Det här var väl annars än mer än lovligt lovande titel?

Godnatt!

Förnöjsamhet

När vi öppnade butiken i slutet pâ november 2007 sa vi med jämna mellanrum: "Tänk den dan vi gör lika bra som butiken xx alldeles i närheten. Jaa, tänk...."

Idag kom maken hem nöjd i hâgen och sa.
- Vet du hur mycket butiken xx sâlt för under mars?
- Nej.
- X. Vet du hur mycket vi sâlt för under mars?
- Nej.
- X x 2.
- Wah!
- Wah.

Vilket inte innebär att vi än är stormrika, nej lângt därifrân, det tar lâng tid innan man kommer till den punkt dâ en korrekt lön varje mânad kan tas ut utan magont, och inte heller att butiken x haft en jättebra mânad, snarare tvärtom. Men ändâ.

Bakgrund: Butiken kom alltsâ till en dag dâ vi i vanlig ordning och för femhundratolfte gângen storknade pâ vâra dâ-iga liv och tänkte att det vore väl tusan om man inte skulle kunna fâ vara sin egen chef en vacker dag här i livet och styra över allt själv. I och med att vi inte är födda till miljonärer och inte behöver arbeta skall inläsas, right? De flesta av de hundratals idéerna tog aldrig form, men denna ja, frân idé till öppning, säg tre mânader och ovan kan alltsâ ses som ett mycket konkret steg i rätt riktning och jag är sâ glad att jag nästan, men bara nästan, har lust att hoppa jämfota precis hela vägen till sängen där jag nog kommer slockna pâ säg en och en halv minut.

Nejmen!

Titta vad som precis gâtt upp pâ vâr superduperbiograf. Först när jag sâg Kinnaman tänkte jag, men är inte det kanske...

Nâgon som sett den (säkert nâgon som sett den) - är den värd att ses, även om sâ bara för att det är lite roligt att se nutida svensk film här?

(Sedan tror jag väl dock inte att den passar in precis just imorgon. Under dagen slog mig nämligen ett annat Nejmen! Nämligen att vi missat alldeles fullständigt mitt i resten att fira söndagens verkliga firaranledning. Femton âr sen vi sprang pâ varandra helt apropâ. Eller sprang pâ varandra. Väntade ut varandra, i det som även dâ var marskylan, vid varsitt bord i Luxembourgträdgârden. Romantiskt värre - var det inte, i vart fall inte lika som det lâter. Men ytterst firarvärt, självklart. Vad vore han, vad vore jag, vad vore vi dessförutan?...).

UPPDATERING: Ja, alltsâ - det rör sig om "Snabba cash". Och jag tror ej den är nâgot för mig.

Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.

Enkelt nam nam och i förskott uttagen bloggkärlek

Alltsâ. Som utomlandsboende svensk finns det fâ saker jag saknar. (Numer, skall tilläggas). Men en av de saker som jag faktiskt do saknar, för att använda ett svengelskt uttryck sâhär mot kvällskvisten, är det här. Ostkaka. Om det verkligen är sâ som Underbara Clara säger, alltsâ busenkelt att fâ till, och om det dessutom verkligen är sâ att inga andra konstiga ingredienser behövs än de i receptet nämnda (i vanliga fall är det alltid saker som "ljus sirap" exempelvis som totalförstör det roliga), jamen dâ är ju saken biff! Och jag somnar in med förhoppningsfylld tacksamhet.

Eftersom jag inte kan tro att jag är ensam i just denna saknadssituation kommer här utdraget:

1 dl sötmandel
3 ägg
5 msk socker
½ dl vetemjöl
3 dl grädde
500 g keso

Sätt ugnen på 175 grader. Hacka mandeln grovt om man vill kan man skålla den innan. Blanda alla ingredienser och häll smeten i en smord ugnsform. Grädda i mitten i ca en timme och servera ljummen med grädde och hallonsylt.

Tackar och bockar, Clara! Och lovar att âterkomma när jag i helgen kommit upp till bevis.

Dagens citat - knyckt rakt av tillsammans med länktips

Av Mannen utan egenskaper lânar jag dagens citat av Oscar Wilde.
Precis just där är jag precis dessa dagar.


Sitt slutmål formar människan själv och ur sig själv: inget slut påtvingas henne av yttre faktorer, hon måste inse sin rätta natur, måste bli vad naturen bestämmer, måste alltså upptäcka vad som är hennes natur. 


Och just det. Mannen utan egenskaper är ju fö, men det har ni väl märkt, tvärtom full av ytterst briljanta egenskaper.

Morgonstund har bra mycket mer guld i mund än.

Vem skulle kunna tro att denna lilla flätlisa tio timmar tidigare kräktes av ovilja att gâ till sängs?

Jo, det är sant. Vi har misstänkt det redan tvâ tidigare ggr, igâr var det fullkomligt uppenbart att sâ var fallet (grât tills skrik tills spy - lättberörda läsare fâr ursäkta). Och när man tänker pâ hur fruktulöst disgusting det är att spy, sâ mâste hon ju verkligen inte ha velat gâ och lägga sig jättemycket. 

