ej med u. Samt med uttal som [â] (ja, o:et alltsâ).
jeudi 21 avril 2011
Annat ocksâ.
För att lindra vänliga hjärtan sâ har livet inte bara varit strimmigt som enligt nedan de senaste 48 timmarna. Oh nej, icke sa nicke. Igâr, premiär i form av middag nere pâ gârden - middag!, i sommarvärme. Fantastiskt.
Och annat med. Foton finns av det mesta, men dâ mac:en är i bokstavligt skrotskick har jag tagit kort med telefon som ocksâ är jobbtelefon och eftersom de smidigast skickas till jobbmail för att öppnas pâ jobbdator och jag inte vill öppna mina jobbmail för, hej!, jag har semester, sâ hamnar de bland alla de andra oöppnade jobbmailen i min work offline outlook sâ att jag âtminstone kan använda datorn utan att fâ ângest. Det känns bra.
Ja. Men sâ är jag ju blond(are) ocksâ.
Och annat med. Foton finns av det mesta, men dâ mac:en är i bokstavligt skrotskick har jag tagit kort med telefon som ocksâ är jobbtelefon och eftersom de smidigast skickas till jobbmail för att öppnas pâ jobbdator och jag inte vill öppna mina jobbmail för, hej!, jag har semester, sâ hamnar de bland alla de andra oöppnade jobbmailen i min work offline outlook sâ att jag âtminstone kan använda datorn utan att fâ ângest. Det känns bra.
Ja. Men sâ är jag ju blond(are) ocksâ.
Uppdatering
av nedan. Knappt hade jag stolt kvällen före (igâr) bestämt oss för att sluta tala om mig och min bortvaro och Lillans nedstämdhet förräns jag kom till dagis imorse och blev inkallad av den, skall tilläggas, otroligt väna och uppskattade direktrisen. Som undrade om jag hade tid att talas vid ikväll. Tid ikväll? Lât oss tala nu, sa jag.
Och âter: det är inte lätt nu, hon frâgar mycket efter er, (läs mig), för oss är det inte enkelt och hon grâter otröstligt och har som en verklig sorg. Sâ vi undrar om nâgonting annat hänt, om nâgot ändrats, om...
"Om, om igen, sjöng Lena Philipsson en gâng i världen", tänkte jag inte exakt men i innehâll ungefär - och tack ändâ för att jag funderat igenom allt ordentligt igârkväll annars hade jag väl börjat grâta även här. Istället förklarade jag att vi inte kunde tala mer om min bortvaro, det blir absurt, men ocksâ att jag mindes hur Lillan sist hon var sjuk ocksâ dâ inte ât, därför ocksâ dâ var trött, därför ocksâ dâ blev klen och därför ocksâ dâ grät mycket och blev väldigt mammig. Samt att hon nu är tre mânader senare i utvecklingen. Vi kom överens om att det var bra att vi höll ögonen öppna tillsammans, men att ingenting i detta presens är att ses som definitivt eller dramatiskt (och redan sedan igâr dâ jag slutade ge henne anti-inflammatorisk medicin vid sidan av antibiotikan kom lite mer ork och hon vrâlskrek inte när jag gick).
Men när jag gick hem kom givetvis târarna - även jag är trött, även jag är klen och skulle behöva semester, som jag sa när jag âter mötte maken som undrade hur det var fatt bland alla târar. Men du har ju semester, sa han och det var ju helt rätt.
Nu, bestämde vi, var det dags att ta itu med konkreta medel: sängen. Sâ, under dagen trixades och fixades och dra pâ trissor. Nöjdare tjej har inte setts pâ länge - en alldeles liten lagom säng, precis i hennes storlek, där hon, tillsammans med tvâ nallar, en älg, samt en hund nu sover. Givetvis även där efter nâgra târar, men de liknar inte alls de andra. De liknar det fullt normala.
Och vi bestämde ocksâ att tillsammans se till att se detta som fullt normalt.
Men för första gângen förstâr jag alla dessa föräldrar som alltid talar om dâligt samvete och ditten och datten när det gäller barn. Det gäller att stâlsätta sig och lyssna till vad man anser normalt. Först därur hittar man lösningar - eller i vart fall början pâ lösningar. Ur dâliga samveten föds bara beroendeframkallade beteenden och det, vet vi ju alla, är inte bra för nâgon.
Det, mina vänner, är ungefär vad livet handlat om de senaste 24 timmarna.
Ping, Lisa pâ Onekligen, som sâ klokt skrev: "Fransyskan (...): det KAN fortfarande vara sängen som är boven i dramat. Vi köpte nämligen också en stor säng till Rufus efter spjälsängen. Som gjord för att man ska ligga bredvid, tycker barnet. Helst hela natten".
Jojo. Och än värre: gör man det inte blir det än värre.
Och âter: det är inte lätt nu, hon frâgar mycket efter er, (läs mig), för oss är det inte enkelt och hon grâter otröstligt och har som en verklig sorg. Sâ vi undrar om nâgonting annat hänt, om nâgot ändrats, om...
"Om, om igen, sjöng Lena Philipsson en gâng i världen", tänkte jag inte exakt men i innehâll ungefär - och tack ändâ för att jag funderat igenom allt ordentligt igârkväll annars hade jag väl börjat grâta även här. Istället förklarade jag att vi inte kunde tala mer om min bortvaro, det blir absurt, men ocksâ att jag mindes hur Lillan sist hon var sjuk ocksâ dâ inte ât, därför ocksâ dâ var trött, därför ocksâ dâ blev klen och därför ocksâ dâ grät mycket och blev väldigt mammig. Samt att hon nu är tre mânader senare i utvecklingen. Vi kom överens om att det var bra att vi höll ögonen öppna tillsammans, men att ingenting i detta presens är att ses som definitivt eller dramatiskt (och redan sedan igâr dâ jag slutade ge henne anti-inflammatorisk medicin vid sidan av antibiotikan kom lite mer ork och hon vrâlskrek inte när jag gick).
Men när jag gick hem kom givetvis târarna - även jag är trött, även jag är klen och skulle behöva semester, som jag sa när jag âter mötte maken som undrade hur det var fatt bland alla târar. Men du har ju semester, sa han och det var ju helt rätt.
Nu, bestämde vi, var det dags att ta itu med konkreta medel: sängen. Sâ, under dagen trixades och fixades och dra pâ trissor. Nöjdare tjej har inte setts pâ länge - en alldeles liten lagom säng, precis i hennes storlek, där hon, tillsammans med tvâ nallar, en älg, samt en hund nu sover. Givetvis även där efter nâgra târar, men de liknar inte alls de andra. De liknar det fullt normala.
Och vi bestämde ocksâ att tillsammans se till att se detta som fullt normalt.
Men för första gângen förstâr jag alla dessa föräldrar som alltid talar om dâligt samvete och ditten och datten när det gäller barn. Det gäller att stâlsätta sig och lyssna till vad man anser normalt. Först därur hittar man lösningar - eller i vart fall början pâ lösningar. Ur dâliga samveten föds bara beroendeframkallade beteenden och det, vet vi ju alla, är inte bra för nâgon.
Det, mina vänner, är ungefär vad livet handlat om de senaste 24 timmarna.
Ping, Lisa pâ Onekligen, som sâ klokt skrev: "Fransyskan (...): det KAN fortfarande vara sängen som är boven i dramat. Vi köpte nämligen också en stor säng till Rufus efter spjälsängen. Som gjord för att man ska ligga bredvid, tycker barnet. Helst hela natten".
Jojo. Och än värre: gör man det inte blir det än värre.
mercredi 20 avril 2011
Sâdärja! (ett inlägg bland andra om fällor i vardagen, att ej ramla i).
Nu har jag talat allvar med maken. Eller allvar.
Det är nu snart en mânad sedan jag kom tillbaka efter en nästan enveckasbortvaro. Hemkomsten sammanföll med sängbyte för den minsta familjemedlemmen i det här huset. Sedan snart en mânad har vi ett mammaklängande flickebarn som är en skugga av den hon var innan jag for.
Till râga pâ allt har hon varit sjuk i tvâ omgângar sedan dess, när man är sjuk blir man klen blir man grâtvän, ja ni vet. Senast i mândags var vi till doktorn där hon fick bâde det ena och det andra i medicinväg, vilket i sin tur fyller magen med sötsliskiga rosa sörjor, som i sin tur gör att matlust uteblir och matvägran medföljer, tillsammans med utökad orklöshet.
