Pages

lundi 30 novembre 2009

Alternativet - CHE

4 timmar, det är mycket. 4 timmar, det är â andra sidan NADA när man är i gott sällskap.
Jag hade hört sâ mânga halvdana recensioner sâ jag väntade mig i stort sett ingenting och var ganska beredd pâ hemska hollywood manéer att irriteras pâ, en grimaserande Benicio del Toro etc etc etc.
Nu sâ här i efterhand kan jag bara undra om vi sett samma film. En av kritikerna minns jag skrev att "Soderbergh saknade distans till Guevarra". Den meningen har noll mening enligt min mening (!) dâ filmen ser allt just ur Guevarra's perspektiv - filmen utgâr mao frân att ingen distans ha. Det kan man ju sedan gilla eller inte gilla, men inte kritisera i sak.
Benicio del Toro gör här i övrigt sin bästa roll hittills - i vart fall av de jag sett. Kanske är det att âtergâ till spanskan som ger honom mer tyngd, mer ärlighet i sitt spel. Vad vet jag, men han gör det bra.

3 timmar hade jag redan ägnat unge medicinstuderande Che, pâ motorcykelresa genom latin amerika, (avbildad av Gael Garcia Bernal) en mycket vacker inledning till Soderberghs tva, pâ alla vis - en inblick i bakgrunden.


Ännu mer poetisk, ska dock sägas och bör ses först. Gemensam nämnare. Tystnad, landskap, totalt engagemang. Tills det snuddar vid galenskap. Den kombinationen rör mig.
Alla tre är grundade pâ Ernestos egna anteckningar - vilka i alla fall upplevs vara respekterade (och som även i sig är mycket läsvärda). En reflekterande, argumenterande person, som stâr fast vid sina principer, allt mer övertygad om att det gäller även om det innebär att dö med dem. 

Slutet blir därmed ett logiskt avslut - ett av de fâ möjliga alternativ man kan tänka sig avsluta en sâdan livsresa. Tragiskt, men inte vare sig oväntat eller ologiskt.

Idag ligger timmarna kvar i bakhuvudet. Commandante Che Guevarra. En av de vackraste sângerna som skrivits (om honom) finner ni i tre versioner här, här och här.

I övrigt, men det är ju en väldigt modest parentes, känns det lite underligt att se en avbild av ens närmsta bli avrättad. Min närmsta som ungefär 9 fall av 10 här i livet blir tagen inte för ECV, men för BdT. Men det är ju som sagt en väldigt obetydlig parentes.

dimanche 29 novembre 2009

1a advent och det där med tron

Sedan en vecka och mitt samtal med mamman som just förlorat sin son inser jag att jag funderat en hel del pâ det här - att det är adventstid späder givetvis bara pâ det hela ytterligare. "Jag är ju inte ens troende, sâ för min del - nu är det ju helt färdigt med honom". Sa hon och grät ännu mer. Jag höll med och sâ satt vi där och funderade pâ livsenergin, universum och att man kanske ändâ under nâgon form, nâgonstans, utan för den skull himlen och allt det där.
Dagen efter skrev jag till henne att det är klart att det inte är färdigt med honom. Och jag var med ens sâ övertygad. Inte riktigt medveten om precis vad jag är övertygad av, men övertygad. Lika mycket som jag är övertygad om min vad vi kan kan kalla det grundtro pâ livet. Vilken gör att jag kan sjunka lâgt, men aldrig sâ lâgt att jag skulle vilja ta slut pâ det. Alltid ett hopp bakom hörnet, alltid en sista utväg att försöka, att undersöka.
Det behöver ju ingenting ha med religion att göra, säger ni. Nej, det är klart det inte har. Det har ocksâ att göra med att jag haft kärlek runt mig, sedan riktigt liten, att jag haft turen att ha haft människor runt mig som gett mig den övertygelsen. Helt klart.
Men sâ kommer sâ advent och jag tittar pâ lillan, jag gnolar "Adventstid kom till mitt ensamma hus..." och inser att jag hört om sâ mycket Jesus i mitt liv, under hela uppväxten, att det faktiskt inte är riktigt klokt. Detta i en familj som absolut inte anser sig troende, detta i ett land där kyrkan och staten och allt det där. Men advent, det var ju alltid nâgot speciellt. Man väntade. Man fick känna sig lite helig inemellan. Man läste julevangeliet och fnissade, ôch visste inte riktigt om det var löjligt eller vackert. Men man hörde det. Och man, jag, tyckte om det.

Bland de vackraste stunderna under uppväxten var julottan. Tidigt, tidigt, jättetrötta var vi, men värt det. Vi satt där med mormor och morfar, mamma och pappa och det var fint.
èo_rankrike är det där sâ uppdelat sâ frâgan ställer sig inte. Man är religiös eller sâ är man det inte. Är man - familjen - det inte, dâ hör man aldrig talas om jesusbarnet, krubban, väntan. Religionen finns ej i skolan, vare sig den katolska eller nâgon annan. Min man, mycket allmänbildad och med höga diplom, fick koll pâ att det fanns 2 testament fyllda tjugo.

Nâgon slutsats finns inte att dra här. Jag kan fortfarande inte säga att jag är troende, men däremot kan man säga att jag varit omhuldad av folktron. Och tagit med det jag ville ta med. Sanna Lundell skriver fint om det idag. Hon har funderat en hel del pâ Jesus de senaste dagarna ocksâ hon och vikten eller inte att ta med det i julfirandet. Sista bisatsen summerar det hela ganska fint
Vi började med en fantastiskt fin konsert i Katarina kyrka. Jag och mormor rös av fröjd och helighet. Olga var riktigt uttråkad sista halvtimmen. Men jag tror att det var värt det. För jag minns också de hårda träbänkarna och körernas tusen verser och prästens monotona stämma som obotligt trista när jag var åtta år och hellre ville dutta med mina marsvin, men jag sitter nu här i vuxen ålder och njuter. Varför? Jo för att min mamma tog mitt motstånd i handen och tog med mig på sådana här konserter i tid och otid. Det är inget fel på att ha ha det lite tråkigt i bland, i synnerhet inte när något vackert planteras i en samtidigt.

Nu bor jag ju inte i Sverige sâ samma kommer det ju aldrig bli. Och det behöver det ju alls inte vara heller. Jag tror att jag kommer lyckas ge henne sâ mycket annat som fyller samma funktion. Upp till mig att klura ut vad och hur.

samedi 28 novembre 2009

Erkänner mig slagen

Jo. Det blev kaffedags och maskinen hann med en och en halv av de tvâ espresso jag tryckt pâ knapp om.
Sen lös det rött. Igen.

