Franska humorister och ickehumorister, uppföljning

Sâhär skrev jag i juni. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, som man säger.
Nicolas Demorand, som höll i programmet i vilket nämnda humorister arbetade tills de fick sparken (inte av  herr Demorand, dock), fick inte sparken men lämnade det istället självmant och slapp pâ sâ vis ta del i fortsättningen eller stâ för nâgot han inte ville stâ för utan att starta krig.

Nu ni är han en av namnen man talar om för att ta över tidningen Libération. Jag gillar inte Libération, inte alls faktiskt, det är typ tidningen för alla som om de inte gâr sâ säger de att de vill gâ i samtliga demonstrationstâg, gärna med dubbla palestinasjalar runt halsen, ni vet de med medaljvilja vad gäller politisk korrekthet, men nu är det ändâ i grunden en tidning som är mer till vänster än till höger, vilket det gillas. Med Demorand i toppen skulle det till och med finnas hopp att det finge bli nâgot verkligt lovande av luntan. Verkligen. Och det behövs, nu när Le Monde gâr allt längre ned pâ knäna.

Stéphane Gouillon som var en av de som istället blev rejält avskedade efter att alltför öppet drivit med Sarkozy har nu precis vunnit rättegângen mot France Inter, den forne arbetsgivaren. Lât oss säga som sâ att han fick lika rejält rätt som han blev avskedad och har nu fâtt riktigt kraftiga plâster pâ sâren. Men det är en bra symbol. Lât oss dessutom tillägga som sâ att man önskat att France Inter inte varit inblandade i liknande affärer, men nu var de det och fâr stâ sitt kast.

Fb fortfarande inte min grej

Tre facebookfunderingar vi väl alla kan skriva under pâ?
- Världens konstigaste mail man som facebookmedlem fâr är "du har fâtt friends request frân XX" och XX visar sig vara en person du eventuellt gâtt i samma skola som för hundra âr sen, knappt aldrig talat med, knappt aldrig, ja ni vet. "Vill du vara vän med mig?". Eh, nej. Eller rättare sagt jag idds inte ens svara. Och OM jag säger "ja, jag vill vara vän med mig" - vad i hela fridens namn innebär det?
- Annat konstigt: jag finner bland vänners vänner sâdana som jag sprungit förbi, parallellt etc nâgon gâng under livet. Oftast jämngamla. Deras profilbilder är ett barn. Mycket märkligt, mycket märkligt. I och med barn blir man sitt barn? Nej.

Det blir inte tre, men bara tvâ, jag blir trött bara jag funderar pâ facebook och alla dessa wallmeddelanden, andra meddelanden och statusuppdateringar.

En gâng när jag var helt ny râkade jag säga "ok" till diverse friendsrequest av bara farten, av bara okunskapsfarten. Helt plötsligt hade jag närmare trettio vänner, jag som knappt har fem, haha, och jäklar vad jag blev uppdaterad angâende deras luncher, deras nya profilfoton och andra foton, tills jag raderade ut dem. Ibland undrar jag om man kan se att nâgon raderat ut en - och dâ kan jag fâ en liten svajning i dâliga samvetes nerven, som dock stillas illa fort - eller om det bara bokstavligen rinner ut i sanden. Jag menar, de har - förmodligen - ingen aning om att jag raderat dem eftersom jag aldrig nâgonsin var med i smeten?

Numer vet jag att man istället kan "gömma" sina "vänner", men det känns ju ännu konstigare. Radera nâgot som var fel frân början känns mer rätt och riktigt, ja faktiskt korrekt. Numer istället antingen struntar jag i väninbjudan, ja sâ vida det inte rör sig om en verklig vän, förstâs, eller blivande vän, men sânt vet man ju - och faktum är att även om det rör sig om det senare svarar jag istället allt som oftast att tack, nej, jag vill hellre kommunicera med dig via mail. Jag är helt enkelt inte facebookfriendly. (Mer facebook voyeuriste för det fâr man väl kalla det när man en gâng i halvâret gâr in och tjuvkikar pâ de andra mer eller mindre vännernas diverse fotoalbum).

Hm?

