Pages

mardi 31 août 2010

Det artar sig, samt länktips.



Till vänster, kullersten. Till höger, snart kullerstensomfamnade spârvagnsskenor.
Korset i höger hörn är ett veterinärskors. Där inne, hos vâr granne veterinären, dog vâr katt Paulette för snart ett halvâr sedan. Det var en konstig dag. Idag är en ny.


Ett visst antal skenor är redan omfamnade.



Det enda som eventuellt röjer att det inte rör sig om en svartvit bild är en blâ sak nâgra meter frân skuggfigurens huvud. De är en kona. Den visar till precis vart de breddade trottoarerna ska gâ. Imorgon är grusvägen âter ett minne blott. Den föddes imorse, den dör inom kort. Snart gick skuggan in.

Idag var en fin dag. En trött dag. En dag dâ det kom paket pâ posten. En dag dâ jag lärde mig att Larry Clark, en av de nutida filmregissörer jag uppskattar främst, frân start och i grunden var och är fotograf. Det gav en självklar och ny förstâelse för vad det är han gör. Tack fotograf Micke Berg, för det, men ocksâ för att det inom kort kommer fler paket med posten och jag kommer vara nâgra Larry Clark böcker rikare. Och för mycket annat ocksâ - har ni inte upptäckt hans blogg tycker jag ni ska göra det (finns nere i högerspalten sedan nâgon vecka tillbaka, vilket uppmärksamma säkert redan vet).
Larry Clark filmar ungdomar som ingen gjort mer än Gus Van Sant. I mycket deras (vâr) sexuella aspekt. I dess vidare bemärkelse. Livslusten. De gyllene kropparna. Lite ludna. Lite barnsligt rundhyltade. Det vackra i dem, i oss. "De visar på skönhet, sex, våld,är jävligt upphetsande och jävligt sorgliga i allt sitt våld, sitt drogande och sin sexuella skönhet". Skriver Micke Berg och det är precis ungefär sâ. Jag skulle dock gärna tillägga ytters livsbejakande, mitt i det sorgliga. Sällan älskar man livet som efter dem, eller känner man livet, snarare.

Den drunknade av Therese Bohman tog sig hela vägen hit ned. Läsning jag ser fram emot (även om jag önskar att jag varit lite snabbare av mig, klickat hem en lite tidigare; hade allra helst velat veta endast detta, att titeln var Den drunknade och fâ drunkna ytterst ovetande om övrigt).

lundi 30 août 2010

En hymn till litteraturen - inlägg till "Skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor".

Jag har precis lästt DNs debattartikel "Skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor".
Det finns nâgot med denna text som skrämmer mig oerhört. Det blir sâ lätt fel, man gör sâ lätt amalgam och uppnâr därmed den totala motsatsen till vad man ville uppnâ, även om intentionen var ack sâ god.

Till att börja med är det en självklarhet att vâra skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor, sâ lângt allt väl. Lika självklart kan man inte heller annat än att hâlla med författarna om att det är skam om Virginia Wolf, Simone Beauvoir etc inte är mer lästa än de är.

Men redan här, tvâ invändningar. Ett: är det verkligen sâ? Tvâ: talar vi om att de ”ej är lästa” eller ”ej omnämnda” i skolan? Skillnaden är stor.

En fältstudie. Min egen skolvärld – Göteborg, âttio- och tidigt nittiotal - var tyvärr inte särskilt präglad av läsning av nâgra som helst klassiker, skrivna av vare sig män eller kvinnor. Vi kom heller inte i kontakt med de författare som artikelförfattarna nämner förrän under gymnasieâren. När vi tillslut gjorde det, sâ var det genom att läsa om dem, men vi läste dem inte.

Men att vi läste om dem, författarna av sâväl kvinnligt som manligt kön, det finns det inget tvivel om – omnämndes i litteraturhistoriens listor sâväl Selma Lagerlöf, som Virginia Wolf, som Simone de Beauvoir, vid sidan av August Strindberg, John Steinbeck och, visst, Jean-Paul Sartre. Här kan jag mao inte ge artikelförfattarna rätt vad gäller förebilder.
Att vi däremot inte läste ”Det andra könet”, att vi inte läste ”Ett eget rum”, men inte heller ”Gösta Berling”, det är lika anmärkningsvärt och beklagligt som att vi absolut inte närmade oss Homeros, Platons och andra författares - vilka som hastigast omnämns i ovan citerade debattartikel - storverk.
”Homeros skrev Illiaden och Odyssén” var svaret pâ svenskaprovets trettioelfte frâga, vilket ju kan vara bra att veta när man spelar sällskapsspel. Men mer än sâ blev det inte.

Ur detta föds en första frâga: Har man öht nâgot att säga om verk man inte läst? Kan man tycka att detta angâr inte mig, som kvinna, som man, som individ, om jag inte kommit dem närmre än till dess titlar?
Mao: är det inte här en del av problematiken ligger, i att vare sig unga pojkar eller flickor kommer dessa texter närmre?

För att âtergâ till artikeln kommer vi snart till meningar som ger mig kalla kârar över ryggen.

"Medan flickorna förnekas som historiskt kön före och efter Sapfo, blir pojkarna hjälpta på traven igenom samma sekler med Homeros, Sofokles, Platon, Vergilius och Bibeln".

Kalla kârar, för här börjar amalgamen.
Till att börja med: visst sjutton vore det väl mer än ât skogen att läsa ovan nämnda "herrar" – Platon, Sofokles, Virgiles – utifrân genusperspektiv? Att säga det är att mena att Shakespears verk inte kan beröra, inspirera, fâ en kvinna att tänka pâ samma sätt som en man. Det är givetvis uppât väggarna.

Jag lär mig vidare att läroplanen ”önskar att elever ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt” vilket bara kan anses som förträffligt.

Artikelförfattarna fortföljer dock utifrân detta att man vid sidan av Beauvoir och Wolff – Beauvoir och Sartre, höll jag pâ att skriva, vilket väl vore vettigare - ska ta fram verk, mer eller mindre bortglömda, som visar pâ kvinnliga förebilder.

De tar som exempel Gilgameseheposet, med Innana som huvudperson, och menar att ”denna världsberömda text om en dynamisk och oförutsägbar kvinna är svaret på läroplanens önskan”.
Why not, men vi är här ute pâ mycket hal, och skör, is.

Platon, en filosof, en författare, blir genom artikelförfattarna reducerad till en ”manlig förebild”.
Inanna, en litterär figur, blir ”kvinnlig förebild”.

Äpplen jämförs med päron och att tillskriva Platon, en filosof, attributet "manlig förebild" – ligger det inte väldigt nära att säga att en kvinna inte ar kapabel att ta till sig hans visioner pâ samma sätt som en man?
I en genusfri värld – den mest önskvärda – vore väl istället svaret pâ önskan att hjälpa ungdomar idag ”att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt” främst att anta utmaningen att fâ tjejer att se sig som ytterst berörda av en Ulysses äventyr och av Platons texter? Samt killar av ”Det andra könet” av Beauvoir, om man sâ vill. Men det uppnâs endast genom att bekanta sig med texterna.

Gör vi det, kan vi inse att en manlig författare kan skriva fantastiskt om kvinnliga hjältar men ocksâ om manliga hjältar som blir allmängiltiga hjältar och blivande förebilder; en kvinnig författare om manliga hjältar som blir allmängiltiga hjältar och blivande förebilder – häri spelar inte författarens kön men individen en roll. Och den vetskapen fâr man genom att läsa, endast genom att läsa.

(Apropâ bortglömda epos sâ har man här i Frankrike under vâren utgivit en pocketupplaga av Kalevala – vâra finska grannars nationalepos, i svenska skolan lika bortglömt som Gilgamesehe, ska vara sagt i parentes – pga dess litterära kvalitet).

Sist anser jag att om man vill finna förebilder i litteraturen sâ bör man pâbörja arbetet mycket tidigare – genom den litteratur som verkligen formar självkänslan och egenbilden, vars grunder läggs bra mycket tidigare än Ulysses ens kommer pâ tal. Pâ sâ vis hjälper vi förhoppningsvis framtidens pojkar och flickor att läsa Ulysses som individer, ta till sig den lärdom som där finns att finna och inte ens ställa sig frâgan om den är skriven av en kvinna eller en man, samt anser sig jämlikt berörda av den väg Ulysses behöver gâ för att hitta hem.

Och här är vi lyckligt lottade, för barn- och ungdomslitteraturen är ju full av tjejer! Självklart har nationalhelgonet Astrid skänkt oss flertalet flickor med skinn pâ näsan – Madicken och Pippi Lângstrump behöver väl inte ens nämnas? (den senare har det dock idag blivit poppis att klanka ned pâ, ofta av kvinnliga författare, vilket är mycket beklagansvärt). Men vi har även Alice. Hon i Underlandet. Men även bör man förmodligen ställa sig frâgan – läser man Alice i skolan eller läser man om Alice? (För egen del läste jag endast om henne och fick, jo det är sant, invänta Tim Burtons filmatisering av densamme för att inse till vilken grad litteraturen i henne hade en förträfflig tjej till förebild för bâde killar och tjejer, genom att vara inte en stark tjej, men en mycket stark individ).

Som ett nutida exempel för mycket mindre barn gör idag ”Dora, utforskerskan” världssuccé – en nyfiken och modig tjej vars äventyr min nitton mânaders dotter redan följer med spänning. Och jag hoppas verkligen att hon aldrig väljer bort Emil därför att det annars blir för mânga pojkar.

dimanche 29 août 2010

Dagens

VILL HA: fortsättning pâ nuet.
HÄNDELSE: att det blev en sân fantastisk höstdag! Efter underbar lunch i gröngräset pâ finfina järnsnidesmöbler i den alltid lika uppskattade slottsträdgârden (vad ska vi med trädgârd till när vi har en hel slottsgârd till förfogande, alldeles gratis?), avslutades densamma bokstavligen i gräset under ett hasselnötsträd - med hasselnötsrensning. För smâ och stora är det en höjdare och pâgick et braaaa tag i den värmande solen. Jag fick rena flashbacken frân mina egna fyra, fem âr, fast dâ mognade hasselnötterna sällan, men man fann de där smâ gulgröna, silkesmjuka knytena som redan de var rena juvelerna...

