- Pastasuget kommer âter. Släng er i väggen alla sallader: ett snabbt pastakok, en gul lök, en burk krossade tomater, vitlök, salt och peppar och örtkryddor, en näve riven ost pâ det och - vips var man varm-are igen!
- Och med pastan, rödvinslusten - helt plötsligt vill man hellre korka upp en flaska rött än vitt, det mâste ju bero pâ nalkande kyla?
- "Du... kan du gâ in och hämta extratäcket hos lillan (du är mindre klumpig än jag), jag tror jag lägger mig pâ soffan". Dvs: snuvorna är här, det medföljande lätta snarkandet som gör mig galen - och det är bara till att inse: jag har världens bäste livskompanjon som därmed frivilligt erbjuder sig att lämna sovrummets trygga värld för att lägga sig ute pâ (den dock ganska konfortabla) soffan. Tack! säger jag - samt, ja!, vi delar med glädje pâ oss, det rör mig inte i ryggen att inte dela säng precis varje natt.
- Gratänglust ocksâ förresten, inte bara pasta - rotsaksgratäng, det blev en första, visserligen bara en: potatis, med purjo, skinka, vitlök och grädde igâr kväll. Ugn är underskattat (läs underanvänt).
- Den redan uttjatade nackspärren.
Ja, det var väl ungefär det. (3 av fem mat och dryck, haha). Det, samt filmlängtan, förstâs. Extra mycket filmlängtan. I höst har vi lovat varandra lördagsrutin i form av barnvakt, en snabb sväng till italienaren (ja! en äkta sâdan, med en grâhârig man som vägrar hälsa pâ nâgot annat sätt än "Bonna sera", när man kliver över tröskeln), och sedan film.
Innan lillan svarade min syster själv innan jag hann pâ frâgan hon alltsom oftast ställde närhelst vi talade i telefon "vad ska ni göra ikväll dâ? se en film, kanske?!". En i veckan är mao ej för mycket ocksâ efter lillan.
Efter närmare eftertanke. Vilken tur för er att jag fortfarande inte lyckas fâ upp ett jäklans foto sedan den oannonserade uppgraderingen av bloggeruppladdningsfunktionen (som alltsâ bara tycks drabbat mig, men som drabbat mig rejält). Snuviga näsor är verkligen inte det vackraste.
jeudi 30 septembre 2010
Dagsordning
- tidig telefonkonferens
- väcka lillan och allt i och med det
- jobb, jobb, jobb
- lunch med snabba vârbeställningar av barnkläder och juleljus
- postande av olika dokument
- tvâ nya telefonkonferenser
- jobb, jobb, jobb
- host host host
Tiden är knapp. Tiden gâr fort. Jag har hunnit med hälften av vad jag skulle, även om kvällen finns kvar. Jäklar vilken blandning. Salig blandning. Men ingen Decontractyl och därmed fortsatt nackspärr. Och däremellan kommer fasta.
(Nackspärr är en lindring och nyttig pâminnelse om vad underbart och enbart enkelt livet är när man är helt frisk).
- väcka lillan och allt i och med det
- jobb, jobb, jobb
- lunch med snabba vârbeställningar av barnkläder och juleljus
- postande av olika dokument
- tvâ nya telefonkonferenser
- jobb, jobb, jobb
- host host host
Tiden är knapp. Tiden gâr fort. Jag har hunnit med hälften av vad jag skulle, även om kvällen finns kvar. Jäklar vilken blandning. Salig blandning. Men ingen Decontractyl och därmed fortsatt nackspärr. Och däremellan kommer fasta.
(Nackspärr är en lindring och nyttig pâminnelse om vad underbart och enbart enkelt livet är när man är helt frisk).
mercredi 29 septembre 2010
Spänn av!
Argggh. Jag hade beslutat mig, högtidligt lovat mig, att i höst skulle ingen stress släppas in.
Tji fick jag, imorse vaknade jag med den benämnda nackspärren.
Sedan 2003 har jag dock inga magsmärtor längre, vilket tidigare âr i september- oktobertider alltid fick mig att äta minns ej namnet längre pâ tabletterna, men typ "avkrämpande". Jo: Spasfon! En dag sa jag till mig själv pâ skarpen: Nu räcker det. Fortsätter du lâta dig själv fâ sâ här ont i magen kommer du dö i magcancer innan du är fyrtio. Hör och häpna - jag fick det aldrig mer.
Nacken lyssnar alltsâ mindre. Som tur är har apoteket bättre kommunikationsmedel än mina inre tankar och egenuppmaningar: Decontractyl.
Dé-contracte-t-il.
Dé-contracte-toi.
Décontracte-toi, nom de chien.
Spänn av! skulle man kunnat döpt de smâ tabletterna till, pâ svenska.
Avslappna dig, kära nacke.
Tji fick jag, imorse vaknade jag med den benämnda nackspärren.
Sedan 2003 har jag dock inga magsmärtor längre, vilket tidigare âr i september- oktobertider alltid fick mig att äta minns ej namnet längre pâ tabletterna, men typ "avkrämpande". Jo: Spasfon! En dag sa jag till mig själv pâ skarpen: Nu räcker det. Fortsätter du lâta dig själv fâ sâ här ont i magen kommer du dö i magcancer innan du är fyrtio. Hör och häpna - jag fick det aldrig mer.
Nacken lyssnar alltsâ mindre. Som tur är har apoteket bättre kommunikationsmedel än mina inre tankar och egenuppmaningar: Decontractyl.
Dé-contracte-t-il.
Dé-contracte-toi.
Décontracte-toi, nom de chien.
Spänn av! skulle man kunnat döpt de smâ tabletterna till, pâ svenska.
Avslappna dig, kära nacke.
Inte redo att lämna Världen
Haha. Linda Skugge tar upp livsdilemmat nummer ett man sâ lätt hamnar i i storstan (läs huvudstan?): att inte vara redo att lämna Söder. Man skulle kunna skriva en hel bok om fenomenet Inte vara redo att lämna Söder.
Alla dessa âr i Paris. När man inte kunde förstâ hur folk inte kunde bo i Paris. Hur allt var Paris. Världen var Paris. Hur man inte skulle kunna leva nâgon annanstans - hur kan man lämna Världen bakom sig?
Och nu, alltsom oftast, tänker jag: Stackars Parisare. Som blev kvar, och inte har tillgâng till allt det jag nu har runt mig - som man inte ens vet existerar när man bor i Världen.
I Världen kämpar man för att överleva i världen. Man betalar skyhöga hyror, köpa kan man glömma. Man slâss, ständigt, om sin plats. Sin rätt till plats. De överfyllda metrovagnarna, den eviga symbolen. Ens litenhet i det stora. Ens individuella existentiella rättighet som ickesjälvklarht i metropolen. Klart man dessutom under de omständigheterna mâste förkasta omvärlden, ickevärlden. Det är ju det förkastandet som gör att Världen fungerar.
DOCK är jag fantastiskt tacksam över alla âr jag inte kunde tänka mig nâgonting annat. Dels för att det fick mig att lära mig sâ mycket, uppleva sâ mycket. Och det är en jäklans känsla, dessutom, att leva i Världen.
Alla dessa âr i Paris. När man inte kunde förstâ hur folk inte kunde bo i Paris. Hur allt var Paris. Världen var Paris. Hur man inte skulle kunna leva nâgon annanstans - hur kan man lämna Världen bakom sig?
Och nu, alltsom oftast, tänker jag: Stackars Parisare. Som blev kvar, och inte har tillgâng till allt det jag nu har runt mig - som man inte ens vet existerar när man bor i Världen.
I Världen kämpar man för att överleva i världen. Man betalar skyhöga hyror, köpa kan man glömma. Man slâss, ständigt, om sin plats. Sin rätt till plats. De överfyllda metrovagnarna, den eviga symbolen. Ens litenhet i det stora. Ens individuella existentiella rättighet som ickesjälvklarht i metropolen. Klart man dessutom under de omständigheterna mâste förkasta omvärlden, ickevärlden. Det är ju det förkastandet som gör att Världen fungerar.
DOCK är jag fantastiskt tacksam över alla âr jag inte kunde tänka mig nâgonting annat. Dels för att det fick mig att lära mig sâ mycket, uppleva sâ mycket. Och det är en jäklans känsla, dessutom, att leva i Världen.
Bra ger bra
När man ser bra konst vill man leva i och med konst.
Antar att det är samma som den eviga sanningen "le ât världen och världen ska le ât dig"?
Antar att det är samma som den eviga sanningen "le ât världen och världen ska le ât dig"?
mardi 28 septembre 2010
Rond 2.
Hon: Tack sâ mycket, 20.30 ikväll ocksâ?
Teatern: Ja, precis. Vi rekommenderar att ni kommer 20 minuter innan det börjar för att hämta ut biljetterna.
Hon: (skall just till att ringa upp honom).
Han: (skickar samtidigt ett mail till henne).
Hon: men... (ringer upp): Hej!
Han: Hej! Sâg du att jag fick tag pâ biljetter?
Hon: Ja, haha, jag skulle precis ringa och säga att jag just köpt tvâ när jag sâg ditt mail.
Han: Ah! Dâ har vi alltsâ fyra?
Hon: Dâ har vi alltsâ fyra.
Han: Jag ringer upp dem igen och försöker avboka mina. Ok, hejdâ.
Teatern: Ja, precis. Vi rekommenderar att ni kommer 20 minuter innan det börjar för att hämta ut biljetterna.
Hon: (skall just till att ringa upp honom).
Han: (skickar samtidigt ett mail till henne).
Hon: men... (ringer upp): Hej!
Han: Hej! Sâg du att jag fick tag pâ biljetter?
Hon: Ja, haha, jag skulle precis ringa och säga att jag just köpt tvâ när jag sâg ditt mail.
Han: Ah! Dâ har vi alltsâ fyra?
Hon: Dâ har vi alltsâ fyra.
Han: Jag ringer upp dem igen och försöker avboka mina. Ok, hejdâ.
En dag i ultrarapid
Lär det bli. Har sâ börjat. Fina höstfärger det därmed blev pâ bloggen, inte sant?
Bilder lyser dock fortsatt med sin frânvaro - jag kan ju inte sitta och sätta pâ en särskild bloggdator - även om det i teorin vore bra att dela upp sin tillvaro i blogg, icke blogg, jobb, icke jobb, internet, icke internet - men det fungerar ju inte i praktiken. Samt att jag gillar saliga blandningar. Nâ.
Lillan hostar sâ hon grâter. Endast pâ nätterna och i natt ungefär var femtionde minut. Resultat: lângsamt. Allt gâr ytterst lângsamt.
Har dock ett fortsatt lyckorus frân igârkväll inom mig. Lângsamhet blandat med lyckorus, det är en finfin mix. En äkta salig blandning.
De var sâ vackra, dansarna. Som fauner och när jag satt där var jag än mer ledsen att Sacre du printemps blev inställt pga sjukdom. Malkovsky var inte Nijinski, men inte heller lângt därifrân.
Tvâ manliga, tvâ kvinnliga dansare, endast iklädda underbyxor. Ena manliga, lângt blonderat, permanentat hâr, lite lite rött pâ läpparna. Gul färg, ytterst svagt, över bysten. Andra, mörkhârig, page. Med bronzefärg över bröstet. Kvinnorna, ett svagt lager av vitt över mage och bröst. En brasilianska, en grekiska. Och Suzanne, i blâtt. En sjuttioârig halvnaken kropp, omfamnad av ungdomen omkring henne.
Det som slog oss var hur romantiska allas anletsdrag var. Ung styrka. Som ett perfekt anslag till dansen, som i sig är ytterst romantisk. En faun, med Nijinski, inte lângt bort. Dvorak, Moussorgsky, Brahms, Grieg, Debussy till detta, i rappt pianospel. Som tavlor.
Alla rörelser, pendelrörelser. Suzanne Bodak sa nâgot mycket fint. Ungefär som att: "Se pâ barn, när de hoppar till exempel. De tar sats, de använder tyngdkraften, slänger armarna för att ta sats. Det är en naturlig rörelse. Vad som däremot inte är naturligt, det är att fortsätta rörelsen, tillbaka uppât. Det kräver arbete. Malkovsky ansâg att människan är en vertikal varelse. Som trädet. Som eldflamman. Och att allt handlar om att finna rörelsen tillbaka, uppât".
Fin tisdag till samtliga.
Bilder lyser dock fortsatt med sin frânvaro - jag kan ju inte sitta och sätta pâ en särskild bloggdator - även om det i teorin vore bra att dela upp sin tillvaro i blogg, icke blogg, jobb, icke jobb, internet, icke internet - men det fungerar ju inte i praktiken. Samt att jag gillar saliga blandningar. Nâ.
Lillan hostar sâ hon grâter. Endast pâ nätterna och i natt ungefär var femtionde minut. Resultat: lângsamt. Allt gâr ytterst lângsamt.
Har dock ett fortsatt lyckorus frân igârkväll inom mig. Lângsamhet blandat med lyckorus, det är en finfin mix. En äkta salig blandning.
De var sâ vackra, dansarna. Som fauner och när jag satt där var jag än mer ledsen att Sacre du printemps blev inställt pga sjukdom. Malkovsky var inte Nijinski, men inte heller lângt därifrân.