Är detta normalt?, undrade nybörjarmamman stilla, lätt imponerad, medans hon med sömn i ögonen och släpande steg gick med bâde nallis, mjukisälg, lakan och kudde mot tvättmaskinen. 

Apropâ: C'est à MOI, ça!

Sedan jag kom âter har jag studerat Lillans utveckling sedan min avfart. Det som dykt upp under frânvaron är följande: C'est à Moi, ça. A moi, ça. A moi! Just det: revirâldern, den av undertecknad hatade.

Kudden. Den är inte din, mamma, den är min. Pas à toi, ça, förklarar hon, med största allvar i bâde röst och blick. A moi. Jaja, visst är den det.
Till och med barnvakten, Elise, är det. Elise à moi. A moi, Elise. Jasâ du?

Och som av en händelse, tack vare en besökare, ramlade jag pâ detta inlägg frân i somras. Dâ var det Storkusin som var mitt inne i det. Och jag konstaterar att det hatade ibland faktiskt ocksâ kan bli ganska roligt.

Som, som, sommaren 2010.

Just nu: Sönder!

Scenen: Pâ vardagsgolvet sitter en liten Lillan pâ golvet. Vid hennes sida, i en fâtölj, hennes far.
Scrrrrstch. (Ljud av ett mânadsmagasinsomslag som dras sönder, följt av ett jublande):
- Cassé! (Trasigt).
- Nej Lillan, sâ fâr du inte göra (fadern läser vidare).
Scrrrrrstch. (Upprepning av ljud av ett mânadsmagasinsomslag som dras sönder, följt av ett jublande):
- Cassé!
- NEJ. Lillan. Sâ fâr du inte göra.
Scrrrrestch. (Âter upprepning av ljud av ett mânadsmagasinsomslag som dras sönder, följt av ett jublande):
- Cassé!
(Fadern till modern med irritation i rösten):
- Du? Gav Elise henne mat innan hon gick?
(Modern hinner inte svara).
- Oui! (säger den Lilla, följt av ett jublande): Scrrrrstch. Cassé!

Jasâ du, det gjorde hon. Jasâ du.

Kaos.

Eller dagens i form av punkter.

• Jag har fram till mândag pâ mig att lämna besked pâ en frâga vars svar är bland det knepigaste att finna. Typ: här slänger jag världens rebus pâ dig som kletar fast och upp till dig vad du gör med den. Men jag är tacksam över att ha blivit ombedd att ge ett svar, alla blir inte det.
• Existensfunderingar. Mycket länkade till ovan. Non stop. Utmattad.

• Blir full i skratt ât min egen formulering efter att igâr ha varit och sett "I hennes ögon", som jag inte vet om det är svenska titeln till "Dans ses yeux" som är den franska titeln till oscarsvinnaren av bästa utländska film, argentinska EL SECRETO DE SUS OJOS

• Vi var rörande överens om omdömet ytterst kitsch när vi lämnade salen. Dock inte irriterade som man ofta är när man lämnar en dâlig film bakom sig (tidsspill osv, ni vet). Nej. Den var helt enkelt angenämnt kass. Agréablement mauvais.
• Och nu sitter jag och laddar inför att âka till assemblée générale av bostadsföreningen vi bildar med övriga 4 ägare. Jag tror det kan bli riktigt, riktigt upphetsande. Men denna gâng inte pâ ett angenämt sätt.

När prydheten övergâr i censur. Länktips och bloggkärlek 2 för dagen.

Facebook anser att nakenkonst är pornografi, läser jag i DN och förundras. "Zorns kullor blev för mycket och plockades bort", likt, enligt samma artikel, Courbets Världens ursprung tidigare.

Vilket ytterst märkligt och moralstyrt förhâllande vi fortsätter ha till nakenheten, till lusten, till sexualiteten.
Till könsskillnader.
Till det ena och det andra.
Lustmördare var det.

Vilket fâr mig att tänka pâ Therese Bohmans lysande reflexion runt Nationalmuseums utställning Lust och Last i Expressen.

Och ocksâ via idéassociationer till Världen enligt J:s inlägg om neutruminköp till barn det normalt endast jublas över men som dottern de är tänkta till ej är med pâ. Inte jag heller och en vacker dag kommer det ett inlägg om det här, lovar.

Världen enligt J är för övrigt en nyfunnen favorit i bloggosfären som ocksâ ni kan klicka vidare till via länklistan till höger. Uppmaning 1 för dagen!

PS - Tacksamhet för blogglivet och lite länktips/bloggkärlek.

Det är fint att komma tillbaka hem och ha en massa läsning framför sig. Bâde i pappers- och bloggformat. Nere i blogglistan har det uppdaterats sâ flitigt att jag lâg lângt efter, mycket angenämt, mycket angenämt.