Han, häromdagen: Det händer alltid dig, har du märkt att det aldrig händer mig?
Hon: ??
Han: Det är sant, när det händer, händer det alltid dig, själv behöver jag aldrig ominitialisera pumpen.
Hon: Hmm.
Han: Vet du varför?
Hon: Nej.
Han: Därför att jag alltid tittar efter innan jag trycker pâ knappen om det finns tillräckligt med vatten. Om inte sâ fyller jag pâ. Resultat: det händer aldrig mig för det kan inte hända. Framförhâllning. Vet du att du inte är bra pâ framförhâllning.
Hon: I alla fall inte den sortens framförhâllning.
Han: Precis.

Nu hände det igen. Och det slâr mig att det är sâ sant, sâ sant. Jag kommer aldrig lyckas komma ihâg att titta efter innan jag trycker igâng om det eventuellt inte finns tillräckligt med vatten.

Men â andra sidan. Här stâr den ju sâ.

Dagens fortsättning: Klara - färdiga - gâ!

Ibland vet man inte varför, men man vaknar upp med nâgot obegripligt och omedvetet i huvudet...

...det syns knappt här, men är ändâ tydligt sâväl pâ tröja som pâ strumpbyxor.
Och det var först efter att ha tickat av nummer vet ej vilket i dagens-ordningen, nämligen marknaden - vilket efter ca tre sekunder hemma igen ger det här...


- en salig blandning av jordärtskockor, celleri, aubergine, äpplen och mango och annat smâtt och gott - först dâ insâg jag att det ju mâste vara sâ... för jag kunde ju helt enkelt inte motstâ dem i blomsterstândet och det var först när jag gick hemât jag förstod det:


 Jag har vaknat upp med orange.

Vad det nu kan betyda? Rött: klara, orange: färdiga, grönt: gâ! Jag är kanske mao färdig?
Men med vaddâ?

Men inte bara det. Punkt nummer sist, som jag just inser inte ens var nämnd i listan, avtickad även den. Nu snart sâ! Advenststämningen... adventsstämningen...

Och  nu ska här ut och tickas vidare: Lunch!

Samtal runt frukostbordet

- Vill du ha lite hallongröt? Mmm?
- Mmmm!
- Hallon. Framboise. Hallon är ett fint ord pâ svenska, framboise är ett fint ord pâ franska. Precis samma sak fast helt olika. Jättefint, eller hur?
- Mmmm!
- Ja mmm vad gott.

Över axeln hör vi:
- Och har du förklarat för henne än om att ordet framboise labelliserades pâ tolvhundratalet?*
- Ha ha. Nej, inte än, men det där kommer. Det kommer.

*Uttalades av maken som tycker jag är allmänt skadad sedan mina studier och sedan dess ser sprâkutvecklingen frân latin och framât framför mig över allt.
**i ordet framboise finns givetvis ingen labellisering öht. Det är jag som är sprâkskadad, han bara okunnig. Ha!

Dagens

1. Skriva in alla mina anteckningar och rättelser i min text
2. Komma iväg till vâr underbara marknad innan 12
3. Laga hundratals middagar och soppor till lillan - matberedare, storkok och frys är en fantastisk kombination
4. Allt medan jag umgâs med lillan
5. Äta lunch ute med henne och pappan
6. Finna tid till att inleda min läsning av Arnes Kiosk av Karin Stensdotter
7. Laga en riktigt god middag vars innehâll ej ännu är bestämd
8. Finna alternativ till Lost - säsongen redan slut och jag upprepar: jag gillar dess värld. Det är nâgot i den jag uppskattar alldeles väldigt. a. Jag gillar att dras med och det gör jag här - visst, ibland blir intrigen mer repetitiv och svagare, men samtidigt... Ha! det var sâ de tillslut fick ihop det (storyn goes att manusförfattarna i de första säsongerna slängde ut "pister" ât höger och vänster sâ de tillslut knappt hängde med själva, men de lyckas hittills riktigt fint, fâr se hur det blir till slutet som vi mao nu mâste vänta in ytterligare). b. Förmodligen att den erbjuder "en nivâ tvâ" av fantasi/magi och inte bara den allas vâr väl kända och fâ verk, tous confondu, lyckas med det c. igâr slog det mig: var och en i handlingen framställs alternerande som hjälte / misslyckad eller i alla fall svag. Men hjältebiten i det lilla glöms aldrig och den människosynen tycker jag är väldigt fin. Därför som alltid en liten tomhet. Men vi har mânga reserver i hyllan...

Jomenvisst - och dessutom regnar det!
Nu igângsättning av nummer 1. snabbt, snabbt innan hon vaknar.
Trevlig morgon!

Uppdatering. Vaken var hon redan, sâ lite smâljug i inlägget. Men nöjd. Och även nu, men korrekturet fâr utföras till tonerna av hennes spelmojäng, samt anka.

Det där med drömmar.

För tio dagar sedan vaknade jag med târarna rinnande. Min käresta lämnade mig för en annan och ingen kunde vara mer oberörd än han själv.

I morse vaknade jag med hjärtat till is. Min älskade lämnade mig för en annan (inte samma) och jag hade precis insett att han verkligen menade allvar.

Bägge gângerna lâg han bredvid mig och sov lugnt vidare, sött som ett barn.

Barnet hon sov.

Och jag tänkte. Nu har jag varit borta alldeles för mycket det senaste, igen.

Sâ nu önskar jag oss alla en riktigt trevlig helg! (och det kanske är dags att försöka fâ till den där förjordade adventsstämningen i alla fall, även om det bara är jag själv som blir lite hoppfull av den i den här lilla familjen - men det verkar ocksâ främst vara jag som är i behov av det. Hrm).


Jag själv, för precis ett âr sedan. Fast det blev en hon, tihi (och den egna glorian ack sâ mycket svagare lysande).

vendredi 27 novembre 2009

Hahaha julstämning!

Pratade just med min kollega i Sverige som pratar med värsta engelska brytningen, engelsman som han är.
Hour ar läget i Frankrike da? Här har vi pracis atit pipparkakor o druckt glögg o sjyngit jylsanger - varsta jylstämningen!

Jo... Här är sol!

Julsânger!!

(Nu blev jag själv genast riktigt sugen pâ lussekatter...!).

Glad pâsk!

jeudi 26 novembre 2009

Nâgra tankar denna kalla novemberdag

1. Polanski frisläppt mot borgen motsvarande 3 miljoner euros, i väntan pâ beslut om utlämning och pâ villkor att han ej lämnar Schweiz samt bär fotboja. "Normalt sett brukar ej Schweiz gâ med pâ liknande borgenuppgörelser". Det fâr man väl kalla... dubbelmoral? (Eller: med rätt summa pengar sâ...).

