UPPDATERING AV Pocketcirkel uppdatering, J-1

"Enligt detta âterstâr en dag innan listan anses sluten - för denna första gâng.
Ärande hittills-redan-bekräftade-med-medlemmar, och givetvis även de-som-hittills-ej-bekräftat, kan inte ni maila mig (h.lindberg@wanadoo.fr) sâ jag kan maila er tillbaka - jag har förslag pâ gâng."

Skrev jag imorse. Men vi gör sâhär istället...  Imorgon kör vi igâng!
Varmt välkomna, det här ska bli kul!

Vykort frân morgonen

Hej!
Livet gâr sin gilla gâng. Pijoner samsas med liljor .

Liljor som i sin tur befinner sig bland alldeles för mânga saker pâ den öppna spisens rand... (Och kaktusar! hur fick vi sâ mânga kaktusar? efter Mexico, min vän, efter Mexico. Ett försök till att hâlla kvar en känsla).

Det rufsiga är som vanligt rufsigt. Säger jag, som inte är ett dugg bättre själv. Eller jo, faktiskt. Lite.

Just nu präglas dagarna av funderingar. Själv tillät jag mig frân start att tycka om delar och mindre om andra i vâr nuvarande lägenhet. Han, inte. Nu kommer de upp. Allt som var mindre bra blir fokus. Medan jag gâr och säger farväl till det jag gillade och gillar.

Som tex solen i vârt i övrigt mycket fula badrum. Vi som planerat totalrenovera, slâ ut en vägg, sätta in en toalett. Det hela i augusti, under vâr bortavaro. Planer är planer och till för att ändras. Nu blir det istället ett

annat badrum att dekorera mer än renovera.

Ska vi vara helt ärliga är det nu dock sâ att solen tittar in främst ett visst antal utvalda mânader om âret, i ovan nämnda badrum. Men när den gör det, âh, dâ gör den det och dâ är det tecken pâ att man har fina mânader framför sig.

Det där med föräldraskap. Det mesta faller sig helt naturligt. Det enda grubbel som finns pâ just den himlen är det där med tandborstning. From när ska man verkligen ta det hela pâ allvar. Och främst: vad göra om Lillan vägrar att dela med sig av greppet om borsten - hon älskar att "borsta tänderna", vilket jag ser som ett gott tecken, flera ggr om dagen, även om vi dock ej har samma uppfattning om vad det innebär. För hennes del är det främst suga, lâtsas borsta, samt ta pâ mer vatten och använda den som drickverktyg. Än sâ länge har jag lâtit det vara sâ. Var sak har sin tid?

Allt ändras, ja. Det är livet det.

Exempel pâ detta. Veckans inköp av maken: ett litet kort med sâna där bilder, ni vet, som gör att varelserna rör sig när man rör pâ kortet. Iiiihiihiihiiii, säger hästen, pâ de flesta sprâk. Sâ säger även lillan sâ snart hon ser en häst och det mâste ju uppmuntras, right?
"Barn gör att man spenderar pengar pâ saker man aldrig kunnat drömma om", sa han, lite generat nöjd, till bokhandelsinnehaverskan". (Det gâr dock an, tänkte jag, om spenderingarna man inte kunnat drömma om limiteras till smâ vykort...).

Och här sitter jag, pâ balkongen, med en samling saker i famnen som blir allt större. Den lilla nallebjörnen är sorgligt klämd mellan en av barbapapperna och dockan som är lika stor som hon själv. Jäklars vad det kânkas, dagligen. Ingen förflyttning, inomhus, är möjlig utan tvâ björnar, en hund, samt en kanin i de smâ armarna. Det är inte alltid det lättaste.

Vissa saker är dock fortsatt som de var. Men det är kanske inget att hurra för.

No water. Dock med sol pâ, och basilikadoft vid dess sida.

En annan dag ska jag skriva mycket mer om detta. Flytten. Tills vidare fâr ni nöja er med en glimt. Det är tur att allt inte alltid förblir som det var. Oj vad jag ser fram emot hösten.

Dagens planer? Âka och bada!

Apropâ dofter, i midsommartid

Kanske var det Therese Bohmans doftinlägg?
Kanske var det en av kommentarerna hos henne, som nämnde en Stéphanie de St-Aignan, och dessutom gjorde det precis samma dag som vi skrev pâ köpelöfte för vârt nya och i hjärtat första hem - kommande hem, rue St-Aignan?

Kanske var det plötsligt nostalgi, att se hur fort allt gâr, att det i dagarna är fyra âr sedan vi lämnade Paris bakom oss, efter tio gemensamma gata-upp-och-gata-ned-âr i huvudstaden?
Kanske var det att, igen, befinna sig där, utan oss, bara jag, som sâ ofta med jobbet och sent in pâ natten.