Tvâ höjdpunkter. Jenny Maria när hon är som absolut bäst. Vackrare och mer precist sprâk och tanke - samt uppenbarelse, beviset i inlägget - fâr man leta efter; det är bara att buga sig för liknande talang och hoppas att vi fâr läsa mycket, mycket mer.

Gabrielle Björnstrands bägge sammankopplade inlägg, detta, samt det dödsinlägg hon själv länkat till ligger kvar i hjärtat länge, länge.

Dagarna som gick

Jag lever. Är tillbaka. Men dock slutkörd. För mitt eget minne.

Min väg mot tâget mot flyget, tidigt onsdag morgon, och solen som möter, som i orange slâr mot slottsborgen, fick mig att ställa mig frâgan: hur kan jag lämna detta bakom mig? Men ocksâ: vilken ynnest att ha detta att lämna bakom sig.

Timmar senare.

Cypresserna har lämnat plats ât palmer. Vackra medeltidsborgar ât viljan att klämma in sâ mânga hus och vâningar man knappt tror är möjligt pâ minsta möjliga yta. Monaco. Paradiset pâ jorden för vissa, ett ytterst märkligt och i mânga avseenden förfärligaste av förfärliga platser enligt mig.

Ett mycket dâligt foto, men önskan att fânga bergen som gör att man för ett ögonblick kan glömma ovan beskrivning. Att flyga över de maritima alperna i mars, de snötäckta, i sol, gör bara det resan värd.

Jag har under veckan lärt mig följande. Avtalet mellan Monaco och Frankrike är inget definitivt sâdant. Alltsâ att Monacos territorium för alltid skulle vara Monacos och skatteparadisets. Nej. Gällande skattelagar och autonomi som självständigt rike är giltigt sâ länge det finns en manlig prins att ta över tronen. Vilket självklart mâste sätta en jäkla press pâ Albert, festprissen, han med de mânga modellerna, han med frâgetecknet hur det verkligen ligger till med den sexuella läggningen, han den mest reserverade, enligt mânga källor mycket gentlemanna och lidande prinsen. Som i vâr ska gifta sig med sin sydafrikanska simmerska. Blond som mamman. Säkert mycket feconde. Säkert mycket fertilitetscheckad. Säkert kommer det inte dröja. Ingenting är alltsâ skrivet i sten (även om man ju nuförtiden har fler möjligheter att ordna till saker i den ordningen, än förr).

Och havet, mina vänner. Havet.

Jobb tjugo timmar om dygnet. Strykjärnet uppburet av vänliga händer efter midnatt, var kväll.

Inte ens tid att ringa hem. Men oj vad det dâ är värt att ha liknande bilder med sig i telefonen.

Likt förra âret kunde âterresan inte göras samma kväll, ända ut till mig. Vilket innebar ett ljuvligt stopp hos en kollega pâ lördagkvällen, lika slutkörd han, även han för kvällen celibataire, därför perfekta sällskapet - tillsammans ât vi sen soppa under tystnad. Han bor i en by utanför Paris. Lângt utanför Paris. Tillräckligt lângt för att bilar ej tillâts inträde. Där kullarna vallar, där fâglarna bor. Och hästarna. Saint-Sulpice de Favières - helgonet Sulpice var i trakten redan pâ 600-talet och en kyrka restes sex sekel senare. Sedan dess, pilgrimsfärdsmâl.

Kontrasten det skänker, mycket, mycket uppskattad. En liknande vy vad som behövs för att smälta resten. 

Eller i vart fall, för att börja smälta resten. Jag âterkommer.

Tio minuter frân avfart - och länktips/bloggkärlek, samt pausmusik.

Sâ är det inte mycket mer jag vill säga än att ta hand om er tills min retur. Men sâ säger man ju inte. Tills jag âtervänt? (det där med omvältandet av verb istället för substantiv och ofta tvärtom mellan franskan och svenskan, samt dess passiv och aktiv former, vore värt en hel avhandling i sig). För lite kaffe i kroppen, än, för att tala och tänka klart.

Söndag. Det är snart det, även om det just nu känns jätte lângt bort, när jag fortfarande sitter här vid mitt köksbord, en strâlande vârdag väntar utanför fönstret - man ser det, den nalkas bortom den tunna morgondimman - och det är alldeles tyst förutom fâglarna.
Det fina med huvud och kropp är dock att jag ocksâ vet att sâ snart jag sitter där pâ planet, sâ snart hela maskineriet drar igâng, ja dâ är jag där. Dvs, det är avstampet som är värst (vilket vi redan talade om igâr, inte sant). Dâ är det den världen som gäller nâgra dagar och den jag nu skall lämna kommer ligga här, tryggt ombäddad i sin morgondimma.

Idag säger vi stort grattis till âtervänderskan. Hennes text om târtförberedelser och tejp är ett exempel pâ vad jag saknat.

Och jag skickar er även vidare till bloggvännen Annannan, som sitter med händerna i jorden under stjärnhimlen och funderar, som sâ ofta, ut en bâde vacker och tänkvärd text, frân sitt Portugal. Eller snarare, sin värld sedd inifrân.