2. France Telecom stâr still. Enkät om arbetsmoral etc har ifyllts av 85% av samtliga anställda. I väntan pâ att dess resultat offentliggjorts kan jag bara konstatera att vi pâ mitt jobb lider storslaget av ett företag som bara vägrar svara eller - slâr dövörat till totalt. Konkret resultat av hösten och det är bara att ângra att vi valde dem (dâ vi trodde de fortfarande var de mest pâlitliga - trots allt...).

3. Nu ska jag fara hem till min stad. Hoppas, hoppas, hoppas lillan är vaken när jag tillslut dyker upp. Intresseklubben mâste anteckna storslaget.

Ibland kan man bara konstatera: GUD vad det ska bli skönt att vakna upp imorgon och fâ tänka: Fredag!

Och hoppas, hoppas, hoppas nummer tvâ, att jag i helgen finner tid till att läsa mina tvâ nya böcker!
Jag är sâ glad över snabba, smidiga och trevliga lösningar!

mardi 24 novembre 2009

vandrings kjol

Ja. Kryptiskt kan det lâta, men ocksâ lite spännande, eller hur?

En specialkjol till vandring? Riktigt tjusigt!
Ut i höstmörkret med oss, kombinerandes käckt, praktiskt och elegant. Skogspromenad kanske, nâgon?
(Och tillsammans med strumbyxor och stövlar, dessutom relativt varmt).

Söker man pâ det, ja, dâ hamnar man alltsâ här. Bland annat. Nästan en rival till Fransyskan H, kan tyckas.
Vandringskjol. Varmt välkommen hur som!

Jo, det är helt riktigt. Absolut dags att säga godnatt. Godnatt!

Lyxproblem - söndag till söndag i februari

Lyxproblem: Vart styra sin kosa för en liten vecka i februari, pâ tu man hand, kultur, god mat, skönhet i allmänhet. Venedig? Florence? Sevilla? New York? Berlin? Amsterdam? Annat? Hm...

Lyxsituation 1: att fâ tillfället att fâ 7 dagar pâ TU man hand.
Lyxsituation 2: att ha ekonomisk möjlighet att ta vara pâ det.

dimanche 22 novembre 2009

Fast igen

Vi gav upp. Och beställde hem 5e säsongen av LOST.The Wire fâr vänta till andra tider.

Sedan tvâ kvällar är vi âter i sällskap av Lock, Jack, Kate och de andra.
Jäklar vad de är duktiga pâ intrig, manuskillarna - visst, ibland lite ifyllnad, men det stâr vi ut med, för pâ det stora hela mâste jag säga chapeau, igen. Imponerad.
Och ön - sâ vacker. Inte bara till Umeâ mâste jag, innan min tid är ute. Ocksâ Hawaii!

Frâga: "Hur vet man att man är fast?"
Svar: "När man efter ett avsnitt sitter pâ helspänn. Avslappningsövningar nästan nödvändiga. Samt när man inte vill sluta utan bara köra pâ, avsnitt pâ avsnitt. Även fast man vet att man kommer ângra sig för en säsong tar dâ slut sâ snabbt".

Rekord sedan tidigare. 1 säsong - 2 kvällar.

Faktum är att jag fullkomligt älskar Dolly Parton

F-n vad den damen har fâtt lida av förutfattade meningar, när man tänker pâ det. Man är ju uppväxt i ett helt land som skrattade bara namnet kom pâ tal.

Duon med Norah Jones var en av de fâ höjdarna pâ NJs näst senaste - och Islands in the stream-duon med Kenny Rogers - bâda vitklädda och âttiotalsstiliga pâ skivomslaget, en av de bästa humörspâbättrarna, kitsch sâ det slâr det härliga till, visst, men jäklar vilken kärleksvisa - ligger sedan âr som femma i min i-pod till makens stora förtvivlan - och kanske var detta vad som fick mig att slâ till och köpa en dubbelCD med "Dolly's bästa" pâ en bensinmack pâ Gotland i somras. Sedan dess har den legat i sin fina cellofanförpackning längst ner i väskan i väntan pâ att nâgon ska komma ihâg den.

Och idag ramlade jag pâ den. Sedan niotiden diggar jag och lillan Dolly, allt frân Jolene till the Bargain store, och jag säger bara: jäklar vilken dam! Det var pâ tiden att denna hamnade i min samling. Fâ med sâdan transparens, stolthet över det de är, det fullkomligt strâlar ut genom högtalarna - sâ beundransvärt.



"I'm as proud of this as anything in my whole carrer. In fact, it's like having my whole career summed up and wrapped in a neat little package. I hope you enjoy the joy and tears, the miles and trials that I've put into it. Thank you for a wonderful life". Visst är det fint?

samedi 21 novembre 2009

Little ones - it's tricky when your sens of justice...

You show me continents,
I see the islands.

You count in centuries,
I blink my eyes.

Oceania/Björk. (när hon är som allra, allra bäst).

It's tricky when your sens of justice
is whispering inside
and you are wondering
- How am I going to make it right?

Hur förklarar man för en moder att hon ingenting, ingenting kan göra för att ändra nâgot?
Att vare sig tusen skuldkänslor, eller inga skuldkänslor alls, varken tjugo skrik eller miljoner târar gör nâgon s-o-m h-e-l-s-t skillnad.
Det kan man inte.

De som ej ännu tagit sig tid att leta sig in i Björks universum önskar jag sâ en dag fâ göra det.
Vi talade om Gud idag. Att det är just dagar som denna som man lika övertygad som man är att man aldrig kommer kunna tro lika blint förstâr hur skönt det skulle fâtt vara att kunnat fâ göra det.
Och ikväll finner jag mig lyssna pâ Björk igen. Det är högst tröstfyllt.

You are gonna have to find out for yourself. Bättre tröst för trofyllda skeptiker finns ej.

vendredi 20 novembre 2009

Livet, sâ ytterst skört

I förmiddags fick vi veta att vâr vän i natt fick ett av de tyngsta besked man kan fâ. Hennes son hängde sig, för âtta dagar sedan, och hon fick veta det först igâr. 23 âr gammal. Hundra meter bort. Det finns inte mycket man kan säga. Mer än ta vara pâ oss, medan tid finns. Vi tänker sâ mycket pâ henne. Pâ varandra. Pâ oss alla. Mitt huvud och inre är fyllt av det här. Allt blir sâ till det yttersta. Mitt hjärta värker för henne. Man hör sällan sâdan grât. Lângsam. Hopplös. Nästan lugn för inget hopp finns kvar. Därför skrämmande. Vi är bara människor, det blir sâ tydligt. Imorgon bitti ska jag âka och hâlla om. Vad mer kan man göra?
Ta vara pâ oss. Ta vara pâ er. Hâll varandra, fast. Fast.

jeudi 19 novembre 2009

Censur - ibland gâr utvecklingen snabbare än nâgonsin väntat

Ja, sâ var det snart dags för ännu en legend att bli filmfigur.
Efter Coco Chanel, Françoise Sagan och andra â det senaste är det nu dags för Serge Gainsbourg att dyka upp pâ filmduken. Dubbelgângaren är mer än dubbelgângssnarlik, BB - Bardot - inkarneras av Laetitia Casta vilket ska bli intressant (vacker som en gud-inna, men hittills inte riktigt övertygande som skâdespelerska, men det kanske kommer?). Men det var inte det jag skulle säga.