Att inte ha känt lukten, pâ ack sâ länge, men en doft för alltid förknippad med min älskade, den som brändes i hans lägenhet, bland böcker, cigaretter och rödvin, rue Montmorency, i Paris, dâ?

Papier d'Armenie. Det doftar sâ särdeles gott. Man viker dem i dragspel och drar tändstickan mot svavlet, tänder pâ ena kanten, blâser, och sen behöver man inte leta mer efter hemdofter - man hittar hem med ens. Och väl beprövad, dessutom, att ta bort äckliga icke-dofter i det mest ostädade hus. Samt en massa tjosan andra bra sideffekter - typ antiseptiskt och sâ vidare.

Igârkväll runt midnatt fick jag hursom en gâva. Av en mycket kär kollega jag sedan 2004-2005 nâgon gâng började kalla frère. 
Specialutgâva. Ljuvlig!!

Man finner den här. Men originalet är originalet. Och jag kan ju bara varmt rekommendera dem bägge.

Frankrike va mal - humoristernas humorister bannlysta

"Les humoristes n'ont plus droit de cité sur France Inter", lyder en av alla de rubriker som behandlar dagens inrikespolitiska nyhet: Stéphane Gouillon och Didier Porte har blivit avskedade frân France Inter. France Inter's humorister är hädanefter bannlysta.

Detta efter, visserligen, upprepade varningar att "sluta vara lika hârda mot regeringen och Sarkozy".
Vilka de inte lyssnat till men istället gjort dem ännu mer motiverade...

Ironiska humorister, certes, men ack sâ behövda*.
(Eller som nâgon sa: "tidigare presidenter har levt med de som karikyrerat dem" - dagens Ludvig den 14e hugger huvuden som ingen tidigare, tillägger undertecknad...).

De har precis mottagit, som alla andra som blir avskedade, ett rekommenderat brev lydande: Tack och hej. Gâ i förtidspension - utan att passera gâ.

Vilket i sin tur visserligen kan tyckas  passande dâ det imorgon utlysts nationalstrejk pga just pensionsreform.

Det allra, allra trâkigaste är givetvis att Frankrike mister tvâ viktiga och otroligt talangfyllda röster.
Intressant statistik: 2 miljoner lyssnare, dagligen. Det är mao inte ekonomiska orsaker som visar dem dörren. Mycket, mycket trâkigt.
Âterstâr att se var de dyker upp härnäst.

För fransksprâkiga som följer fransk inrikespolitik: klicka, lyssna och njut. 

*liknande virulence har vi inte sett skuggan av i Svedala, sâ gott jag kan minnas.

Lika trâkigt är givetvis att deras lysande - och för en gângs skull, för att vara i detta land, relativt unge chef: Nicolas Demorand, i och med detta lämnat in sin avskedsansökan. 

Vive Sarkozy, Vive les Bleus.

Kvällens frâga: Pocketcirkel - who's interested to join?

Det hela började här (tror jag) eller kanske här.
I eftermiddag delade sâ Anannan nedan med sig av ytterligare en alldeles utmärkt idé:
Lât oss "dra igång en svensk pocketbokcirkel för ett litet gäng i Europa boende svenskar med inte alltför olika smak". 

Idén är vidare: 
- vi börjar med 2-5 personer
- vilket ger en sisâdär 8-10 böcker i pocket på svenska utgivna under de senaste 2-3 åren.
- var och en bidrar alltså med 3-5 böcker (och har man bara 2 gâr även detta bra) och de böcker man själv bidragit med får man behålla i slutändan (även om förhandlingar med den initiala innehavaren/innehaverskan givetvis kan medföra även ägarbyte in the end of the end).

Anannans motivering som även blir min är "att jag vill läsa bra svenska böcker men inte behöva samla dem i mina hyllor efteråt".  Och det smarta med det hela är ju att man dessutom, om man blir fullständigt förälskad i en av de "icke sina" kan inhandla sitt alldeles egna exemplar efter läsning.

Att skicka en pocketbok till ett annat europeiskt land kostar frân Portugal runt 2 euro i porto, frân Frankrike vet undertecknad ej, men säkert är det i vart fall pâ ett ungefär detsamma... Som Anannan sâ smart pâlyser: det finns ekonomialtpostsalternativ i det som frân Sverige sett är utlandet som drar ned utgiften till en inte sâ kännbar utgift.

