Ikväll har varit en sân där konstig kväll, som rör en in i djupaste själen och ändâ gör en total utmattad. Eller kanske inte "och ändâ", men "självklart därför ocksâ".
Mina föräldrar är här sedan igâr. Bor pâ hotell. Ramlar in i min icke svenska vardag och är givetvis sâ hundra procent svenska som de är - eftersom de är det. Vilket ställer till mycket in min egna franska värld, bebodd av mig som är svensk och ändâ inte längre. Nâgot jag fâr klara bevis för varje gâng detta skâdespel âterupprepas.
Det är sâ rörande att se dem ta hand om lillan. De vill henne sâ väl. Fastän de bara träffat henne fyra gânger. En när hon bara var tio dagar dryga - vilket för den delen, först idag, fâr mig att inse att jag kan ha bra mycket färre samvetskval än jag haft hittills; vet ej varför, men jag bar med mig minnen av att herregud och jag bara lät dem ta hand om sig själva och... etc. Klart jag gjorde. Hade ju för sjutton satt en dotter till världen för en dryg vecka sedan - vilket jag knappt ens än förstâtt - varit hemma sen mindre än en vecka, nyförlöst, i vârt hem som alltid varit vârt gemensamma, sen mer än tio âr tillbaka, men nu ocksâ alltsâ skulle vara hennes. Allt darr. Klart det fick bli som det blev (ja detta apropâ allt prat om duktighet, inte sant?!).
Men det var ju inte deras fel, inte heller situationens, bara mitt, som borde kunnat vara mer klarsynt, tillâtit mig själv ha mindre samvetskval (ser mig själv framför mig med en alltför ambitiös nyârsmiddag i ugnen och pâ spisen och "helvete vad lite plats vi har här pâ köksbänken", serverade tillslut tallrikar ställda direkt pâ golvet, för att sedan ställa upp allt pâ bordet och erbjuda en, tro mig, finemangsgod middag). Nâväl.
Det som är rörande är ocksâ hur de leker med henne som om hon skulle förstâ alla "tittut" lekar osv. Som hon givetvis leker med dem, men inte leker till vardags, eller kanske leker hon dess varianter, pâ franska, med barnflickan, aldrig med mig - själv leker jag annat med henne, (men tro mig, vi fungerar bra ihop ändâ).
Ikväll, mitt upp i alltihop, bland bubbelglasen och intensiviteten, ringde min faster till min pappa, min faster som jag nästintill aldrig träffar, i alla fall inte sedan tiden dâ "vi alla var smâ och vi firade julaftnar för att i alla fall fira julaftnar tillsammans", för att tala om för oss att moster Annie dött.
Till râga pâ râgen lämnade hon faktiskt ett första telefonmeddelande pâ min jobbmobil (antar att min pappa gett henne det?), för att säga just detta: Hej, det är XX. Jag lämnar ett meddelande här och försöker även fâ tag pâ din pappa, om ni vill kan ni ju ringa tillbaka... Jag ville bara tala om att moster Annie dött. Hejdâ". Hennes röst lät sâ liten.
Moster Annie, som alltsâ är min farmors syster och som jag aldrig träffat men vars dödsbud jag är bland de första att motta. Pâ min franska mobiltelefon frân en moster pâ sjumila avstând jag nästan aldrig träffar.Visst ger det en lite av svindel?
Jag vet inte ens hur gammal "moster" Annie var. Äldre än min farmor, jo.
Inser ikväll att jag aldrig sett en endaste bild pâ'na, vet bara att min farmor de senaste tio âren sagt, med alltmer darr i rösten för varje âr att "kära lilla du, vad du är lik Annie, mer och mer lik för varje dag, tycker jag".
Annie har antagit mysterieskepnaden alltmer för varje sommar. Det svartvita fotografiet man aldrig sett. Själv känt mig som mitt i Skuggorna över den berömda stenbänken.
Och nu är Annie död. Vilket ju inte i sig är mer tragiskt än att nâgon annan skulle vara död, för mig i ärlighetens namn bra mycket mindre tragiskt än om mânga andra skulle dött idag, men visst känns det lite konstigt. Nu är hon ju skuggan, för alltid.
Sâ vi skâlade för Annie och önskade henne allt gott och jag hoppas verkligen att hon var nöjd med sitt liv. Och jag hoppas, hoppas att jag och vi fâr leva länge än.
*
Och nu är det blödighet, igen. Höll pâ att säga att det börjar bli fredagstradition, men inser att det är torsdag ikväll - fast nu, sedan tretton minuter, faktiskt fredag.
Ville bara tillägga vad jag redan tillagt hos Therese. JennyMarias mening som ni finner här fick ocksâ mig att stanna upp. Dels av innehâll, dels av rytm. Som den vackraste av titlar – som man vill smaka pâ flera gânger om, läsa högt.
”Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig". (JennyMarias blogg âterfinns fö. i blogglistan till högern from ikväll).
Och jag fortsätter mitt självcitat, för detta fick mig att tänka pâ 2 andra fina meningar. Les hommes en général me plaisent beaucoup (en av de titlar jag alltid tänker pâ när jag tänker pâ en bra titel, vilket faller platt i alla försök till översättning sâ jag lâter de som inte läser gissa, män, i allmänhet, gillas), och främst för att den är sâ fritt inspirerad av nâgot sâ totalt helt annat, Blaise Pascal.
Samma för de 3. Den absoluta harmonin. Verbets perfekta slutkläm.
Le silence éternel de ces espaces infinis m’effraie. Den eviga tystnaden i de oändliga rymderna skrämmer mig.
Och det är ju just där vi kan sluta ikväll. Godnatt.
vendredi 30 octobre 2009
jeudi 29 octobre 2009
"Ska vi bojkotta livspusslet"? Nej.
Frâgan ställs, enligt Amelia, av DebattProgramledaren Belinda Olsson som vidare säger att "[hon] vill ha ett vaccin mot “Perrelli-sjukan” = att vilja ha allt – barn, karriär, bästa sexlivet, finaste hemmet – samtidigt". Vad tycker du?, frâgar tidningen. Är det dags att dra ner på ambitionerna? "Debattera i damrummet".
Nej tack. Dum inställning. En liten tablett för att inte tvinga mig själv att ha finast städat hem, ja det kan jag väl gâ med pâ, men ännu hellre lite städhjälp, haha. Jag tycker nämligen tvärtom. Jag vill fâ in sâ mycket som möjligt i mitt liv, samtidigt. Man lever bara en gâng och jag vill inte välja bara av nâgonting över huvud taget, men vill allt. Och gärna med en gin och tonic pâ onsdag kväll.
Det är väl inte att vilja ha allt samtidigt man ska vara emot? Men däremot bör man exempelvis träna sig pâ att sänka ribban nâgot inom vardera, eller alternera var man sätter högsta ribban - sätt "näst" framför varje, sâ ska vi se att vi gâr ât rätt hâll. Och sâ snart vi nâtt "näst" sâ tar vi bort det.
Det gäller i alla fall för mig. Trots stress dâ det ibland blir för mycket av det goda tappar jag inte mâlet en sekund med ögat - för utan att sikta pâ allt samtidigt blir jag inom mycket kort olycklig.
Stressen beror dessutom till 99% inte pâ att ha siktat mot för mycket samtidigt, men pâ att prioriterat fel sak i fel ögonblick, vilket jag ocksâ mâste se till att bli bättre pâ. Tänker pâ det som att jogga; kräver tid och träning.
Liten parentes. Mâste ju apropâ vill ha allt passa slâ ett slag för Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen, som jag fick syn pâ i bokhyllan häromdagen i sin solgula pocketupplaga när jag funderade pâ det här. Den gjorde mig väldigt upprymd när den kom, ja faktiskt jublande. Att lyckas fâ fotboll literatturintressant, det är inte illa; att kombinera det med avhandlingar och sprâkforskning, den tävlingsinriktade universitetsvärld som kommer med dessa, Lund och samhällsfrâgor, allt i en grundinställning som är bâde ambitiös och inspirerande - samt nâgot helt annat: Jag som alltid irriterat mig pâ alla försök till att âterge dialekt fann att skânskan som här finns med i alla hörn fanns med som en självklarhet, bara det är stor konst. Ju mer jag tänker pâ den klassar jag verkligen den som en Stor samtida roman - som är värd sâ mycket mer än en parentes. Och som inspirerar till Högt uppsatta mâl istället för tycka-synd-om-inställningar och "lât oss dra ned ambitionerna".
Bara därför en bild för att intresserade lättare ska kunna finna den - och själv sätter jag upp den pâ omläsningslistan för, som sagt, det var ett tag sen. Ska tilläggas att jag verkligen älskar mannen pâ omslagsfotots ansiktsuttryck. Det säger allt. Och det drog till sig min blick när det begav sig, pâ flygplatsen - inser att jag sâ lätt skulle kunnat springa förbi en stor roman.
Âter till bojkotterit. Jag tycker frâgan är löjlig, eller i alla fall högst felformulerad. Det är livet det är frâgan om, som av princip inte kan bojkottas och det är klart vi inte ska dra ned pâ vâra ambitioner vad gäller detta? (Hör ni hallelujat i bakgrunden?). Man konstaterar dessutom snabbt att ju mer saker samtidigt, desto mer energi. Själv inspireras allra mest av biografier (oftast av män) där man tänker: Herregud, hur hann han med allt detta? (Väldigt mycket sent 1700-, 1800, som här, ett exempel pâ nutid här).
"Varför jag trots att jag irriterar mig pâ uttalandet öht intresserar mig av det till den grad att det blir ett helt inlägg", ja det kan man givetvis frâga sig. Svaret är enkelt: problematiken som sâdan intresserar mig - jag funderar mycket och ofta runt den (vilket väl märks i diverse inlägg...). Vilka finjusteringar mâste man lyckas med för att lyckas med den hela ekvationen, för att fâ in sâ mycket det bara gâr? Vilka fällor undvika? Ofta lyckas jag inte, men ofta jo.
Allra sist tycker jag att Belinda Olsson i just denna frâga framstâr som ett praktexempel av motsatsen till det hon här föresprâkar. Fel?
Nej tack. Dum inställning. En liten tablett för att inte tvinga mig själv att ha finast städat hem, ja det kan jag väl gâ med pâ, men ännu hellre lite städhjälp, haha. Jag tycker nämligen tvärtom. Jag vill fâ in sâ mycket som möjligt i mitt liv, samtidigt. Man lever bara en gâng och jag vill inte välja bara av nâgonting över huvud taget, men vill allt. Och gärna med en gin och tonic pâ onsdag kväll.
Det är väl inte att vilja ha allt samtidigt man ska vara emot? Men däremot bör man exempelvis träna sig pâ att sänka ribban nâgot inom vardera, eller alternera var man sätter högsta ribban - sätt "näst" framför varje, sâ ska vi se att vi gâr ât rätt hâll. Och sâ snart vi nâtt "näst" sâ tar vi bort det.
Det gäller i alla fall för mig. Trots stress dâ det ibland blir för mycket av det goda tappar jag inte mâlet en sekund med ögat - för utan att sikta pâ allt samtidigt blir jag inom mycket kort olycklig.
Stressen beror dessutom till 99% inte pâ att ha siktat mot för mycket samtidigt, men pâ att prioriterat fel sak i fel ögonblick, vilket jag ocksâ mâste se till att bli bättre pâ. Tänker pâ det som att jogga; kräver tid och träning.
Liten parentes. Mâste ju apropâ vill ha allt passa slâ ett slag för Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen, som jag fick syn pâ i bokhyllan häromdagen i sin solgula pocketupplaga när jag funderade pâ det här. Den gjorde mig väldigt upprymd när den kom, ja faktiskt jublande. Att lyckas fâ fotboll literatturintressant, det är inte illa; att kombinera det med avhandlingar och sprâkforskning, den tävlingsinriktade universitetsvärld som kommer med dessa, Lund och samhällsfrâgor, allt i en grundinställning som är bâde ambitiös och inspirerande - samt nâgot helt annat: Jag som alltid irriterat mig pâ alla försök till att âterge dialekt fann att skânskan som här finns med i alla hörn fanns med som en självklarhet, bara det är stor konst. Ju mer jag tänker pâ den klassar jag verkligen den som en Stor samtida roman - som är värd sâ mycket mer än en parentes. Och som inspirerar till Högt uppsatta mâl istället för tycka-synd-om-inställningar och "lât oss dra ned ambitionerna".
Bara därför en bild för att intresserade lättare ska kunna finna den - och själv sätter jag upp den pâ omläsningslistan för, som sagt, det var ett tag sen. Ska tilläggas att jag verkligen älskar mannen pâ omslagsfotots ansiktsuttryck. Det säger allt. Och det drog till sig min blick när det begav sig, pâ flygplatsen - inser att jag sâ lätt skulle kunnat springa förbi en stor roman.
Âter till bojkotterit. Jag tycker frâgan är löjlig, eller i alla fall högst felformulerad. Det är livet det är frâgan om, som av princip inte kan bojkottas och det är klart vi inte ska dra ned pâ vâra ambitioner vad gäller detta? (Hör ni hallelujat i bakgrunden?). Man konstaterar dessutom snabbt att ju mer saker samtidigt, desto mer energi. Själv inspireras allra mest av biografier (oftast av män) där man tänker: Herregud, hur hann han med allt detta? (Väldigt mycket sent 1700-, 1800, som här, ett exempel pâ nutid här).
"Varför jag trots att jag irriterar mig pâ uttalandet öht intresserar mig av det till den grad att det blir ett helt inlägg", ja det kan man givetvis frâga sig. Svaret är enkelt: problematiken som sâdan intresserar mig - jag funderar mycket och ofta runt den (vilket väl märks i diverse inlägg...). Vilka finjusteringar mâste man lyckas med för att lyckas med den hela ekvationen, för att fâ in sâ mycket det bara gâr? Vilka fällor undvika? Ofta lyckas jag inte, men ofta jo.
Allra sist tycker jag att Belinda Olsson i just denna frâga framstâr som ett praktexempel av motsatsen till det hon här föresprâkar. Fel?
mercredi 28 octobre 2009
Till alla som klagar pâ bokförlagens brist pâ marknadsföring: "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka..."
Ja, det är ju ingen verklig nyhet längre, men jag tycker ändâ det är bâde trâkigt och tänkvärt att Virgin Megastore kör det som "höstslogan" här i Frankrike - "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka" - vad gäller en roman. Och blir fundersam över att Samuel Benchetrit gâtt med pâ det (om han nu alls haft nâgonting att sâga om saken, det kanske är att överskatta offentliga hövligheter i Virgin's sfärer).
Samuel Benchetrit är för övrigt en sân där person som i alla fall jag fascineras av. Han lyckas pâ nâgot vis vara med precis överallt. Utan att man liksom helt förstâr hur sjutton han hamnade där. Dvs, han ger bâde ett ganska intetsägande intryck, samtidigt som han ju mâste vara om inte annat sâ en jäkel pâ relationer. För man hamnar inte bara överallt, det gör man inte. Och nu är han överallt med sin roman, som man fâr vara nöjd eller fâ pengarna tillbaka för. (Och självklart mâste han ocksâ ha sin beskärda del av talang, men hur stor? I hans fall verkar i alla fall det där med talang alltid hamna i skymundan för allt övrigt "buzz" som alltid finns runt det han gör).
Det började givetvis med en romans, giftermâl och barn, tillsammans med Marie Trintignant, en av de franska skâdespelerskor som stâtt högst upp pâ "independent-film-listan" (vid sidan av Emmanuelle Seigner). Som ju senare dog efter att ha blivit slagen av nye pojkvännen, vilket är en helt annan historia, ack sâ förhatligt romantiskt det hela slogs upp när det begav sig, man sâg alla fädren till alla hennes barn stâendes pâ rad, grâtandes... - men vad som inte är en helt annan historia är att Samuel B. även efter äktenskapet tagit slut fortsatte umgâs med inte bara Marie, men ocksâ mycket intimt med Far Trintignan, underbare Jean-Louis - som dessutom säger sig uppskatta S. sällskap alldeles väldigt. Sâ till den grad att de fortfarande âker pâ lânga bilsemestrar tillsammans pâ tu man hand.
Samuel regisserade 2 intima pjäser med far och dotter, en där det lästes Poème à Lou av Appolinaire, en som de skrivit mer eller mindre tillsammans, Quai de gare.
Han regisserade sedan en av de filmer som skulle bli Marie Trintignant's sista, Janis and John; Samuel och Janis/Marie var dâ lângt i frân ett par längre, inte heller Marie och filmens andra huvudperson, John/François Cluzet, däremot far till ett av hennes barn även han. Det blev en riktigt trevlig film, och även herr Trintignant var med pâ ett inte sâ litet hörn.
Däremellan har Samuel Benchetrit givit ut romaner, skrivit sina flera delar av sina memoarer (obs! han är född -73, jojo), skrivit flera andra pjäser, slipat pâ filmmanus, regisserat fd svärfar, igen, i pjäsen Moins Deux som var en riktigt fin sâdan, där handlingen rör âlderdom och nära död. Och numer är han gift med Anna Mouglalis, hans "musa nr 2", en av de vackrare fransyskorna i dagsläget fâr man väl lov att säga, och som liksom klanen Trintignant är lite sâdär lagom hemlig, mystisk och romantisk. (Att hon dessutom kör Chanel reklam sâ det stâr det härliga till gör inte hennes ikon-image mindre).
Tillsammans har de en flicka. Och paret har redan hunnit arbeta tillsammans, senast i hans senaste film Jag har alltid velat vara en gangster.
Tja. Vad jag nu ville säga med detta. Tycker nog ändâ det är lite trâkigt att fâ sin roman promotad som "nöjd eller pengarna tillbaka" och detta även om man heter Samuel Benchetrit och livet leker i övrigt. Visst?