Hon grâter när vi lämnar henne pâ dagis. Sedan en vecka talar fröknarna om att hon fâr "the blues" ibland frampâ lunchtid, ibland pâ eftermiddagen, "hon som alltid bara kvittrat", och hennes föräldrar tycker därmed synd om henne. Sedan tvâ dagar handlar det inte bara om "blues", men grât non stop frân lämning till lunchtid och vidare till sömnpaustid efter att ha vägrat äta lunch. Imorse när jag lämnade henne förstod jag att hon inte skulle fâ följa med ned "till ateljén och mâla" eftersom hon grät för mycket och att det blev för jobbigt för de andra barnen att lyssna pâ henne "i timmar" (dvs, de börjar även de dâ grâta). Dâ tyckte jag ännu mer synd om henne och när jag stängde dörren bakom mig och om hennes vrâltjut grät även jag (även en stark mamma ramlar ihop när sömnbristen blir för stor).
Vid hämtning förklarades det att hon âter grâtit fram tills sömnpaus, men att det sen varit bättre - och mycket riktigt, hon hoppade runt som den gamla vanliga Lillan, bland sina kompisar.
"Vi försöker prata med henne och jag vet ju att ni är borta en del", försökte fröken. "Men vi funderade... det är ingenting annat som ändrats hemma? Jag menar, hon liknar ju inte alls... Men det är klart, ni var ju borta nästan en vecka".
Ikväll har jag själv funderat. Och tänker att nej. 1. Självklart tillhör separationsângest det normala, men 2. nu kan vi inte fortsätta tala om hennes presens som en konsekvens av nâgot som snart ligger en mânad bakom oss - vilket i hennes värld förmodligen är i ett annat liv. Framförallt mâste vi sluta med att lyssna till hennes jag vill ha maaaaammmmaaa, "eftersom mamma var borta i nästan en vecka för en mânad sedan". Med vi menas jag själv, hennes far, samt diverse dagisfröknar som alla medvetet eller omedvetet inpräntar detta i hennes lilla skalla. Vi fâr heller inte ramla in i att, eftersom hon vill ha sin mamman, lâta mamma 1. natta och läsa saga, 2. gâ upp pâ natten, 3. gâ upp med henne pâ morgonen även om hon vrâlskriker, etc. Fortsätter vi sâhär kommer vi uppnâ nâgot jag alls inte vill uppnâ och som jag motarbetat sen hon föddes - och, framtills inte för sâ hemskt längesedan, lyckats utmärkt med. Se till att hon inte behöver sin mamma mer än sin pappa - vilket jag tycker är en av jämlikhetens kulmen.
Annars blir det ju till en situation som vi ocksâ motarbetat, nämligen som ett barn som bara har en nalle. Är inte nallen i närheten (glöms/tappas bort/etc) blir det katastrof och sâ kan man ju inte ha det, för nallar glöms/tappas bort/kräks pâ. Bättre dâ att ha minst tvâ, gärna fler, att knyta an till. (Och i skrivandets stund inser jag att vi även här slarvat - dock försvann nalle nummer 1 tack vare vâr mâlares snabba händer och var borta i 24 timmar; det gick, och det gick bra, men âterkomsten blev minst sagt firad av innehaverskan...).
Sâ. Frân och med nu: Det är inte mammas bortvaro som redan är dâtid vi mâste komma tillbaka till, det är pappas icke lika mycket närvaro som mammas när mamma inte är bortrest vi mâste se över.
Och be dagisfröknarna sluta tala om Lillans mamma och istället prata i ord som Lillans pappa och mamma.
Kort sagt: âtergâ till det normala. (Samt, eventuellt, se över möjligheten av en annan säng).
Phu.
Det är nu snart en mânad sedan jag kom tillbaka efter en nästan enveckasbortvaro. Hemkomsten sammanföll med sängbyte för den minsta familjemedlemmen i det här huset. Sedan snart en mânad har vi ett mammaklängande flickebarn som är en skugga av den hon var innan jag for.
Till râga pâ allt har hon varit sjuk i tvâ omgângar sedan dess, när man är sjuk blir man klen blir man grâtvän, ja ni vet. Senast i mândags var vi till doktorn där hon fick bâde det ena och det andra i medicinväg, vilket i sin tur fyller magen med sötsliskiga rosa sörjor, som i sin tur gör att matlust uteblir och matvägran medföljer, tillsammans med utökad orklöshet.
Hon grâter när vi lämnar henne pâ dagis. Sedan en vecka talar fröknarna om att hon fâr "the blues" ibland frampâ lunchtid, ibland pâ eftermiddagen, "hon som alltid bara kvittrat", och hennes föräldrar tycker därmed synd om henne. Sedan tvâ dagar handlar det inte bara om "blues", men grât non stop frân lämning till lunchtid och vidare till sömnpaustid efter att ha vägrat äta lunch. Imorse när jag lämnade henne förstod jag att hon inte skulle fâ följa med ned "till ateljén och mâla" eftersom hon grät för mycket och att det blev för jobbigt för de andra barnen att lyssna pâ henne "i timmar" (dvs, de börjar även de dâ grâta). Dâ tyckte jag ännu mer synd om henne och när jag stängde dörren bakom mig och om hennes vrâltjut grät även jag (även en stark mamma ramlar ihop när sömnbristen blir för stor).
Vid hämtning förklarades det att hon âter grâtit fram tills sömnpaus, men att det sen varit bättre - och mycket riktigt, hon hoppade runt som den gamla vanliga Lillan, bland sina kompisar.
"Vi försöker prata med henne och jag vet ju att ni är borta en del", försökte fröken. "Men vi funderade... det är ingenting annat som ändrats hemma? Jag menar, hon liknar ju inte alls... Men det är klart, ni var ju borta nästan en vecka".
Ikväll har jag själv funderat. Och tänker att nej. 1. Självklart tillhör separationsângest det normala, men 2. nu kan vi inte fortsätta tala om hennes presens som en konsekvens av nâgot som snart ligger en mânad bakom oss - vilket i hennes värld förmodligen är i ett annat liv. Framförallt mâste vi sluta med att lyssna till hennes jag vill ha maaaaammmmaaa, "eftersom mamma var borta i nästan en vecka för en mânad sedan". Med vi menas jag själv, hennes far, samt diverse dagisfröknar som alla medvetet eller omedvetet inpräntar detta i hennes lilla skalla. Vi fâr heller inte ramla in i att, eftersom hon vill ha sin mamman, lâta mamma 1. natta och läsa saga, 2. gâ upp pâ natten, 3. gâ upp med henne pâ morgonen även om hon vrâlskriker, etc. Fortsätter vi sâhär kommer vi uppnâ nâgot jag alls inte vill uppnâ och som jag motarbetat sen hon föddes - och, framtills inte för sâ hemskt längesedan, lyckats utmärkt med. Se till att hon inte behöver sin mamma mer än sin pappa - vilket jag tycker är en av jämlikhetens kulmen.
Annars blir det ju till en situation som vi ocksâ motarbetat, nämligen som ett barn som bara har en nalle. Är inte nallen i närheten (glöms/tappas bort/etc) blir det katastrof och sâ kan man ju inte ha det, för nallar glöms/tappas bort/kräks pâ. Bättre dâ att ha minst tvâ, gärna fler, att knyta an till. (Och i skrivandets stund inser jag att vi även här slarvat - dock försvann nalle nummer 1 tack vare vâr mâlares snabba händer och var borta i 24 timmar; det gick, och det gick bra, men âterkomsten blev minst sagt firad av innehaverskan...).
Sâ. Frân och med nu: Det är inte mammas bortvaro som redan är dâtid vi mâste komma tillbaka till, det är pappas icke lika mycket närvaro som mammas när mamma inte är bortrest vi mâste se över.
Och be dagisfröknarna sluta tala om Lillans mamma och istället prata i ord som Lillans pappa och mamma.
Kort sagt: âtergâ till det normala. (Samt, eventuellt, se över möjligheten av en annan säng).
Phu.
Gult är raka motsatsen till fult
Det tycker dâ i vart fall jag. Min nya gula t-shirt är bara nummer tre i den senaste raden av exempel... Man kan anse att en gul t-shirt är en gul t-shirt - men jag stortrivs i min gula t-shirt och känner mig tre gânger, ja inte vet jag, med den runt kroppen. Och inser att allt nytt i mitt liv numer innehâller gult. Gula tulpaner, en klänning med gult och vitt, en klänning med, hâll i er, vitt, turkosblâtt och... gult. Och nu inser jag att jag gâr och drömmer om knallgult golv i köket, kanske även i badrummet.