Vi är redan nu 3; 5 är mao öht inte ett mâste (vare sig uppât eller nedât).
Kvällens frâga är med detta till bakgrund följande: Vem vill vara med?
- Start: 10 juli (ca).
- vilket ger oss tid att värva fler - vänligen âterkom innan mânadsslutet? Alla värvningssätt är tillâtna...
- vilket ocksâ ger oss tid att förbereda var och ens' semesterläsning.
- mer exakta regler - för en cirkel mâste ju ha regler, hehe - âterkommer vi med inom kort precis här!

Med vänliga kvällshälsningar,
Fransyskan H, Anannan och Jorun.

Dagens

HÄNDELSE: Alla bäckar smâ, som det heter: idag har varit en sân där toppdag, utan verkliga toppar, men bara allmänt härlig och harmonisk: lunch enligt nedan, stilla gângväg genom la Cité, som det kallas, det lilla medeltida kvarter som ligger mellan katedralen och slottet, bilfritt, gatustensprytt, fâgelsâng, i övrigt tystnad. Och... där ska vi snart fâ leva. Leva! En vacker dag med mer tid fâr det bli ett helt dagens bara om detta, för det är det värt, minst. Romantikens boning, here we come. Därefter biltur, vâr söndagshobby sedan vi bor en province; medan Lillan sover, eller för dens skull icke sover, pratar vi ikapp oss och lâter det vackra, vackra landskapet glida förbi oss. Vingârdar. Kullar. Blâklockor. Vallmo. Pâ väg ner mot bilen sprang vi pâ en loppis, med massor med böcker och det kändes precis som förr. Le Mystère du Graal, av Evola, blev min och en vacker dag ska jag skriva ett helt dagens ocksâ om mina âr levandes i och med medeltidsfranskan och dess litteratur, där graalen givetvis har en enorm plats. För evigt tacksam för dess âr.
PLANER: Att inom kort välkomna vâr nya barnvakt ich stega bort till vâr förnämliga biograf pâ tu man hand. Âh! Vi fâr se om det blir ârets Guldkameran i Cannes-vinnare, mexikanska ANNÉE BISSEXTILE (vad svenska el originaltiteln är har jag faktiskt ingen aaaaning om), av Michael Rowe, en australiensare som bott i Mexico ung. lika länge som jag bott här - vilket verkar vara en mycket sexuell historia (därav sextonârsgräns? det är ju som alla vet mycket värre med nakna kroppar än vâld, rigth?) - eller en annan liten film jag inte minns namnet pâ, âterstâr att se. Till detta ska tilläggas: Alla som har barn och som säger sig aldrig ha tänkt följande tanke ljuger, (hur mycket man än älskar den lille/lilla): fy sjutton vad trevligt det var innan ungen, när man kunde gâ och se tre filmer pâ raken, om sâ var - en längtan och saknad som för undertecknad infaller främst söndagar... och nästan varje söndag... det var vâr inte bara söndagshobby men oftasthobby, dâ.
Det var de kortsiktiga. De lângsiktiga: flytt!
SAKNAD: Faktiskt absolut ingenting.
DUMMASTE: Att man inte kan fâ nycklar innan man blivit ägare. 
SJUKA: Hemlängtan! Att man kan längta sâ mycket till ett nytt hem innan vi ens skrivit pâ. Men imorgon blir det i vart fall köplöftespâskrift, sen är det bara att stâ ut i dryga 10 veckor medan allt det administrativa ordnas av okända händer för att köpet skall gâ igenom... 
DROG: Kaffe. Som det blev för lite av imorse vilket jag smâtt lidigt av hele dan. Det samt denna stad. Jag älskar, älskar, älskar denna stad.
ROLIGASTE: Roligaste - eller sanslösaste. Medan Sverige gifter bort sina kronprinsessor gör det franska nationallaget bort sig allt mer för varje minut som gâr. Händelserna är oräknerliga. Nu senast, efter att Anelka blivit hemskickad pga oskick, och Domenech gâtt till pressen för att läsa upp ett brev spelarna skrivit till honom, vägrade samma spelare att lâta honom gâ in i bussen - D. likasâ tränaren, alltsâ - och âkte iväg utan honom. Jojo. Vad blir nästa steg? De blir nog tvungna att skicka hem hele bunten...
FAVORIT: Hemmets invânare. Lillan, lyckligt ovetandes om kungabröllop och äkta stenar, springer omkring här med tre olika diadem jag inte längre visste jag ägde men som snabbt plockats ur nâgon gammal lâda, och bär dem bakâfram. Sâ fint, sâ fint...
KÖP: Lunch pâ slottet. Här liknar slottet dock mer en borg än ett slott, i ardoise och tuffautsten, med en fantastisk trädgârd som ofta känns nästan som vâr alldeles privata trädgârd, sâ lite frekventerad är den - och sâ glada är vi, för stans bästa terass finns ju där. Gamla trädgârdsbord utställda pâ gräsmattan och sâ mycket olika blomsterarter att man tror von Linné var förbi där - och inte bara den Gode kung René som ordnade med den till att börja med. Vilken framtida lekpark! Och snart, mycket snart, kommer vi bo bara ett stenkast frân. Jag dânar.
KLÄDSEL: Klänning och strumpbyxor och kofta. Le fond de l'air est frais, som han sa...
ORD: Förväntansfull!
HUMÖR: Förväntansfull. Efter regn kommer solsken, själv lever jag verkligt regn när det är regn, verkligt solsken när det kommer solsken och dagar som denna tänker jag att vad glad jag är att det är sâ. Om inte annat blir livet kontrastfyllt. Och dagar som denna kan till förvantansfullheten tilläggas enorm tacksamhet för att allt blev som det blev och blir som det blir. Det börjar ta form.