Samuel Benchetrit är för övrigt en sân där person som i alla fall jag fascineras av. Han lyckas pâ nâgot vis vara med precis överallt. Utan att man liksom helt förstâr hur sjutton han hamnade där. Dvs, han ger bâde ett ganska intetsägande intryck, samtidigt som han ju mâste vara om inte annat sâ en jäkel pâ relationer. För man hamnar inte bara överallt, det gör man inte. Och nu är han överallt med sin roman, som man fâr vara nöjd eller fâ pengarna tillbaka för. (Och självklart mâste han ocksâ ha sin beskärda del av talang, men hur stor? I hans fall verkar i alla fall det där med talang alltid hamna i skymundan för allt övrigt "buzz" som alltid finns runt det han gör).
Det började givetvis med en romans, giftermâl och barn, tillsammans med Marie Trintignant, en av de franska skâdespelerskor som stâtt högst upp pâ "independent-film-listan" (vid sidan av Emmanuelle Seigner). Som ju senare dog efter att ha blivit slagen av nye pojkvännen, vilket är en helt annan historia, ack sâ förhatligt romantiskt det hela slogs upp när det begav sig, man sâg alla fädren till alla hennes barn stâendes pâ rad, grâtandes... - men vad som inte är en helt annan historia är att Samuel B. även efter äktenskapet tagit slut fortsatte umgâs med inte bara Marie, men ocksâ mycket intimt med Far Trintignan, underbare Jean-Louis - som dessutom säger sig uppskatta S. sällskap alldeles väldigt. Sâ till den grad att de fortfarande âker pâ lânga bilsemestrar tillsammans pâ tu man hand.
Samuel regisserade 2 intima pjäser med far och dotter, en där det lästes Poème à Lou av Appolinaire, en som de skrivit mer eller mindre tillsammans, Quai de gare.
Tja. Vad jag nu ville säga med detta. Tycker nog ändâ det är lite trâkigt att fâ sin roman promotad som "nöjd eller pengarna tillbaka" och detta även om man heter Samuel Benchetrit och livet leker i övrigt. Visst?
mardi 27 octobre 2009
Apropâ det där med obetalda kulturarbetare
Hm. Obetalda kulturarbetare var det. Eller hoppet om att det inte är möjligt att framtiden ser ut sâ. Eller insikten att det är ett av mânga oundvikliga faktum.
Klart att det alltid kommer att finnas undantag. Men bloggare tar över, kommer i mycket ta över. Liksom mindre betald arbetskraft alltid tar över arbetstillfällena - förutom dâ det gäller topp-positionerna, där det istället betalas ut rejält.
Ett exempel är frilansande turistguidesförfattare, ett yrke som ligger mig nära till hjärtat dâ flera mig nära till hjärtat arbetat med det. För ett tiotal âr sedan var det ett yrke som ett annat. Fâ var de lyckliga utvalda att utöva det, men de fanns. Arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag. Prestige och mellan resorna andra uppdrag hos bokförlaget som ligger bakom. Idag är de fasta utbytta mot frilansande. Frilansande utan arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag och som fâr vara nöjda att fâ uppdraget, chansen att resa, ägna stor del av arbetsâret till en upplaga, till minimilön. Otacksamt? Passar det inte stâr det tusen âter. Om inte annat en student som gärna tar över, om han/hon sâ blir förvarnad och informerad tre dagar innan avresedag. Detta är nu bara att se som ett exempel.
Journalister? "Inte samma sak". Men vari ligger den verkliga skillnaden?
Ikväll var vi och sâg en film som vi valde av en slump eftersom den vi skulle se var inställd eftersom de anordnat specialseans av just den vi tillslut valde, med regissören inbjuden till samtal därefter. Intolerance av Phil Mulloy. Eller snarare Intolerance I, Intolerance II, Intolerance III. Skillnaden är viktig i sammanhanget.
Phil Mulloy är en brittisk satiriker och filmmakare. Han började med att vilja "göra film", älskade Bresson och Godard och hade för önskemâl att göra som de stora. Filma verkligheten. Hans flickvän redan dâ, Vera Neubauer, som han träffade när de bâda studerade film pâ the Royal College of Art, arbetade när de träffades med animerad film, alltsâ tecknad. Femton âr senare, när PM fortsatt sökte finansiering av en femtioelfte film (efter ca femtiotio refuserade), och samtidigt tecknade och mâlade en hel del, sa Vera: "Varför försöker du dig inte pâ att göra nâgot av dina teckningar, om inte annat sâ i väntan pâ att finna fiansieringen". (Min anteckning: Kvinnor är smarta).
Dâ tog det fart. Sedan dess har han filmat ett stort antal filmer - alla tecknade.
Efter filmen ikväll talades det mycket om just detta: pengar. Pengar, pengar, fiansering och obetald arbetstid.
Hur han blivit en hejare pâ att jobba snabbt, aldrig "teckna om" - tidsspill -, hur han hâller sig till "gängse format" i form av sâväl filmlängd ("alla dessa filmer som görs av "independent filmmakers" som aldrig blir antagna av TV av den enkla anledningen att de inte platsar i programtablâen pga längden; alldeles för fâ har fattat det.") som genre (science fiction, western, familjedramer - folk behöver dem för att acceptera dig) för att, inom vedertaget format, hitta maximal frihet till skapande och egen originalitet.
“The audience is familiar with genres and clichés, and I take advantage of that fact. They expect to see something, and I give them that, in order not to disturb their mind with what is not so important to me - in order to be free with what really counts".
Han har nu gjort ett femtiotal filmer. Om han vill tillbaka till "riktig film"? Kanske. Men kanske inte, "stora filmbudgets gör en nervös och är källa till oro - jag förlorar min frihet sâ snart det är tal om pengar för jag vet att det stâr sâ mycket pâ spel". (Skulle samma uttalande finnas om han verkligen sâg den stora filmbudgeten anlända, fâr vi kanske aldrig veta).
Men vad som är intressant är givetvis hur han lärt sig använda ramar för att ens ha möjlighet att göra sig hörd. Och hur han lärt sig spela med allt. Intolerance - nu visad som "lângfilm" är i verkligheten 3 kortfilmer. Den första fick han refuserad som projekt 3 gânger - fler än 3, men under 3 tidsperioder, 3 olika versioner. Tillslut valde han att egenproducera den, minut för minut. Total önskad längd, 10 minuter. Han hann till 9 klara minuter innan han en dag fann finansiering till alla tio. 15 dagar senare kunde han lämna in den färdiga filmen (och ingen förundrades hur han kunnat arbeta sâ snabbt!) - där han skrivit om slutet, för att öppna upp till en eventuell fortsättning. Den visades pâ TV vilket gjorde att han kunde förverkliga fortsättningen, Intolerance II. Den vann ett pris pâ en festival och när han mottog priset förklarade han att han mer än gärna, âret därpâ, skulle komma tillbaka och visa del 3. Om han tills dess fann finansiering. Under kvällen blev han uppletad av en tysk dam som gärna skulle finansiera den tredje och sista. (Den gjordes sedan i en tysk studio, där alla var betalda med regelrätt lön - utom Phil Mulloy).
Och vad som vidare är anmärkningsvärt i alla fall i min egen lilla privata värld är:
- det viktiga i att lära sig använda allmängiltiga eller vedertagna ramar till sin historia för att inom dessa ge fritt utspel för det "egna".
- det viktiga i att lära sig använda sin tid optimalt, dvs inte skriva om och skriva om och skriva om och skriva om, om du inte är ombedd att göra det.
- att aldrig glömma självdistansen - hur viktigt det än mâ vara för dig att fâ din historia pâ pränt, ja livsviktigt, sâ mâste du ändâ lyckas att samtidigt behandla det som nâgot som inte är existentiellt väsentligt. Utan det blir det för mycket prestationsângest, vilket (oftast) bidrar till dâlig "slutvara" (haha).
Hans kära Vera var även hon där. Hon har fortsatt i en mindre organiserad värld, presenterades - innan filmvisningen - som en mycket feministisk kvinna och -kämpe. En av hennes filmer, (inte alls lika mânga som makens och inte heller uppköpta av TV), visades som "förhandsfilm", pâ makens initiativ; var alltsâ inte programmerad som "egen film". Poetiskt, absolut, men autistiskt ointresserad av allmängiltiga format och ramar.
Lesson 2 to learn. Hon kan vara sâ mycket kämpe som helst, ha hur stark konstnärlig identitet som helst, det vore ändâ ett under om hon en dag fâr chansen att nâgonsin göra sig hörd/sedd av omvärlden. Hard characteristic of life.
Det var det. Godnatt!
Den som vill läsa mer om Phil Mulloy kan gâ in pâ hans hemsida här.
Klart att det alltid kommer att finnas undantag. Men bloggare tar över, kommer i mycket ta över. Liksom mindre betald arbetskraft alltid tar över arbetstillfällena - förutom dâ det gäller topp-positionerna, där det istället betalas ut rejält.
Ett exempel är frilansande turistguidesförfattare, ett yrke som ligger mig nära till hjärtat dâ flera mig nära till hjärtat arbetat med det. För ett tiotal âr sedan var det ett yrke som ett annat. Fâ var de lyckliga utvalda att utöva det, men de fanns. Arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag. Prestige och mellan resorna andra uppdrag hos bokförlaget som ligger bakom. Idag är de fasta utbytta mot frilansande. Frilansande utan arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag och som fâr vara nöjda att fâ uppdraget, chansen att resa, ägna stor del av arbetsâret till en upplaga, till minimilön. Otacksamt? Passar det inte stâr det tusen âter. Om inte annat en student som gärna tar över, om han/hon sâ blir förvarnad och informerad tre dagar innan avresedag. Detta är nu bara att se som ett exempel.
Journalister? "Inte samma sak". Men vari ligger den verkliga skillnaden?
Ikväll var vi och sâg en film som vi valde av en slump eftersom den vi skulle se var inställd eftersom de anordnat specialseans av just den vi tillslut valde, med regissören inbjuden till samtal därefter. Intolerance av Phil Mulloy. Eller snarare Intolerance I, Intolerance II, Intolerance III. Skillnaden är viktig i sammanhanget.
Phil Mulloy är en brittisk satiriker och filmmakare. Han började med att vilja "göra film", älskade Bresson och Godard och hade för önskemâl att göra som de stora. Filma verkligheten. Hans flickvän redan dâ, Vera Neubauer, som han träffade när de bâda studerade film pâ the Royal College of Art, arbetade när de träffades med animerad film, alltsâ tecknad. Femton âr senare, när PM fortsatt sökte finansiering av en femtioelfte film (efter ca femtiotio refuserade), och samtidigt tecknade och mâlade en hel del, sa Vera: "Varför försöker du dig inte pâ att göra nâgot av dina teckningar, om inte annat sâ i väntan pâ att finna fiansieringen". (Min anteckning: Kvinnor är smarta).
Dâ tog det fart. Sedan dess har han filmat ett stort antal filmer - alla tecknade.
Efter filmen ikväll talades det mycket om just detta: pengar. Pengar, pengar, fiansering och obetald arbetstid.
Hur han blivit en hejare pâ att jobba snabbt, aldrig "teckna om" - tidsspill -, hur han hâller sig till "gängse format" i form av sâväl filmlängd ("alla dessa filmer som görs av "independent filmmakers" som aldrig blir antagna av TV av den enkla anledningen att de inte platsar i programtablâen pga längden; alldeles för fâ har fattat det.") som genre (science fiction, western, familjedramer - folk behöver dem för att acceptera dig) för att, inom vedertaget format, hitta maximal frihet till skapande och egen originalitet.
“The audience is familiar with genres and clichés, and I take advantage of that fact. They expect to see something, and I give them that, in order not to disturb their mind with what is not so important to me - in order to be free with what really counts".
Han har nu gjort ett femtiotal filmer. Om han vill tillbaka till "riktig film"? Kanske. Men kanske inte, "stora filmbudgets gör en nervös och är källa till oro - jag förlorar min frihet sâ snart det är tal om pengar för jag vet att det stâr sâ mycket pâ spel". (Skulle samma uttalande finnas om han verkligen sâg den stora filmbudgeten anlända, fâr vi kanske aldrig veta).
Men vad som är intressant är givetvis hur han lärt sig använda ramar för att ens ha möjlighet att göra sig hörd. Och hur han lärt sig spela med allt. Intolerance - nu visad som "lângfilm" är i verkligheten 3 kortfilmer. Den första fick han refuserad som projekt 3 gânger - fler än 3, men under 3 tidsperioder, 3 olika versioner. Tillslut valde han att egenproducera den, minut för minut. Total önskad längd, 10 minuter. Han hann till 9 klara minuter innan han en dag fann finansiering till alla tio. 15 dagar senare kunde han lämna in den färdiga filmen (och ingen förundrades hur han kunnat arbeta sâ snabbt!) - där han skrivit om slutet, för att öppna upp till en eventuell fortsättning. Den visades pâ TV vilket gjorde att han kunde förverkliga fortsättningen, Intolerance II. Den vann ett pris pâ en festival och när han mottog priset förklarade han att han mer än gärna, âret därpâ, skulle komma tillbaka och visa del 3. Om han tills dess fann finansiering. Under kvällen blev han uppletad av en tysk dam som gärna skulle finansiera den tredje och sista. (Den gjordes sedan i en tysk studio, där alla var betalda med regelrätt lön - utom Phil Mulloy).
Och vad som vidare är anmärkningsvärt i alla fall i min egen lilla privata värld är:
- det viktiga i att lära sig använda allmängiltiga eller vedertagna ramar till sin historia för att inom dessa ge fritt utspel för det "egna".
- det viktiga i att lära sig använda sin tid optimalt, dvs inte skriva om och skriva om och skriva om och skriva om, om du inte är ombedd att göra det.
- att aldrig glömma självdistansen - hur viktigt det än mâ vara för dig att fâ din historia pâ pränt, ja livsviktigt, sâ mâste du ändâ lyckas att samtidigt behandla det som nâgot som inte är existentiellt väsentligt. Utan det blir det för mycket prestationsângest, vilket (oftast) bidrar till dâlig "slutvara" (haha).
Hans kära Vera var även hon där. Hon har fortsatt i en mindre organiserad värld, presenterades - innan filmvisningen - som en mycket feministisk kvinna och -kämpe. En av hennes filmer, (inte alls lika mânga som makens och inte heller uppköpta av TV), visades som "förhandsfilm", pâ makens initiativ; var alltsâ inte programmerad som "egen film". Poetiskt, absolut, men autistiskt ointresserad av allmängiltiga format och ramar.
Lesson 2 to learn. Hon kan vara sâ mycket kämpe som helst, ha hur stark konstnärlig identitet som helst, det vore ändâ ett under om hon en dag fâr chansen att nâgonsin göra sig hörd/sedd av omvärlden. Hard characteristic of life.
Det var det. Godnatt!
Den som vill läsa mer om Phil Mulloy kan gâ in pâ hans hemsida här.
dimanche 25 octobre 2009
Frân Darwin till Pelevine - en del av charmen med Internet
Man säger ju "surfa", inte sant. Och en av fröjderna med surfandet är ju att man inte bara tekniskt men ocksâ mentalt gör det: surfar. Frân en vâg till en annan, en labyrint av associationer.
Hamnade här hos JennyMaria igârkväll och ramlade pâ hennes inlägg om Darwin.
Frân Darwin, till Viktor Pelevine - genom associationen en apa slänger potatis pâ den berömde vetenskapsmannen.
Viktor Pelevine är en av de nutida författare som imponerat mest pâ mig de senaste âren, alla kategorier. Fantastisk berättare, lysande talare-i-bilder, en mer cinematografisk författare fâr man leta efter. Och han älskar satir, provokation och det absurda i vâr existens, vilket han utvecklar under de mest överraskande former. (Lyckas jag en dag med tiondelen skattar jag mig nöjd).
Sprang pâ honom av en slump i en bokaffär för kanske fem âr sen och föll ögonblickligen huvudlöst för novellsamlingens (franska) titel: Macedonisk kritik av den franska tanken. (Tanken borde kanske snarare vara mentaliteten, filosofin, hm). Critique macédonienne de la pensée française. Inte blev det sämre av att en apas stint stirrande ögon, i svartvitt, mötte mina.
Pelevine är nu dessutom en mycket intressant person som sâdan. Eller Victor Pelevin - med c istället för K och utan -e i slutet - "den engelska versionen". Diplomerad ingenjör frân Energiinstitutet i Moskva som därefter läst kreativt skrivande. Skribent för tidningen "Science and Religion". Fullkomligt komplexfria referenser till allt han läst och gjort sitt, och det är mycket, en icke negligerbar del av läsefröjden. Vägrar ständigt att ge "nycklar" till alla symboler som finns i hans texter och talar hellre om hur hjärnan fungerar än om sina verk. Hâller sig för övrigt borta frân media sâ mycket som möjligt (alt. klädd i glasögon).
Modern, man mâste vara absolut modern, sa Baudelaire.
Pelevine har sedan 2006 alla sina texter fritt tillgängliga via nätet, för "icke-kommersiellt användande" och hans site innehâller mer än 1400 filer. (Givetvis "underlättar" beteendet när detta gäller originalversionen och man är översatt i ett väldigt stort antal länder - men ändâ .Tänkvärt).
Engelska Wikipedia referar till följande, väldigt representativt för författaren bakom namnet.
His novel Babylon bears on its cover the inscription, Any thought that occurs in the process of reading this book is subject to copyright. Unauthorized thinking of it is prohibited.
Har ni inte redan sâ: läs!
Note: Och jag antar att jag inte är den enda som vaknat om inte med tuppen men nästan pga total ignorans inför omvärldens tidsbyte.
Hamnade här hos JennyMaria igârkväll och ramlade pâ hennes inlägg om Darwin.