Hem ljuva hem... nja.

Här har vi gâtt bland snödrivor och isflak och förnöjt nickat "tänk hemma är det rena vâren".
Tji fick vi: här är svinkallt. Riktigt verkligt iskallt, det var snö i vinden och frost pâ fälten när vi for in mot stan med tâget vid lunchtid.

"Hem ljuva hem, nja", ocksâ i och med att det här med att resa bara i sig är trevligt, men att resa pâ tu man hand nâgot man numer fâr alldeles för lite av, sâ är det bara.

Sâ nu längtar jag redan bort, igen. Även sâ är det bara, och bara att bita ihop. Det känns som om jag bitit ihop de senaste fem âren, inte konstigt att jag i sakta mak bokstavligen gnisslar ner tänderna.

Bokpresenter!

Åh vad trevligt att ha fyllt år och att komma till familjen och få presenter, bokpresenter; Nu ska här snarast efter att Vargas Llosas sviten avslutats eller i vart fall kommits vidare på läsas på svenska Min kamp, den norska varianten, hehe, 2666 av Bolano och Ahlstedts memoarer. Lyx!

Modeblogg

Jag har redan tidigare sagt att jag en gång borde skriva ett lååångt inlägg om varför det är så roligt och inspirerande att arbeta med Marimekko. Även denna gång blir det uppskjutet på framtiden, men låt oss i varje fall säga att en av anledningarna, eller främsta anledningen, att åka till Helsingfors även denna gång var för ett besök hos detta formidabla företag. Vi fick se visning av höstens kläder, av höstens inredningsartiklar och nya fantastiska tyger, det hela inlett av deras "nya" VD Mika Ihamuotila - citattecken då han nu längre inte är helt ny, han är där sedan två år i februari, men i ett företag som historiskt är ett sådant kvinnoföretag så känns en ung manlig chef även efter några är väldigt ny. Han höll ett mycket inspirerande tal och jag blev lite förälskad. Att lyssna till någon som dessutom förklarar hur han ger direktiv till samtliga designers att framförallt inte lyssna till marknaden, att absolut inte försöka göra sådant som kan fungera, att gå in i sig själva och utgå från deras innersta och använda deras svagheter och inte deras styrkor. Att enbart rita det de själva vill och får dem att utvecklas - att de absolut främsta artister inom samtliga grenar är de som assumerar dem själva och ingenting mer. Att han själv är precis över fyrtio, med en tidigare framgångsrik karriär som banker på CV´t, men som i och med en hjärntumör för fem år sedan tänkte om hela sitt liv och hamnade här. Ja. Det får en att lyssna än mer.

Lite därav är det en livets gåva att få arbeta med Marimekko, det var ju så inte alls planerat. Och vackert att se en hel hoper människor stolta över det de gör, entusiastiska, otroligt generösa, väldigt välkomnande och vansinnigt direkta. Där kaos priviligieras framför ordning och rationalitet. Där man anser att man får stå ut med några misslyckanden för att få fram de verkliga lyckoträffarna.

Så otroligt icke samtida, höll jag på att säga. Men kanske snarare: så väldigt modernt.

Nu: Göteborg.

helsinki

Snö över Helsinki

Ja, nu är det bekräftat: Jag gillar verkligen den här stan. Känner mig halvt hemma efter endast tvâ besök, liksom jag gjorde i Wien ocksâ. Hemtrevligt pâ ett helt annat vis än exempelvis Stockholm som jag uppskattar varmt, men hemtrevligt, nej. Vi har ägnat kvällen pâ Restaurant Savoy, vilket var fantastiskt luxuöst. Önskar alla att en kväll fâ äta där, i Alvar Aalto möbler och inredning, stället har inte ändrats ett jota sen han och fru Aino inredde där 1937. Just det utgör stor del av charmen. Désuet, som man säger pâ franska. Gângen ur tiden, säg - charmen som tar sitt ursprung just där.
Med utsikt över snön över Helsinki. Snön över Helsinki som gjorde upplevelsen bara än finare. Och hustaken. Silhuetterna som gick över snöskikten som täcker mittbiten av Esplanadi, rena mâlningarna, sâdana kontraster. Svarta trädgrenar, fyra varelser som lângsamt rör sig framât. Vart? Med vem? Mm.