Ibland gâr livet undan

Galopp, galopp, galopp.
Lördag: annons pâ nätet, fantastiskt boende.
Söndag: Kan det vara här...? eller här...? kanske här...?
Mândag:
09.00: telefonsamtal för att omedelbart besöka det fantastiska boendet.
10.00: möte med direktrisen pâ Lillans framtida dagis. Mini-dagis heter det tom och jag kom därifrân târögd*.
12.00: besök av boendet. Sâ var det klart: kan vi fâ det sâ flyttar vi. Självklart.
14.00: men du... fâr man in pianot genom halvtrappan...?
18.00: besök nummer 2 av boendet - och däremellan halvt besök dâ vi gick tillbaka och pratade med en av invânarna. De enda tvivlen - pianot genom öppningen, etc, borta. Invânarna, de övriga 3, är väldigt, väldigt trevliga.
19.00: mail och diverse papper scannade och översända till mäklaren.
Tisdag:
05h: väckning för tâg mot flyg.
14.00: telefonsamtal: ägarna har accepterat - möte bokat för att skriva pâ det formella "köpelöftet".
Onsdag:
I kaffepausen, avbokning av de som skulle göra om vârt badrum här, det behövs ej längre.
Efter midnatt, hemkomst frân utlandet.

Idag. Hemkomst frân banken för att se hur vi ska sno ihop det hela. Huvudvärk. Det är just nu för mycket som rör sig för att inte ha det, men detta kommer bli sâ bra, sâ bra.

För att âterknyta till tidigare funderingar: vi hann precis komma fram till att vi aldrig nâgonsin ska bo pâ landet. Att vi är rörande överens om att vi precis mitt i mitten mâr bäst.

Precis dâ dyker detta upp. I mittens mittersta mitt och dessutom toppenvackert. Nästan för bra för att vara sant. Mer om samtligt senare för nu mâste här jobbas. Ocksâ.

*inte alls av ângest men tvärtom: detta kommer bli sâ bra och jag känner mig sâ vansinnigt tacksam. 20 barn max, 4-6 vuxna; nära samarbete med en barnläkare, fantastisk styrning... och väldigt flexibelt pâ alla sätt. Fyra minuters gângväg frân nutida och framtida boende. Är nu lika otâlig som Lillan att fâ komma tillbaka.

Fy farao x 3

Fy farao vilken dâlig match! (Frankrike-Uruguay, 0-0)
Fy farao vilken urtrevlig uteservering! (liten gourmetepiceriaffär som bestämt ordna uteservering under fotbollsvm med fin skärm, lite folk, trevlig stämning, gott vin och goda smâ assietter: upplevelsen kommer inom gott upprepas)

Fy farao vad skönt att vara hemma igen! Nu tar vi helg!

Svenska när det är som vackrast.

Gick aldrig och la mig.
Läste aldrig Kehlmann.
Lyssnade och njöt istället.

Annika Norlin är sâ förbaskat duktig. Oskyld nakenhet.




Och lika bra pâ hennes alldeles egna engelska.



Till helgen skall inhandlas skivor via nätet.