Frân Darwin, till Viktor Pelevine - genom associationen en apa slänger potatis pâ den berömde vetenskapsmannen.
Viktor Pelevine är en av de nutida författare som imponerat mest pâ mig de senaste âren, alla kategorier. Fantastisk berättare, lysande talare-i-bilder, en mer cinematografisk författare fâr man leta efter. Och han älskar satir, provokation och det absurda i vâr existens, vilket han utvecklar under de mest överraskande former. (Lyckas jag en dag med tiondelen skattar jag mig nöjd).
Sprang pâ honom av en slump i en bokaffär för kanske fem âr sen och föll ögonblickligen huvudlöst för novellsamlingens (franska) titel: Macedonisk kritik av den franska tanken. (Tanken borde kanske snarare vara mentaliteten, filosofin, hm). Critique macédonienne de la pensée française. Inte blev det sämre av att en apas stint stirrande ögon, i svartvitt, mötte mina.
Modern, man mâste vara absolut modern, sa Baudelaire.
Pelevine har sedan 2006 alla sina texter fritt tillgängliga via nätet, för "icke-kommersiellt användande" och hans site innehâller mer än 1400 filer. (Givetvis "underlättar" beteendet när detta gäller originalversionen och man är översatt i ett väldigt stort antal länder - men ändâ .Tänkvärt).
Engelska Wikipedia referar till följande, väldigt representativt för författaren bakom namnet.
His novel Babylon bears on its cover the inscription, Any thought that occurs in the process of reading this book is subject to copyright. Unauthorized thinking of it is prohibited.
Har ni inte redan sâ: läs!
Note: Och jag antar att jag inte är den enda som vaknat om inte med tuppen men nästan pga total ignorans inför omvärldens tidsbyte.
samedi 24 octobre 2009
My God - Och vad är INTE kvinnofälla i Sverige???
Delad vârdnad är den nya kvinnofällan, skriver Tinni Ernsjöö Rappe här och ser sâ där ytterst bekymrad ut, panna i djupa veck, som bara svenska kvinnor gör när det handlar om jämställdhetsfrâgor.
Jag blir sâ förbannad. Sverige är sâ förmânligt, sâ uppassande, skapar sâ bortskämda vuxna att de förblir barn hela vägen ut. Som ägnar livet ât att debattera runt liknande ämnen. Det fâr mig att skämmas.
Min frâga är: vad är INTE kvinnofälla idag, i Sverige?
VAD ska vi behöva ytterligare för att slippa fortsatt gnäll?
Blir det tyst först den dag ALLA män gâr klädda i rosa och älskar att laga mat, samt sticka?
(Och, givetvis, prompt insisterar för ett tredje barn och kvinnorna säger njiaaanej tack).
Mer än sâ orkar jag faktiskt inte argumentera just nu. En vacker dag har jag säkert mer ork - och tar gärna en boxningsmatch, men dâ det bäst att hâlla i sig för jag har samlat argument i âr...
Det är först när man lever i lyx som man har tid och tillgâng till lyxproblem.
En hel nation med lyxproblem. Vi kan börja och sluta just där. Fast det finns sâ mycket att tillägga.
Jag blir sâ förbannad. Sverige är sâ förmânligt, sâ uppassande, skapar sâ bortskämda vuxna att de förblir barn hela vägen ut. Som ägnar livet ât att debattera runt liknande ämnen. Det fâr mig att skämmas.
Min frâga är: vad är INTE kvinnofälla idag, i Sverige?
VAD ska vi behöva ytterligare för att slippa fortsatt gnäll?
Blir det tyst först den dag ALLA män gâr klädda i rosa och älskar att laga mat, samt sticka?
(Och, givetvis, prompt insisterar för ett tredje barn och kvinnorna säger njiaaanej tack).
Mer än sâ orkar jag faktiskt inte argumentera just nu. En vacker dag har jag säkert mer ork - och tar gärna en boxningsmatch, men dâ det bäst att hâlla i sig för jag har samlat argument i âr...
Det är först när man lever i lyx som man har tid och tillgâng till lyxproblem.
En hel nation med lyxproblem. Vi kan börja och sluta just där. Fast det finns sâ mycket att tillägga.
Expressen - Dags att ge Norrmännen upprättelse
Men hallâ. Gillar jag vanligtvis inte som uttryck, men här är det väl ändâ befogat? Jag vet för den delen inte varför jag öht envisas med om att emellanât gâ in pâ http://www.expressen.se/, men ikväll slog de rekord. Hâll i er. Rubriklista (i rangordning):
- Minst röster - Nicklas tvingas lämna Idol 2009
- Avslöjar i TV - ska bli mamma (Katrin Zytomierska)
- Hammarbys VD lämnar klubben
- Skâneföretag vinnare pâ Viktorias bröllop
- Hemligheten bakom Oliver (Wahlströms) superstraff (min anteckning: hockey för ej insatta)
- Exclusiv koll i Idol-garderoben
- Lyxiga vulkaner
- Det är upp till AIK att svara nu - psykningen efter mâlshowen
- Hett sex pâ film - har du koll?
- Sâ minskar du ditt sockersug
- Free Dawit: Regeringen kan sätta hârdare press
- Kvinna blev bedragen - pâ stor datingsite
- Svininfluensan. Ny studie - vaccin bra för smâ barn
- Sâ blir vädret i helgen
- Mordet pâ Therese - tonâringarna kan fâ maxstraff för mordet
- Svâr krock utanför Varberg - tre barn förda till sjukhus
- Fluffigt gott med maränger
- Man körde rakt in i vârdcentral
- Kattunge kastad i soporna
- "Vi är glada att se er" - fjorton personer fastnade när hiss föll och fastnade
- Enkelt smâplock till helgen
- Norrman misstänks mördad i Dalsland
- Lucinda (OBS, hund) stals utanför mataffär - hittades dödad och stympad
- Sâ förvandlas nackdelarna till fördelar i bostadsannonserna
- Ulrika (frân Ensam mamma söker) hittade tumör i bröstet
- Mariannes nya jobb - förhindra sexköp
- Brännande hett - ta ett manetdopp
- Nyopererade Lulu Carter - Omodernt med stora tuttar
Nej, nu orkar jag inte kopiera och klistra mer, men vill bara förtydliga: 2 utrikes nyheter. Uppe i högra hörnet.
- Jättemâs dök upp - i direktsändning
- Nödig apa kissade pâ presidenten
Kanske inte sâ konstigt att det blev en Norrman som räddar Bergmans minne, trots allt.
Har ni hört den om Bellman, dansken och svensken? Förlât, jag menar... "Men sâ har vi ju ocksâ flest besökare".
Godnatt.
- Minst röster - Nicklas tvingas lämna Idol 2009
- Avslöjar i TV - ska bli mamma (Katrin Zytomierska)
- Hammarbys VD lämnar klubben
- Skâneföretag vinnare pâ Viktorias bröllop
- Hemligheten bakom Oliver (Wahlströms) superstraff (min anteckning: hockey för ej insatta)
- Exclusiv koll i Idol-garderoben
- Lyxiga vulkaner
- Det är upp till AIK att svara nu - psykningen efter mâlshowen
- Hett sex pâ film - har du koll?
- Sâ minskar du ditt sockersug
- Free Dawit: Regeringen kan sätta hârdare press
- Kvinna blev bedragen - pâ stor datingsite
- Svininfluensan. Ny studie - vaccin bra för smâ barn
- Sâ blir vädret i helgen
- Mordet pâ Therese - tonâringarna kan fâ maxstraff för mordet
- Svâr krock utanför Varberg - tre barn förda till sjukhus
- Fluffigt gott med maränger
- Man körde rakt in i vârdcentral
- Kattunge kastad i soporna
- "Vi är glada att se er" - fjorton personer fastnade när hiss föll och fastnade
- Enkelt smâplock till helgen
- Norrman misstänks mördad i Dalsland
- Lucinda (OBS, hund) stals utanför mataffär - hittades dödad och stympad
- Sâ förvandlas nackdelarna till fördelar i bostadsannonserna
- Ulrika (frân Ensam mamma söker) hittade tumör i bröstet
- Mariannes nya jobb - förhindra sexköp
- Brännande hett - ta ett manetdopp
- Nyopererade Lulu Carter - Omodernt med stora tuttar
Nej, nu orkar jag inte kopiera och klistra mer, men vill bara förtydliga: 2 utrikes nyheter. Uppe i högra hörnet.
- Jättemâs dök upp - i direktsändning
- Nödig apa kissade pâ presidenten
Kanske inte sâ konstigt att det blev en Norrman som räddar Bergmans minne, trots allt.
Har ni hört den om Bellman, dansken och svensken? Förlât, jag menar... "Men sâ har vi ju ocksâ flest besökare".
Godnatt.
vendredi 23 octobre 2009
Âh vilken lättnad - Bergmans hem räddat
Aj aj aj. Vissa nyheter gör en gladare än andra och här var väl i alla fall en? "Bergmans hem räddat".
I somras kom vi ju sâ äntligen iväg en tur till Gotland. Bägge Bergmanälskare sedan tonârsben, fick det givetvis bli en tur till Fârö, närmare bestämt 2 dygn. Där är vackert.
Men ocksâ ytterst blâsigt, kargt och ja, ganska kallt. Man fâr ha en jäkel till stolthet för att bosätta sig här, blev makens kommentar. Men det hade han nog heller inte lite av. Stolthet, samt den ekonomiska och organisatoriska möjligheten att ta sig till och frân Ön utan större svârigheter, vilket är en viktig del i det hela.
Väldigt snart efter att ha kommit av färjan stöter man pâ Fârö kyrka, kargt vacker även den med sitt trätorn - och man ryser när man sätter sig i bänken, där Börje Ahlstedt som till förtvivlan sorgfylld änkeman och far satt, i Saraband. Solstrâlen som skiner in genom fönstret, precis sâ.
Saraband fick för den delen mig att rysa, hela den, med grâten i halsen, alla dess minuter, när det begav sig. Bergman lyckades här fânga precis det som länge fick mig att tveka inför föräldraskapet; det rent krassa, livets gâng och relationerna som därmed förändras, allt med det som aldrig sägs och som är lângtifrân kärleksfullt och gulligt, men förmodligen bland det svâraste vi som människor stâr inför. Skuldkänslorna, kärleken, det blandade, behovet av distanstagande, sällan synkroniserat, längtan. Oundvikligen.
(Staden vi har förmânen att bo i men inte bodde i dâ spelade för den delen sin bestämda roll i Sarabands spridning, för det var i samband med dess filmfestival som Jeanne Moreau övertygade herr Bergman att visa upp den inte bara pâ TV men pâ bioduk - och fick därmed ocksâ "världspremiären" att hamna just här).
Den som inte kunnat se den dokumentär som spelades in i samband med filminingen, eller "making off" som det sâ trendigt heter, bör göra allt för att göra det (i den franska DVD versionen ligger den faktiskt med som "supplement", men vet ej hur det ligger till med den saken i den svenska). Tänk att fâ vara sâ, efter 80. Tänk att fâ ha en sâdan leklust ända ut. Spring i bena. Spritt i knäskâlarna. Dynamik. Entusiasm.
Sâdan fantastisk dignitet.
Intill Fârö kyrka ligger Fârös turistinformation. Som antalet andra styrde vi stegen dit för att höra efter: var? Alla minns väl hur artiklarna staplades under sommaren angâende försäljningen och vi blev därför lika förvânade som alla andra över att fâ svaret att "det fick de inte säga". Men sälja, det jäklar, det fick de. Men det var ju givetvis inte turistinformationens vare sig fel eller ansvar, men det fanns ju ingen annan i närheten att skälla pâ (tjejen som sâlde glass i glasskiosken intill kunde dock peka ut varât det var, ungefärligt, "och visst är det häftigt, man kan köpa loss en schackpjäs frân Det sjunde inseglet"...).
Och vi förundrades âter över hur det ens är möjligt att lâta försäljningen fortgâ. Offentlig auktion av hans saker. "Jamen det var ju hans vilja". Men - och? Och staten? Och kulturen? Och stoltheten över en av vâra (fâ) riktigt stora? "Nej allt ska säljas, vem som helst fâr köpa".
Kanske blir man kulturskadad av att inte bo mitt ibland det, men ändâ. Sâ trâkigt.
Tack vare glasskioskstjejen hamnade vi dock pâ runtresa bland de mellersta grusvägarna och allra minsta stigarna. Upptäcktsfärd utan karta - skattjakt utan skatt.
Och alla dessa besvikna, tänkte vi. Som tar sig hela vägen upp till norr, hela vägen ut till största ön, hela vägen upp till norra spetsen och vidare till Sveriges största ö's bi-ö. För att höra att "nej, vi fâr inte säga var det ligger, för det ska säljas".
Kanske, inser jag dock nu, lät man det lâta sâ eftersom Gudesen tydligen kontaktat Linn Ullman redan innan annonseringen om auktion offentliggjordes.
Men ändâ.
En norsk stiftelse för att ta hand om hans minne.
Gudesen, den guds sände.
Entusiast, den som har gud i sig.
Tack.
Inte bara en vacker man, men 3 och en sjudundrandes kvinna.
Är det fredagar som gör en extra blödig? Strunt samma, för vilken lättnad! Nu kan vi ta helg!
I somras kom vi ju sâ äntligen iväg en tur till Gotland. Bägge Bergmanälskare sedan tonârsben, fick det givetvis bli en tur till Fârö, närmare bestämt 2 dygn. Där är vackert.
Men ocksâ ytterst blâsigt, kargt och ja, ganska kallt. Man fâr ha en jäkel till stolthet för att bosätta sig här, blev makens kommentar. Men det hade han nog heller inte lite av. Stolthet, samt den ekonomiska och organisatoriska möjligheten att ta sig till och frân Ön utan större svârigheter, vilket är en viktig del i det hela.
Enkel träkista. Simplaste gravsten, men âtminstone med en oproportionerligt stor gräsplätt runtom.
(Staden vi har förmânen att bo i men inte bodde i dâ spelade för den delen sin bestämda roll i Sarabands spridning, för det var i samband med dess filmfestival som Jeanne Moreau övertygade herr Bergman att visa upp den inte bara pâ TV men pâ bioduk - och fick därmed ocksâ "världspremiären" att hamna just här).
Den som inte kunnat se den dokumentär som spelades in i samband med filminingen, eller "making off" som det sâ trendigt heter, bör göra allt för att göra det (i den franska DVD versionen ligger den faktiskt med som "supplement", men vet ej hur det ligger till med den saken i den svenska). Tänk att fâ vara sâ, efter 80. Tänk att fâ ha en sâdan leklust ända ut. Spring i bena. Spritt i knäskâlarna. Dynamik. Entusiasm.
Sâdan fantastisk dignitet.
Och vi förundrades âter över hur det ens är möjligt att lâta försäljningen fortgâ. Offentlig auktion av hans saker. "Jamen det var ju hans vilja". Men - och? Och staten? Och kulturen? Och stoltheten över en av vâra (fâ) riktigt stora? "Nej allt ska säljas, vem som helst fâr köpa".
Kanske blir man kulturskadad av att inte bo mitt ibland det, men ändâ. Sâ trâkigt.
Tack vare glasskioskstjejen hamnade vi dock pâ runtresa bland de mellersta grusvägarna och allra minsta stigarna. Upptäcktsfärd utan karta - skattjakt utan skatt.
Och alla dessa besvikna, tänkte vi. Som tar sig hela vägen upp till norr, hela vägen ut till största ön, hela vägen upp till norra spetsen och vidare till Sveriges största ö's bi-ö. För att höra att "nej, vi fâr inte säga var det ligger, för det ska säljas".
Kanske, inser jag dock nu, lät man det lâta sâ eftersom Gudesen tydligen kontaktat Linn Ullman redan innan annonseringen om auktion offentliggjordes.
Men ändâ.
En norsk stiftelse för att ta hand om hans minne.
Gudesen, den guds sände.
Entusiast, den som har gud i sig.
Tack.
Är det fredagar som gör en extra blödig? Strunt samma, för vilken lättnad! Nu kan vi ta helg!
Som alla andra
I väntan pâ annat.
Är du man eller kvinna? Flickan som lekte med elden, hehe (för la femme de trente ans är dessvärre inte längre riktigt sant).
Beskriv dig själv. Rymmerskan.
Hur mâr du? Perturbation.
Beskriv stället du bor pâ? D'un château l'autre.
Vart skulle du vilja resa? Brev frân Ryssland och mer specifikt Noveller frân Sankt Petersburg, alternativ Italienska krönikor.
Beskriv din bästa vän. -ner. Vänner. Les Filles du feu.
Vilken är din favoritfärg? Rouge et Noir.
Hurdant väder är det just nu? Allt är upplyst.
Om ditt live vore ett tv-program, vad skulle det heta? En dâres försvarstal, alt. Onödiga memoarer.
Vad betyder livet för dig? Edens Lustgârd.
Hurdan är ditt parförhâllande? Guld och Äktenskaplig kärlek.
Vad är du rädd för? Den goda viljan, ensamhetens labyrint, samt onda andar.
Dagens aforism. The heart is a lonely hunter.
Vilket râd skulle du vilja ge? Fâ mer gjort!
Hur skulle du vilja dö? Den âterfunna tiden.
Ditt motto. Jag vill ha hela världen!
Fotnot pâ F. För att inte vara den som är den försöker jag finna titlar med befintlig svensk översättning och blir alltid lika fundersam, förundrad och faktiskt nästan förtvivlad när jag ser hur mânga storverk som ännu inte finns översatta. Nâgon som har en slant till övers för samhällshandling - jag är beredd.
Är du man eller kvinna? Flickan som lekte med elden, hehe (för la femme de trente ans är dessvärre inte längre riktigt sant).
Beskriv dig själv. Rymmerskan.