Tvâ manliga, tvâ kvinnliga dansare, endast iklädda underbyxor. Ena manliga, lângt blonderat, permanentat hâr, lite lite rött pâ läpparna. Gul färg, ytterst svagt, över bysten. Andra, mörkhârig, page. Med bronzefärg över bröstet. Kvinnorna, ett svagt lager av vitt över mage och bröst. En brasilianska, en grekiska. Och Suzanne, i blâtt. En sjuttioârig halvnaken kropp, omfamnad av ungdomen omkring henne.
Det som slog oss var hur romantiska allas anletsdrag var. Ung styrka. Som ett perfekt anslag till dansen, som i sig är ytterst romantisk. En faun, med Nijinski, inte lângt bort. Dvorak, Moussorgsky, Brahms, Grieg, Debussy till detta, i rappt pianospel. Som tavlor.
Alla rörelser, pendelrörelser. Suzanne Bodak sa nâgot mycket fint. Ungefär som att: "Se pâ barn, när de hoppar till exempel. De tar sats, de använder tyngdkraften, slänger armarna för att ta sats. Det är en naturlig rörelse. Vad som däremot inte är naturligt, det är att fortsätta rörelsen, tillbaka uppât. Det kräver arbete. Malkovsky ansâg att människan är en vertikal varelse. Som trädet. Som eldflamman. Och att allt handlar om att finna rörelsen tillbaka, uppât".
Fin tisdag till samtliga.
lundi 27 septembre 2010
Livsunder - Malkovsky
Ibland erbjuder livet en ögonblick som är de vackraste gâvor man kan fâ. Ikväll mottog vi ett sâdant ögonblick, mer än sâ - en och en halv timmes dansföreställning och samtal med truppen därefter. Första föreställningen pâ säsongen 2010/2011. Det börjar mer än lovande.
François Malkovsky, säger det er nâgot? Det säger fâ nâgot, sa tills ikväll inte mig nâgonting - men koreograf var han och nästintill bortglömd, en av alla de stora som ibland hamnar i skymundan pâ grund av att en annan i precis samma historieblink finns till. I hans fall: Isadora Duncan. Ikväll gav hans koreografi mig bâde târar i ögonen och gâshud.
Malkovsky föddes 1889 i Bohême (dâvarande Tjeckoslovakien), dog 1982. Han var koreograf och grundare av l'Ecole de danse libre, fridans, Paris.
Han kom till Paris 1910, tjugoett âr gammal, för musikstudier. Mellan 1912 och 1925 sâg han Isadora Duncan dansa och övergav sângen för att konsakrera sig helt ât fri dans. När han 1920 fick frâgan: "Vad är dans", svarade han: "Jag anstränger mig att hos mina elever utveckla deras fysiska, mentala, emotionella och spirituella kapaciteter".
Tvärtemot vad man kan tro innebär inte "fri dans" att uttrycka sig fritt till musik, men att dansa med en fri kropp, avslappnad, mottaglig alltmedan den respekterar fysionomins organiska lagar vad gäller rörelser. Man lär sig att vara sparsam med ansträngning, man söker den rätta gesten. Den rätta rörelsen igenkänns obligatoriskt genom känslan av bien être den ger. Malkovsky själv talade om dansen som en komplett praktik, som en art de vivre.
Nâgra basregler:
Gângen är bas till all rörelse.
Den böljande rörelsens centrum är hara.
Ryggraden är livets träd för all rörelse.
Rytmen är sprungen ur gungrörelsen, metronomens.
Rörelsens sparsamhet är eftersökt.
"Vik oss hädan, ni själlösa marionettrörelser".
"Elegans är den yttersta enkelheten".
Malkovsky citerade själv ofta följande fras av Lao Tseu :
Vinna utan att kämpa,
Övertyga utan att tala,
Attrahera utan att ropa efter,
Förverkliga i lugn.
Nu vet ni lite mer. Själv hade jag den fantastiska förmânen att se en föreställning med fyra unga dansare, mellan tjugofem och trettiotvâ âr gamla, varav tvâ - en fransman, en brasilianska - som av en händelse stött ihop med Suzanne Bodak och hennes man Alexandre Bodak för snart tvâ âr sedan och sedan gjort allt för att fâ till denna föreställning, men ocksâ att pâbörja ett mycket intimt samarbete med SB som säkert kommer sträcka sig flera âr framöver - om livet sâ tillâter. SB dansade med Malkovsky under femton âr och har lärt ut hans rörelser i fyrtio. Hennes man var Malkovskys personlige pianist i tjugofyra âr, kombinerat med att vara chefsläkare pâ ett sjukhus i Paris. Idag stod alla sex pâ sen. Suzanne, sjuttio âr fyllda, rak som en spira, alert som en ungdom, dansade, han spelade. Ett vittnesmâl. Överföring. Treminutersstycken. Livslinjer. En enorm gracilitet.
Vad jag hoppas är att det inom kort kommer att finnas en DVD att fâ tag pâ här. Hittills finns där nâgra upptagningar av Malkovsky själv - men är där inte längre en ungdom, har inte längre samma rörelser.
Imorgon gâr vi förhoppningsvis tillbaka, om plats finnes. Har ni möjlighet att se dem, gör det. Mer imorgon.
François Malkovsky, säger det er nâgot? Det säger fâ nâgot, sa tills ikväll inte mig nâgonting - men koreograf var han och nästintill bortglömd, en av alla de stora som ibland hamnar i skymundan pâ grund av att en annan i precis samma historieblink finns till. I hans fall: Isadora Duncan. Ikväll gav hans koreografi mig bâde târar i ögonen och gâshud.
Malkovsky föddes 1889 i Bohême (dâvarande Tjeckoslovakien), dog 1982. Han var koreograf och grundare av l'Ecole de danse libre, fridans, Paris.
Han kom till Paris 1910, tjugoett âr gammal, för musikstudier. Mellan 1912 och 1925 sâg han Isadora Duncan dansa och övergav sângen för att konsakrera sig helt ât fri dans. När han 1920 fick frâgan: "Vad är dans", svarade han: "Jag anstränger mig att hos mina elever utveckla deras fysiska, mentala, emotionella och spirituella kapaciteter".
Tvärtemot vad man kan tro innebär inte "fri dans" att uttrycka sig fritt till musik, men att dansa med en fri kropp, avslappnad, mottaglig alltmedan den respekterar fysionomins organiska lagar vad gäller rörelser. Man lär sig att vara sparsam med ansträngning, man söker den rätta gesten. Den rätta rörelsen igenkänns obligatoriskt genom känslan av bien être den ger. Malkovsky själv talade om dansen som en komplett praktik, som en art de vivre.
Nâgra basregler:
Gângen är bas till all rörelse.
Den böljande rörelsens centrum är hara.
Ryggraden är livets träd för all rörelse.
Rytmen är sprungen ur gungrörelsen, metronomens.
Rörelsens sparsamhet är eftersökt.
"Vik oss hädan, ni själlösa marionettrörelser".
"Elegans är den yttersta enkelheten".
Malkovsky citerade själv ofta följande fras av Lao Tseu :
Vinna utan att kämpa,
Övertyga utan att tala,
Attrahera utan att ropa efter,
Förverkliga i lugn.
Nu vet ni lite mer. Själv hade jag den fantastiska förmânen att se en föreställning med fyra unga dansare, mellan tjugofem och trettiotvâ âr gamla, varav tvâ - en fransman, en brasilianska - som av en händelse stött ihop med Suzanne Bodak och hennes man Alexandre Bodak för snart tvâ âr sedan och sedan gjort allt för att fâ till denna föreställning, men ocksâ att pâbörja ett mycket intimt samarbete med SB som säkert kommer sträcka sig flera âr framöver - om livet sâ tillâter. SB dansade med Malkovsky under femton âr och har lärt ut hans rörelser i fyrtio. Hennes man var Malkovskys personlige pianist i tjugofyra âr, kombinerat med att vara chefsläkare pâ ett sjukhus i Paris. Idag stod alla sex pâ sen. Suzanne, sjuttio âr fyllda, rak som en spira, alert som en ungdom, dansade, han spelade. Ett vittnesmâl. Överföring. Treminutersstycken. Livslinjer. En enorm gracilitet.
Vad jag hoppas är att det inom kort kommer att finnas en DVD att fâ tag pâ här. Hittills finns där nâgra upptagningar av Malkovsky själv - men är där inte längre en ungdom, har inte längre samma rörelser.
Imorgon gâr vi förhoppningsvis tillbaka, om plats finnes. Har ni möjlighet att se dem, gör det. Mer imorgon.
Stâ, gâ, nâ
Till följd av nedan inlägg där PC stâr Mac:en upptill knävecken.
Kan ju ocksâ säga att Mac:en gâr dem (PC) upp i halsen.
Och att konkurrensen stâr hög i vassen.
Kan ju ocksâ säga att Mac:en gâr dem (PC) upp i halsen.
Och att konkurrensen stâr hög i vassen.
Uppdatering 54
Pâ min Mac fungerar det utmärkt. Det är ju det jag alltid sagt: Microsoft stâr dem upp till knävecken (men en jobbdator är en jobbdator och den gamla "macken" hinner nästan aldrig användas). Det komiska i sammanhanget är att den är sâ uppdaterad den kan bli (PC) och Mac:en inte alls. Nu vet jag i vart fall mer var felsöka.
Testkort: mitt framtida hem. Som man (jag) ju aldrig kan se nog pâ. Se de 2 smâ pytteveluxfönstrena pâ taket till vänster - den lilla tillbyggnaden är Lillans framtida uppväxttillhygge. Det är inte sâ att jag är avundsjuk pâ henne. Men nästan.
Testkort: mitt framtida hem. Som man (jag) ju aldrig kan se nog pâ. Se de 2 smâ pytteveluxfönstrena pâ taket till vänster - den lilla tillbyggnaden är Lillans framtida uppväxttillhygge. Det är inte sâ att jag är avundsjuk pâ henne. Men nästan.
dimanche 26 septembre 2010
Som ni kommer märka sâ testas det.
Övning. Ungefär: Hur fâ en ny modell att likna den gamla modellen... Än sâ länge gâr det sâ där.
Uppdatering: Och allt detta hjälpte inte ett smack. Jag fâr fortfarande inte upp en enda bild. (Karin! Du hade mao rätt - inte modellen det satt i, kanske är det min dator i sin helhet som hâller pâ att dra sista sucken...). Âterkommer.
Uppdatering 345: Nu struntar jag i det här och gâr och lägger mig med min bok - fâr det bli en bildfri blogg hädanefter sâ fâr det väl bli det. Värre saker har vi överlevt.
Dock FÖLJDFRÂGA: Om nâgon har haft samma problem och lyckats lösa det, dvs, helt plötsligt slutar bilduppladdningsfunktionen att fungera - det gâr att välja foto att ladda upp, sen börjar det snurra som om det laddar upp, vilket det alltsâ aldrig gör - hör av er till undertecknad som blir er evinnerligt tacksam.
Uppdatering: Och allt detta hjälpte inte ett smack. Jag fâr fortfarande inte upp en enda bild. (Karin! Du hade mao rätt - inte modellen det satt i, kanske är det min dator i sin helhet som hâller pâ att dra sista sucken...). Âterkommer.
Uppdatering 345: Nu struntar jag i det här och gâr och lägger mig med min bok - fâr det bli en bildfri blogg hädanefter sâ fâr det väl bli det. Värre saker har vi överlevt.
Dock FÖLJDFRÂGA: Om nâgon har haft samma problem och lyckats lösa det, dvs, helt plötsligt slutar bilduppladdningsfunktionen att fungera - det gâr att välja foto att ladda upp, sen börjar det snurra som om det laddar upp, vilket det alltsâ aldrig gör - hör av er till undertecknad som blir er evinnerligt tacksam.
samedi 25 septembre 2010
Trilskeriet fortsätter
Bilderna vägrar laddas upp - eller sâ är det blogger som vägrar ta emot uppladdningen.
Tippar pâ det senare dâ bilderna inte i nâgot ändrat sig vad gäller format eller storlek.
Istället har ju blogger bytt uppladdningsfönsterformat och det vare sig ser ut eller fungerar likadant längre. Absolut inte likadant. Inte alls. Sâ jag tar om frâgan: är det alltsâ bara jag som inte lyckas? hm hm.
Nâväl, tillbaka hemma är jag och det är ju dock ack sâ mycket viktigare.
Sâdär nämnt i förbifarten, bara, för alla som nu Det intresserar.
Ni fâr väl tänka er hur det här...
skulle funnits en bild pâ Oksanens nyöversatta bok vid sidan av, här...
Millenium still going strong, nu i bâde vanlig och pocket upplaga, sida vid sida, till och med i en liten tâgstationskiosk.
och här... annat smâtt och gott.
Men det är klart. Det klarar ni ju er utan, det med. Här har nu blivit riktig höst. Mörkt. Riktigt kyligt. Och jag är tillbaka i min älskade stad. Godnatt!
Tippar pâ det senare dâ bilderna inte i nâgot ändrat sig vad gäller format eller storlek.
Istället har ju blogger bytt uppladdningsfönsterformat och det vare sig ser ut eller fungerar likadant längre. Absolut inte likadant. Inte alls. Sâ jag tar om frâgan: är det alltsâ bara jag som inte lyckas? hm hm.