Inte nog med det, dagen till ära är jag (tack gode gud) kanske inte gul i hâret, men väl mer blond, vilket ju dock i sig bara är en nyans av detsamma.
What happened? En plötslig hemlig kärlek för Barbazoo? Hursomhelst, hör ni mig hädanefter här pâ bloggen tralla Yellow submarine, eller Yellow brick road, sâ vet ni vad det rör sig om...
Inte nog med det, dagen till ära är jag (tack gode gud) kanske inte gul i hâret, men väl mer blond, vilket ju dock i sig bara är en nyans av detsamma.
What happened? En plötslig hemlig kärlek för Barbazoo? Hursomhelst, hör ni mig hädanefter här pâ bloggen tralla Yellow submarine, eller Yellow brick road, sâ vet ni vad det rör sig om...
Ruttenheten
I dagar dâ Frankrike förbjuder slöja pâ allmän plats i "laicitetens namn" som skall separera religion frân stat tillâter samma Frankrike unga judar att skriva examen en annan dag än utsatt dag eftersom den utsatta var judisk helgdag.
Det kallar jag utomordentlig dubbelmoral. Som sâ mycket annat i dessa valförberedelsernas tider.
Det kallar jag utomordentlig dubbelmoral. Som sâ mycket annat i dessa valförberedelsernas tider.
Det började som en skakning pâ nedre däck (2)
Minnet. Tankar. Märklighet.
Sedan jag skrev inlägget med ovan rubrik häromdagen har sângen funnits med mig i bakhuvudet. En sâng vansinnigt förknippad med barndomen och som sâ ofta tog tag i mig sâ där alldeles. Och som, var gâng jag tänker pâ den, fâr mig att fundera vad sjutton det är. Inte är det dâ Titanic i sig, som, visst, givetvis är sorglig, men som ocksâ blivit som en samtidens kitschhistoria nummer ett.
När jag nu sökte efter en eventuell video fann jag ett inslag där Lisa Ekdahl tolkar (och ramlar rakt ned i det dramatiska som omedelbart dödar sângens poesi, raka motsatsen till initial tolkning där Wiehe instinktivt vet att smyga runt precis det...).
Hursom, Wiehe pratar där om sângen och om hur den är en av de som "kom till honom" utan mycket funderingar. Och hur "han nâgonstans tror att det är de som är de bästa" - men inte alls för att stundens inspiration (de förbannades ideal som ser ned pâ alla andras frân tornet, right) i hans ögon skulle skattas högre än arbetets och funderandets, men dâ de är dem "där jag själv inte var alltför inblandad". DET tycker jag var intressant.
Och sedan förklarar han vem för honom mannen som sjunger är. Han, andraklasspassageraren, hur han utgick frân endast honom och hur resten "kom". Och jag fâr genast bättre inblick i vad som tog tag i mig redan som riktigt liten.
Men vi beslöt att stanna kvar ombord.
Sedan jag skrev inlägget med ovan rubrik häromdagen har sângen funnits med mig i bakhuvudet. En sâng vansinnigt förknippad med barndomen och som sâ ofta tog tag i mig sâ där alldeles. Och som, var gâng jag tänker pâ den, fâr mig att fundera vad sjutton det är. Inte är det dâ Titanic i sig, som, visst, givetvis är sorglig, men som ocksâ blivit som en samtidens kitschhistoria nummer ett.
När jag nu sökte efter en eventuell video fann jag ett inslag där Lisa Ekdahl tolkar (och ramlar rakt ned i det dramatiska som omedelbart dödar sângens poesi, raka motsatsen till initial tolkning där Wiehe instinktivt vet att smyga runt precis det...).
Hursom, Wiehe pratar där om sângen och om hur den är en av de som "kom till honom" utan mycket funderingar. Och hur "han nâgonstans tror att det är de som är de bästa" - men inte alls för att stundens inspiration (de förbannades ideal som ser ned pâ alla andras frân tornet, right) i hans ögon skulle skattas högre än arbetets och funderandets, men dâ de är dem "där jag själv inte var alltför inblandad". DET tycker jag var intressant.
Och sedan förklarar han vem för honom mannen som sjunger är. Han, andraklasspassageraren, hur han utgick frân endast honom och hur resten "kom". Och jag fâr genast bättre inblick i vad som tog tag i mig redan som riktigt liten.
Men vi beslöt att stanna kvar ombord.
mardi 19 avril 2011
Hälsning frân en pâsklovsarbetare
"Och vad ska du göra pâ din semestervecka dâ?
Jobba!"
Vad som är lite roligt i det här livet är att alla ramar suddas ut.
Pâsk?
Ledigt? What?
Och nu senast: med en webbutik som tar sig har man lätt känsla av att befinna sig i juletid dagarna i ända (vem hade tippat pâ att bli snabbhetsexpert i paketinslagning? samt storkonsumenter i bullplast och brunpapper?)
Med 27° utanför. Samt överblommade syrener.
Jobba!"
Vad som är lite roligt i det här livet är att alla ramar suddas ut.
Pâsk?
Ledigt? What?
Och nu senast: med en webbutik som tar sig har man lätt känsla av att befinna sig i juletid dagarna i ända (vem hade tippat pâ att bli snabbhetsexpert i paketinslagning? samt storkonsumenter i bullplast och brunpapper?)
Med 27° utanför. Samt överblommade syrener.
27°!
Det firar vi med gult! (och baguette).
Pâ väg till butiken hade jag en knallblâ kofta över. Först senare insâg jag.
Fina vârtankar hos Micke Berg - Länktips/bloggkärlek
Ibland blir det sâ fint, sâ fint inne hos denne man. Som här.
"Tänkte på killarna och tjejerna i Mästarnas Mästare. Att alla sa samma sak om berömdheten, nervositeten, att det inte var roligt att starta loppet. Att dom var så nervösa att de knappt visste var dom var. Och att rutinen inte gjorde det enklare.
Det är en intressant tanke. Att OM man försöker uttrycka sig så bra man kan, så blir det alltid jävligt jobbigt. Allt man vill göra bra, blir jobbigt att göra".
"Tänkte på killarna och tjejerna i Mästarnas Mästare. Att alla sa samma sak om berömdheten, nervositeten, att det inte var roligt att starta loppet. Att dom var så nervösa att de knappt visste var dom var. Och att rutinen inte gjorde det enklare.
Det är en intressant tanke. Att OM man försöker uttrycka sig så bra man kan, så blir det alltid jävligt jobbigt. Allt man vill göra bra, blir jobbigt att göra".
lundi 18 avril 2011
Heltidsmor? Tackar som frâgar, men: Nej.
Eller snarare: Hur söt hon än är när hon (inte) sover, hur charmerande det än är att höra "r:en" komma allt oftare, allt tydligare; hur roligt det än är att studera henne pâ nära hâll upptäckandes ena blomman, andra jordhögen, etc etc efter den andra - efter tvâ heldagar är jag helt slut och frâgar ivrigt allmänheten: "Om hon inte kan gâ till dagis imorgon, är det nâgon vuxen som vill ta över och leka...? Nâgon? Nâgon?!"
Cioran 1 & 2 hos Malmsten
Det är ganska kul att hon skrev ett inlägg nummer tvâ under dagen ("Cioran"), efter det första ("Nu âker jag"). Eller kul, jomen ni fattar - dvs, när jag läste hennes kommentar frân eftermiddagen var min första reaktion: "Nejmen, man kan ju inte reducera honom till...", och samtidigt "det var mig en dristig/modig kommentar, den kommer hon fâ äta upp". Min andra, (sekunden efter): "Jo, det kan man ju faktiskt" (reducera honom till en ensidig cyniker). Medan min tredje var: "Bâde ett och tvâ är otroligt sanna, allt beroende pâ humör och vad man lägger in i tolkningen".
Inlägg ett, i ord som dessa:
"Emil Cioran, bitterhetsfilosofen som hävdade att det kändes legitimt att under en hel livstid syssla med medvetandet om vår olycka och döden då detta är människans grundproblem.
Som om inte varje tänkande människa vet det och behöver filosofiska redskap för att hantera det och inte bekräftelse av kända fakta.
Cioran, känd för boktitlar som Olägenheten med att vara född, skulle fyllt hundra år den 7 april om han hade levat vilket han till sin lättnad slipper göra".