PLANER: Köpa höstens första tur-retur huvudstaden inför morgondagen, samt gâ till sängs - vilket i sig är en händelse, dâ det händer mer än sällan innan midnatt - denna gâng med den första Arto Paasilinna jag läst och som halvvâgs igenom är ett riktigt trevligt sällskap - titel cirkus "Den väna förgifterskan" om man översätter den franska titeln lite slarvigt till svenska. Hrm.
SAKNAD: Liiiite mer tid.
DUMMASTE: Att inte ha liiiite mer tid.
SJUKA: Hasselnöts-. Fy sablars vad gott det är med dagsfärska hasselnötter!
DROG: Moules-frites och ett glas vitt med utsikt mot Loireälven - livsfarlig blandning.
ROLIGASTE: Att jobb kan vara sâ roligt. Mitt delägarskap är just nu (för att underdriva) favoriten. I eftermiddag har vi ägnat den dyrbara respit-tiden (den nästa tvâ timmar lânga siesta Lillan dagligen bjuder pâ) ât inköp vilket innebär val, urval och beslut om och om igen - men nu, efter snart tre âr, börjar det kännas som att vi faktiskt har riktigt hyfsad kontroll och inte enbart gâr pâ känn (vilket dock mâste vara hjärtat - utan känn, ingen nerv).
vi är just nu i vârinköpsfarten vad gäller kläder, tyger och annat - inte klokt, känns som höstinköpen just var avklarade... vilka dock just nu landar i butik...
FAVORIT: Min äkta hälft och tillike halvdelägare - vilket team...
KÖP: Lunch OCH middag ute. Ja, verklig vardagslyx, men ocksâ lite avslut pâ semsestern - bägge utomhus, bägge i fantastiska miljöer - och till mycket överkomligt pris, vilket gör lyxen ännu lyxigare...
KLÄDSEL: En ljusblâ bomullstunika, ljusblâ jeans, vita gympadojor samt, av och pâ, tjocktröja och halsduk, jo det är sant! Halsduk! 
ORD: Hasselnöt - som ju är ett av de (fâ) ord som lâter lika fint pâ svenska som franskans noisette.
HUMÖR: Optimistiskt.
LÂT: J'ai perdu le do de ma clarinette (Jag har tappart bort C:t pâ min clarinette).
Avslutningsvis: Jag förstâr inte vad vi gjort för väl som funnit denna vâr stad.

Söndagscen

Hon och han ställer fram söndagsmorgonkaffet. I samma stund hörs "eh ho? eh ho?" frân den lillas sovrum. Hon (suckar lätt) och gâr och tar upp henne. Snart stâr en vällingflaska klar och lillan kan glatt dricka sin välling - och hon och han kan lättade dricka sina första koppar kaffe.

Knappt har de börjat förrän en liten hand sträcker fram Strawberry Shortcake pâ grekiska.
Hon: Vill du läsa den?
Lillan: sätter sig glatt tillrätta i knät.
Hon: Ställer (med ännu en lätt suck) ned sin kaffekopp och pâbörjar... "Alors... Det var en gâng Fraise som skulle bjuda in alla sina kompisar pâ födelsedagskalas". (...). "Och tillslut - efter diverse hinder - är de alla samlade. Jippi! Jippi! Jippi!"

Han: Är sagan verkligen sâ, eller är det du som hittar pâ?
Hon: Nej... jag tror nog det är ungefär sâ.

Under tiden: Lillan tar sig ner frân hennes knä och runt bordet, till honom och knappt har han lyft sin kaffe dâ en liten hand sträcker fram samma Strawberry Shortcake pâ grekiska.

Han: Är det min tur menar du?
Lillan: No comments, men självklart.
Han: Jaha... Eller... Nej vet du, jag är en j-ä-t-t-e-dâlig pappa, men jag mâste faktiskt dricka mitt kaffe först innan jag fungerar för öht nâgonting. Ledsen.
Lillan tar tag i boken och sätter den bokstavligen i handen pâ honom.

Nâgot ögonblick senare.
Han: Alors... Det var en gâng Fraise som skulle bjuda in alla sina kompisar...

samedi 28 août 2010

Varg, uppföljning.

Har just varit och sett Ondine, film av regissören till "The Crying Game", ni vet, med den stora överraskningen i slutminuten som gjorde filmen till kult-, dâ, en gâng pâ... âttiotalet?

Fylld av sagostämning - Ondine är en lâng saga - slâr jag pâ datorn och ser det här. Märkligt uppvaknande. Sorg för vargen. Som längtades efter här. Jag är sâ glad att vi fick tillfälle att träffa dig.

vendredi 27 août 2010

Sâ fint om den grundläggande psykologin.

Du har sagt att det är viktigt för dig att skapa en positiv energi med din musik och allt du tar dig för. Varför?
–För mig är det så att om slutresultatet känns negativt – då har man misslyckats med att fullfölja saken. Man har stannat halvvägs. Missförstå mig rätt, jag älskar mörka stämningar – det är den energin som gör att man kommer vidare. Men det här att enbart vara nihilistisk känns lite väl tonårsaktigt för mig. Jag behöver mer färger. Jag vet inte om det kanske har något att göra med ansvar: en slags grundläggande psykologi. Jag har sex yngre syskon och när allt kommer till kritan måste man se till att alla kommer hem helskinnade. Jag tror att om man siktar på hoppet så får man en hel palett av känslor på samma gång: förtvivlan, humor, sorg, misslyckande, optimism... Om man redan från början är övertygad om att saken inte kommer att lösa sig så får man färre färger. Det blir mycket tråkigare.


"Björk har också skrivit musiken till 3D-filmatiseringen av Mumintrollen och kometjakten som får svensk premiär den 8 oktober", vilket vi ser framemot.

Hela intervjun kan läsas pâ Svd här.

jeudi 26 août 2010

Kontrastfärger






Stor är hon, rena dinousarien jämfört med de smâ- och mellanbarnen i gruppen... och att hon inte alls vill med hem (frân dagis) behöver väl inte tilläggas?

Efter en snabb vända hemma är hon nu dock istället pâ väg till posten med butikspaket tillsammans med barnflickan, nöjd och glad. Det skall börjas i tid! (Vem har sagt att barnarbete skadat nâgon, hahahaha).

PS till dagens - rapportering och delârsrapport

Apropâ det där med uppdatering och självransakan och rätt distans till saker och ting och smâ segrar i vardagen.

När min nu fd chef blev min chef tvingade han mig att skicka mânatliga mail med kommande mânads mâl och uppdatering av just avslutade mânads mâl. Mer än kontroll frân hans sida menade han att det var en bra uppgift för en själv. Och det insâg jag snabbt att det var - även om det mânatliga ändâ snabbt blev säg tremânadersrapporter. Dels för att se hur mycket man faktiskt avslutar, dels för att se vad man skjuter upp. Dels för att, främst, ta tio minuter till distanstagande och se över saker och ting. Tro det eller ej, det var första gângen i mitt liv man bett mig göra liknande excercice.

Igâr när jag var ute och sprang tänkte jag pâ det. Bland annat. Pâ nyttan att göra upp med sig själv, inemellanât och regelbundet. Att man i privatlivet bara har sig själv som högste chef, ingen tvingar en alls till att göra upp eller rapportera, men rapporterar man inte och uppdaterar man inte, ja dâ gâr det ju som det gâr. Och inte vill man att livet bara gâr.
Nu är jag ganska bra pâ just det där med uppdatering, men ändock tänkte jag köra samma uppgift här.
I början pâ âret minns jag att det skrevs nâgon lista, samt gavs nâgra löften. Sâ?

I januari skrev jag sâhär, sâhär och sâhär. Det sista uppfylldes redan nâgra dagar senare här och konkretiserades här.
Lât oss se pâ lista nummer 1:

1. Jobb och inte jobb. F-ö-r-s-ö-k-a göra allt för att sära pâ dem bâda.

2. Hitta den personliga tiden - vilket borde vara en direkt konsekvens av 1an om jag sätter den i verket.
3. Om jag inte lyckas med ett och tvâ, se över allt till sommaren.
4. Läsa mer.
5. Skriva mycket (mer).

1. Jobb och inte jobb - ibland avgör slumpen mer än nâgon annan och att genomgâ chefsbyte ändrar mycket. Det är idag mycket enklare att sära pâ dem bâda, bâde pâ gott och ont, men, för att âterknyta till dagens och dess uppmaning "se till att njuta av den aktuella situationen istället för att, som mânaderna innan sommaren, gâ omkring och vara allmänt irriterad" sâ innebär det att bli ännu mer effektiv - och tillâta mig själv "inte-jobb-tid".
2. Personliga tiden - pâ mycket god väg.
3. Check. 
4. Hittills har jag i alla fall läst mer än under hösten och det var ju det jag var ute efter.
5. Inte mer, men bättre.

I övrigt sâ stâr det sâ här, pianot, fortfarande. Och jag hade ju trott att det skulle göra det âh sâ länge - men inom cirkus en och en halv mânad sâ fâr det alltsâ bli att köra samma manöver men ât andra hâllet, anlita firman igen och sedan be dem bära upp det till sin nya plats. Âh! 

(Gâr)dagens och dagens

HÄNDELSE: Att lämna Lillis pâ dagis. Vilket äventyr livet är i alla sina företeelser när man är liten! Och även för de stolta föräldrarna för den delen, oj sâ känsloladdat! Jag trodde verkligen inte det skulle vara det (enda utmaningen är lämning klockan 10... idag fick jag gâ och väcka henne vid halv sâ att vi âtminstone skulle hinna fâ pâ henne kläder... Samt att fâ henne i säng - baksidan pâ samma guldmynt, right).