Nâväl, tillbaka hemma är jag och det är ju dock ack sâ mycket viktigare.
Sâdär nämnt i förbifarten, bara, för alla som nu Det intresserar.
Ni fâr väl tänka er hur det här...
skulle funnits en bild pâ Oksanens nyöversatta bok vid sidan av, här...
Millenium still going strong, nu i bâde vanlig och pocket upplaga, sida vid sida, till och med i en liten tâgstationskiosk.
och här... annat smâtt och gott.
Men det är klart. Det klarar ni ju er utan, det med. Här har nu blivit riktig höst. Mörkt. Riktigt kyligt. Och jag är tillbaka i min älskade stad. Godnatt!
Bilder? Blogger?
Hade tänkt lägga upp nâgra bilder men ser att blogger ändrat funktionsfungerande och det fungerar absolut inte alls. Bara hos mig det krânglar? Nâgon som fâtt bukt med eländet och kan förklara för en IT-handikappad?
Herr Thente i högform
Har ni märkt det? Bokmässans coverage har varit ett rent nöje.
Ganska upplyftande dâ den stora majoriteten enbart tycks gnälla över allt som händer pâ bokmässan, dess sena virriga nätter, dess oändliga mânga vinglas, engângsligg (! jo, det är sant, alla tycks ju ha upplevt âtminstone en gâng i deras liv att bokmässan bara varit och är en sexuell orgie - eh?). Typ "jag var där men tro inte att jag hade kul", vilket ju mâste vara väldigt trâkigt och sorglöst för alla dessa stackars mässbesökare.
Herr Thente gnäller, han ocksâ, men med bravur och humor.
Ganska upplyftande dâ den stora majoriteten enbart tycks gnälla över allt som händer pâ bokmässan, dess sena virriga nätter, dess oändliga mânga vinglas, engângsligg (! jo, det är sant, alla tycks ju ha upplevt âtminstone en gâng i deras liv att bokmässan bara varit och är en sexuell orgie - eh?). Typ "jag var där men tro inte att jag hade kul", vilket ju mâste vara väldigt trâkigt och sorglöst för alla dessa stackars mässbesökare.
Herr Thente gnäller, han ocksâ, men med bravur och humor.
vendredi 24 septembre 2010
Var dag sin tanke.
När ni läser det här är jag redan lângt bort. Dagar som denna känns det inte roligt, även om det bara är till huvudstaden, aven om det bara är tills imorgon kvall.
Lillans ansiktuttryck när jag sa "hejdâ, ses imorgon kväll" imorse sitter fast i mig, hennes lilla hand i dagisfrökens. Dagar som denna skulle jag vilja sitta med henne i knät hela dagen och oavbrutet bara känna hennes lukt, försöka överföra en massa värme. Det som händer nu är sâ nytt, en frâgande osäkerhet i blicken. Igâr hade hon dragit nâgon i hâret, var därför igen "isolerad" när jag hämtade henne. Där gick hon omkring till synes obekymrat i ena delen av rummet och lekte med sin mjuksifisk medan de andra satt i ring och läste. Hemma grâter hon mânga târar sedan tre dagar tillbaka, morgon som kväll.
Jasâ? Till oss visar hon ingenting, det är som om allt vi säger rinner av henne som en gâs, hon bara tittar ât ett annat hâll och pâbörjar nâgot annat.
Jojo. Den stoltheten känns igen. Den grâten inatt ocksâ.
Jag tänker att jag är alldeles för känslig för att uppleva det här. Alldeles för stora känselspröt vad gäller andra i allmänhet, och nu denna lilla, hur ska detta gâ. Jag har inget skal.
Lillans ansiktuttryck när jag sa "hejdâ, ses imorgon kväll" imorse sitter fast i mig, hennes lilla hand i dagisfrökens. Dagar som denna skulle jag vilja sitta med henne i knät hela dagen och oavbrutet bara känna hennes lukt, försöka överföra en massa värme. Det som händer nu är sâ nytt, en frâgande osäkerhet i blicken. Igâr hade hon dragit nâgon i hâret, var därför igen "isolerad" när jag hämtade henne. Där gick hon omkring till synes obekymrat i ena delen av rummet och lekte med sin mjuksifisk medan de andra satt i ring och läste. Hemma grâter hon mânga târar sedan tre dagar tillbaka, morgon som kväll.
Jasâ? Till oss visar hon ingenting, det är som om allt vi säger rinner av henne som en gâs, hon bara tittar ât ett annat hâll och pâbörjar nâgot annat.
Jojo. Den stoltheten känns igen. Den grâten inatt ocksâ.
Jag tänker att jag är alldeles för känslig för att uppleva det här. Alldeles för stora känselspröt vad gäller andra i allmänhet, och nu denna lilla, hur ska detta gâ. Jag har inget skal.
1-ârsdag!
I raden ännu-en-sak-att-fira fâr man väl ändâ lov att säga att det är otroligt att det idag prick pâ dagen är 1 âr sedan jag satt här och skrev det här.
Bloggen firar alltsâ idag 1-ârsjubileum frân âterupptagandet och, även om det blivit nâgra avbrott och nâgra "sista-inlägget-nâgonsin"-inlägg sedan dess, sâ har det ändâ lyckats bli nära 500 inlägg pâ denna tid. Och främst: den lever alltsâ fortfarande.
Skâl! (I kaffe, kanske skall tilläggas).
Bloggen firar alltsâ idag 1-ârsjubileum frân âterupptagandet och, även om det blivit nâgra avbrott och nâgra "sista-inlägget-nâgonsin"-inlägg sedan dess, sâ har det ändâ lyckats bli nära 500 inlägg pâ denna tid. Och främst: den lever alltsâ fortfarande.
Skâl! (I kaffe, kanske skall tilläggas).
jeudi 23 septembre 2010
Dagens citat
Bien qu'on ait du coeur à l'ouvrage. L'Art est long et le temps est court.
Baudelaire. Les Fleurs du Mal.
Baudelaire. Les Fleurs du Mal.
Kära läsare-frâga nr 1. Pilates?
Hej kära läsare,
Jag har behov av experthjälp.
Bakgrund:
Hösten är här, jobbet med och det där att springa iväg och springa är inte alltid möjligt att fâ in i kalendern. (Ju mer höst det blir desto kyligare desto mindre lämpligt för halsen - ocksâ. Ju fler ursäkter osv, eller hur?). SÂ jag tänkte att det där med Pilates som "alla" talar om vore en mycket god idé.
Jag tänker mig: Lillan har somnat, jag har lite tidigare ätit middag, och innan jag tar min bok och lägger mig varför inte köra jag ett litet pass mjuk styrketräning...? (vilket är vad jag fâtt för mig att Pilates handlar om, visst är det sâ?).
Men vad göra? Totalt nybörjare som jag är har jag ingen aning om var börja. Sâ:
Har nâgon nâgot bra tips om en bra Pilates-DVD att inskaffa snarast?
Stort tack pâ förhand,
Fransyskan H, den ständiga tids- och träningsoptimisten.
Jag har behov av experthjälp.
Bakgrund:
Hösten är här, jobbet med och det där att springa iväg och springa är inte alltid möjligt att fâ in i kalendern. (Ju mer höst det blir desto kyligare desto mindre lämpligt för halsen - ocksâ. Ju fler ursäkter osv, eller hur?). SÂ jag tänkte att det där med Pilates som "alla" talar om vore en mycket god idé.
Jag tänker mig: Lillan har somnat, jag har lite tidigare ätit middag, och innan jag tar min bok och lägger mig varför inte köra jag ett litet pass mjuk styrketräning...? (vilket är vad jag fâtt för mig att Pilates handlar om, visst är det sâ?).
Men vad göra? Totalt nybörjare som jag är har jag ingen aning om var börja. Sâ:
Har nâgon nâgot bra tips om en bra Pilates-DVD att inskaffa snarast?
Stort tack pâ förhand,
Fransyskan H, den ständiga tids- och träningsoptimisten.
Halva min blogglista?
Är det alltsâ sâ att halva min blogglistas skribenter just nu befinner sig fysiskt samlade pâ ett och samma ställe, i min hemstad, tvärsemot Liseberg, i det hav som kallas Bokmässan? Svindlande!
Nâgra av de diskuterade sakerna över den fantastiska middagen.
Firar man som vi 3 ârs äktenskap efter egentligt 14 och ett halvt-igt dock endast sedan 3 âr offentliggjort, sâ har man en hel del att diskutera över en middag som denna (som för den delen inte hette duga).
- En av de vackraste sakerna med äktenskapligt - eller icke-äktenskapligt - samboende, är just detta med det gemensamma livsprojektet. Som dessutom skänker en gemensam historik sâdär bara i förbifarten. Det är värt mycket. Och kräver ocksâ mycket. Det är inte sâ att DET kommer sâdär bara i förbifarten. Nej nej, lâng samlevnad kräver 1. kompromisser, 2. tâlmodighet, 3. uthâllighet, samt en hemskt massa andra saker som man, i alla fall jag, förknippade med ungefär allt som jag inte ville ha i mitt liv. Fel hade jag.
2. Herrejisses. Här sitter vi och firar 3ârs dag. Och njuter av att fira 3 ârsdag. Strunt samma med själva datumet, och 3ârsdagen, men vad fint att fira.
3. Uppdatering av det senaste vad gäller Lillan. Det senaste vad gäller Lillan är, typ, vad som hänt de senaste 24 timmarna, för allt gâr sâ fort, allt utvecklas sâ oändligt snabbt.
Absolut senaste vad gäller Lillan är att jag, igâr, när jag hämtade henne fick höra att "hon dragit nâgra i hâret". Konsekvens, för min del, att hon var grâtfärdig hela kvällen och absolut omöjlig att ha att göra med frân imorse efter morgonvälling tills jag lämnade av henne pâ dagis. Grät för minsta lilla. STORgrät menas med grät, otröstlig.
Ikväll när jag hämtade henne sa biträdande ansvarig att "Lillan haft en jobbig dag. Hon har bitit tvâ barn idag. Och det tolererar vi inte". Vilket jag mycket väl förstâr. Och jag tyckte hennes förklaring till varför var sâ fin, hennes beskrivelse av hur de hanterar bâde de barn som bitits och bits oändligt pedagogisik. Och sâ förmodligen själv grâtfärdig ut när jag hörde allt detta fina - givetvis tänkte jag mig samtidigt in i Lillans upplevda, som säkert inte var enbart roligt - för hennes kommentar var "men ni behöver inte ta sâ allvarligt pâ det, jag menar, det tillhör âldern, en fas nästan alla gâr igenom, dessutom ser Lillan stor ut för sin âlder, sâ man tar henne enkelt för äldre än hon är, samt att hon ännu inte kan tala, sâ för henne mâste det vara mânga frustrerande situationer, mânga gânger hon känner sig trängd, vad vi gör är helt enkelt att vi isolerar barnet som bits, inte länge, men säg nâgra minuter, högst ett tiotal, för att förklara att sâ gör man inte, att det fâr fundera över detta ett tag och...".
Jag förklarade för min käre tillräknade att jag när jag hörde allt detta, satt där med innetofflorna i handen, Lillan framför mig med ett ansträngt utryck i ansiktet, verkligen fick anstränga mig för att inte börjr storgrâta, vilket lika gärna kunde varit fallet. Tog istället hem Lillan och satt länge och höll henne sällskap över kvällsmaten. Gick sen och bytte om och fick höra storgrât, igen, dâ jag inte följt henne igenom hela hallen, men vikt av en meter innan slutet, för att gâ in i sovrummet... Sen kom barnflickan och vi gick, till allmän grâtattack. Men barnflickan, som alltid, lyckades lugna henne som fâ och halv âtta sov hon. Berättde hon alldeles nyss när vi kom hem.
Ja kära hjärtanes. Vägen hem frân restaurangen togs genom de gatustensbelagda gränderna där vi inom kort kommer bo. Underbart. Under-bart. Det hela relaterar helt klart till ett under, jag har ännu inte berättat om vâr fantastiska söndag, inte heller om en av de nya grannarna som var inne i butiken och fick maken att förstâ hur fantastisk vâr söndag hade varit för ocksâ en av de andra nya grannarna som vi spenderat en god del av förmiddagen tillsammans med. Lillan kommer ha tre mor/farmödrar inom tre meters räckhâll. Bara det är tillräckligt för att fâ hennes föräldrar, som inte har sina föräldrar inom räckhâll, att tacka om sâ inte gud sâ nâgon.
Denna kväll: babbel. Denna kväll: oändlig tacksamhet.
- En av de vackraste sakerna med äktenskapligt - eller icke-äktenskapligt - samboende, är just detta med det gemensamma livsprojektet. Som dessutom skänker en gemensam historik sâdär bara i förbifarten. Det är värt mycket. Och kräver ocksâ mycket. Det är inte sâ att DET kommer sâdär bara i förbifarten. Nej nej, lâng samlevnad kräver 1. kompromisser, 2. tâlmodighet, 3. uthâllighet, samt en hemskt massa andra saker som man, i alla fall jag, förknippade med ungefär allt som jag inte ville ha i mitt liv. Fel hade jag.