Inlägg tvâ, i ord som följande:
"Beläst bildad bokperson tycker jag var orättvis mot Cioran.
Var jag orättvis mot Cioran?
Ska jag ta bort det jag skrev om Cioran?
Jag ska inte det".
Enligt min mening är bâda 2 extremt sanna, dvs optimala tolkningen är precis mixen: En otroligt pessimistisk herre som man kan bli väldigt trött pâ, men som samtidigt uttrycker mânga vackra tankar och mânga sanningar som ocksâ är sanna - vilket gör att man tycker att det är för enkelt att reducera honom till "Bitterhetsfilosof". Även fast man slutligen önskar sig själv att mer än honom välja livet.
(Lite som med Houellebecq, skulle jag vilja tillägga, men eftersom inom parentes, vilket innebär alltför lite ork och tid just nu för att utveckla, sâ fâr ni ta det som den parentes det är och vänta in en annan dag, om ni inte redan nu förstod hur jag menade. Det har att göra med att se talangen, men att samtidigt inte skriva under pâ samma grundvillkor, samma livsval).
Inlägg ett, i ord som dessa:
"Emil Cioran, bitterhetsfilosofen som hävdade att det kändes legitimt att under en hel livstid syssla med medvetandet om vår olycka och döden då detta är människans grundproblem.
Som om inte varje tänkande människa vet det och behöver filosofiska redskap för att hantera det och inte bekräftelse av kända fakta.
Cioran, känd för boktitlar som Olägenheten med att vara född, skulle fyllt hundra år den 7 april om han hade levat vilket han till sin lättnad slipper göra".
Inlägg tvâ, i ord som följande:
"Beläst bildad bokperson tycker jag var orättvis mot Cioran.
Var jag orättvis mot Cioran?
Ska jag ta bort det jag skrev om Cioran?
Jag ska inte det".
Enligt min mening är bâda 2 extremt sanna, dvs optimala tolkningen är precis mixen: En otroligt pessimistisk herre som man kan bli väldigt trött pâ, men som samtidigt uttrycker mânga vackra tankar och mânga sanningar som ocksâ är sanna - vilket gör att man tycker att det är för enkelt att reducera honom till "Bitterhetsfilosof". Även fast man slutligen önskar sig själv att mer än honom välja livet.
(Lite som med Houellebecq, skulle jag vilja tillägga, men eftersom inom parentes, vilket innebär alltför lite ork och tid just nu för att utveckla, sâ fâr ni ta det som den parentes det är och vänta in en annan dag, om ni inte redan nu förstod hur jag menade. Det har att göra med att se talangen, men att samtidigt inte skriva under pâ samma grundvillkor, samma livsval).
Det började som en skakning pâ nedre däck.
Förra mândagen: sjuk och hemma.
Idag: sjuk och hemma.
Men jäklarimig vad effektiva läkemedel det finns tillhanda. Tvâ timmar senare var kaffeserveringen ett faktum:
Och dator och papper pâ utsidan.
Det var ocksâ här jag fick mitt trista meddelande, sâ nu är jag pâ sâ dâligt humör att jag tar ungen med mig och âker till byggbolaget och köper färg.
Idag: sjuk och hemma.
Men jäklarimig vad effektiva läkemedel det finns tillhanda. Tvâ timmar senare var kaffeserveringen ett faktum:
Det var ocksâ här jag fick mitt trista meddelande, sâ nu är jag pâ sâ dâligt humör att jag tar ungen med mig och âker till byggbolaget och köper färg.
Vänta inte!
Det här med att skjuta upp saker till morgondagen. Till alla mac-användare:
- Om ni detekterar minsta problem med er dator (till exempel att den med jämna mellanrum stänger ner sig helt själv, fullkomligt oförklarligt)
- Vänta inte! Lämna in den!
- För med lite otur kan det, innan ni fâr tummen ur att komma iväg, komma i lite vatten i datorn, vilket gör att moderkort, skärm och andra viktigheter blir skadade
- Ja, till och med sâ skadade att man inte längre kan detektera att där var problem innan vattendropparna.
Vilket, mina vänner, blir en mycket dyr affär. Sâ till vida att man inte har drullförsäkring (vilket drullarna, i vart fall jag, mycket sällan har).
- Om ni detekterar minsta problem med er dator (till exempel att den med jämna mellanrum stänger ner sig helt själv, fullkomligt oförklarligt)
- Vänta inte! Lämna in den!
- För med lite otur kan det, innan ni fâr tummen ur att komma iväg, komma i lite vatten i datorn, vilket gör att moderkort, skärm och andra viktigheter blir skadade
- Ja, till och med sâ skadade att man inte längre kan detektera att där var problem innan vattendropparna.
Vilket, mina vänner, blir en mycket dyr affär. Sâ till vida att man inte har drullförsäkring (vilket drullarna, i vart fall jag, mycket sällan har).
Det blir sällan som man tänkt sig, 2.
Semesterveckan som tänkts inledas med läsande, skrivande, samt film vid lunchtid genomgick en hastig förändring.
Natten spenderades tillsammans med ett glödhett flickebarn, som sedermera togs till läkaren imorse och nu sitter jag här och byter kläder pâ Skrâllan. Som det kan gâ! "Mais oui!", som hon själv skulle tillägga, den Lilla.
Natten spenderades tillsammans med ett glödhett flickebarn, som sedermera togs till läkaren imorse och nu sitter jag här och byter kläder pâ Skrâllan. Som det kan gâ! "Mais oui!", som hon själv skulle tillägga, den Lilla.
dimanche 17 avril 2011
Film!
Men alltsâ hörrni. Cannesfestival och, visst, det är verkligen toppen att det är oerhört (och ovanligt) mycket kvinnor med och tävlar i âr, men förutom detta jublar jag när jag läser att nästan alla nutida favoriter i form av män frân jordens alla hörn är närvarande: Sablars massa film att se inom kort!
Kort och gott: Jippi!
- Woody Allens ”Midnight in Paris” som öppnar festivalen. En Woody Allen är alltid en Woody Allen.
- ”Melancholia” av Lars von Trier. Vi lâtsas som hans senaste aldrig gjordes - han var ju dessutom rejält depressiv när han gjorde den, sâ vi skyller pâ det - och hâller tummarna. Förutom den senaste har samtliga varit om inte snudd pâ genialiska sâ mycket sevärda av alla möjliga olika anledninar.
- Terrence Mallicks âterkomst ”Tree of life”, kan inte omnämnas annat än som "spännande!" (dock lämnar mig valet av huvudrollsinnehavare lätt skeptisk. Brad Pitt och Sean Penn).
- Pedro Almodovar med ”La Piel que habito”. Jag älskar Almodovar, här med Antonio Banderas (som var riktigt rolig att se i senaste Woody Allen).
- Och skriver jag älskar om Almodovar vet jag inte vilket verb att använda för det jag känner för Nanni Moretti - äntligen! skriver jag och ser oerhört fram emot ”Habemus Papam”.
Kort och gott: Jippi!
Det blir sällan som man tänkt sig.
Det var ju inte riktigt sâ här jag hade tänkt mig dem.
Men säg fem gânger mindre.
Nackdelar med aktuell storlek:
- Inte alls snyggt diskreta men tvärtom
- Det som redan pâ bild ser ut som uttänjd örsnibb blev tio sekunder senare en röd en
- Icka användbara dâ undertecknad aldrig använder liknande storlek pâ örhängen av ovan tvâ orsaker, samt att ej vilja ha ett streck men en prick till örhängshâl även i fortsättningen
Fördelar med aktuell storlek:
- Själva saken som sak och inte örhänge är fortsatt mycket tjusig. Nu funderar jag bara pâ vad tusan jag skall göra med dem...
Jag hade inte planerat att ha en sportdâre till barn. Inte redan i denna âlder, i vart fall.
De finfina hängena jag klickade hem häromdagen. 
Men säg fem gânger mindre.
Nackdelar med aktuell storlek:
- Inte alls snyggt diskreta men tvärtom
- Det som redan pâ bild ser ut som uttänjd örsnibb blev tio sekunder senare en röd en
- Icka användbara dâ undertecknad aldrig använder liknande storlek pâ örhängen av ovan tvâ orsaker, samt att ej vilja ha ett streck men en prick till örhängshâl även i fortsättningen
Fördelar med aktuell storlek:
- Själva saken som sak och inte örhänge är fortsatt mycket tjusig. Nu funderar jag bara pâ vad tusan jag skall göra med dem...