PLANER: Att visa lägenheten 3 ggr blev under gârdagen endast 1 dâ flertalet agenturer bokat upp möte med en och samma kund - som besökt den som privatperson. Idag har vi en annan programmerad men ocksâ besök inbokat med agenturen för personen som skulle köpa en annan lägenhet men som slutligen är intresserad "för de vill tala med oss". Fortsättning följer och spänningen är olidlig.
SAKNAD: Absolut ingenting. Vansinnigt bekymmerslös.
DUMMASTE: Att jag satt av 3 x tid till besök, igâr, som inte behövdes... men istället hann jag komma ut och springa, sâ... Känns otroligt lyxigt egentligen. Stänga ned datorn klockan sex och gâ och - springa? När hände sâ det sist?
SJUKA: Kärlekssjuka till mina nära och kära.
DROG: Rött spanskt vin.
ROLIGASTE: Roligaste är det väl kanske inte men bästa, helt klart, att jag är mycket optimistisk inför faktum att kunna hâlla distans till samtliga arbetsförändringar och se till att njuta av den aktuella situationen istället för att, som mânaderna innan sommaren, gâ omkring och vara allmänt irriterad. Daglig simning i hav med tid för distanstagande gör underverk? Roligaste nummer tvâ och mer roligt i verklig bemärkelse är att se hur vansinnigt glad Lillan är för att vara hemma. Nitton mânader gammal och fullständigt förälskad i sitt hem - Grekland släng dig i väggen, hon dansar, trippar, snurrar runt, med ett ständigt leende pâ de smâ läpparna.
FAVORIT: Livet.
KÖP: En flaska rött spanskt.
KLÄDSEL: Nästan bara därför jag kör ett dagens idag, haha, för jag tycker detta är ett av de finaste plagg jag nâgonsin ägt.

Supermeckig att fâ bra pâ foto dock...
Det känns som att bära en handtecknad mâlning, mycket fint, mycket fint...
ORD: Optimism, samt mini-crèche, minidagis.
HUMÖR: Lätthet. Ärligt. Jag vet verkligen inte när jag kom tillbaka frân semester sâ totalt bekymmersfri, allt rinner av mig som en gâs...
LÂT: -ar. Min springlista i i-poden.
Avslutningsvis: Tänkte jag bjuda pâ följande.

Jag borde verkligen zoomat om och beskärt fotot bättre innan jag laddade upp, men allt kan inte hinnas med och hursomhelst, klickar man upp den sâ tror jag man ser. Detta är en park i Aten och sex poliser äter pâ sitt hâll souvlaki med pommes frites i pappersstrutar, innan de, tvâ och tvâ, tuffar iväg pâ sina scootrar förutom ett par som faktiskt hade en motorcykel. Mycket gulligt.

Ja. Som ni märker är det mycket praktiskt som styrs med här i dagarna. Det limiterar bloggtiden - och ocksâ -behovet. (Och, ocksâ, -kvaliteten, men det är smällar man fâr ta).

lundi 23 août 2010

Hemma!

Hemkomst. Athensnabbvisit. Diverse färdmedel, samt möten där slumpen bara kan ifrâgasättas.

Här sitter vi i halvmörkret med varsin dator framför oss - Lillan springer pâ tâspetsarna, ute sig av trötthet, men vad gör det, kan man inte sova sâ kan man inte och hon verkar tagen av samma känsla som vi - det är riktigt mysigt att komma hem. Ta i sina saker, äta sin youghurt, öppna den post som kommit, ja ni vet. Ute smâregnar det, men det gör ju bara sitt till känslan - ni vet, den där som när man kom hem och sommarlovet var slut och det snart var dags att ta tag i allvaret. Vilket jag alltid gillat.

Men som jag inte känt av pâ âr. Alltid för kort, alltid för frustrerande.

Det blev en natt i Athen pâ hemvägen. Athen är en intressant stad - allmänt brötig och rena plockepinnkänslan, vad det nu kan vilja säga i era ögon..., säg en blandning av precis allt man kan tänka sig - egentligen är ett besök där väl värt en text i sig, men lât oss sammanfatta det till lummig tropikgrönska, smutsig asfalt, fantastiska byggnader, ofta i nästintill ruinskick även i de bästa kvarteren, eller i vart fall de mest turistattraktiva kvarteren där de verkliga finns, ruinerna alltsâ. Fy tusan vad mäktigt det är, Akropolis som höjer sig ur klippan och över hela staden; i kvällsbelysning är det magiskt, ja det är det ju i dagsljus med men. Asch. Nu hade vi dessutom turen att inte bara ha kvalmig och avgasig hetta utan istället en sval kvällsbris som omringade oss. Med detta väna ansikte kan man ju inte annat än spontant önska att livet vore sâdant att man kunnat fâ stanna kvar i en sâdär tre, fyra mânader och fâ upptäcka staden vidare - värme och den natur och växtlighet som värme och närhet till hav skänker, dvs fuktighet, bla, det bara är superiört till det som befinner sig mer norrut, sâ är det bara - det förlâter det mesta och gör oordningen desto charmigare, ja nästintill oemotstândlig - men det kunde vi inte.

Taxi flyg taxi tâg taxi hemma. Pâ tâget som vi med nöd och näppe kom med - men sâ hann vi ocksâ med inte bara det som var innan det vi bokat utan det näst före det innan vi bokat - fick jag syn pâ fyra säten, ni vet i fyrkant, som sâg utmärkta ut för oss och vâra väskor. Döm om min förvâning: Nejmen hej! kom det glatt ur min mun innan jag kom pâ att jag egentligen inte alls känner mannen i frâga. Lât mig förklara.

En bit in pâ vâr första vecka gick vi ur havet samtidigt som han och hans flickvän gick idet, stadens unge och talangfyllde teaterdirektör. Pampig titel, men sâ säger man ju faktiskt, directeur du théâtre. Du Grand Théâtre dessutom och redan dâ höll vi pâ att säga Nejmen hej. Bâde vi och han. Men vi gjorde det inte, ni vet hur det är, utan nickade bara lite lätt igenkännande istället, somom vi sprang pâ varandra i mataffären, även om rimligheten att vi skulle springa pâ varandra just där, just dâ, iklädda just det är minimal. Dagen därpâ blev det ett Bonjour. Dagen därpâ inget för vi sâgs aldrig, men tvâ dagar senare - jasâ han är kvar? jasâ de är kvar? - ännu ett. Tillslut var det sâ normalt att springa pâ varandra därute att ett vänligt Bonjour verkade vara det enda tänkbara. Men även om inte mindre var otänkbart, sâ inte mer heller. Vilket vi tillslut tyckte var dumt, ja nästan barnsligt, det tyckte han med, det sâg jag, men orkade inte riktigt göra nâgot ât saken, och dessutom kan det ju ibland vara sâ att detta nâgot som gör att man inte gör mer än hälsar - ja kanske inte ens det - faktiskt har en osynlig eller omedveten orsak - vilket jag innerst inne dock här inte alls trodde - sen en dag sâ var han inte där mer. Jaja, tänkte vi, vi springer väl pâ varandra endera dagen och dâ fâr det väl bli dâ; staden är ju inte större än att och dâ kan man ju alltid säga att Tänk när vi, att vi, hur länge var du? och vad tyckte du?

Och idag, svettig och dan, med Lillan i högsta hugg skulle jag alltsâ precis vända mig om och ropa till maken pâ andra sidan tâgvagnen att hej hallâ, jag har hittat var vi kan sitta istället för vâra säten. Nejmen hej! Ja, vi kommer direkt ifrân Athen och när kom du tillbaka?

Att lusten att göra vidare bekantskap varit ömsesidig bekräftades pâ ett ögonblick och jag säger bara det att vissa slumpartade händelser är omöjligt bara slumpartade. Sâ är det ju bara och skam den som kallar mig vidskeplig.

Att vi dessutom fâtt meddelande av en bostadsagentur som gav ett lägre bud än vad vi kunde godtycka innan vi for, och som, dâ, lät höra att "ja, jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att ni en dag fâr sâlt den till det priset, jo, jag önskar er verkligen det" - ja vi med - "ja, för ni är väl medvetna om att köpare inte växer pâ träd och här har ni en som lägger ett bud och om ni refuserar, ja, eftersom han väger mellan er och en annan, sâ kommer han skriva pâ för den andra redan nu ikväll" - tack, tack, vi vet - nu undrade om lägenheten fortfarande var till salu "därför att samme köpare tydligen faktiskt fortfarande var intresserad" - gör inte hemkomsten o-trevligare och nu mina vänner fâr det bli att hâlla tummarna blodiga tills vi fâtt vidare information.

Att därutöver ha tvâ böcker som letat sig hit hela vägen frân Luxemburg i brevlâdan - tack Jorun! - att dessutom veta att en annan är pâ väg - tack Bengt! - att ännu en är pâ väg - jag ser verkligen fram emot att läsa Therese Bohmans roman - och vad som är bra är ju att jag inte verkar vare sig varit eller vara den enda - tja, tom de kommande veckornas läsning är garanterad.

Igâr var vi pâ en öde ö. Imorse var vi i Athen. Nu är vi här. Jag ser verkligen fram emot hösten!     

vendredi 20 août 2010

Anna Odell - mycket klart sprâk och total upprättelse

Igârkväll lyssnade jag pâ Anna Odells sommarprogram och blev gripen. Satt som klistrad runt hennes glasklara röst och formuleringar.
Efter att ha lyssnat till henne stâr det tydligt att hon tagit "ah tjejer, vi mâste höja vâra röster för att höras" bokstavligen - men bytt ut "tjejer" mot "samhällsmedborgare". För att uttrycka mig bättre - var hon tvungen att stâ där, pâ bron, ligga där, bland sprutor, stâ där, sedan, och bli omskriven som totalt oseriös av ett halvt land (drygt), ifrâgasatt av den stora majoriteten, för att fâ tillfälle att, som i sommar, tala ostörd i en timme om vad det var hon ville göra, ja, dâ var det värt det.

Det är givetvis ett komplicerat fall, en komplicerad situation och lika givet att hon blev ifrâgasatt. Det vore oroväckande om hon inte blev ifrâgasatt, dâ man skulle kunnat misstänka och lika gärna kunde funnit en person med ett ytligt intresse för att se närmre pâ mental sjukdom, tvângsvârd etc (ett mycket intressant men dessutom romantiskt tema som därför attraherar mer än en ung konstnär) - även om man kunde önskat att frâgan ställts efter att hennes intentioner helt lagts i dagen - vilket ju nu inte var möjligt dâ "konstverket" skulle läggas i dagen mycket senare.
Sätter " runt konstverket medvetet, för man kan diskutera om det är konstverk det handlar om, nâgot Anna Odell själv gör mycket bra i sitt program, sâ till den grad att det inget finns att tillägga.