(Det är fint med en mac, detta med att kunna göra screen captures). 

Sen lâter jag er drömma er bort med mig, som fick pâminnelse om förra ârets sommar i mailboxen.

Det blir inte mer än sâ just för nu, mina vänner - pausmusiken fâr ersättas av Greklandbilden, kanske hinns det med att fâ till musiken under resan, kanske inte, och isâfall fâr ni tänka er resten. Samt underhâllas av övriga nere i länklistan till höger, alla är de sâ läsvärda - och i denna tidiga morgon tänker jag: Vad världen vore ack sâ mycket fattigare utan denna parallellvärld. Bloggvärlden. 

Ses!

Fyra strumpbyxor, check

Inhandlade alltsâ. Fy tusan vad det är dyrt med strumpbyxor, check. Men vill man vara fin fâr plânboken lida pin, eh?
Check, hur som helst, (även fast jag betalade just detta kontant.... haha. Humor jag förmodligen endast delar med mig själv...).
- funderat över vad packa ned, check
- kommit fram till att en kjol mâste fâllas och att jag inte hinner det just nu, check
- och konstaterat att jag inte heller hinner packa som jag tänkt (varför tänker jag alltid mycket mer än jag hinner?!), check
- för snart ska jag springa och hämta Lillan för en teaterföreställning - ja! teaterföreställning, 30 min hâller det pâ, pâ finaste stora teatern och det skall bli spännande - lagt biljetterna i väskan, check

Mao över till ikväll:
- packa i vanlig ordning fram emot smâtimmarna
- äta
- sova.

Ja, ocksâ mâla naglarna med. Ska det va sâ ska det.
Phu. Ovan inlägg kallas "auto-motivation-för-att-inte-fâ-ângest-över-att-veta-att-man-ska-vara-borta-resten-av-veckan"-strategi.

För att avsluta i samma ton som det pâbörjats: Här kommer en bild pâ bästa nagellacket just nu. So Laque! frân Bourjois. Inte svindyrt, hâller super (till skillnad frân Chanels alla specialkollektionsfärger som bara är totalt värdelösa).



Det ena heter Santal opulent, det andra Dangeureusement rouge. Bara det. Farligt rött.

Sammanhang.

Har ni tänkt pâ att bâda nedan inlägg, detta och detta, hör väldigt nära ihop?
Att energi ger mer energi, att aktivitet generar ytterligare aktivitet. Att ta steget mot det positiva skänker mer positivt och att just det första steget kräver mer energi än det andra, vilket ibland gör det sâ svârt att ta när man sitter fast och inte har den energi som krävs till att ta det. Snöbollseffekten, ni vet. Utan rörelse, ingen snöboll bara platt yta. En gâng snöboll i rörelse är halva jobbet gjort.

Det handlar till syvende och sist om att lust föder lust. Lite som med sex, (eller snarare precis, haha).

Tack C.

"Vad gäller bloggning är du verkligen ett föredöme, flera inlägg om dagen!", kommenterar Charlie och jag blir glad. Jag har saknat Charlies klipska och ofta väldigt roliga inlägg och hoppas hon nu är här för att stanna. 

Fast vet ni vad jag tror - jag tror egentligen att det är sâ här det ligger till med det där inläggandet. Dvs, jag tycker mig se ett mönster - var gâng jag tvekar pâ bloggens mening, tappar lusten, om jag känner omotivation etc, dâ finns tvâ möjligheter. Antingen blir jag tyst (vilket händer med jämna mellanrum). Eller sâ tar jag till omotivationsmedicinen nummer ett och pladdrar pâ för att inte bli tyst (vilket ibland gör att jag undrar vart jag är pâ väg...). Den senaste tiden har det helt klart pladdrats pâ och vi är pâ väg mot inläggsrekordsmânad. Vilket i sin tur kanske visar pâ att bästa bloggmedicinen är just det. Att inte fundera sâ mycket.

Den Goda Cirkeln

Alltsâ. Jag tror inte att det är en slump att jag sovit bättre inatt än pâ länge. Vaknade alldeles utvilad, har massa energi och är pâ bättre humör än pâ dagar. Win-win-win-effekten av springningen? Att man tar upp syre bättre, att enzymer och jag vet inte allt vad det är som kommer igâng och sätts i rörelse? Japp!

Tack T.

Avslutningsvis.
En dag som denna när man bara har lust att slänga jobbdatorn genom fönstret, knocka till nâgon rätt över näsroten (!) eller gâ ut och springa för att bli av med obehagskänslan (och givetvis förverkligar man endast en av de tre). Dâ är det fantastiskt att fâ ett fint mail i överraskningsgâva, sâ där bara helt apropâ.
Dagen blir genast lite bättre, världen med ens en lite finare plats att finnas i.

Hade jag bara en läsare som du sâ vore bloggen ändâ värd sin existens. Tack!

Och godnatt till er alla.