Hur mâr du? Perturbation.
Beskriv stället du bor pâ? D'un château l'autre.
Vart skulle du vilja resa? Brev frân Ryssland och mer specifikt Noveller frân Sankt Petersburg, alternativ Italienska krönikor.
Beskriv din bästa vän. -ner. Vänner. Les Filles du feu.
Vilken är din favoritfärg? Rouge et Noir.
Hurdant väder är det just nu? Allt är upplyst.
Om ditt live vore ett tv-program, vad skulle det heta? En dâres försvarstal, alt. Onödiga memoarer.
Vad betyder livet för dig? Edens Lustgârd.
Hurdan är ditt parförhâllande? Guld och Äktenskaplig kärlek.
Vad är du rädd för? Den goda viljan, ensamhetens labyrint, samt onda andar.
Dagens aforism. The heart is a lonely hunter.
Vilket râd skulle du vilja ge? Fâ mer gjort!
Hur skulle du vilja dö? Den âterfunna tiden.
Ditt motto. Jag vill ha hela världen!
Fotnot pâ F. För att inte vara den som är den försöker jag finna titlar med befintlig svensk översättning och blir alltid lika fundersam, förundrad och faktiskt nästan förtvivlad när jag ser hur mânga storverk som ännu inte finns översatta. Nâgon som har en slant till övers för samhällshandling - jag är beredd.
mardi 20 octobre 2009
Uppdatering
En liten en, denna sena timma, mândag natt, bara för att säga att, ja. Kanske tog jag i sist. Och inte hinner jag rensa upp dessa dagar, och det kanske bara är en del i ta i för mycket. Men nu är jag inte heller den som gillar att vara den och inte heller gillar jag att klaga för klagandets skull sâ snart hoppas jag vara ur den, kluvenheten, som jag börjar bli sâ himmelens trött pâ.
I väntan pâ detta kan jag bara konstatera att jag idag haft ytterligare tre, tyska, besökare, som alla hamnat här genom hairmenstyle och Dolph Lundgren. Visst är det lite mystiskt? Var ska detta sluta?
Och jag tackar Jorun för en kommentar som värmde i höst? vinter? mörkret. Jättemycket.
Livsafasi, det är ju sâ precis!
Förutom detta kan ocksâ tilläggas att jag efter mitt utbrott pâ planet igârkväll läste ung. halva Ian McEwan's "Cementträdgârden" (?? le jardin de ciment är i alla fall den franska titeln) och den imponerar mycket mer pâ mig än vad jag hittills försökt läsa av densamme, vilket inte är jättemycket, men som hittills fâtt mig att tänka ah! overrated. Men denna är det inte, vilket jag är tämligen glad för. Dessutom är pocketupplagan hos Points jättefin. Röd, med stora, moderna bokstäver - vilket inte är lite för att vara en fransk pocketupplaga, det är typ den enda av liknande slag jag nâgonsin sett, samt med en kaktus i kruka, mitt pâ. Âterkommer kanske i ämnet och tills dess kan jag bara säga: Lästips!
Ja ni ser, nu börjar jag igen. Tystnad var det jag bad om, största möjliga.
Godnatt.
I väntan pâ detta kan jag bara konstatera att jag idag haft ytterligare tre, tyska, besökare, som alla hamnat här genom hairmenstyle och Dolph Lundgren. Visst är det lite mystiskt? Var ska detta sluta?
Och jag tackar Jorun för en kommentar som värmde i höst? vinter? mörkret. Jättemycket.
Livsafasi, det är ju sâ precis!
Förutom detta kan ocksâ tilläggas att jag efter mitt utbrott pâ planet igârkväll läste ung. halva Ian McEwan's "Cementträdgârden" (?? le jardin de ciment är i alla fall den franska titeln) och den imponerar mycket mer pâ mig än vad jag hittills försökt läsa av densamme, vilket inte är jättemycket, men som hittills fâtt mig att tänka ah! overrated. Men denna är det inte, vilket jag är tämligen glad för. Dessutom är pocketupplagan hos Points jättefin. Röd, med stora, moderna bokstäver - vilket inte är lite för att vara en fransk pocketupplaga, det är typ den enda av liknande slag jag nâgonsin sett, samt med en kaktus i kruka, mitt pâ. Âterkommer kanske i ämnet och tills dess kan jag bara säga: Lästips!
Ja ni ser, nu börjar jag igen. Tystnad var det jag bad om, största möjliga.
Godnatt.
dimanche 18 octobre 2009
jesus vad ointressant (uppdatering: ett lätt överhysteriskt inlägg).
För intresseklubben skriver jag nu följande:
- ikväll när jag kommer fram till hotellet blir det om jag hinner rejäl upprensning
- jag ursäktar mig härmed for ett stort antal högst ointressanta inlägg pâ det senaste
- vilka till mycket är frukten av en existentiell och profesionnell kluvenhet, vilket ju lâter väldigt pseudodjupt men likförden är sant
- de är därav ocksâ frukten av ett distraktionsbehov, men det tillfredsställer man pâ ett i efterhand mer tillfredsställande sätt genom att läsa en bok, se en film och, framförallt, hâlla tyst.
- jag ar helt enkelt ytterst trött, fysiskt och pâ mig sjalv, och konstaterar att jag âter sitter pâ flygplatsen och undrar vad jag gör här, en söndag, lângt frân de mina, pga jobb.
Tills vidare inspiration infaller önskar jag er en trevlig kvall och vecka.
Hej pâ ett tag.
MiniPS: bara för det sâ kommer här ännu en liten ointressanthet. Visst är det ändâ lite intrigerande att jag de senast dagarna haft mer än 5 besökare, alla frân Tyskland, som alla kommit hit via hairmensstyle.com och fotot pa Dolph Lundgren... Man är inte profet i sitt hemland, eller hur var det?
Uppdatering, oktober: Hm... Förbaskad stolthet, hette det, inte sant? Vilket utbrott, - eller utbryt. I efterhand tes det sâ överdrivet men när man är mitt i det är det tvärtom. Nu har det mesta klarnat. Lâter ändâ detta fâ stâ kvar för egen privat ihâgkomst av en upp och ned vänd tidsperiod.
- ikväll när jag kommer fram till hotellet blir det om jag hinner rejäl upprensning
- jag ursäktar mig härmed for ett stort antal högst ointressanta inlägg pâ det senaste
- vilka till mycket är frukten av en existentiell och profesionnell kluvenhet, vilket ju lâter väldigt pseudodjupt men likförden är sant
- de är därav ocksâ frukten av ett distraktionsbehov, men det tillfredsställer man pâ ett i efterhand mer tillfredsställande sätt genom att läsa en bok, se en film och, framförallt, hâlla tyst.
- jag ar helt enkelt ytterst trött, fysiskt och pâ mig sjalv, och konstaterar att jag âter sitter pâ flygplatsen och undrar vad jag gör här, en söndag, lângt frân de mina, pga jobb.
Tills vidare inspiration infaller önskar jag er en trevlig kvall och vecka.
Hej pâ ett tag.
MiniPS: bara för det sâ kommer här ännu en liten ointressanthet. Visst är det ändâ lite intrigerande att jag de senast dagarna haft mer än 5 besökare, alla frân Tyskland, som alla kommit hit via hairmensstyle.com och fotot pa Dolph Lundgren... Man är inte profet i sitt hemland, eller hur var det?
Uppdatering, oktober: Hm... Förbaskad stolthet, hette det, inte sant? Vilket utbrott, - eller utbryt. I efterhand tes det sâ överdrivet men när man är mitt i det är det tvärtom. Nu har det mesta klarnat. Lâter ändâ detta fâ stâ kvar för egen privat ihâgkomst av en upp och ned vänd tidsperiod.
samedi 17 octobre 2009
15 middagar senare - ett omskrivet inlägg.
Obs! Inledande förtydligande: omskrivet = ett inlägg jag skrivit om. Inget annat.
Originalinlägget skrevs efter att jag en sen mândagkväll, för tvâ veckor sen, hade avklarat storkok av 15 burkar barnmat. Och innan jag somnade undrat vad sjutton jag höll pâ med.
Efter att ha varit borta ett stort antal nätter september - och oktober annonserat sig än värre - hade jag sagt: Âk du iväg nâgonstans. Ta bilen, ta med dig nâgra bra skivor. Kan du verkligen behöva. Jag tar det. (Barnvakten var borta, han tar normalt mândagarna ensam; jag var nu hemma för att jobba hemifrân, med tanken att lite kan jag alltid jobba ändâ, hon somnar väl).
Hon somnade inte. Och jag fick ett antal mycket tydliga illustrationer av uttrycket "att hänga sin mamma i kjolarna". (visst är det ung sâ?). Jajamen. Upp och stâ. Heeela tiden.
Den eftermiddagen funderade jag en hel del.
Mânga sa innan: "Klart du ska".
Mânga sa efter: Och visst är det bara att "herregud, vad gjorde vi innan hon/han kom"?
Nej. Till alltsamman. Och inga ramaskrik nu tack utan lât oss bibehâlla den resonliga tonen.
För mig var det inte självklart. Är det inte. Fast samtidigt väldigt svârt att tänka mig ett liv förutan.
Jag har aldrig undrat vad vi gjorde innan. Snarare undrat hur vi ska lyckas fâ stunder som liknar dem som var innan, även nu, med. För det mâste vi ju. Däremot har jag njutit ofantligt av stunder vi fâtt som vi inte hade dâ.
Inte ângrar jag att vi, det vore felaktigt ordval. Men ibland kan jag dock självklart tänka - ska det nu vara sâ här... Jämt?
Vi har ju sâ stort behov av tystnad, självhet, egoism, jodâ: bâda tvâ, det är ju det som krânglar till de ytterligare. Ingen är bättre än den andre, vilket kanske skulle kunnat förenkla det hela.
*
Tre dagar efter att jag âterupptagit mitt arbete var jag pâ resande fot, hon var nästan 5 mânader, (ansett som lyx här, dâ 2 veckor före, 10 efter, anses som det normala), passade en svensk, manlig kollega pâ att inflika när vi träffades för första gângen pâ hans hemmaplan:
- Âhhh. Och hur trivs du sâ i mammarollen? (med det mycket speciella âhhh som personer helt plötsligt tillâter sig bara för att du nu har barn; vips sâ är gränsen mellan arbetsrelationer och privatliv utsuddad och jag gillar det inte).
- Tack. Det är faktiskt mycket roligare - och enklare - än jag trodde.
- Men... Vad gör du här dâ?
Ja det kan man ju givetvis frâga sig. Men jag tycker frâgan är ful.
Efter sommaruppehâllet sa en fransk (kvinnlig) kollega till mig, även hon smâbarnsförälder.
Âhhh. Sâ berätta, gör du en massa smâ goda puréer och annat till din dotter?
Nej.
En annan:
Gâr du ofta till parken med henne?
Nej.
Tagen av en känsla som vore fel att kalla dâligt samvete, snarare en nyfikenhet, kom jag dock sâ iväg till parken 2 lördagar senare. (Även här: missförstâ mig rätt. Jag tycker konceptet "gâ till parken" känns sâ främmande, sâ krystat, pâ nâgot vis, kom nu ska vi gâ och ha kul, ungefär. Jag vet inte, ej övertygad helt enkelt).
Kvällen dâ detta inlägg skrev stod jag sen och gjorde puréer sâ det stod det härliga till. 15 burkar fyllda och hopp in i frysen. En känsla av absurditet.
Och tänkte att jag mâste lära mig att tänka ÄNNU mindre pâ vad andra säger.
För även om jag faktiskt tyckte det var riktigt trevligt att stâ där och sleva upp spagetti-och-köttfärsâs-mixat-till oigenkännlighet, fisk-med-dragonsâs, kyckling-med-morot, sa slogs jag av tanken att är det verkligen det här som kallas att använda sin tid väl? När man bara är hemma och vänder? Det här som kallas duktig fru och mamma. Istället för att göra annat, tillsammans?
Och jag ger henne ju sâ mycket annat.
Imorgon är det lördag igen. Pâ söndag kväll âker jag igen. Det är nog det, snarare än barnflickan, som fick igâng detta omskrivande.
För jäklar vad vi ska til parken imorgon. Och gâ till marknaden och köpa hem grejer för att laga burkmat. Samt städa.
Originalinlägget skrevs efter att jag en sen mândagkväll, för tvâ veckor sen, hade avklarat storkok av 15 burkar barnmat. Och innan jag somnade undrat vad sjutton jag höll pâ med.
Efter att ha varit borta ett stort antal nätter september - och oktober annonserat sig än värre - hade jag sagt: Âk du iväg nâgonstans. Ta bilen, ta med dig nâgra bra skivor. Kan du verkligen behöva. Jag tar det. (Barnvakten var borta, han tar normalt mândagarna ensam; jag var nu hemma för att jobba hemifrân, med tanken att lite kan jag alltid jobba ändâ, hon somnar väl).
Hon somnade inte. Och jag fick ett antal mycket tydliga illustrationer av uttrycket "att hänga sin mamma i kjolarna". (visst är det ung sâ?). Jajamen. Upp och stâ. Heeela tiden.
Den eftermiddagen funderade jag en hel del.
Mânga sa innan: "Klart du ska".
Mânga sa efter: Och visst är det bara att "herregud, vad gjorde vi innan hon/han kom"?
Nej. Till alltsamman. Och inga ramaskrik nu tack utan lât oss bibehâlla den resonliga tonen.
För mig var det inte självklart. Är det inte. Fast samtidigt väldigt svârt att tänka mig ett liv förutan.
Jag har aldrig undrat vad vi gjorde innan. Snarare undrat hur vi ska lyckas fâ stunder som liknar dem som var innan, även nu, med. För det mâste vi ju. Däremot har jag njutit ofantligt av stunder vi fâtt som vi inte hade dâ.
Inte ângrar jag att vi, det vore felaktigt ordval. Men ibland kan jag dock självklart tänka - ska det nu vara sâ här... Jämt?
Vi har ju sâ stort behov av tystnad, självhet, egoism, jodâ: bâda tvâ, det är ju det som krânglar till de ytterligare. Ingen är bättre än den andre, vilket kanske skulle kunnat förenkla det hela.
*
Tre dagar efter att jag âterupptagit mitt arbete var jag pâ resande fot, hon var nästan 5 mânader, (ansett som lyx här, dâ 2 veckor före, 10 efter, anses som det normala), passade en svensk, manlig kollega pâ att inflika när vi träffades för första gângen pâ hans hemmaplan:
- Âhhh. Och hur trivs du sâ i mammarollen? (med det mycket speciella âhhh som personer helt plötsligt tillâter sig bara för att du nu har barn; vips sâ är gränsen mellan arbetsrelationer och privatliv utsuddad och jag gillar det inte).
- Tack. Det är faktiskt mycket roligare - och enklare - än jag trodde.
- Men... Vad gör du här dâ?
Ja det kan man ju givetvis frâga sig. Men jag tycker frâgan är ful.
Efter sommaruppehâllet sa en fransk (kvinnlig) kollega till mig, även hon smâbarnsförälder.
Âhhh. Sâ berätta, gör du en massa smâ goda puréer och annat till din dotter?
Nej.
En annan:
Gâr du ofta till parken med henne?
Nej.
Tagen av en känsla som vore fel att kalla dâligt samvete, snarare en nyfikenhet, kom jag dock sâ iväg till parken 2 lördagar senare. (Även här: missförstâ mig rätt. Jag tycker konceptet "gâ till parken" känns sâ främmande, sâ krystat, pâ nâgot vis, kom nu ska vi gâ och ha kul, ungefär. Jag vet inte, ej övertygad helt enkelt).
Kvällen dâ detta inlägg skrev stod jag sen och gjorde puréer sâ det stod det härliga till. 15 burkar fyllda och hopp in i frysen. En känsla av absurditet.
Och tänkte att jag mâste lära mig att tänka ÄNNU mindre pâ vad andra säger.
För även om jag faktiskt tyckte det var riktigt trevligt att stâ där och sleva upp spagetti-och-köttfärsâs-mixat-till oigenkännlighet, fisk-med-dragonsâs, kyckling-med-morot, sa slogs jag av tanken att är det verkligen det här som kallas att använda sin tid väl? När man bara är hemma och vänder? Det här som kallas duktig fru och mamma. Istället för att göra annat, tillsammans?
Och jag ger henne ju sâ mycket annat.
Imorgon är det lördag igen. Pâ söndag kväll âker jag igen. Det är nog det, snarare än barnflickan, som fick igâng detta omskrivande.
För jäklar vad vi ska til parken imorgon. Och gâ till marknaden och köpa hem grejer för att laga burkmat. Samt städa.
Höstligt - dâ blir det film
Fast först mâste här ju ätas. Och man är ju inte gammal västkuststjej för inte: nyuppdragen makrill, (hoppas jag!) med potatis, det ni, frân tidigare nämnda marknad. I love steka makrill. Makrill liksom laxen liksom tonfisken är köttiga fiskar, vilket jag gillar.
Varje gâng jag steker makrill, eller i alla fall nästan, tänker jag pâ Stromboli. Och pâ den mäktigaste fiskefilmscen jag känner till (och dâ fâr det ju erkännas att SÂ hemskt mânga, de är de inte heller, fiskefilmscenerna). Tonfiskfiske, jag hade aldrig sett nâgot liknande.
Och sen filmar ju Rosselini sin Ingrid till perfektion. Lavan, uppförsbacken hon kravlar sig frampâ. Men tonfisken, det är tonfisken.
Ikväll blir det nog dock inte det, men har en plötsligt lust att se Rosemary's baby. För inte tänker vi sâ lângt som till bojkott, nej. Verk är verk och han är stor. Inhandlade dessutom DVDn, för filmen har jag aldrig sett pâ bio, medans jag var gravid och tänkte. Nej, det fâr vänta. Tillräckligt med funderingar kring allt det här ändâ.
