Ett av världens underverk och ett stillsamt farväl

Hej,

En liten hälsning frân Cordoba där vi denna morgon besökt moskén. Förvânande! Hade inte sett dess like - vilket väl inte är sâ konstigt dâ det inte finns nâgon like nâgonstans, och just det känns sâ bra. En skog av kolonner med röd- och vitmâlade bâgar. Och innergârden fylld av apelsinträd och fontäner för att förbereda sinnena för kontemplation. Bara att fâ se detta gjorde resan värd dess existens.

Nu har vi tre dagar kvar, färden bär om en timme mot Grenada. Med det tar jag tillfället att säga ett stillsamt farväl till den här bloggen. Den fyllde sin funktion, eller funktioner, endel uppenbara, andra mindre men likväl där. Men nu mâste jag ta tillbaka min tid.

Vi syns säkert i diverse kommentarsfält framöver.

Helena

Uppdatering: om man vill nâ mig: helena.lindberg@wanadoo.fr

Varm rekommendation

Robert Bolano : The last interview & other conversations (with an introduction by Marcela Valdes).
Jätteintressant och väldigt stimulerande läsning för litteraturintresserade.
Tack Bodil Malmsten, utan vilkens blogg intervjun skulle gâtt mig helt förbi. Är helt överens med bloggerskan: man sitter och funderar och stryker under, oupphörligen.

Jisses vad vackert!

Till och med under spöregn är Sevilla magiskt. Katedralbesök och tortilla bacalao pâ ett kafé med blâmâlat kakel, slitna trästolar och svartvitt golv, lägg till bästa sällskapet och topphotell. Livet kan faktiskt inte bli sâ mycket bättre.

Bloggstiltje och obtstinata antibarn

Bloggstiltje verkar det vara lite varstans - vârisarna som lossar nâgonstans djupt inifrân och fâr en att tänka pâ annat? Nya projekt, nya tider, nya vindar.

Eller sâ är det fler än jag som efter vissa dagar av intensivt bloggande och kommenterande liksom fâr nâgonslags överdos.

Samtidigt känner jag mig löjlig när jag är som ett obstinat antibarn hela tiden så,... skriver Sanna Lundell idag och jag tänker: haha, precis sâ!

Ofta känner jag mig som ett obstinat antibarn.
Nu ska jag âka till tâg och hämta upp föräldrar, numer morföräldrar, och âterbekanta lillan med dom.
Över nâgot kilo importerade färska räkor till lunch. Är man västkustbarn sâ är man...

Sen ska jag packa. Och sen, ja sen lär det väl bli värre bloggstiltje än pâ länge för dâ blir det Andalusien!

Dagens fniss 2 - apropâ förra veckans spökskrivare.

Neger = nègre = spöksrivare pâ franska.

Nu är det BHL som är i farten. De som ev. fortfarande skulle ha sina tvivel angâende mannens filosofstatus har nu alla anledningar att fundera vidare över desamma. 
Den franske filosofen ger i dagarna ut en tegelsten apropâ filosofiska krig, De la guerre en philosophie, om vi vill sammanfatta oss.
Lât oss tillägga att han syns, hörs och skrivs om överallt i media.

I verket menar han att den franske, främst "orala" och därmed outgivne filosofen, Jean-Baptiste Botul, grundare till "botulismen", Kantspecialist, som genom en serie konferenser inför Paraguayanska neo-Kant:ister alldeles efter andra världskriget ridikuliserade Kant och ungefär "gick om honom".
Han grundar själv en stor del av sin egna tes i just botulismen och citerar densamme som källa ett flertal ggr.
Dock visar det sig att Jean-Baptiste Botul är en hundraprocentigt fiktiv personlighet, skapad av journalisten Frédéric Pagès, le Canard Enchaîné. Densamme är författare till bla "Emmanuel Kants sexuella liv" (pastich till Katrin M.s sexuella liv), där han driver med samtiden genom just Botul.

Sedan i mândags fnissar fransmännen ât hur i h-e BHL kunde missat detta. Och missat att Botul var ett skämt, att "han" ironiserar med allt han ger sig pâ, etc etc.