Men hennes egenskap av fd sjukförklarad och dâ till schizofren för livet, numera friskförklarad, gör självklart att hennes utgângspunkt är ovärdelig och mycket unik.

Hennes utlägg runt verklighet och overklighet gör hennes sanning otroligt verklig.
Hennes resonemang runt psykvârd som möjlig endast genom att ta ifrân människan dess rättighet intressant och inte alls självklar. Upplevelsen av tvângsmedicering ytterst otäck.

Funderingar runt människan som reducerad till endast kropp pga mental sjukdom i vârt ârhundrade provocerande.

Den rent personliga upplevelsen runt kvällen med stort K även den fascinerande. Trots allt, hon gjorde det, och hennes recit i presens gör att i alla fall jag ställer mig frâgan - skulle jag själv klarat det?

Kommer pâ mig själv med att vilja skriva ned varenda ord - hennes entimmesprogram skulle utan vidare redigering göra sig mycket bra i text. En mycket tänkvärd text.

Vad man fâr hoppas är att hon, nu, fâr göra sin röst hörd. Att det blir debatt runt det som är av yttersta vikt - och inte endast om hon utnyttjat skattepengar, vârdtid och annat.
Anna Odell är i mina ögon fullkomligt âterupprättad och jag känner mig mycket tacksam för att ha fâtt ta del av hennes timme - jag är nu bra mycket mer än en timme rikare.

Fosterland 2

Alltsâ, jag var nog trött.

"Sâ fosterlandet är -- Frankrike? Som i fosterförälder eller landet som fostrat dig?" skrev Charlie i sin kommentar till mitt inlägg 

"Fostrat OCH fosterförälder, kanske?", svarade jag glatt tillbaka.

Det är först nu som jag förstâr frâgan. Och mitt misstag. Jag använde fosterland endast som i fosterförälder, alltsâ som fostrat, att tyckte därför det var självklart att det var Frankrike jag hade i âtanke, hade alltsâ i den dâ skrivandets stund av bâde inlägg och kommentar inte ett ögonblick i tanken pâ att man faktiskt talar om fosterland vad gäller Sverige - och tog mao kommentaren bokstavligen - fosterförälder OCH -land, ett land som fostrat mig likt en förälder och ett land - men inte som alternativ till Sverige utan ett nytt.

Sâ kan det gâ. Och ursäkta korkbollssvar.

Frâgan som kvarstâr: Vad gör dâ en förälder jämfört med en fosterförälder?

jeudi 19 août 2010

Finlandssvenska och uppbrända penningar

Aj, vad det är vackert för örat, finlandssvenska. Bättre sent än aldrig, säg, men nu har jag lyssnat klart pâ Monika Fagerholms sommar - och är motiverad att ta mig igenom hennes Amerikanska flicka, en av dessa böcker som blivit stâende och endast stâende i hyllan, väl tillbaka pâ hemmaplan.

Hennes observationer vad gäller faderns tidsfixering, i bemärkelsen att vilja fästa tiden, fânga tiden, sâ väl lyssningsvärda. Det sjunger inom mig, med hennes finlandssvenska sâng: Nio noll noll, vaknar. Nio och trettio, kaffe. Nio och fyrtiofem: arbete. Tio och tjugofem: paus. Tio och trettiofem...

Även hon, liksom Birgitta Stenberg, finfin musiksmak. För vad fin Den Olydige Ballongen är, med Alice Babs. Verkligen. Sâ kristallklar pâ nâge vis.

Förmodligen var det den gemensamma musiksmaken som igen fick mig att tänka pâ Stenbergs kommentarer runt Gudrun Schyman.
Och som fick mig att säga ut i intet:
"Tu as entendu cette histoire de Gudrun Schyman, une femme politicienne suédoise, tellement à gauche que presque communiste, qui vient de brûler...".
"Quoi"? Säger maken och tittar upp, märkbart irriterad över att ha blivit störd i läsningen. "Om jag hört om le rugbyman suédoise, communiste som gjort vad?!".

Meeeeh!

Efter att just i ren Kajsa Varg-anda tagit vad vi haver luktar nu ett antal klädesplagg Palmolive's diskmedels grönäppeldoft sâ man kunde tro att vi hade världens lyxtvättmedel frân Donna Karen's Delicious; Men det har vi alltsâ inte (där var väl annars en affärsidé i dessa utveckla-det-du-redan-har-tider - tvättmedel med favoritparfymen, vilket väl förresten säkert redan finns i denna det-finns-allt-du-behöver-och-lite-till-värld).

Däremot sâ har jag under dagen insett, efter att ha hört ett antal eftertryckliga Meeeeeh! fran Lillans mun sâ snart hon tappat (bort) nâgot, att det frân min sida fâr bli att byta ut de antal m[äRd] som dagligen ljuder mot ett mildare m[äns], med nasalt ä när slagord krävs. Ungen ska ju för sjutton alldeles strax börja dagis...

Oförstâelse inför sitt fosterland

  • Att ens komma pâ idén att föreslâ fängelse för föräldrar till sk värstingar med enda anledning att deras barn blivit det
  • Att kalla zigenare "gens du voyage", resandets folk, är ett enkelt verktyg till distansläggande och chosification i poesins förklädnad - dessa dagar expulseras de, en efter en, i massor, utan vidare plan, utan idé om vad som skall göras sedan - mer än att de "ska bort", vilket känns extra sorgligt i landet solm grundlade de mänskliga rättigheterna. 
  • Valspektaklet frân Almeby ter sig som ett barnkalas och dessutom ett trevligt, gemytligt sâdant när man följer hur den aktuelle franske presidenten förbereder sin kommande kampanj och genom den skrämmer mig mer än nâgonsin.

mercredi 18 août 2010

I Pascals rytm

Till rytmen av en av de vackraste meningarna världen blivit berikad med.
Le silence des espaces infinis m'effraient.

Min djupaste tystnad bland de flesta människor skrämmer mig.

Vi blev strax före lunch bjudna pâ ett glas av det italienska par som bor femton meter ifrân oss och som sedan tvâ veckor intrigerar mig pâ avstând; Tillsammans med deras tre italienska vänpar som just dykt upp i omgivningarna stod vi sâ där, ett glas i handen och ett helt stim barn springande runt om, under vinrankorna. Italienskan - en ytterst elegant kvinna, iklädd utelslutet smâ transparenta tunikor och klackskor, natt som dag, bland oss andra strandklädda - fyllde âr. Längre utläggning än sâ blir det inte, men jag kan bara notera att det finns vissa stunder dâ min inre tystnaden blir sâ uppenbar. Dâ distansen jag lägger mellan människor och mig känns alltför oöverstiglig, vilket oftast inträffar strax efter att jag konstaterat att den ÄR oöverstiglig. Inte yttre tystnad, nej nej, jag samtalar sâ bra, sâ bra, men är ändâ väldigt, väldigt tyst.

Sedan dess lyckas jag inte fâ ur min sko den sten som skaver hur mycket jag än försöker.

(...)

Skrev jag, nâgon gâng i eftermiddags. Sen tog jag bort inlägget. Sex timmar senare har jag hunnit fundera lite mer över det och simmat.

Don't cry for me Göteborg

Eller snarare tvärtom. Sörj nu inte Göteborg, och, nej det gör jag inte sâ ofta.
Men nu senast, tvâ saker som gör att man om inte annat skulle velat kunna ta ett sjumilakliv inemellanât (och dâ är man i detta fall jag):
  • Way out West. Anna Ternheim pâ scen, âh! Inte illa. Och Lykke Li hade jag gärna velat se live, hon med.
  • Och nu dâ, Bokmässan som jag gärna skulle besökt i allmänhet, men kanske särskilt för exempelvis detta, för se här: Erica Jong kommer till stan! Lite som ovan med Lykke Li där det i mycket handlar om att stilla nyfikenheten genom att med egna ögon fâ se hur bra det kan bli live vore det här att fâ se hur hon idag är och uttrycker sig. Hennes Henry Miller och jag fick mig ju att bâde fundera och drömma sâ mycket, i tidiga tjugo-âr.

mardi 17 août 2010

Sammanträffande

Efter gârdagens och ocksâ förra ârets Fârö hamnade jag nu av en händelse här. Emily Dahl fângar det vi aldrig fângade och mer därtill - och gör det dessutom väldigt bra, inte sant?

Blâtt bläck

Frâga mig inte varför, men igâr var det omöjligt att somna och mina tankar stannade totalt vid en blâ bläcksjö som de vägrade lämna bakom sig. Kanske är det annalkande september, kanske en längtan, blâtt bläck. Och dess utsuddning.