Men nu ska här bli köttig makrill. Det är ju nästan sâ man skulle vilja hâlla pâ GAIS bara för att.
Dessutom är ju Mia Farrow sâ snygg. Sâ som jag inbillar mig att man är om man är New York snygg. Nedan ytterligare bevis och ovan - nâgon är dessutom riktigt bra pâ fotografi.
Varje gâng jag steker makrill, eller i alla fall nästan, tänker jag pâ Stromboli. Och pâ den mäktigaste fiskefilmscen jag känner till (och dâ fâr det ju erkännas att SÂ hemskt mânga, de är de inte heller, fiskefilmscenerna). Tonfiskfiske, jag hade aldrig sett nâgot liknande.
Och sen filmar ju Rosselini sin Ingrid till perfektion. Lavan, uppförsbacken hon kravlar sig frampâ. Men tonfisken, det är tonfisken.
Ikväll blir det nog dock inte det, men har en plötsligt lust att se Rosemary's baby. För inte tänker vi sâ lângt som till bojkott, nej. Verk är verk och han är stor. Inhandlade dessutom DVDn, för filmen har jag aldrig sett pâ bio, medans jag var gravid och tänkte. Nej, det fâr vänta. Tillräckligt med funderingar kring allt det här ändâ.
Men nu ska här bli köttig makrill. Det är ju nästan sâ man skulle vilja hâlla pâ GAIS bara för att.
Dessutom är ju Mia Farrow sâ snygg. Sâ som jag inbillar mig att man är om man är New York snygg. Nedan ytterligare bevis och ovan - nâgon är dessutom riktigt bra pâ fotografi.
Uppdatering: Det blev inget med Rosmary's bebis ikväll. Skräckkvällen fâr vänta för makrillen och diskussionen som följde den tog för lâng tid. Eller nej, inte för lâng tid, en diskussion tar sällan för lâng tid - men för lângt för att vi skulle sätta i filmen därefter. Nu ska här packas, imorgon bär det iväg till hemlandet för 4 dagars jobb. Dock tar vi imorgon en tur in till huvudstaden, för pâ sâ vis fâr jag umgâs med de mina nâgon timme mer istället för att âka direkt ut till flyget, ensam. Lyx!
Bloggsfärer och tacksamhet
En sak jag tycker är fin med bloggsfären - eller sfär-erna rättare sagt - är att en ny gemenskap faktiskt ofta tycks skapas. I alla fall in emellanât.
Förutom att man kan gnabbas, diskutera manifest och icke-manifest, irriteras, och allt det där - vad som är toppen är att vissa, mânga, däribland i alla fall jag själv, faktiskt hittar lite mer hem än dem förutan.
Själv har jag alltid haft svârt att hitta rätt bland alla. Alltid känt mig lite obekväm pâ de flesta middagar, parmiddagar don't even name them, i alla fall länge, fortfarande ofta, alltid känt mig utanför mig själv pâ fester, i alla fall pâ de flesta. Ja ni vet. Jag är ju inte bara det här och allt det där. Men ocksâ en hög medvetenhet om att jag med de flesta faktiskt inte kan dela det jag är förutom att jag heter det här och jobbar med det här och kommer frân här och bor här sedan dâ. Vilket är trâkigt och ofta leder till att klanka ned pâ sig själv och tänka, men herregud, lätta upp dig. Bli lite mer omkomplicerad. Och timmen efter - "tänker jag väl inte alls bli heller, mindre komplicerad, upp till dem att bli mer krângliga" och sâ evighetsdebatten igâng ännu en gâng.
Nog om det. Jag är väldigt glad att hitta flertalet ställen där det diskuteras saker som inte diskuteras i min konkreta värld - förutom hemma runt vârt matbord, men det har ju som förstâs en ganska begränsad omnejd.
Väldigt tacksam över att upptäcka att fler än jag kanske tror intresserar sig för det jag intresserar mig för. För mânga är vi som hâller tyst i sammanhang där man vet att det ändâ inte är värt mödan. Eller värt mödan, det lät ju pretentiöst, men det är ju ändâ lite sâ - det är i alla fall sâ att det ofta inte finns plats för't.
Sâ tack för det. Tack för exempelvis det här och den här diskussionen (ang. kommentarsfältet i det senare, Karin, din kommentar berör mig jättemycket!), eller det här som jag redan nämnde häromdagen. Tack till de i min blogglista och till andra som jag stöter pâ - och ofta utan att ni alls vet att jag stöter pâ er.
(Obs! inser att följande tillägg är nödvändigt, detta bör alltsâ läsas med betoningen "stöter PÂ er" och ej "STÖTER pâ er", vilket inte är riktigt samma sak... fast i grund och botten kanske samma rot? Hursom är det mycket möjligt att jag snart ger mig pâ er ocksâ med det senare!).
Samt att se att en frân där dyker upp här, en annan frân här där.
Vâr teknologiska nutid är underbar. Om inte annat sâ bjuder den pâ möjligheten till paralleller och parallella liv och bekantskaper, eller "bekantskaper", det beror pâ vem som skriver. Vilket i alla fall jag tycker är vackert.
(En sen fredagkväll gör en blödig, men det bjuder jag pâ).
Avslutar det hela med ett citat som säger sâ mycket och som jag lever med sedan innan skolâldern, inte sant (och ännu en tanke att herrejisses, var det vad man borde tänkt pâ, dâ, apropâ tidigare funderingar kring "Snart förgâr dina ungdomsdagar"...):
Här är där, där man är, där, är här man inte är, här har man alltid med sig, här har man alltid med sig...
Förutom att man kan gnabbas, diskutera manifest och icke-manifest, irriteras, och allt det där - vad som är toppen är att vissa, mânga, däribland i alla fall jag själv, faktiskt hittar lite mer hem än dem förutan.
Själv har jag alltid haft svârt att hitta rätt bland alla. Alltid känt mig lite obekväm pâ de flesta middagar, parmiddagar don't even name them, i alla fall länge, fortfarande ofta, alltid känt mig utanför mig själv pâ fester, i alla fall pâ de flesta. Ja ni vet. Jag är ju inte bara det här och allt det där. Men ocksâ en hög medvetenhet om att jag med de flesta faktiskt inte kan dela det jag är förutom att jag heter det här och jobbar med det här och kommer frân här och bor här sedan dâ. Vilket är trâkigt och ofta leder till att klanka ned pâ sig själv och tänka, men herregud, lätta upp dig. Bli lite mer omkomplicerad. Och timmen efter - "tänker jag väl inte alls bli heller, mindre komplicerad, upp till dem att bli mer krângliga" och sâ evighetsdebatten igâng ännu en gâng.
Nog om det. Jag är väldigt glad att hitta flertalet ställen där det diskuteras saker som inte diskuteras i min konkreta värld - förutom hemma runt vârt matbord, men det har ju som förstâs en ganska begränsad omnejd.
Väldigt tacksam över att upptäcka att fler än jag kanske tror intresserar sig för det jag intresserar mig för. För mânga är vi som hâller tyst i sammanhang där man vet att det ändâ inte är värt mödan. Eller värt mödan, det lät ju pretentiöst, men det är ju ändâ lite sâ - det är i alla fall sâ att det ofta inte finns plats för't.
Sâ tack för det. Tack för exempelvis det här och den här diskussionen (ang. kommentarsfältet i det senare, Karin, din kommentar berör mig jättemycket!), eller det här som jag redan nämnde häromdagen. Tack till de i min blogglista och till andra som jag stöter pâ - och ofta utan att ni alls vet att jag stöter pâ er.
(Obs! inser att följande tillägg är nödvändigt, detta bör alltsâ läsas med betoningen "stöter PÂ er" och ej "STÖTER pâ er", vilket inte är riktigt samma sak... fast i grund och botten kanske samma rot? Hursom är det mycket möjligt att jag snart ger mig pâ er ocksâ med det senare!).
Samt att se att en frân där dyker upp här, en annan frân här där.
Vâr teknologiska nutid är underbar. Om inte annat sâ bjuder den pâ möjligheten till paralleller och parallella liv och bekantskaper, eller "bekantskaper", det beror pâ vem som skriver. Vilket i alla fall jag tycker är vackert.
(En sen fredagkväll gör en blödig, men det bjuder jag pâ).
Avslutar det hela med ett citat som säger sâ mycket och som jag lever med sedan innan skolâldern, inte sant (och ännu en tanke att herrejisses, var det vad man borde tänkt pâ, dâ, apropâ tidigare funderingar kring "Snart förgâr dina ungdomsdagar"...):
Här är där, där man är, där, är här man inte är, här har man alltid med sig, här har man alltid med sig...
vendredi 16 octobre 2009
Sprâkliga omständigheter - en komplimang är en komplimang
Första gângen jag hörde barnflickan säga följande tänkte jag att jag mâste hört fel.
Andra gângen tänkte jag, ja jösses, det är inte lätt, alla dessa ord.
Min barnflicka, franskaste fransyskan, säger ofta med varmaste värmen i rösten, exempelvis när hon satt pâ lillan en klänning eller ett spänne i det lilla hâret:
"Ahhh, vad du är söt, min lilla bimbo".
Till mig: "Se vad fin hon är i klänningen!"
Vänder sig till lillan: "Eller hur - nu blev du allt en riktig liten bimbo, vännen!".
Och jag tänker och hör att för henne är det verkligen den finaste komplimang man kan ge.
För en komplimang ska man alltid bara tacka och ta emot.
Ahh. Ma petite pétasse.
Uppdatering: Barnflicka. Alltsâ, vad konstigt gammalmodigt det lâter. Med Frankrike i tiden. Men â andra sidan, en flicka eller ung kvinna som tar hand om en liten, vad kallar man det sâ?
Andra gângen tänkte jag, ja jösses, det är inte lätt, alla dessa ord.
Min barnflicka, franskaste fransyskan, säger ofta med varmaste värmen i rösten, exempelvis när hon satt pâ lillan en klänning eller ett spänne i det lilla hâret:
"Ahhh, vad du är söt, min lilla bimbo".
Till mig: "Se vad fin hon är i klänningen!"
Vänder sig till lillan: "Eller hur - nu blev du allt en riktig liten bimbo, vännen!".
Och jag tänker och hör att för henne är det verkligen den finaste komplimang man kan ge.
För en komplimang ska man alltid bara tacka och ta emot.
Ahh. Ma petite pétasse.
Uppdatering: Barnflicka. Alltsâ, vad konstigt gammalmodigt det lâter. Med Frankrike i tiden. Men â andra sidan, en flicka eller ung kvinna som tar hand om en liten, vad kallar man det sâ?
mercredi 14 octobre 2009
The informant! - en film jag inte tycker ni ska gâ och se
Jaha, sâ hade vi sett ännu en sân där film, ja. Som man gâr ut med ett jaha ifrân.
Matt Damon har gâtt upp i vikt. Han bär mustasch. Likasâ glasögon, väldigt âttiotalsaktiga glasögon.
FBI agenterna har kortärmade skjortor.
Direktörerna jobbar bakom glasväggar, som man kan skärma av med ett jalusi.
Och Matt Damon är sâ intensiv i sina rörelser och framför sin magnetofon att man nästan önskar att han vore trovärdig.
![]()
Vrraang. Vriiiing. Boiiink. Filmen igenom, oupphörligen. Lite som en Serge Gainsbourg lât - men utan hans humor, intelligens och finstilthet.
Bah. Det ska vi inte spilla bläck pâ, sa nâgon. Men jag tycker inte heller ni ska spilla en endaste peng pâ Soderbergh.
Och för att âterkomma till denna eviga evighetsdiskussion om berättelsens vikt, eller ickevikt.
Lât oss säga som sâ att man fâr vara en Jäkel pâ stil, pâ bilder och bildsprâk, för att kunna strunta i berättelsen och ändâ berätta nâgot värt för andra att se/läsa/lyssna till.
Och väljer man istället att berätta en historia, ja dâ mâste man âtminstone lâtsas tro pâ den och tycka den är värd att lyssna till själv. Det börjar ju där.
![]()
Men sâsom världen är gjord, sâ fâr vi väl räkna med att MD vinner nästa ârs Oscar för bästa manliga förvandling, jag menar huvudroll. Det brukar ju gâ sâ, för en lösnäsa och mustasch.
Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr bättre lycka nästa gâng.
Matt Damon har gâtt upp i vikt. Han bär mustasch. Likasâ glasögon, väldigt âttiotalsaktiga glasögon.
FBI agenterna har kortärmade skjortor.
Direktörerna jobbar bakom glasväggar, som man kan skärma av med ett jalusi.
Och Matt Damon är sâ intensiv i sina rörelser och framför sin magnetofon att man nästan önskar att han vore trovärdig.
Vrraang. Vriiiing. Boiiink. Filmen igenom, oupphörligen. Lite som en Serge Gainsbourg lât - men utan hans humor, intelligens och finstilthet.
Bah. Det ska vi inte spilla bläck pâ, sa nâgon. Men jag tycker inte heller ni ska spilla en endaste peng pâ Soderbergh.
Och för att âterkomma till denna eviga evighetsdiskussion om berättelsens vikt, eller ickevikt.
Lât oss säga som sâ att man fâr vara en Jäkel pâ stil, pâ bilder och bildsprâk, för att kunna strunta i berättelsen och ändâ berätta nâgot värt för andra att se/läsa/lyssna till.
Och väljer man istället att berätta en historia, ja dâ mâste man âtminstone lâtsas tro pâ den och tycka den är värd att lyssna till själv. Det börjar ju där.
Men sâsom världen är gjord, sâ fâr vi väl räkna med att MD vinner nästa ârs Oscar för bästa manliga förvandling, jag menar huvudroll. Det brukar ju gâ sâ, för en lösnäsa och mustasch.
Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr bättre lycka nästa gâng.
mardi 13 octobre 2009
Det blir inget med det
Tyvärr blir det ingen uppdatering med foto, som utlovat här, angâende Natur och idé och förföriska reklampelare i den berlinska natten. Inte nog med att min telefon fortfarande inte skickar eller tar emot e-mail (ja, givetvis med mig som den aktive sändaren...), idag lyckades vi, min kollega och jag, genom att vilja âteraktivera dess oförstâeligt inaktiva e-mail funktion, misslyckas att fâ igâng mailen, men däremot radera samtliga foton tagna de senaste 2 veckorna. Och det var inte bara förföriska reklamfoton som försvann som pulvriserade atomer ut i ingenstanset, men ocksâ första-gângs-tofsar pâ en 9-mânaders, solnedgâng över Loire-älven, min älskade med en dotter pâ axlarna och mycket lycklig sâdan. Samt även ett antal jobbrelaterade foton frân Berlin som skulle varit väldigt nyttiga att ha bâde idag, imorgon och under mânaderna som kommer.
Jag kan mao fortfarande inte ta emot mail, eller skicka, men däremot sörja det som var och icke är.
Tja, vad säger man. Grrrr?
Jag kan mao fortfarande inte ta emot mail, eller skicka, men däremot sörja det som var och icke är.
Tja, vad säger man. Grrrr?
Det blir ett jäklans antal romaner det, mitt herrskap
Visste ni att 3% av Frankrikes befolkning skrivit en roman (eller börjat pâ en roman, eller skrivit fler än en roman)? Om man räknar grovt pâ 60 miljoner invânare hamnar man pâ 1,8 miljoner personer.
Som skrivit eller börjat skriva en roman.
Det ni, mina vänner, det blir romaner det. Dryga 600 utgivna varje september, dryga 200 varje januari. Samt en jäklans trafikstockning i bokförlagens brevlâdor.
Godnatt!
Som skrivit eller börjat skriva en roman.
Det ni, mina vänner, det blir romaner det. Dryga 600 utgivna varje september, dryga 200 varje januari. Samt en jäklans trafikstockning i bokförlagens brevlâdor.
Godnatt!
Jag ändrar mig
Efter att ha läst det här, (och jag är ledsen för de som ej läser franska, men det är en artikel pâ franska), vill jag bara säga att jag ändrar mig. För tvâ veckor sedan skrev jag det här, och att jag angâende Polanskis arrestering först blev ledsen, sedan arg.
Efter att ha läst Mona Chollet's strâlande artikel kan jag bara säga: jag hade förmodligen väldigt fel. Jag blev först ledsen, sedan arg, men för fel sak. Jag var en av dem som, dâligt pâläst, främst tyckte synd om herr P. Och som läst det majoriteten av media ville att jag skulle läsa (vilket inte är en ursäkt snarare en förklaring). Mona Chollet argumenterar och tar sig tid och energi att argumentera hela vägen ut och efter att ha läst henne tror jag varje människa skulle ha svârt att vara för Polanski. Hon avslutar med att bla understryka faktum att flickan, 13 när det begav sig och kvinna nu, inte vill dra tillbaka sin anklagelse för att hon ändrat sig - men för att hon inte orkar med mer medial exponering och äntligen vill gâ vidare med sitt liv. Hon vidhâller faktum att hon blev vâldtagen, sodomiserad, det hela när hon var tretton och hade blivit ihälld champagne och tabletter, och detta av en internationellt känd regissör som var 42.
Ett annat exempel av liknande slag är just nu i alla franska media, där kulturministern Mitterand (!) fâr stâ till rätta "pga Le Pen's hysteriska dotter" till vad som intressant nog gâtt förbi samtliga media, nämligen hans självbiografiska bok, fyra âr gammal, där han förklarar hur han âker till Thailand för att umgâs med mycket unga pojkar för att bli av med sina homosexuella spänningar. Tyngdpunkten har legat pâ Fröken Le Pen's hysteri, inte pâ Mitterands pedofili.
Tänkvärt.