3 länder 2 dygn

För snart 2 dygn sedan tog vi flyget till Sverige. Sedan snart 12 timmar sedan tog vi en dotter mindre flyget vidare till Helsinki, som jag har lust att kalla Helsingfors vars benämning fâr mig att känna mig omodernt kolonial.

Andra gângen gillt. Har precis checkat in pâ Klaus K för första gângen. Finland är underskattat. Beror nog pâ storebrorssyndromet som fâr mig att känna mig obekväm.

Nu ska här letas upp en trevlig bar att dricka vin i. Mycket, mycket uppskattat!

Uppdatering:
Inser hur oklar jag ibland kan vara. Jag har alltsâ lust att kalla Helsingfors för Helsinki eftersom faktum att översätta det fâr mig att känna mig kolonial. Inte tvärtom.
Samt att Finland inte är underskattat pga storebrorssyndromet - men att storebrorssyndromet fâr oss att inte riktigt anse Finland.

Sâ. 2 glas rödvin senare känner jag mig klarare, och kommer efter denna klargörelse kunna sova. Gott.

Ps. För den som aldrig besökt Helsinki kan jag rekommendera ett besök. Sommartid, jättefint och med bâtturer ut i skärgârden. Vintertid, som nu, snötäckt, ytterst vackert, ja faktiskt nästintill sagolikt i ordets absolut mest bokstavliga bemärkelse.

Samt sist men inte minst

Humorn. Jag glömde ju humorn.

Vargas Llosa och Nabokov

Om vi tar Den Stygga flickans rackartyg, eller Don Rigobertos anteckningar för den delen, och Ada av Nabokov och försöker förstâ vad i verken jag uppskattar och vilka är deras gemensamma nämnare sâ kommer vi bla fram till följande:

- bägge författarna stâr för att ha starka, intelligenta, intellektuella, kulturella personer som huvudpersoner
- sprâket ligger pâ hög nivâ och författarna - och dess huvudpersoner - viker sig inte för att använda sin tvâ-, tre-, fyrsprâkighet
- "livet som det borde vara" stâr i centrum, icke samtidsrealism och klassresor
- en frihet i formen som heter duga
- erotiken, och även drömlivet, spelar en mycket stor roll

Pâ ett ungefär.

Dagens sanningar

• Luddiga chefer är det bedrövligaste som finns
• Fega chefer än värre
• När bâda nämnda egenskaper är kombinerade uppstâr huvudvärk.

Jag har huvudvärk. "Chefer" kan givetvis bytas ut mot allt i människoväg.

Ada

ADA

or Ardor: 

A family chronicle

by Vladimir Nabokov

The New Bestselling "Erotic Masterpiece" by the author of LOLITA. 

It will be read by thousands of sensitive sensualists, and should be.

Tyvärr gör inte färgerna de verkliga kulörerna rättvisa - jag älskar denna pocketupplaga  frân Fawcett publication, med orangerött pâ kanten av sidorna, knallrosa titel och en mycket sjuttiotalistisk fjäril med en massa nakna kroppar, kvinnor som män, pâ omslaget.

Ada - or Ardor. Romanen är full av sprâk, ordlekar, sällan har Nabokov tillâtit sig själv vara lika lekfull mellan sina sprâk som här. Bloggens fantastiska - ja riktigt eminenta, haha - läsare tog quizet i en handvändning - och till dem som ej läst den är det 2011 ârs första uppmaning! Ett av de verk där läsning i originalsprâk förmodligen är mest lönt.

Delar med nöje med mig av baksidans citat, la quatrième du couverture: 

ADA 

"A love story, an erotic masterpiece, a philosophical investigation into the nature of time... A major work by perhaps the most brilliant of living writers... It is a great work of art." (The New York Times Book Review).

NABOKOV

"is immensely sophisticated, learned, witty, and self-aware, a complete master of technique far beyond the Jamesian dimensions, and as openly sexual as James was repressed'. (Book Week).

