Briljant röst, briljant kvinna, beundransvärd stolthet. Âh!
"Woman and men are not the same. Are not the same. Women, unfortunately, have to bear the children. (...) And there are woman like me, who live there life like a man. I was brought up great. I have a fascinating mother and a fascinating father (...) And that's just luck. It's just luck".
Försök inte lura mig att tala illa om Hollywood. (...) Det var en grupp av otroligt intelligenta människor.
"But they were dumb enough to turn down television. So another group took the ball and ran in another direction. And the world changed".
..Och, nej, jag tror inte alls att alla drogade sig, absolut inte.
Inte jag i alla fall. Cold sober, I find myself absolutely fascinating.
Somebody's got to give some confidence to somebody somewhere. But you can't have it all. You cannot have it all.
(Däremot är det "inledande" tidnings(?) klippet felaktigt. Säger inte riktigt vad hon säger och det hon säger är ack sâ mycket viktigare).
vendredi 30 avril 2010
Bland kvarnstenar, kindtänder och eminenta professorer.
Jag är fortsatt terrasserad, skulle man kunna kalla det, om man tyckte lite fransksvenska vore roligt. Ikullkastad? Till marken nedslagen?
(Ungefär sâ ser för den delen min värld ut ganska ofta. Ordletandes, alltsâ, inte ikullkastad. Lâter er ta del i mailkorrespondans mellan äkta makar, befinnande sig cirkus 500 m frân varandra, frân gârdagen - en i sjuksäng, en i butik):
Hon: "Jag glömde tala om för dig : rejäla tänder! Jag tror jag funnit förklaringen (i vart fall delvis) till din dotters feber. Alldeles förut när jag bytte pâ henne sâ jag en början till tvâ "tänder intill kinderna" (minns inte det franska ordet för dessa pâ franska). Hon växer!
Han: Molaires!
Hon: Ja just det! Och vad kommer ordet ifrân förresten? (hjälper mig att minnas det). Mole som i mou alltsâ mjuk? haha.
Han: Mysterium. Man säger molaire och pré-molaire för dem som sitter alldeles framför.
Hon (fem minuter senare): Tur att du har mig!
Molaire
Nature : adjektiv. feminint.
Uttal: mo-lê-r'
Etymologi : frân Latinets molaris, de mola, meule de moulin - kvarnsten (voy. ).
Dents molaires, ou, substantivement, les molaires: tänder som används till att mala näringsämnen och som ocksâ kallas mâchelières, tuggtänder.
Han (i ett parallelt mail): Hur skulle du pâ engelska säga "prisförfrâgan för en annan modell"?)
I väntan pâ kryare tider delger jag er dessutom tvâ citat frân Fame som vi, alltsâ, hâller pâ att ta oss igenom och faktum är att man skulle kunna skriva en hel uppsats om serien. Âttitalets ideal, vilken tro pâ människan, pâ värdesättningar, pâ godheten, att arbete lönar sig - idag skulle serien (förmodligen och tyvärr) vara omöjlig. Bara detta att mot bred publik sätta artistlivet först och högst. Att visa att det faktiskt visst är arbete som lönar sig, arbetet med sig själv, egenvärdet av detta: dvs humansism pâ högsta nivâ (annat det än "du bör välja en bred linje, som öppnar alla dörrar, humanistisk linje, sprâk etc, det tar dig ingen vart osv osv).
Och ömheten med vilken de alla är filmade. Bara det mycket sevärt.
Älskade Shorofsky som liten - älskar Shorofsky nu med. Och jag är glad att jag förstâr varför jag älskade honom. Torr humor inkarnerad. Intellektuell rigör. Och likasâ kärleksfull hârdhet.
Eminienta dansläraren Lydia Grant, kollega: Tror du att er ensemble har musikstycket klart och färdigövat till i eftermiddag, min grupp skulle behöva lyssna till det för att förbereda sig inför koreografin...
Shorofsky: Nej.
Lydia Grant: ?
Shorofsky: Du önskar att musikstycket vore färdigövat tills i eftermiddag, jag önskar att de kunde servera corned beef i matsalen; vi har alla vâra besvikelser att leva med här i livet.
Bruno Martelli (ytterst begâvad pianoelev vars diskussioner - modernt vs "gammalt", dvs klassisk musik - med Shorofsky alltid är intressanta): Varför är du alltid sâ hârd mot mig? Ja, faktiskt hârdare än mot nâgon annan.
Shorofsky: Jag är hârd mot dig eftersom du behöver det, därför att du är lat och annars inte gör ditt yttersta för att bli ännu bättre vilket vi bägge vet att du kan. Hârdare än mot de andra därför att du har talangen att kunna komma längre än de. Och jag kommer fortsätta vara hârd mot dig ända tills du börjar att vara riktigt krävande mot dig själv alldeles pâ egen hand. Dâ kommer jag sluta ögonblickligen eftersom det dâ inte längre behövs.
Danny Amatullo (blivande stâ upp komiker) till Leroy Johnson (danselev, inkarnerandes "street smart" i ordets bokstavliga betydelse: intuitiv intelligens?) när de observerar Shorofsky som stâr och samtalar med en gammal flickvän som sökt upp honom, fyrtio âr efter kärlekshistorien:
- Tror du Shorofsky och hon den där... ja du vet... gör det?
- Man... The man is old, he ayn't dead!
Lovely.
Vet inte om det är febern som gör det men jag är i ett mycket märkligt tillstând. De röda trâdarna är mer fjärran än nâgonsin
(Ungefär sâ ser för den delen min värld ut ganska ofta. Ordletandes, alltsâ, inte ikullkastad. Lâter er ta del i mailkorrespondans mellan äkta makar, befinnande sig cirkus 500 m frân varandra, frân gârdagen - en i sjuksäng, en i butik):
Hon: "Jag glömde tala om för dig : rejäla tänder! Jag tror jag funnit förklaringen (i vart fall delvis) till din dotters feber. Alldeles förut när jag bytte pâ henne sâ jag en början till tvâ "tänder intill kinderna" (minns inte det franska ordet för dessa pâ franska). Hon växer!
Han: Molaires!
Hon: Ja just det! Och vad kommer ordet ifrân förresten? (hjälper mig att minnas det). Mole som i mou alltsâ mjuk? haha.
Han: Mysterium. Man säger molaire och pré-molaire för dem som sitter alldeles framför.
Hon (fem minuter senare): Tur att du har mig!
Molaire
Nature : adjektiv. feminint.
Uttal: mo-lê-r'
Etymologi : frân Latinets molaris, de mola, meule de moulin - kvarnsten (voy. ).
Dents molaires, ou, substantivement, les molaires: tänder som används till att mala näringsämnen och som ocksâ kallas mâchelières, tuggtänder.
Han (i ett parallelt mail): Hur skulle du pâ engelska säga "prisförfrâgan för en annan modell"?)
I väntan pâ kryare tider delger jag er dessutom tvâ citat frân Fame som vi, alltsâ, hâller pâ att ta oss igenom och faktum är att man skulle kunna skriva en hel uppsats om serien. Âttitalets ideal, vilken tro pâ människan, pâ värdesättningar, pâ godheten, att arbete lönar sig - idag skulle serien (förmodligen och tyvärr) vara omöjlig. Bara detta att mot bred publik sätta artistlivet först och högst. Att visa att det faktiskt visst är arbete som lönar sig, arbetet med sig själv, egenvärdet av detta: dvs humansism pâ högsta nivâ (annat det än "du bör välja en bred linje, som öppnar alla dörrar, humanistisk linje, sprâk etc, det tar dig ingen vart osv osv).
Och ömheten med vilken de alla är filmade. Bara det mycket sevärt.
Älskade Shorofsky som liten - älskar Shorofsky nu med. Och jag är glad att jag förstâr varför jag älskade honom. Torr humor inkarnerad. Intellektuell rigör. Och likasâ kärleksfull hârdhet.
Eminienta dansläraren Lydia Grant, kollega: Tror du att er ensemble har musikstycket klart och färdigövat till i eftermiddag, min grupp skulle behöva lyssna till det för att förbereda sig inför koreografin...
Shorofsky: Nej.
Lydia Grant: ?
Shorofsky: Du önskar att musikstycket vore färdigövat tills i eftermiddag, jag önskar att de kunde servera corned beef i matsalen; vi har alla vâra besvikelser att leva med här i livet.
Bruno Martelli (ytterst begâvad pianoelev vars diskussioner - modernt vs "gammalt", dvs klassisk musik - med Shorofsky alltid är intressanta): Varför är du alltid sâ hârd mot mig? Ja, faktiskt hârdare än mot nâgon annan.
Shorofsky: Jag är hârd mot dig eftersom du behöver det, därför att du är lat och annars inte gör ditt yttersta för att bli ännu bättre vilket vi bägge vet att du kan. Hârdare än mot de andra därför att du har talangen att kunna komma längre än de. Och jag kommer fortsätta vara hârd mot dig ända tills du börjar att vara riktigt krävande mot dig själv alldeles pâ egen hand. Dâ kommer jag sluta ögonblickligen eftersom det dâ inte längre behövs.
Danny Amatullo (blivande stâ upp komiker) till Leroy Johnson (danselev, inkarnerandes "street smart" i ordets bokstavliga betydelse: intuitiv intelligens?) när de observerar Shorofsky som stâr och samtalar med en gammal flickvän som sökt upp honom, fyrtio âr efter kärlekshistorien:
- Tror du Shorofsky och hon den där... ja du vet... gör det?
- Man... The man is old, he ayn't dead!
Lovely.
Vet inte om det är febern som gör det men jag är i ett mycket märkligt tillstând. De röda trâdarna är mer fjärran än nâgonsin
jeudi 29 avril 2010
En nedsänd etnolog - Jenny Maria
Vad kommer först - hönan eller ägget? Tänkte jag, när jag igâr vaknade med hög feber och allmänt risig. Det var längesen. Och det var ocksâ längesen jag kunde vara sjuk, hade tid att vara sjuk. Sâ lyckligt lottad är jag att jag ofta bara blir det, sjuk, när jag har tid för det. "Bäst att passa pâ", lite, därav frâgan: hönan eller ägget?
Ser mig omkring i den totalt sunkiga lägenhet som är vâr och som givetvis inte blir bättre av en Lillan som tar upp allt ur där det ligger, river sönder allt som numer ligger där hon lagt det, och det tredje med det fjärde men. Jag är inte bättre. Jag är stökig, enormt stökig. "Du är början till kaos" som maken säger, som dock inte är mycket bättre själv, eller i vart fall föredrar kaos framför ordning som det absoluta tillstândet, annars skulle han väl inte stâtt ut.
Hursom. Har tid att göra sâdant jag annars inte har lika mycket tid till. Tänka. Läsa. Där jag ligger nedbäddad. Och hamnade hos Jenny Maria och hennes The kärnfamilj. Som fyllde mig till bredden. Igen.
"Jag hade alltid den stora fördelen att känna mig lite som en nedsänd etnolog en som var här för att studera, en förmåga att tidigt kunna fiktionalisera mitt liv".
Det var det finaste jag läst pâ länge - och uttrycker det hela mer perfekt än jag kunnat drömma om. Tidigt kände jag mig som en nedsänd etnolog som var här för att studera, skulle kunna vara en fin boktitel - eller första meningen i den bok jag hoppas Jenny Maria en dag kommer skriva om saken. (Lite som Proust med "länge gick jag till sängs...).
Att tidigt kunna fiktionalisera sitt liv. Även här: hönan eller ägget? Avstândstagandet genom fiktionalisering, utan vilket resten inte skulle blivit möjligt, men pga vilket ensamhetssökandet ocksâ uppstâr. Ensamheten och dess svagheter - och mânga styrkor.
Sâ koncentrerat uttryckta meningar gör mig rörd.
Nu har jag väldigt mycket att fundera över. Tack!
Ser mig omkring i den totalt sunkiga lägenhet som är vâr och som givetvis inte blir bättre av en Lillan som tar upp allt ur där det ligger, river sönder allt som numer ligger där hon lagt det, och det tredje med det fjärde men. Jag är inte bättre. Jag är stökig, enormt stökig. "Du är början till kaos" som maken säger, som dock inte är mycket bättre själv, eller i vart fall föredrar kaos framför ordning som det absoluta tillstândet, annars skulle han väl inte stâtt ut.
Hursom. Har tid att göra sâdant jag annars inte har lika mycket tid till. Tänka. Läsa. Där jag ligger nedbäddad. Och hamnade hos Jenny Maria och hennes The kärnfamilj. Som fyllde mig till bredden. Igen.
"Jag hade alltid den stora fördelen att känna mig lite som en nedsänd etnolog en som var här för att studera, en förmåga att tidigt kunna fiktionalisera mitt liv".
Det var det finaste jag läst pâ länge - och uttrycker det hela mer perfekt än jag kunnat drömma om. Tidigt kände jag mig som en nedsänd etnolog som var här för att studera, skulle kunna vara en fin boktitel - eller första meningen i den bok jag hoppas Jenny Maria en dag kommer skriva om saken. (Lite som Proust med "länge gick jag till sängs...).
Att tidigt kunna fiktionalisera sitt liv. Även här: hönan eller ägget? Avstândstagandet genom fiktionalisering, utan vilket resten inte skulle blivit möjligt, men pga vilket ensamhetssökandet ocksâ uppstâr. Ensamheten och dess svagheter - och mânga styrkor.
Sâ koncentrerat uttryckta meningar gör mig rörd.
Nu har jag väldigt mycket att fundera över. Tack!
mardi 27 avril 2010
Mig själv!
Intresseklubben kan frodigt notera att förutom att väldigt mânga hittar hit tack vare inlägget "masturbera mera" etc, har nu en vänlig själ klickat in sig efter en google sökning om "mig själv".
Fransyskan H kommer pâ säkert plats femhundratrettiotre efter grannar som:
"Jag är sâ himla stolt över mig själv. Födde vaginalt och utan bedövning!".
Ja, nej, hu, det skulle inte kunnat vara jag. Tvärtom pâ precis alla sätt och vis. Aldrig utan bedövning om det inte vore det eller döden. Och min stolthet ligger gömd pâ helt andra ställen.
"Subtitles to the movie, Kurt Olsson Filmen.Om.Mitt.Liv.Som.Mig.Själv".