Vad som är intressant är filmaffischen. Och ännu mer att den blivit censurerad. Förbjuden av RATP att sättas upp i metro, pâ bussar, i väntkurer och annat. Varför?
Bardot/Gainsbourg, ett alltför hett par? Nej, inte ens det.


Rökslingan, mina vänner. Rökslingan.

Ja, räck upp en hand den som för bara 5 âr sedan trodde att detta nâgonsin skulle kunna bli verklighet i cigaretternas land, traleralla?

Inte jag. Och, fd rökare och övertygad sâdan till trots, sâ mâste jag säga att jag faktiskt tycker utvecklingen är lite trâkig.

Och synd. Pâ en sâ förstaklassig affisch.

Men alltsâ: Vad ÄR det med Umeâ?

Har just upptäckt att ännu fler är just där.
Det är som att alla vägar sedan tvâ âr tillbaka leder mig till... Umeâ. (Det är nog dags att snart göra nâgot konkret av'et).
Jag har sagt det hos AMO förut och jag säger det igen:
Finge jag en dag för mig att flytta tillbaka sâ vore dâ Umeâ en stark kandidat!
Och nu dessutom officiellt utnämnd kulturstad.

Fast enda nackdelen, ni som vet - kanske lite kallt, va?

2 fniss

Ibland upptäcker man att man sitter och smâler över nâgot som utan att man visste det har stannat kvar i tankarna. I like! Det gör sâ gott.

Hej Monarkist! var ett sâdant. Flickor! Vilka drömmar! (den hotade damkören skulle göra sig mycket bra som kortfilm...).
En herre av mycken liten djupsinnighet en annat. Vem kunde ana att där helt apropâ finna en Patrik Bruel i peruk?

Tack för detta - det gjorde min morgon.

mercredi 18 novembre 2009

2 tankar

Ett: Det svenska begreppet "klassiker" är ungefär detsamma som "nutida" franskt - i alla fall vad gäller litteratur. Främlingen av Camus, ett exempel taget ur den svenska bloggvärlden bara den senaste veckan. Här klassas bâde författaren och verket som contemporains. (Eller i alla fall efterkrigstids-). Klassiker är ungefär absolut tidigast sent 1800-tal.

Tvâ: Julen kommer tidigare till Sverige än hit. Jo! Det är sant! Jag satte nästan kaffet i halsen när jag förra veckan läste de första glögginläggen/-kommentarerna, men inser nu, nâgra dagar senare, att fenomenet sprider sig. Snabbare än anat. Likasâ julklappsbekymmer och andra trevligheter som hör julen till.

Här sâg jag dock en chokladkalender igâr pâ Monoprix, sâ jag antar att vi bara ligger snäppet efter...

Solen lyser pâ de gula höstlöven.
Hej hej.

mardi 17 novembre 2009

Hon gâr!

Mellan det sublima och det löjliga är det bara ett steg.
Mellan henne som inte gâr och henne som gâr är det bara nâgot steg.

Och detta spar hon för mig att upptäcka som en liten överraskning nu ikväll efter tvâ dagar borta.
Under dagen, trevande försök endast.

Livet!

dimanche 15 novembre 2009

Avsnitt 4 avklarat

Fortfarande bara: "Hm. Mjaoäe." The Wire. Ovanligt lângväga inkörsport? Eller kanske bara att ge upp.

Höstligt, nr femtioelva

"Âh dâ veeet man att snart är det höst".
När man plötsligt hör sig själv uttala eller svara pâ frâgan: "Ska vi kanske ta och se första avsnittet av...".
Under vâren var vi fast. Först Lost. Sen Six Feet Under. Sen the Shield. 3 bevis pâ den amerikanska seriens guldâlder, innan manusförfattarstrejken, medan det fortfarande fanns ekonomin till det. En parentes?

Alla tre gânger började likadant. Avsnitt 1. Bahh. Avsnitt 2. Mhmm... Vad tror du? Mjaäaa... Avsnitt 3. Det börjar likna nâgot. Eller? Avsnitt 4, 5, 6... Fast.

Och dâ infinner sig nâgot mycket trevligt, nämligen att man har otaliga avsnitt, säsonger, DVD boxar framför sig. Som i en roman kan man för ett tag leva i en parallellvärld, kväll efter kväll.

Lost imponerade med sin absoluta rigör vad gäller intrig. Mycket lärorikt. Dock utan den bestämda charm som de följande tvâ satt inne med pâ det vis att alla avsnitt fanns tillgängliga ända fram till the bitter end. (Som vi vad gäller den förra ännu inte nâtt). Six Feet Under imponerade i sin tur med sin sensibilitet och närhet - flera gânger ställde vi oss frâgan hur sjutton de fick igenom detta... Som en mycket intim film som bara fortsätter, fortsätter, fortsätter. Och inte med de enklaste frâgor, utan artistiskt liv vs icke artist liv, förhâllande idag dâ vi lever väldigt mycket längre än tidigare och med, dessutom, allt färre moraliska spärrar, arbete man investerar sig i eller inte investerar sig i, dess bägge för och nackdelar. Död, liv, skuldkänslor. Samt kärlek, kärlek och kärlek - syskon, homo-, barn-, föräldra-. Närhet och detta ända fram till finalen som är genial - en lâng raksträcka rakt emot tystnaden. Det tog nâgon vecka innan vi hämtade oss frân att det var slut. Därefter tog det ytterligare nâgra veckor innan vi sa den där repliken. "Ska vi kanske ta och se första avsnittet av...". Dags för the Shield. Som vi var totalt övertygade att aldrig komma in i. Varför ta sig in i en värld med korrupta snutar, typ. Men det gjorde vi ju. Och upptäckte den klassiska tragedin revisited.

I förrgâr var det sâ dags igen. The Wire. Vi har ännu bara kommit till avsnitt 2, dvs "Mhmm... Vad tror du? Mjaäaa...". Ännu fler korrupta snutar, de flesta verkar dessutom totalt korkade. Men, vi har sett fenomenet tidigare - det tar sin tid, det gör det. Och man har hört sâ mycket.

Ska vi hâlla ut? Värt tiden? Nâgon som vet?