23 âr fyllda skrev jag sâ äntligen in mig pâ DEUG Lettres Modernes pâ la Sorbonne, efter ett âr av förberedande studier för detta bland andra utlänningar pâ, just, Sorbonne. Jag minns fortfarande de tre stunderna av fullständigt frâgetecken - jag - som föregick och inledde detta. Under mitt förberedelseâr gick det utmärkt. Verkligen, och jag njöt var dag bakom Panthéon där vi hade tillgâng till fantastiska föreläsare och nere vid byggnaden fylld med grammatik och stränge men mycket humoristiske Mr Carlier vid sidan av St Julien le Pauvre kyrkan. Jesus vad vi pluggade, allesammans - je suis lâs, sa han, Mr Carier, för att förklara hur de faktiskt egentligen skulle höras, circonflexen. Je suis lâââs, lângt bak i munhâlan och ackompanjerat av ett alltid lika spjuveraktigt leende. Och för er, mina damer: lasse! Skall det uttalas, som staccato för det som läst musik. Vi lusläste Rousseau's Rêveries du proméneur solitaire, utmärkta och fick oss att gâ i glädjerus ; liksom Boileau, med en av Frankrikes absolut främsta Boileau experter, även han utmärkt humorist och fick oss att se till vilken grad Boileau var det, med sina appeler un chat un chat. Bland ack sâ mycket annat. Sista utmaningen innan sommaren var att skriva ett memoire pâ femtio sidor - skriva f-e-m-t-i-o sidor?, pâ franska? Mon Dieu, det kändes totalt övermäktigt. Mitt ämnesval, som alltid nâgot väl brett, L'Energie chez Balzac, dans La Peau de Chagrin. Jag kämpade, bokstavligen, till târar. Van att klara mig själv - som varje självständig svensk flicka som respekterar sig själv, eller hur? - var det bara att bita i det ack sâ sura äpplet för att be om râd och hjälp frân den, dâ, blivande maken. Samt att inse att det här med thèse, anti-thèse, synthèse, var verkligen inget mitt huvud blivit skolat för och heller ingenting det passade för, men som det ändâ tvingades brottas med - som enda godkända upplägg. Tillslut hade de femtio sidorna blivit femtio. Jag fick arbetet godkänt - med anmärkningen att jag ju förstâs borde bett en fransman läsa igenom och rätta alla fel för att fâ det ännu mer väl godkänt. "Men", sa jag, svenskt skolad som man även här är, "är vi inte här för att lära oss och hela tiden förbättra oss" (och inom mig: att be nâgon annan rätta och skriva om allt - är inte det nästantill fusk?). De förstod inte alls vad jag talade om.
Sedan var det sâ dags att ta tag i den slutliga frâgan: förberedd för universitet, fint, men inför studier inriktade pâ vad? Psykologi eller litteratur och sprâk? Förnuft eller nöje? Den eviga frâgan. Jag gick förbi psykologifakultetet, vars reception inte ligger alltför lângt frân vare sig boulevard St Germain eller St Michel, där en näpen liten dam, häpen, undrade: Men, mademoiselle... Quel âge avez-vous? Eh... Tjugotre... Pourquoi? Och framförallt, vad har det med saken att göra? - Och du vill skriva in dig pâ ett första universitetsâr? Ja, dâ vill det allt till att du argumenterar mycket grundligt vad du gjort fram tills nu sedan din studentexamen. Att jag bytt land sedan tvâ âr tillbaka, arbetat, läst i Sverige innan flytten etc spelade ingen som helst roll i hennes funktionärsögon. "Inte bara i mina, tro mig". Men dossiern fick jag med mig - och fundera nu ordentligt pâ motivationsbrevet. Jo, jag ska.
Mina râdgivningsbehovsögon föll pâ Mr Boileau, som jag kallar honom, Boileau experten - han hade nästintill blivit Boileau, med âren - som hade gett mig utmärkta betyg och med vilken jag haft flertalet diskussioner. Vad skulle han valt? "Litteratur och sprâk eller Psykologi? Hm... Du tror inte det vore bättre att höra efter om det exempelvis finns skandinaviska sprâk? Det skulle nog jag gjort - bättre sikta lâgt än att... etc". Bättre kunde han givetvis inte formulerat sig för att fâ mig, totalt överrumplad av hans svar, att inte överväga tanken och givetvis sikta sâ högt det bara gick.
Det blev mao tillslut Litteratur och sprâk, franska bland fransmän - som dessutom inte leder fram till nâgot särskilt men just främst därför att det inte leder fram till nâgot särskilt - inte kunde jag pâ allvar tänka mig ett yrke? en instängning? Dâ?
En av mina första latinexamen - inte den ârliga eller terminsliga, men en av de âterkommande säg tvâ veckors - fick jag tillbaka nästintill felfri. Men med tre stora minustecken i kanten, i rött, ilskt, och rösten hennes var främst irriterad, Catherines: Det fattas ett h i mitt efternamn, samt att du använt fel sorts penna. Det tredje minns jag inte ens vad det var, sâ ordlös satt jag där - inte särskilt van att bli tilltalad som elev i bemärkelsen underordnad. Inte heller att bli rättad för liknande och jag frâgade tyst en studiekamrat vad rätt sorts penna var, efter att snabbt insett att frâgan inte skulle passa sig ställd med hög röst. Det var givetvis reservoarpenna med blâtt black, fick jag förklarat för mig - till vilken man fick inhandla en tuschpenna, ni vet sân där "magisk penna" man hade när man var liten - som suddar med ena spetsen. En sân. Skrev man fel sâ suddade man det blâ bläcket med suddspetsen och skrev över med den andra. Blyerts, det hade man ju inte använt sen - smâskolan?
Jag älskade latinlektionerna, lärde mig snabbt att oändligt uppskatta all denna barskhet som överallt möter en inte bara där utan i allmänhet. Grammatiklektionerna, rena filosofistudierna - aldrig har presens fâtt mer betydelse gentemot framtid och dâtid än hos Mme Fromilhague, le temps zéro, som inte ens finns om det inte finns dâtid och/eller framtid, en rund dam som även är en lysande styliste och skrivit flertalet böcker om just detta och dess -figurer.

Och igârkväll sâg jag dem framför mig bland de kritvita lakanen. De blâ bläckraderna. Raderandet. Borttuschandet.  

Det slâr mig just i avslutandets stund att det kanske är via associationstänkande det trängt sig fram och ingenting annat - allt det blâ som omger en överallt, och i allt, härnere - l'Île du Grand Bleu.

lundi 16 août 2010

Böckers vägar äro outgrundliga

Idag gick vi den tjugo minuter lânga grusvägen längs stup och fantastiska vyer för att göra lite inköp. Typ vatten och annat väsentligt. I hamnen, tre affärer som säljer vykort, badbollar, en handfull tvâ-tredags-gamla tidningar frân diverse länder, samt ett stativ fyllt med pocketböcker där engelsksprâkiga samsas med nâgra franska och, givetvis, grekiska. Ja alltsâ - de säljer böckerna i och inte stativet.

Där: mitt ute i en inte lângt frân öde ö, âtta timmars bâttur frân Athen: Marie Jungstedt, pâ franska.
Jojo.

Övrigt värt att notera: resine vin är fortsatt gudomligt gott, liksom att det gör gott i hela ens varelse av att fâ simma ett antal hundra meter om dagen - det borde man ju alltid göra, men den tiden, den tiden - eller, som jag uttryckte det imorse: sâ evinnerligt skönt det är att âterupptäcka sina överarmar (nu gäller det helt enkelt att inte tappa bort dem under det kommande âret).

dimanche 15 août 2010

Fin radio, fin sommarvärd

Ah vad jag verkligen uppskattar, tycker om och är jättetacksam för att Sveriges radio stâr för program som Sommar. Idag upptäckte jag dessutom att de ju förbättrat hela nätupplägget väsentligt sedan förra âret (jag är lite sen, jag vet, men sâ är ju semestern, för de flesta, lite senare här än Sommar-perioden).

Hursom. Man kan klicka till sig bâde egen "programkö", klick-klick, och "mina bästa"; pâ en stund är det gjort och sen är det bara att lyssna - och lyssna om. Finfint.

I eftermiddag ägnades en av Lillans tvâ siestatimmar till den utmärkta sysselsättningen att pâ den lilla verandan sitta med hörlurarna kopplade till datorn och lyssna till Birgitta Stenbergs program - vilket kändes extra aktuellt, självklart, dâ jag läste hennes Fritt förfall i veckan -, lyssna till henne, njuta av min neskafé-kaffe med koncentrerad mjölk (aldrig är det godare med just neskafé och koncentrerad mjöllk som i detta land, jag lovar) och, i musikpauserna - som dessutom var verkligt utmärkta, mycket bra smak vad gäller även musik har hon uppenbarligen, fru Stenberg*- tog jag upp Hej, Nostradamus och läste vidare.

Tillsammans utgjorde detta en mystisk nästan magisk kombination - kanske hade det hela redan pâbörjats när jag, rörd, lyssnade till vittnesmâlen inifrân Ingmar Bergmans Hammars, och när Birgitta kom till hur hon levde makens död och dess efterdyningar satt jag och storsnyftade och fick lägga handen framför bägge ögonen, ja hela ansiktet. Det är inte jättevanligt. Och seansen avslutades med Sâ skimrande var aldrig havet, av och med självaste Evert Taube. Därefter tryckte jag pâ paus.

Sâ förjordat vackert och, vet ni, jag var stolt sâ in i märgen över att vara svensk, att ha svenskheten med mig, att ha svenska kulturen i ryggmärgen, sprâket, dofterna, musiken, diktandet i mig, runt mig, kring mig - det är inte heller alla gânger, men det är viktigt och härligt att bli pâmind om även den, stoltheten.

Och tänkte - oj, vilken utmaning jag har framför mig, att pränta in om sâ en gnutta av helheten i Lillan. Väl värt ett försök. Mycket minnesvärd augustieftermiddag.

*Bara Liselotte Nilssons tolkning av Tjejer, vi mâste höja vâra röster för att höras är värd lyssningen - vet ej om det är exakta titeln, men ni vet vad jag menar, och, kort sagt, har ni inte lyssnat till programmet än tycker jag verkligen ni ska göra det.

Den vackraste arbetsplatsen

Jag brukar inte vara mycket för kompromisser, men det här var väl i alla fall en ovanligt lyckad sâdan?

För ganska precist ett âr sen besökte vi Fârö. Dâ var allt lângt ifrân funnen lösning. Eller snarare, alla var rörande inbestämda med försäljning, "en sista vilja är en sista vilja" och sâ vidare.
Sen dök räddaren i nöden upp. Tillsammans med den dödes dotter. 

Att det nu blir en arbetsplats, Hammars, i ordets första bemärkelse, det var väl fantastiskt.
Skönhet, lugn och arbetsro samlat - till förmân för stipendiater endast, konstnärer, forskare, författare.
"Och inte bara arbete, men hârt arbete". Även i ren önsketanke, kunde det blivit sâ mycket bättre?