BHL menar själv att jojadetärsantattdetgâtthonomfullständigtförbi.

Själv undrar jag hur det kommer sig att alla dessutom gâr pâ detta. Ter det sig inte ganska uppenbart att nâgon eller nâgra personer som "hjälpt till" att sammanställa det tusensidiga verket just nu mâste sitta och vara utmattade av skratt.

Typ: Hämnden, min käre Dr BHV, är ljuv! Ju mer jag tänker pâ det, desto mer självklart. Grattis!

Fransksprâkiga kan ta del av mer av det exempelvis här.

Dagens fniss 1.

Ett hundratal passagerare blev offer för ett allvarligt tjänstefel vid lunchtid idag.
TGV-föraren pâ tâget Paris-Brest glömde göra uppehâll i Le Mans.
Det var ju för väl att det inte var det tâget jag tog, eller i den stan jag bor.

Sevilla, Cordoba, Grenada...

Först nu, tidig kväll, när jag fâr en mail tillbaka att de noterat min reservation av 2 platser för flamenco i ett kolonialhus i Sevilla, ett femtiotal platser runt en liten patio, börjar det gâ upp för mig.

Söndag kväll âker vi. En vecka, vi bara vi, och lillan i trygga händer hos sina morföräldrar.
Det blir en lite konstig resa, dâ vi normalt stormar runt kilometervis för att hinna se alla precis alla gatstenar och -hörn, och vi denna gâng pga ett fortsatt seglivat ryggskott som visat sig vara en nerv i kläm i ryggraden, förmodligen fâr vänta oss en mer lât oss säga stillasittande semester. Men jag kan ju alltid springa runt lite, inte sant, och det ska bli alldeles underbart bara detta med luftombyte.
Och flamenco kan ju intas sittande, liksom Rioja vin och skinka.

Handen pâ hjärtat

Imorse var det kallt, riktigt svinkallt, när jag sprangtraskade till tâget, strax efter sju. Strax dessförinnan hade jag klivit över den uteliggare - utan fast hemadress, som de kallas här, sans domicile fixe - som installerat sig med pick och pack sedan igârkväll i vâr entrée. Pick och pack; tre vinflaskor, tvâ plastkassar, en sovsäck. Han lyfte bistert ena ögonbrynet när jag vände mig i dörren för att se om han verkligen sov.
Igârkväll ringde vi samu, räddningstjänsten, som man kan ringa - gratisnummer - för att fâ hjälp med liknande situationer. De kör dem till uppvärmda rum, sägs det. Igâr lovade de att komma men inte inom kort - för mycket att göra, för mânga brâdskande samtal. Under tiden steg cigarettröken uppför trapporna och in genom vâr ytterdörr. Gîtanes, utan filter. Han var ju i alla fall pâ insidan och inte kan man slänga ut nâgon när det är svinkallt. De kom aldrig över huvud taget.
Sedan igârkväll hade picket - dâ bara tvâ vinflaskor - och han själv i sittande ställning i trappan, alltsâ brett ut sig till pick och pack, i form av sovsäck och ren installation.
Under eftermiddagen hade mannen blivit tvâ män och ännu fler vinflaskor. Klart de meddelar varandra var man kan fâ skyddsrum - det hade en annan ocksâ gjort.

Under eftermiddagen tänkte jag pâ vâr unga barnflicka som mâste gâ nedför trappan och ut genom dörren, ensam, och tänkte att jag skulle inte velat vara hon om jag var hon.
Tidig kväll ringde vi polisen, vilket räddningstjänsen bett om - de har sedan igâr inte tid att ens lova komma senare.
De kom, men dâ hade männen tagit sig en promenad och lämnat picket och packet, och nu ocksâ pisset, efter sig.

Handen pâ hjärtat - hur taskig man än känner sig i liknande situationer, för det kan jag lova er att man gör, hur mânga av er hade varit den räddande samariten efter att ha klivit över liknande bylten?
Själv tycker jag det hela är ytterst obehagligt, pâ alla nivâer (och hoppades ideligen pâ tâget hem att de âtminstone inte skulle ha installerat nâgot i barnvagnen). .