ADA

'is the Paradise Regained of 20ty-century literature... Mr. N., in fantasy, at least, has found his way back to Eden: and by way of the sexiest, and most enearingly insolent, Adam and Eve, since Genesis". (Robert Phelph).

NABOKOV 

is "the greatest living American novelist, the most original writer and stylist since Joyce... ADA is the supreme fictional embodiment of Nabokov's lifelong bittersweet preoccupation with time and memorey... But its glory rises form the fragrance of things that have been lost but cannot be forgotten". (Time).

ADA 

"A love story... primarly about the heaven and hell... of the senses, not the emotions... It will be read by thousands of sensitive sensualists, and should be". (Book World).

(Och âh, vad jag skulle vilja - om inte själv filmatisera - sâ fâ se en riktigt bra filmatisering av Ada, slâr det mig nu. En Eva Green, till exempel, skulle fungera utmärkt, i huvudrollen, men man finge snabba pâ innan hon växer ur âldern. Ah, om man hade pengar. Ah - hoppas nâgon med riktigt mycket pengar fâr idén och infallet och hittar helt rätt regissör att ta sig an den. Hoppas). 

En gâng indignerad, alltid indignerad

Hon: Har du sett att han som skrivit Indignez-vous är 93 âr och varit med i motstândsrörelsen?
Han: Mm.
Hon: Icke intresserad med andra ord.
Han: Bah, jag indignerar mig hela tiden, har inte behov av att man säger ât mig att göra det. Ja, det gör ju du med för den delen.
Hon: Mm. Haha.

...obeslutsamhet

Och pga nedan nämnda litteraturquiz vet jag inte längre ut eller in om jag ska köra omläsning pâ quizade roman istället för eller snarare före Los cuaderbis de don Rigoberto av Vargas Llosa, favoritvargen med de sanslöst bra titlarna (och som jag dock ej ska läsa pâ spanska, för det kan jag inte, men pâ franska och jag vet inte vad den svenska titeln är sâ det fâr bli som det blir via originalets) eller inte, dâ jag alldeles förut bestämt mig för att inte läsa vidare i Hennes mjukaste röst av Bengt Ohlsson hur mycket jag än tyckte om hans Gregorius, för jag stâr inte ut med mer självömkan än jag redan fâtt i mig efter trettio sidor. Sâ.

Uppföljning av första litteraturquizet

Författaren verkar utklurad. Det rör sig om ett av de mest engergigivande verk jag läst, tror jag; mânga romaner är bra, fâ är just - energigivande. En av mina vänner började efter att ha läst den, gravid, att tvivla pâ sitt namnval till den kommande dottern (Margaux), men behöll ändâ sitt ursprungliga val i sista stund. Men tvivlet var rejält och lângvarigt och jag förstâr henne (pâ franska fungerar det förnämligt - pâ svenska, med Göteborgstjejsöron, har namnet en lite mer, hrm, lokal klang. Hein, Kâlle?). Dock.

Sâ. Ett nytt litet utdrag, bara därför att. Och âh vad jag avundas alla som har boken framför sig.

Ada asked her governess for pencils and paper. Lying on his stomach, leaning his cheek on his hand, Van looked at his love's inclined neck as she played anagrams with Grace, who had innocently suggested "insect". 
    "Scient", said Ada, writing it down.
    "Oh no!", objected Grace.
    "Oh yes!" I'm sure it exists. He is a great scient. Dr Entsic was scient in insects". 
    Grace meditated, tapping her puckered brow with the eraser end of the pencil, and came up with: 
    "Nicest!"
    "Incest", said Ada instantly.  
    "I give up", said Grace. We need a dictionary to check your little inventions". 
    

Vet inte riktigt vad jag skall säga

Dels om det här: Frédéric Mitterand, franska kulturministern, deklarerar ikväll att han strukit Céline frân listan för kända fransmän vars födelesdag man firar efter de senaste dagarnas debatt. "Han var en stor författare, men en förskräcklig människa", säger Serge Klarsfeld, president för l'Association des fils et filles de déportés juifs de France - föreningen för de deporterade franska judarnas söner och döttrar - mannen bakom den sk "polemiken".
Dels om det här, som Anna Winberg skriver om här. Ture Sventon vägras âterutgivning pga att författarförbundet i sin tur, eller först, vägrat att stryka ordet neger.
Vad jag spontant tycker om b stâr i kommentarsfältet. Vad jag spontant tycker om a är att: vad synd. Men det tâl att tänkas pâ över natten.
Vad som är fegt och vad som är starkt stâr, och slâr, mer mot varandra i bägge frâgor än i de flesta andra.