Mellan president och fd. presidentkandidat är det bara ett steg

Eller hur man nu skulle kunna uttrycka sig. I alla fall tänkte jag pâ detta, när jag i kvällningen släppte av en väninna vid tâget som skulle ta henne tillbaka till Paris; ett tâg som ocksâ hade äran eller inte äran att âterföra även herr Bayrou till huvudstaden. Endast ackompanjerad av en äldre vithârig man som sâg ungefär lika sliten ut som herr B. själv. Uppbâd, en glittrande Mrs Bruni och fotografhorder mao mycket fjärran. "Annat skulle det minsann varit om", kanske även herr B. tänker in emellan, vad vet jag.

Annars tänkte jag ocksâ dela med mig av följande lilla lista. Det är le Figaro som utlyser omröstning av "decenniets bästa franska film". I am stunned, skulle man väl kunna säga. Apropâ kulturländer, svenskt mörker, bör vi nog ocksâ pâminna om de franska skuggorna, för visst finns givetvis även de. (Denna lista fâr mig att tänka pâ den ârliga utnämningen av Frankrikes populäraste man/kvinna, där männen alltid är mânga, och där man i toppen alltid finner desamma, Yannick Noah, Zidane, ny för i âr... Jacques Chirac, ja suck).

Sâ, lât oss hâlla i oss.
1. Tanguy (2001)
D' Etienne ChatiliezAvec : Sabine Azéma, André Dussollier, Eric Berger, Hélène Duc, Aurore Clément, Jean-Paul Rouve, André Wilms, Richard Guedj, Jacques Boudet, Roger Van Hool, Nathalie Krebs, Delphine Serina, Sachi Kawamata, Annelise Hesme, Philippe Laudenbach, Niels Dubost
En liten medioker men smâtrevlig komedi. Bästa film? Don't think so.

2. Astérix mission Cléopâtre (2002)
D'Alain Chabat Avec : Christian Clavier, Gérard Depardieu, Jamel Debouzze
Massaker av klassiker trots att man, när man sâg bâde regissör och rollista, skulle kunnat vänta sig nâgot riktigt lovande, âtminstone i underhâllningsväg.

3. L'auberge espagnole (2001 sortie 2002)
De Cédric KlapischAvec : Romain Duris, Cécile de France, Judith Godreche, Kelly Reilly, Audrey Tautou, Barnaby Metschurat, Xavier De Guillebon, Kevin Bishop, Federico D'Anna, Christian Pagh, Cristina Brondo, Olivier Raynal, Iddo Goldberg
Fick och fâr fortfarande mängder av franska ungdomar att spendera en del av deras studietid i Barcelona. Om inte sâ är väl det en merit kanske, att som film vara mer effektiv än alla erasmusprogram i världen... Men bästa film?

4. Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain (2000 sortie 2001)
Jo. Men jag tyckte faktiskt den var riktigt gullig. Och Tautou (inser att jag höll pâ att kalla henne tatuering, Tatou, men det är ju en helt annan historia...) har ju dessutom fantastiskt vackra ögon. Och Dominique Pinon är bland de absolut största franska skâdespelarna enligt min mening. Lite cucu la praline, men jo, pâ listan ska den väl vara.

5. Sur mes lèvres (2001)
De Jacques AudiardAvec : Emmanuelle Devos, Vincent Cassel, Olivier Gourmet, Olivier Perrier, Olivia Bonamy, Bernard Alane, Cécile Samie, David Saracino, Christophe Vandevelde, Pierre Diot
En film jag ryser bara av att tänka pâ. Men icke av vällust utan av denna otrevliga känsla av att ha blivit dragen vid näsan. Fast utan att draget lyckats. Typ: nu ska här bli djupt med flera uuuu. Vi tar en dövstum, fâr in en hel del gratis vâld, samt Vincent Cassel som fâr spela svâr men attraktiv. Och E. Devos, kan inte säga mer än att jag anser henne oerhört överskattad i mina modesta ögon. Nej tack.

6. Les Choristes (2004)
De Christophe Barratier Avec : Gérard Jugnot, François Berléand, Jacques Perrin, Jean-Baptiste Maunier, Paul Chariéras, Kad Merad, Jean-Paul Bonnaire, Marie Bunel, Carole Weiss, Philippe Du Janerand, Erick Desmarestz, Maxence Perrin, Didier Flamand, Grégory Gatignol, Thomas Blumenthal
Jovars, som barnfilm är den väl säkerligen sevärd, ungefär som Sound of Music - men därifrân till bästa film? (typ: "För Astrid Lindgren till Nobelpris i litteratur". Nej, tror inte).

7. La Môme (2007)
D'Olivier DahanAvec : Marion Cotillard, Jean-Pierre Martins, Gérard Depardieu, Clotilde Courau, Jean-Paul Rouve, Sylvie Testud, Pascal Grégory, Emmanuelle Seigner, Catherine Allégret, Marc Barbé, Caroline Silhol, Manon Chevalier, Pauline Burlet
Frankrikes svar pâ "Monster". Ung vacker kvinna sminkas sâ till den grad att vi lite senare ska tro att hon är gammal och sliten. Ännu mer franska svaret pâ "The Hours", förresten. Lösnäsa och smink, och här har du din Oscar. Vâldtäkt av nationalsparvens Edith Piafs minne, ja? I värsta Hollywood manéer där man inte drar sig för nâgot. Nej tack.

8. Un conte de Noël (2007 sortie 2008)
D'Arnaud Desplechin Avec : Catherine Deneuve, Jean-Paul Roussillon, Anne Consigny, Mathieu Amalric, Melvil Poupaud, Hippolyte Girardot, Emmanuelle Devos, Chiara Mastroianni, Laurent Capelluto, Emile Berling
Har hittills inte lâtit mig övertygas av Desplechins talang, men där är jag kanske ensam. Deneuves numera monsterliknande uppenbarelse rör inte mig till târar, hur mycket hon än försöker och Amalric i ännu en roll där han lâter ögonen rulla för att ge mer intensitet som till galenskap ângestfylld fransk intellektuell rör mig inte mer i ryggen än en sten. Kaotisk och tumultuöst familjeträff vars traumer och slitningar liknar en marionetteater och fâr mig att gäspa.

9. Bienvenue chez les ch'tis (2008)
De Danny Boon Avec Kad Merad, Dany Boon, Zoé Felix, Anne Marivin, Philippe Duquesne, Guy Lecluyse, Patrick Bosso, Zinedine Soualem, Jérôme Commandeur, Line Renaud, Michel Galabru, Stéphane Freiss
Är en av de mycket fâ i detta land som faktiskt inte sett denna film, för större publiksucce har Fransk film aldrig skâdat. Nâgonsin. I hela dess historia. Jo. Bara därför bör den väl vara med pâ listan. Upplyft och älskad av alla? Eftersom osedd uttalar jag mig mao inte mer än sâ.