F som i fin dag. Och eventuellt ocksâ som i halv-fransyska.
Hon (i bilen): Men jisses, det är ju inte klokt vad GRÖNT det är överallt!
Han: (...)
Hon: Du har hört den meningen förr menar du? Men det ÄR verkligen inte klokt.
Han: Man fâr nog vara svensk för att tycka det inte "är klokt". Det är rätt normalt att det är grönt om du frâgar mig.
Hon: Precis sâ här är det i början av juni, i Sverige, mot sommaravslutningen. Smörblommor, syrener, klöver - och just detta jätte-gröna... Du har hört det ocksâ förut, menar du...
Han: Typ sjuhundrafemtio kanske. Hur länge var det du sa du bott i Frankrike?
Hon: Eh. Femton. (Men det är ju det som är det fina - jag kommer aldrig sluta förundras).
Fransyska... Sssss!
Han: (...)
Hon: Du har hört den meningen förr menar du? Men det ÄR verkligen inte klokt.
Han: Man fâr nog vara svensk för att tycka det inte "är klokt". Det är rätt normalt att det är grönt om du frâgar mig.
Hon: Precis sâ här är det i början av juni, i Sverige, mot sommaravslutningen. Smörblommor, syrener, klöver - och just detta jätte-gröna... Du har hört det ocksâ förut, menar du...
Han: Typ sjuhundrafemtio kanske. Hur länge var det du sa du bott i Frankrike?
Hon: Eh. Femton. (Men det är ju det som är det fina - jag kommer aldrig sluta förundras).
Fransyska... Sssss!
Nâgra söndagsfunderingar 3
3. Bevis pâ att samma nedan nämnda donna blir allt större:
Lillan: Vill ha av den! (Flytande rosa motsvarighet till Alvedon istället för yaghourt).
Hon: Nej ser du det gâr inte. Den fâr man bara av när man är sjuk och nu är du inte sjuk längre.
Lillan (funderar): Lillan malade... un peu... Varpâ hon uppmanande sträcker fram Alvedonflaskan till sin mamma.
Lillan: Vill ha av den! (Flytande rosa motsvarighet till Alvedon istället för yaghourt).
Hon: Nej ser du det gâr inte. Den fâr man bara av när man är sjuk och nu är du inte sjuk längre.
Lillan (funderar): Lillan malade... un peu... Varpâ hon uppmanande sträcker fram Alvedonflaskan till sin mamma.
Nâgra söndagsmorgonsfunderingar: 2
2. Hur man vet att kan-själv-perioden denna morgon pâbörjats i nedan nämnda flickebarns huvud?
När hon, efter att youghurten ramlat ned pâ golvat, man tagit upp den och satt den pâ bordet framför henne (obs, för läsförstâelsens skull: det rör sig om portionsförpackning) mumlar: "Nej, jag", varpâ hon tar youghurten, klättrar ned frân stolen, ställer youghurten pâ golvet, tar upp den igen, och klättrar tillbaka upp pâ stolen för att öppna den.
När hon, efter att youghurten ramlat ned pâ golvat, man tagit upp den och satt den pâ bordet framför henne (obs, för läsförstâelsens skull: det rör sig om portionsförpackning) mumlar: "Nej, jag", varpâ hon tar youghurten, klättrar ned frân stolen, ställer youghurten pâ golvet, tar upp den igen, och klättrar tillbaka upp pâ stolen för att öppna den.
Nâgra söndagsmorgonskonstateranden: 1.
1. Det är ju för väl att jag envisas med att köpa vackra snittblommor för att pryda h-vetet. (Att ha kök och badrum i vardagsrummet är ingenting jag rekommenderar, även om en person pâ 3 vârar tycker det är jättespännande att exempelvis rada upp samtliga kryddor under pianot och utforska insidan pâ samtliga te-pâsar pâ tre av mattorna).
Det finns ingen kamera för att föreviga ögonblicket, men framför mig ser vasen med gula tulpaner i sin rejält kaotiska omgivning lite grann ut som en rekvisita i en komedi.
Det finns ingen kamera för att föreviga ögonblicket, men framför mig ser vasen med gula tulpaner i sin rejält kaotiska omgivning lite grann ut som en rekvisita i en komedi.
samedi 16 avril 2011
Sugar babe
Knallgul: "Min e-mail-adress" följt av blank ruta.
Knallturkos: "Ska vi gâ ut och äta?", följt av alternativa rutor: Ja/Nej.
...Världsproblem och slutsats.
Alltsâ. Jag som sâ stolt* sprang in pâ den enda affären som kunde tänkas ha pâskägg**, ni vet i kartong***... sâ var de slut****.
*eftersom jag brukar ha fyrtio liknande idéer i veckan varav jag lyckas förverkliga kanske tvâ?, var jag - stolt.
**enda som kunde tänkas, dâ pâsk inte är riktigt samma grej i detta land. Här är det mer choklad som gäller, sâ pâskägg letas snarare i chokladaffärer.
***eh...? i kartong? har de övriga butikerna svarat när jag ställt min korkade frâga - alternativt: "nej, jag har bara ett och det är det som är i skylten... och som bara skyltas med". Mao var det här eller ingenstans...
****a) pâskägg i kartong är en hit, kanske till och med ârets pâskgrej, även här. b) mina pâskäggsidéer gick ât pipsvängen. Och - just här GÂR det ju faktiskt inte lika bra med selleri.
*eftersom jag brukar ha fyrtio liknande idéer i veckan varav jag lyckas förverkliga kanske tvâ?, var jag - stolt.
**enda som kunde tänkas, dâ pâsk inte är riktigt samma grej i detta land. Här är det mer choklad som gäller, sâ pâskägg letas snarare i chokladaffärer.
***eh...? i kartong? har de övriga butikerna svarat när jag ställt min korkade frâga - alternativt: "nej, jag har bara ett och det är det som är i skylten... och som bara skyltas med". Mao var det här eller ingenstans...
****a) pâskägg i kartong är en hit, kanske till och med ârets pâskgrej, även här. b) mina pâskäggsidéer gick ât pipsvängen. Och - just här GÂR det ju faktiskt inte lika bra med selleri.
Apropâ tvâsprâkighet
Hon: Mamma ska bara gâ och hjälpa pappa i butiken lite sâ nu fâr du vara med E. ett tag.
Lillan (glatt): Lillan b'tique au-ssi.
Hon: Nej, det gâr inte. Förresten har du redan varit i butiken en sväng idag, innan lunch, eller hur?
Lillan (koncentrerat): Euh... Pozon... Cérose... éa.... serre... éfa.
Hon: Ja, det är riktigt. En fisk, en noshörning, en älg, en ren och en elefant, det finns det där.
Lillan: Oui!
Lillan (glatt): Lillan b'tique au-ssi.
Hon: Nej, det gâr inte. Förresten har du redan varit i butiken en sväng idag, innan lunch, eller hur?
Lillan (koncentrerat): Euh... Pozon... Cérose... éa.... serre... éfa.
Hon: Ja, det är riktigt. En fisk, en noshörning, en älg, en ren och en elefant, det finns det där.
Lillan: Oui!
Shit pommes frites... (sömntur i sittande ställning).
Eller pizza, snarare, till lunch. Allt är italienarns fel.
Därefter, före-siesta-läsning för Lillan, sen kom barnvakten, sen gick jag hit.
Till butiken.
Och sitter nästan och sover. Upprätt. Det är inget jag rekommenderar, varken till -biträde eller -kund.
Ristretto, nâgon? Grazie mille.
Därefter, före-siesta-läsning för Lillan, sen kom barnvakten, sen gick jag hit.
Till butiken.
Och sitter nästan och sover. Upprätt. Det är inget jag rekommenderar, varken till -biträde eller -kund.
Ristretto, nâgon? Grazie mille.
Saker man glömt att man kunde. Alternativt inte kunde.
- Rita Bamse, check.
- Rita en elefant som liknar Bamse, check.
- Rita fina blommor, check.
- Inte rita en noshörning som liknar en noshörning, check.
- Inte rita en giraff, check.
Mamma. Rita Bamse, en giraff, en hjort, en noshörning, Babar och allt det andra?
(I övrigt undrar jag vart detta skall sluta - vi har târar i mängder sâ snart jag är 3m bort).
- Rita en elefant som liknar Bamse, check.
- Rita fina blommor, check.
- Inte rita en noshörning som liknar en noshörning, check.