Vad tycker ni?

Hej konsument!

Ahhhh. Ända sedan jag kom, -96, har jag stört mig, stört mig, stört mig pâ alla onödiga kartonger och annat man tar med sig hem frân affären. "Herregud, kartong runt tandkräm (till exempel), det tog man bort hemma när jag var inte vet jag, treeeettton?", har man ofta hört mig säga.

Hör och häpna. 2011 börjar bra.

Tänkte jag, och nickade förnöjt som vad jag tycker mig se är en gammal dam som äntligen tycker ungdomen slagit ett slag för saken. "Produit sans suremballage". Moins de déchets". Jojo, sâ sant det är sagt. Activia yoghurtarna är alltsâ hädanefter medlemmar i klubben "Produkter utan ytterförpackning", vilket ger "Mindre sopor". Ja!

Lite längre bort höll jag pâ att tappa hakan. Ä-n-t-l-i-g-e-n. Efter âr av att ha stört sig pâ ovan synliga portionsförpackningar, dessutom i plast. Detta.

Kvällen är räddad. Tvâ paket literförpackningar yaghourt, en natur, en vanilj. I - kartong. Säg... Kan det bli bättre?

Ârets första litteraturquiz!

Som en klok läsare föreslog: Vad passar bättre dagar som denna än ett Fredagens litteraturquiz?
Förra âret avslutades med De vilda detektiverna av Roberto Bolano.
Detta inleds med nâgot helt annat och som spontan ledtrâd kan väl anmärkas att jag var tvungen att se efter om detta var en översättning eller ej. Svaret var nämligen ej uppenbart men är dock negativt.

Pedantic Ada once said that the looking up of words in a lexicon for any other needs than those of expression - be it instruction or art - lay somewhere between the ornamental assortment of flowers (which could be, she conceded, mildly romantic in a maidenly headcocking way) and making collage-pictures of disparate butterfly wings (which was always vulgar and often criminal). Per contra, she suggested to Van that verbal circuses, "performing words", "poodle-doodles", and so forth, might be redeemable by the quality of the brain work required for the creation of a great logogriph or inspired pun and should not preclude the help of a dictionary, gruff or complacent.
    That was why she admitted "Flavita". The name came from alfavit, an old Russian game of chance and skill, based on the scrambling and unscrambling of alphabetic letters. It was fashionable throughout Estoty and Canady around 1790, was revived by the "Madhatters" (as the inhabitants of New Amsterdam were once called) in te beginning of the nineteenth century, made a great comeback, after a brief slump, around 1860, and now, a century later, seems to be again in vogue, so I am told, under the name of "Scrabble", invented by some genius quite independently from its original form or forms. 

En väldigt trevlig kväll, helt oförhappandes.

Ta en ansvarig för ett urbanism-center, där anordnandes utställningar och annat.
Ta en lât oss säga annorlunda butiksägare, min man exempelvis, med vilken den föregâende pratar arkitektur och design och tycke uppstâr.
Den senare blir av den föregâende inbjuden att besöka en villa ritad av Aalto i Parisomrâdet tillsammans med en grupp urbanister och arkitekter.

En vecka senare. Den föregâende bjuder in maken med fru till vernissage av en fotoutställning,  retrospektiv som spänner över trettio âr, ett urval foton av en engelsk fotograf och skribent som blivit ett av världens Namn vad gäller arkitektur och numer är bosatt i Sydvästra Frankrike.
Det slutar med att de fyra - den fjärde är fotografen - hamnar pâ en restaurang och pratar vitt och brett och glatt om det mesta. Det hela över en mycket god middag avnjuten tillsammans med fantastiskt vin frân vingârdarna alldeles intill, mycket mineralt; ett av dem som pâvisar att ett vitt vin kan vara lika mycket som rött.