Här bränns det lite mer - fast inte riktigt lika grov dialekt, hehe. Oj oj oj, "här sitter vi, vi här bak i bilen â vill ej va med om nân krock" - nu fick jag en inre syn av möbelmagasinet ut mot E6an, med den vita skinnsoffan som uteskyltning. Det var tider det.
"Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Herta Müller".
Trevligt sällskap! Det var ett tag sedan.
Samt: Kent!
Fransyskan H kommer pâ säkert plats femhundratrettiotre efter grannar som:
"Jag är sâ himla stolt över mig själv. Födde vaginalt och utan bedövning!".
Ja, nej, hu, det skulle inte kunnat vara jag. Tvärtom pâ precis alla sätt och vis. Aldrig utan bedövning om det inte vore det eller döden. Och min stolthet ligger gömd pâ helt andra ställen.
"Subtitles to the movie, Kurt Olsson Filmen.Om.Mitt.Liv.Som.Mig.Själv".
Här bränns det lite mer - fast inte riktigt lika grov dialekt, hehe. Oj oj oj, "här sitter vi, vi här bak i bilen â vill ej va med om nân krock" - nu fick jag en inre syn av möbelmagasinet ut mot E6an, med den vita skinnsoffan som uteskyltning. Det var tider det.
"Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Herta Müller".
Trevligt sällskap! Det var ett tag sedan.
Samt: Kent!
Och Gud skapade alltsâ askan?
"SAS vill ha ersättning för vulkanaskan.
Har kostat mer än en halv miljon. Vill ha hela summan".
- Vi tycker att det är rimligt med kompensation, säger John Dueholm, vice koncernchef i SAS".
Av, frân och genom vem?
Alternativt - kammarspel:
Barnet (med grâten i halsen): "Pappa, pappa, jag tycker vulkanen är dum".
Pappan: "Jag med, mitt barn, men du ska se att den ber om ursäkt efterât när den inte är arg längre".
Har kostat mer än en halv miljon. Vill ha hela summan".
- Vi tycker att det är rimligt med kompensation, säger John Dueholm, vice koncernchef i SAS".
Av, frân och genom vem?
Alternativt - kammarspel:
Barnet (med grâten i halsen): "Pappa, pappa, jag tycker vulkanen är dum".
Pappan: "Jag med, mitt barn, men du ska se att den ber om ursäkt efterât när den inte är arg längre".
lundi 26 avril 2010
Otrogna nationalhelgon
I Sverige förstâr jag lillsessans hjärteproblem är en stor sak. Eller snarare hennes ex-pojkväns snedssprâng. Och en stackars ung naiv norska. De som pratar mot blonda fâr vatten pâ sin kvarn.
Blond var ocksâ gossen.
I Franrike är det nationalhjältarnas otrohet som vilt diskuteras - les bleus, de blâ, fotbollslandslagsspelarna, hjältarna, ja inte alla, men flera; mellan blond och blö är steget inte lângt. De har istället för en norska haft en alldeles egen hora som tjänat storkovan per pass. (Pass-ande för pass-are, kan ju tyckas).
Ur led är tiden, sas det förr. Ute pâ vift är nationalsäden, sägs det numer.
Blond var ocksâ gossen.
I Franrike är det nationalhjältarnas otrohet som vilt diskuteras - les bleus, de blâ, fotbollslandslagsspelarna, hjältarna, ja inte alla, men flera; mellan blond och blö är steget inte lângt. De har istället för en norska haft en alldeles egen hora som tjänat storkovan per pass. (Pass-ande för pass-are, kan ju tyckas).
Ur led är tiden, sas det förr. Ute pâ vift är nationalsäden, sägs det numer.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka
Eller rättare sagt - där och inte där igen, där och inte där igen.
Kan inte riktigt bestämma mig om jag vill ha recent comments fältet synligt pâ den här bloggen eller ej - förmodligen mycket pga att jag tycker Blogger är kassa även här (eller sâ är det âter jag som är oteknisk...?) dâ man inte kan se pâ vilket inlägg kommentaren är lagd, samt, främst, att det inte gâr att dra ned storleken ngt. Typsnitt 134.
Hursom. Nu finns de här igen, nere i högra hörnet. Vi fâr väl se för hur länge det blir denna gâng.
Vel. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
(Och vet nâgon bättre än jag hur man kan styra och ställa med kommentarsfältets utseende sâ är ALL input hjärtligt välkommen!).
Kan inte riktigt bestämma mig om jag vill ha recent comments fältet synligt pâ den här bloggen eller ej - förmodligen mycket pga att jag tycker Blogger är kassa även här (eller sâ är det âter jag som är oteknisk...?) dâ man inte kan se pâ vilket inlägg kommentaren är lagd, samt, främst, att det inte gâr att dra ned storleken ngt. Typsnitt 134.
Hursom. Nu finns de här igen, nere i högra hörnet. Vi fâr väl se för hur länge det blir denna gâng.
Vel. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
(Och vet nâgon bättre än jag hur man kan styra och ställa med kommentarsfältets utseende sâ är ALL input hjärtligt välkommen!).
dimanche 25 avril 2010
Bästa DAGEN(S)
KLÄDSEL: Klänning, svarta ballerinaskor, en liten tröja, underkläder och strumpbyxor.
HÄNDELSE:
Hon: Men... Vad är klockan?
Han: Kvart över tio.
Hon: Och lillan?
Han: Sover hon med.
LÂT: "It's a kind of magic", med Queen, som dânade ut genom bilhögtalarna för att dränka lillans önskan om att stanna pâ stört, hon tystande pâ tre röda, och magiken kunde âter infinna sig där vi âkte omkring i de allra närmsta omgivningarna och drömde om hur det skulle vara att ha ett hus där alldeles i utkanten som liknar rena rama landet (och som vanligt ramlade vi pâ typ en herrgârd där det stod skrivet "till salu" med svart tuschpenna pâ ett litet plakat... tillsammans med ett mobilnummer... pâ den enorma grinden som omringar parken; nu mâste jag ju ringa igen, även om jag ju vet att det till 138% är en omöjlighet...).
PLANER: Igâr skrev jag "att bli bättre pâ picknicka", idag picknickade vi. Hm... Vad behövs tas itu med mer? Fortsätta att hitta fler sätt att njuta av detta underbara väder i all sin enkelhet, till att börja med.
SAKNAD: Nada.
DUMMASTE: Att höra stressade föräldrar generat kläcka ur sig saker som "ja, hans t-shirt är inte av det renaste..." till mig av alla människor, när lillan kommer och knackar pâ hans t-shirtbröst - jag som ju sâ uppenbart är medveten om att ungar sölar ner sig pâ fem röda och därför bara kan tänka en blandning av "stackars dig", "ja, du min vän mâste ju tycka lillan är en dynghög", samt jisses vad endel stackars människor mâste leva i för värld. Den är inte min.
SJUKA: Träningsvärken sitter där den sitter, kan vi väl kalla det. Snart fâr jag ta en tur till för att fylla pâ, hehe.
DROG: Rosévin och tillhörande lilla (eller rättare sagt: rejäla) baguettebit med rillettes pâ (rillettes är inget för vegetarianer, typ kött och fett i en röra, men sjusablar sâ gott!), serverad pâ den mest bedârande uteservering. Lât mig utveckla. Mânga uteserveringar är jättehärliga, mysiga, fantastiska, och särskilt, givetvis, i solsken. Denna är bedârande. Fem minuters bilväg frân stadscentrum hamnar man ute pâ landet, där man kan ta en liten vad man nu ska kalla det... bât... är ett stort namn för typ en brygga i plât (!) som körs över en liten â tack vare en man som drar i en vajer som är spänd frân ena sidan till den andra (ett av alla dessa ord som säkert finns men som inte finns i mig). Dâ hamnar man pâ Île Saint Aubin, vem vet kanske är det sankta Albins ö om man vill roa sig med att översätta dâ -l i mânga fall blev -u under tidig medeltid och svenskan ibland bevarat den ursprungliga latinska formen (sânt där jag roar mig med ganska ofta att fundera över... pâ ett mycket lat vis - sâ kan man nog inte säga?! - dâ jag inte orkar gâ och titta efter om det alls kan vara sâ eller om Albin är sâ fornordiskt det bara kan vara). Hursom. Îlse Saint Aubin är ett naturreservat, där bara fâglar och ett litet antal kor fâr övernatta. Det finns grusvägar lite runt om, sâ man kan cykla eller gâ runt. Och precis när man kommer av den lilla eh färjan sâ finns ett gammalt hus, med en uteservering som heter duga. Ett gammalt par har den och den är endast öppen under den fina ârstiden. Det är ett av de där gamla paren som knappt finns kvar, som jobbar jättemycket för nästan ingenting och är oerhört generösa mot sina kunder. Menyn är väldigt reduit - nedragen - som man säger. Typ: Rosévin, vitt vin, öl pâ flaska, coca cola pâ flaska, perrier, orangina samt limonade pâ flaska. Och, som sagt, baguetteskivor med rillettes pa. Ett glas kallt rosévin kostar 1€50. En literflaska 10. En rejäl skiva baguette med rillettes 1€. Där är knökfullt och man känner sig mitt i en Renoirtavla där man sitter; alla känner sig som medverkandes i en Renoirtavla... Det ökar pâ den väldigt speciella stämning som infaller mot slutet pâ dagen. Rosévin och boulespelande gossar i strâhatt. Samt lillan. Som gärna var pâ borden, under borden, helst i sällskap av pappa.
Detta var ârets premiär pâ Îls Saint Aubin och traditionen säger att man fâr önska sig nâgot (traditionen säger förmodligen ursprungligen att man fâr önska sig nâgot när man gör det för allra första gângen, men vi har utvidgat den till ocksâ ârets första; amen, annars blir det ju inte sâ roligt, hein?)
ROLIGASTE: Att se lilla Lillan - ja, igen, lillan - klättra.
KÖP: Förutom ovan nämnda rosévin och tillhörande baguette: Biltvätten! Gud vad jag älskar att ramla pâ när man är ute och kör lite pâ känn en automatisk biltvätt. 3 euros och swisch, swosch, swasch, sâ är bilen kanske inte perfekt, men det struntar jag blankt i - tack vare dessa är vâr bil âtminstone mindre smutsig. Hur skulle den annars sett ut...
HUMÖR: Fantastiskt nöjd. Och otroligt tacksam.
Nighty knighty. Obs! Lillans näsblessyrer är helt självförvâllade, saker som händer när man envist ska gâ runt en hel ö. En premiär, hjärtat - le: du fâr ju önska dig nâgot. Hehe.
I bakgrunden de spârvagnsspâr som för var arbetsdag blir lite fullständigare, samt, pâ den blâ hörnan, den lokal som just nu hâller pâ att tömmas pâ bilreservsdelar och snart, kanske mycket snart, skall rymma ett brasserie. H-o-p-p-a-s!
HÄNDELSE:
Hon: Men... Vad är klockan?
Han: Kvart över tio.
Hon: Och lillan?
Han: Sover hon med.
LÂT: "It's a kind of magic", med Queen, som dânade ut genom bilhögtalarna för att dränka lillans önskan om att stanna pâ stört, hon tystande pâ tre röda, och magiken kunde âter infinna sig där vi âkte omkring i de allra närmsta omgivningarna och drömde om hur det skulle vara att ha ett hus där alldeles i utkanten som liknar rena rama landet (och som vanligt ramlade vi pâ typ en herrgârd där det stod skrivet "till salu" med svart tuschpenna pâ ett litet plakat... tillsammans med ett mobilnummer... pâ den enorma grinden som omringar parken; nu mâste jag ju ringa igen, även om jag ju vet att det till 138% är en omöjlighet...).
PLANER: Igâr skrev jag "att bli bättre pâ picknicka", idag picknickade vi. Hm... Vad behövs tas itu med mer? Fortsätta att hitta fler sätt att njuta av detta underbara väder i all sin enkelhet, till att börja med.
SAKNAD: Nada.
DUMMASTE: Att höra stressade föräldrar generat kläcka ur sig saker som "ja, hans t-shirt är inte av det renaste..." till mig av alla människor, när lillan kommer och knackar pâ hans t-shirtbröst - jag som ju sâ uppenbart är medveten om att ungar sölar ner sig pâ fem röda och därför bara kan tänka en blandning av "stackars dig", "ja, du min vän mâste ju tycka lillan är en dynghög", samt jisses vad endel stackars människor mâste leva i för värld. Den är inte min.
SJUKA: Träningsvärken sitter där den sitter, kan vi väl kalla det. Snart fâr jag ta en tur till för att fylla pâ, hehe.
DROG: Rosévin och tillhörande lilla (eller rättare sagt: rejäla) baguettebit med rillettes pâ (rillettes är inget för vegetarianer, typ kött och fett i en röra, men sjusablar sâ gott!), serverad pâ den mest bedârande uteservering. Lât mig utveckla. Mânga uteserveringar är jättehärliga, mysiga, fantastiska, och särskilt, givetvis, i solsken. Denna är bedârande. Fem minuters bilväg frân stadscentrum hamnar man ute pâ landet, där man kan ta en liten vad man nu ska kalla det... bât... är ett stort namn för typ en brygga i plât (!) som körs över en liten â tack vare en man som drar i en vajer som är spänd frân ena sidan till den andra (ett av alla dessa ord som säkert finns men som inte finns i mig). Dâ hamnar man pâ Île Saint Aubin, vem vet kanske är det sankta Albins ö om man vill roa sig med att översätta dâ -l i mânga fall blev -u under tidig medeltid och svenskan ibland bevarat den ursprungliga latinska formen (sânt där jag roar mig med ganska ofta att fundera över... pâ ett mycket lat vis - sâ kan man nog inte säga?! - dâ jag inte orkar gâ och titta efter om det alls kan vara sâ eller om Albin är sâ fornordiskt det bara kan vara). Hursom. Îlse Saint Aubin är ett naturreservat, där bara fâglar och ett litet antal kor fâr övernatta. Det finns grusvägar lite runt om, sâ man kan cykla eller gâ runt. Och precis när man kommer av den lilla eh färjan sâ finns ett gammalt hus, med en uteservering som heter duga. Ett gammalt par har den och den är endast öppen under den fina ârstiden. Det är ett av de där gamla paren som knappt finns kvar, som jobbar jättemycket för nästan ingenting och är oerhört generösa mot sina kunder. Menyn är väldigt reduit - nedragen - som man säger. Typ: Rosévin, vitt vin, öl pâ flaska, coca cola pâ flaska, perrier, orangina samt limonade pâ flaska. Och, som sagt, baguetteskivor med rillettes pa. Ett glas kallt rosévin kostar 1€50. En literflaska 10. En rejäl skiva baguette med rillettes 1€. Där är knökfullt och man känner sig mitt i en Renoirtavla där man sitter; alla känner sig som medverkandes i en Renoirtavla... Det ökar pâ den väldigt speciella stämning som infaller mot slutet pâ dagen. Rosévin och boulespelande gossar i strâhatt. Samt lillan. Som gärna var pâ borden, under borden, helst i sällskap av pappa.