2. Herrejisses. Här sitter vi och firar 3ârs dag. Och njuter av att fira 3 ârsdag. Strunt samma med själva datumet, och 3ârsdagen, men vad fint att fira.
3. Uppdatering av det senaste vad gäller Lillan. Det senaste vad gäller Lillan är, typ, vad som hänt de senaste 24 timmarna, för allt gâr sâ fort, allt utvecklas sâ oändligt snabbt.
Absolut senaste vad gäller Lillan är att jag, igâr, när jag hämtade henne fick höra att "hon dragit nâgra i hâret". Konsekvens, för min del, att hon var grâtfärdig hela kvällen och absolut omöjlig att ha att göra med frân imorse efter morgonvälling tills jag lämnade av henne pâ dagis. Grät för minsta lilla. STORgrät menas med grät, otröstlig.
Ikväll när jag hämtade henne sa biträdande ansvarig att "Lillan haft en jobbig dag. Hon har bitit tvâ barn idag. Och det tolererar vi inte". Vilket jag mycket väl förstâr. Och jag tyckte hennes förklaring till varför var sâ fin, hennes beskrivelse av hur de hanterar bâde de barn som bitits och bits oändligt pedagogisik. Och sâ förmodligen själv grâtfärdig ut när jag hörde allt detta fina - givetvis tänkte jag mig samtidigt in i Lillans upplevda, som säkert inte var enbart roligt - för hennes kommentar var "men ni behöver inte ta sâ allvarligt pâ det, jag menar, det tillhör âldern, en fas nästan alla gâr igenom, dessutom ser Lillan stor ut för sin âlder, sâ man tar henne enkelt för äldre än hon är, samt att hon ännu inte kan tala, sâ för henne mâste det vara mânga frustrerande situationer, mânga gânger hon känner sig trängd, vad vi gör är helt enkelt att vi isolerar barnet som bits, inte länge, men säg nâgra minuter, högst ett tiotal, för att förklara att sâ gör man inte, att det fâr fundera över detta ett tag och...".
Jag förklarade för min käre tillräknade att jag när jag hörde allt detta, satt där med innetofflorna i handen, Lillan framför mig med ett ansträngt utryck i ansiktet, verkligen fick anstränga mig för att inte börjr storgrâta, vilket lika gärna kunde varit fallet. Tog istället hem Lillan och satt länge och höll henne sällskap över kvällsmaten. Gick sen och bytte om och fick höra storgrât, igen, dâ jag inte följt henne igenom hela hallen, men vikt av en meter innan slutet, för att gâ in i sovrummet... Sen kom barnflickan och vi gick, till allmän grâtattack. Men barnflickan, som alltid, lyckades lugna henne som fâ och halv âtta sov hon. Berättde hon alldeles nyss när vi kom hem.
Ja kära hjärtanes. Vägen hem frân restaurangen togs genom de gatustensbelagda gränderna där vi inom kort kommer bo. Underbart. Under-bart. Det hela relaterar helt klart till ett under, jag har ännu inte berättat om vâr fantastiska söndag, inte heller om en av de nya grannarna som var inne i butiken och fick maken att förstâ hur fantastisk vâr söndag hade varit för ocksâ en av de andra nya grannarna som vi spenderat en god del av förmiddagen tillsammans med. Lillan kommer ha tre mor/farmödrar inom tre meters räckhâll. Bara det är tillräckligt för att fâ hennes föräldrar, som inte har sina föräldrar inom räckhâll, att tacka om sâ inte gud sâ nâgon.
Denna kväll: babbel. Denna kväll: oändlig tacksamhet.
mercredi 22 septembre 2010
För tre âr sedan
Jag: Hej mamma! Vad gör du?
Mamma: Jag är ute och handlar.
Jag: Har ni bubbel hemma?
Mamma: Eh... nej?
Jag: Dâ tycker jag du ska gâ och köpa en flaska.
Mamma: Jaha... Vaddâ dâ?
Jag: Vi gâr till borgmästeriet och gifter oss om tvâ timmar, klockan 16, sâ jag tänkte vi kunde telefonskâla lite senare.
Mamma: Jaha ja. Ja, dâ ska jag nog gâ och köpa lite bubbel dâ.
Nâgra minuter tidigare, samma samtal med den stolta fadern som upplyst att mamman var pâ stan, innan han brast ut i vilda târar (min far brister alltid ut i târar, ni skulle hört hur det lät när jag sa att det skulle bli ett barnbarn nummer 2).
Nâgra timmar senare, nytt samtal med den stolta modern. Herregud, jag var sâ chockad sâ jag fick inte fram ett ord.
Ja kära hjärtanes, redan tre âr sedan. Allt detta som ska firas - och firas ska det!
Mamma: Jag är ute och handlar.
Jag: Har ni bubbel hemma?
Mamma: Eh... nej?
Jag: Dâ tycker jag du ska gâ och köpa en flaska.
Mamma: Jaha... Vaddâ dâ?
Jag: Vi gâr till borgmästeriet och gifter oss om tvâ timmar, klockan 16, sâ jag tänkte vi kunde telefonskâla lite senare.
Mamma: Jaha ja. Ja, dâ ska jag nog gâ och köpa lite bubbel dâ.
Nâgra minuter tidigare, samma samtal med den stolta fadern som upplyst att mamman var pâ stan, innan han brast ut i vilda târar (min far brister alltid ut i târar, ni skulle hört hur det lät när jag sa att det skulle bli ett barnbarn nummer 2).
Nâgra timmar senare, nytt samtal med den stolta modern. Herregud, jag var sâ chockad sâ jag fick inte fram ett ord.
Ja kära hjärtanes, redan tre âr sedan. Allt detta som ska firas - och firas ska det!
 |
| Fin brudbukett. Jaa. Och se, vad fint den gâr ihop med blommorna i rabatten bakom dem. Oh ja. Tänk, det är ju precis samma lila dahlior. Vad lustigt! |
Kvinnor och jämlikhet
Âh. Idag snuddar Micke Berg vid nâgot som ofta snurrar i mitt huvud. Detta med jämlikhet. Jämställdhet. Att som kvinna vilja vara precis likadan som en man även om man inte är det. Styrka, dâ pratar jag kroppslig styrka. Stresstâlighet, dâ pratar jag ocksâ i kroppslig bemärkelse. Dessutom ât andra hâllet anse att männen ska vara preciiiis lika intresserade pâ preciiiis samma sätt av bebisar och barn - vilket ocksâ, i mycket, är en kroppslig frâga. (Och bara här hörs ofta tjut för inte kan man som kvinna säga att barn är en kroppslig frâga, att bebissuget ofta är rent kroppsligt, att kroppen tar över, att man är ledd av sin egen kropp - för gör man det, dâ är det som att säga att man är svagare än männen, hemska tanke, ja och dâ säger man ju att man inte är likadan).
Det tâl att tänkas pâ, mycket. Vi är inte likadana och det är sâ lätt att hamna i fallgropar i feministens namn, i jämlikhetens namn. Att försöka vara det man inte är, kroppsligt.
Jag minns - vilket jag säkert redan skrivit om - när jag som gravid kom till Sverige, jämlikhetens land och speciellt i alla dessa barnfrâgor som ju i dessa dagar sâ livligt, livligt diskuteras - män som kvinnor, alla har vi saker att säga om pumpar, ledighet, och bla och bla och bla.
Redan pâ planet började det. Jag stod där, med magen i vädret - pâklädd dock, men rakt ut stod den, jag flög in i det sista... Och försökte fâ upp mitt inte alls lätta handbagage i hyllan. De svenska männen, och kvinnorna, satt ner och läste sina tidningar. Tillslut kom en liten fransyska trängandes och sa: Men herregud, nâgon mâste ju hjälpa dig med den där väskan!
Dessförinnan hade jag tagit tâget till flygplatsen, genom Frankrike, och blivit bemött som en gravid tung kvinna som behövde hjälp med bâde det ena och det andra.
Helt plötsligt var jag istället bemött som en människa, som vi väl fullkomligt struntar i vilket kroppsligt befinnande hon befinner sig. Jag ansâgs jämlik.
Jämlik: Var och en reder sig själv. Visa inte din svaghet för svaghet är mycket, mycket fult.
Lagret pâ tankar i och vinklar av frâgan är enormt, men det fâr bli mer en annan dag dâ mer tid finnes.
Det tâl att tänkas pâ, mycket. Vi är inte likadana och det är sâ lätt att hamna i fallgropar i feministens namn, i jämlikhetens namn. Att försöka vara det man inte är, kroppsligt.
Jag minns - vilket jag säkert redan skrivit om - när jag som gravid kom till Sverige, jämlikhetens land och speciellt i alla dessa barnfrâgor som ju i dessa dagar sâ livligt, livligt diskuteras - män som kvinnor, alla har vi saker att säga om pumpar, ledighet, och bla och bla och bla.
Redan pâ planet började det. Jag stod där, med magen i vädret - pâklädd dock, men rakt ut stod den, jag flög in i det sista... Och försökte fâ upp mitt inte alls lätta handbagage i hyllan. De svenska männen, och kvinnorna, satt ner och läste sina tidningar. Tillslut kom en liten fransyska trängandes och sa: Men herregud, nâgon mâste ju hjälpa dig med den där väskan!
Dessförinnan hade jag tagit tâget till flygplatsen, genom Frankrike, och blivit bemött som en gravid tung kvinna som behövde hjälp med bâde det ena och det andra.
Helt plötsligt var jag istället bemött som en människa, som vi väl fullkomligt struntar i vilket kroppsligt befinnande hon befinner sig. Jag ansâgs jämlik.
Jämlik: Var och en reder sig själv. Visa inte din svaghet för svaghet är mycket, mycket fult.
Lagret pâ tankar i och vinklar av frâgan är enormt, men det fâr bli mer en annan dag dâ mer tid finnes.
mardi 21 septembre 2010
ingen barnlek
Efter att i en och en halv timma hindrat oss frân att äta - nappflaska, varvat med grât, läsning, skratt, springa-mellan-oss-sâ-länge-nâgon-säger-"läggdags" - kommer hon springandes, tar mig i handen, nallen i andra, drar mig med sig, springandes, rallysväng in i det redan - efter tvâ läggningsförsök - mörklagda sovrummet, slänger nallen i sängen, inte ett ljud när jag tar upp henne, lägger ner henne, säger Godnatt Lillan, sov gott - tataaaa - hon härmar än sâ länge bara rytmen inte uttalet.
Jag stänger dörren bakom mig och säger för tredje gângen i rad pâ bara tvâ dagar: Vad hände?
Nu. Mat.
Jag stänger dörren bakom mig och säger för tredje gângen i rad pâ bara tvâ dagar: Vad hände?
Nu. Mat.
Skrivet!
Köpelöftet pâskrivet! Nu skall bara allt vidare till notarien.
Till jul är vi i hamn med definitiv försäljning och definitvt köp.
Och däremellan kommer flytten.
Tio kilo lättare, räcker det?
Till jul är vi i hamn med definitiv försäljning och definitvt köp.
Och däremellan kommer flytten.
Tio kilo lättare, räcker det?
lundi 20 septembre 2010
Hymn till kärleken. Hymn till en blind Piaf.
Ända sedan jag kom hit till mitt nya hemland för jösses amalia snart femton âr sedan har jag med jämna mellanrum sprungit pâ henne. Damen i metron. Den gudomliga rösten.
Kanske har ni sett henne, ni med. Den blinda, lätt handikappade damen, med de förlegade glasögonen, vars tjocka glas förstorar hennes blinda ögon som gâr i kors och stirrar rakt fram; hon sitter där, blixt stilla, pâ sin pall och sjunger som en gudinna. Blixt stilla, med en mikrofon i handen, en högtalare vid sin sida som enda medmusikant. Sjunger Piaf, som Piaf. Fâ har nog sjungit Piaf som Piaf som hon.
De första gângerna stod jag nâgra meter bort med târarna rinnandes utan möjlighet att hâlla emot. Sâdana kontraster slâr en rakt i ansiktet. Sunkiga tunnelbanegângar, halväcklig lukt, halvspringande människor, attachéväskor, turistkartor, allmän trängsel. Och sâ hon. Blind. Himmelsk röst. Alldeles liten, ensam, rak som ett ljus. Med korsade ögon.
I flera âr satt hon i gângarna under Concorde - jag minns jag sprang förbi henne - man springer i tunnelbanan i Paris, annat är nästintill ej möjligt, alltid sâ brâttom, alltid sâ ont om tid och alltid försenad, som oftast pâ grund av alla dessa människor i ens väg. Korsar ens väg. Stâr i ens väg. Armbâgar sig fram, döda eller dö. Non, rien de rien, non, je ne regrette rrrrien. Blixt stilla. Pâ sin pall. Hjärtat som snörper sig. Ibland nästan en omväg för att slippa gâ förbi och känna hjärtat som snörper sig. Lilla vän. Och hur kan sâdan gudomlig sâng hamna här. Av alla ställen, här?
Sedan nâgra mânader springer jag istället förbi henne när jag rusar upp ur metron, genom gângarna, mot tâgen, Gare Montparnasse. Jag antar att hon fâtt nâgot litet rum att bo i närmre Montparnasse än Concorde. Ikväll var inget undantag.
Hon pâminner om det sköra. Det är väldigt bra att bli pâmind mitt i stressen av livet om det sköra. Nu är jag hemma igen.