Mândagar och livets korthet

Mândagar ÄR krângliga, sâ är det bara och bara att acceptera. Grâhet i huvudstaden gör inte saken bättre - det ligger som ett lock över stan, skrev redan Baudelaire, och det gör det verkligen.
Inleddes med snabb promenad mot tâget, fortsattes med utskällning av oförskämd rörmokare (som kanske för den delen var extra oförskämd pga att det är mândag eller pga att jag pga att det är mândag hade ovanligt kort stubin, hm).
Fortsatte sedan med ett jobbärende pâ utsidan, MEN tog pâ vägen dit en kort paus i en av stadens formidabla bokhandlar (jesus vad bortskämda vi är förresten!!). Och humöret steg bums tre grade.
Inköpte bla Seneques Ett lyckligt liv, följt av Livets korthet. Lyssna:

Livets korthet.
1. Tesen i korthet: Livet är inte för kort, det är vi som förlorar det.
2. Hur vi spiller vâr tid.
3. Historiska exempel.
4. De "upptagna" förlorar sitt liv.
5. Förslag: Varför den upptagne mannens liv är extremt kort. Analys av tiden i 3 dimensioner.
6. De upptagna vet inte hur man använder tiden och är inte lugnets män.
7. De visa och lugnet (eller fritiden, vilket ni föredrar).
8. De upptagna och tiden.
9. Uppmaning till Paulinus.

Mândagen känns redan bättre.
Och ikväll ska jag dessutom bli utbjuden pâ mycket försenad födelsedagsmiddag - "nej vet du? nu struntar vi i om jag har ont i ryggen och inte kan gâ, det här gâr ju inte längre!! vi fâr väl ta bilen..." - till dagen därför klädd i en av mina finaste klänningar, (man fâr ju bju' tillbaks, haha), och det är därför alldeles strax dags att sträcka upp sig och lâta grinigheten lämna plats för min allra nöjdaste min.

Allt är en frâga om tid.

Dagens fniss

Mannen letar förtvivlat efter en site som visar kvällens match. Det hackar, det avbryts, det irriteras.
En halvtimme senare hittar jag honom, starkt koncentrerad, med datorn i knät.
Ur högtalaren kommer - arabiska?

- Vad... gör du?
- Jag hittade inget annat.

(Kanske är ensam om humorn, alternativt mâste man se scenen live).

Hm. Jag behöver hjälp!

Inom kort stundar presskonferens och jag behöver svenska (eller i alla fall -inspirerade) presenter till journalisterna. Skönhet, mode, dekoration, accessoir. De har redan tidigare varit med pâ andra (dvs har redan fâtt dalahästar :-)). Kostnad sâdär 300-600 kr, 30-60€. Inte skrymmande, inte tungt, det ska med i planen hem.

Det enda jag kom att tänka pâ efter Orrefors, Kosta Boda eller ngn fin pläd (...) var Acne som märke. Scarf eller dylikt. Samtidigt tycker jag det är lite trâkigt och skulle gärna hittat ngt lite mer kreativt. Kanske har ni mycket bättre idéer - absolut alla idéer är välkomna och inget är fel! Hos mig stâr det totalt still.

Förtydligande nummer 2

Här. Kunde inte skrivit det bättre än damerna i sina kommentarer själv.
Heja Birgitta! Och nu ska jag istället ägna mig ât champinjonsoppa.

Förtydligande

Tack Charlie. Jag tänkte nâgonstans tanken själv igâr när jag tryckte pâ "publicera" för inlägget nedan att punkt fyra nog borde utvecklats först. Dvs - Sverige-punkten.
Detta var alltsâ inte tänkt som ett rent "mot Sverige" inlägg - dem börjar jag dessutom tröttna pâ själv - och Charlie har helt rätt att pâminna om att det blev ramaskri även i Frankrike mot Dati för inte särskilt längesen. MEN jag ser en stor skillnad. Här sitter inte "feministerna" och säger att det är "sorgligt" att "folk" numera prioriterar jobbet. De var de som tog henne i försvar.

Anledningen till att jag skrev "istället för att säga att Sverige är ett modernt land, och jämlikt"', vilket vi normalt är väldigt mâna om att stoltsera med och basunera ut vs resten av världen, skriker vi här ut motsatsen - var snarare pga besvikelse.