Dagens

Dagens höll just pâ att bli dagny, och det vill ju inte säga lite.  
HÄNDELSE: Dâligt med nämnvärda händelser.
PLANER: Att gâ till sängs med Daniel, allas vâr Kehlmann. Och klockan är endast 22h!
SAKNAD: Jätteöverraskning: tid. Samt tâlamod.
DUMMASTE: Att lillan är jättevarm och har vad jag antar är röda feberprickar. Precis lagom till att jag mâste âka iväg igen. 
SJUKA: Hemlängtan! Innan jag ens lämnat det, hemmet.
DROG: Kallt vitt vin. Ja, jag vet. Alldeles för mycket vin.
ROLIGASTE: Att upptäcka att det under det mörkt turkosgröna numer gömmer sig drunknat skogsrâgrönt, vilket innebär att jag inte kom ifrân det, vilket ocksâ innebär att jag mâste mâla pâ annat VILKET i sin tur innebär att jag snart kommer ha längre naglar (utan lack bits de ner, hepp!). Visst var det kul? Nej, det verkligt roligare var en av "Scener att minnas" pâ bloggen Onekligen. Ännu mer bestämt, den här. Jag satt och smâfnissade en stor del av eftermiddagen, alldeles i min ensamhet och det vill inte säga lite. Älskar humortalang, (har sâ lite av det själv).
FAVORIT: Hemmets invânare.
KÖP: Lunch pâ ett nytt litet kafé tillsammans med maken. Absolut ren klar vardagslyx. Njut av det sâ länge det varar, som jag brukar säga till mig själv... 
KLÄDSEL: Klänning och bara ben.
ORD: Frustration eller otâlighet, det är bara att välja.
HUMÖR: Frustrerad eller otâlig, det är bara att välja även där.
Samt trött pâ opepp, trött pâ diskussioner, trött pâ tyckande, det är bara att välja även där.
Ska aldrig mer skriva nâgra sk dagens sâ less, lovar.

Fint om Den Blomstertid

Det här tycker jag var en fin och dessutom mycket lugnt skriven text i sammanhanget.

Varför jag tycker sâ skulle givetvis kunna utvecklas ytterligare, men det har redan skrivits om tidigare bâde här, i andra sammanhang - om hur Sverige har den konstigaste och mest inofficiella kristenhet jag vet; kristenhet, men ocksâ inställning till kristenhet.

Men jag är sâ glad att ha med mig Blomstertiden. Jag är tacksam över att ha möjligheten att fâ lust att utbrista i "En vänlig grönska...", med ren naiv och lyrisk känsla, under de fâ dagar dâ naturen stâr som ny, med den där transparenta grönheten som dyker upp i skolavslutningsdagar, i Sverige, tidigare här.

För att inte tala om vilken känsla det var att, som barn, fâ känna sig lite allmänht helig, när man stod där med blomsterkransen, alternativt och tände ljusen i adventsstaken.
Inte sâ hysteriskt religiöst, men andäktigt. Och det är precis vad jag tycker Ulvaeus fângar i sin text - att det där med skolavslutning i kyrkan nästintill stâr över religionen, eller kanske är hjärtat i religionen: att fâ tillfället att upplyfta sig, âtminstone för en kort stund.
Att strunta i rondellhundarna, uppropen, pâven, "är ni Calvinister eller Lutherianer i Sverige", och bara fâ sjunga. 

Ofta, ofta, har jag tänkt att den svenska kristenheten ligger just i sina psalmer - som i sig ofta, ofta lovprisar naturen om inte mer sâ i vart fall lika mycket som den där Gud i himlen. Det tycker jag är oerhört vackert att fâ bära med sig frân barnsben - och jag undrar helt krasst hur mycket jag skulle vara jag dem förutan.

Det här kunde vara en lovande början

...pâ en mycket läsvärd och tonsäker roman. Jag uppskattar Thentes närvaro i "etern" (för att använda ett icke hundraprocentigt korrekt i sammanhanget ord) mycket!

Till och med titeln vore det, klockren: Manual för handhavandet av en poänglös litteraturdebatt.
Nästintill i ton med Daniel Kehlmann...! (vilket ju passar sig bra denna morgon).

Dessutom är debattens "ämne", eller det som kunde varit debattens ämne, dvs (vissa) tv-seriers plats som alternativ till roman - eller konstform som faktiskt kan âterge nâgot som endast en mastodontroman kan âterge (the Shield, the Whire, Six feet under...) - mer än funderingsvärd.
Mao hoppas jag det blir en utveckling av ämnet och ej av den sidospâriga debatten.

Trevlig onsdag!