- Inte rita en giraff, check.
Mamma. Rita Bamse, en giraff, en hjort, en noshörning, Babar och allt det andra?
(I övrigt undrar jag vart detta skall sluta - vi har târar i mängder sâ snart jag är 3m bort).
vendredi 15 avril 2011
...fast innnan godnatt, fredagsfundering.
Som sâ ofta klickar jag mig in hos Annannan och hoppas att det bara är min länklista som är sen med att uppdatera sig vilket den ofta är (inte vet jag varför, wordpressbloggarna har hursomhelst ofta förseningar) och att hon faktiskt har uppdaterat. Och ikväll hade jag tur för där fanns inte bara en fredagsfundering, men tre.
Nu har jag läst klart dem, i "fel ordning", vilken är rätt - dvs börjat med ett längst ned, fortsatt med tvâ och sâ sist tre. Och det som bara var tänkt bli en kort kommentar blev en lâng och jag mâste till och med fortsätta - vilket jag gör här och nu. För pâ ett vis blir det kommentar bâde till henne och till mig själv, en uppföljning till mitt tysta skrik frân igâr.
"Ta pâ sig eller inte ta pâ sig, det är ofta frâgan. Göra själv hela vägen ut, gör jag själv ofta, och ofta har jag insett att jag dock gillar kontrollen i det - om jag sâ ska stâ och handgripligen plocka upp kartonger själv för att vara säker pâ att det jag bett om ska ligga i dem verkligen ligger där (i en situation där mânga skulle anlitat en konsult för att plocka i kartongen i ens ställe)... Men man mâste passa pâ sig, om man har den läggningen. Och fundera noga pâ om det är ovan nämnda man i frâga som gör att man krattar eller ens eget kontrollbehov. Inte alltför sällan är det en mix (i vart fall i min värld).
Den diplomati jag själv syftade pâ i gârdagens inlägg är lât oss säga ett av mânga resultat av ovan. Dvs, ofta, som nu, finner jag mig satt ansvarig pâ att se till att brainstormingsmötenas resultat verkligen implementeras, särskilt om resultatet gâr emot majoritetens tyckande. Lât oss tillägga att min förmâga att fâ igenom saker uppmärksammats, man kallar mig lugn i alla sammanhang, man kallar mig toppdiplomat, man kallar mig vänlig men bestämd - och inom mig, oh ja, ler, suckar, gapskrattar, skriker jag om vartannat. Och jag inser att jag är bra pâ det, att leva i denna tudelade värld där det yttre och ord är en sak och ens inre är ett annat. Men shit vad det kostar pâ. Och inte fan vet jag om jag har lust att fortsätta med det bara för att jag anses bra pâ det. Hm.
Ett konkret exempel pâ ovan fick jag imorse. Och efter vâr telefonkonferens tänkte jag att jag mâste ju vara fysiskt allergisk mot grupparbeten och alla-mâste-vara-överens-och-först-konsulteras, varför blir jag annars sâ uppâtväggarna irriterad?
För fem âr sedan fick jag i uppdrag att ta ned en process frân global till regional nivâ. Jag var ansvarig för den regionala nivân, under vilken ansvaret alltsâ skulle ligga, efter att i evigheters evigheter tidigare legat under global nivâ. För att de fd ansvariga pâ global nivâ inte skulle bli besvikna/motsvalliga/ledsna/ickesamarbetsvilliga, men förbli samarbetsvilliga/positiva/inse-att-de-slapp-sysslan-istället-för-att-se-den-som-förlorad krävdes mycket energi. Nâgon tid senare var ansvaret loss, hos mig, alla nöjda och glada och ingen mer än jag som inte längre behövde konsultera och jämka utan bara med ett litet team runt mig kunde köra pâ med mitt (där jag är om möjligt än bättre).
Nu, ny organisation. Och i stort sett repetition av identiskt uppdrag. Igâr morse offentliggörande att ansvaret skall ligga hos mig. Imorse samtal med den ansvaret hittills legat hos, som under gârdagen sett till att ringa tre samtal för att inleda förhandlingar med personer jag är tänkt förhandla med i hans ställe. Lâter det hela invecklat och krângligt? Det är det. Han har redan sett till att mina mânader framöver kommer bli knepigare - och, dock, satt sig själv i en om möjligt trâkigare situation, dâ jag inom kort kommer bli tvungen att hâlla honom illa kort, dâ en ansvarsförflyttning inte kan arbetas emot även om man inte personligen har lust att acceptera den.
Därefter arbetade vi vidare hela dagen och hem kom jag till en Lilla som varit otröstligt ledsen och grâtit non stop i fem timmar. Dâ, mina vänner, undrar man var man egentligen hâller pâ att lägga krutet. Men DET är ju en helt annan frâga.
Âterkommer med stor sannolikhet till ämnet, höll jag pâ att säga, men rättar mig omedelbart och sätter singular i plural. Godnatt!
Nu har jag läst klart dem, i "fel ordning", vilken är rätt - dvs börjat med ett längst ned, fortsatt med tvâ och sâ sist tre. Och det som bara var tänkt bli en kort kommentar blev en lâng och jag mâste till och med fortsätta - vilket jag gör här och nu. För pâ ett vis blir det kommentar bâde till henne och till mig själv, en uppföljning till mitt tysta skrik frân igâr.
"Ta pâ sig eller inte ta pâ sig, det är ofta frâgan. Göra själv hela vägen ut, gör jag själv ofta, och ofta har jag insett att jag dock gillar kontrollen i det - om jag sâ ska stâ och handgripligen plocka upp kartonger själv för att vara säker pâ att det jag bett om ska ligga i dem verkligen ligger där (i en situation där mânga skulle anlitat en konsult för att plocka i kartongen i ens ställe)... Men man mâste passa pâ sig, om man har den läggningen. Och fundera noga pâ om det är ovan nämnda man i frâga som gör att man krattar eller ens eget kontrollbehov. Inte alltför sällan är det en mix (i vart fall i min värld).
Den diplomati jag själv syftade pâ i gârdagens inlägg är lât oss säga ett av mânga resultat av ovan. Dvs, ofta, som nu, finner jag mig satt ansvarig pâ att se till att brainstormingsmötenas resultat verkligen implementeras, särskilt om resultatet gâr emot majoritetens tyckande. Lât oss tillägga att min förmâga att fâ igenom saker uppmärksammats, man kallar mig lugn i alla sammanhang, man kallar mig toppdiplomat, man kallar mig vänlig men bestämd - och inom mig, oh ja, ler, suckar, gapskrattar, skriker jag om vartannat. Och jag inser att jag är bra pâ det, att leva i denna tudelade värld där det yttre och ord är en sak och ens inre är ett annat. Men shit vad det kostar pâ. Och inte fan vet jag om jag har lust att fortsätta med det bara för att jag anses bra pâ det. Hm.
Ett konkret exempel pâ ovan fick jag imorse. Och efter vâr telefonkonferens tänkte jag att jag mâste ju vara fysiskt allergisk mot grupparbeten och alla-mâste-vara-överens-och-först-konsulteras, varför blir jag annars sâ uppâtväggarna irriterad?
För fem âr sedan fick jag i uppdrag att ta ned en process frân global till regional nivâ. Jag var ansvarig för den regionala nivân, under vilken ansvaret alltsâ skulle ligga, efter att i evigheters evigheter tidigare legat under global nivâ. För att de fd ansvariga pâ global nivâ inte skulle bli besvikna/motsvalliga/ledsna/ickesamarbetsvilliga, men förbli samarbetsvilliga/positiva/inse-att-de-slapp-sysslan-istället-för-att-se-den-som-förlorad krävdes mycket energi. Nâgon tid senare var ansvaret loss, hos mig, alla nöjda och glada och ingen mer än jag som inte längre behövde konsultera och jämka utan bara med ett litet team runt mig kunde köra pâ med mitt (där jag är om möjligt än bättre).
Nu, ny organisation. Och i stort sett repetition av identiskt uppdrag. Igâr morse offentliggörande att ansvaret skall ligga hos mig. Imorse samtal med den ansvaret hittills legat hos, som under gârdagen sett till att ringa tre samtal för att inleda förhandlingar med personer jag är tänkt förhandla med i hans ställe. Lâter det hela invecklat och krângligt? Det är det. Han har redan sett till att mina mânader framöver kommer bli knepigare - och, dock, satt sig själv i en om möjligt trâkigare situation, dâ jag inom kort kommer bli tvungen att hâlla honom illa kort, dâ en ansvarsförflyttning inte kan arbetas emot även om man inte personligen har lust att acceptera den.