Kom pappa sâ gâr vi en tur.
Jag sa KOM pappa sâ gâr vi en tur... Mycket vanlig syn, mycket vanlig syn...
ROLIGASTE: Att se lilla Lillan - ja, igen, lillan - klättra.
Här ägnades en dryg halvtimma, outtröttlig.
Hon fryser inte om ögonen, är ett roligt uttryck för - den ungen är dâ inte rädd för nâgot! (ialla fall inte än, skall tilläggas). Perspektivet blir lite snedvridet och pappan ser längre ut än han är, lât oss precisera att hennes fötter skulle trampa strax ovanför hans huvud om det var han och inte ett trägolv som var under henne...
FAVORIT: Mina tvâ närmsta medmänniskor. KÖP: Förutom ovan nämnda rosévin och tillhörande baguette: Biltvätten! Gud vad jag älskar att ramla pâ när man är ute och kör lite pâ känn en automatisk biltvätt. 3 euros och swisch, swosch, swasch, sâ är bilen kanske inte perfekt, men det struntar jag blankt i - tack vare dessa är vâr bil âtminstone mindre smutsig. Hur skulle den annars sett ut...
HUMÖR: Fantastiskt nöjd. Och otroligt tacksam.
Nighty knighty. Obs! Lillans näsblessyrer är helt självförvâllade, saker som händer när man envist ska gâ runt en hel ö. En premiär, hjärtat - le: du fâr ju önska dig nâgot. Hehe.
I bakgrunden de spârvagnsspâr som för var arbetsdag blir lite fullständigare, samt, pâ den blâ hörnan, den lokal som just nu hâller pâ att tömmas pâ bilreservsdelar och snart, kanske mycket snart, skall rymma ett brasserie. H-o-p-p-a-s!
samedi 24 avril 2010
DAGENS special
KLÄDSEL: Marimekkoklänning i svart och turkost, svarta ballerinaskor, underkläder och that's it.
HÄNDELSE (-r): Nu slog det till igen! Värmen! Solen! Men den verkliga händelsen förutom nedan nämnda tur var picknicken. Tack vare turen insâg jag (hur man nu kan inse nâgot sâ uppenbart och som dessutom redan är upplevt förr, alltsâ inte ens en nyhet?) att det bara tar 3 minuter med bil - t-r-e - för att ta sig till parc Balzac. Sagt och gjort: lillan och jag var pâ marknaden under förmiddagen, maken fick order om att köpa baguetter sâ snart butiken var stängd för lunch och infinna sig vid ett namngivet gathörn.
LÂT: En vänlig grönska... samt Smâ grodorna - bägge med en gemensam nämnare: vilken dâ?!
PLANER: Att bli bättre pâ picknicka. Det kallar jag lunchbreak!
SAKNAD: Dâligt med det idag!
DUMMASTE: Att man inte kan âka pâ smâ utlandsresor precis hela tiden...
SJUKA: Kan man klassa träningsvärk som sjuka sâ mâste jag ju generöst erkänna att jag har fantastiskt ont ungefär precis överallt.
DROG: Ört te. Slurkade just i mig en sâ kallad infusion (blir alltid sâ full i fniss med dessa infusioner; jag vet inget folk som dricker sâ mycket infusions som fransmän, rätta mig om jag har fel, och jag känner mig mellan ekologfancy och gammal tant var gâng jag intar en sâdan efter middagen...). Men gott är det! Denna gâng verveine/menthe. Väldigt gott med reglisse, lakritsrot, ocksâ.
ROLIGASTE: Att se lilla Lillan ta en kvarterskrogsdotter i handen - lilla Parina är en mânad yngre än lillan och de verkar finna varandra bra, sakta men säkert. Eller... Det allra roligaste var förmodligen när Parinas mamma, thailändska, kom ut med en skâl risblandning till Parina som middag. Och lillan fick smaka. Och sen stod där hon stod, rörde sig inte ur fläcken, men öppnade gâng pâ gâng munnen som värsta fâgelungen (Parina gav sig efter nâgra skedar, inte Lillan).
FAVORIT:¨Âh, sâ enkelt: Sommaren!! Idag är det sommar. Och i och med det favorit tvâ (jag vet, jag väljer ofta mer än en sak pâ allt, älskar att fuska..) att jag bor där jag bor. Jag tyckte sâ innerligt synd om mina kollegor i Uppsala som i torsdags skrev mail att +1 och snö...
KÖP: Picknickingredienser, samt tulpaner. Igen (och först när jag kom hem insâg jag att med lite upputsning eller tillsnyggning sâ fungerar allt mina tvâ buketter frân förra veckan nâgon dag till. Säger ju det: har hittat bästa blomsterhandlarn i ungefär världen).
HUMÖR: Fantastiskt nöjd.
HÄNDELSE (-r): Nu slog det till igen! Värmen! Solen! Men den verkliga händelsen förutom nedan nämnda tur var picknicken. Tack vare turen insâg jag (hur man nu kan inse nâgot sâ uppenbart och som dessutom redan är upplevt förr, alltsâ inte ens en nyhet?) att det bara tar 3 minuter med bil - t-r-e - för att ta sig till parc Balzac. Sagt och gjort: lillan och jag var pâ marknaden under förmiddagen, maken fick order om att köpa baguetter sâ snart butiken var stängd för lunch och infinna sig vid ett namngivet gathörn.
kom hundar sâ drar vi
LÂT: En vänlig grönska... samt Smâ grodorna - bägge med en gemensam nämnare: vilken dâ?!
PLANER: Att bli bättre pâ picknicka. Det kallar jag lunchbreak!
SAKNAD: Dâligt med det idag!
DUMMASTE: Att man inte kan âka pâ smâ utlandsresor precis hela tiden...
SJUKA: Kan man klassa träningsvärk som sjuka sâ mâste jag ju generöst erkänna att jag har fantastiskt ont ungefär precis överallt.
DROG: Ört te. Slurkade just i mig en sâ kallad infusion (blir alltid sâ full i fniss med dessa infusioner; jag vet inget folk som dricker sâ mycket infusions som fransmän, rätta mig om jag har fel, och jag känner mig mellan ekologfancy och gammal tant var gâng jag intar en sâdan efter middagen...). Men gott är det! Denna gâng verveine/menthe. Väldigt gott med reglisse, lakritsrot, ocksâ.
ROLIGASTE: Att se lilla Lillan ta en kvarterskrogsdotter i handen - lilla Parina är en mânad yngre än lillan och de verkar finna varandra bra, sakta men säkert. Eller... Det allra roligaste var förmodligen när Parinas mamma, thailändska, kom ut med en skâl risblandning till Parina som middag. Och lillan fick smaka. Och sen stod där hon stod, rörde sig inte ur fläcken, men öppnade gâng pâ gâng munnen som värsta fâgelungen (Parina gav sig efter nâgra skedar, inte Lillan).
FAVORIT:¨Âh, sâ enkelt: Sommaren!! Idag är det sommar. Och i och med det favorit tvâ (jag vet, jag väljer ofta mer än en sak pâ allt, älskar att fuska..) att jag bor där jag bor. Jag tyckte sâ innerligt synd om mina kollegor i Uppsala som i torsdags skrev mail att +1 och snö...
KÖP: Picknickingredienser, samt tulpaner. Igen (och först när jag kom hem insâg jag att med lite upputsning eller tillsnyggning sâ fungerar allt mina tvâ buketter frân förra veckan nâgon dag till. Säger ju det: har hittat bästa blomsterhandlarn i ungefär världen).
HUMÖR: Fantastiskt nöjd.
I gott sällskap
Tvâ av mina favoritbloggerskor fâr nu sällskap nere till höger av den de bägge tipsat om alldeles nyligen:
Lou Reed i Tweed.
Michel Foucault pâ tâ var helt enkelt för oemotstândlig. Michel Houellebecq i en tomtesäck fâr mig fortsatt att le, tvâ dagar efter upptäckten. För grâ dagar, ja för alla dagar. Bilderna stannar kvar länge.
Lou Reed i Tweed.
Michel Foucault pâ tâ var helt enkelt för oemotstândlig. Michel Houellebecq i en tomtesäck fâr mig fortsatt att le, tvâ dagar efter upptäckten. För grâ dagar, ja för alla dagar. Bilderna stannar kvar länge.
Fallna änglar
...har vi gott om.
Likasâ vingklippta...
i flera former och storlekar.
Vankas gör även vilsegângna tomtebobarn.
om nu nâgon av en händelse skulle vara mer intresserade av dem?
Nejmen!
Vaknade som ett flertal andra mornar med en känsla av ringrostighet. Eller som en fjäril som aldrig flugit men känner att nu är det dags? (För att vara lite positiv, hehe). Hursom, det kliar i knävecken, axlarna vill veckla ut sig, nacken känns stel. Upp! Ut!
Sâ jag började mitt varv.Och sprang mellan träd, buskar och gräsvidder, sâ grönt, sâ grönt, och tänkte precis sâ här var naturen hemma runt skolavslutningarna. En vänlig grönska, inte lângt bort. När man springer där, bland fâgelsângen, ventileras tankarna. En vänlig grönska, fina psalmsânger, fager grönska, örtesängar, vackra ord. Som inte blir sâ mycket när de översätts. Som man mâste växa upp med?
Nyklippt gräs - finns det bättre doft? Inte en människa (jo en, en äldre man som spurtade pâ bra mycket snabbare än undertecknad och vänligt sa hej). Men solen som börjar värma, kylan som ligger kvar i luften, i daggen, men snart kommer försvinna. Tacksamhet och mjölksyra och vad bra det här var. Lite längre bort, pâ en och samma gräsvidd: en häger stolt spatserandes, tre kaniner, samt en skata. Ännu lite längre bort, fem koltrastar som sjöng som bara koltrastar kan. Äppelträd i full blom. Äppelblom? säger man sâ? Kanske vârens vackraste blomma?
Kolonilotter. Finns det ocksâ i Parc Balzac. Mitt ibland dem stod sâ nâgra morgonpigga och pâtade.En liten kille pâ sisâdär nio tio âr hade redan kommit ut med sitt metspö.
Elljusspâr. Kallade man dem hemma. Slingorna genom naturen där man var omgiven av liknande uplevelser. Elljusspâr, känns som ett mäkta fördanat ord.
Tjugotvâ minuter tog det mig, rundan som i bättre form tar runt arton och dâ tom kan bli tvâ. Nu är vi här igen. Bästa, bästa tiden pâ âret. Allt ligger framför oss, har ni tänkt pâ det. I gräset en minut senare, efter magbiten i mitt lilla gympapass - som jag präntade in noggrannt, noggrannt, under mina âr som mer regelbundet träningsfreak - "lyckas du hâlla formen sâpass sâ du tar dig igenom detta genom âren sâ är det ok" - och som fick magmusklerna att bränna, slog mig tanken. Sâhär är kanske livet som bäst. Kropp och själ och nyklippt-gräsdoft. Tänk att man under alla perioder av stillasittande glömmer det. Dom är sâ förjordat enkelt.
Att mina bägge närmsta medmänniskor fortfarande sov när jag var tillbaka gjorde inte morgonstarten sämre. Det där med ensamhet och tystnad kan man inte riktigt fâ nog av.
Nu ska här drickas kaffe!
Kanske är det inte en slump att det finns ett engelskans "spring" och ett svenskans "spring!"?
Je suis allée courir... Jag är och springer - men blir inte borta länge (en första gâng är en första gâng är en första gâng, pâ âret...). Ses!
Jojo. Nu är det dessutom sâ att staden för ett femtontal âr sedan skrev under pâ det formidabla projektet att omvandla ett jätteomrâde med träskmark (Joo. Träskmark! pga älven som rinner alldeles vid sidan av oss), till ett parkomrâde. Parc Balzac. Värre ställen finns att styra sina steg mot, strax efter halv nio en lördagmorgon.
Parc Balzac gav mig när vi kom en stor del av det där som frustrerat mig under mina dryga tio âr i Paris. Luft! Vidd! Vildvuxenhet. Grusgângar. Gräs. Som man dessutom har rätt att beträda.
Nyklippt gräs - finns det bättre doft? Inte en människa (jo en, en äldre man som spurtade pâ bra mycket snabbare än undertecknad och vänligt sa hej). Men solen som börjar värma, kylan som ligger kvar i luften, i daggen, men snart kommer försvinna. Tacksamhet och mjölksyra och vad bra det här var. Lite längre bort, pâ en och samma gräsvidd: en häger stolt spatserandes, tre kaniner, samt en skata. Ännu lite längre bort, fem koltrastar som sjöng som bara koltrastar kan. Äppelträd i full blom. Äppelblom? säger man sâ? Kanske vârens vackraste blomma?
Kolonilotter. Finns det ocksâ i Parc Balzac. Mitt ibland dem stod sâ nâgra morgonpigga och pâtade.En liten kille pâ sisâdär nio tio âr hade redan kommit ut med sitt metspö.
Elljusspâr. Kallade man dem hemma. Slingorna genom naturen där man var omgiven av liknande uplevelser. Elljusspâr, känns som ett mäkta fördanat ord.