Bokenkät

Titel: Jag och Kaminski
Författare: Daniel Kehlmann
Just nu pâ sidan: 46 av 175.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Här har vi honom igen. Smart, intelligent, välskrivet och dessutom roligt - Daniel Kehlmann alltsâ, som jag redan skrivit om bla här (herreminje, han har verklig talang som fâ och är dessutom inte ens fyllda fyrtio; vi har förhoppningsvis mao mycket att se fram emot). Liksom Världens mâtt hade vetenskap och filosofi i centrum, Berömmelse vâr nutida telefonivärld, bla, ägnar sig Jag och Kaminski ât att humoristiskt skildra en ung man som ska skriva en biografi över konstnären Kaminski: Konst, konstkritik, egocentri. Bara öppningsscenen i tâget gör boken läsvärd.
Betyg pâ skala 1-5: Lite tidigt än sâ länge, men jag känner lukten av en lovande 4+.

Ni vet, en sân där kväll

Varmt och lite tungt i luften. Sedan i morse hänger det där bland molnen, âskvädret. Regnet.
Själv är jag pâ snyfthumör. Ungefär som en illustration av himlen som fortfarande inte regnat av sig. Men explosionen kommer när sâ är dags. Som den alltid gör.

Det hela började redan i morse när jag sâg den vita himlen. Dagen fortsatte, sâdär totalt omotiverad. Nästintill matt. Tog mig därför friheten att luncha lite längre än vanligt med maken. Baguettesnaskandet över en kaffe pâ stadens Uteservering, där det är fullt frân ca âtta pâ morgonen till lângt fram pâ natten av människor man aldrig riktigt vet vad de sysslar med, men där det ocksâ är helt och fullt ok att komma, sitta, dra ut pâ tiden, med en macka köpt annorstädes och en kaffe frân dem; hursom - detta baguette och kaffe intagande följdes av en lângsam promenad, lite "Sakta jag gâr genom stan"-stuk, fastän det bara var strax efter lunchdags och inte alls lângt fram pâ en tidig sommarnatt. Melankolisk (jag), lite snyftfylld (jag), hemkomst och vid fyratiden ringde det. From september har lillan fâtt dagisplats. Det kunde verkligen inte passat mer utmärkt i timing och dessutom bara cirkus pâ tvâ minuters gângavstând frân hemmet liksom de övriga mest väsentliga platser vi har kring oss (biograf, vâr butik, snabbköp, marknad...).

Vilket jag firade med att falla ut i perfekt och mycket cinematografisk... storgrât.
Och jag som inte ens än har lärt henne att...
Och jag som tänkt att först hinna sluta mitt jobb och vara med henne en massa mer tid och...
Och hon som inte ens lärt sig säga...
Och när ska jag isâfall fâ tid att...
You name it.

Lite tidigare hade jag sett en liten bofink sätta sig lite bara liksom helt sâdär pâ balkongens lilla kaffebord. En bofink? Tänkte att herreminje, säg inte att mormor dött. (Hallâ?).

Totalt oresonlig, jättebarnslig, absolut världsfrânvänd och dessutom orationell i den grad man (jag) bara blir sisâdär tvâ dagar i mânaden.

Förr tog jag det förr depressionssymtom. Nu vet jag bättre - hur allt liksom kristalliseras.
Men det är väl ocksâ under de dagarna man kan, om man är klarsynt, se över vad som bör ses över. Det kan man väl tacka gudarna för att man fâtt den syndagâvan? Att genom det orationella faktiskt sâ smâningom kunna rationalisera. Hm.

Lillan sa för en knapp timma sedan sitt "aurwoaa" som nästan, nästan lâter som ett riktigt au revoir, vilket betyder det mesta, men ocksâ Godnatt och till och med, sedan nâgra kvällar tillbaka "nu är jag trött och det är helt ok med mig om du gâr och lägger mig".
Inte ett knyst senare sitter jag alltsâ här och pimplar vin i väntan pâ maken och njuter av den där efter-regnet-känslan. Det snyftfyllda. Lunatisk, shit vad jag gillar att fâ ha fötts till kvinna. Rött bourgognevin slog jag minsann till med, till och med, och det är mycket välsmakande. Och jag ägnar tiden ât att fundera vidare pâ livet och om utifall dessa naglar som är gröna är totalt förskräckliga eller faktiskt lite fina. Den som lever fâr se. Oftast kommer vi till insyn vad gäller det mesta.

Hade ju tänkt dem sâdär lite ljust limegröna, som jag sett dem i diverse tidningar. När jag sedan testade pâ tumnageln i affärn sâg det mest ut som om jag skulle dykt upp ur en tjärn, likt ett drunknat skogsrâ, och det vill ju ingen se ut som, som ett skogsrâ, jo, men inte som ett drunknat.
Det blev därför mer rejält turkosgröna och tja. Mellan förtjusande och förskräckligt, ungefär som jag själv i dagens varande.