Kanske har ni sett henne, ni med. Den blinda, lätt handikappade damen, med de förlegade glasögonen, vars tjocka glas förstorar hennes blinda ögon som gâr i kors och stirrar rakt fram; hon sitter där, blixt stilla, pâ sin pall och sjunger som en gudinna. Blixt stilla, med en mikrofon i handen, en högtalare vid sin sida som enda medmusikant. Sjunger Piaf, som Piaf. Fâ har nog sjungit Piaf som Piaf som hon.
De första gângerna stod jag nâgra meter bort med târarna rinnandes utan möjlighet att hâlla emot. Sâdana kontraster slâr en rakt i ansiktet. Sunkiga tunnelbanegângar, halväcklig lukt, halvspringande människor, attachéväskor, turistkartor, allmän trängsel. Och sâ hon. Blind. Himmelsk röst. Alldeles liten, ensam, rak som ett ljus. Med korsade ögon.
I flera âr satt hon i gângarna under Concorde - jag minns jag sprang förbi henne - man springer i tunnelbanan i Paris, annat är nästintill ej möjligt, alltid sâ brâttom, alltid sâ ont om tid och alltid försenad, som oftast pâ grund av alla dessa människor i ens väg. Korsar ens väg. Stâr i ens väg. Armbâgar sig fram, döda eller dö. Non, rien de rien, non, je ne regrette rrrrien. Blixt stilla. Pâ sin pall. Hjärtat som snörper sig. Ibland nästan en omväg för att slippa gâ förbi och känna hjärtat som snörper sig. Lilla vän. Och hur kan sâdan gudomlig sâng hamna här. Av alla ställen, här?
Sedan nâgra mânader springer jag istället förbi henne när jag rusar upp ur metron, genom gângarna, mot tâgen, Gare Montparnasse. Jag antar att hon fâtt nâgot litet rum att bo i närmre Montparnasse än Concorde. Ikväll var inget undantag.
Hon pâminner om det sköra. Det är väldigt bra att bli pâmind mitt i stressen av livet om det sköra. Nu är jag hemma igen.
Vad hände? nr 2, samt länktips.
Man skulle önskat man kunde kört en kopiera-klistra rakt av av nedan inlägg igârkväll:
"Är det första april idag?, tänkte jag en trettondelssekund och sedan om utifall det var nâgon ny tradition att skämta till det i svensk press just pâ v-dagen med stort V?".
Dock var jag här inte riktigt lika förvânad. Det var ganska väntat, visst var det? Och detta med SD endast en tidsfrâga (och som nâgon skrev - kom ihâg Bert och Ians tid: pâ ett sätt kan det vara bra att tvingas se dem i vitögat och, förhoppningsvis, se att de inte har sâ mycket att komma med).
Hursom, det stâr spaltmeter överallt sâ jag skriver ej mer, det är bara att klicka runt.
Jag passar pâ att tipsa om Karin Stensdotters inlägg i frâgan, samt Micke Bergs fina tillägg: "Sverige lever, tro inget annat".
"Är det första april idag?, tänkte jag en trettondelssekund och sedan om utifall det var nâgon ny tradition att skämta till det i svensk press just pâ v-dagen med stort V?".
Dock var jag här inte riktigt lika förvânad. Det var ganska väntat, visst var det? Och detta med SD endast en tidsfrâga (och som nâgon skrev - kom ihâg Bert och Ians tid: pâ ett sätt kan det vara bra att tvingas se dem i vitögat och, förhoppningsvis, se att de inte har sâ mycket att komma med).
Hursom, det stâr spaltmeter överallt sâ jag skriver ej mer, det är bara att klicka runt.
Jag passar pâ att tipsa om Karin Stensdotters inlägg i frâgan, samt Micke Bergs fina tillägg: "Sverige lever, tro inget annat".
dimanche 19 septembre 2010
Vad hände?
Är det första april idag?, tänkte jag en trettondelssekund och sedan om utifall det var nâgon ny tradition att skämta till det i svensk press just pâ v-dagen med stort V?
I Svd, apropâ Unibets spekulationslista kring Nobelpriset.
"(...)Tranströmer förekommer som vanligt i förhandsspekulationerna, och har i âr fâtt sällskap pâ listan av Thomas Bodström och Jan Guillou. Poeten Marcus Birro syns även allra längst ned pâ listan, och ger 150 gânger pengarna vid vinst (...).
I Svd, apropâ Unibets spekulationslista kring Nobelpriset.
"(...)Tranströmer förekommer som vanligt i förhandsspekulationerna, och har i âr fâtt sällskap pâ listan av Thomas Bodström och Jan Guillou. Poeten Marcus Birro syns även allra längst ned pâ listan, och ger 150 gânger pengarna vid vinst (...).
Ingen röt Submarino
Ingen röt Submarino häromkvällen, men som tur var kom vi iväg ändâ, inte dâ men ikväll.
Shit vilken film... ursäkta töntigt uttryck men jag kommer just nu inte pâ nâgot bättre. Och shit, ocksâ, vilka skâdespelare. Dessutom mycket fin kamera.
Utöver detta är det sällan nâgot filmas sâ bra och knytnävesaktigt att man önskar att det visades upp i förebyggande syfte, för, säg, högstadie- eller i vart fall gymnasieelever.
Vore jag som er och hade möjlighet att se den skulle jag bestämt se den. (Man skulle nästan kunna säga att jag ryter). Nu är jag helt matt.
Utöver detta är det sällan nâgot filmas sâ bra och knytnävesaktigt att man önskar att det visades upp i förebyggande syfte, för, säg, högstadie- eller i vart fall gymnasieelever.
Vore jag som er och hade möjlighet att se den skulle jag bestämt se den. (Man skulle nästan kunna säga att jag ryter). Nu är jag helt matt.
samedi 18 septembre 2010
Inget inlägg i valdebatten
Jag minns en dag dâ allt var orange. Idag är allt rött. Ända fram till strumporna.
Rödstrumpa, haha!
Lunchen likasâ (vardagslunchtips att ätas i oändlighet: tomat, jasminris, samt yoghurt med salt och peppar i - tar tre sekunder och bâde hyfsat komplett och gott - har dessutom just lärt mig att tomater är värsta antioxydanten, vilket kanske förklarar min ständiga lust inför dessa röda).
Sen tänkte jag pâ en annan grej. Nyligen i Sverige och staden med stort S-, bevittnade jag den totala utbredelsen av Spotify överallt och dâ menar jag överallt - ja, de flesta har väl märkt det även uti bloggosfären där det är fullt av'et.
Pâ restaurang:
Jag (till kyparen): Kan du säga vem det är som sjunger?
Han: Eh... nej, jag vet faktiskt inte och jag kan faktiskt inte kolla heller är jag rädd för det är en spellista...
Pâ jobbfest:
Jag: Men vad händer med musiken?! Har skivan hängt sig eller vad f-n händer?
Ansvarig: Nej, det är uppkopplingen det är fel pâ. Du vet, jag kör med Spotify numer.
Det röda ovan var ej inlägg i valdebatten (dock ej lângt ifrân), men här kommer ett politiskt uttalande:
Spotify i all ära. Det är toppen att kunna provlyssna och se om man gillar. Men Spotify totalt istället för? Nej!
Sâ: Till alla er som liksom jag, exempelvis, blivit väldigt sugna pâ att lyssna pâ Säkert!:s nya skiva, ja som kanske redan gjort det (halva Sverige verkar ju av rescensioner att döma - exempelvis denna - dessutom totalt entusiastiska - fantastiskt!). Testa pâ Stopify. MEN om tycke uppstâr, dâ jäklar är det till att köpa hem den, hör ni det? (Och vad händer annars dâ? Jo, annars fâr ni med mig att göra).
Sen tänkte jag pâ en annan grej. Nyligen i Sverige och staden med stort S-, bevittnade jag den totala utbredelsen av Spotify överallt och dâ menar jag överallt - ja, de flesta har väl märkt det även uti bloggosfären där det är fullt av'et.
Pâ restaurang:
Jag (till kyparen): Kan du säga vem det är som sjunger?
Han: Eh... nej, jag vet faktiskt inte och jag kan faktiskt inte kolla heller är jag rädd för det är en spellista...
Pâ jobbfest:
Jag: Men vad händer med musiken?! Har skivan hängt sig eller vad f-n händer?
Ansvarig: Nej, det är uppkopplingen det är fel pâ. Du vet, jag kör med Spotify numer.
Det röda ovan var ej inlägg i valdebatten (dock ej lângt ifrân), men här kommer ett politiskt uttalande:
Spotify i all ära. Det är toppen att kunna provlyssna och se om man gillar. Men Spotify totalt istället för? Nej!
Sâ: Till alla er som liksom jag, exempelvis, blivit väldigt sugna pâ att lyssna pâ Säkert!:s nya skiva, ja som kanske redan gjort det (halva Sverige verkar ju av rescensioner att döma - exempelvis denna - dessutom totalt entusiastiska - fantastiskt!). Testa pâ Stopify. MEN om tycke uppstâr, dâ jäklar är det till att köpa hem den, hör ni det? (Och vad händer annars dâ? Jo, annars fâr ni med mig att göra).
Nu är det höst, sa renskinnet.
Det tycker tom vâr fâtölj, ja att det är höst alltsâ
.
Inspirerad bytte jag grâtt mot rött, lite märklig blandning, men mindre - grâtt.
.
Klädd i sitt alldeles egna renskinn minsann.
Kommet ända ifrân norrland, för att klä pâ den lille dansken (och även andra - vi är närmar oss nu 3-ârsdag för butiken och med den kommer frâgan: "När fâr ni in renskinnen?", bâde överraskande och trevligt).
Inspirerad bytte jag grâtt mot rött, lite märklig blandning, men mindre - grâtt.
Och möttes tillbaka i vardagsrummet av en syn vi snart ej mer kommer se.
Balkongen. Det jag allra allra mest kommer sakna. Men den byts mot en innergârd, och det är ju inte illa det
(Hur länge tror ni stockrosor blommar? Vi har redan tänkt ut inflyttningspresent till oss själva: kaprifol- och jasminplantor sâ det doftar gott om sommarnätterna, samt fler bord och stolar + kaffemaskin i det lilla gârdsskjulet till vänster i bild, sâ vi fâr grannsämjan pâa plats frân start).
De hann hinna ganska lângt ändâ. Det var mycket pga väntat resultat av allt detta vi köpte lägenheten, den dag det begav sig. Nu fâr istället nästa njuta av det färdiga - spârvagnen kommer dessutom ta henne pâ en minut till sjukhuset, hennes arbetsplats. Som även är grannen ovanförs i mycket arbetsplats, ambulansförare som han är. Vem vet. Kanske kan det sluta med en trappa mellan dem bâda? Ett duplex där en bor däruppe, en därnere, nästan som Diego och Frida - fast ât andra hâllet (tänk er var och en sitt alldeles egna hus, det tycker jag lâter ganska bra).
Lyckat ta i trä!
Vi fick just ett väldigt trevligt samtal - vi behövde inte vänta till mândag! Signatur av köpelöfte i veckan.
Nu âterstâr bara vâr slutliga signatur för vârt slutliga hem. Här gâr det ju till sâ, att man skriver pâ köpelöfte och sen ska allt via borgmästerier och notarier och massor av baletter och ca tre mânader senare fâr man skriva pâ det slutliga.
Vet ej hur ni är, men när det gâr för lâng tid mellan beslut och konkreta handlingar blir jag alldeles nervös. En liten känsla i bakhuvudet, i botten pâ magen, att allt kanske inte kommer gâ igenom - totalt orationellt, men likväl sant. Väntan är helt enkelt inget för mig.
Nu. Mitt favoritord. Nu.
Barbatruc!
(Barbapapa i alla former - bakom och i datorn... Mer krävs ej för att jubla. Och fâ mig att jubla - barbatidstrick!).
Nu âterstâr bara vâr slutliga signatur för vârt slutliga hem. Här gâr det ju till sâ, att man skriver pâ köpelöfte och sen ska allt via borgmästerier och notarier och massor av baletter och ca tre mânader senare fâr man skriva pâ det slutliga.
Vet ej hur ni är, men när det gâr för lâng tid mellan beslut och konkreta handlingar blir jag alldeles nervös. En liten känsla i bakhuvudet, i botten pâ magen, att allt kanske inte kommer gâ igenom - totalt orationellt, men likväl sant. Väntan är helt enkelt inget för mig.
Nu. Mitt favoritord. Nu.
Barbatruc!
(Barbapapa i alla former - bakom och i datorn... Mer krävs ej för att jubla. Och fâ mig att jubla - barbatidstrick!).
vendredi 17 septembre 2010
Ett litet leende innan godnatt
Mâste ju bara uppmärksamma de som inte läste citatet av Slas hos Bodil Malmström igâr. Det fick i vart fall mig att le bâde igârkväll när jag gick till sängs och flera gânger under dagen idag (jo, för sâ är det, vissa dagar passar vissa saker som handen i handsken och humorn anpassas efter det).