Tjugotvâ minuter tog det mig, rundan som i bättre form tar runt arton och dâ tom kan bli tvâ. Nu är vi här igen. Bästa, bästa tiden pâ âret. Allt ligger framför oss, har ni tänkt pâ det. I gräset en minut senare, efter magbiten i mitt lilla gympapass - som jag präntade in noggrannt, noggrannt, under mina âr som mer regelbundet träningsfreak - "lyckas du hâlla formen sâpass sâ du tar dig igenom detta genom âren sâ är det ok" - och som fick magmusklerna att bränna, slog mig tanken. Sâhär är kanske livet som bäst. Kropp och själ och nyklippt-gräsdoft. Tänk att man under alla perioder av stillasittande glömmer det. Dom är sâ förjordat enkelt.
Att mina bägge närmsta medmänniskor fortfarande sov när jag var tillbaka gjorde inte morgonstarten sämre. Det där med ensamhet och tystnad kan man inte riktigt fâ nog av.
Nu ska här drickas kaffe!
vendredi 23 avril 2010
Nancy Huston, uppföljning.
Nu har vi kommit hem. Teatern var välfylld, Nancy pâ gott humör och hon är en hejare pâ att tala inför publik och om det hon skriver. Kanske är hon ibland ännu bättre pâ att tala om det hon skriver eller det som intresserar henne att skriva om än pâ att skriva det, men det är en frâga som inte behöver behandlas här.
Hon talade en del om form. Hur hon numer - efter trettio ârs författarskap - skriver alltmer teaterpjäser. Istället för romaner. Hur hon känner sig mycket friare när hon skriver dem än hon nâgonsin gjort när hon skrivit romaner.
Är ganska övertygad om att hon känner sig lika fri när hon skriver krönikor och essäer som när hon talar (eller tydligen skriver pjäser). Och förmodligen är det vad jag känner av när hon skriver romaner. Att det blir sâ roman-igt.
Precis som jag själv ramlar ner i romanigt-fällan. Sâ snart jag börjar med "hon" eller "han". Som gjort för att krângla till nâgot och det helt i onödan. Härmed vill inte pâ nâgot vis sägas att jag är Nancy Huston bis, lângt frân mig att säga nâgot liknande. Däremot en uppmaning till mig själv och endast mig:
Hâll dig from nu till "jag", pucko!
Hon talade en del om form. Hur hon numer - efter trettio ârs författarskap - skriver alltmer teaterpjäser. Istället för romaner. Hur hon känner sig mycket friare när hon skriver dem än hon nâgonsin gjort när hon skrivit romaner.
Är ganska övertygad om att hon känner sig lika fri när hon skriver krönikor och essäer som när hon talar (eller tydligen skriver pjäser). Och förmodligen är det vad jag känner av när hon skriver romaner. Att det blir sâ roman-igt.
Precis som jag själv ramlar ner i romanigt-fällan. Sâ snart jag börjar med "hon" eller "han". Som gjort för att krângla till nâgot och det helt i onödan. Härmed vill inte pâ nâgot vis sägas att jag är Nancy Huston bis, lângt frân mig att säga nâgot liknande. Däremot en uppmaning till mig själv och endast mig:
Hâll dig from nu till "jag", pucko!
Lyckos oss!
Ikväll fâr vi nämligen nöjet att gâ och lyssna pâ Nancy Huston, kanadensisk författare som skriver pâ bâde modersmâl och franska, sâväl romaner som essäer som noveller (och titta, titta! det finns numer ett svenskt wikipediakapitel, om man nu kan kalla dem kapitel, i hennes ära. Hennes romaner har ännu inte övertygat mig fullt, men hennes essäer är ofta briljanta och hon är dessutom en utmärkt talare.
Hennes Nord Perdu (ung. Jag har tappat Norr, skulle man väl kunna säga pâ svenska?) är en mycket fin text om utlandskap, tvâsprâkighet, kulturbyte. Som var och en borde läsa dâ den dessutom "gâr över" mycket mer än sâ - ett vackert uttryck för förlorandet av uppväxtâren och det identitetstrubbel detta (kan) för(a) med sig. En essä-version av det gör ont när knoppar brister, skulle man kunna kalla det.
Och lyckos oss, dubbelt upp, trippelt upp. Gratis framträdande, tack vare stadens kulturbudget. Det hela klockan 20.30 pâ Stora teatern scen, mitt i smeten, cirkus en minuts gângväg frân oss.
Tack!
(Skall tilläggas för egna minnet att vâra möten genom âren nästintill är komiska. Och mânga. Det senaste var när vi nästan sprang in varandra, pâ tröskeln till Alhambra i Grenada, pâ vâr alldeles underbara Spanienresa för inte alls särskilt längesedan).
Hennes Nord Perdu (ung. Jag har tappat Norr, skulle man väl kunna säga pâ svenska?) är en mycket fin text om utlandskap, tvâsprâkighet, kulturbyte. Som var och en borde läsa dâ den dessutom "gâr över" mycket mer än sâ - ett vackert uttryck för förlorandet av uppväxtâren och det identitetstrubbel detta (kan) för(a) med sig. En essä-version av det gör ont när knoppar brister, skulle man kunna kalla det.
(Skall tilläggas för egna minnet att vâra möten genom âren nästintill är komiska. Och mânga. Det senaste var när vi nästan sprang in varandra, pâ tröskeln till Alhambra i Grenada, pâ vâr alldeles underbara Spanienresa för inte alls särskilt längesedan).
Kort bokenkät
Titel: Gloire, är den franska översatta, Ruhm den tyska originaltiteln
Författare: Daniel Kehlmann
Just nu pâ sidan: 84/176, mitt i novell fem av nio
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Daniel Kehlmann är oerhört talangfylld: smart, humoristiskt, nutida. Hans noveller har som gemensam faktor kändisskap, lite pâ temat "kändis för en dag" (eller lite till) och, utan att nâgonsin bli övertydlig, men istället mäkta elegant, kör han zig-zag mellan personligheter och vinklar som den värste Ingmar Stenmark under sina praktdagar. Novellerna bekräftar det jag redan tyckte om DK efter den första romanen jag läste av honom, Världens mâtt, pâ svenska, och som ni kan läsa mer om här.
Betyg pâ skala 1-5: 4.
Den som inte läst honom än: gör det! Börja med Världens mâtt. Och följ honom. Fâ av vâra nutida nâr den nivân - och dâ skall tilläggas att han har ett helt författarliv framför sig...
Författare: Daniel Kehlmann
Just nu pâ sidan: 84/176, mitt i novell fem av nio
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Daniel Kehlmann är oerhört talangfylld: smart, humoristiskt, nutida. Hans noveller har som gemensam faktor kändisskap, lite pâ temat "kändis för en dag" (eller lite till) och, utan att nâgonsin bli övertydlig, men istället mäkta elegant, kör han zig-zag mellan personligheter och vinklar som den värste Ingmar Stenmark under sina praktdagar. Novellerna bekräftar det jag redan tyckte om DK efter den första romanen jag läste av honom, Världens mâtt, pâ svenska, och som ni kan läsa mer om här.
Betyg pâ skala 1-5: 4.
Den som inte läst honom än: gör det! Börja med Världens mâtt. Och följ honom. Fâ av vâra nutida nâr den nivân - och dâ skall tilläggas att han har ett helt författarliv framför sig...
jeudi 22 avril 2010
Champagne: En bebisfrâga!
För att anspela till rubriken nedan. Eller bebis... - "det är jag ju inte", som hon säkert skulle säga, lillan, om hon bara kunde.Hursom, en femtonmânaders-frâga.
Vi har just kommit hem frân invigningen av stadscentrums nyrenoverade parkering (jojo, det händer saker här i stan, hehe). De trollar fram evenemang pâ evenemang för att visa det roliga och bra med en totalrenoverad stad, dâ alla bara gnäller och säger det var bättre förr och fy för vägarbete (när det bara är att öppna ögonen och se hur fint allt blir, svartnade byggnader är upputsade, traktens tuffeau-sten glänser nästan gyllene i solens sena strâlar...). Och ikväll alltsâ parkeringhusinvigning.
Jättefint! Och dagen till ära en veteranbilsutställning - vi var rörande överens, maken och jag, om att om vi var tvungna att dra hem med en sâ valde vi den mörkblâ jaguaren, superelegant som ju bara mörkblâ jaguarer kan vara, bland de nymâlade parkeringsdäcken och väggarna.
Samt ett litet champagneglas till oss ärade förinbjudna. Som fick lillan att skrika. Fullkomligt vrâla. Okey dâ, smaka en droppe. Meeeeer. Okey dâ, en liten till. Meeeeeeer. Nej. Jooooooo. Nehej, det gâr inte, du kan inte klunka champagne... Joooooooo. "Vill hon ha champagne, sâ liten hon är, tuttinutt". Jaaaaaa.
Ska vi gâ hem kanske? Ja, jag tror det. Hejdâ! (Tyvärr fick jag inte med mig nâgon vare sig kamera eller telefon med kamera i sâ det blir tyvärr varken bilbilder, parkeringsbilder eller champagnebilder. Tänk sâ mycket mer glamoröst det kunde blivit, hoho).
Nu ska här ses pâ Fame! (Apropâ glamour. I'm gonna live forever). Och learn how to fly.
Vi har just kommit hem frân invigningen av stadscentrums nyrenoverade parkering (jojo, det händer saker här i stan, hehe). De trollar fram evenemang pâ evenemang för att visa det roliga och bra med en totalrenoverad stad, dâ alla bara gnäller och säger det var bättre förr och fy för vägarbete (när det bara är att öppna ögonen och se hur fint allt blir, svartnade byggnader är upputsade, traktens tuffeau-sten glänser nästan gyllene i solens sena strâlar...). Och ikväll alltsâ parkeringhusinvigning.
Jättefint! Och dagen till ära en veteranbilsutställning - vi var rörande överens, maken och jag, om att om vi var tvungna att dra hem med en sâ valde vi den mörkblâ jaguaren, superelegant som ju bara mörkblâ jaguarer kan vara, bland de nymâlade parkeringsdäcken och väggarna.
Samt ett litet champagneglas till oss ärade förinbjudna. Som fick lillan att skrika. Fullkomligt vrâla. Okey dâ, smaka en droppe. Meeeeer. Okey dâ, en liten till. Meeeeeeer. Nej. Jooooooo. Nehej, det gâr inte, du kan inte klunka champagne... Joooooooo. "Vill hon ha champagne, sâ liten hon är, tuttinutt". Jaaaaaa.
Ska vi gâ hem kanske? Ja, jag tror det. Hejdâ! (Tyvärr fick jag inte med mig nâgon vare sig kamera eller telefon med kamera i sâ det blir tyvärr varken bilbilder, parkeringsbilder eller champagnebilder. Tänk sâ mycket mer glamoröst det kunde blivit, hoho).
Nu ska här ses pâ Fame! (Apropâ glamour. I'm gonna live forever). Och learn how to fly.
Jordgubbar: en genusfrâga!
DUNS är ett av de barnmärken vi har att erbjuda i vâr fina butik. Nedan mönster, gröngul botten, rosa och röda jordgubbar och annat smâtt och gott, finns sedan nâgra veckor bâde i klänning upp till ca 5 âr, samt body i smâ storlekar, typ nyfödd till 6 mânader. Idag när jag gick och hämtade maken för lunch kom det in en dam som frâgade "om man kunde klä en liten kille i en sân body eller om det bara är för tjejer?". Klart man kan, sa jag, klart man kan, sa maken. Kan man? Upprepade damen, själv skulle hon om det var hon. "För inte är väl jordgubbar exlusivt vikt ât tjejer, va va va?". Vi kom alla fram till att allt slutligen beror pâ mamman och hennes smak (haha, genus, kanske finns fler pappor som klär sina bebisar norröver, här fâ...). Vi kom ocksâ fram till att man dock ocksâ mâste koncentrera sig pâ vad man tycker är roligt och fint att ge bort, annars förlorar ju gâvan om inte halva sitt värde sâ halva sin mening.
Damen gick glatt iväg med sitt paket. "Han kommer bli jättefin i sommar!"
Vad tycker ni? Jordgubbar bara för girls?
mercredi 21 avril 2010
21 april 2002 - som en blixt frân klar himmel
Herreminje. Âtta âr sedan, pâ dagen, som Frankrike upptäckte att Jospin redan var utslagen. Att det skulle bli le Pen mot Chirac, ilskan över att vara tvungna att rösta pâ Jacques även fast man aldrig i hela livet skulle velat. Etc.
Dessa dagar funderar man istället över om Nicolas verkligen varit otrogen mot Carla och Carla mot Nicolas. Det ni, kan man kalla tidsskifte. Pâ âtta âr kan mao mycket hända. Ses 2018.
Dessa dagar funderar man istället över om Nicolas verkligen varit otrogen mot Carla och Carla mot Nicolas. Det ni, kan man kalla tidsskifte. Pâ âtta âr kan mao mycket hända. Ses 2018.
Blonde!
Som zebraslipsen frân öppningsminuterna i Casablanca har jag varit de senaste dagarna, bokstavligen.
(Och för övrigt kan ni hitta en hel blogg med hur jag varit och känt mig de senaste dagarna - jag uppmanar er ack sâ ivrigt att ta er en tur dit sâ snart ni tagit er igenom detta pladdrande inlägg - det är en ganska galen sâdan!)
Om man däremot sedermera tar bort mörka ränder mellan gulare sâdana och bleker de gulare sâdana sâ de börjar likna nâgot lite mer ât det blonda hâllet, ja... Dâ kan det bli till exempel sâ här.
Mindre suddig, mindre zebrig, nöjdare och gladare. Nästintill trallande. Frisörskan var dessutom rörande överens med mig om att företräderskan gjort ett sablans katastrofjobb (och jo, tro sjutton det, en konkurrent är en konkurrent som är en konkurrent! men glad var hennes kund) - och lovade göra allt i sin makt för att rädda âbäket.
Klipp! Sa jag, sâ snart vi försäkrat att blondheten var nâgorlunda försäkrad. Klipp! (...bort eländet nertill, ska tilläggas; vilket var, vi kan kalla det, oräddbart). Och Rosemary's hâr kommer mao allt närmre. Om nâgra dagar kanske jag är inne pâ Rosemary modell 2, vem vet inte, som han sa.
Förutom denna glada nyhet kan jag tala om för intresserade att det âter är dags för serier här i huset. Med darrande händer öppnade jag häromdagen paketet som kom med posten... (ja, ok, jag överdriver nâgot lite, men bara lite...)...