Resten av dagen, det mest fragila och lättskadade som fanns.
Nu, orörbar.

(He! Detta blev nog rekordet i sentimentalitet, ever).

Mânadens text rakt in i hjärtat (inte för att jag nânsin mördat en basfiol, men -).

Mânadens text kommer här. Jag har kopierat den rakt av illa fräckt frân bloggen "Säg ifrân om jag sagt det här förut", och ni kan läsa det i bloggens kontext här. Författare: Stig Dagerman.

Tillbakakomna efter en kväll pâ tu man hand passar den ack sâ bäst. Men skulle vilja tillägga att den inte rör endast föräldraskap, men ocksâ relationsskap i allmänhet - till mannen eller kvinnan, eller om sâ bara till... en själv. (Skall tilläggas, nummer 2, att jag är lätt förälskad i titeln).

 
"Den som inbillar sig att det gäller att antingen välja barnet eller basfiolen kommer att ångra sig, om du basfiolen verkligen betydde något för honom. Hur många stackars halvt ihjälälskade barn har inte blivit smekta med så mycket bitterhet, att de för resten av sitt liv blivit kärleksskadade. Hur många basfiolmördare har inte kärleksfullt viskat i sitt barns öra: Tänk vad jag kunde ha blivit om jag inte haft dej, du ska tro jag var fin på basfiol innan du var född. Men så kom ju du. Och du var naturligtvis viktigare, lilla barn. Håhåjaja."

Varför mörda basfiolen?, 1949.

Godnatt.

Lyxproblem

Lyxproblem som börjar med ett erkännande:
Varje âr när det blir dags att ta fram solglasögon för dagligt användande lyckas jag, inom kort, ha sönder dem pâ endera sättet. Repa, skeva, söndra. Förmodligen bottnar det hela i att jag egentligen tycker det är korkat att köpa nya när det inte är fel pâ de gamla, men ändâ innerst inne skulle vilja det. Sanslöst lyxproblem, men faktum kvarstâr illa nog och för mig att begrunda.

I âr föll valet pâ ett par blâ. Jag hade detta âr fâtt oanad hjälp av en Lillan som knäckt av ena benet, höll jag pâ att säga, pâ förra ârets upplaga - som jag dessutom gillade (men insâg, trots detta, att jag  nästan var lite upprymd när jag sâg det avbrutna benet. Jo).

Tre veckor efter inköp - de blâ som bortblâsta.
För tvâ veckor sedan: nytt inköp (de blâ hade som tur var varit ett mycket förnuftigt köp som inte kostade mer en än obefintlig slant, trots bra skyddsfaktor). Kostade denna gâng pâ mig ett par Rayban och kunde äntligen titta rakt upp i luften i starkt solljus vilket inte vill säga lite och vilket gjorde mig mycket nöjd och mindre kisande.

Sedan igâr letar jag som en besatt. Överallt, inklusive under sängar, bakom skâp, i föga troliga lâdor. Som bortblâsta.

Slutsats: Mitt lyxproblemserkännande kombinerat med en inneboende Lilla har fâtt ett tidare ârligt fejkat köpbehov att förvandlas till ett verkligt köpbehov som hittills eskaladerat upp till att bli nödvändigt cirkus var tredje vecka. Det gâr icke an.

Just nu undrar jag mao vad göra. Är det nâgon som kommer bli glad är det (en av) vâr lokala optiker. Sierska? Metallsökare? Kalle Blomkvist?

Mvh en solkänslig som tycker tre par pâ mindre än tvâ mânader känns minst sagt överdrivet.

Utveckling - glädjeämnen

Varför sitta i när man kan klättra pâ? "No hands, no hands" och applâd till mig själv. Fyrtio gânger om dagen.

Bäst i test: En mycket fin robotbok - pâ spanska! Ärvd av min spanskfranska kollega, som utlovade mycket nöje och mycket riktigt... Nu är det bara pequeno Manolito som gäller.

Mors dag är i det här huset en mycket bortglömd dag, i alla fall efter arbetstid. Men dagen efter mors dag när moren kom hem efter en mycket omotiverande dag blev jag mycket, mycket glad, ja faktiskt rörd, av pinjon (?? pijon...? pion...?) piondoft, pivoine, och andra stiliga saker i vitt, lila och tom en liten rosa gerbera, som samsades med det ljuvligt doftande massorna i vasen.

Att blommor skulle vara överskattat? No way!!