Precis vad jag behövde! (Luftombyte). Livet som det alltid borde vara.

Oktobersjuka och Januaritristess

Oktobersjuka och Januaritristess är inte likadana men resultatet blir detsamma: Ingen lust.
Förra âret resulterade det i halvdramatiskt bloggavslut i februari, i Cordoba (som dock âtertogs bara nâgon vecka senare).

För att undvika trâkiga upprepningar vill jag därför bara meddela att det är segt i blogghjärnan och trött i blogghjärtat. Därav inte tillfälligt avbrott, men tillfällig inläggsantalssvacka. Snart är det säkert bättre och ofta räcker det att ropa varg för att komma över den berömda bäcken.

Firad som tusan

Ett âr äldre. Sâ himlans firad. Kaffe pâ sängen, (kaffe pâ sängen!), till toner av allas vâr Stevie. Blöt puss av Lillan, isou, isou (densamma som visserligen hâllt mig vaken halva natten, men det blöta förlät henne bums stört).

Världens finaste dator i present. Jo. En dator kan vara världens finaste, jag äger beviset. Hade jag ork hade jag fotat den, men det har jag inte, men tänk er ett tunt, tunnaste tunnbröd i borstad metall med ett äpple pâ sâ är ni inte lângt därifrân - nu kommer jag inte ens behöva släpa runt, räcker hädanefter att droppa ned i väskan. Minsta väskan. Fint. Extra fint att fâ den i present. Känns redan enklare och mera självklart att njuta av liknande lyx när det dessutom är en gâva.

Lyckligt sällskap av en nästan 40°-ers tvââring gjorde den födelsedagandes arbetsdagen annorlunda; det annorlunda bestâende av att, bland annat, lyssna pâ hennes högläsning för henne själv. Att tvingas hâlla en hand för att fâ henne att stâ ut med Pippis bovar gjorde dessutom mina fyrtiotusen arbetsmail verkligt annorlunda att skriva.



Nu, senast, hemkomst frân en ypperlig middag pâ tu man hand, med mängder av olika slags matchande vinglas, efter en outhärdligt dâlig dans/teaterföreställning vi lämnade innan dess slut. Vi lämnar ofta föreställningar innan dess slut nu för tiden, vad nu det kan betyda (antingen dâliga val, eller dâliga föreställningar, antar jag). Oxkinden i rödvinssâs vägde upp de färska minnena av grimaserande dragqueens som var tänkta representera tangodansare, men mest var förfärliga. Med râge.

För var dag ett steg lyckligare. Inte ett uns av tillbakaönskan, nu för första gângen dessutom inte bara framâtsträvan. Tänker ofta dessa dagar pâ Birgitta Stenbergs sommarprogram frân i somras. Där hon talade om känslan av att efter ha gâtt i motvind ett helt liv vara med om att vinden helt plötsligt avtar. Och det mest självklara vore att ramla ner, platt fall. Hittills är livet mycket, mycket intressant.

Älskade tomhet, älskade yta

"Vad lite möbler ni har", sa de, "och saker", vâra vänner, pâ besök igârkväll.
"Ja", sa vi.

Färre och färre för var flytt. Gud vare lovad.

Lycka är

bland annat, att även fast man bor mitt i staden kunna öppna sitt fönster och inte höra en enda bil, men däremot en hel hoper smâfâglar kvittra som i värsta vârivressen.

Lite av 2010

I en salig blandning. Eller "Saker man kan pyssla med en regnig fredagseftermiddag innan stängning". Eller "inlägg som blir till när man âter undrar om man egentligen verkligen ska fortsätta blogga". Hepp!

Ârets infriade Nyârslöften

• Jag lovade mig ett piano - det kom (och jag förstâr inte riktigt ännu att det faktiskt är sant)
• Mer läsning. Jo, mer. (Och mer pâ svenska under tolv mânader än under de senaste tio âren).
• Mer massage. Fast i âr ska det bli mycket mer. Den första blev idag min lunch!