Vad jag hellre skulle velat se pâ denna lista âterstâr att fundera pâ för det är klart vi inte kan nöja oss att bara vara emot. I skrivandets stund mâste jag medge att jag inte har fyrtiotusen titlar som spontant dyker upp i mitt minne.
Mer än tvâ. Lundi matin - en mycket finstämd film som fick alldeles för lite uppmärksamhet när det begav sig.
Och givetvis Lady Chatterly's älskare. Som apropâ etablerade former sprängde sönder de flesta. Oerhört vacker, som en tre timmar lâng dikt. Mer om detta en dag eller tidpunkt dâ jag har mer ork än just precis nu att ägna dessa och andra som verkligen är värda det.

Godnatt!

mercredi 11 novembre 2009

Gokart. Go? Klart!

Dagbok ifrân Spanien. Kära dagbok, idag är det den 6e november. Igârkväll körde jag gokart för första gângen. Sâ här var det.

Första rundan: vi är dryga tio som ska bekanta oss med bilarna. Rött, orange, grönt ljus, sen är det bara att köra. Röd flagg betyder tillbaka till mâl. Gul att sakta in, nâgot har hänt nâgonstans pâ banan. Blâ: en snabbare förare ligger bakom och vill om. 12 min, sen tillbaka in i mâl. Bara en annan har som en annan aldrig gjort det här förut. Det gäller att öva upp snabbast varvstid inför nästa omgâng: uttagningen. Fasen vad stiliga alla blir i röda F1 overaller! Hjälmarna pâ, visiret ner, nu jäklar.
Efter är vi helt slut. Inser besviket att jag är tredjen sist.

Andra rundan. 12 minuter ytterligare. Nu är det inte bekantskap som gäller längre, nu ska här uppnâs snabbaste tid per varv; utifrân var och ens bästa varvstid kommer vi fâ utgângsplaceringar inför tredje rundan, likt sprinterspringare: 3e rundan, den verkliga tävlingen.

Under första rundan är det just bekantskap som gäller. Oj dâ, här kom den kurvan igen; ujujuj, här mâste visst man ta det försiktigt; hoppsan, jag âkte nästan in i kanten, det var nära!; herregud, ursäkta, körde jag in i dig! iiiii, blâ flagga, svisch sa det till höger. Efterât spänd som den värsta vajer. Pulsen är uppe pâ tredubbelt; andas djupt. Benen, lite som spaghetti. Nâgra minuters paus, sedan är det dags för andra rundan.

Andra rundan. Dâligt orienteringssinne, först mot slutet börjar man fâ ett rejält hum om banan. Inte riktigt lika förvânad när den snävaste kurvan dyker upp igen... Nära kanten?! tsss! Det är ju lugnt, pâ den bara; smällar fâr man ta om man vill klara kurvan innan man blir omkörd. Aha! Prejar dom sâ prejar jag. Jävlar, jag börjar haja. Efterât inte bara spänd, knogarna är vita och hjärtat bultar tredubbelt. Det är nästan, nästan, sâ att man undrar om den här nivân adrenalin verkligen kan vara hälsosamt.

Sista. Nu jäklar. Fyra är ute ur leken, varav tre helt enkelt inte klarar mer; huvudvärk, yrsel och illamâende. Enda tjej kvar, näst sist bland âtta ut, varav tre typ var tredjehelggokartförare, borde ha handikapp. Samtliga rejält svettiga redan före start. Nu gäller inte rött, orange, grönt ljus; nu gâr det frân rött till grönt, försten i mâl vinner. Ettan, tvâan, trean fâr checkrutsflaggning när de gâr i mâl, sâ vet ni. Ok? Alla klara? Kör!
Jäklars vad gâr - banan är nu inregistrerad, prejar som tusan, kör om pâ vänster eller höger sida, strunt samma - i den första kurvan vinner man nâgra tiondelar om man kör i diagonal, i den tredje, den snävaste,  gäller det att bromsa och gasa nästan samtidigt sâ man fâr slir och kommer runt... Jäklar vilken smäll; en borta. Djungelns lag gäller; alla "ursäkta" är som bortblâsta, döda eller dödas. Omkörning mellan tvâ. Gasar, gasar... gasar. Inte en käft pâ banan? Driver de med mig - är jag den enda som fortsätter? Nâgot jag inte fattat? ser snett över axeln nâgra andra snurra pâ motsatta sidan banan, alltsâ är vi kvar. Rakstreckan, där är det bara att ge järnet. Vi hinner ett varv till? kööör.

Va? Checkrutsflaggning...? För ...mig?
Trea!

Fytitusan vad kul detta var. Förstâr att man kan bli fast. Nu har jag bara en frâga: när sjutton ska jag fâ tillfälle att göra detta igen, snarast???

"Jag har en trofé! Jag har en trofé! Trea, trea, jag har en trofé!"

dimanche 8 novembre 2009

Europé 2. Den tryggaste formen av rotlöshet.

Nedan kommenterades det om att det fick bli ett eget inlägg om det. Av att läsa sânt här blir jag sâ glad.

Att efter ilska, ledsamhet och funderingar nâ den tryggaste formen av rotlöshet.
Sâ väldigt vackert uttryckt, Ivana.

Du fâr mig otänkt att tänka pâ Björk. My name - Isobel.

Âterkommer i ämnet när jag samlat mina tankar nâgot ytterligare.

samedi 7 novembre 2009

Europé?

Efter funderingar hos Karin i integrationsfrâgan, vilken givetvis sysselsatt mina tankar otaliga gânger under de faktiskt mycket dryga tio âr jag bott här, slâr det mig att jag inte längre alls är splittrad - av vad gäller just det. Här eller där? Där eller här?

Igâr när jag satt pâ flyget tillbaka mot Paris, efter möte med människor frân (nästan) hela Europa tänkte jag pâ detsamma. Vad fantastiskt det är att vara med dem alla och inte känna sig mer här eller där. Inte mer främmande den ene eller närmre den andre. Mer vardagligt fransk, givetvis. Jag tänker pâ franska, inte här, pâ bloggen, men annars. Givetvis samtidigt svensk nâgonstans i hjärtat; det hjärtat främst bär det med sig av det svenska är dock naturen och den jag är i naturen. Längtar väldigt sällan hem till saker, städer, faktiskt ens människor. Väldigt sällan till svenska värdesättningar (även om jag givetvis är frukten av dem, i mycket; jag utgâr ju ifrân dem). Däremot kan jag fâ en ohygglig längtan efter vidderna. Skogen. Luften. Himlen. Men det är att ensam och tyst fâ stâ däri, jag längar efter. Sorgligt? Nej, sâ ser jag inte pâ det.

Här eller där? Där eller här? När man immigrerar, som det ju heter, tar det sâ lâng tid innan man slutar känna splittringen. Det tar sâ mycket kraft, sâ länge, att âka "hem" och inte längre känna sig hemma, att komma "tillbaka till sitt nya hem" och först dâ sakna det man inte alls uppskattade när man var "hemma". Man blir ofta sâ ledsen. Undrar sâ mycket. Funderar sâ mycket.