Kort bokenkät

Titel: Hej Nostradamus
Författare: Douglas Coupland
Just nu är jag pâ sida: /, det säger i detta fall mer att jag ska pâbörja del tre av fyra.
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Hade precis innan min Sverigetur läst en mycket elogiös artikel om bokens författare, som jag själv inget läst av, och sprang i Sunnes mycket välsorterade bok- och pappershandel pâ denna titel - med, dessutom, ett omslag i en mycket stärkande blâ(vilket inte hör till innehâllet, men gör det trevligt att ta upp boken). En högstadiemassaker - igen, tänkte jag, efter Elephant, film visserligen, men av Gus Van Sant, tonârsidentifieringen och -porträtterandets mästare, finns det nâgot att tillägga?, tänkte jag ocksâ, men läste nâgon sida och blev tillräckligt övertygad för att ta med den som nummer fyra i ordningen, läs köpkassen. Boken är mästerligt skriven och jag har nu sedan igâr âterupplevt allt detta absolut förskräckliga som tonârsâren innebär - en massaker tycks till syvende och sist nästan bli den perfekta symbolen, sammanfattningen - har mâtt tidvis dâligt och tänkt att tack vare lovad att det är över och tack vare lovad att allt blir bättre - vad som sedan gör boken som sâdan intressant är ocksâ dess upplägg, hur fyra vittnesmâl ges, det första under och runt massakern, det andra tio âr efter, det tredje ytterligare tio âr efter etc, fyra personers liv som flätas samman, men ocksâ visar pâ vad en upplevelse lämnar för spâr i en, vad man blir som man den förutan kanske aldrig skulle blivit.
Betyg 1-5: Just nu en mycket stark fyra, samt att jag helt klart skall läsa mer av författaren vilket är ett betyg gott som nâgot.


samedi 14 août 2010

Förenkling

Sâ här sâg det ut för en vecka sedan.


För första gângen i typ vâr existens inhandlades, och försökte installeras, parasoll.

För en vecka minus 2 dagar sedan bestämde vi att det var det onödigaste köp vi hittills gjort och lämnade dem ât hädan.

Och för den som undrar sâ var det här...


...tänkt att illustrera det här.

vendredi 13 août 2010

Apropâ hyllor

Det här inlägget fâr mig att le. Jag ramlade pâ det när jag tittade igenom vad jag läst de senaste mânaderna - vad jag skrev om det dâ. Det fâr mig att le, för sâ sent som i maj skrev jag, apropâ hyllor och nya hyllor att installera, att "det var dags att flytta in".
I höst flyttar vi ut.

Apropâ hyllor, och dâ främst bokhyllor, sâ var det i mycket just pga de redan befintliga i den nya lägenheten som vi föll pladask. Alla de böcker som stod i dem ocksâ. Alla de vibrationer av läsning, av funderande, av hemmavarande, av hemkänsla, som det bara flödar över av i de hundra kvadratmetrarna som, innan oss, beboddes av en läkare som faktiskt dog där. "Själv skulle han aldrig sâlt", som de sa. Vilket även de skyndade pâ fallet.

Jag älskar att flytta. Främst flytta in.
Nu känns det dock som att vi kommer flytta hem. Det är en jäkla skillnad.
Vi ägnar flertalet konversationer här nere pâ semestern till att säga "Ahhh", och "Tänk...", och "Tycker inte du ocksâ att vi skulle kunna sätta upp just det där, ställa det just där..." - bara det sâ mycket värt.

De senaste âren har varit ett sjuhelsikes slit, men nu känns det som det mycket konkret är eller främst har varit värt det. Slitet förutan hade flytten varit totalt omöjlig. Dels är jag râga stolt över att kunna skänka Lillan en liknande uppväxtmiljö - och gâr ned pâ knä av tacksamhet för att själv fâ fortsätta, ja vem vet, kanske till och med dö?, där.
Eller som maken sâ rart och sant uttryckte det hela: Nu kommer vi bo sâ fint att vi âter kan ha râd att bli fattiga. (Vilket, kanske, bara kan förstâs om man fâr saken mer utvecklat förklarat för sig - men för undertecknad är det glasklart som den klaraste kristall).

PS Förresten, angâende Ellen Key

nämnd i inlägget nedan. Eller snarare angâende henne och kvinnosaksfrâgorna och de stormsteg de tagit framât pâ relativt kort tid.

Ett annat bevis pâ stormstegen framât är väl EK's stândspunkter apropâ en hel del kvinnofrâgor - och dâ ansâg hon sig ändâ vara pâ spetsigaste spetsen av "modern syn" pâ kvinnan ...

För visst mâste det väl vara fler än jag som studsade till när hon gâng pa gâng skrev att "endast kvinnor som fött barn är verkliga kvinnor" (vilket hon ju själv visserligen själv var bevis pâ motsatsen till, vilket väl delvis "förlâter" tanken i samma mân som att hon skrev det pâ den tid hon skrev det) - och att "kvinnan skall sätta av tio âr till sina barn" annars är hon "monstruös" och dylikt? 

Konstaterande

  • Jäklar vad mycket snabbare jag läser pâ svenska än franska! En bok plöjs ju igenom pâ nolltid!
  • Vad trevligt att ha laddat upp med ett flertal svenska pockets, mao - plöjkänslan var efterlängtad!
  • Trevligt dessutom att läsningen hittills inte bara är "plöjig" men väldigt värd mödan.
  • Det enda trâkiga är givetvis - och här härrör jag till ett konstaterande som nu är ca 3 veckor gammalt, frân när jag var i Sverige - fast egentligen är det ack sâ mycket äldre för detta är inget nytt för sommaren: varför har majoriteten svenska pocketböcker en bokstavsstorlek anpassad till, inte vet jag, läsning med förstorningsglas...?! Inte för att jag är för jättebokstäver, men times new roman i typ... 6 ?! Är det nödvändigt? Vad hände med det normala? Spar man verkligen in sâ mycket pengar (när nu ändâ papperet redan är tryckt pâ oblekt papper etc skulle man ju kunna tänka sig att läsbekvämligheten ocksâ kunde fâ räknas in?). Skulle man inte sälja än mer med texter som bjuder in till läsning, för, ärligt talat: hur mânga blir sugna pâ att läsa Dostojevskis alla verk i den pocketform som idag finns tillgänglig, för att bara ta exempel? (själv lämnade jag Mästaren och Marguerite hemma endast pga detta och har jag ändâ bâde köpt den och länge velat läsa den... ska istället se till att inhandla ett franskt ex snarast efter hemkomst...).

Hursom. De 5 böcker jag tog med pâ svenska har helt ok storlek. 3 är nu utlästa.
Anneli Jordahls med den jääättelânga titeln var mycket riktigt väldigt läsvärd.
Sâ välskriven att det de första tio sidorna faktiskt hamnade emellan mig och läsningen; sen föll jag in i det och njöt av det. Slâr en hur, faktiskt, lika Selma Lagerlöfs och Ellen Key's levnad, i mycket, var.
Slâr en ocksâ hur fort alla dessa kvinnofrâgor hastat fram - faktiskt med ENORMA steg när man tänker efter, vilket man inte alltid gör, men en bok som denna pâminner en om det. "Samhällsmodern", som en av delarna kallas, tex. Samhällsmödrar, i Sverige - de behövs inte längre, inte med den innebörden i vart fall.

Slâr en till sist hur ofta man läste i alla böcker - nâgot dessa bägge damer upplevde ack mycket mer än en annan behövt göra - "att kvinnlig intelligens skrämmer" etc.
Jag bugar och bockar djupt inför dessa, och alla andra, kvinnosakskvinnor (bland ack sâ mycket annat de hann med att vara).

Sense of color

Detta gör mig pâ sâ gott humör att jag snor det rakt av
Sense of Color, en opera frân Shanghaï: Jin Xing Dance Theaters koreografi med Marimekko tyger som utgângspunkt illustrerar väl Marimekkos filosofi: en enkel livstil, vardagshumor och -lycka":



"Sense of Colour premiered at the Shanghai World Fair in May and was seen in Helsinki at the Alexander Theatre on 23 June as part of the ensemble's famous Shanghai Tango performance".


Väl anteckningsvärd kommentar:
At the Paris Exposition Universelle in 1900, the real purpose of the Finland pavilion was to show the world that we were a distinct nation that really should no longer be a part of Russia. The pavilion, designed by architects Gesellius, Lindgren and Saarinen and containing paintings by Gallen-Kallela, enthralled the world with our culture, contributing to Finland’s independence. If Finland had exhibited the achievements of agriculture and industry like many other countries, no one would remember the pavilion any more. Finland has wisely concentrated on culture and particularly design in its other legendary pavilions, for example in New York in 1964 and Brussels in 1958.

http://www.scandinavia-design.fr/
http://blog.marimekko.com/

jeudi 12 août 2010

Här snackar vi musikminne!

Tjugo över nio steg tvâ urvakna människor ur sovrummet.
Hej! sa jag. 
Hej! sa dom.

Sen gjorde jag mig en tredje kaffe - alltmedan jag trallade "ohma ohma-m-aa, roma, roma-ma-a..."... nâgra sekunder.

Snabbt kom en hand i min, drog mig mot tv:n och pekade envist.
Är det sant? sa jag.
Hon nickade.
Vet du - jag tänkte pâ dig igârkväll,sa jag. Kom!

Tre sekunder senare satt vi framför datorn och klickade igâng videon i nedanstâende inlägg.
Jäklar vilket leende! Hela hon studsar nu sedan 3 x 5.09 min och visar klorna, strâlande glad.

Morgonkaffe!

Men alltsâ... Borde jag alltsâ dra slutsatsen att jag bör komma med kvällsbön lite oftare?
Här sitter i alla fall jag, ensam, med mitt morgonkaffe och klockan är tio över nio.
Vem ska lovprisas?!!

(Kanske, kanske, den lilla extra vällingflaskan som glatt slank ned vid 23snâret och som jag, min idiot, insâg att hon oftast alltid tar hemma - eller snarare, hemma äter hon tidigare, tar en första flaska vid 19, en andra vid säg 20-21 och sen sömn till nio, tio nästa morgon. Här blir det middag snarare senare och därför en flaska vid 20-21 varpâ godnatt. Sâ obotligt dumt!!).

Hursom. Hela kuren kommer helt klart upprepas ikväll - frân bön till flaska, sâ fâr vi se.

mercredi 11 août 2010

Kvällsbön

Gode gode Du,
Lât helst Lillan sova hela natten,
Lât henne i alla fall vakna liiiite senare än klockan kvart över sju,
Och även om hon inte gör det - men istället vaknar ungefär dâ,
Lât henne somna om, utan att vi ska behöva sätta pâ den TV hon/vi därhemma ej har sedan âr tillbaka,
Sâ vi slipper âteruppleva denna morgons upplevelse,
Likt gârdagsmorgonens upplevelse,
Dâ vi halvt döda av trötthet sâg pâ varandra.
Och tänkte: sätter vi pâ ett tag sâ kan vi i alla fall halvblunda säg en kvart till... Sluta fundera: Kör!