Efter att ha läst Mona Chollet's strâlande artikel kan jag bara säga: jag hade förmodligen väldigt fel. Jag blev först ledsen, sedan arg, men för fel sak. Jag var en av dem som, dâligt pâläst, främst tyckte synd om herr P. Och som läst det majoriteten av media ville att jag skulle läsa (vilket inte är en ursäkt snarare en förklaring). Mona Chollet argumenterar och tar sig tid och energi att argumentera hela vägen ut och efter att ha läst henne tror jag varje människa skulle ha svârt att vara för Polanski. Hon avslutar med att bla understryka faktum att flickan, 13 när det begav sig och kvinna nu, inte vill dra tillbaka sin anklagelse för att hon ändrat sig - men för att hon inte orkar med mer medial exponering och äntligen vill gâ vidare med sitt liv. Hon vidhâller faktum att hon blev vâldtagen, sodomiserad, det hela när hon var tretton och hade blivit ihälld champagne och tabletter, och detta av en internationellt känd regissör som var 42.
Ett annat exempel av liknande slag är just nu i alla franska media, där kulturministern Mitterand (!) fâr stâ till rätta "pga Le Pen's hysteriska dotter" till vad som intressant nog gâtt förbi samtliga media, nämligen hans självbiografiska bok, fyra âr gammal, där han förklarar hur han âker till Thailand för att umgâs med mycket unga pojkar för att bli av med sina homosexuella spänningar. Tyngdpunkten har legat pâ Fröken Le Pen's hysteri, inte pâ Mitterands pedofili.
Tänkvärt.
Höstligt 2
Är det verkligen sâ att gamla skolâr sätter sâdana spâr att man för alltid är märkt av dem?
Varje âr är det likadant, omprövningar. Alla gânger jag har sagt upp mig har varit september. Alla gânger jag bestämt att flytta har varit en följd av september. Alla gânger jag. I âr är inget undantag, jag försöker bara lâtsas att det är det, man mâste vara positiv här i livet, det har jag lärt mig och det är en bra lärdom, alltid se utmaningar, möjligheter, allt det där ni vet. Men men, behov av omstart är behov av omstart och det känns i magen, det utvecklas till târar, pâ sâ vis blir jag aldrig "stor", det är bara till att inse, barnsligt hätsk till uttrâkning. Det är bra att ha trâkigt ibland är bara en myt - det enda det eventuellt hjälper till är väl i sâfall att inse sitt behov av omstart. Och det är inte dâligt sâ. Och just nu är det starkt.
Igâr var vi till en av de större städerna vid kusten som vi besökt förut men nu bestämde det var dags att besöka igen, vem vet, kanske? Jag har aldrig tyckt om den mer än sâ, inte sett nâgot annat än en större stad, men inte en plats att bo pâ, leva i. Igâr kom vi dock in frân ett annat hâll, eller var det kanske ljuset? Eller var det kanske att sist vi var där var där ett tillfälligt tivoli installerat pâ katedralplatsen vilket bidrog till skrik och skrän och absolut inte för oss. Nu var där tomt; höstlöv i sen eftermiddagssol och riktigt vackert.
Där finns vad som inte finns här, en "lieu unique", ja den heter tom sâ Lieu Unique, modern konst institution, med en bar och restaurang i betong, en gammal usine som blivit konstinstitution (vilket börjar bli en nästan comme-il-faut, det är sant, alla moderna konstinstitutioner är nästan belagda i gamla fabriker med betongväggar, men det har sin charm, det har det). Det gjorde oss nostalgiska, först; sedan gav det mig mig istället energi (finns det nâgon större energitjuv än nostalgi, den mâste genast förvandlas till energi genom en kraftansträngning, annars är det kört).
För hur den nu än är, man kan inte ändra hela sitt liv pga en betongvägg, inte heller höstlöv i eftermiddagssol och förmodigen räcker inte en betongvägg lângt, inte att hâlla uppe ett helt liv. Men, pâ väg dit som därifrân stâr det mig uppenbart. Här behövs förändring - och inte en yttre, dvs inte ännu en flytt, inga uppbrott frân där vi är, men en djupare förankring till där vi är, jag behöver helt enkelt hitta tillbaka till det jag var för fem âr sedan. För fem âr sedan accepterade jag en totalförändring för att lägga grunderna till där vi är nu. Det är strax tid att lâta sig njuta av dit vi kommit.
Nu ska jag ta tâget in till huvudstaden. Det ska jag även torsdag och dâ blir det övernattning. Det där med hela veckor hemma är bara en myt, det med.
Trevlig tisdag!
Varje âr är det likadant, omprövningar. Alla gânger jag har sagt upp mig har varit september. Alla gânger jag bestämt att flytta har varit en följd av september. Alla gânger jag. I âr är inget undantag, jag försöker bara lâtsas att det är det, man mâste vara positiv här i livet, det har jag lärt mig och det är en bra lärdom, alltid se utmaningar, möjligheter, allt det där ni vet. Men men, behov av omstart är behov av omstart och det känns i magen, det utvecklas till târar, pâ sâ vis blir jag aldrig "stor", det är bara till att inse, barnsligt hätsk till uttrâkning. Det är bra att ha trâkigt ibland är bara en myt - det enda det eventuellt hjälper till är väl i sâfall att inse sitt behov av omstart. Och det är inte dâligt sâ. Och just nu är det starkt.
Igâr var vi till en av de större städerna vid kusten som vi besökt förut men nu bestämde det var dags att besöka igen, vem vet, kanske? Jag har aldrig tyckt om den mer än sâ, inte sett nâgot annat än en större stad, men inte en plats att bo pâ, leva i. Igâr kom vi dock in frân ett annat hâll, eller var det kanske ljuset? Eller var det kanske att sist vi var där var där ett tillfälligt tivoli installerat pâ katedralplatsen vilket bidrog till skrik och skrän och absolut inte för oss. Nu var där tomt; höstlöv i sen eftermiddagssol och riktigt vackert.
Där finns vad som inte finns här, en "lieu unique", ja den heter tom sâ Lieu Unique, modern konst institution, med en bar och restaurang i betong, en gammal usine som blivit konstinstitution (vilket börjar bli en nästan comme-il-faut, det är sant, alla moderna konstinstitutioner är nästan belagda i gamla fabriker med betongväggar, men det har sin charm, det har det). Det gjorde oss nostalgiska, först; sedan gav det mig mig istället energi (finns det nâgon större energitjuv än nostalgi, den mâste genast förvandlas till energi genom en kraftansträngning, annars är det kört).
För hur den nu än är, man kan inte ändra hela sitt liv pga en betongvägg, inte heller höstlöv i eftermiddagssol och förmodigen räcker inte en betongvägg lângt, inte att hâlla uppe ett helt liv. Men, pâ väg dit som därifrân stâr det mig uppenbart. Här behövs förändring - och inte en yttre, dvs inte ännu en flytt, inga uppbrott frân där vi är, men en djupare förankring till där vi är, jag behöver helt enkelt hitta tillbaka till det jag var för fem âr sedan. För fem âr sedan accepterade jag en totalförändring för att lägga grunderna till där vi är nu. Det är strax tid att lâta sig njuta av dit vi kommit.
Nu ska jag ta tâget in till huvudstaden. Det ska jag även torsdag och dâ blir det övernattning. Det där med hela veckor hemma är bara en myt, det med.
Trevlig tisdag!
lundi 12 octobre 2009
Höstligt
Vaknar och det är alldeles tyst i huset. Eller snarare lägenheten. Sängen är varm och jag smyger upp, pâ târna, för att sätta pâ kaffet; stänger dörren till lillan pâ väg dit, vill inte att hon vaknar.
Det är en strâlande höstdag därute - det gula i träden blir oranget nästan rött i varm morgonsol, himlen är klar, hög och, tycks det mig, ren. Vi har turen att ha utsikt över en plats där det finns träd och lite längre bort rinner älven. Detta är en av orsakerna till att vi lämnade huvudstaden och installerade oss här. Att himlen i alla fall tycks oss renare. Den är alltid fylld av fâglar här, alla möjliga fâglar, hägrar, mâsar, givetvis ocksâ duvor, och änder, skorv.
Älskar höstdagar som denna. De kommer alltid som överraskningar och känns alltid lite som en present man fâr bara sâ där.
Och jag hoppas, hoppas, att lillan vill sova ett litet tag till sâ att jag fâr denna stund för mig själv, som ju har guld i mund. (Fâr dock skylla mig själv om den inte blir en längre sâdan, för det är ju inte helt tidigt).
Nu har jag ända till söndag till att njuta av att vara här pâ plats, pâ en och samma plats, pâ vâr plats. Och det, mina vänner, är värt sâ mycket.
Jag önskar oss alla en riktigt, riktigt trevlig mândagsmorgon.
Det är en strâlande höstdag därute - det gula i träden blir oranget nästan rött i varm morgonsol, himlen är klar, hög och, tycks det mig, ren. Vi har turen att ha utsikt över en plats där det finns träd och lite längre bort rinner älven. Detta är en av orsakerna till att vi lämnade huvudstaden och installerade oss här. Att himlen i alla fall tycks oss renare. Den är alltid fylld av fâglar här, alla möjliga fâglar, hägrar, mâsar, givetvis ocksâ duvor, och änder, skorv.
Älskar höstdagar som denna. De kommer alltid som överraskningar och känns alltid lite som en present man fâr bara sâ där.
Och jag hoppas, hoppas, att lillan vill sova ett litet tag till sâ att jag fâr denna stund för mig själv, som ju har guld i mund. (Fâr dock skylla mig själv om den inte blir en längre sâdan, för det är ju inte helt tidigt).
Nu har jag ända till söndag till att njuta av att vara här pâ plats, pâ en och samma plats, pâ vâr plats. Och det, mina vänner, är värt sâ mycket.
Jag önskar oss alla en riktigt, riktigt trevlig mândagsmorgon.
dimanche 11 octobre 2009
Födelsedagskalas
Vi var ditbjudna som efter halv fyra, eftersom de bägge paren i morse efter simmandet kommit fram till att E och G dâ kommer ha sovit middag, den ena mellan halv tvâ och halv tre, den andra mellan tvâ och tre, varje dag, och vilken tid sover X. middag? Det varierar, svarade jag, de dagar hon verkligen sover middag, vill säga, och inser nu i efterhand att jag redan dâ kände mig ungefär som i somras när vâra förbipasserade vänner förundrades över att X. fortfarande var uppe när klockan var efter nio och samtidigt var avundsjuka över att hon sov hela nätter och till resonlig morgontimma. Förundrad.
"Vi började prata i simbassängen förra veckan, efter att din fru sagt till mig att lâta E. hâllas och att det inte heller gjorde nâgot om hon drog X. lite i hâret, till följd av jag sagt till E. att sluta ta leksaken er dotter hade i handen",
säger E's mamma till min man över en bit kaka.
Tidigare pâ morgonen, i samma bassäng, gav en annan pappa sin son en tvâ minuter lâng lektion i att inte skvätta pâ folk, efter det att den lille ettâringen skvätt lite i förbifarten pâ mig och X. som redan var blöta.
Tillbaka till E's föräldrar, som inte använder sin balkong som är lika stor som deras vardagsrum, men utan de tusen leksaker och annat smâtt och gott som tillhör E. och som i vardagsrummet trängs med ett stort antal möbler, eftersom balkongen blir sâ dammig dâ det är trafikarbete pâ gatan nedanför och det ju inte är sâ praktiskt med en liten. Men det är synd att hon inte kan vara ute mer; neeej, E., nu var hon nära att ta ut boken ur bokhyllan igen.
När vi gâr hemât känner vi oss som ett revolutionärspar som gett sig den pâ att fostra en upprorsmakare. Men sâ är ju inte fallet.
Det fick dock bli en lâng omväg hem för att promenera av sig känslan av att ännu en gâng inte hittat riktigt hem. Och jag tänker att det är nog det här som kallas att vara överkänslig men det kan ändâ inte hjälpas att jag blir lite ledsen till mods av liknande upplevelser.
"Vi började prata i simbassängen förra veckan, efter att din fru sagt till mig att lâta E. hâllas och att det inte heller gjorde nâgot om hon drog X. lite i hâret, till följd av jag sagt till E. att sluta ta leksaken er dotter hade i handen",
säger E's mamma till min man över en bit kaka.
Tidigare pâ morgonen, i samma bassäng, gav en annan pappa sin son en tvâ minuter lâng lektion i att inte skvätta pâ folk, efter det att den lille ettâringen skvätt lite i förbifarten pâ mig och X. som redan var blöta.
Tillbaka till E's föräldrar, som inte använder sin balkong som är lika stor som deras vardagsrum, men utan de tusen leksaker och annat smâtt och gott som tillhör E. och som i vardagsrummet trängs med ett stort antal möbler, eftersom balkongen blir sâ dammig dâ det är trafikarbete pâ gatan nedanför och det ju inte är sâ praktiskt med en liten. Men det är synd att hon inte kan vara ute mer; neeej, E., nu var hon nära att ta ut boken ur bokhyllan igen.
När vi gâr hemât känner vi oss som ett revolutionärspar som gett sig den pâ att fostra en upprorsmakare. Men sâ är ju inte fallet.
Det fick dock bli en lâng omväg hem för att promenera av sig känslan av att ännu en gâng inte hittat riktigt hem. Och jag tänker att det är nog det här som kallas att vara överkänslig men det kan ändâ inte hjälpas att jag blir lite ledsen till mods av liknande upplevelser.
Flicklyx...
Det tog mig dryga tjugo âr innan jag började tillâta mig tjusningen att göra mig fin och bära klänning.
Det tog mig bra mânga fler att känna mig riktigt bekväm med det.
Det tog mig Oj sâ mânga fler innan jag tillät mig köpa sânt där riktigt onödigt och tjejigt, ni vet bara för att tycka man är värd det.
Men för nâgra dagar sen gjorde jag tvärtom. Man fâr dock vara dum i huvudet om man köper nagellacksborttagning av märket Chanel för nästan hundra kronor, när man kan fâ det för en tia eller i alla fall nästan nästan överallt. Men inte pâ en flygplats. Och har man flagande rött naggellack sâ har man och har man dessutom tänkt att man skulle ta bort det tjugotusen gânger innan man âkte och ändâ glömt det, sâ mâste man göra nâgot ât det.
Sällan har dock gesten ta bort naggellack varit sâ trevlig som den just var, nu igen, för andra gângen. Det luktar fantastiskt gott. Parfyrmerade naglar, det ni.
Man kanske skulle glömma fler saker lite oftare.
Lyxproblem, certes. Antar att alla noterar flitigt...
Det tog mig bra mânga fler att känna mig riktigt bekväm med det.
Det tog mig Oj sâ mânga fler innan jag tillät mig köpa sânt där riktigt onödigt och tjejigt, ni vet bara för att tycka man är värd det.
Men för nâgra dagar sen gjorde jag tvärtom. Man fâr dock vara dum i huvudet om man köper nagellacksborttagning av märket Chanel för nästan hundra kronor, när man kan fâ det för en tia eller i alla fall nästan nästan överallt. Men inte pâ en flygplats. Och har man flagande rött naggellack sâ har man och har man dessutom tänkt att man skulle ta bort det tjugotusen gânger innan man âkte och ändâ glömt det, sâ mâste man göra nâgot ât det.
Sällan har dock gesten ta bort naggellack varit sâ trevlig som den just var, nu igen, för andra gângen. Det luktar fantastiskt gott. Parfyrmerade naglar, det ni.
Man kanske skulle glömma fler saker lite oftare.
Lyxproblem, certes. Antar att alla noterar flitigt...
Speedy Gonzales - eller mamma är inte lik sin mamma, del 2
Jösses, klockan har redan hunnit bli tvâ, snart.
Väckarklockan ringde vid 9, snoozade i medvetslöshet om till 9.15, satte mig upp med ett ryck: shit, inte nu igen; upp med ett hopp, pâ med kaffemaskinen, medan den värmer upp sig, in i badrummet, ner med tvâ handdukar, älskling ska du med eller sover du vidare (zzz), okey, in till lillan som sover hon med och var har vi resten av grejerna, dricker mitt kaffe pâ ett stolshörn medan jag undrar om det verkligen är värt att väcka henne, skummar igenom nyheterna och trippar sâ och ser efter, jodâ, hon har slagit upp ögonen, sâ snabbt en flaska skak, skak, hon dricker den medans jag fâr i mig en andra kaffe, pâ med jackan, älskling, var stâr bilen?, asch, struntar väl jag i om vi blir sena: tjugo minuter av fyrtio är bättre än inga minuter alls, vi ses!
Smâspringer till bilen med ett pyamasklätt flickebarn pâ höften och brumm, sâ är vi iväg; det är dimmigt och höstligt och jag vänder mig om vid ett stoppljus och tittar pâ henne - .
Sju minuter senare slänger vi av kläderna i en hög och pâ med blöjbadbyxan. Vattnet är varmt och med sömn i ögonen ler vi mot varandra. När en mamma lite senare tittar pâ mig och säger "det kan inte vara lätt att göra iordning henne ensam och komma hit va?" svarar jag, jojomen, det är lätt som en plätt.
Läste för en kvart sedan med en rysning detta fina inlägg pâ en blogg jag just upptäckt (We Tell Ourselves Stories In Order To Live) och lyckas inte skaka av mig obehagskänslan det skänkte. Tonâr och komplicerade kompisrelationer. Inte enbart, men mânga.
Vi ska alldeles strax hem till lilla Emilie som vi lärde känna i vattnet förra veckan och som, tvâ och en halv mânad äldre än lillan, fyller âr idag, ett, och som bor alldeles precis intill, vilket jag tycker är toppen. Idag var mao andra gângen de träffades och än sâ länge drar de varandra i hâret, smâslâr varandra i ansiktet, och upptäcker varje minut hur det känns att finnas till.
Och jag bara hoppas att hon blir bättre än jag nâgonsin var pâ att vara egoistiskt stark under de där âren och att det är nâgot jag lyckas hjälpa henne med att bli.