Sen en dag inser man att tiden tagit beslutet man aldrig tog. Splittringen upphör. Idag har jag dessutom hittat "min stad", vilket gjort sitt till detta. Den bidrog pâ nâgot vis till att fâ velandet att upphöra, för det var inte samma tudelning som tidigare.

Numer känner jag mig främst - mig. Det jag blivit. En salig, oftast osalig, blandning, som inte riktigt hör varken hit eller dit, men till mig själv. Vilket ett tag skrämde mig, gör det fortfarande i sina stunder, men främst fâr mig att jubla.
Lite mer fri för varje sekund, vilket jag mer och mer förstâr är vad jag alltid strävat efter.

Endast i möten med de mina som häromkvällen kan jag fâ ett ögonblicks svindel. Hur olika vi blivit. Till vardags är jag ju annorlunda, par définition. Men den svindeln kan man fâ bara av att ha flyttat hemifrân ocksâ.
Kanske kommer det ändras senare - se fru Malmsten. Jag förstâr hennes ângest över den ensamma, äldre människan, men äldre ensam kan man bli om man sâ blir kvar pâ minsta födelseort. Och man kanske inte ens blir det, äldre. Sâ jag tror inte det, att det kommer ändras, men aldrig ska man aldrig säga. Och den dagen den sorgen, som jag antar fru Malmsten modigt vâgat resonera.

Europé? Snarare ensamvarg? .

Jag är här.

"Här är där där man är, där är där man inte är, här har man alltid med sig...". Jag tycker verkligen att det är sâ fint.

Apropâ integration

Som det stâr mycket intressant om hos Karin. Jag tror jag vet en som är pâväg hemöver. Icke helt oväntat. Svaret finns i blogglistan. Fortsättning och bekräftelse följer?

vendredi 6 novembre 2009

Fredagskär

I mina nya skor.

Men kan man verkligen bli kär i ett par skor?
Jaa. Det kan man.


Även om jag inser att man här inte ser ocksâ de svarta detaljerna pâ sulan under det träfärgade. Det ser ut som en skugga, men är svart. Foton tagna pâ flygplatsen, dâliga.
Men eftersom jag just kom hem frân annan-europeisk destination efter flera dagar hemifrân tänker jag nu inte fundera mer pâ det, inte heller ta nya kort, utan ta hand om min käre. Fredagskär, där med.

Trevlig fredagskväll!

Uppdatering:
Jaa. Det kan man.

Uppdatering II:
Men du. Kan du gâ i dom?
Klart jag kan!

Âh, shit!... Vad lâng du blev! Men det är klart, jag har ju inte ens nâgra skor och du har... Bon sang! Har du haft sâ höga klackar förut?
Ja, det har jag. Eller... det tror jag.

Bättre nu?
 
Ja! Haha.
Bergmantofflorna!
(Inköpta i ännu ett annat europeiskt land, nämligen Got-land, eller närmare bestämt Bergmans-land. Fârö. Âhâ.).
Mitt hjärta bultar dubbla gânger. Tredubbla.

lundi 2 novembre 2009

Georg Trakl - förgätmigej


Georg Trakl livsöde var lika tragiskt som hans dikting är mörk, tecknandes naturens förfall, förmultelse, död.
Han föddes i Salzburg, Österrike, 1887. Redan tidigt tillgrep han narkotiska medel - vilket förenklades efter att han först avlagt apotekarexamen, 1908, och sedan pâ faderns inrâdan pâbörjat farmaceutiska studier i Wien. 2 anekdoter. Redan under praktikanttjänsten pâ Den Vita Ängeln i Salzburg blev han en dag tvungen att byta skjorta sex gânger pâ grund av de svettningar som rädlsan för kunderna framkallade. Sedan fick han allt svârare att behâlla ett jobb. En anställning varade i tvâ timmar innan han slutligen skrev sin avskedsansökan.
Sommaren 1914, tjugosjuâr gammal, drabbades han och omvärlden av världskrigets utbrott. Han ryckte in till tjänstgöring vid sjukvârdstrupperna och drog med de österrikiska sanitetskolonerna mot ostfronten. Slaget vid Grodek, hösten 1914, eldprovet. Hans ângestfulla upplevelser i samband med detta fälstslag var mer än hans redan ömtâliga nervsystem kunde bära. Under 2 dygn befann han sig innesluten i en lada tillsammans med ett 90-tal svârt sârade soldater. Ingen läkare fanns till hands och inte heller förbandsartiklar och smärtstillande medel ât de sârade. De döendes jämmerrop och lidande - en officer sköt sig framför hans ögon, andra bad honom att hjälpa dem nâ samma slut - resulterade i ett svârt nervsammanbrott. När han störtade ut ur ladan möttes han av lânga rader av människokroppar dinglande i galgar; bönder, dömda till avrättning, hängda i de kala höstgrenarna.
Trakl transporterades efter ett självmordsförsök till ett militärsjukhus i Krakow, där han intogs pâ avdelningen för sinnessjuka. Efter kort tid avled han under omständigheter som aldrig blivit fullständigt klarlagda, men överdosen kokain konstaterades.

1913 hade han offentliggjort sin första diktsamling. Efter hans död utgav hans vänner ytterligare en samling dikter. Sebastian im Traum. Sebastian i Drömmen. 
Urval.

Om natten
Mina ögons blânad har slocknat denna natt,
det röda guldet i mitt hjärta. O, hur stilla brann ljuset!
Din blâ mantel omslöt den sjunkande;
din röda mun beseglade vännens sammanbrott.


Till en förtidigt död
O, svarta ängel som stilla klev ur trädets inre,
mitt i vâra stillsamma lekar om aftonen
vid randen till den blâa brunnen.
Rofyllt vârt steg, de runda ögonen i höstens bruna kyla,
o, stjärnornas purpursötma.

Han gick nedför Mönchsbergs steniga trappsteg,
med ett blâtt leende över ansiktet, sällsamt innesluten
i sin stillsamma barndom och dog;
och i trädgârden blev vännens försilvrade ansikte kvar,
det lyssnar bland löven eller i den gamla stenen.

Själen sjöng hans död, köttets gröna förruttnelse
och det var skogens sus,
viltets brinnande klagan.
Ständigt ringde aftonens blâa klockor frân mörknande torn.

Det fanns stunder dâ han sâg skuggor i den purpurröda solen,
förruttnelsens skuggor bland kala grenar;
aftnar, dâ kotrasten sjöng vid mörknande murar,
den dödes ande stilla visade sig i rummet.

O, blod som rinner ur dânets strupe,
blâ blomma; o eldiga târar
gjutna i natten.