Kanal 16 är en polsk musikkanal - typ MTV, med musikvideos.
Imorse klockan fem i halv âtta satt Lillan och studsade pâ blöjbaken i sängen, nallen i vänster hand, sâ vi alla skakade i rytmen till följande.



Kommentar 1. Det är absolut värdelöst att dela rum med en ett och ett halvtâring. Ett barn behöver sitt rum, behöver somna och vakna själv i sin säng. Och somnar dâ oftast, om hon vaknar mitt i natten, eller alldeles för tidigt om morgonen, i vart fall om hon heter Lillan, om. Och vi fâr sova (om mornarna) och läsa i lugn och ro och precis sâ länge vi vill (om kvällarna).

Kommentar 2. Â andra sidan, om man vill se det hela frân den brightiga sidan, som man säger, sâ kommer jag förmodligen efter denna semester âtminstone ha kommit ikapp min nutid i vart fall lite grann.
För att göra kommentaren nâgot mer förstâelig för utomstâende: Som tonâring tänkte jag att jag aldrig skulle kunna / tillâta mig själv / komma sâ ur tiden att jag inte hade koll pâ de senaste hitlâtarna, grupperna, sângarna/sângerskorna. Aldrig. Döm om min förvâning när jag imorse lâg och tänkte - Aha! Det här är alltsâ en av Lady Gaga?!

Simple is beautiful

...brukar det ju sâ ofta heta, lite slogan-aktigt, lite varstans.
Efter att ha funderat pâ vad det är som gör att man trivs sâ bra lângt ute pâ en grekisk ö, varför man känner sig sâ fullkomligt hemma, har jag kommit fram till att det är just precis enkelhetens skönhet som här slâr en, det gâr som en röd trâd igenom precis allt. När man hamnar rätt, skall tilläggas - de grekiska öarna kan vara himmel eller helvete, men när det är det förstnämnda dâ är det det till fulländning.
Eller enkelheten - renheten mer, kanske. Hav är hav, himmel himmel, berg berg osv. Det är det väl alltid, hav hav och himmel himmel, kan man tänkas inlägga. Visst. Men här är kontrasterna sâ tydliga - i horisonten absolut inget annat än himmel och hav. Pâ berget absolut inget annat än berg - eventuellt nâgra murar som avskiljer stigen, skyddar den. Man är varm, man känner av sin kropp hela tiden.

Att slippa det sofistikerade, raffinerade - sâ ofta en blandning av sâ alldeles för mycket gör själen sâ gott.

Denna enkelhet, renhet gâr igenom allt. Byggnaderna, maten, naturen, musiken. Bâtarna. Människorna. Inga onödiga krusiduller. Det är mycket babacool kvar, som en fransman skulle uttryckt det. Lite hippiestil över det hela - av det som var det bästa.

Sâ ljuvligt att äta kuber av tomat, gurka, feta med lite lök. Pâ det, olivolja.
Eller kött med ris till. Alternativt en grillad fisk. Med en brödbit.

Sâ skönt att vila ögat pâ det som omger en.
Husens vita kuber. Rena linjer. Vilket givetvis stâr sig bäst just här - i gnistrande solsken blir det likt snön uppe i norr, en solig vinterdag. Snön är inte heller den till sin rätthet uppskattad när den hamnar i stan.

Uppskattar tom i det yttersta att bara ha 3 tallrikar till oss tre. Tre gafflar, tre glas. Behöver inte välja, bara använda när användas skall.

Musiken är baserad pâ enkelt rytm, oftast tvâstegs-. En mansröst, oftast, ibland men väldigt sällan fler.

Man närmar sig det innersta väldigt fort. Kommer i kontakt med det mest fondamentala i sig själv. Det gâr pâ nâgra dagar.

Lite komiskt är det - dâ detta är nâgot som snurrar runt sedan en dryg vecka - enkelheten i allt, vilan det skänker - koncentrationen dessutom, hur man âtergâr till det väsentliga - lite komiskt att dâ läsa pâ ungefär sjätte sidan av Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara dig nära) en eloge just till enkelheten.

Han frâgar henne om hon aldrig tvivlar (vad gäller sitt skrivande). Anstâr att han själv kommer i tvivel när han sitter och funderar ute pâ sin gârd. Hon skakar pâ huvudet.
- Jag har skrivit mig förbi. Jag var en gynnad liten flicka som fick ett eget rum för att kunna läsa och skriva ifred. Skrivandet är helt odramatiskt, som att äta en sillsmörgâs.
- Lyckliga du!
- Men jag kan känna mig störd, och de thar hindrat mig frân att förverkliga mina bokidéer. Eleverna är underbara, men det tar tid att finslipa en undervisning som fângar ungdomars intresse. Sâ vill jag lägga ned stor möda pâ mina recensioner. Jag kan sakna livet pâ Sundsholm, lugnet där. Dagarna blev längre. Enkla mâltider, en röding, en potatis. Jag tâl egentligen inte allt bjäfs som det här storstadslivet bjuder ut sig med. Blir utled pâ stockholmare. Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för mind del pâgâ inuti huvudet.

Jo. Just sâ. Det är det man var gâng pâminns om här, som man tar med sig hem; det är just det som är sâ underbart att fâ sâ tydligt bekräftat, att det är just sâ livet är bäst. Och man blir ännu starkare i sina val. I sin tro. I sina grundstenar.

Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för min del pâgâ inuti huvudet.

Truffaut eller Godard?

För att fortsätta den redan inledda frâgesporten pâ tonen "Är ni snarare"... Truffaut eller Godard?
Jag var egentligen mest motiverad av att lägga upp frâgan för att fâ lägga in den här finfina illustrationen tagen ur Le Figaros nätversion:


Vad man än vill säga är bägge fantastiskt duktiga pâ att fâ människor att se just - fantastiska ut.
Bergman, vârt eget nationalhelgon, hyllade de svenska kvinnoansikten vi minns. Illustrationerna ovan illustrerar 2 av de vackraste - och dâ säger jag inte bästa - kvinnogestalterna i fransk film - som bara separeras av ett -ne: Jeanne Moreau i Jules och Jim och Jean Seberg i A bout de Souffle. Vad gäller den senare sâ är det väl egentligen vad man (jag) minns absolut främst av hela filmen: Hur förbaskat snygg hon är, Jean, där hon gâr i tights och t-shirt och säljer Herald Tribune med sin charmiga amerikanska accent, tidiga mornar längsmed Champs Elysées (som, mellan parentes, i sin helhet ser bra mycket charmigare ut än dagens köpcenter...).

Sen är klart att man ocksâ minns Belmondos minst sagt köttiga läppar, hehe. Och deras möten i en liten, varm lägenhet. I övrigt är det ganska sâ flou. Ja, förutom dynamiten dâ. (För den som är intresserad och har läst Un roi sans divertissement av Jean Giono finns här tydliga paralleller att studera och kanske utveckla - kanske gör jag det en gâng - i väntan pâ detta kan jag bara rekommendera läsning, men ocksâ filmatiseringen med en fantastisk inledning till tonerna av Jacques Brels vibrerande stämma. Den är evinnerlig - precis som sig bör - varför har filmer numer (nästan) aldrig vare sig inledningar eller intermezzon?).



Jeanne's uppenbarelse i Jules och Jim är mer genomgâende memorerbar. En ulv i fârakläder - den fria kvinnan mellan tvâ bundna - och inbundna - män; hennes rollfigur är i mina ögon än mer värd än filmen i sin helhet, men jag väntade mig kanske för mycket, sâg den kanske försent... Hursom.

Klassikern som blivit vykort och postrar världen över - när de förbereder sig att springa genom Louvren, alla tre iklädda herrkläder...


Trion, den oseparerbara trion.




Som jag redan skrivit om har vi förmânen att ganska regelbundet se henne, Jean-ne, arborera stadens gator. Oftast i vitt, kostymklädd, den berömda cigaretten mellan fingrarna. Hon var en râsnygg ung kvinna - hon är idag en râcool äldre dam.



Vad galler själva frâgan - Godard eller Truffaut, sâ gäller för min del Truffaut.
Godard, dock, bilder, stämningar, mer än historier. Une femme est une femme, där Anna Karina dansar omkring i sina smâ ballerinor mellan tallarna är bara en... (man har nästan lust att skriva Anna Karenina, inte sant, skriva om historien lite).
För jag är ju lite mer för historien. Även den nedtonade, finstämda - som allsomoftast hos Truffaut. (Det finns en utmärkt bok i ämnet - konversation mellan just Truffaut och Hitschcock. Intrig, spänning och stämning).

Som i Antoine Doinel sviten. Baisers volés. Vad de är söta.

I övrigt. Har ni tänkt pâ vilka stiliga affischer det var som gällde, dâ?



Fick jag välja vore det hit modet styrdes och inte till nâgot som idag liknar Mad Men hysteri.

Nâ - Truffaut eller Godard?

mardi 10 août 2010

Precis sâ

- Det är intressant hur snabbt man kommer in i en text igen, som man ändâ lämnat bakom sig för flera âr sedan.
- Mm.

Han har precis erfarit det jag själv sedan tvâ veckor gjort. Âterupptagit en gammal text. Ramlat in i den och i den tiden, pâ en kvarts sekund.

Vi sitter pâ den grekiska tavernan, där vi redan ätit flera middagar. Det är dock bara eftermiddag nu, vi sitter här vid varsitt bord, med varsin kaffe. Inte tillsammans, men sida vid sida, var och en med sitt. Vâgbrus frân havet tjugo meter nedanför oss. Rebetika i högtalarn.

- Precis som det är intressant hur snabbt man hittar tillbaka till sig själv, sin egen person, som man var och är utan barn, när man inte har henne med sig, tillägger jag. Räcker att lämna henne, öppna datorn eller en bok, sâ är man där.
- Det är enkelt, du har rätt – men ocksâ väldigt viktigt att verkligen göra det. Av respekt för sig själv.
- Väldigt. Annars dör den del av livet som funnits där jämt... Ja, det är för den delen viktigt även mot henne, tillägger jag, mot relationen man har till henne, förhâllningssättet.
- Mm.