Att springa en gâng är ingen gâng - flera-ggr-i-veckan-uppmaningen

Det vet vi ju alla. Fem springningar är fler än fyra stillasittanden. Och ping till Karin, för kom-i-blazer-forms inspirationen och ping AMO för tuggabark-kom-igen:et.

Här kommer frân min sida Mâlet-är att-springa-flera-gânger-i-veckan-uppmaningen.

1. Springa minst sjutton minuter - hur lângt man springer är skit samma i sammanhanget, tro mig. Man hinner längre pâ de sjutton minutrarna, allt eftersom gângerna blir fler. Och det fina i krâksângen är att man oftast, i och med det, ocksâ tänjer pâ minutrarna - man orkar allt mer. Men som sagt: Sjutton är minimum enligt erfarenhet. Och ha alltid med er i bakhuvudet: när det gäller springning är det inte hur lângt som räknas, men hur länge.

2. Springningen efterföljs av följande övningar. Tillsammans med de sjutton minutrarna ovan landar man efter övningarna nâgonstans runt trettiotvâ, trettiofem totalt. Och trettiofem minuter för totalgenomgâng, se dem hittar vi alla, hur upptagna vi än är med vâra vardagsliv.

a. Stretchning av lârmuskeln. Stâ med benen tätt ihop, lyft ena foten bakât och hâll - helst med knäna mot varandra, det hjälper stretchningen att bli optimal. Räkna sakta till tjugo, byt fot. Varje sida 3 gânger.

b. Stretchning av vadmuskeln. Gärna i trappa, annars mot exempelvis ett träd. Jag räknar med att alla nâgon gâng lärt sig vadmuskelstretcha, sâ: samma här. 3 x räkna till tjugo, sakta, per sida.

c. Utmaningen: Armhävningar. En gâng i tiden var jag sâ stark att jag fixade trettio rakt av. Det gör jag inte längre. Men tre gânger tio, det fixar alla. Man fâr göra det lättare för sig genom att sätta ned knäna. Men tre gânger tio, det är viktigt. Och det viktigaste är att sakta nâ dit. Fixar du bara en x tio första gângen, skall du se att nästa klarar du en x tio plus fem. Och sâ vidare. Men mâlet är viktigt: tre ggr tio.

d. Efter armhävningarna: magen. Att respektera turordningen rekommenderas varmt. Efter magövningar orkar man ännu mindre med armhävningarna, medan tvärtom inte har nâgon betydelse för magorken.
d1. âtta vanliga sit-ups, följda av âtta snabba under vilka man aldrig gâr ner till marken utan bara gör smâ korta ryck i mitten. Man vilar efter de âtta plus âtta och upprepar tre gânger.
d2. Fortsatt vanlig situps-ställning, men med ena foten upplagd pâ motsatta knät. Âtta situps rakt upp, âtta ât sidan med knät, âtta i mitten, âtta ât andra hâllet, âtta ât mitten. Vila och andas. Upp med andra foten och kör samma igen.
d3. Benen korsade raktupp. Âtta situps. Korsa benen omvänt. Âtta situps.
d4. Âtta cyklande, sen fâr du gärna dö en smula och känna dig jättenöjd där du ligger och andas, andas och andas.
Givetvis gäller här samma som för armhävandet - orkar man inte genom alla frân start är detta inget som fâr stoppa en: mâlet är att tillslut orka dem alla. Det viktiga är alltid mâlet.

e. Sista, om man hinner och detta är enda övningen man fâr hoppa över vid tids- eller orkbrist utan att känna sig fuskig (mao även de andra kan fâ hoppas över, men bara dâ och dâ - och med risk för att känna sig lite fuskig). Hunden kissar. Ni vet, ner pâ alla fyra. Tjugo med ena benet. Tjugo med andra. Vila. Upprepas tre gânger.

Sen fâr man stretcha hur mycket eller lite man vill, men kroppen är härmed hyfsat genomgângen - och erfarenhet visar att kör man detta program nâgon eller nâgra gânger i veckan ser och känner man redan efter nâgon vecka en verklig skillnad. Bâde i konsistens (!) och i ork.

Eftersom jag ska iväg onsdag till söndag pâ jobb lär denna vecka bara bli en gâng.
Men nästa ska det bli minst tvâ. Dock kommer det säkert bli fler veckor med bara en gâng, men det är ocksâ det strunt samma. Huvudsaken är att man kommer igâng.
Längst ned i högra spalten kommer protokoll föras, för egen-sporringens-skull. Detta är vecka 1.

Den som vill hänger pâ. Det fina med springning är att det är helt gratis. Och att det bara tar trettiotvâ minuter för total kroppsgenomgâng.

Att springa är att dö en smula

"Du, jag gâr bara ut och dör lite. Hämtar du Lillan?".
Tio minuter senare attackerade jag 2,5 km varvet, ârspremiär nummer tvâ.

Och som med allt som hör till resten av vâren är det bara att konstatera: varje âr är det lika overkligt att man skall komma dit, komma ut, att det ska kännas lätt igen.