Vild chansning. Bära eller brista. Vild. (Lite som att köpa hem Lilla Huset pâ Prärien, kan tyckas...) En knapp timma senare satt jag där med ett smâfânigt leende pâ läpparna (ocksâ maken som varit myyycket skeptisk var dessutom ganska charmad, vi är lite smânördiga här i familjen) - och jag förstod först dâ.
Hur mycket man bokstavligen levde med dem, allesammans pâ the School of Arts där det gäller att betala för eventuell framgâng med svett och târar, där en gâng för jättelängesen där vi satt i källarvâningens bruna manchestersoffor och längtade oss framât i tiden, tidigt âttiotal. Och jisses vad förälskad jag var i Bruno Martelli. Sâ vacker jag tyckte Lori Singer var, dessutom spelandes cello, kan fattas?, och hur tuff och snygg och modig och bäst pâ allt Coco var (och jag minns hur hjärtans gärna jag skulle velat vara mulatt, precis som Coco). Etc etc. Den ende jag ev. nu blev förvânad över att âterupptäcka var Leroy - som i mina minnen var en jäkel pâ att dansa, men inte lika komplex som han nu tycks mig... Sâg inte dâ blygheten. Och som jag hade velat fâ gâ deras skola, liksom jag alltid längtade efter att fâ ge järnet, som de var tvungna, en vacker dag, nâgonstans, men det skulle visa sig aldrig krävas där jag gick; som jag önskat att fâ ha haft en Schorofsky (stavningen är säkert urusel) att spela piano för, en Sherwood att läsa litteratur tillsammans med. Samt, självklart, Lydia, att dansa för (jag hittade mig sâ smâningom min egen Lydia, och fick mina âr av svett och târar, jojo, fick mig ännu lâângt senare ocksâ inte bara en Sherwood men flera där bland korridorerna och i de enorma amfiteatrarna pâ Sorbonne. Men kanske lite försent enligt mina önskningar...). Hursom. Vad glad jag är att jag växte upp med Fame istället för Idol.
Sedan dess känner jag mig mao som preadolescent, pretonâring, full med drömmar, full med önskningar; det är dessutom vâr (vilket kanske bidrar till bergochdalbansâkandet) - och nu är jag ju inte ens randig längre, knappt heller suddig. Trallandes. (Och dessutom blev ställa in:et ett faktum i morse, vilket liksom blev körsbäret pâ den berömda târtan och som genast firades med ovan nämnda blondhet). Var ska detta sluta?
Blonds have more fun... (than zebras), right?
Than Zebras? Oh yes: Right!
Sâ! Klicka nu vidare! För om ovan nämnda sanning verkligen är en sanning tâl att diskuteras... Zebror sedan oktober 2008. Bara det!
mardi 20 avril 2010
Ställa, ställa in, inte ställa in, ställa till. Inställning.
Vem kunde tro att ett askmoln skulle ställa till med sâ mycket?
För närvarande ställer mina kollegor och jag själv oss frâgan: ska vi ställa in eller inte?
Internationellt möte med massa olika flyg som kan bli inställda men annars är tänkta att flyga in torsdag kväll. Tillbaka flyg om de inte blir inställda är tänkta till fredag kväll.
S(t)älla(n) kommer vi igen ställa oss liknande frâgor under vâr livstid. Har ni tänkt pâ det, mina vänner? Vulkanutbrott!
Det gulligaste är all ilska överallt. Den väller ut som lava ur en rykande vulkan. Som om nâgon kunde râ pâ ett askmoln. "Nâgon borde gjort nâgot". "EU har ställt till det värre än vad som behövdes". "Vem skall stâ för det här?" Jag har ju ändâ guldkort.
Pâ Madrids flygplats trängs arbetslösa för att erbjuda taxi i privatbil, istället för flyg. 1,5 euro kilometern, samt bensin och motorvägskostnad betalas av kunden. 4 i en bil, billigare än de flesta alternativ. Det kallar jag kreativitet.
Själv vore jag inte missnöjd om vi kan ställa in. Att ställa in innebär nämligen ocksâ att ställa in huvudstadsresa för undertecknad. Alltsâ fâ vara kvar pâ hemmaplan längre än räknat. Men schhhh.
Dock kanske den ändâ skulle blivit inställd, resan, pga de envisa tâgstrejkande vi har här i landet - SNCF är inne pâ sin - 13e dag...? Det kallar jag uthâllighet. Inte medmänsklighet eller medborgerlighet. Skulle ocksâ kunna kallas en inställning jag tycker är märklig. Ställa in sig, det är i vart fall det sista de bryr sig om. (Kreativitetsnivâ, inte särskilt hög. Upprepningsnivân däremot väldig).
För närvarande ställer mina kollegor och jag själv oss frâgan: ska vi ställa in eller inte?
Internationellt möte med massa olika flyg som kan bli inställda men annars är tänkta att flyga in torsdag kväll. Tillbaka flyg om de inte blir inställda är tänkta till fredag kväll.
S(t)älla(n) kommer vi igen ställa oss liknande frâgor under vâr livstid. Har ni tänkt pâ det, mina vänner? Vulkanutbrott!
Det gulligaste är all ilska överallt. Den väller ut som lava ur en rykande vulkan. Som om nâgon kunde râ pâ ett askmoln. "Nâgon borde gjort nâgot". "EU har ställt till det värre än vad som behövdes". "Vem skall stâ för det här?" Jag har ju ändâ guldkort.
Pâ Madrids flygplats trängs arbetslösa för att erbjuda taxi i privatbil, istället för flyg. 1,5 euro kilometern, samt bensin och motorvägskostnad betalas av kunden. 4 i en bil, billigare än de flesta alternativ. Det kallar jag kreativitet.
Själv vore jag inte missnöjd om vi kan ställa in. Att ställa in innebär nämligen ocksâ att ställa in huvudstadsresa för undertecknad. Alltsâ fâ vara kvar pâ hemmaplan längre än räknat. Men schhhh.
Dock kanske den ändâ skulle blivit inställd, resan, pga de envisa tâgstrejkande vi har här i landet - SNCF är inne pâ sin - 13e dag...? Det kallar jag uthâllighet. Inte medmänsklighet eller medborgerlighet. Skulle ocksâ kunna kallas en inställning jag tycker är märklig. Ställa in sig, det är i vart fall det sista de bryr sig om. (Kreativitetsnivâ, inte särskilt hög. Upprepningsnivân däremot väldig).
lundi 19 avril 2010
Men vad hjälper det? (Dags att byta till WP? )
Pâ frâgan nedan till tekniskt bloggerkunniga fick jag ikväll Joruns finurliga topptips.
"Jag använder Wordpress till Life de Luxe och där går det jättelätt. Men vad hjälper det?"
Ja inte till mycket, vad gäller en bloggerblogg, det kan vi ju vara överens om, men däremot fâr hon ju mig att fundera. Dags att byta till WP?
Ni som vet? Ni som testat bâda? För- och nackdelar med bâda?
(Enligt vad jag tycker mig intuitivt ha förstâtt bâde utifrân denna kommentar och mängder andra pâ andra ställen sâ gjorde jag fel val redan frân början - är det verkligen sâ att wordpress bâde är bättre pâ mânga sätt, finurligare pâ nästan alla och faktiskt bra mycket snyggare och med fler möjligheter?).
Va? va? va?
"Jag använder Wordpress till Life de Luxe och där går det jättelätt. Men vad hjälper det?"
Ja inte till mycket, vad gäller en bloggerblogg, det kan vi ju vara överens om, men däremot fâr hon ju mig att fundera. Dags att byta till WP?
Ni som vet? Ni som testat bâda? För- och nackdelar med bâda?
(Enligt vad jag tycker mig intuitivt ha förstâtt bâde utifrân denna kommentar och mängder andra pâ andra ställen sâ gjorde jag fel val redan frân början - är det verkligen sâ att wordpress bâde är bättre pâ mânga sätt, finurligare pâ nästan alla och faktiskt bra mycket snyggare och med fler möjligheter?).
Va? va? va?
Dagar som denna borde skjutas
Det finns dagar dâ man vaknar upp och bara är arg. Eller i alla fall med goda anlag tillatt bli det av minsta lilla.
Detta är en sân dag. Dagar som dessa borde skjutas.
MEN. (Inte ä man gammalt söndagsskolebarn för inte, säg. Jesus älskar alla barnen, röd o gul o vit o svart etc, allmänt optimist och inte kan man skjuta nâgra dagar inte och inte kan man, nej livet är till för att osv).
MEN. Dâ är det bara att vända andra kinden till, som han sa, men det är inte sâ bara, svarade jag.
Dock är jag istället gladeligens glad över att ha ramlat över följande:
Charlie. Älskar hennes galghumor. Dagar som denna borde skjutas, säger jag; dagar som denna borde beskrivas, säger hon, och gör det sâ bra sâ jag idag skrattade högt ât ett av hennes praktexempel pâ när hon är som bäst (innan jag âter gick in i svartmolnet - höll pâ att skriva vulkanaskmolnet, men riktigt sâ högt upp svävar jag inte). Nu när jag var inne och kopierade adressen fick jag mig dagens andra leende. Fâ skriver bättre humor än Charlie. Uppskattas vâldsamt.
AMO, som, igen, skriver sâ fint, denna gângen pâ temat "Hej ska vi leka". "Jag har aldrig tillhört något kompisgäng och vissa stunder har jag känt mig ganska ensam, samtidigt har jag inte varit särskilt framåt när det gäller att skapa nya relationer. Dels för att jag har haft fullt upp med mig själv de senaste åren, dels för att jag fastnade i mina egna rädslor". Jojo, det kan man skriva under pâ. Alltid väldigt fullt upp med mig själv. Och oftast trivs jag väldigt gott med det, ja till 99% av tiden. Men sâ ibland smyger 1%-arn pâ en och man ângrar att man oftast är sâ lat. För det är vad det handlar om hos mig, i vart fall. Omotivation och lathet. Främst.
Och frân Amo var snäppet inte längre än ett klick tills jag hamnade hos Tuffast av alla, i mycket pâ grund av, eller snarare tack vare, hein?, en av de bättre inläggsrubrikerna jag läst pâ mycket länge: Starka känslor på grund av löjliga saker. Som man bara borde släppa men det går inte!
Och precis sâ, tänkte jag sekunden därpâ. En vecka, stenirriterad, och scenen eller -rna spelas upp gâng pâ gâng igen, och sen byter vi tankeämne för längre än sâ orkar jag inte vara arg (men fram tills dess osar det).
Ja det var väl ungefär sâ dagen gick. Och inte blir det bättre av att var gâng en spegel susar förbi i ögonvrân sâ... grrr. "Joo dâ, jag tycker i alla fall det ser jättenaturligt ut". Jätte. Zebror är det, naturliga. Jag är ingen zebra. (Obs! 3 dagar av veckan har redan gâtt. Snart, jag lovar, snart. Är det över).
Detta är en sân dag. Dagar som dessa borde skjutas.
MEN. (Inte ä man gammalt söndagsskolebarn för inte, säg. Jesus älskar alla barnen, röd o gul o vit o svart etc, allmänt optimist och inte kan man skjuta nâgra dagar inte och inte kan man, nej livet är till för att osv).
MEN. Dâ är det bara att vända andra kinden till, som han sa, men det är inte sâ bara, svarade jag.
Dock är jag istället gladeligens glad över att ha ramlat över följande:
Charlie. Älskar hennes galghumor. Dagar som denna borde skjutas, säger jag; dagar som denna borde beskrivas, säger hon, och gör det sâ bra sâ jag idag skrattade högt ât ett av hennes praktexempel pâ när hon är som bäst (innan jag âter gick in i svartmolnet - höll pâ att skriva vulkanaskmolnet, men riktigt sâ högt upp svävar jag inte). Nu när jag var inne och kopierade adressen fick jag mig dagens andra leende. Fâ skriver bättre humor än Charlie. Uppskattas vâldsamt.
AMO, som, igen, skriver sâ fint, denna gângen pâ temat "Hej ska vi leka". "Jag har aldrig tillhört något kompisgäng och vissa stunder har jag känt mig ganska ensam, samtidigt har jag inte varit särskilt framåt när det gäller att skapa nya relationer. Dels för att jag har haft fullt upp med mig själv de senaste åren, dels för att jag fastnade i mina egna rädslor". Jojo, det kan man skriva under pâ. Alltid väldigt fullt upp med mig själv. Och oftast trivs jag väldigt gott med det, ja till 99% av tiden. Men sâ ibland smyger 1%-arn pâ en och man ângrar att man oftast är sâ lat. För det är vad det handlar om hos mig, i vart fall. Omotivation och lathet. Främst.
Och frân Amo var snäppet inte längre än ett klick tills jag hamnade hos Tuffast av alla, i mycket pâ grund av, eller snarare tack vare, hein?, en av de bättre inläggsrubrikerna jag läst pâ mycket länge: Starka känslor på grund av löjliga saker. Som man bara borde släppa men det går inte!
Och precis sâ, tänkte jag sekunden därpâ. En vecka, stenirriterad, och scenen eller -rna spelas upp gâng pâ gâng igen, och sen byter vi tankeämne för längre än sâ orkar jag inte vara arg (men fram tills dess osar det).
Ja det var väl ungefär sâ dagen gick. Och inte blir det bättre av att var gâng en spegel susar förbi i ögonvrân sâ... grrr. "Joo dâ, jag tycker i alla fall det ser jättenaturligt ut". Jätte. Zebror är det, naturliga. Jag är ingen zebra. (Obs! 3 dagar av veckan har redan gâtt. Snart, jag lovar, snart. Är det över).
Som pâ tavlan Coin de table de Fantin-Latour
Ja fâ har väl missat fotot, men för dem som ändâ gjort det kommer uppdatering här.
Ett foto med Rimbaud, vuxen, har âterfunnits. Som av ett mirakel. Som av den konstigaste slump. Tvâ forskare ramlade pâ ett foto pâ en brocante - en av de säg fyrtiotusen loppisar som anordnas runtom i landet, âret om, om ofta lite mer antikhandel än loppis, men dock. Det som fângade deras blick pâ just detta foto var skylten "Hôtel de l'Université"; namnet pâ haket där en viss herr Rimbaud spenderade den senare tiden av sitt, mycket okända, liv.
Efter diverse efterforskningar kom de fram till att intuitionen var god. Det är Arthur.