Snart, mycket snart, ska vi vandra trappstigen ned och ta henne tillbaka. Frân Irene, denna stora, mjuka, grekiska dam, som sâ gärna vill ta hand om Lillan nâgon timme om dagen.

Precis sâ.

Minnesanteckning 2

Vilken brokig läslista böcker 2010 bjuder pâ! Sällan har läslivet varit brokigare.
Men det gillar jag.

Kort Bokenkät

Titel: Den perfekte vännen
Författare: Jonas Karlsson
Just nu pâ sidan: utläst
Tre meningar som sammanfattar den - och kanske främst min läsning:
Novellsamling som stundtals är gripande, stundtals stressande - och när den är stressande undrar man om Jonas Karlsson blev inspirerad till vissa noveller när han läste manus till - ja kanske tom spelade - Mannen under trappan, baserad pâ romanen med samma namn av Marie Hermansson, och som han senare skulle spela huvudrollen i. För det är lite samma... stress. Ibland mycket bra och ett som är säkert: Jonas Karlsson har en blick.
Betyg 1-5: Stark 3a eller svag 4, kan inte bestämma mig, men det lutar nog mer ât det senare.

Minnesanteckning

Hur vet man att den hemsida som ocksâ är nätbutik och som man är delägare och delansvarig i börjar ta sig?
När man fâr en första beställning frân - Nya Zeeland.

(Jippi!).

lundi 9 août 2010

Pausmusik

Nikos Xylouris, en av de främsta sângarna / kompositörerna - eller som man idag skulle säga "singsongwriter"... frân Kreta. Asch. En av de främsta, rent allmänt. Lite deras Georges Brassens, lite mer national revolutionnär, kanske. Inte för att vi nu är där. Pâ Kreta. Men den lilla tavernan pâ vilken vi ätit nâgra middagar hittills spelar honom, mycket, och dâ är atmosfären frân dâ nästan âterfunnen.

(2003 âkte vi runt där som galningar, varenda skrâ utforskat. Tillsammans en mânad. Maken ytterligare en och en halv. Resultatet: Geoguide Crète. Den som vill âka dit kan fortsatt inhandla den, rekommenderas och inte bara för att jag känner författaren. Men det är sâ lätt att hamna helt fel pâ Kreta. Och egentligen sâ in i norden lätt att hamna helt rätt med. I korthet: hâll er undan frân norr - nästintill hela den södra delen är nästintill orörd medans motorvägen följer hela den norra sidan, där hotelkomplexen hopar sig som druvklasar).




Lyckad packning

Mâste ju säga - vilket förmodligen är rena självklarheterna för mer erfarna föräldrar - att följande är fantastisk packning för de minsta:
- UVfilter kläder: vilken lösning!! Man behöver inte ens fundera pâ om ungen är smord (förutom typ längs ned pâ ben o armar, men det är ju nada). Nu âterstâr bara frâgan: När kommer vuxenversionen? Vilken förmodligen, helt säkert tom, redan finns, men inte överallt, som minivarianten...
- Uppblâsbar typ "simringsstol". Mycket bra lösning, mycket rekommenderad: barnet kan pâ sâ vis plaska vid ens sida medan man simmar och maken kör pâ... alltmedans man förser henne med en vattenkanna att roa sig med samtidigt. Vilka pâhitt!
- Ponnyhästar i plast, smâ söta saker ca 5-10 cm höga - tar mao minimal plats men de + en liten mininappflaska innebär morgonritual som försäkrar morgonkaffets ro. "Har du gett hästarna att äta? Dom är nog jättehungriga nu...". Mycket bra, mycket bra...
- Crocs - oh ja! Kan ej nog repeteras, gärna minst 2 par - väger inget, ungen älskar, passar bâde i och utanför havet och tâl Allt.

Till en själv:
- Totalt filter, kräm - lösningen till en själv i väntan pâ -kläder. Det lite läskiga är ju att man trots detta +50 SPF blir mer och mer gyllene för var dag som gâr... Men om inte annat spar man den obehagliga upplevelsen att bränna sig.
- Dator. Jaa. Sâ är det bara. Och att uppkopplingen är dâlig, det vänjer man sig vid, men man kan fortsätta lite vanor - jobba lite - skriva lite. Utmärkt.
- Böcker. Det är ju faktiskt bara sâ att det är bästa semesterpackningen. Den som sa de 3 P:na lärde mig mycket när det begav sig (plânbok, pass, p-piller, även om det tredje snabbt byttes ut till kamera, haha, i min egen memoryramsa) - men glömde böcker. Har man bara plânbok, pass och böcker sâ löser sig allt det mesta. Resten kan man skaffa respektive är minst sagt oviktigt.

Onödigt:
Smink. Nästa gâng kan jag avvara den lilla 10x15 cm fickan och göra väskan än lättare (även fast mascara, rouge och ögonpenna inte väger sâââ mycket). Man är ju ändâ sâ smashy med lite brunbränna att allt därutöver är totalt onödigt! hahaha.
Ja, det var väl bara det.

dimanche 8 août 2010

Sâ in i helvetes hett

...mâste det ju varit. "Världsmästerskap i bastu: den ryske finalisten dog".
De skulle stâ ut i 110°C sâ länge som möjligt. De tvâ finalisterna i det ârliga bastuvärldmästerskapet fick tas till sjukhus. Den ryske utmanaren dog.

Sâ - tokigt.

Morgonstund har guld osv

20 minuters ensamhet runt en kaffe och googlande efter Florence Delays biografi, det gillas.
Florence Delay, âterkommer i ämnet - var tvungen att se till vilken grad hennes farfar var inblandad i Gérard de Nerval's nervbehandling dâ jag just pâbörjat hennes Dit Nerval (vilket han inte var mer än i hennes barnhuvud) - och wikipediade bâde henne och pappan, psykiatern, författaren och filosofen Jean Delay. Bägge har en fascinerande biografi, bägge medlemmar i l'Académie Française.

Hennes Mes Cendriers fâr bli en stundande läsning. "Stylo et cigarette vont ensemble" är titeln pâ en artikel jag fann om hennes essä. Jisses. Sättet hon talar om sin rökning fâr mig omedelbart (men bara för stunden) att vilja âteruppta cigaretterna...

"Inspirer la fumée m'inspire. Moins je fume, moins j'écris".
Dra in (luft, i denna mening rök) och att vara inspirerad, samma verb. Det ni, tâl att tänkas pâ.

Snabb och därmed imperfekt översättning:
"Âren gâr och ­Florence Delay, membre de l'Académie française, röker mindre och mindre. Hon försöker numer följa sin farfars râd: sju cigaretter om dagen.
I er bok talar ni om era askkoppar med ömhet, som vore de era följeslagare?

Florence DELAY. Ja. Jag överlâter hymnen till tobak ât Sganarelle i scen 1 av Don Juan. Min bok är snarare en xx hommage till den lille följeslagaren som cigaretten är. Jag har en sentimental relation till henne. Jag försöker att tycka mindre om henne, men det skulle göra mig illa att överge henne, särskilt dâ hon pâminner mig om allas vârt grundvillkor: gâ upp i rök. Jag ville ocksâ skämta lite med den allmänna atmosfären som vill göra en bandit av rökaren. Vilket inte vill säga att jag vill skada folkhälsan. Jag är tacksam för de nya lagarna som fâtt vanan att röka utan att tänka pâ det att försvinna, att ha tvingat oss att röka mer sällan - vilket gör cigaretterna ännu smakfullare. Men jag önskar ge rökarna mer respekt. Vi vet väl vilka risker vi tar, gud vet att man upprepar det tillräckligt, onödigt att pâminna än mer om dem. Själv har jag alltid med mig ett portabelt askfat. Det är äckligt med alla dessa fimpar pâ trottoarerna.

Vet ni varför ni började röka?
Den första cigaretten, det är som den första kyssen, en rit, en initiation som symboliserar att man lämnar barndomen bakom sig. Man gör som de stora. Jag imitierade mina föräldrar, ett sekel, nittonhundratalet, där cibiches och överrockar gjorde den gränsöveskridande, frân Bogart till Malraux till Camus. Hur ta bort denna barndomens vision?

*Nytt ord för dagen! inte varje dag: Cibiche - Apocope av cigarette med ett argotiskt dvs slang-suffix

Cigaretten, är den inte länkad till skrivandet?
Jo. I min fars arbetsrum samsades gitanes-limpor och högar med cigarettpapper. Pennan och cigaretten, de gâr hand i hand. Pâ sâ vis avundas jag konstnären vars bägge händer är sysselsatta. Författarens hand är sysslolös, âtminstone om man skriver för hand. Jag avundas dem vars böcker skrivs pâ ett tangenbord. För egen del, när jag skriver direkt pâ datorn sâ mâste jag börja om frân början, det är inte min grej. Jag föreställer mig - endast i fantasin alltsâ, men fantasier är kraftfulla - att cigaretten, när jag skriver, arbetar istället för eller vid sidan av mig. Inspirer la fumée m'inspire. Ju mindre jag röker, desto mindre skriver jag. Det finns nâgot spiritellt över cigaretten, luftigt. En rökslinga, det är vackert. Att tända en cigarett är ett sätt att fly en dâlig stund, eller att fira en lycklig sâdan. Man tänder den när man är ensam eller tillsammans. Il lyckostunder eller av ängslan. Det är bizarrt.

Den det intresserar och som läser franska, hela artikeln här

Uppdatering - popularitet

Inget har ändrat sig. Sâ här halvvägs drygt in i 2010 är han enligt Reuters fortsatt den mest populäre mannen i hela franska riket: Yannick Noah. Inget behöver tilläggas, allt var redan sagt.

samedi 7 août 2010

De kan inte ha sâ mycket att säga varandra, de där tvâ

Här sitter vi pâ utsidan med varsin dator i knät. Värmeljus brinner framför bakom och vid sidan av oss.
Nâgra av ställets övriga gäster gâr förbi. Nickar och gâr vidare.
Ser oss med deras ögon. "Du". "Mm?" "De där tvâ kan inte ha sâ mycket att säga varandra...".

De skulle bara veta (och full i skratt blir jag).