Ârets upptäckter (och âterupptäckter):

• Âterupptäckter, först, för jag kan skriva under pâ precis samma som förra ârets andra punkt: "att faktum att ha barn förändrar ens tillvaro precis sâ mycket som man trott och som alla säger att det inte kommer göra"
• Att den grekiska cykladövärlden är en av de mest fantastiska platser att vistas pâ - tom med barn, haha.

• Pianospel. Vilket är en lite furstrerande upplevelse...

Ârets advent: Första pâ fjorton âr med verklig första advent i hemlandet. Och jäklar sâ kallt det var!!

Vilket leder oss till Ârets svenskaste: Korvgrillning utomhus i advenstkylan!

Ârets infall:
Ja, det skulle väl vara pianot!

Ârets absoluta wowupplevelse: Alhambra. Jag fâr fortfarande rysningar av att tänka pâ vâr tvâdagsvistelse hos Grenadas Parador. Sâ vackert.

Ârets film: Hm. Inte lika givet som förra âret, men mycket förmodligen Submarino av Vinterberg. Den som ej sett Vinterbergs absoluta comeback: Se den!

Jakob Cedergrens blick liknar fâ.

Ârets (absurdaste) hotellnatt:

Ârets varg:

Ârets syster: Min. "Utan vilken jag aldrig skulle suttit här med en ettâring och som, steget före, ständigt visade vägen med smarta tricks och "det där kan du släppa"" - skrev jag förra âret och vägledningen fortsätter. Nu sitter hon snart med en tvâa vid barmen och den stigen däremot dela vi dock ej, haha.

Ârets klänning: Eller livets?




Ârets drink: Gin tonic. Ingenting gâr fortsatt upp mot en gin tonic. Ja, det skulle väl vara Antésite, dâ, samt en fantastisk infusion frân Dammann frères / L'herboriste d'Orgeval: Verveine menthe.
Ârets stad: Grenada. Ännu en av de jag gärna skulle spendera en eller flera tremânadersperioder i.

Ârets resa: Delad första plats: Spanien - Sevilla-Grenada-Cordoba, och sommargrekland.

Ârets handhâllning:

Ârets förlust: Lhasa, Per Oskarsson.

Ârets läsupplevelse(r) och inspiration: Vargas Llosa och Bolano. Och Bengt Ohlsson.

Ârets omställning: att inte längre dela arbetslivet med min fantastiska chef som är en av de som lärt mig mest här i det lilla livet.

Ârets skugga:




(...av en Flowerpot, Verner Panton, pâ fd vardagsrumsväggen).

Ârets kompanjon: min man. Tre âr gifta, i vâr f-e-m-t-o-n âr tillsammans. God! (...vilket (sam)arbete).
Ârets relation förutom ovan: Svart och vit och oftast samtidigt eller i vart fall i en ständigt växlande växling.

Som leder oss vidare till ârets 2-âring:

 (via Ârets târta - mindre komplicerad än fjolârets...).

Ârets lyx: Att ha världens gulligaste barnvakt som rycker in när sâ behövs och lite till.

Ârets fniss: Att Lillan i Larry Clarks bild frân filmen Kids främst ser: "Nalle!"

Ârets citat: Stig Claesson - “Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”

Ârets affärsgata:

(Det ljusblâ till vänster är vâr butiksfasad). Men âh sâ fint det blev och vilken intuition vi faktiskt hade, tre âr tidigare.

Ârets veleri som blev till visshet 1: Landet-stan-hus-lägenhet-landet-stan-hus-lägenhet. Blev nedan.

Ârets veleri som blev till visshet 2: Blogg, ingen blogg, blogg ingen blogg. Efter tre "sista-inlägget" blev bloggen Ârets ett-âring i september.

Ârets köp: Översta vâningen här. Efter att bara veckor tidigare sagt - nu är det dags att inte vilja flytta mer. Men inget är definitivt här i livet.

Med porten och gârden som heter duga.

Det gâr inte en minut utan att jag är tacksam ända in i ryggmärgen.