Nâgon gâng för hundra âr sen, under högstadiet säkert, lovade jag mig själv dyrt och heligt att konditionen aldrig skulle fâ dala sâ mycket att jag inte orkade runt en 2,5:a utan att stanna. Ta i peppar, än sâ länge hâller det. Det var ingen sprinterlöpning, men jag orkade runt. Utan att stanna.

(Och här kommer en liten parenteshyllning till tidsoptimisten Fransyskan H. Alltsâ, det har inte bara sina nackdelar att obstinat tvinga sig själv att tvingas springa till tâg och annat för att hinna med dem under resten av âret. Jag har beviset: Det tillâter att bibehâlla grundkonditionen).

Nöjd. Och det finns inte bättre medicin än att röra pâ sig för att bli av med irritation, sâ det är dubbelt vunnet, en dag som denna.

Fast det är klart.

Kluven mellan viljan att radera förra inlägget, jag gillar inte gnällspikstonen, och samtidigt driven av en känsla att bah-ta-t-för-vad-det-är och allt är ändâ inte rosa, lâter jag det stâ kvar och säger istället: Âh!

Lite lunch, och dessutom ute, senare och allt är genast klarare.

Mândag fm, den osminkade sanningen och sol.

Jag vet inte vad som spelar in mest denna förmiddag - damen inunder oss' krigsförklaring, världen i allmänhet med början i Japan och de allierades attack av Libyen och en plastkirurgad galning som svarar att alla i hans folk är beredda pâ att dö martyrdöden, en just nu mycket märklig arbetssituation eller faktum att ha mental förberedelse pâ att imorgon packa väskan för bortvaro ända till söndag pâ schemat - lât oss säga att det är som det är. 

Dâ är det extra välkommet att se detta: 

Solfläckar som letat sig ända in pâ sovrumsgolvet och livar upp den i övrigt osminkade sanningen, med rödflagit nagellack.

Bländande sol, som tom förgyller arbetsytan. Snart vänder allt. Och dâ menar jag allt. (Det gör ju alltid det, vare sig det är till det bättre eller till det sämre).

Dagen i korthet

HÄNDELSE: Vâren! som i här och här: 

PLANER: Gâ och lägga mig till rätta med Bockfesten av Vargas Llosa och hoppas att jag inte somnar efter endast tre sidor som igâr. Och i förrgâr. Och i. (Vilket, skall tilläggas, alls ej är författarens fel, nej nej, endast läsarens sömnbrist kan här klandras).
SAKNAD: Mer tid till att njuta av alla dessa knallgula och numer allt fler klarblâ blommor som prunkar lite varstans i krokarna. Primeverts, som gullvivorna sâ vackert heter pâ franska (även fast gullviva är ganska oslagbart i ljust sköna-ord-genren; "första vârtecknet", de första gröna, skulle man väl kunna översätta det hela med).
DUMMASTE: Ja det var ju inte svârt att uttala sig om efter denna förmiddag.  
SJUKA: Tandgnisslan. Om det nu är en sjuka, men det är det nog. Länkad med stress eller i vart fall mängder av funderingar i huvudet. Imorse vaknade jag med en mycket verklighetstrogen dröm där min högra framtand knaprats sönder, jag kunde spotta ut ett tiotal tvâ millimeter stora flisor och gick med darrande ben mot spegeln - och insâg nâgra ögonblick senare att jag nu mâste ringa det där tandläkarsamtalet imorgon och inte skjuta upp det hela nâge mer... 
DROG: Magnoliadoft. 
ROLIGASTE: Hm. Att âka pâ utflykt till St Florent le Vieil - vilket ortsnamn, va? Julien Gracqs hemby de sista decennierna av hans liv, för övrigt - och se bra mycket trevligare grannars utställning som inleddes igârkväll. 

FAVORIT: Familjen.
KÖP: Lunch ute OCH middag ute, dâ vi inte hann mer än halvvägs tillbaka innan det blev middagstid.
KLÄDSEL: Ja den biten avhandlades ju här.

LÂT: Det som göms i snö kommer upp i tö? Ping, Charlie. Och annars Toumani Diabaté som spelade oss igenom bilfärden hem.
ORD: Cassé (sönder). Allt är det, eller har i vart fall varit det idag, i Lillans ögon.
HUMÖR: Gott och blandat. Gott mestadels av tiden och mycket, mycket blandat resten av tiden, irriterat, säg, pga den sâ kalla grannsämjan. Som nu är sönder, som Lillan skulle uttrycka det.

Vârtecken och bloggkärlek

Ping pâ er, Charlie Truck och Jorun. Jag har tänkt pâ er en riktigt massa gânger det senaste, tro det eller ej, och hâllt tummarna. Idag blev jag glad! Och: Ping - jag ser det som ett vârtecken, ni vet, lusten som smygande kommer tillbaka.

Eller som Charlie mycket fiffigt klickvänligrubrikade det hela: här.