Därefter arbetade vi vidare hela dagen och hem kom jag till en Lilla som varit otröstligt ledsen och grâtit non stop i fem timmar. Dâ, mina vänner, undrar man var man egentligen hâller pâ att lägga krutet. Men DET är ju en helt annan frâga.
Âterkommer med stor sannolikhet till ämnet, höll jag pâ att säga, men rättar mig omedelbart och sätter singular i plural. Godnatt!
Det är mamma!
Imorse, varmt i hjärtat.
- Hej, Lillan. Har du sovit gott?
- Det är mamma i telefonen! Det är mamma.
- Ja, det är mamma. Har du det bra? Vi ses ikväll.
- Det är mamma!
Mamma? Ja. Mamma. Jisses.
Ikväll, ont i hjärtat.
- Hej Lillan, har du haft en bra dag.
Nja. Sa dagisfröken. Lillan har haft en jobbig dag. Hon grät frân att pappan lämnade henne i morse tills fram tills det var sovpausdags (vid 14h). Vi har turats om här och försökt med absolut allt, men nej, otröstlig. Resultat, hon var för ledsen ens för att äta, bâde lunch och mellanmâl, sâ hon lär vara hungrig ikväll. Vänder sig till Lillan:
- Ser du Lillan. Hon kom allt, det var ju det vi sa!
Mamma? Ja, mamma. Klart hon kom tillbaka.
Phu. Det är ingen lätt mânad, april mânad, sa Lillan, efter att ha hävt i sig en massa vitkâlssallad och ris, och somnade som en stock. Absolut inte, svarar mamman, som nog kommer somna lika snabbt hon.
- Hej, Lillan. Har du sovit gott?
- Det är mamma i telefonen! Det är mamma.
- Ja, det är mamma. Har du det bra? Vi ses ikväll.
- Det är mamma!
Mamma? Ja. Mamma. Jisses.
Ikväll, ont i hjärtat.
- Hej Lillan, har du haft en bra dag.
Nja. Sa dagisfröken. Lillan har haft en jobbig dag. Hon grät frân att pappan lämnade henne i morse tills fram tills det var sovpausdags (vid 14h). Vi har turats om här och försökt med absolut allt, men nej, otröstlig. Resultat, hon var för ledsen ens för att äta, bâde lunch och mellanmâl, sâ hon lär vara hungrig ikväll. Vänder sig till Lillan:
- Ser du Lillan. Hon kom allt, det var ju det vi sa!
Mamma? Ja, mamma. Klart hon kom tillbaka.
Phu. Det är ingen lätt mânad, april mânad, sa Lillan, efter att ha hävt i sig en massa vitkâlssallad och ris, och somnade som en stock. Absolut inte, svarar mamman, som nog kommer somna lika snabbt hon.
Om att vända en nackdel till en fördel: Bill Callahan/Smog!
Ibland gâr det fort men fel, och det är helt sant: ljudkvaliteten pâ klipp nr 2 nedan var inge bra... Sâ därför kommer en 3e här (apropâ att vända en nackdel till en fördel):
jeudi 14 avril 2011
Tjohoo! Premiär!
- 20 maj, säger du? I Paris? Café de la Danse?
- Ja.
- Det är alltsâ ett mâste. Vi har inget val...
Lite senare. Till barnvakten.
- Skulle du kunna tänka dig att sova över här en fredag i maj?
- Absolut! (Och vi kom överens om att hon sâg bâde verkligt glad och faktiskt smickrad över förfrâgan).
Ännu lite senare (nu): Done! Tvâ biljetter inhandlade!!
Till vad?!, säger ni. Till Bill Callahan, svarar jag, alias Smog, alias en av de absolut mest talangfyllda sing/songwriters som det ju heter som vâr samtid känner till. Mycket fâ konserter, vi har redan missat tre (och säkert mer). Hans röst innehâller allt. Han är kungen av minimalismen, en gitarr, sâng och det räcker precis hur lângt som helst.
(Eller som en kommentatör pâ youtube skrev apropâ nedan: This is probably the best thing I've ever seen and listened to in my whole life. ).
Eftersom jag vet att jag har nâgra Brysselläsare vill jag bara tipsa om att han kommer även till er. Han tar ocksâ svängen om Lille, för den det passar. Och, som sagt, han kommer till Paris den 20e maj och tro mig pâ mitt ord: Han är ej att missa!
Smakprov:
Nu är jag sâ upplyft att inte ens en natt hemifrân rör mig i ryggen. Hej!
(PS: Haha... Jag inser just att jag verkligen inte, som skribent, är till för läsare med l'esprit contradictoire - alltsâ som drar sig för att ta till sig nâgot nâgon annan skriker är bra. Typ: Peka med hela handen, that's me!).
- Ja.
- Det är alltsâ ett mâste. Vi har inget val...
Lite senare. Till barnvakten.
- Skulle du kunna tänka dig att sova över här en fredag i maj?
- Absolut! (Och vi kom överens om att hon sâg bâde verkligt glad och faktiskt smickrad över förfrâgan).
Ännu lite senare (nu): Done! Tvâ biljetter inhandlade!!
Till vad?!, säger ni. Till Bill Callahan, svarar jag, alias Smog, alias en av de absolut mest talangfyllda sing/songwriters som det ju heter som vâr samtid känner till. Mycket fâ konserter, vi har redan missat tre (och säkert mer). Hans röst innehâller allt. Han är kungen av minimalismen, en gitarr, sâng och det räcker precis hur lângt som helst.
(Eller som en kommentatör pâ youtube skrev apropâ nedan: This is probably the best thing I've ever seen and listened to in my whole life. ).
Eftersom jag vet att jag har nâgra Brysselläsare vill jag bara tipsa om att han kommer även till er. Han tar ocksâ svängen om Lille, för den det passar. Och, som sagt, han kommer till Paris den 20e maj och tro mig pâ mitt ord: Han är ej att missa!
Smakprov:
Nu är jag sâ upplyft att inte ens en natt hemifrân rör mig i ryggen. Hej!
(PS: Haha... Jag inser just att jag verkligen inte, som skribent, är till för läsare med l'esprit contradictoire - alltsâ som drar sig för att ta till sig nâgot nâgon annan skriker är bra. Typ: Peka med hela handen, that's me!).
Diplomat, javisst! Eller: nja.
I ett annat liv kunde jag varit en högavlönad diplomattjänsteman, tänker jag med jämna mellanrum, i och med de uppdrag som ramlar över mig.
Men det är inte bara för att nâgot ramlar över en som det är vad som är meant to be, inte sant. Eller för att uttrycka det annorlunda: Jag är jäkligt bra pâ't, men, pust, vad det tar musten ur mig.
Eller för att omformulera det än mer: Det är inte bara för att man har lätt för nâgot som man vill göra det.
Dagens slutsats: Gör vad du ska göra och när du gjort det, lämna det hädan.
Detta var ett meddelande frân kryptiskhetsbyrân HH.
Men det är inte bara för att nâgot ramlar över en som det är vad som är meant to be, inte sant. Eller för att uttrycka det annorlunda: Jag är jäkligt bra pâ't, men, pust, vad det tar musten ur mig.
Eller för att omformulera det än mer: Det är inte bara för att man har lätt för nâgot som man vill göra det.
Dagens slutsats: Gör vad du ska göra och när du gjort det, lämna det hädan.
Detta var ett meddelande frân kryptiskhetsbyrân HH.
Meh...?!
Dagens overraskning! Det finns nu, i vart fall i den TGV-vagn jag nu sitter i, eluttag vid satet! Teknikens under gar (mycket sakta) framat - och innebar ett litet steg i TGVs historia men ett Stort for mig (som oftast upptacker precis lagom till avfard att, shit, telefonbatteriet ar redan nastan slut, vilket, i min jobbvarld med mail fran morgon till sen natt innebar... Forseningar). Mao, ett steg mot en nagot mindre stressfylld varld...
Ett inlagg i vad som kunde varit serien "vardagslyx". Foto utlovas, da ni formodligen inte ens kan dromma om vilken komposition det ror sig om i svart och en mangd nyanser av gratt...
Ett inlagg i vad som kunde varit serien "vardagslyx". Foto utlovas, da ni formodligen inte ens kan dromma om vilken komposition det ror sig om i svart och en mangd nyanser av gratt...