De skriver i fotokommentarerna att "precis som pâ Coin de table de Fantin-Latour (tavlan samlandes poeterna), där han syns vid sidan av Verlaine mfl, ser vi här Rimbaud sittandes vid andra personers sida (…) Hela hans jag tycks protestera mot att ta del i den borgerliga ritualen grupporträtt, men vilken han inte kommer undan. Han koncentrerar sig endast pâ beskâdaren, som tilltalade han honom stumt, utan att vänta sig nâgot svar. Han tittar pâ oss, men har ingenting att säga oss.»
Mânga är de sätt man kan dö i förtid pâ.
Ett foto med Rimbaud, vuxen, har âterfunnits. Som av ett mirakel. Som av den konstigaste slump. Tvâ forskare ramlade pâ ett foto pâ en brocante - en av de säg fyrtiotusen loppisar som anordnas runtom i landet, âret om, om ofta lite mer antikhandel än loppis, men dock. Det som fângade deras blick pâ just detta foto var skylten "Hôtel de l'Université"; namnet pâ haket där en viss herr Rimbaud spenderade den senare tiden av sitt, mycket okända, liv.
Efter diverse efterforskningar kom de fram till att intuitionen var god. Det är Arthur.
De skriver i fotokommentarerna att "precis som pâ Coin de table de Fantin-Latour (tavlan samlandes poeterna), där han syns vid sidan av Verlaine mfl, ser vi här Rimbaud sittandes vid andra personers sida (…) Hela hans jag tycks protestera mot att ta del i den borgerliga ritualen grupporträtt, men vilken han inte kommer undan. Han koncentrerar sig endast pâ beskâdaren, som tilltalade han honom stumt, utan att vänta sig nâgot svar. Han tittar pâ oss, men har ingenting att säga oss.»
Han tittar pâ oss, men har ingenting att säga. Den som läst den ringa korrespondans som Rimbaud lämnade bakom sig hör det dystra ekot frân den tomhet som uttrycks även där. Ingenting att säga oss. Ett stumt tilltal som inte väntar sig nâgot svar.
Mânga är de sätt man kan dö i förtid pâ.
dimanche 18 avril 2010
SOS till tekniskt bloggerkunniga
Finns det ngn möjlighet att, som med spam meddelanden, inte bara radera anonyma kommentarer frân samma avsändare, men "permanent märka dem som ovälkomna"?
(Mao spara tid att ägna ât annat än ta bort casinoinbjudan och liknande).
(Mao spara tid att ägna ât annat än ta bort casinoinbjudan och liknande).
samedi 17 avril 2010
DAGENS olidliga lätthet
VILL HA: Igâr skrev jag "Värme! Den där mirakeldagen gav mersmak och temperaturerna dalade - solen är här, men värmen: var är värmen?" Det är som att man skulle tro att "vill ha" var en önskan... Som slog in! Balkongdörren stâr öppen, klockan är tio i nio och det är sâ man skulle kunna tänka sig en premiärmiddag - pâ balkongen! Sâ vill ha känns... överflödigt!
KLÄDSEL: Svarta jeans, Marimekkotop i svart och vitt (och jo, ja, mycket M. blir det, sâ är det när man är med b.), ballerinaskor med färglada tidningsurklipp pâ - och barfota!
HÄNDELSE (-r): Värmen! Solen! Balkongdörren öppen! Flugorna! Samt eventuellt fönsterputsandet, för det händer ungefär vart tredje âr - solsting?!
LÂT: Take it eeeaaasy, samt hejarklackarna som just kommer ur högtalarna pâ makens dator där matchen närmar sig slut, men fortsatt fâr lillans huvud att skaka i digg.
PLANER: Sommar-. Samt premiärlunch vid en av traktens guingettes imorgon om vädret hâller i sig - uteterasser längs med Loireälven som alltid fâr en att tänka att livet kunde vara mindre rofyllt...
SAKNAD: ro (den som följt denna bloggen lär märka den lätta... lättheten... som drabbat den - men vad gör det, vad gör det...?) ; och â andra sidan, med o-ro-lighet fâr man väldigt mycket gjort... (bla ovan nämnda händelse, samt trehundrafyrtionio klädesplagg vikta).
DUMMASTE: att det inte är enklare att ta ett jättekliv och landa i Värmlands skogar där de som fött mig befinner sig med dem som fött dem, tillsammans med min syster, för helgen.
SJUKA: Kärlekssjuka. Jag är störtkär i min dotter!
DROG: Kaffe... Samt kallt vitt vin. Ett glas stâr halvdrucket vid min sida och det är fantastiskt gott.
ROLIGASTE: eller snarare mest komiska: att mina kollegor fortfarande är fast i Stockholm. Fatta vilken tur att jag för en gângs skull inte varit ute och farit denna vecka...
FAVORIT: Vâren! Samt blomsterhandlaren som stâr i marknadens ytterkant varje lördag med "blommor frân regionen" - tulpaner direkt ur jorden, bla (som purjolök - jordspâr mellan bladen, ni vet) och som stâr sig lääänge och är toppentopp.
KÖP: Blommor- det bästa jag kommit pâ för att motivera mig själv till städning (belöning för mödan, säg), samt en rosmarinplanta av ovan nämnda blomsterhandlare, vilket gör att fisken som stâr i ugnen doftar ljuuuuvligt.
HUMÖR: Fantastiskt nöjd. (Trots ränderna. Men det fâr vi ta itu med en dag med mindre fint väder).
KLÄDSEL: Svarta jeans, Marimekkotop i svart och vitt (och jo, ja, mycket M. blir det, sâ är det när man är med b.), ballerinaskor med färglada tidningsurklipp pâ - och barfota!
HÄNDELSE (-r): Värmen! Solen! Balkongdörren öppen! Flugorna! Samt eventuellt fönsterputsandet, för det händer ungefär vart tredje âr - solsting?!
LÂT: Take it eeeaaasy, samt hejarklackarna som just kommer ur högtalarna pâ makens dator där matchen närmar sig slut, men fortsatt fâr lillans huvud att skaka i digg.
PLANER: Sommar-. Samt premiärlunch vid en av traktens guingettes imorgon om vädret hâller i sig - uteterasser längs med Loireälven som alltid fâr en att tänka att livet kunde vara mindre rofyllt...
SAKNAD: ro (den som följt denna bloggen lär märka den lätta... lättheten... som drabbat den - men vad gör det, vad gör det...?) ; och â andra sidan, med o-ro-lighet fâr man väldigt mycket gjort... (bla ovan nämnda händelse, samt trehundrafyrtionio klädesplagg vikta).
DUMMASTE: att det inte är enklare att ta ett jättekliv och landa i Värmlands skogar där de som fött mig befinner sig med dem som fött dem, tillsammans med min syster, för helgen.
SJUKA: Kärlekssjuka. Jag är störtkär i min dotter!
DROG: Kaffe... Samt kallt vitt vin. Ett glas stâr halvdrucket vid min sida och det är fantastiskt gott.
ROLIGASTE: eller snarare mest komiska: att mina kollegor fortfarande är fast i Stockholm. Fatta vilken tur att jag för en gângs skull inte varit ute och farit denna vecka...
FAVORIT: Vâren! Samt blomsterhandlaren som stâr i marknadens ytterkant varje lördag med "blommor frân regionen" - tulpaner direkt ur jorden, bla (som purjolök - jordspâr mellan bladen, ni vet) och som stâr sig lääänge och är toppentopp.
KÖP: Blommor- det bästa jag kommit pâ för att motivera mig själv till städning (belöning för mödan, säg), samt en rosmarinplanta av ovan nämnda blomsterhandlare, vilket gör att fisken som stâr i ugnen doftar ljuuuuvligt.
HUMÖR: Fantastiskt nöjd. (Trots ränderna. Men det fâr vi ta itu med en dag med mindre fint väder).
Morbid humor, ja tack!
Melodi - en liten moloken och snudden pâ melankolisk tvâtakt
Gäddan Gösta är ute pâ jakt
han vill gärna ha mört till middag
han gäspar o lâtsas sova.
Här kommer mörten Bertil
han simmar och viftar pâ fenan
sen glömmer han bort vad hans mamma har sagt
om hungriga gäddor i vassen.
Vi vet väl hur det gâr
och Bertil är borta for alltid.
I fiskarnas himmel simmar fiskarnas gud
det är säkert nân mört som haft tur.
Apropâ morbida eller lât oss säga uberrealistiska barnsânger.
Jisses vad jag digger James. Zum zum zum zum zum.
Gäddan Gösta är ute pâ jakt
han vill gärna ha mört till middag
han gäspar o lâtsas sova.
Här kommer mörten Bertil
han simmar och viftar pâ fenan
sen glömmer han bort vad hans mamma har sagt
om hungriga gäddor i vassen.
Vi vet väl hur det gâr
och Bertil är borta for alltid.
I fiskarnas himmel simmar fiskarnas gud
det är säkert nân mört som haft tur.
Apropâ morbida eller lât oss säga uberrealistiska barnsânger.
Jisses vad jag digger James. Zum zum zum zum zum.
vendredi 16 avril 2010
Fortsatt suddig eller Rosemary's hâr, del 2
Fortsatt suddig, fast mer blond...
Det är bara att inse. Jag är alla frisörers skräck. Hon den där som aldrig är nöjd därför att hon vet precis hur hon vill ha det och därför inte riktigt tolererar att han eller hon med saxen - och den för stunden totala makten över henne - inte fâr till det precis som hon ville ha det i sitt huvud. Hmf. Vidare en sân där hemsk en som dagen efter kommer tillbaka för att be om att de fixar till det här eller det där lite (eller ocksâ aldrig mer kommer tillbaka, men istället dagen därpâ gâr till en annan so mfâr fixa till det där eller det här, och sâ vidare).
Hursom. Inspirerad. Och därmed blond-are.
Hon: "Fast... Jag gillar inte riktigt att det är sâ där "slingigt" uppe pâ hjässan. Tycker inte det ser naturligt ut".
Hon med saxen: "Joo, det tycker dâ jag att det gör. Tycker till och med det ser jättenaturligt ut, ja det tycker dâ i alla fall jag".
Hon: (Men vad f-n säger du att det ser naturligt ut när det inte alls ser naturligt ut, inte en människa föds med randigt hâr, det är mao bara bluff och bâg - alternativt för att du inte orkar ta i tu med saken - att säga "naturligt" om detta). "Hm. Ja ja. Ja. Det blir kanske bättre imorgon".
Hon med saxen: "Javisst, det kommer bli jättebra".
Hon: (Hmf. Varför i hela fridens namn skulle det bli "bättre imorgon". Lât oss gâ härifrân och ta itu med detta pâ egen hand eller med nâgon annans hand). Hejdâ.
Jag vet, jag vet, det är bara hâr.
(...men jag funderar redan pâ vart jag ska gâ iväg imorgon för att fâ ordning pâ't. Hohohihoha).
HUR GÖR NI???!
Goddagens
VILL HA: Värme! Den där mirakeldagen gav mersmak och temperaturerna dalade - solen är här, men värmen: var är värmen?
KLÄDSEL: Svarta jeans, Marimekkoblus frân förra vâren för att tillkalla vâren... (som fâr mig att tänka pâ barndomens tuschpennslâda och alla dess nyanser och timmar med dem...), ulltofflor för kallt golv frân sommarens Fârö, sedan dess kallade "Bergmantofflorna"
HÄNDELSE: Lite tidigt att tala om dâ det knappt är lunchtid: the händelse ligger kanske och förmodligen framför mig; värt att notera är ev. Lillans grepp om de nya kritorna hon och "fângvakterskan" just kom hem med. Än sâ länge endast använda pâ vita papper - snart kanske vâra vita väggar kanske är dekorerade, vad vet jag, vad vet jag...
LÂT: Joanna Newsons senaste trippelCD (mer om denna kommer sâ snart jag har tid)... Melodierna följer varandra i mitt huvud... Fantastiskt vackert!
PLANER: Att alldeles strax avsluta detta inlägg som inleder min lunchtimma, stänga datorn och söka upp min man för lunchdate!
SAKNAD: ja det vore väl värmen dâ, för i övrigt känner jag mig idag väldigt lyckligt lottad i allmänhet vilket det är ens skyldighet att göra om man ens mâste leta ordentligt i huvudet efter nâgot man saknar.
DUMMASTE: att mina kollegor som i gâr satt fast pâ Arlanda pga vulkanaska idag inte kan ta sig hem för nu är det dags för Parisflygplatserna att stänga ned pga av samma stoff...! Dummaste... för dem. Sâ här, lângt frân dem och icke drabbad, kan jag inte lâta bli att smâfnissa! Det är sâ - absurt, pâ ngt vis. Och kolla här vilka bilder!
SJUKA: Vet ej om man kan anse att "frysa" är sjukt, men hursomhelst.
DROG: Kaffe! Och min 70% choklad som ligger här intill mig och väntar in att jag behöver en liten energikick.
ROLIGASTE: att se jurymedlemmarna för ârets Cannesfestival inta tidningsspalterna och inse att snart kommer en ny vâg dra över oss: Vet du vem vi tycker din man liknar jättemycket...? Say no more...
FAVORIT: Barnflickan. Hon är bäst, ingen protest, "jag köpte med lite kritor"... Gud vad jag uppskattar!
KÖP: inom mycket kort: Lunch!
HUMÖR: Lättad! Efter 3 bauta tillställningar januari, mars och april känns resten av vârens jobbprogram nästan som semester... Nästan, understryker jag, men bara det är inte illa! Och med lättnaden kommer... En känsla av suddighet. Ja, jag känner mig lite sudddig.
ORD: Waff waff! alternativt vulkanaska.
KLÄDSEL: Svarta jeans, Marimekkoblus frân förra vâren för att tillkalla vâren... (som fâr mig att tänka pâ barndomens tuschpennslâda och alla dess nyanser och timmar med dem...), ulltofflor för kallt golv frân sommarens Fârö, sedan dess kallade "Bergmantofflorna"
HÄNDELSE: Lite tidigt att tala om dâ det knappt är lunchtid: the händelse ligger kanske och förmodligen framför mig; värt att notera är ev. Lillans grepp om de nya kritorna hon och "fângvakterskan" just kom hem med. Än sâ länge endast använda pâ vita papper - snart kanske vâra vita väggar kanske är dekorerade, vad vet jag, vad vet jag...