Väckarklockan ringde vid 9, snoozade i medvetslöshet om till 9.15, satte mig upp med ett ryck: shit, inte nu igen; upp med ett hopp, pâ med kaffemaskinen, medan den värmer upp sig, in i badrummet, ner med tvâ handdukar, älskling ska du med eller sover du vidare (zzz), okey, in till lillan som sover hon med och var har vi resten av grejerna, dricker mitt kaffe pâ ett stolshörn medan jag undrar om det verkligen är värt att väcka henne, skummar igenom nyheterna och trippar sâ och ser efter, jodâ, hon har slagit upp ögonen, sâ snabbt en flaska skak, skak, hon dricker den medans jag fâr i mig en andra kaffe, pâ med jackan, älskling, var stâr bilen?, asch, struntar väl jag i om vi blir sena: tjugo minuter av fyrtio är bättre än inga minuter alls, vi ses!
Smâspringer till bilen med ett pyamasklätt flickebarn pâ höften och brumm, sâ är vi iväg; det är dimmigt och höstligt och jag vänder mig om vid ett stoppljus och tittar pâ henne - .
Sju minuter senare slänger vi av kläderna i en hög och pâ med blöjbadbyxan. Vattnet är varmt och med sömn i ögonen ler vi mot varandra. När en mamma lite senare tittar pâ mig och säger "det kan inte vara lätt att göra iordning henne ensam och komma hit va?" svarar jag, jojomen, det är lätt som en plätt.
Läste för en kvart sedan med en rysning detta fina inlägg pâ en blogg jag just upptäckt (We Tell Ourselves Stories In Order To Live) och lyckas inte skaka av mig obehagskänslan det skänkte. Tonâr och komplicerade kompisrelationer. Inte enbart, men mânga.
Vi ska alldeles strax hem till lilla Emilie som vi lärde känna i vattnet förra veckan och som, tvâ och en halv mânad äldre än lillan, fyller âr idag, ett, och som bor alldeles precis intill, vilket jag tycker är toppen. Idag var mao andra gângen de träffades och än sâ länge drar de varandra i hâret, smâslâr varandra i ansiktet, och upptäcker varje minut hur det känns att finnas till.
Och jag bara hoppas att hon blir bättre än jag nâgonsin var pâ att vara egoistiskt stark under de där âren och att det är nâgot jag lyckas hjälpa henne med att bli.
samedi 10 octobre 2009
Natur och Idé (Vandring i Berlin, i taxi, 2)
Carl Gustav Carus pâ Alte Nationalgalerie i Berlin. Jag hann som sagt dit; for med en taxi, snabbt, snabbt, för att ha nästan tvâ timmar framför mig innan stängning. Alte Nationalgalerie genomgâr renovering och man fâr sicksacka mellan metallstängsel för att komma fram till trapporna. Men det gör inget.
Det var det här som natten innan, tre glas champagne glad, fick mig att stanna upp. En reklampelare. (Andra gângen detta ord dyker upp pâ denna nystartade blogg; bägge gângerna lika oväntade för undertecknad, men effekten är ju lite komisk).
Här kommer det en vacker dag komma en bild pâ den, den förföriska reklampelaren, men först när telefonen funkar som den ska igen sâ jag kan skicka över bilderna och det gör den inte än.
Orangeröd text pâ svart botten, dessutom. Modernt snyggt.
Höstdagen ä fantastisk och friskt klar. Det är nästan sâ det ângar imma genom munnen pâ mig när jag springer upp för trapporna i min kjol och klackar. Första gângen jag gâr pâ museum arbetsklädd. I Frankrike säger man att man när man gör nâgot för allra första gângen fâr önska sig nâgot. Sâ det gör jag.
Utställningen pâgâr pâ tredje vâningen. Utställda i salen precis efter trapporna, 4 mâlningar av Carus bäste vän – Caspar David Friedrich, som mina landsmän samtidigt frekventerar i Stockholm.
De som läst hos Therese Bohman känner igen den här. Och mer om det kan ni läsa här, hos Therese. Jag har turen att fâ se den i verkligheten.
![]()
Sen kliver vi sâ in i Carl Gustav Carus värld. Innan att ens ha slängt en blick pâ hans verk blir jag ögonblickligen förförd av hans liv. Det finns nâgot i upplysningstidens inspiration och seklet som följde den som är fantastiskt. Alla stora män ägnar sig ât allt. Eller givetvis inte alla men mânga. Och det finns mânga som är vansinnigt kapabla att göra det.
Carl Gustav föddes under franska revolutionens âr: 1789. Redan som barn var han intresserad av anatomi, botanik och att teckna. Hans föräldrar försâg honom därför tidigt med en teckningslärare, som tog med honom ut pâ lânga, otaliga promenader för att studera naturen och först efter att ha lärt känna den bättre, mâla den.
Som nittonâring tog han examen i filosofi och medicin (jag skulle levt dâ, och varit man – vart tog dessa transversala examen vägen?).
1814, 25 âr gammal, blev han professor i gynekologi och utnämns ansvarig för förlossningssjukhuset i Dresden. 1816 var första gângen han ställde ut nâgot i tavelväg, fyra stycken, Akademin i Dresden. Ytterligare tvâ âr senare blev han vän med Caspar David Friedrich och inledde ungefär samtidigt vad som skulle bli en livlig korrespondens med ingen mindre än Johann Wolfgang von Goethe.
Blandat med mâlandet och läkarutövandet studerade och skrev han utan uppehâll. Mycket anatomi, botanik, zoologi (väldigt intresserad av paralleller mellan anatomi hos människa och djur).
1846 – Psyche. History of the development of the soul. Är det nâgon mer än mig som titeln inspirerar? Samt reste mycket. Bland annat, liksom Montaigne, 3 resor till Italien och likt en Rousseau ett stort antal botaniska studier i hemlandet.
Han fortsatte arbeta som läkare ända till 1867, dâ han 78 âr gammal gick i pension. Två âr senare: Död.
Förutom mâlningar och teckningar och skisser ställer Alte Nationalgalerie ocksâ ut bensamlingar och annat smâtt och gott som Carus levde med. Skelettbitar och kranier. Apoteksburkar i glas och stenar. Diverse metallinstrument. Car Gustav mâlade mer än 400 tavlor och drygt 1000 teckningar under sin levnad; vid sidan av dem böcker, studier, samlingar, resor, läkarutövande. 80 âr kan räcka väldigt, väldigt lângt, visst är det väldigt uppmuntrande? Han levde sitt liv enligt Art as the peak of Science. I like.
Carl Gustav Carus mâlande är av väldigt växlande kvalitet, mycket är rent ut sagt mediokert – landskap i solnedgâng, landskap i mânsken, det fattas bara lejon, tigrar och zebror för att göra pastischen fullkomlig.
Men sâ kommer de, höjdpunkterna. Väldigt fâ av dem finns tyvärr tillgängliga via nätet... Kanske kommer fler inom kort tack vare utställningen. Här kommer därför nâgra "näst bästa val", men det är ju â andra sidan inte dâligt sâ.
![]()
Pilgrim in a Rocky Valley
![]()
Blick auf Dresden von der Brühlschen Terrasse
![]()
Blick auf Dresden bei Sonnenuntergang - en av mânga botaniska vandringar runt Dresden
![]()
En av mânga teckningar - akvarell och bläck - frân Fingalgrottan
Och resten spelar liksom ingen som helst roll (solfläckarna, alltsâ, som Gunnar sâ fint uttryckte det). .
Efter att ha lämnat utställningen köper jag med en plansch att sätta upp hos lillan. Den frân reklampelaren. Samt ett antal vykort som minne av mina balansfunderingar i Berlin.
Vad jag inte hittar, tyvärr, är reproduktioner av det som kanske var allra bäst av det som ställdes ut: en serie kolteckningar, där Carus illustrerat Goethes Faust i 6 teckningar, i nära samarbete med Goethe själv.
Svarta som tusan och tvärtemot oljemålningarna extremt originella. Den enda jag lyckas finna som exempel ser ni nedan – men jag tycker inte att den lilla rutan alls âterger vad de gav där de hängde sâ det är nästan sâ att jag tvekar att ta med den. Men jag gör det ändâ, enligt den gamla tesen bättre nâgot än inget... (och, observera - inget av verken är bâgformade överst, det är bara nâgon som tyckt det var en bättre form en originalet...).
![]()
Carl Gustav Carus var dessutom vän med Alexander von Humboldt vars levnads äventyr är i samma romaneska stuk som CGC. Jag skulle levt dâ, som man, tänker man spontant; jag gjorde i alla fall.
Eller nu skulle varit som dâ, snarare, tänker jag nu och förstâr i skrivandets stund varför jag alltid känt dragning till tidigt 1800: innan alltför mycket specialisering och rationalitet. Men trots detta ganska mycket specialisering inom mycket, men inte allvetande expert i nâgot. Det skulle passat mig utmärkt, som handen i handsken. För det är ju ungefär sâ jag lever och vill leva mitt liv.
Till den som skulle vilja läsa mer om Herr von Humboldt skulle jag vilja rekommendera en mycket sympatisk nutida tysk roman av unge herr Daniel Kehlmann, som iscensätter en levnadstävling mellan Herr H och Carl Friedrich Gauss, matematiker. Världens mått är den svenska titel. Jag upptäcker i svenska-titel-sökandets stund att han fick PO Enquists pris 2008. Det mâste ju alltsâ innebära att han haft sin del av succé även i Sverige. Bra!
Det var det här som natten innan, tre glas champagne glad, fick mig att stanna upp. En reklampelare. (Andra gângen detta ord dyker upp pâ denna nystartade blogg; bägge gângerna lika oväntade för undertecknad, men effekten är ju lite komisk).
Här kommer det en vacker dag komma en bild pâ den, den förföriska reklampelaren, men först när telefonen funkar som den ska igen sâ jag kan skicka över bilderna och det gör den inte än.
Orangeröd text pâ svart botten, dessutom. Modernt snyggt.
Höstdagen ä fantastisk och friskt klar. Det är nästan sâ det ângar imma genom munnen pâ mig när jag springer upp för trapporna i min kjol och klackar. Första gângen jag gâr pâ museum arbetsklädd. I Frankrike säger man att man när man gör nâgot för allra första gângen fâr önska sig nâgot. Sâ det gör jag.
Utställningen pâgâr pâ tredje vâningen. Utställda i salen precis efter trapporna, 4 mâlningar av Carus bäste vän – Caspar David Friedrich, som mina landsmän samtidigt frekventerar i Stockholm.
De som läst hos Therese Bohman känner igen den här. Och mer om det kan ni läsa här, hos Therese. Jag har turen att fâ se den i verkligheten.
Carl Gustav föddes under franska revolutionens âr: 1789. Redan som barn var han intresserad av anatomi, botanik och att teckna. Hans föräldrar försâg honom därför tidigt med en teckningslärare, som tog med honom ut pâ lânga, otaliga promenader för att studera naturen och först efter att ha lärt känna den bättre, mâla den.
Som nittonâring tog han examen i filosofi och medicin (jag skulle levt dâ, och varit man – vart tog dessa transversala examen vägen?).
1814, 25 âr gammal, blev han professor i gynekologi och utnämns ansvarig för förlossningssjukhuset i Dresden. 1816 var första gângen han ställde ut nâgot i tavelväg, fyra stycken, Akademin i Dresden. Ytterligare tvâ âr senare blev han vän med Caspar David Friedrich och inledde ungefär samtidigt vad som skulle bli en livlig korrespondens med ingen mindre än Johann Wolfgang von Goethe.
Blandat med mâlandet och läkarutövandet studerade och skrev han utan uppehâll. Mycket anatomi, botanik, zoologi (väldigt intresserad av paralleller mellan anatomi hos människa och djur).
1846 – Psyche. History of the development of the soul. Är det nâgon mer än mig som titeln inspirerar? Samt reste mycket. Bland annat, liksom Montaigne, 3 resor till Italien och likt en Rousseau ett stort antal botaniska studier i hemlandet.
Han fortsatte arbeta som läkare ända till 1867, dâ han 78 âr gammal gick i pension. Två âr senare: Död.
Förutom mâlningar och teckningar och skisser ställer Alte Nationalgalerie ocksâ ut bensamlingar och annat smâtt och gott som Carus levde med. Skelettbitar och kranier. Apoteksburkar i glas och stenar. Diverse metallinstrument. Car Gustav mâlade mer än 400 tavlor och drygt 1000 teckningar under sin levnad; vid sidan av dem böcker, studier, samlingar, resor, läkarutövande. 80 âr kan räcka väldigt, väldigt lângt, visst är det väldigt uppmuntrande? Han levde sitt liv enligt Art as the peak of Science. I like.
Carl Gustav Carus mâlande är av väldigt växlande kvalitet, mycket är rent ut sagt mediokert – landskap i solnedgâng, landskap i mânsken, det fattas bara lejon, tigrar och zebror för att göra pastischen fullkomlig.
Men sâ kommer de, höjdpunkterna. Väldigt fâ av dem finns tyvärr tillgängliga via nätet... Kanske kommer fler inom kort tack vare utställningen. Här kommer därför nâgra "näst bästa val", men det är ju â andra sidan inte dâligt sâ.
Pilgrim in a Rocky Valley
Blick auf Dresden von der Brühlschen Terrasse
Blick auf Dresden bei Sonnenuntergang - en av mânga botaniska vandringar runt Dresden
En av mânga teckningar - akvarell och bläck - frân Fingalgrottan
Och resten spelar liksom ingen som helst roll (solfläckarna, alltsâ, som Gunnar sâ fint uttryckte det). .
Efter att ha lämnat utställningen köper jag med en plansch att sätta upp hos lillan. Den frân reklampelaren. Samt ett antal vykort som minne av mina balansfunderingar i Berlin.
Vad jag inte hittar, tyvärr, är reproduktioner av det som kanske var allra bäst av det som ställdes ut: en serie kolteckningar, där Carus illustrerat Goethes Faust i 6 teckningar, i nära samarbete med Goethe själv.
Svarta som tusan och tvärtemot oljemålningarna extremt originella. Den enda jag lyckas finna som exempel ser ni nedan – men jag tycker inte att den lilla rutan alls âterger vad de gav där de hängde sâ det är nästan sâ att jag tvekar att ta med den. Men jag gör det ändâ, enligt den gamla tesen bättre nâgot än inget... (och, observera - inget av verken är bâgformade överst, det är bara nâgon som tyckt det var en bättre form en originalet...).
Carl Gustav Carus var dessutom vän med Alexander von Humboldt vars levnads äventyr är i samma romaneska stuk som CGC. Jag skulle levt dâ, som man, tänker man spontant; jag gjorde i alla fall.
Eller nu skulle varit som dâ, snarare, tänker jag nu och förstâr i skrivandets stund varför jag alltid känt dragning till tidigt 1800: innan alltför mycket specialisering och rationalitet. Men trots detta ganska mycket specialisering inom mycket, men inte allvetande expert i nâgot. Det skulle passat mig utmärkt, som handen i handsken. För det är ju ungefär sâ jag lever och vill leva mitt liv.
Till den som skulle vilja läsa mer om Herr von Humboldt skulle jag vilja rekommendera en mycket sympatisk nutida tysk roman av unge herr Daniel Kehlmann, som iscensätter en levnadstävling mellan Herr H och Carl Friedrich Gauss, matematiker. Världens mått är den svenska titel. Jag upptäcker i svenska-titel-sökandets stund att han fick PO Enquists pris 2008. Det mâste ju alltsâ innebära att han haft sin del av succé även i Sverige. Bra!
La France va mal (forts pâ "Självmord pâ jobbet 1&2", samt pâ "France Télécom, forts").
I väntan pâ tâget frân flygplatsen ser jag det. Efter France Télécom är det Paris sjukhus som är reportageämnet. Ett tiotal självmord bara iâr.
Sjukhusen är sjuka av stress. Natten mellan 13 och 14 September tog en ung narkosläkare livet av sig pâ sitt arbetsrum. Under sommaren 2 misslyckade försök bland sjuksköterskorna. Tidigare iâr slängde sig en läkarsekreterare framför metron, en städare knivhögg sig själv i sjukhuskorridorerna och en annan hängde sig. Under förra sommaren var det en 34 ârig kvinna som hängde sig och vars familj nâgon mânad senare fick hennes innestâende 200 övertidsdagar utbetalda.
Samma Paris sjukhus har varit mycket omskrivna det senaste âret pga ett flertal fel i arbetet som lett till död. Redan dâ var det tal om utarbetning. Övertrötthet. Stress.
Men det är inte bara sjukhusen och France Telecom. Idag har vi självmord pâ alla förstasidor, inklusive ekonomitidningen Les Echos.
Pâ Charlie Hebdo’s förstasida: En teckning med en brevbärare framför en repögla. Fâr jag lov att presentera er nya personalansvariga.
Nyhetsstoff, en nation som tar död pâ sig.
Lördagsmys.
Men nu börjar vi närma oss nâgot intressant. France Telecom börjar mao likna ett exempel som ska upplysa om att andra finns, den isbergstopp jag utlyst tidigare, istället för endast mobbingoffer. Les Echos skriver idag att allt tyder pâ att riksdagen genom lagförslag kommer be samtliga större företag över 1000 anställda att se över de socio-psykologiska och stressrelaterade riskerna bland sina anställda, och det innan den 1 februari.
Det vore ju ett verkligt framsteg.
I landet med 35-timmars arbetsveckan.
I de mänskliga rättigheternas land.
Det är först när man nâtt botten man kan börja leta sig uppât. Om botten redan är nâdd är det ju faktiskt förvânande tidigt detta hände. Vilket är uppmuntrande och känns väldigt hoppfullt.