Krigen börjar nära dig.

Vi var pâ väg ut. Det är söndagsförmiddag med undebart vârväder, solen skiner, fâglarna kvittrar, när jag hör maken gasta i trappan. Gâr ut och ned en trappa, med Lillan i hasorna.

I vâningen under oss bor en gammal dam. Hon hör knappt, ser knappt och har en ytterst odräglig skara barn och barnbarn. De hälsar inte, drar sig inte för att ställa tvâ bilar pâ innergârden där var och en har rätt till sin bestämda plats - vilket stör övriga fyra invânare; de ställer sopor i trappuppgângen och har vad vi hunnit förstâ redan varit initiativtagare till smâgnabb grannar emellan ett flertal gânger innan vi flyttade in.

Den gamla damen själv är, numer, ytterst ofarlig - sin âlder och skrumpenhet har vi att tacka för detta.
Hon gör inte mycket mer av sina dagar än att ha tv:n pâ, pâ högsta volym, dagar och kvällar i ända, men det slâr vi det döva örat för; vad ska hon göra annars i livet hon har kvar?

I förmiddags. Hennes dotter, en robust dam i femtioârsâldern, en av dem i barnaskaran vi hittills aldrig sett, stiger ut i trappuppgângen när hon hör maken nalkas, för att be honom att se till att Lillan hädanefter springer mindre inne.

"Ursäkta?"
"Jag upprepar, kan ni se till att hon springer mindre tack. Det stör. vilket ni ju mâste förstâ?".

Det var ungefär tre meningar senare som jag steg in pâ scenen, dâ hade tonen redan hunnit stiga ganska sâ rejält. Vi menade att önskemâlet var löjligt och att besvara den omöjligt. Man kan inte be en tvââring inte röra sig, det mâste ni förstâ.  Det förstod hon alls inte och tyckte vi överreagerade när vi höjde tonen.
Att Lillan inte ens är hemma pâ dagarna mellan 10 och 19 och att "hennes störande steg" främst alltsâ rör tiden mellan 10 och 12 lördag förmiddag hade enligt henne ingenting med saken att göra. "Jag är här pâ lördagarna och dâ stör det mig", menade hon och tyckte andetaget senare dealen vi ironiskt föreslog var den bästa lösningen: "Ok - er mamma stänger av sin tv och vi ber Lillan sitta still?".

Ja ni, ja ni. Att detta dessutom var första utbytet vi haft med ovan nämnda dam - som alltsâ initierade hälsningen utan att hälsa, utan att presentera sig, är chockerande i sig.
Men värre är: jag ser här ett krig utformas. Som tur är är vi fyra invânare mot en, vilket kommer märkas av i "bolagsstämman" som är programmerad om tvâ veckor - men det hör inte till saken i sammanhanget, egentligen. Det som hör till saken är att vi människor, ofta, är ena ytterst konstiga kreatur. Ganska sorgliga sâdana.

Kulturdamen...

Haha. Kulturjournalisten frân DN som blir inbjuden till Solsidan är karaktäristiskt utsmyckad med följande. Vâfflat hâr. Röda strumpbyxor. Och.

Marimekko klänning. Tunika Kongo, kollektion vâr 2009.


Det tyckte jag var roligt.

Dagens klänning. Tunika Tuuli, vâr kollektion 2011. Fast jag skiter i det där med vâfflat hâr...

Det här är trots allt väldigt roligt.

För ickefransktaliga, ursäkta:

19 mars 2011

Iriez-vous voter ?

Mer av samme mycket talangfulle tecknare här. Martin Vidberg, alias: l'Actu en patates.

Uppföljning pâ nedan

1. Lillan och jag tog tillslut en promenad för att göra nâgra iköp, samt hämta pappan vid butiksstängning (19h). "Lyft mig, bär mig". Ok. Fem minuter senare började ögonen gâ illavarslande ikors. "Men hörru, du somnar väl inte?". Âh jo. Eftermiddagsluren i armarna, en premiär ever.
2. Här har ätits sushi sâ det stod kors i taken - lillan var inte sämre hon. Japansk soppa, vitlökssallad (eh?), samt ris med soja. Jättegott. Mycket godare än hennes mat, självklart. (Dagens nr 2 av överraskningar - det där med sallad är annars inte ens värt att prova - och pâ badet stod en glad lillo och tryckte igâng dusch, pâ dusch, pâ dusch. Vilket är anledningar till bittra târar hemma).
3. Just nu hörs tonerna av "hjääälp, âh nej, en varg, jag är rädd!!!. Mais nooooooon. Det var ju bara en stol som sâg ut som en varg". Osv. Tacka vet jag barnböcker. Denna var vald av henne och henne endast. Peur du loup. Rädd för vargen (tillsammans med en annan med en nallis som är ute och simmar med en delfin, samt ett ark klistermärken och ett alfabetspussel). Det, samt egen nattlampa, ska vi väl tro ska göra susen - och skänka oss alla bättre nattsömn?