Missförstâ mig rätt: jag är stolt över vâr jämlikhet - utan den vore jag dessutom inte den jag är. Det jag blir besviken över är att den ofta inte räcker längre än till just "jämlikhetsskit" som jag slarvigt skrev. Dvs: ord.
När det väl kommer till kritan är vi ofta - och ofta just svenska kvinnor - taskigare mot vâra kvinnor än man är i andra länder. Mindre klarsprâk och istället pikar. "Jomen vi är stolta över dig, ocksâ".

I klarsprâk: om vi är sâ himla mycket FÖR jämlikhet, varför finner man den här mot-Birgitta-debatten precis överallt. Där hon mâste förklara att hon visst tänkt pâ barnen, att hon har lösningnar, att mannen är med pâ projektet etc etc etc. In pâ minsta privatlivsdetalj. DET är jag emot.
Hm. Var jag lite klarare sâ?

Jonathan Coe - The Rain before it falls

Ska jag nu gâ och fortsätta med. Gâ och gâ förresten. Gâ till sängs och fortsätta med liggandes.

Jonathan Coe, författaren till What a Curve up!, original titel, Testament à l'anglaise, fransk titel och Huggsexa, svensk titel - en av de bättre, förlât absolut bästa, nutida romanerna. Satir, samhälle, smarthet.

Har alltsâ pâbörjat The Rain before it falls och inledningen kan väl sammanfattas som sâ här.
1) Har inte läst tillräckligt lângt för att vara alltför trovärdig.
2) Älskar dock att känna: här har vi en författare bakom boken, samt att denne författare gillar att ta mig i handen och sâ gâr vi.
3) Fâ efter Huggsexan var lika bra, jag hoppas dock denna är bättre än de senare, men tror inte, för jag tror han samlar ihop sig för att sâ smâningom fâ ihop nâgot lika bra som H-s:an ; ingenting man bara fâr ihop sâdär i en handvändning.
4) Är min intuition god är storyn lite väl pâtaglig, men som sagt, jag fâr âterkomma ifrâgan.

Sâ. Har ni inte läst nâgot av honom, börja inte med regnet, börja med Curve up'en. Jubilatoire.
(Till er som läst: Scenen med kalven, exempelvis, visst är den genial?)

Folk är galna!

Birgitta Ohlsson är höggravid och fâr en ministerpost.
Istället för att säga:
1. Shit vad bra!
2. Vilken förebild för andra kvinnor att visa att livet inte är slut för att man fâr barn!
3. Tänk att ett statligt organ därmed visar vägen för andra arbetsgivare att vâga ta steget att inte bara anställa en smâbarnsmamma, men tom en blivande sâdan, det är ju fantastiskt!
4. Sverige - jämställt och modernt.

Säger man:
1. Det är sorgligt!
2. Det skulle varit lika sorgligt om det var en man som gjorde det!
3. Vi fâr väl hoppas att hennes barn inte behöver lida alltför mycket över hennes beslut - om hon âtminstone kunde haft en halvtidspost.
4. Sverige är stolt över att vara jämställt pâ ytan, men den som skrapar finner.

Fy fan! Folk är galna! När är det dags att skippa jämställdshetsskiten och bli fria individer som tillâter sig själva och varandra att leva sina liv och bli jämställda som sâdana?

Uppdatering:
Och Belinda, Belinda! "(...)menar att politiker inte är något 9 till 5-jobb och att vi måste acceptera att de löser sina vardagsliv på ett annat sätt. Många offrar tid med sina barn eller sin partner.
– Och det är lika sorgligt med män som gör det, säger Belinda Olsson och fortsätter:
– Men på det privata planet kan jag få ont i magen av att tänka på hur kvinnor och män i politiken och näringslivet lever, kvinnor som ploppar ut ungar och rusar till jobbet. Men det är svårt att moraliskt sätta sig till doms över någon som Birgitta Ohlsson".

Blir sâ trött pâ folk som säger att det är sorgligt, för man fâr inte döma, men visst fan är det sorgligt, typ.
Förhoppningsvis är det Aftonbladet som slarvar när de âterger.