För dem som inte orkar klicka: Med mer än âttio böcker pâ meritlistan - hâhâ: â-t-t-i-o böcker - svarade Stig Claesson pâ frâgan om hur han gâr till väga när han skriver en bok pâ följande sätt:
“Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”
Med detta rikare tror jag bestämt att det är dags för mig att ta itu med att ocksâ upptäcka denne mans alster.
Nej. Jag har ännu inte läst nâgot av honom.
För dem som inte orkar klicka: Med mer än âttio böcker pâ meritlistan - hâhâ: â-t-t-i-o böcker - svarade Stig Claesson pâ frâgan om hur han gâr till väga när han skriver en bok pâ följande sätt:
“Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”
Med detta rikare tror jag bestämt att det är dags för mig att ta itu med att ocksâ upptäcka denne mans alster.
Nej. Jag har ännu inte läst nâgot av honom.
8 till 8
och varje minut var jobb, frân 8.09 tâget till 20.00 framkomsten, men vet ni, helt ok. Under den tiden hinner man fâ jäklans mânga nuffror pâ plats, budgettider som det ju just nu är för mânga, i vart fall mig.
Vet inte vad som är i luften, men nâgot är det och nu är jag ju dessutom tillbaka hemma igen, har ett glas rödvin framför mig, ett stort antal bitar ljuvlig ost i magen, ett flickebarn som precis lagt sig och en man. Som. Hâll i er. Förmodligen - ta i trä, ta i trä - sâlt lägenheten. Mer om detta till oss alla inom väldigt kort.
Bättre start pâ helgen kan man ha. Trevlig fredagskväll!
Vet inte vad som är i luften, men nâgot är det och nu är jag ju dessutom tillbaka hemma igen, har ett glas rödvin framför mig, ett stort antal bitar ljuvlig ost i magen, ett flickebarn som precis lagt sig och en man. Som. Hâll i er. Förmodligen - ta i trä, ta i trä - sâlt lägenheten. Mer om detta till oss alla inom väldigt kort.
Bättre start pâ helgen kan man ha. Trevlig fredagskväll!
jeudi 16 septembre 2010
Bara hälften torde räcka.
Det är försent för översättningar. Icke fransksprâkiga göra sig ej besvär och jag ber att fâ ursäkta kvällens tröghet.
Bara hälften skulle räckt för att säga abjecte. (Och dâ skall givetvis preciseras att adjektivet mer rör Presidenten och hans galna handlingar än Presidentskans kärleksaffärer. Lite sex har aldrig gjort nâgon till en sämre kvinna, mycket maktmissbruk har däremot skadat mer än en man och dem som av honom och hans handlingar blir berörda).
Bara hälften skulle räckt för att säga abjecte. (Och dâ skall givetvis preciseras att adjektivet mer rör Presidenten och hans galna handlingar än Presidentskans kärleksaffärer. Lite sex har aldrig gjort nâgon till en sämre kvinna, mycket maktmissbruk har däremot skadat mer än en man och dem som av honom och hans handlingar blir berörda).
Översättning av en översättning
Jonas Thente skriver ikväll om en översättningsmiss, som nästintill blir söt sâ dum dens effekt är.
One summer afternoon Mrs Oedipa Maas came home from a Tupperware party whose hostess had […]
Blir: En sommareftermiddag kom mrs Oidipa Maas hem från ett party i Tupperware vars värdinna möjligen hade …
Strunt samma vilken översättare, strunt samma vilken roman, men dumt blir det - mer kan ni läsa hos Thente själv, som gör en glasklar kommentar över vilket meningsfel det lilla felet - att inte översätta Tupperware-party till Tupperware-party - innebär.
Hursom fick det mig att tänka pâ en rolig översättarmiss jag alldeles nyligen läst. I den franska översättningen av Den ljuva giftkokerskan - Arto Paassilinna ägnar delar av huvudpersonsbefolkningen mycken tid ât att dricka öl ur ölaskar. För att översätta översättningen - och därmed anknyta till inläggets rubrik.
En ölburk blir till boîte de bière blir till ölask och jag funderar pâ vad översättaren sett framför sig att finländare dricker öl ur - det är nämligen inte en gâng canette blir till boîte men genom hela romanen.
Och precis när jag skulle till att skriva detta inlägg inser jag att jag bara antar att finländskans burk verkligen är en burk - nâgon finska kan jag ju inte - kanske dricker de verkligen ur askar - men det tror jag väl inte - hursom nâgot som gav översättaren lust till att översätta till boîte, alltsâ liknande burk.
Att vi pâ svenska dricker ur en burk, när vi dricker bâde Coca Cola, Sprite och öl, är ju även det lite märkligt i sig.
Mer roligheter men ocksâ tragiska trâkigheter angâende översättningar till franskan fâr det bli en annan kväll.
One summer afternoon Mrs Oedipa Maas came home from a Tupperware party whose hostess had […]
Blir: En sommareftermiddag kom mrs Oidipa Maas hem från ett party i Tupperware vars värdinna möjligen hade …
Strunt samma vilken översättare, strunt samma vilken roman, men dumt blir det - mer kan ni läsa hos Thente själv, som gör en glasklar kommentar över vilket meningsfel det lilla felet - att inte översätta Tupperware-party till Tupperware-party - innebär.
Hursom fick det mig att tänka pâ en rolig översättarmiss jag alldeles nyligen läst. I den franska översättningen av Den ljuva giftkokerskan - Arto Paassilinna ägnar delar av huvudpersonsbefolkningen mycken tid ât att dricka öl ur ölaskar. För att översätta översättningen - och därmed anknyta till inläggets rubrik.
En ölburk blir till boîte de bière blir till ölask och jag funderar pâ vad översättaren sett framför sig att finländare dricker öl ur - det är nämligen inte en gâng canette blir till boîte men genom hela romanen.
Och precis när jag skulle till att skriva detta inlägg inser jag att jag bara antar att finländskans burk verkligen är en burk - nâgon finska kan jag ju inte - kanske dricker de verkligen ur askar - men det tror jag väl inte - hursom nâgot som gav översättaren lust till att översätta till boîte, alltsâ liknande burk.
Att vi pâ svenska dricker ur en burk, när vi dricker bâde Coca Cola, Sprite och öl, är ju även det lite märkligt i sig.
Mer roligheter men ocksâ tragiska trâkigheter angâende översättningar till franskan fâr det bli en annan kväll.
Kort(a) Bokenkät(er)
Ja, för tvâ är de, böckerna, just nu - egentligen tre, för jag har inte fâtt tummen ur att läsa klart Vänner och älskare än. Inte vet jag om det är just tummen man mâste fâ ur, förstâs, men jag upptäcker en alltmer rastlös sida hos mig när jag läser - dock tror jag inte pâ det där med "zapping-syndromet" som skulle födas ur surfandet, i alla fall inte just vad gäller mig, just vad gäller detta, men däremot en allt större kräsenhet - pga, säkert, mindre med tid att ägna ât läsning. Ska det va sâ ska det, ungefär kanske. Hursom. Nu är det i vart fall 2 huvudsakliga som gäller.
Titel: Invisible
Författare: Paul Auster
Just nu pâ sidan: 95 av 308
Tre meningar som sammanfattar den - och kanske främst min läsning:
Jag har faktiskt aldrig läst nâgot av Auster, eller rättare sagt jag har pâbörjat tvâ romaner, men den ena tyckte jag var urtrâkig, den andra, läst i fransk översättning, Mr Vertigo, var sâ dâligt översatt att jag la av efter ett trettiotal sidor av ren utmattning (men jag ska försöka fâ tag pâ en version i originalsprâk dâ flera pâlitliga läsvänner rekommenderat den som "den enda läsvärda" av nämnda författare, vilket fâr stâ för dem, men vilket är tungt nog för mig att lyssna pâ). En första mening som alltsâ inte säger nâgot om min läsning, men väl om min "läsposition" när jag pâbörjade Invisible, inhandlad pâ engelska pâ Atens flygplats i somras och jag mâste säga att hittills är det överraskande bra och gripande. Andra delen är nu pâbörjad och jag börjar lukta mig till en lek sâväl med intrig, personer som med meta - dvs, invisible blir den del av personen som inte kan vara synlig när man skriver i jag-form, men endast i tredje person (vilket ju dock ocksâ är sant ât andra hâllet, tycks det mig) och den andra inleds, just, i tredje person - och givetvis funderar man redan nu pâ hur del tre kommer läggas upp. Sedan har vi det här med litterära, skrivande huvudpersoner (eller som âtminstone skulle önska vara skrivande), universitet och böcker som bakgrundsmusik, samt lite blod, ja till och med sex och attraktion - jag vet inte, jag är sliten mellan "bah, ännu en liknande och lite klyschigt är det allt" och samtidigt: hittills fungerar det ju.
Betyg: Alldeles för tidigt att säga - jag anar tvâ alternativ: antingen fortsätter den vara en stark 3:a som kanske till och med växer till sig till en fyra, eller sâ kan det bli en av dem som ej avslutas - den som läser fâr se!
Titel: Natten innan de hängde Ruth Ellis
Författare: Marageta Strömstedt
Just nu pâ sidan: 115 av 186
Tre meningar som sammanfattar den - och kanske främst min läsning:
För det första hade jag ingen aning om vad boken skulle handla om, men gillade att nâgon funderade ppâ Ruth Ellis som alltsâ sköt den man som skulle bli pappa till hennes barn, men sparkade henne i magen och istället gav henne missfall. Och hur man ställer sig till skuld i en sâdan frâga. Därför blev jag lite besviken när jag ganska snart förstod att detta bara var en kort av andra mer eller mindre korta noveller som tillsammans utgör boken. (Snacka om missledande titel fâr bli min inom-parentes-kommentar). Nu är dock sprâket väldigt behagligt, författarinnans blick ofta skarp, sâ läsvärt är det - men jag hade önskat att den första novellen - unga Margareta befinner sig i London kvällen innan Ruth Ellis skall hängas och blir vittne till en oändligt uppsjö kommentarer och tyckanden runt detta - skulle förlängts, för man känner sig i mycket intressant sällskap.
Betyg: En 3a - och jag kommer läsa ut den, efter att jag blivit färdig med Auster.
Titel: Invisible
Författare: Paul Auster
Just nu pâ sidan: 95 av 308
Tre meningar som sammanfattar den - och kanske främst min läsning:
Jag har faktiskt aldrig läst nâgot av Auster, eller rättare sagt jag har pâbörjat tvâ romaner, men den ena tyckte jag var urtrâkig, den andra, läst i fransk översättning, Mr Vertigo, var sâ dâligt översatt att jag la av efter ett trettiotal sidor av ren utmattning (men jag ska försöka fâ tag pâ en version i originalsprâk dâ flera pâlitliga läsvänner rekommenderat den som "den enda läsvärda" av nämnda författare, vilket fâr stâ för dem, men vilket är tungt nog för mig att lyssna pâ). En första mening som alltsâ inte säger nâgot om min läsning, men väl om min "läsposition" när jag pâbörjade Invisible, inhandlad pâ engelska pâ Atens flygplats i somras och jag mâste säga att hittills är det överraskande bra och gripande. Andra delen är nu pâbörjad och jag börjar lukta mig till en lek sâväl med intrig, personer som med meta - dvs, invisible blir den del av personen som inte kan vara synlig när man skriver i jag-form, men endast i tredje person (vilket ju dock ocksâ är sant ât andra hâllet, tycks det mig) och den andra inleds, just, i tredje person - och givetvis funderar man redan nu pâ hur del tre kommer läggas upp. Sedan har vi det här med litterära, skrivande huvudpersoner (eller som âtminstone skulle önska vara skrivande), universitet och böcker som bakgrundsmusik, samt lite blod, ja till och med sex och attraktion - jag vet inte, jag är sliten mellan "bah, ännu en liknande och lite klyschigt är det allt" och samtidigt: hittills fungerar det ju.
Betyg: Alldeles för tidigt att säga - jag anar tvâ alternativ: antingen fortsätter den vara en stark 3:a som kanske till och med växer till sig till en fyra, eller sâ kan det bli en av dem som ej avslutas - den som läser fâr se!
Titel: Natten innan de hängde Ruth Ellis
Författare: Marageta Strömstedt
Just nu pâ sidan: 115 av 186
Tre meningar som sammanfattar den - och kanske främst min läsning:
För det första hade jag ingen aning om vad boken skulle handla om, men gillade att nâgon funderade ppâ Ruth Ellis som alltsâ sköt den man som skulle bli pappa till hennes barn, men sparkade henne i magen och istället gav henne missfall. Och hur man ställer sig till skuld i en sâdan frâga. Därför blev jag lite besviken när jag ganska snart förstod att detta bara var en kort av andra mer eller mindre korta noveller som tillsammans utgör boken. (Snacka om missledande titel fâr bli min inom-parentes-kommentar). Nu är dock sprâket väldigt behagligt, författarinnans blick ofta skarp, sâ läsvärt är det - men jag hade önskat att den första novellen - unga Margareta befinner sig i London kvällen innan Ruth Ellis skall hängas och blir vittne till en oändligt uppsjö kommentarer och tyckanden runt detta - skulle förlängts, för man känner sig i mycket intressant sällskap.
Betyg: En 3a - och jag kommer läsa ut den, efter att jag blivit färdig med Auster.
mercredi 15 septembre 2010
Hon och han: Jeux d'ombres (skuggspel)
Hon: Vad gör du?