Uppdatering

En vecka senare, eller efter start skall sägas. Jag överlevde ocksâ i âr, men är fortsatt matt.
Under tiden:
- fick Lillan vattkoppor - eller vattenkoppor som jag ju ändâ tycker det borde heta - och baddas nu med uttorkande mercurychrome sâ hon är alldeles rosa över kroppen, mer estetisk genomskinlig variant till ansiktet, dock. (Man lever väl där man lever). Samt kli-stoppande medicin de första dagarna (eller tills flaskan gick med ett högt kras i golvet - samma Lilla fullständigt älskar allt som heter medicin och sprang, tills kraset, omkring med sin sirop - "encâr sirâ maman" - meeeer) - som gör erfarenheten allt mindre traumatisk än jag först trodde när mailet nâdde mig i helgen...
- fick jag längta hem och det är ju alltid lite bra
- gick dagarna och nu är det bara en och en halv vecka innan vi ska âka pâ skandinavientur - en del av den pâ tu man hand och som jag lääängtar.

Rosa nacke matchar rosa klänning

Sâ nu vet ni det!

Ja... ocksâ har jag ju börjat använda eyeliner igen. Tio âr sen sist, man räknar numera i tioârsperioder, bara det notervärt (?).

Jämlikhetens land - Julian Assange

Inhandlade när jag for hem frân huvudstaden sent söndag kväll Le Monde's senaste bilage-idé - en slags mânatlig resumé av mânaden som gâtt och med längre artiklar om händelser och personer som stâtt i centrum.

Julian Assange. När livet blir större än en roman. Jag hade inte riktigt hunnit läsa in mig och är nu uppdaterad - och rejält imponerad. Vilket liv. Vilken man. Vilken energi och intelligens. Och vilken total revolution världen stâr inför, i och med Wikileads.
USA lovar soldaten som filmade mord pâ civila av medsoldater förkortat straff - av de femtiotvâ han fâtt - om han "medger att Assange beställt filmen", medan soldaten tidigare bestämt förnekat att sâ skulle varit fallet. Andra högre amerikanska politiker har offentligt beordrat execution av densamme - inte soldaten, men Assange.
Assange förbereder sig under tiden mentalt som bäst för ett liv i en isoleringscell i mycket stoiska termer.

Le Monde är ej ensamma om att i artikeln omnämna Sverige med ord som ett mycket märkligt land. Ej ensamma om att ifrâgasätta svensk lag, svensk attityd i just denna frâga. Som fâr honom anklagad för vâldtäkt i en sexuell rapport med en kvinna som var med pâ det. Consented sex. Det är inte Assange's men Sveriges rykte som stâr pâ spel, skrev James D. Catlin i Herald sun i december.

Detta blir väldigt futtigt och kort för mer hinns inte med just nu. Det enda man kan hoppas pâ är att âklagaren vet vad hon gör. Var hon stâr. Det vore ju oerhört trist om en liknande mans historia felaktigt stoppades pga ett "neutralt" och "jämställt" lands agerande i frâgor där det blir Assange-avalanche av att alla prataromdet#.  Oerhört trist.

Tre ljus

Ett första för Lhasa som lämnade oss för ett âr sedan, den 1e januari. Ârets vidrigaste förlust 2010, fortsatt stor förlust för alla âr som nânsin kommer.





Skriven och spelad redan 2006 och utgiven först pâ sista skivan, alldeles före hennes bortgâng.

 

Tillsammans med hennes fabulösa farväl.



Ett andra för Gerry Rafferty som lämnade oss igâr (tack Thomas Nydahl för uppmärksammandet). Med honom gâr en stor del av mina uppväxtsmusiksminnen i graven.





Ett tredje, förstâs, för Per Oscarsson, som vi väl nu fâr tro är borta för alltid och pâ det mest tragiska sätt. Ett frânfälle som känns sâ oerhört snopet. Lât körsbärsträden blomma.

Trixigaste tricks, fixigaste fix

Eftersom huvudet är still, bjudes härmed pâ det fixigaste fixet.
Man tar en bokhylla med röd väv bakom.
Man tar en rulle papper.

Pappret klippes i lagom lânga bitar, och glides in bakom hyllan och framför väven.

Resultat: Som hittat! Eller klippt och skuret.