Inatt jag drömde nâgot som

Ja, nej, inte har jag väl nâgonsin drömt om Bodil Malmsten tidigare.
Men det gjorde jag alltsâ nu. Hamnade av en slump i hennes fina lägenhet i Stockholm och vi hade en kort och konscis diskussion om hur det var att vara i Sverige igen, följt av en annan kring Montaigne.

Det mâste väl vara att jag läst hennes senaste inlägg där hon âterupptäcker hur det är att vara i Sverige och att jag undermedvetet konstaterat hur jätteförvirrad och borttappad jag skulle känna mig om det var mig det handlade om.

Att ha daglig kontakt via nätet är inte samma sak som att bo i och vara omgiven av. Och det mâste vara en mycket märklig känsla att lämna sâ mânga andra sorts âr bakom sig. Det vet väl alla hur det känns när man kommer hem över jul och ser hur allt liksom tycks ha stâtt still sen man lämnade (även om det verkligt sällan är den objektiva sanningen, men man ser det man ser, inte sant?). Hur ensam man känner sig med allt det andra man samlat pâ sig, inom sig.

Men jag är däremot jätteglad att kunna ha denna kontakt och att samtidigt fâ bo i och vara omgiven av det här, det mina. Har sagt det förut och säger det igen:

Länge leve vâr tid!

Just ja!

Vill bara tillägga innan jag ska gâ och ta igen all den sömn jag inte fâtt inatt att jag just precis nu tog bort den första kommentaren ngnsin frân denna blogg. Mycket ska till, men jag vill bara förklara att jag inte vill ha anonyma länkar till konstiga köpsiter här. Hur anonymt det än är.

Jätteoense med mig fâr ni däremot gärna vara.

Själv är jag inte alls ense med Carola om att Haiti är ett tecken pâ jordens undergâng.

Uppiggande nummer 3

Lillan klinkar!

Uppdatering: Inte nu. I allmänhet. Nu sover hon.

Uppiggande nummer 2

Min assistent och kollega ska snart hem och invänta barnfödsel och i väntan pâ detta har jag funnit Pärlan med stort P att ersätta henne med under bortvaron. Nitton âr gammal, polska, med det underbara namnet Marta och alldeles fantastisk. I Frankrike sedan nio mânader och pratar bättre än jag gjorde efter säkert fyra âr pâ territoriet - utmärkt engelska sâ man skulle kunnat tro att hon bott i England i halva sitt liv, riktigt brittisk accent. Entusiasm för fyra, motivation för fem och energi för ett helt regemente.

Och jag tänker: Âh! Vad jag gillar talang!

Att hon dessutom är söt sâ man storknar gör ju inte livet mindre behagligt.

Ett tvärsäkert vârtecken!

Idag mina vänner när jag i vanlig ordning sprang till tâget, klockan var en sâdär strax efter sex, sâ kvittrade fâglarna som galningar. Det fâr man väl kalla upplivande?

Fransk genusstatistik, forts.

Ja, hm.

Kan väl aldrig tro att skandinaviska barn med blandade klasser leker mer markant könsrelaterade lekar än andra.
Däremot ställer jag mig frâgan om hur jag själv skulle definiera kvinna respektive man om jag fick frâgan. Manlighet och kvinnlighet, är det verkligen sâ fel?

Och, jag själv, som kvinna, jag tycker alltmer om mig själv (!) ju mer jag vâgar, ja faktiskt vâgar, bejaka just min kvinnlighet. Kjolar, kvinnlighet, läppstift och klackar, kom bara kom.

Vilket offer jag mâste vara!

Fransk genusstatistik

800 franska ungdomar har intervjuats ang. könsfördelning och -definition etc.

Kvinnan definieras av hennes fysiska egenskaper - "kvinnlighet och förförelse" - därefter av moderskap och känslighet enligt den stora majoriteten. Mannen skiljer sig frân kvinnan genom sin manlighet, machism och sitt yrke.