Ses imorr'n!
Sa jag och kramade om henne för att gâ. Frân dagis. Och armarna kramade tillbaka och ville aldrig släppa medan rösten gick frân tyst jämmer upp till ramaskri, alltmedan grâten nalkades och tillslut forsade ut i rännilar och inte hjälpte det att vinka genom fönstret. Jag hörde henne hela vägen hem.
Suck. Det är bara en fas, jag vet det, jag upprepar det för mig själv tusen gânger, alla barn gâr igenom detta, alla mammor, alla pappor, alla familjer gâr igenom detta. Men det tar inte bort stynget som tycker sâ synd om henne just i den stunden och det är bara att inse att den för snart tre-veckor-sedan-en-veckas-bortvaron satt djupare spâr än vad man kunde tänka sig. Just nu vill hand hâllas till och med mellan eget rum och kök, inomhus. Normalt sett har hon knappt tid att säga hej och snarare: c'est par là, maman ! och pekar pâ dörren sâ att jag ska veta var det är jag gâr ut för att gâ.
Suck. Det är bara en fas, jag vet det, jag upprepar det för mig själv tusen gânger, alla barn gâr igenom detta, alla mammor, alla pappor, alla familjer gâr igenom detta. Men det tar inte bort stynget som tycker sâ synd om henne just i den stunden och det är bara att inse att den för snart tre-veckor-sedan-en-veckas-bortvaron satt djupare spâr än vad man kunde tänka sig. Just nu vill hand hâllas till och med mellan eget rum och kök, inomhus. Normalt sett har hon knappt tid att säga hej och snarare: c'est par là, maman ! och pekar pâ dörren sâ att jag ska veta var det är jag gâr ut för att gâ.
mercredi 13 avril 2011
Hur gick det sen?
Undrar ni ju förstâs, ja, vad gäller Macdöden alltsâ.
Undertecknad gick iväg till inköpsstället (med kvitto lika med garantibevis i hand och funderade storögt pâ vilken jäklans födelsedagspresent det faktiskt rört sig om - rör sig om, hoppas vi självklart, lât oss inte ta ut det slutliga i förhand), fötterna släpade precis som vi förutsett att de skulle släpa.
Till saken hör att den redan frân start, frân födelsedag och framât, datorn, stängt ned sig själv ett antal gânger, helt utan förvarning. Eller snarare: plötsligt meddelande mitt i nâgot helt annat: "Ni mâste starta om er dator", följt av, efter omstart, "ni tvingades starta om er dator av ett tekniskt problem, vill ni signalera detta till Apple?".
Jag har alltid svarat "nej". Inget signalerande här inte, det blir säkert bättre (ett visst mönster kan häri ses, även vad gäller andra problem undertecknad här i livet ibland haft att ta itu med: "Asch... det blir säkert bättre"). Det blir sällan bättre. Och dâ jag inte signalerat dessa tjugotal gânger signalerade jag heller inte mer just denna gâng än att: "Den startar helt enkelt inte upp sig, och dâ är den ändâ laddad".
Tvâ veckor kommer det ta, ca, att fâ den tillbaka. Innan jag lämnade ifrân mig den var jag tvungen att skriva pâ ett papper där jag medgav vara medveten om att det kan vara sâ att jag kommer förlora dess innehâll för alltid tills döden skiljer mig ât. Frân den nyspolade arenan, läs omblâsta hârddisken.
Med andra ord utgâr jag frân att de aldrig ens kommer försöka hitta nâgot fel vad gäller datorn; de kommer helt enkelt byta ut den, that's it, snabbast sâ och därmed billigast. Det är vad jag tror. Nâgot jag ocksâ förklarade för maken per telefon framför den irriterade mannen bakom servicedisken: "Hur är det, sâg vi nâgonsin till att även denna sparade ned sitt innehâll pâ Time machine:ns yttre hârddisk? Inte det nej... Det var det jag trodde, jag mâste alltsâ innan jag skriver pâ det här jäkla pappret fundera ut om jag kommer förlora nâgot ovärderligt inom kort".
Framtiden fâr säga om jag har helt fel eller rätt. Just nu tackar jag bara nâgon högre höjd att jag av nâgon underlig anledning frân början inte använt den som dator nummer ett utan fortsatt jobbdatorn, även för det mest privata, minns bara en slags skiss jag vet jag bara skrivit därpâ, men det är allt, resten har jag skickat per mail dem emellan. Kanske pga alla omstarter. Kanske pga en initial och intuitiv brist pâ förtroende. Det tar sin tid att vinna mitt förtroende, även för en ny dator, irrationellt beteende, ja visst, men ibland ser ni lönar det sig att sitta inne med ett sâdant. Nu fâr vi helt enkelt vänta och se. Vänta och se. Och tills dess fâr ni stâ ut med en mindre fotorik blogg, inte helt foto-utan, men färre. Men vad är väl tvâ veckor när paradiset hägrar? Nada, mina vänner, nada.
/en mycket trött kvinna i sina bästa dagar som mentalt förbereder sig pâ att gâ och packa sin väska för att vara âter sent fredag. Men, för att citera sig själv: vad är väl tvâ dagar när paradiset hägrar?
Undertecknad gick iväg till inköpsstället (med kvitto lika med garantibevis i hand och funderade storögt pâ vilken jäklans födelsedagspresent det faktiskt rört sig om - rör sig om, hoppas vi självklart, lât oss inte ta ut det slutliga i förhand), fötterna släpade precis som vi förutsett att de skulle släpa.
Till saken hör att den redan frân start, frân födelsedag och framât, datorn, stängt ned sig själv ett antal gânger, helt utan förvarning. Eller snarare: plötsligt meddelande mitt i nâgot helt annat: "Ni mâste starta om er dator", följt av, efter omstart, "ni tvingades starta om er dator av ett tekniskt problem, vill ni signalera detta till Apple?".
Jag har alltid svarat "nej". Inget signalerande här inte, det blir säkert bättre (ett visst mönster kan häri ses, även vad gäller andra problem undertecknad här i livet ibland haft att ta itu med: "Asch... det blir säkert bättre"). Det blir sällan bättre. Och dâ jag inte signalerat dessa tjugotal gânger signalerade jag heller inte mer just denna gâng än att: "Den startar helt enkelt inte upp sig, och dâ är den ändâ laddad".
Tvâ veckor kommer det ta, ca, att fâ den tillbaka. Innan jag lämnade ifrân mig den var jag tvungen att skriva pâ ett papper där jag medgav vara medveten om att det kan vara sâ att jag kommer förlora dess innehâll för alltid tills döden skiljer mig ât. Frân den nyspolade arenan, läs omblâsta hârddisken.
Med andra ord utgâr jag frân att de aldrig ens kommer försöka hitta nâgot fel vad gäller datorn; de kommer helt enkelt byta ut den, that's it, snabbast sâ och därmed billigast. Det är vad jag tror. Nâgot jag ocksâ förklarade för maken per telefon framför den irriterade mannen bakom servicedisken: "Hur är det, sâg vi nâgonsin till att även denna sparade ned sitt innehâll pâ Time machine:ns yttre hârddisk? Inte det nej... Det var det jag trodde, jag mâste alltsâ innan jag skriver pâ det här jäkla pappret fundera ut om jag kommer förlora nâgot ovärderligt inom kort".
Framtiden fâr säga om jag har helt fel eller rätt. Just nu tackar jag bara nâgon högre höjd att jag av nâgon underlig anledning frân början inte använt den som dator nummer ett utan fortsatt jobbdatorn, även för det mest privata, minns bara en slags skiss jag vet jag bara skrivit därpâ, men det är allt, resten har jag skickat per mail dem emellan. Kanske pga alla omstarter. Kanske pga en initial och intuitiv brist pâ förtroende. Det tar sin tid att vinna mitt förtroende, även för en ny dator, irrationellt beteende, ja visst, men ibland ser ni lönar det sig att sitta inne med ett sâdant. Nu fâr vi helt enkelt vänta och se. Vänta och se. Och tills dess fâr ni stâ ut med en mindre fotorik blogg, inte helt foto-utan, men färre. Men vad är väl tvâ veckor när paradiset hägrar? Nada, mina vänner, nada.
/en mycket trött kvinna i sina bästa dagar som mentalt förbereder sig pâ att gâ och packa sin väska för att vara âter sent fredag. Men, för att citera sig själv: vad är väl tvâ dagar när paradiset hägrar?
Inscription à :
Articles (Atom)