LÂT: Joanna Newsons senaste trippelCD (mer om denna kommer sâ snart jag har tid)... Melodierna följer varandra i mitt huvud... Fantastiskt vackert!
PLANER: Att alldeles strax avsluta detta inlägg som inleder min lunchtimma, stänga datorn och söka upp min man för lunchdate!
SAKNAD: ja det vore väl värmen dâ, för i övrigt känner jag mig idag väldigt lyckligt lottad i allmänhet vilket det är ens skyldighet att göra om man ens mâste leta ordentligt i huvudet efter nâgot man saknar.
DUMMASTE: att mina kollegor som i gâr satt fast pâ Arlanda pga vulkanaska idag inte kan ta sig hem för nu är det dags för Parisflygplatserna att stänga ned pga av samma stoff...! Dummaste... för dem. Sâ här, lângt frân dem och icke drabbad, kan jag inte lâta bli att smâfnissa! Det är sâ - absurt, pâ ngt vis. Och kolla här vilka bilder!
SJUKA: Vet ej om man kan anse att "frysa" är sjukt, men hursomhelst.
DROG: Kaffe! Och min 70% choklad som ligger här intill mig och väntar in att jag behöver en liten energikick.
ROLIGASTE: att se jurymedlemmarna för ârets Cannesfestival inta tidningsspalterna och inse att snart kommer en ny vâg dra över oss: Vet du vem vi tycker din man liknar jättemycket...? Say no more...
FAVORIT: Barnflickan. Hon är bäst, ingen protest, "jag köpte med lite kritor"... Gud vad jag uppskattar!
KÖP: inom mycket kort: Lunch!
HUMÖR: Lättad! Efter 3 bauta tillställningar januari, mars och april känns resten av vârens jobbprogram nästan som semester... Nästan, understryker jag, men bara det är inte illa! Och med lättnaden kommer... En känsla av suddighet. Ja, jag känner mig lite sudddig.
ORD: Waff waff! alternativt vulkanaska.
jeudi 15 avril 2010
Heja Bertrand!
Eller Notre Dame de Paris, som han ocksâ kallas av somliga. Nu har han gjort det igen: kommit med en toppidé.
Efter velib' - Paris lânecyklar - som kom som en naturlig följd till alla de cykel/buss/taxi-banor han till mângas förtret fick igenom när han tillträdde, efter ett mycket intressant framtida restorationsprojekt av Hallarna, sâ är det nu dags för honom att ta itu med les voies berges. Idén är även här baserad pâ det till synes enkla men mycket komplicerade fâ-bort-sâ-mânga-bilar-som-möjligt-konceptet.
Sâ här kan det komma att se ut sâ smâningom:
Efter velib' - Paris lânecyklar - som kom som en naturlig följd till alla de cykel/buss/taxi-banor han till mângas förtret fick igenom när han tillträdde, efter ett mycket intressant framtida restorationsprojekt av Hallarna, sâ är det nu dags för honom att ta itu med les voies berges. Idén är även här baserad pâ det till synes enkla men mycket komplicerade fâ-bort-sâ-mânga-bilar-som-möjligt-konceptet.
Sâ här kan det komma att se ut sâ smâningom:
Illustration - Borgmästeriet i Paris.
Jag gillar Bertrand och hans stadsvision!
Dags för grundlig reform?
Eller "mycket ska man höra innan öronen ramlar av", som min gamla mormor sa. När Vatikanens nummer 2 för att försvara katolska kyrkans celibatkrav gâr ut med att det finns samband mellan homosexualitet och pedofili, eller ännu värre: att pedofili främst är nâgot som rör homosexuella, dâ kan man tycka att det är dags att se över sina grundlagar - och för omvärlden att ställa sig frâgan hur mycket man ska acceptera frân en Europeisk stat.
"Mânga är de psykologer, psykatriker, som bevisat att det inte finns nâgot samband mellan celibat och pedofili, men mânga andra har däremot bevisat, och sagt till mig nyligen, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili".
Hu. Det glider utför... och utför.
"Mânga är de psykologer, psykatriker, som bevisat att det inte finns nâgot samband mellan celibat och pedofili, men mânga andra har däremot bevisat, och sagt till mig nyligen, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili".
Hu. Det glider utför... och utför.
mercredi 14 avril 2010
Bloggtips - Anna Winberg
Detta är en blogg som ofta gör mig pâ gott humör.
Vilket ju vore mäkta ogeneröst att inte dela med sig av!
Rappa texter, fina foton, snygga illustrationer, ofta mycket läsvärt och med ett stänk av humor jag uppskattar väldigt.
(Ni kommer fö from ikväll finna den här, pâ höger sida, i länklistan).
Vilket ju vore mäkta ogeneröst att inte dela med sig av!
(Ni kommer fö from ikväll finna den här, pâ höger sida, i länklistan).
Bara ett steg skiljer genialisk frân löjlig...
...sa Napoleon. Och bara ett -f skiljer wouaaaaah och waff, sa lillan.
Säger lillan. Femtioelva ggr om dagen.
Just nu vaknar hon pâ mornarna och säger, i det att hon yrvaket slâr upp ögonen, waff waff, alternativt voff voff.
Mellan Barbabapa och waff waff skiljer inte sâ mycket, den ena finns bara i böcker, den andra (=hunden eller hundarna) finns lite överallt och skall klappas. Efter att ha närmat sig, med ett andlöst beundrande "wouhaaaah...".
Bara ett steg skiljer genialisk frân löjlig, var det, säger lillan (och skiter fullständigt om Babapapa och waff waff är det enda hon kan säga) och även hennes mor som glatt genialiskt löjligt noterar.
Dags att gâ och förkovra sig via en bok. Godkväll!
Säger lillan. Femtioelva ggr om dagen.
Just nu vaknar hon pâ mornarna och säger, i det att hon yrvaket slâr upp ögonen, waff waff, alternativt voff voff.
Mellan Barbabapa och waff waff skiljer inte sâ mycket, den ena finns bara i böcker, den andra (=hunden eller hundarna) finns lite överallt och skall klappas. Efter att ha närmat sig, med ett andlöst beundrande "wouhaaaah...".
Bara ett steg skiljer genialisk frân löjlig, var det, säger lillan (och skiter fullständigt om Babapapa och waff waff är det enda hon kan säga) och även hennes mor som glatt genialiskt löjligt noterar.
Dags att gâ och förkovra sig via en bok. Godkväll!
Efterlysning, pâ temat - "vad bidde det dâ?"
Jorun ställde frâgan om klänningen som blir till kortare klänning som förmodligen sâ smâningom blir till linne..., och eftersom den frâgan väldigt ofta kommer när klänningen kommer ut i dagen svarar jag här:
Tyvärr har jag inga att sälja och ännu mer tyvärr är det inte jag som sytt den (det är Stig Lindbergs vackra tyg som mânga säkert känner igen, med bandkant i rött, och SÂ svârt bör det inte vara!) - jag ramlade som gravid pâ den pâ Tradera där en annan mycket händigare kvinna hade den till salu, kanske fler har/har haft samma tur.
Och OM fler haft liknande tur - eftersom även jag ofta tänker att vi borde ha sâdana till försäljning tar jag tacksamt emot tips och kontaktuppgifter till kvinnan ifrâga!
Tyvärr har jag inga att sälja och ännu mer tyvärr är det inte jag som sytt den (det är Stig Lindbergs vackra tyg som mânga säkert känner igen, med bandkant i rött, och SÂ svârt bör det inte vara!) - jag ramlade som gravid pâ den pâ Tradera där en annan mycket händigare kvinna hade den till salu, kanske fler har/har haft samma tur.
Och OM fler haft liknande tur - eftersom även jag ofta tänker att vi borde ha sâdana till försäljning tar jag tacksamt emot tips och kontaktuppgifter till kvinnan ifrâga!
Hon och han och Dödens komposition
Hon: Det kanske är dags att slänga den här nu kanske (börjar sopa ihop blombladen med underarmen).
Han: Asch. Den kan ju alltid stâ där ett tag till, som ett stilleben att vakna till... typ "dödens komposition".
Hon: Why not. (slutar sopa ihop blombladen med underarmen).
Han: Asch. Den kan ju alltid stâ där ett tag till, som ett stilleben att vakna till... typ "dödens komposition".
Hon: Why not. (slutar sopa ihop blombladen med underarmen).
mardi 13 avril 2010
Träningsbehov konstaterat tack vare morot
Ikväll har jag fâtt beviset pâ att det, som sâ ofta när det vâras, är dags att ta itu med sig själv och kroppen.
Efter 4 rivna moroter hade jag ont i armen. Hrm.
Efter 4 rivna moroter hade jag ont i armen. Hrm.
Hur ekologiska är ni?
En vän till en vän som blev bjuden pâ lamm enligt tidigare nämnda lammsteksrecept gav förstnämnda vännen komplimanger för mâltiden, men kommenterade att det ju däremot inte är värst ekologiskt, sju timmar i ugnen, eller rättare sagt ugnen pâ i sju timmar.
Hm. Tänkte jag. Sâ lângt har jag aldrig tänkt - och har faktiskt inte lust att tänka pâ det heller!
Och det slog mig: hur mânga tänker faktiskt sâ lângt? Gör ni? Räck upp en hand?
(Och bara för att vara den som är den - här kommer receptet!
- en lammstek
- en järngryta
1. Stek steken runtom i järngrytan (ganska rejält, den ska fâ färg runtom)
2. Lägg i 5 vitlöksklyftor (med skal pâ)
3. Lägg i 2 matskedar kryddblandning "4 épices Ducros" (och för dem som ej kan det: blanda kanel, kryddnejlika, muscot och ingefära).
4. Häll över 1 l (eller en flaska) Monbazillac-vin (sött vitt vin frân sydvästra Frankrike)
5. Lägg pâ locket och ställ in i 120°-ig ugn, i sju timmar.
6. Ta ur steken.
7. Sätt grytan pâ het platta och ha i tvâ matskedar kalvfond, rör, rör och rör tills sâsen tjocknar.
Smaklig mâltid! (och för enkelhetstips: servera till detta potatisklyftor som fâtt steka i form i ugnen 25 min i hetare värme - medans steken kan stâ i grytan och vänta in punkt 6 som ni tar tag i när potatisarna är klara)).
Hm. Tänkte jag. Sâ lângt har jag aldrig tänkt - och har faktiskt inte lust att tänka pâ det heller!
Och det slog mig: hur mânga tänker faktiskt sâ lângt? Gör ni? Räck upp en hand?
(Och bara för att vara den som är den - här kommer receptet!
- en lammstek
- en järngryta
1. Stek steken runtom i järngrytan (ganska rejält, den ska fâ färg runtom)
2. Lägg i 5 vitlöksklyftor (med skal pâ)
3. Lägg i 2 matskedar kryddblandning "4 épices Ducros" (och för dem som ej kan det: blanda kanel, kryddnejlika, muscot och ingefära).
4. Häll över 1 l (eller en flaska) Monbazillac-vin (sött vitt vin frân sydvästra Frankrike)
5. Lägg pâ locket och ställ in i 120°-ig ugn, i sju timmar.
6. Ta ur steken.
7. Sätt grytan pâ het platta och ha i tvâ matskedar kalvfond, rör, rör och rör tills sâsen tjocknar.
Smaklig mâltid! (och för enkelhetstips: servera till detta potatisklyftor som fâtt steka i form i ugnen 25 min i hetare värme - medans steken kan stâ i grytan och vänta in punkt 6 som ni tar tag i när potatisarna är klara)).
Livet som butiksinnehaverska, del 1
Prima Julgransljus nummer 151, s'il vous plaît
Dagens möte, helt klart, var en vithârig man, med lika vitt skägg, som kom förbi här alldeles nyss där jag i slutet pâ eftermiddagen sitter och gör rätt för min titel som femtioprocentig butiksinnehaverska (vilket händer nästintill aldrig, förutom i form av inköp).
Han förklarade för mig att han inga ljus hade kvar, och "jag tänkte att ni kanske har Liljeholmens fantastiska stearinljus?" Här är referensen, tillade han, och stack till mig tvâ smâ kartongbitar utklippta ur gamla Liljeholmspaket, pâ vilkas baksida det stod Prima Julgransljus, n° 151 med snirklig handstil.
Med förvânansvärt svensksnirklig handstil, tänkte jag för mig själv. Hm, sa jag och vred och vände pâ bitarna. Nej, det har vi faktiskt inte..., men däremot kan jag höra mig för om vi inte kan fâ osv.
Det visade sig att frun till mannen i frâga, i dryga sjuttioârsâldern gissningsvis, varit svensk. En riktig stadsbo, var hon, hon finns inte längre, jag är änkeman, däremot trivdes hon aldrig riktigt pâ landet, vet ni. Jag älskar Sverige, svenskarna - ja svenskorna. Var är ni ifrân, jasâ jaha. Min fru var frân Stockholm. Hm... Ja tänk. Femtio âr var vi gifta. Där ströp sig hans röst och ögonen fuktades.
Mina med och här sitter jag nu och letar julgransljus sâ det ryker om datortangenterna.
Dagens möte, helt klart, var en vithârig man, med lika vitt skägg, som kom förbi här alldeles nyss där jag i slutet pâ eftermiddagen sitter och gör rätt för min titel som femtioprocentig butiksinnehaverska (vilket händer nästintill aldrig, förutom i form av inköp).
Utsikt frân där jag sitter sâ ni kan tänka er in i resten...
Med förvânansvärt svensksnirklig handstil, tänkte jag för mig själv. Hm, sa jag och vred och vände pâ bitarna. Nej, det har vi faktiskt inte..., men däremot kan jag höra mig för om vi inte kan fâ osv.
Det visade sig att frun till mannen i frâga, i dryga sjuttioârsâldern gissningsvis, varit svensk. En riktig stadsbo, var hon, hon finns inte längre, jag är änkeman, däremot trivdes hon aldrig riktigt pâ landet, vet ni. Jag älskar Sverige, svenskarna - ja svenskorna. Var är ni ifrân, jasâ jaha. Min fru var frân Stockholm. Hm... Ja tänk. Femtio âr var vi gifta. Där ströp sig hans röst och ögonen fuktades.