Sjukhusen är sjuka av stress. Natten mellan 13 och 14 September tog en ung narkosläkare livet av sig pâ sitt arbetsrum. Under sommaren 2 misslyckade försök bland sjuksköterskorna. Tidigare iâr slängde sig en läkarsekreterare framför metron, en städare knivhögg sig själv i sjukhuskorridorerna och en annan hängde sig. Under förra sommaren var det en 34 ârig kvinna som hängde sig och vars familj nâgon mânad senare fick hennes innestâende 200 övertidsdagar utbetalda.
Samma Paris sjukhus har varit mycket omskrivna det senaste âret pga ett flertal fel i arbetet som lett till död. Redan dâ var det tal om utarbetning. Övertrötthet. Stress.
Men det är inte bara sjukhusen och France Telecom. Idag har vi självmord pâ alla förstasidor, inklusive ekonomitidningen Les Echos.
Pâ Charlie Hebdo’s förstasida: En teckning med en brevbärare framför en repögla. Fâr jag lov att presentera er nya personalansvariga.
Nyhetsstoff, en nation som tar död pâ sig.
Lördagsmys.
Men nu börjar vi närma oss nâgot intressant. France Telecom börjar mao likna ett exempel som ska upplysa om att andra finns, den isbergstopp jag utlyst tidigare, istället för endast mobbingoffer. Les Echos skriver idag att allt tyder pâ att riksdagen genom lagförslag kommer be samtliga större företag över 1000 anställda att se över de socio-psykologiska och stressrelaterade riskerna bland sina anställda, och det innan den 1 februari.
Det vore ju ett verkligt framsteg.
I landet med 35-timmars arbetsveckan.
I de mänskliga rättigheternas land.
Det är först när man nâtt botten man kan börja leta sig uppât. Om botten redan är nâdd är det ju faktiskt förvânande tidigt detta hände. Vilket är uppmuntrande och känns väldigt hoppfullt.
Fredagsmys - nygamla modeflugan?
Läste jag att det var, fredagsmyset. (Mys?). Fredagsmys.
Jaha, ja här ligger jag med en snuva och enveten hosta som enda sällskap, i ett hotellrum alldeles för lângt bort och för länge. Jordnötter! Borde man väl haft. Âtminstone. Jag har snuva.
Men imorgon kväll, dâ jäklar blir det lördagsfest för dâ är jag hemma igen: Champagne. Ja det fâr det bli.
Tycker ni det liknar självpepp?! ("Opp och ner ner och opp, grisen gal i granens topp...).
Jaha, ja här ligger jag med en snuva och enveten hosta som enda sällskap, i ett hotellrum alldeles för lângt bort och för länge. Jordnötter! Borde man väl haft. Âtminstone. Jag har snuva.
Men imorgon kväll, dâ jäklar blir det lördagsfest för dâ är jag hemma igen: Champagne. Ja det fâr det bli.
Tycker ni det liknar självpepp?! ("Opp och ner ner och opp, grisen gal i granens topp...).
vendredi 9 octobre 2009
Vandring i Berlin, i taxi
Âh. Igâr var ju min kollega sâ snäll som orkade ta en biltur med mig genom Berlin.
Det gav mersmak. Och jag tänkte igen pâ det där med Balans - mellan jobb och privat - pâ att det är sâ viktigt att respektera den, hur svârt det än kan te sig.
När jag promenerade hem igârkväll ramlade jag dessutom pâ en affisch om en utställning av Carl Gustav Carus verk pâ Alte Nationalgalerie. Som började imorgon, alltsâ igâr, dvs idag.
När jag vaknade tänkte jag att sâ fâr det ju bli. Man har inte rätt att bara klaga; till handling. Sâ sâ blev det. Jobb först, som sjutton. Sedan annat, om än sâ bara snabbt. Jag smet!
Natur und Idee. Det tycker jag är en väldigt bra titel.
Det fâr bli bilder frân igâr och idag senare, för jag har nâgra fina i min telefon, men jag har ocksâ fel pâ telefonen sâ jag kan inte skicka över dem med mail till datorn. Än sâ länge är de mao fast däri (och jag rodnar nästan över att skriva "fina bilder", mitt inlägg frân häromdagen ekar i huvudet, men faktiskt är det ju här ett bifogat användande av ordet sâ det är ju bara dumheter. Hmpf).
Ditväg och hemväg i taxi. Jag älskar att âka taxi genom en stad i skymning. Älskar. Och pâ natten ocksâ.
Känslan finns fângad en enda gâng i film, vad jag vet. Allt om min mamma av Almodovar. När hon landar, sent, och sätter sig i en taxi och âker in till Barcelona, genom stadsljusen - hjärtkramande.
Berlin är ocksâ hjärtkramande - eller sâ är det jag som är onormalt blödig. I alla fall var jag nästan grâtfärdig bara av att gâ trapporna upp till ingângen pâ Alte Nationalgalerie, efter att ha lämnat Stasitornet bakom mig som glänste i solen; tänk att nâgot sâ hemskt har kunnat förvandla sig till att bli sâ vansinnigt vackert.
Det har varit en strâlande höstdag i Berlin. Hög luft, träd i fina färger precis överallt, visste inte att det var en sâ grön stad. Och spâren av muren, och De andras liv i färskt minne, och Hertha Müller.
Jag skulle faktiskt vilja bosätta mig här typ imorgon. För att bli kvar i alla fall ett halvâr, ett âr.
Fortsättning följer inom väldigt, väldigt kort.
![]()
Det gav mersmak. Och jag tänkte igen pâ det där med Balans - mellan jobb och privat - pâ att det är sâ viktigt att respektera den, hur svârt det än kan te sig.
När jag promenerade hem igârkväll ramlade jag dessutom pâ en affisch om en utställning av Carl Gustav Carus verk pâ Alte Nationalgalerie. Som började imorgon, alltsâ igâr, dvs idag.
När jag vaknade tänkte jag att sâ fâr det ju bli. Man har inte rätt att bara klaga; till handling. Sâ sâ blev det. Jobb först, som sjutton. Sedan annat, om än sâ bara snabbt. Jag smet!
Natur und Idee. Det tycker jag är en väldigt bra titel.
Det fâr bli bilder frân igâr och idag senare, för jag har nâgra fina i min telefon, men jag har ocksâ fel pâ telefonen sâ jag kan inte skicka över dem med mail till datorn. Än sâ länge är de mao fast däri (och jag rodnar nästan över att skriva "fina bilder", mitt inlägg frân häromdagen ekar i huvudet, men faktiskt är det ju här ett bifogat användande av ordet sâ det är ju bara dumheter. Hmpf).
Ditväg och hemväg i taxi. Jag älskar att âka taxi genom en stad i skymning. Älskar. Och pâ natten ocksâ.
Känslan finns fângad en enda gâng i film, vad jag vet. Allt om min mamma av Almodovar. När hon landar, sent, och sätter sig i en taxi och âker in till Barcelona, genom stadsljusen - hjärtkramande.
Berlin är ocksâ hjärtkramande - eller sâ är det jag som är onormalt blödig. I alla fall var jag nästan grâtfärdig bara av att gâ trapporna upp till ingângen pâ Alte Nationalgalerie, efter att ha lämnat Stasitornet bakom mig som glänste i solen; tänk att nâgot sâ hemskt har kunnat förvandla sig till att bli sâ vansinnigt vackert.
Det har varit en strâlande höstdag i Berlin. Hög luft, träd i fina färger precis överallt, visste inte att det var en sâ grön stad. Och spâren av muren, och De andras liv i färskt minne, och Hertha Müller.
Jag skulle faktiskt vilja bosätta mig här typ imorgon. För att bli kvar i alla fall ett halvâr, ett âr.
Fortsättning följer inom väldigt, väldigt kort.
Tre glas champagne senare
Och en middag i min ensamhet, eller i alla fall nästan, âterkommer om detta, är jag tillbaka pâ hotellrummet.
Sedan igâr ekar August Strindberg i mitt inre - ett urval av hans korrespondans ska ges ut i Frankrike och jag tycker det är riktigt topp! Och när jag läser följande hos Therese och efter ha läst det här hos Charlie igâr, kommer en del av ett av hans brev mig âter, som jag läste pâ tâget mot flygplatsen igâr eftermiddag och vars ilska och härligt skrikande gjorde mig upprymd. Det blev en kommentar hos den förra och jag âterger översättningen av den franska översättningen av Strindbergs brev frân början skrivet pâ svenska enligt följande (och jag ber om ursäkt frân start för översättningen av en översättning, men nâgot annat än den franska versionen har jag inte här, i Berlin, ikväll):
Igâr läste jag om Röda rummet. Och jag konstaterade att jag däri sagt allt som finns att säga; jag konstaterade ocksâ till vilken grad det är förtvivlande och till ingen nytta att tala till dövas öron. Vilken effekt fick den, denna förträffliga bok? Sedan 1879, dvs sedan en evighet! Ingen alls! Jo, den har stört vissa och provocerat reaktioner! De yngre, som började skriva efter att den givits ut, ger ut smâ noveller som handlar om ingenting, värre än de som faster Lea och farbror Adam skrev för redan trettio âr sedan!
(...)
Och inte en enda människa, hemma, hjälper mg. Var sjutton ska jag finna stöd och tröst? Inte ett endaste grässtrâ växer pâ denna grusiga mark som jag kämpat med alldeles själv, med axlarna som bänder sig under dess tyngd. Ja. Det finns inget annat för mig att göra än att stoppa min pipa och läsa om Röda rummet. Och det är vad jag gÖr och jag har kânslan av att höra en röst som ekar i ödemarken! Ibland hittar jag tillbaka till mitt lugn när jag ser att allt redan är sagt, men ögonblicket därpâ blir jag galen av ilska för INGEN har ju hört vad jag sagt! Jag är inte mer än ett kadaver. Gamla och nya idéer konfronteras inom mig, de inleder krig, trasar sönder mig - och nâgonstans väntar sig ju publiken inte bättre än en ny föreställning av det slaget. Om jag hâller tyst säger de att jag förlorat! Jag mâste med andra ord fortsätta ryta! Utan paus! Och lyckas jag göra det och grimasera ordentligt samtidigt sâ är det ju ännu bättre!
Jag har lust att breda ut mig, fiska nätfiske, odla potatis! (...) Jag har fâtt nog!".
Ikväll har jag ätit middag i min ensamhet, pâ en alldeles fantastisk turkisk restaurang. Först blev jag faktiskt förbannad när jag haft den tyske chefen pâ trâden, klockan 21.20 - obs, 21.20 - som sa att hela hans styrka gâtt och lagt sig och att han därför redan ätit middag snabbt och nu tänkte jobba vidare sâ vi ses imorgon.
Ursäkta? Själv har jag jobbat tills nu och tänkte äta middag eftersom jag är hungrig. Säger dâ det, tyskarna är värre än svenskarna som är värre än fransyskorna som vill äta snabbt och komma i sängs sen. Runt 22.
Roomservice? Vad har de att erbjuda till middag? Jasâ inget? Jasâ, baren serverar lite snacks Men vad är dâ snacks? "Lite smârätter". Lite smârätter. Jag tar min dator och springer ned. Jo, det är klart; sâ kan man kalla nacho chips med tomatsâs. Till exempel. Men inte jag. Istället gâr jag iväg till en turkisk restaurant som vi gick förbi, igârkväll, pâ väg till den andra där vi ât.
Och jag har spenderat en alldeles förträfflig kväll i min ensamhet. Fast ensam, det var jag ju inte, för sorlet, sällskapen, klirret och klicketi, kyparna vars välvillighet hette duga. Nej vet ni, jag insöp just den atmosfär som jag inser att jag saknar i min stad där mellan Paris och västkusten, som jag alltid säger för att förklara var den ligger, staden där jag bor. Jag saknar den absolut inte alltid, men tydligen ibland - ikväll blev det alldeles uppenbart.
Givetvis hade inte en enda av de tysk-turkiska kyparna läst Herta Müller. Eller "givetvis", det var ju ocksâ ett olyckligt uttryck, men ni förstâr mig.
Herta Müller. Jag gillar verkligen hennes namn.
Som jag just skrev annorstädes.
He kanske för igenkännandet. He ocksâ som i Hedda, Gabler.
Herta Müller - ja, det klingar fint.
Och snygg är hon ju dessutom.
![]()
Ni har väl sett La Vie des Autres.
![]()
Das Leben der Anderen av Florian Henckel von Donnersmarck.
Den svenska titeln var De andras liv, 2006.
Det är en av de vackrare nutida filmerna. Har ni inte sett den, se den. Den finns att köpa, leta pâ Amazone.
Den fâr en att tro pâ sâ mycket.
Och jag tycker det passar sig att pâminna om det, denna kväll, i Berlin, när Herta Müller som intresserat sig till mycket för dess ämne faktiskt fâtt Nobelpriset i litteratur.
Godnatt.
Sedan igâr ekar August Strindberg i mitt inre - ett urval av hans korrespondans ska ges ut i Frankrike och jag tycker det är riktigt topp! Och när jag läser följande hos Therese och efter ha läst det här hos Charlie igâr, kommer en del av ett av hans brev mig âter, som jag läste pâ tâget mot flygplatsen igâr eftermiddag och vars ilska och härligt skrikande gjorde mig upprymd. Det blev en kommentar hos den förra och jag âterger översättningen av den franska översättningen av Strindbergs brev frân början skrivet pâ svenska enligt följande (och jag ber om ursäkt frân start för översättningen av en översättning, men nâgot annat än den franska versionen har jag inte här, i Berlin, ikväll):
Igâr läste jag om Röda rummet. Och jag konstaterade att jag däri sagt allt som finns att säga; jag konstaterade ocksâ till vilken grad det är förtvivlande och till ingen nytta att tala till dövas öron. Vilken effekt fick den, denna förträffliga bok? Sedan 1879, dvs sedan en evighet! Ingen alls! Jo, den har stört vissa och provocerat reaktioner! De yngre, som började skriva efter att den givits ut, ger ut smâ noveller som handlar om ingenting, värre än de som faster Lea och farbror Adam skrev för redan trettio âr sedan!
(...)
Och inte en enda människa, hemma, hjälper mg. Var sjutton ska jag finna stöd och tröst? Inte ett endaste grässtrâ växer pâ denna grusiga mark som jag kämpat med alldeles själv, med axlarna som bänder sig under dess tyngd. Ja. Det finns inget annat för mig att göra än att stoppa min pipa och läsa om Röda rummet. Och det är vad jag gÖr och jag har kânslan av att höra en röst som ekar i ödemarken! Ibland hittar jag tillbaka till mitt lugn när jag ser att allt redan är sagt, men ögonblicket därpâ blir jag galen av ilska för INGEN har ju hört vad jag sagt! Jag är inte mer än ett kadaver. Gamla och nya idéer konfronteras inom mig, de inleder krig, trasar sönder mig - och nâgonstans väntar sig ju publiken inte bättre än en ny föreställning av det slaget. Om jag hâller tyst säger de att jag förlorat! Jag mâste med andra ord fortsätta ryta! Utan paus! Och lyckas jag göra det och grimasera ordentligt samtidigt sâ är det ju ännu bättre!
Jag har lust att breda ut mig, fiska nätfiske, odla potatis! (...) Jag har fâtt nog!".
Ikväll har jag ätit middag i min ensamhet, pâ en alldeles fantastisk turkisk restaurang. Först blev jag faktiskt förbannad när jag haft den tyske chefen pâ trâden, klockan 21.20 - obs, 21.20 - som sa att hela hans styrka gâtt och lagt sig och att han därför redan ätit middag snabbt och nu tänkte jobba vidare sâ vi ses imorgon.
Ursäkta? Själv har jag jobbat tills nu och tänkte äta middag eftersom jag är hungrig. Säger dâ det, tyskarna är värre än svenskarna som är värre än fransyskorna som vill äta snabbt och komma i sängs sen. Runt 22.
Roomservice? Vad har de att erbjuda till middag? Jasâ inget? Jasâ, baren serverar lite snacks Men vad är dâ snacks? "Lite smârätter". Lite smârätter. Jag tar min dator och springer ned. Jo, det är klart; sâ kan man kalla nacho chips med tomatsâs. Till exempel. Men inte jag. Istället gâr jag iväg till en turkisk restaurant som vi gick förbi, igârkväll, pâ väg till den andra där vi ât.
Och jag har spenderat en alldeles förträfflig kväll i min ensamhet. Fast ensam, det var jag ju inte, för sorlet, sällskapen, klirret och klicketi, kyparna vars välvillighet hette duga. Nej vet ni, jag insöp just den atmosfär som jag inser att jag saknar i min stad där mellan Paris och västkusten, som jag alltid säger för att förklara var den ligger, staden där jag bor. Jag saknar den absolut inte alltid, men tydligen ibland - ikväll blev det alldeles uppenbart.
Givetvis hade inte en enda av de tysk-turkiska kyparna läst Herta Müller. Eller "givetvis", det var ju ocksâ ett olyckligt uttryck, men ni förstâr mig.
Herta Müller. Jag gillar verkligen hennes namn.
Som jag just skrev annorstädes.
He kanske för igenkännandet. He ocksâ som i Hedda, Gabler.
Herta Müller - ja, det klingar fint.
Och snygg är hon ju dessutom.
Ni har väl sett La Vie des Autres.
Das Leben der Anderen av Florian Henckel von Donnersmarck.
Den svenska titeln var De andras liv, 2006.
Det är en av de vackrare nutida filmerna. Har ni inte sett den, se den. Den finns att köpa, leta pâ Amazone.
Den fâr en att tro pâ sâ mycket.
Och jag tycker det passar sig att pâminna om det, denna kväll, i Berlin, när Herta Müller som intresserat sig till mycket för dess ämne faktiskt fâtt Nobelpriset i litteratur.
Godnatt.
Inscription à :
Articles (Atom)