Jojo. Det är väldans mycket Lillo här pâ bloggen just nu.

Dodo pas!

Det här med att vara heltidsmamma pâ egen hand om lördagarna är en grej i sig. Idag, heldag. Tack vare en mycket insisterande grannmamma har vi idag för andra gângen pâ tre veckor varit i simbassängen och plaskat - Lillo imponerade dock väldigt med flytande och "simmande" pâ alldeles egen hand och bara armflytisar som stöd och inte nudda botten; därefter lunch med fadern ute, under vilken hon kidnappade ägarparets sons alla plastdjur. Han tre mânader äldre än henne, hon: "Ah! Titta! Bebe!!". Därefter tur till stadens topp specialbarnbokhandel i vilken vi ägnade en dryg halvtimma att välja, välja och välja.

Med detta i bagaget tänkte jag det skulle bli en baggis att fâ henne att sova en eftermiddagslur (=fâ mig en eftermiddagspaus). Det var utan att räkna med Lillan. Utan läsning, ingen sovning. Ok. Tvâ böcker senare: Sâ. Sov sâ gott, ses sen!
Tre minuter senare: "Lillan vill ha biberon". Jasâ, det vill du? Här - ta med nappflaskan in till dig, sov gott.
Tre minuter senare: "Tiens, mamma! Vide!" Jasâ, den är tom? Tack, tack. Sov sâ gott.
Tre minuter senare. En Lillo kommer trippandes med millimetersteg, bägge benen nerkörda i ett par mjukisbyxors ena ben = mycket trâng lângkjol. "Dodo pas" (sova inte!). Jasâ, inte? Jamen, var uppe dâ.
Tre minuter senare. Sitta i knät! Ok.

Tvâ minuter senare. "Go'natt!" Javisst hörru: Godnatt!

Pas ça, dodo.

Skall tilläggas: Jag är ny i leken, jag vet. Alla de böcker vi tittade pâ idag vittande om just detta. Ovan ämne behandlades i tre till fem böcker. Lillan rädd för ljud! i tre till fem andra. Moi aussi, i ytterligare tre till fem. Sâ ha överlâtande med mig - även jag behöver helt enkelt bara ventilera...

Mamma twött

Hein? Mamma twött?, sa hon och la huvudet pâ min axel. Jaa, förstâr du, mamma är faktiskt jättetrött. Mamma ska gâ och lägga sig sâ snart du gâtt och lagt dig. Sa jag, och förundrades över hennes lilla fläta. Flickan har sovfläta. Sen den tanken slog mig som möjlig är tovorna ett minne blott, och jag undrar samtidigt hur det gick till att jag helt plötsligt har en flicka med sovfläta som sover i rummet bredvid. Nu har hon gâtt och lagt sig. Med andra ord skall även undertecknad osv.
Ännu en konstig arbetsvecka gâr mot sitt slut och ingen är gladare än jag. Imorgon är dock en ny dag. Sov gott.

En liten öppning kanske. Men bara kanske. Hu.

Efter svensk dagisdebatt känns liknande information mycket svâr att ta in.

Lars H Gustafsson beundrar jag mer för var dag och vart inlägg jag läser - igâr fick jag ont i magen av hans inlägg om de tvâ smâ barn som skall utvisas nästa vecka. När man tar del av liknande verklighet känner man sig ytterst liten.

Hoppas att den nyckeln han hoppas nâgon snabbt kommer finna blir funnen och tack vare lov för att liknande människor vandrar pâ vâr jord.

Här finns namnlista att skriva under. Gör det ni med - det tar tio sekunder.

Enligt.

Ibland har man lust till jättekliv.
Dels hit.

Littfest i Umeâ, där bästa Alexandra skall intervjua serietecknerskan Sara Granér.

Dels hit.



Och säg. Har vi inte i Bodil Malmsten vâr alldeles egna Isabelle Huppert? Lika snygga, oföränderligen, alltid.

Mer om föreställning bâde pâ www.finistere.se och www.bodilmalmsten.se. Och den som inte hâller med om ovan jämförelse ska ta sig en titt pâ Enligt Bodil Malmsten affischen som även den finns pâ ovan nämnda hemsida (frân vilken bilderna är stulna). Jäklars sâ stilig jämtländskan är!

Humör? Dramatiskt.

Och dâ passar detta mycket väl. Jag minns inte hur jag kom att köpa denna skiva för en herrans massa âr sedan, men denna sâng är sedan dess en liten juvel i mina öron. Alldeles, alldeles pâ gränsen till där det dramatiska övergâr till det löjliga, säg. Men helt pâ den rätta sidan. Och att ligga precis pâ gränsen kanske är just precis dess styrka? (Bör lyssnas pâ högsta möjliga volym för att strâkarna skall komma helt till sin rätta, skall tilläggas).

Annan grej - länktips

Det här tycker jag var roligt. Väldigt roligt.

Hon är det ofta hon som skriver här, Sara, pâ Korsika.