Mina med och här sitter jag nu och letar julgransljus sâ det ryker om datortangenterna.
Kort bokenkät
...eller "Franny and Zooey, del 2". (Och jisses säger jag, 30 mars inköptes boken, dock inleddes läsningen nâgot senare...).
Titel: Franny and Zooey (hrm, Franny et Zooey, jag läser den pâ franska dâ det var vad som lättast fanns till hands just dâ).
Författare: J.D. Salinger
Just nu pâ sidan: 153/255 - även fast man kanske borde skriva: Franny, utläst, Zooey börjar pâ sidan 63, slutar pâ 255 och jag är pâ 153... för att vara initiala idéen trogen. (JDS skrev den som tvâ skilda noveller för the New Yorker, även om de senare getts ut som ett verk).
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): I like! Verkligen. (1) Snygg text, skrevs det om pâ Wtosiotl-bloggen - och i kommentarerna gick diskussionen om man skulle vâga läsa om den; jag tror: ja, absolut. Det var tvâ meningar. Tredje: I mitt "inköpsinlägg" skrev jag att den kändes "Manhattan-snygg", vilket var en absolut gissning, men nâgonstans var intuitionen god: en lätt ironi, lik Nabokovs när han är som bäst (om man ny kan kalla honom New Yorkig kan väl diskuteras, men jag tycker faktiskt det - och kanske är det Mrs Glass' papiljotter som fâr mig att tänka pâ Lolitas bubbelgumsmamma och därför pâ en av de böker jag läst som lämnat kvar mest i mig: Ada or Ardor), men bara lätt, det tar aldrig över occh allvaret tränger igenom - samt att JDS har ett sjutusans sinne för uttryck. Dvs meningar man kan notera och använda nästintill som ordsprâk.
Betyg pâ skala 1-5: en stark 4:a och ger stor lust att läsa mer av JDS (stoor lucka i min litteraturkultur).
Titel: Franny and Zooey (hrm, Franny et Zooey, jag läser den pâ franska dâ det var vad som lättast fanns till hands just dâ).
Författare: J.D. Salinger
Just nu pâ sidan: 153/255 - även fast man kanske borde skriva: Franny, utläst, Zooey börjar pâ sidan 63, slutar pâ 255 och jag är pâ 153... för att vara initiala idéen trogen. (JDS skrev den som tvâ skilda noveller för the New Yorker, även om de senare getts ut som ett verk).
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): I like! Verkligen. (1) Snygg text, skrevs det om pâ Wtosiotl-bloggen - och i kommentarerna gick diskussionen om man skulle vâga läsa om den; jag tror: ja, absolut. Det var tvâ meningar. Tredje: I mitt "inköpsinlägg" skrev jag att den kändes "Manhattan-snygg", vilket var en absolut gissning, men nâgonstans var intuitionen god: en lätt ironi, lik Nabokovs när han är som bäst (om man ny kan kalla honom New Yorkig kan väl diskuteras, men jag tycker faktiskt det - och kanske är det Mrs Glass' papiljotter som fâr mig att tänka pâ Lolitas bubbelgumsmamma och därför pâ en av de böker jag läst som lämnat kvar mest i mig: Ada or Ardor), men bara lätt, det tar aldrig över occh allvaret tränger igenom - samt att JDS har ett sjutusans sinne för uttryck. Dvs meningar man kan notera och använda nästintill som ordsprâk.
Betyg pâ skala 1-5: en stark 4:a och ger stor lust att läsa mer av JDS (stoor lucka i min litteraturkultur).
lundi 12 avril 2010
Minnesanteckning till mig själv
Under denna veckas bortvaro fick jag ett av de finaste telefonsamtal nâgonsin. Mitt under ett symposium - samtal hemifrân. Viktigt? sms:ade jag. Inget urgent; mest F som vill prata. Jag gick ut, ringde upp; enda möjligheten pâ det dygnet. Mycket riktigt. Sâ snart jag sagt "hej", ett helt virrvarr av ljud. Sâ mânga syllaber, sâ mânga tankar, sâ mycket sagt utan ett endaste ord. Bara för att ha hört min röst. Sâ mycket koncentration för att förstâ vad som sas, när det var min tur att prata. Jag blev sâ rörd.
Voulez-vous coucher avec moi, ce soir ?
Efter en knapp vecka "bortom nyheter och världen" kan man väl kalla det kommer jag tillbaka till verkligheten, världen och dess nyheter. I Frankrike är de som skapar mest debatt just nu att Benjamin Biolay (popstar och lâtskrivare) tros ha sexuella eskapader med presidentens fru Carla, medans presidenten själv tros vältra i sänghalmen med en av sina yngsta och vackraste medarbetare.
Ouhhh. What a wonderful world.
Ouhhh. What a wonderful world.
Hemkomst och hav
Jag behovde inte hata SNCF mer an nodvandigt just denna vecka. Jag kom iväg, frân onsdag till söndag, nu är jag hemma igen.
Dualitet 1. En av mina motsättningar: jag avskyr att fara ivag och vara borta, men älskar omväxlingen det innebär att inte alltid vara hemma. Dock gâr det ju ej att fâ det ena utan det andra, right. Väl vetandes detta kan jag ändâ lika mycket som jag uppskattar att vara mitt i den turbulens av aktivitet och människor mitt jobb ibland innebär älska att lämna världen bakom mig och ägna mig ât total världsfrânvändhet. Och dâ det inombords behovet inte alltid sammanstrâlar med omvärldens krav eller möjligheter uppstâr lidande.
Eller för att omformulera samma sak: min själ har lika delar behov av stillastâende som av mobilitet. Lik ett träd(s behov), ena stunden, för att nästa vara den som vill kapa varje tillstymmelse till rot. Hm.
Söndag eftermiddag sâ snart jag kom av tâget tog vi sâ bilen och âkte till havet, kom inte tillbaks förräns nu.
Det gjorde sâ gott.
Sâ gott att Lillan knappt orkade sova och absolut inte i den babysäng hotellet sâ vänligt lânat ut, men i den vanliga extra sängen, intill vâr - och med huvudet sâ nära att hon med örat kunde kontrollera att min andning fanns kvar där intill hennes.
För led hon, denna där, viskade hon, sâ vet man ju nämligen aldrig. Man kan blunda en kväll och sen försvinner hon en halv evighet.
Nya röda sunglasses inköpta i Quiberon för att matcha den för dagen röda kappan, dâ de bägge andra paren är rosa alternativt lila och omatchandes. (Skoja bara, dels älskar jag blandningarna rosa/rött, lila/rött, dels är förklaringen ack sâ mycket enklare: bägge glömdes helt enkelt som sâ ofta kvar hemma...).
Dualitet 1. En av mina motsättningar: jag avskyr att fara ivag och vara borta, men älskar omväxlingen det innebär att inte alltid vara hemma. Dock gâr det ju ej att fâ det ena utan det andra, right. Väl vetandes detta kan jag ändâ lika mycket som jag uppskattar att vara mitt i den turbulens av aktivitet och människor mitt jobb ibland innebär älska att lämna världen bakom mig och ägna mig ât total världsfrânvändhet. Och dâ det inombords behovet inte alltid sammanstrâlar med omvärldens krav eller möjligheter uppstâr lidande.
Eller för att omformulera samma sak: min själ har lika delar behov av stillastâende som av mobilitet. Lik ett träd(s behov), ena stunden, för att nästa vara den som vill kapa varje tillstymmelse till rot. Hm.
Söndag eftermiddag sâ snart jag kom av tâget tog vi sâ bilen och âkte till havet, kom inte tillbaks förräns nu.
Det gjorde sâ gott.
Sâ gott att Lillan knappt orkade sova och absolut inte i den babysäng hotellet sâ vänligt lânat ut, men i den vanliga extra sängen, intill vâr - och med huvudet sâ nära att hon med örat kunde kontrollera att min andning fanns kvar där intill hennes.
För led hon, denna där, viskade hon, sâ vet man ju nämligen aldrig. Man kan blunda en kväll och sen försvinner hon en halv evighet.
Le Golf de Morbihan är för övrigt en av de vackraste platser som finns pâ denna jord.
Nya röda sunglasses inköpta i Quiberon för att matcha den för dagen röda kappan, dâ de bägge andra paren är rosa alternativt lila och omatchandes. (Skoja bara, dels älskar jag blandningarna rosa/rött, lila/rött, dels är förklaringen ack sâ mycket enklare: bägge glömdes helt enkelt som sâ ofta kvar hemma...).
mardi 6 avril 2010
Statistik för nybörjare
Kunde varit titeln pâ en dansk dogma film, men istället är det titeln pâ detta inlägg.
73 kategorier, mina vänner, s-j-u-t-t-i-o-t-r-e, har hon hunnit fâ till, den där fransyskan (som inte ens är en!), borde hon inte ta och rensa upp ganska rejält i den där listan?
Jo.
73 kategorier, mina vänner, s-j-u-t-t-i-o-t-r-e, har hon hunnit fâ till, den där fransyskan (som inte ens är en!), borde hon inte ta och rensa upp ganska rejält i den där listan?
Jo.
...men jag älskar resten
Kvällspromenad, klockan 19.30.
Jo det är sant. Nästan 20 grader varmt, bara sâ, en ren, skär, fantastisk överraskning.
Det sa pang nânstans strax före lunchtid - första riktiga vârdagen liknade med ens rena sommar-.
Lunchen intogs i form av korsiska specialiteter, pâ en utomhusservering.
Är det alldeles säkert - mâste man verkligen gâ hem eller är man inte egentligen skyldig att vara kvar lite, lite till när det är sâ fint ute?
Anteckning till mig själv:
- Det har blivit mycket Lillan det senaste, hörru. Det här inlägget skulle ju tom kunnat heta "Lillans kvällspromenad".
- Jo jag vet, jag vet, men det är ju till för det med, en blogg.
- Vaddâ till för?
- Ja - att fylla med det man vill fylla den med.
- Jo det är väl klart.
- Och dessutom praktiskt. Pâ sâ vis vet vi var vi har'na!
- Sant.
- Och förresten...
- Ja.
- Det hade tom kunnat heta "Lillans kattresa", eftersom vi pâ vägen fick frâgan: "Har hon en katt"? och jag svarade: "Nej. Men hon har haft. Men den finns inte längre". Mitt i blev jag osäker pâ om hon som frâgade var tillräckligt stor för att ens ha fâtt förklarat för sig konceptet döden sâ jag satte stopp där.
Vad som i övrigt är bra, men det är däremot en allmängiltig sanning, här som där, där som här: en lâng klänning blir lite senare en kortare klänning blir senare en kortklänning och sist en blus. Ovan bilder är en del av bildbeviset pâ detta.
lundi 5 avril 2010
UnderlandsAlice gör under där inunder
I eftermiddags var jag och sâg Alice i underlandet.
Till saken hör att jag är en av de fâ som hittills inte är ett Tim Burton fan; jag gick mao de tvâ minuterna till biografen med mycket smâ förväntningar. Jag tycker han varit överskattad, lite ihâlig, lite gratis och grimaschig.
Men âh vad det gör gott i själen att under nästan tvâ timmar höra: Allt gâr.
Gâ din egen väg. Drömvärld är bättre än enbart förnuft.
Tänk omöjliga tankar. Var stolt över allt konstigt du är.
Man behöver in emellan ât bli pâmind om det och det gör gott i ett lammahjärta. TB lyckades här - kanske historien var i perfekt ekvation med hans funderingar? (Inte sällan misslyckas man mellan egna funderingar och intrig, inte sant, hrm).
Detta med 3D är dessutom inte bara "en grej"; i en sân här film är det helt befogat.
Sen att unga Alice dessutom är en tjej som drar iväg mot nya horisonter, det är ju bara ett plus för salongen!
(Och, förresten: Ja! Lammet blev Toppgott).
Till saken hör att jag är en av de fâ som hittills inte är ett Tim Burton fan; jag gick mao de tvâ minuterna till biografen med mycket smâ förväntningar. Jag tycker han varit överskattad, lite ihâlig, lite gratis och grimaschig.
Men âh vad det gör gott i själen att under nästan tvâ timmar höra: Allt gâr.
Gâ din egen väg. Drömvärld är bättre än enbart förnuft.
Tänk omöjliga tankar. Var stolt över allt konstigt du är.
Man behöver in emellan ât bli pâmind om det och det gör gott i ett lammahjärta. TB lyckades här - kanske historien var i perfekt ekvation med hans funderingar? (Inte sällan misslyckas man mellan egna funderingar och intrig, inte sant, hrm).
Detta med 3D är dessutom inte bara "en grej"; i en sân här film är det helt befogat.
Sen att unga Alice dessutom är en tjej som drar iväg mot nya horisonter, det är ju bara ett plus för salongen!
(Och, förresten: Ja! Lammet blev Toppgott).
Rosemary's hâr
Har just sett Rosemary's baby och den var bra och - konstig. Skrämmande tills alltför märklig?
Hursom. En sak som i alla fall är helt klar är att den ger en vansinnig lust att slita tag i närmsta sax, samt (eller kanske snarare) springa till närmsta frisör för att be om: lite ljusare, tack.
Sâhär:
Men en page tycks aldrig bli lika bra i verkligheten, (eller sâ är det en massa fönande och borstande som krävs och som undertecknad ej orkar med).
Mindre fönande om vi säger sâ. Men ocksâ bra mycket mer utmanande. (För att vâga vâga, skall tilläggas).
För övrigt kan tilläggas att det inte bara är Farrows hâr som tycks râgblont, solgult. Hela filmen gâr i gult, mättat gult. Gult tills man har lust att spy eller i vart fall öppna fönstret.
Hursom. En sak som i alla fall är helt klar är att den ger en vansinnig lust att slita tag i närmsta sax, samt (eller kanske snarare) springa till närmsta frisör för att be om: lite ljusare, tack.
Sâhär:
Mindre fönande om vi säger sâ. Men ocksâ bra mycket mer utmanande. (För att vâga vâga, skall tilläggas).
För övrigt kan tilläggas att det inte bara är Farrows hâr som tycks râgblont, solgult. Hela filmen gâr i gult, mättat gult. Gult tills man har lust att spy eller i vart fall öppna fönstret.
Inscription à :
Articles (Atom)