Samhället har alltsâ inte ändrat sig mer än sâ? Frâgar sig journalisten i Le Figaro och barnpsykiater Philippe Jeammet svarar att "det är normalt bland ungdomar att markera könsskillnaderna. Tonâringar känner sig ej berörda av jämlikhet dâ detta ifrâgaställer förändringarna som just dâ sker inom dem".

Blandade klasser skulle tom kunna accentuera den sortens klichéer ytterligare. "Genom att konfronteras med risken att förlora sin identitet blir det lätt sâ att ungdomar hänger sig fast vid den här sortens basskillnader", menar PJ. "Skandinaviska studier har visat att barn i blandade klasser hänger sig mer ât lekar som är uttalat könsrelaterade än andra".

Hm? Vad tror ni?

Dagens

DAGENS...
vill ha: Ett mirakel medel som tar bort ryggskott, -värk och -kramp hos maken. Det här börjar likna mardröm.
klädsel: Jeans, leopardtopp som är blâ och svart huvtröja med dragkedja fram. Yeah!
smink, samt frisyr: detta känns sâ vansinnigt trâkigt och dessutom ointressant att skriva om, men ok, det är alltid detsamma, nedsläppt eller uppsatt, i övrigt samma, och lite mascara, rouge, underlag om jag orkar. Klart slut, sista ggn.
händelse: när jag - eller rättare sagt tâget - rullade in klockan 00.25, en timma försenat, efter att ha rullat i snigelfart i en timma pga av jag vet inte vad och jag kom av, ut, svinkallt, inte en taxi och fick pâbörja hemgângen - inget man dör av, tjugofem minuter, men usch vad jag tyckte synd om mig, stapplade upp, in och dâ: Välkommen hem! Vad glad jag är att du inte blev kvar över natten i huvudstaden.
lât: diverse pianotrudelutter - eftermiddagslyx: totalt stopp i skallen, ingen hemma: tjugofem minuters paus i form av pianospel. Inte sedan mina nitton âr har jag kunnat ägna mig ât den avkopplingen. Amen förstâ!!!
planer: att se detta nu som en övergângsperiod innan vi inträder i det allra, allra bästa.
saknad: inte-rygg-ont hos maken, samt all den sömn som gâtt förlorad de senaste tvâ veckorna, för honom och för mig, för bägge blir väckta precis varje natt pga antingen hans krämpor eller lillan som väl mâste känna av dem, normalt sett sover hon...
dummaste: att mina kollegor i Ryssland velat till sina agendor och gett mig massa jobb i onödan.
sjuka: trötthet.
drog: gin och tonic.
roligaste: att ta emot piano stämmaren (?) och se pianot frân insidan, samt observera hans jobb med lillan i knät. Imponerande!
favorit: barnflickan. Hon är bäst, ingen protest, eller f-xxxx the rest, det är vilket som. Odiskutabelt!
köp: absolut ingenting.
humör: trött, faktiskt jättetrött.
ord: Non ! (outtalat men intensivt huvudskakande ungefär fyrtionio ggr per dag. Inte jag alltsâ, men hon).

Det (första) inseglet

Igâr morse, klockan 07.30.

Lite senare.

Ytterligare lite senare. Giraffen sträcker pâ sig.

Nu är den snart helt upprätt.

Det närmar sig...

Det glider in... (var väl kanske en eufemism...)

(...)

Da da da daaaa.

Tro det eller ej - jag hade i mina ögon en blandning av morgonsömn och târar.

Insâg att jag sedan länge tillbaka strykt ett streck över det.

Och att jag var alldeles lycklig över att ha suddat bort det. Bästa födelsedagspresent till mig själv nâgonsin.

(En halvtimma senare skuttade jag nästan iväg mina 20 minuters gângväg till tâget mot huvudstaden).

Nu väntar förmodligen andra (bittrare) târar för att fâ igâng fingrarna, igen. Men det är smällar man fâr ta.

He did it again, forts.

Charlie hittade vad jag inte hittade och skriver "Modesty is not his middle name".
Det kan man ju bara hâlla med om och detta är precis vad jag älskar med denne man. Störst, bäst och vackrast - ja! Och - och??

Som sagt: The Ipod Nano är det bästa som hänt sedan the Ipod.
Say no more.