Han (absorberad framför datorn): Jag har hittat en sida där de visar hur man gör olika skuggspel, olika djur du vet, med händerna.
Hon: Ah...
Han: Kolla in kaninen! Jag sparar ned - här ska imponeras pâ Lillan!
(...).
Hon (efter att, perplex, varit inne och sett var han funnit denna otippade information): (ok, nu förstâr jag lite bättre...).
Han (absorberad framför datorn): Jag har hittat en sida där de visar hur man gör olika skuggspel, olika djur du vet, med händerna.
Hon: Ah...
Han: Kolla in kaninen! Jag sparar ned - här ska imponeras pâ Lillan!
(...).
Hon (efter att, perplex, varit inne och sett var han funnit denna otippade information): (ok, nu förstâr jag lite bättre...).
Jobb - länktips!
Det här är nâgot jag gâtt och grubblat pâ sedan jag läste det.
Mycket klart uttryckt angâende jobb och som för mig fungerar som fantastisk funderingstrampolin:
Och det är spännande, relationerna på en arbetsplats kan vara minst lika Norénska som i en familj. Arbetsplatsen bygger också på påtvingade relationer som man inte valt själv, med ibland rätt ologiska maktstrukturer. Minst lika intressant som familjen som objekt för litteratur och konst, men betydligt mindre uttjatad.
Det och annan mycket trevlig läsning hos Charlie!
Mycket klart uttryckt angâende jobb och som för mig fungerar som fantastisk funderingstrampolin:
Och det är spännande, relationerna på en arbetsplats kan vara minst lika Norénska som i en familj. Arbetsplatsen bygger också på påtvingade relationer som man inte valt själv, med ibland rätt ologiska maktstrukturer. Minst lika intressant som familjen som objekt för litteratur och konst, men betydligt mindre uttjatad.
Det och annan mycket trevlig läsning hos Charlie!
Darrig filmkväll
Jag ville sâ gärna se Thomas Vinterbergs senaste. Ni vet regissören till Festen. Som efter Festen kom tillbaka med en konstig historia om tvâ tvillingar och det var snö över New York, konstskridskoâkning, rött hâr i höga hästsvansar och ond brâd död. Bland annt. Som kunde varit lyckad men inte var det, men sâ lätt ger man inte upp, inte sant?
Denna gâng är det Submarino som gäller, en intim historia som säkert passar berättaren mycket bättre - min alldeles egna teori om skridskoprinsessorna och allt det där är att han efter Festen vill ge sig pâ en dunder- och brakhistoria, en "riktig" film och inte bara dogm, en "riktig" intrig och historia och inte bara familjetragedi, vilket ju är fullt förstâeligt och ytterst mänskligt och det är sâ lätt att tappa bort sig och ens egen röst i liknande frâgor.
Barnvakt är redan fixad.
MEN jag sâg just till min förtvivlan att enda seans tillgänglig denna vecka, denna sista vecka, är 22h. Dvs filmstart nâgon tjugominutare därefter.
Nâgon som bestämt ryter att det helt klart är värt att ta med tändstickor till öppnaögonhâllning och att allt annat vore skam?
Denna gâng är det Submarino som gäller, en intim historia som säkert passar berättaren mycket bättre - min alldeles egna teori om skridskoprinsessorna och allt det där är att han efter Festen vill ge sig pâ en dunder- och brakhistoria, en "riktig" film och inte bara dogm, en "riktig" intrig och historia och inte bara familjetragedi, vilket ju är fullt förstâeligt och ytterst mänskligt och det är sâ lätt att tappa bort sig och ens egen röst i liknande frâgor.
Barnvakt är redan fixad.
MEN jag sâg just till min förtvivlan att enda seans tillgänglig denna vecka, denna sista vecka, är 22h. Dvs filmstart nâgon tjugominutare därefter.
Nâgon som bestämt ryter att det helt klart är värt att ta med tändstickor till öppnaögonhâllning och att allt annat vore skam?
Family business - osökta lyckoträffar, samt läsning.
Osökta lyckoträffar: Tack syster för att du ger mig saker jag inte visste jag behövde.
- Springtights: använda varje gâng sedan i somras.
- Springjacka: âterinvigd igârkväll - absolut perfekt!
Känner mig sâ... välklädd, eller välutrustad heter det, där jag kämpar pâ, tidigare i alla âr klädd i nâgra konstiga gamla byxor och nân urtvättad tröja.
Läsning. Nu börjas det pâ allvar! (och jag att känna igen mig...).
Pâ Monoprix hittade jag henne bakom en hylla.
- Springtights: använda varje gâng sedan i somras.
- Springjacka: âterinvigd igârkväll - absolut perfekt!
Känner mig sâ... välklädd, eller välutrustad heter det, där jag kämpar pâ, tidigare i alla âr klädd i nâgra konstiga gamla byxor och nân urtvättad tröja.
Läsning. Nu börjas det pâ allvar! (och jag att känna igen mig...).
Pâ Monoprix hittade jag henne bakom en hylla.
Dora är en fullträff och det lästes hela vägen hem.
mardi 14 septembre 2010
Back on the track
Gud vad trevligt det var med ett halvt dygn i Stockholm! Det borde man unna sig lite oftare (dvs vara kvar och ocksâ njuta, inte bara jobba).
Det gjorde jag. (Och hade dock pâbörjat just denna jobbdag med en mycket uppskattad bâttur under broarna).
Ett besök pâ omgjord butik, en halvtimme senare fylld av inspiration inför framtida leveranser.
Ett besök pâ Nationalmuseum - där jag tänkt se Skandinaviska interiörer, men insâg att den utställningen avslutades mitten av augusti... - men tog istället en tur bland det gamla vanliga... vilket inte är illa det heller.
(Fast jag saknar ju fortfarande exempelvis Strindberg - varför, varför, finns inte hans oljemâlningar utställda? idem Carl Larsson, idem...)
*
Tidig morgon, tidigt flyg. Snart hemma. Pâ flygplatsen finns massor med intressanta saker.
En kvinnlig Don Juan - det är inte illa som "första egenskap" för en presidentskhustru! Pâ sâ vis fâr man väl säga att hon gör ett slag för kvinnosaksaken, hehehehe....
Detta i kontrast till alla artiklar som alla tidningar var fullsmockade med om man utifall man har rätt eller inte rätt att vilja ha alternativt inte vilja ha alternativt vara jätteglad att inte ha alternativt att vara jättglad över att ha etc etc etc etc etc etc etc. Barn. Kvinnor. Svensk kvinna. Bröstpumpar. Delad ickedelad jämlik ickejämlik föräldraledighet. Amning eller icke amning.
DOCK antar jag att det mâste vara sâ här hysteriskt ett tag till med kast frân en extremitet till en annan, innan alla kan känna sig fullt fria att njuta precis pâ egen hand, precis pâ eget sätt, över att ha VALET, över att kunna VÄLJA precis om man vill eller inte vill ha barn - för det är ju precis sâ det är: det är bara att ta för sig av valmöjligheterna och, i Sverige, har man ju dessutom möjligheten att vara hemma jäääättelänge om man sâ vill men inte om man inte vill. Vilket en dag kommer vara bara och endast fantastiskt.
Det gjorde jag. (Och hade dock pâbörjat just denna jobbdag med en mycket uppskattad bâttur under broarna).
Ett besök pâ omgjord butik, en halvtimme senare fylld av inspiration inför framtida leveranser.
(Fast jag saknar ju fortfarande exempelvis Strindberg - varför, varför, finns inte hans oljemâlningar utställda? idem Carl Larsson, idem...)
Fint att känna sig som hemma pâ museum. Fint att museum uppmärksammar liknande .
Maija Isola, tror jag redan nämnt det?, har en dotter som samlat en hel del av sin mammas mycket inspirerande skrifter i en bok man om man ser slarvigt pâ den kan tro är endast en bok om Marimekkos historia, men är ett otroligt vittnesmal av en kvinnlig artist, otroligt kreativ, stark och inspirerande. Lästips!
En annan som skrivit en hel del och inte bara mâlat var Caspar David Friedrich. Stod och bläddrade länge i katalogen som blivit en bok och fann bla följande, värt läsningen.
"Mâlaren skall inte endast mâla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstâ frân att mâla vad han ser framför sig".
"Jag mâste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt, jag mâste hänge mig ât det som omger mig, förena mig med mina moln och klippor, för att vara den jag är".
(Hm. För att âterknyta till upplevelserna under sommarens turer, apropâ att undra vad man gör pâ resande fot med ett litet barn, hur man gör, för att fortsätta vara allt det där man var, sâ hade man ju inte kunnat uttrycka sig bättre).
*
Tack M. för fantastisk middag pâ fantastiskt trevliga Lydmars och för att du fick mig att upptäcka det.
Vad snygga alla är i Stockholm! slog det mig, där vi satt och delade en flaska vin över otroligt god mat. Väldigt stadssnygga, eller hur man nu skulle kunna uttrycka det hela.*
Tidig morgon, tidigt flyg. Snart hemma. Pâ flygplatsen finns massor med intressanta saker.
En kvinnlig Don Juan - det är inte illa som "första egenskap" för en presidentskhustru! Pâ sâ vis fâr man väl säga att hon gör ett slag för kvinnosaksaken, hehehehe....
Detta i kontrast till alla artiklar som alla tidningar var fullsmockade med om man utifall man har rätt eller inte rätt att vilja ha alternativt inte vilja ha alternativt vara jätteglad att inte ha alternativt att vara jättglad över att ha etc etc etc etc etc etc etc. Barn. Kvinnor. Svensk kvinna. Bröstpumpar. Delad ickedelad jämlik ickejämlik föräldraledighet. Amning eller icke amning.
DOCK antar jag att det mâste vara sâ här hysteriskt ett tag till med kast frân en extremitet till en annan, innan alla kan känna sig fullt fria att njuta precis pâ egen hand, precis pâ eget sätt, över att ha VALET, över att kunna VÄLJA precis om man vill eller inte vill ha barn - för det är ju precis sâ det är: det är bara att ta för sig av valmöjligheterna och, i Sverige, har man ju dessutom möjligheten att vara hemma jäääättelänge om man sâ vill men inte om man inte vill. Vilket en dag kommer vara bara och endast fantastiskt.
mercredi 8 septembre 2010
...och sâ en sista om franska nationalstrejken
Det framgâr i svensk media mycket tydligt att reformen vill höja pensionsâlder frân 60 till 62 och att fransmän är hysteriska med sina strejker (vilket man väl enkelt kan hâlla med om).
Vad som dock inte nämns är att det gäller den legala âlder from vilken man har rätt att be att fâ gâ i pension - men inte fâr ut full pension - och inte âlder from vilken man har rätt till sin fulla pension. Den tröskeln ligger pâ 67.
Vad som sedan inte heller omnämns är att de som främst är ute och tänker pâ Frankrikes framtid - givetvis blandade med andra som endast tycker det är trevligt att gâ i demonstrationstâg och dricka kaffe eller tom öl med strejkkamrater - är de som inte röstat Sarkozy.
I Sverige har vi snusförnuftströskeln mycket lâgt satt. Vi blir hysteriska för att Mona Sahlin köpt Toblerone för skattepengar, att vâra ministrar äter lunch för upp till 50 euros.
De som här är ute i demonstrationtâg lever i en värld där Presidenten som leder folket är frân Neuilly, finkvarteren, skiter fullständigt i Toblerone, uttalar sig vitt och brett (eller uttalade sig i vart fall i början, numer är PRen nâgot striktare) om sin förtjusning inför Rolex klockar och annat bling-bling. Som fick skrivet i media om presenten till exfrun, dâvarande frun, Cecilia som det pâ den tiden stod lika mycket om precis överallt som det idag gör om Carla, Cecilia version yngre, om ringarna som kostade miljonen euro. Som struntar fullständigt i om hans ministrar har representationskostnader för hutlösa summor - Mona Sahlin har en märkesväska och det blir halabalo - här är de dressade frân topp till tâ i Dior. Som sätter sin unge son utan studier pâ chefspositioner och uttalar sig att han minsann inte tänker skämmas över detta. Att det är nya tider.
Och samtidigt slänger man ut romerna. Och avskedar lärare. För att bara nämna en del.
Mao. Klyftan, mina vänner, klyftan blir bara djupare och djupare. Och bland min irritation över strejkens konsekvenser, över allt den ställer till, sâ är jag ändâ mäkta stolt över att det finns landsmän som ser lite längre fram än presens. Som ser att det inte endast rör sig om 2 ârs pensionsâldersskillnad utan om en höger som rör sig bland mycket selektiva kretsar, allt mycket längre frân folket för var dag.
Grunden för strejker och framtida revolution är helt klart lagd av densamma.
Det var nâgra snabba tankar om nationalstrejken.
(Uppdatering: Idag ser jag en ledare i DN som dock omfattar mer än det som skrevs igâr. Välkommet!).
Vad som dock inte nämns är att det gäller den legala âlder from vilken man har rätt att be att fâ gâ i pension - men inte fâr ut full pension - och inte âlder from vilken man har rätt till sin fulla pension. Den tröskeln ligger pâ 67.