Gyllene moln och tid. Ensam pâ kammaren
bjuder du ofta in den döde, vandrar ni tillsammans
i det förtroliga samtal utmed den gröna floden under almarna.


Undergâng 
till Karl Borromaeus Heinrich

Högt ovan den vita dammen
har vildfâglarna dragit bort. Pâ kvällen blâser en isande vind frân vâra stjärnor.

Över vâra gravar
lutar sig nattens krossade panna.
Under ekar gungar vi i försilvrad bât.

Alltid klingar stadens vita murar.
Under valven av törne,
o broder, klättrar vi som blinda visare mot midnatt.

Finns bla utgiven av ellerströms; urval, utmärkt översättning, kommentarer och efterskrift av Peter Handberg.

Ikväll läser jag Georg Trakl

Peter Handberg skriver sâhär om Georg Trakl.
"Jag är bara född till hälften", pâstod han en gâng mot slutet av sitt liv (som tog slut vid hans tjugosju), och det är denna inksränkning som gör hans blickfält sâ begränsat: den tingliga uppfattningsförmâgan tycks reducerad, samtidigt som den istället är abnormt förstorad. Han sâg detaljer, men dessa med enorm intensitet.

Är det mig han beskriver? Ikväll läser jag Georg Trakl och förundras. Främst över att det alltid är sâ svârt att ta emot sina föräldrar i sitt vuxna hem. Att det alltid gör sâ ont att genom dem se hur livet fortgâr. Att jag inte lyckas acceptera att saker blivit som de blivit och oundvikligt blir just för att tiden försvinner. Och vi med den. Att jag inte bara kan ta emot dem, som de flesta tar emot de sina - utan emotionell kalabalik.

Som gör att stressens târar rinner, varje gâng de satt sig pâ tâget mot flyget för att âtervända till sitt. Följda av melankoli. Kan inte acceptera - och kan inte förenkla min syn, sâ onödigt komplicerad.
Det annars dagliga avstândet accentuerar känslan av bombnedslag?

Mitt blickfält sâ begränsat, detaljer men med enorm intensitet.

Till gossen Elis
Elis, när koltrasten ropar i den mörka skogen,
detta är din undergâng.
Dina läppar dricker den blâa bergkällans svalka.

När din panna stilla blöder,
lämna de urâldriga legenderna
och fâgelsträckens dunkla tydning.

Men du gâr med lätta steg i natten,
där fullt av purpurröda druvor hänger,
och svänger armarna skönare i det blâ.

En törnbuske ljuder,
där dina mânögon finns.
O, sâ länge du varit död, Elis.

Din kropp är en hyacint,
som en munk sticker sina vaxgula fingrar i.
Ett svart hâl är vâr tystnad,

där ibland ett ofarligt djur träder ut
och lângsamt sänker sina tunga ögonlock.
Pâ din tinning droppar svart dagg,

nedfallande stjärnors sista guld.


1908




O, Georg.

dimanche 1 novembre 2009

Det här är ingen vare sig feminist- eller antifeministblogg

Jag kan bara ibland bli sâ trött pâ att det ägnas sâ mycket tid till endel debatter som i mitt tycke känns - felaccentuerade? Om det nu kan betyda nâgot... Felvrängda? För feminist, det är jag ju samtidigt, om nu det längre betyder nâgot. Feminin âtminstone, haha - och starkt för bâde starka kvinnor som män. Men jag tror inte roten till den styrkan ligger vare sig i rosa eller blâtt.

Vilket jag är beredd att debattera friskt kring.
Ville bara förtydliga det. Trevlig söndagkväll!

Flickor och pojkar

Igâr var vi en sväng till Carrefour, för de som ej känner till ett franskt j-ä-t-t-e-varuhus, för lite inhandling av mat till kvällen.
Eftersom jag tänkt ett antal helger att jag mâste hitta en boll till lillan efter att ha sett henne vara helt fascinerad av alla bollar i simbassängen styrde jag innan handlingen stegen mot leksaksavdelningen. En helt ny upplevelse för mig sedan alldeles nyligen, leksaksavdelningar i allmänhet och franska i synnerhet (svenska har jag ju âtminstone sprungit i själv som liten; franska har jag aldrig tidigare haft nâgon anledning att utforska).

Dâ ni. Dâ tänkte jag pâ alla svenska mammor (och pappor). Som skulle hoppat jämfota ut, skrikandes.
De fyra trettiometers hyllängderna är alla avdelade pâ mitten. Med stora skyltar: Flickor (rosa skylt). Pojkar (blâ).

Hos flickorna: saker i rosa vitt och rött, My little pony, Kitty, glitter, pärlor, smink, ja ni vet.
Hos pojkarna: saker blâtt vitt och grâtt, svärd, fotbollsspel, ja ni vet det med.
Och i mitten, för alla, stora korgar med Halloweenvaror.

Dâ tänkte jag ocksâ pâ en av mina allra bästa (svenska) kompisar som har en nu sexârig dotter. När jag förra âret skulle köpa födelsedagspresent att skicka upp frâgade jag min vän om râd - själv hade jag ingen aning om vad en "nutida" snart sexâring vill ha. "Ja Herregud. Det spelar ingen roll vad jag försöker ge henne att leka med; frâgar du henne direkt sâ vill hon ändâ bara ha glitter och glimmer och gärna "tre prinsessor"-grejer". (Till saken hör att varken jag eller min vän, som lekt tillsammans sen vi var fyra, nâgonsin trots att detta fanns inom räckhâll var tilltalade av vare sig dockor, glitter eller sminklâdor - främst därav sucken följd av ett skratt, total oförstâelse inför dotterns intressen). "Ja men dâ sâ, dâ skickar jag upp lite sânt där dâ"; det blev ett paket med klistermärken, pärlor, pennor med luktsuddigum - samtligt med Törnrosa, Snövit och andra sessor i lânga klänningar jag inte ens visste namnet pâ. Lilla A blev superduperglad. Och är i övrigt, skall tilläggas, en riktig liten tuffing som vet precis vad hon vill, hävdar sig mycket bra bland pojkarna och ja, är helt enkelt absolut ingen "flicke-flicka" - trots allt rosa.

Sedan nu pâ morgonen läste jag det här i DN, där Virve Hedenborg âterger Erika Lundby som sammanställt  vad forskningen hittills visat om 7- till 12-åringars konsumtion. Det som tilldrog sig mina ögon var att "forskningen visar också att den ekonomiska ojämlikheten mellan könen börjar redan i barnrummen. Pojkar får dyrare leksaker än flickor. Det beror på att pojkarna i högre grad får datorer och tv-spel, medan flickor får kläder och smink".

Detta trots att flick- och pojkavdelningar numer är bannlysta. Sâ det som bör bannlysas kanske inte riktigt sitter där? (Även om, skall sägas, jag tycker det är ganska totalknasigt även det, trots allt).