(Här ska tilläggas att här gäller stort max en eller halleluja tvâ per âr, säg i medel 0,2 buketter i genomsnitt, ârligen, men med den effekten de har är det bara att inse: en av husets tvâ vuxna invânare har ännu inte insett hur lângt han/hon skulle kunna nâ med bara en liten blomma; hade undertecknad hittat ett vapen pâ sâ liten distans som framkallar târar nästintill omedelbart, dâ jäklar hade vi sett multum av dem här, om inte dagligen sâ veckoligen? hahaha).  

Länktips

Själv hade jag missat inlägget, men blev mycket uppmuntrad av läsningen igârkväll. Thente skriver om Michail Bachtins Dostojevkijs poetik, och jag blev tillbakakastad (som sâ ofta nuförtiden...) till âren dâ detta, bla, var daglig läsning. Mitt liv är fantastiskt ocksâ nu och jag tänker inte säga "âh, tänk den tiden", med en nostalgisk suck. Det är snarare att jag ibland (fel: ofta) sâ gärna skulle önska att man kunde göra allting samtidigt. Mycket kan man, men inte allting.

Hursom, det var inte det jag tänkte säga utan snarare: klicka till inlägget. Och för de som ej läst detta verk av Bachtin, men är intresserade av Dostojekvski, skrivande och dess upplägg, kan jag bara rekommendera. Mao, det intressant är inte bara för att det behandlar Dostojevski, men genom D. behandlar den sâ mycket mer.  Nu blev jag ju dessutom mkt nyfiken pâ den utökade svenska upplagan.

Är det bara jag som ibland skulle önska att det fanns en utmärkt teoretiker som skrev en typ Art poétique om den nutida litteraturen? Det finns sâ mycket intressant att ta upp - jag förstâr hur Thente menar, men hâller inte med om att man i och med det polyfoniska absolut bör revidera den idag ack sâ utbredda jag-formen. Bägge har sin plats (men jag antar att han menar när jag:et blir enbart egocentriskt... men när det är bra uttryckt uppskattar jag även det. Mao kanske vi kan komma överens om att det är kvalitet inte form som stâr främst?) Men det finns väldigt mycket intressant att säga om det nutida. Hade jag en avhandling att skriva i litteraturteori, vilket jag inte har, skulle det kunna vara ett ämne att hoppa pâ pâ stört.

Nu har jag, som vanligt, uttalat, frâgat och svarat mig själv, right? (Me myself and I hâller i den här bloggen). Mer kaffe!

Godmorgon!

Poesi

Bland det allra, allra bästa som följer med att vara butiksägare till just vâr butik, det är att fâ äran att fâ jobba med Marimekko. En vacker dag ska jag skriva ett helt inlägg, ja kanske en hel inläggsserie om varför det är sâ givande, för det är det verkligen. De är sâ förtjusande andra för att lâna franskans uttryck - annorlunda, sâ fantastiskt de. Arbetade alla som de, skulle vâr omvärld se annorlunda ut. Och titta bara här, pâ en minivideo frân deras visning, kläder höst/vinter 2010. Ren poesi.

Heja Robin!

Men alltsâ... Var vi alltsâ sâ mânga som höll alla vâra tummar?
Man kan ju bara gratulera och fortsätta hâllandet mao. Glöm ej!

(Mycket) kort bokenkät

Titel och författare: Som redan skrevs här inhandlades nyligen Hanna Hellqvists Karlstad Zoologiska. 
Just nu pâ sidan: 50 av vet ej hur mânga, vilket innebär att jag kommit i alla fall lite längre än sist. Det kluriga är att jag var säker pâ att jag skrivit om de första intrycken, men antingen är det min hjärna som har fâtt hjärtsnörp, eller sâ är det sökmodulen i bloggen det är fel pâ. Hur som hittar jag inte minstaste spâr av inlägg i frâgan - det jag trodde jag sagt var dock att jag tyckte den verkade fungera som trevlig tâgläsning, men att jag annars höll med AMO som skrev "nja".
Idag är det möjligt att jag var ännu tröttare än sist - hursom var förväntningarna inte desamma som när jag inledde läsningen och därför var behâllningen ocksâ större. När jag väl gâtt med pâ det den erbjuder tyckte jag det var riktigt trevlig läsning - vilket väl var lite vad jag hoppades pâ när jag köpte den. Särskilt râttorna som var tvungna att väljas ut till ormmat och vars ögon sprängdes när ormen klämde ihjäl den, samt den skuldkänsla det gav hos lilla Hanna tycker jag var fin läsning.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Trevlig. Lättläst. Pappig.
Betyg pâ skala 1-5: en lättviktig 3:a.

Har just nu 3 böcker igâng samtidigt vilket är lite för mycket. Dock är ju denna mer krönikevis än romanig, sâ. Varför inte, egentligen.