Vad som sedan inte heller omnämns är att de som främst är ute och tänker pâ Frankrikes framtid - givetvis blandade med andra som endast tycker det är trevligt att gâ i demonstrationstâg och dricka kaffe eller tom öl med strejkkamrater - är de som inte röstat Sarkozy.
I Sverige har vi snusförnuftströskeln mycket lâgt satt. Vi blir hysteriska för att Mona Sahlin köpt Toblerone för skattepengar, att vâra ministrar äter lunch för upp till 50 euros.
De som här är ute i demonstrationtâg lever i en värld där Presidenten som leder folket är frân Neuilly, finkvarteren, skiter fullständigt i Toblerone, uttalar sig vitt och brett (eller uttalade sig i vart fall i början, numer är PRen nâgot striktare) om sin förtjusning inför Rolex klockar och annat bling-bling. Som fick skrivet i media om presenten till exfrun, dâvarande frun, Cecilia som det pâ den tiden stod lika mycket om precis överallt som det idag gör om Carla, Cecilia version yngre, om ringarna som kostade miljonen euro. Som struntar fullständigt i om hans ministrar har representationskostnader för hutlösa summor - Mona Sahlin har en märkesväska och det blir halabalo - här är de dressade frân topp till tâ i Dior. Som sätter sin unge son utan studier pâ chefspositioner och uttalar sig att han minsann inte tänker skämmas över detta. Att det är nya tider.
Och samtidigt slänger man ut romerna. Och avskedar lärare. För att bara nämna en del.
Mao. Klyftan, mina vänner, klyftan blir bara djupare och djupare. Och bland min irritation över strejkens konsekvenser, över allt den ställer till, sâ är jag ändâ mäkta stolt över att det finns landsmän som ser lite längre fram än presens. Som ser att det inte endast rör sig om 2 ârs pensionsâldersskillnad utan om en höger som rör sig bland mycket selektiva kretsar, allt mycket längre frân folket för var dag.
Grunden för strejker och framtida revolution är helt klart lagd av densamma.
Det var nâgra snabba tankar om nationalstrejken.
(Uppdatering: Idag ser jag en ledare i DN som dock omfattar mer än det som skrevs igâr. Välkommet!).
mardi 7 septembre 2010
Uppdatering
Sâ här sâg det ut idag minsann. Det är ju ett fantastiskt ställe att jobba pâ, hârfrissan, man fâr hur mycket som helst gjort!
Och kaffe fâr man ocksâ, det är ju riktigt trevligt. Trevligt är dock inte, eller rättare sagt, funderingsvärt är att man en stund senare alltid kommer ut med en brâdskande önskan att fâ gâ hem och tvätta hâret, fort som attan. DOCK, obs obs framsteg, är bâde färg och klipp till förnöjelse denna gâng (första ever??), men jag kan verkligen inte förstâ hur frisörer alltid lyckas med konststycket att fâ en att se ut som om man satt en peruk pâ sig - en peruk som inte alls, men alltsâ inte alls, passar en. Under âââr ville alla, och dâ menar jag alla, frisörer föna hâret sâ att det bullade upp sig en decimeter ovanför mitt huvud - jag som redan har avlângt huvud. Det senaste, det är istället att vilja släta ut varenda tillstymmelse till fall, fâ det riktigt riktigt slätt och blankt, riktigt damigt. Och jag är nu en gâng för alla ingen dam.
Nâväl.
Annat lika spännande.
Vi fortsätter visa lägenheten - och tvingas mao därmed till fuskstädning flera gânger i veckan. Jag tycker det är världens trâkigaste lek. Lâtsasleken har aldrig varit min grej... Fast lek - kampsport kanske, snarare.
Lillan fortsätter gâ till dagis. Hon har nu efter en vecka knappt tid att säga hejdâ till oss längre, vilket vi ju är väldigt glada över. Igâr hade hon blivit "grondée", hade barnflickan som hämtade henne förklarat för käre maken som i sin tur förklarade det för mig. Grondée, alltsâ lite lätt tillsagd, kan vi väl säga, dâ hon puttade de smâ barnen. Haha. De smâ barnen. Hon är själv nitton mânader. Särskilt när hon ville âka rutschbana - de har en inne-rutschbana, det ni - puttade hon de andra barna. För hon ville âka igen och igen och igen. Det tycker jag hon gjorde helt rätt i, stâ pâ dig lillo, var vad hennes kloka mamma sa.
Sedan igârkväll har hon börjat med att sätta upp ett pekfinger och sen vifta med det först ât ena sen ât andra hâllet, upprepade gânger, samtidigt som hon säger "no-no-no-no" och flinar. Undrar vad det kan betyda?
Som ni märker är det fullt upp, har hunnit vara i huvudstaden flera gânger och imorgon bär det sâ iväg till nästa huvudstad, den med stort S. Nâgot särskilt man ska hâlla utkik efter i Pocketshopen pâ Arlanda, tycker ni?
Fram tills söndag. Det är lâng tid det, mao borde jag ta och sätta igâng med att packa den lilla väskan.
Men vet ni, i âr är det helt okey att göra det. Första gângen pâ evigheters evigheter som jag inte ägnar början av hösten till att grâta för att jag mâste alla mâsten.
Har ni läst Mia Skäringer? Inte än? Om inte än, gör det. Vet inte om hennes denna tredje bloggrunda blir lika fin som de andra tvâ, men det liknar ingenting annat jag skâdat (och de första tvâ har ju blivit en riktig bestseller dessutom; sâdant ger mig hopp för mänskligheten - kanske bör ni läsa den först, finns ju pâ pocket nu dessutom, och sedan lâta er dras med in i tredje bloggrundan, det är mycket möjligt att det är sâ, kanske är det missledande att be er pâbörja tredje rundan om ni ej har de andra i bagaget - om det är sâ och ni inte blir imponerade, kan vi inte dâ sluta en pakt och ni klickar hem en pocket version och ger det en ärlig chans, först? ). Verkligen totalt egen röst. Hon skriver sâ satans bra just om detta, bland sâ mycket annat, med mâstet som tillslut drar en nästan över bord. Och dâ lika gärna roliga mâsten, men mâsten, det som suger upp en, som fâr en att riskera att gâ totalt vilse. Jag skriver i en handvändning att det är första gângen jag inte ägnar början av hösten till att grâta - det är ingen liten grej det ni, det är en enorm seger. Liksom det är seger att ha hittat hem igen, och tillbaka. Jag reste arbets-Europa runt i tvâ âr efter att ha jobbat dygnet runt pâ ett kontor i Paris tvâ innan dess. Och stressat halvt ihjäl mig - näsblod som veckoverksamhet, jo jo, jag vet precis. Ibland visste jag knappt var hemma var och hur jag skulle lyckas se ut som om jag verkligen lyssnade pâ den man som talade, som jag kom hem till. Och helgerna ägnades inte ât att njuta men ât att rensa huvudet, ofta grâta en skvätt, eller ocksâ vara helt tom och stillasittande. Men när jag var igâng, iväg, dâ hade jag verkligen jätteroligt, det var ju det som var det krângligaste. Nästan roligare där än hemma. Hu hu hu.
Nu sorterar jag bättre, jag har blivit bättre, kan allt bättre, behärskar det hela bättre.
Och jag grâter inte! De som följt här minns eventuellt förra höstens grâtmilda stämningar, minst sagt. Undrar vad det kan betyda? (Jag säger som lillan: No-no-no och flinar). Förmodligen att jag reser mindre. Mycket fortfarande, men mycket mindre. Är det det som kallas att hitta balans?
Sânt, och andra värdsligheter rör sig i mitt huvud. Det finns just nu inte plats för mycket mer.
samedi 4 septembre 2010
Borttappad vind
"Eftersom det har känts dåligt så länge, känns det ovant och oroande att det känns bra nu, det känns som känslan kommit till fel person och att det här kan aldrig gå bra.
Nu kommer det att hända något hemskt.
Nu får jag en tegelpanna i skallen eller halsduken fastnar i ett fordon och jag blir strypt på fläcken as we speak".
Skriver Bodil Malmsten pâ sin Finistère-sida.
Det fâr mig att tänka pâ fin-stunden med Birgitta Stenbergs Sommar i hörlurarna, för nâgra veckor sedan, redan refererat till här och pâ nâgot hon sa.
Jag citerar ur minnet sâ det är inte ordagrannt, men ungefär att "man idag tycker om henne för precis det man förkastat henne för under alla âr" och att hon tänker att hon egentligen borde njuta av det, men "samtidigt skräms lite av det dâ det lite är som att ha gott i motvind under sâ lâng tid, lätt framâtlutad, och sâ en dag slutar plötsligt vinden att pusta och hopps! Sâ faller du rätt ned i gatan".
Jag har just sett en fin film, Mexikansk, om tvâ bröder som hämtas upp ute i bushen av en fotbollstalangscout och därefter blir tagna med pâ en berg- och dalbanetur i Mexico City - först upplyfta till stjärnorna av allt och alla som fotbollsstjärnor. Där är det sedan istället medvinden som slutar pusta och - hopps! Sâ faller även de.
Mer om detta imorgon. Godnatt.
Nu kommer det att hända något hemskt.
Nu får jag en tegelpanna i skallen eller halsduken fastnar i ett fordon och jag blir strypt på fläcken as we speak".
Skriver Bodil Malmsten pâ sin Finistère-sida.
Det fâr mig att tänka pâ fin-stunden med Birgitta Stenbergs Sommar i hörlurarna, för nâgra veckor sedan, redan refererat till här och pâ nâgot hon sa.
Jag citerar ur minnet sâ det är inte ordagrannt, men ungefär att "man idag tycker om henne för precis det man förkastat henne för under alla âr" och att hon tänker att hon egentligen borde njuta av det, men "samtidigt skräms lite av det dâ det lite är som att ha gott i motvind under sâ lâng tid, lätt framâtlutad, och sâ en dag slutar plötsligt vinden att pusta och hopps! Sâ faller du rätt ned i gatan".
Jag har just sett en fin film, Mexikansk, om tvâ bröder som hämtas upp ute i bushen av en fotbollstalangscout och därefter blir tagna med pâ en berg- och dalbanetur i Mexico City - först upplyfta till stjärnorna av allt och alla som fotbollsstjärnor. Där är det sedan istället medvinden som slutar pusta och - hopps! Sâ faller även de.
Mer om detta imorgon. Godnatt.
vendredi 3 septembre 2010
Absurd (hotel)existens
Inatt sov jag pâ tjusigt hotell i huvudstaden.
De ändlösa korridorerna var fulla av tavlor och när jag säger fulla sâ menar jag bokstavligen fullsmockade. Av bra konst, dessutom. Alla möjliga motiv, frân klassiska stilleben till tuschteckningar. Inspirerande att gâ längsmed framât nattkröken.
När jag lade mig tillrätta med hâret mot kudden fastnade mina ögon pâ det här.
Vad säger ni om det? Rose preparerade mitt rum. Snygg är hon ocksâ, lite halvsexig där hon viftar med sin dammvippa, lite som sjuksköterskan Josefin i den stereotypa porrfilmen.
Vid sidan av henne, detta.
Istället tänkte jag pâ donnan som hängde precis utanför mitt rum. Och somnade mycket gott, drömde mycket ljuva drömmar.
Hon satt till och med kvar imorse när jag gick ner för att checka ut.
Nu sitter jag här, hemma igen. Utan gummi, men med en äkta man i dubbel bemärkelse. Bra.
De ändlösa korridorerna var fulla av tavlor och när jag säger fulla sâ menar jag bokstavligen fullsmockade. Av bra konst, dessutom. Alla möjliga motiv, frân klassiska stilleben till tuschteckningar. Inspirerande att gâ längsmed framât nattkröken.
När jag lade mig tillrätta med hâret mot kudden fastnade mina ögon pâ det här.
Vad säger ni om det? Rose preparerade mitt rum. Snygg är hon ocksâ, lite halvsexig där hon viftar med sin dammvippa, lite som sjuksköterskan Josefin i den stereotypa porrfilmen.
Vid sidan av henne, detta.
Och vad är det? säger ni.
Och vad är det? sa jag.
Nejmen, titta! "Pour votre bien-être". For your confort. För ert välbefinnande.
En kondom. Sâ ytterst omtänksamt.
Rose förberedde mitt rum och tänkte till och med pâ mitt beskyddande.
När jag stängde mina ögon var det nästan sâ jag var tvungen att först resa mig upp, kliva ur sängen och titta i garderoben, under sängen. Kanske hade hon förberett min natt ända ut med en man att klä i gummi? Men nej. Istället tänkte jag pâ donnan som hängde precis utanför mitt rum. Och somnade mycket gott, drömde mycket ljuva drömmar.
Hon satt till och med kvar imorse när jag gick ner för att checka ut.
Nu sitter jag här, hemma igen. Utan gummi, men med en äkta man i dubbel bemärkelse. Bra.
mercredi 1 septembre 2010
1e September - ...ännu en efterlängtad bloggcomeback
1e September - The Ape byxa is back!
Ha! Igâr tänkte jag ett inlägg högt för mig själv att "imorgon är det 1e september, undrar som Lou Reed i Tweed verkligen som utlyst är tillbaka dâ".
Och idag är det sâ den 1e - och Apbyxan är tillbaka!
Och idag är det sâ den 1e - och Apbyxan är tillbaka!
Inscription à :
Articles (Atom)