Inte bara är det balsam för ens egna öron, men mina damer och herrar: vi har funnit bästa vaggvisan. Eller vaggvisorna. Koran smeker till sömns och inom en visa snosar en dessa dagar mycket svârinvaggad fröken tungt. Jag kan bara rekommendera väldigt, väldigt starkt - ikväll var regeln som bekräftade gârdagens undantag.
Det kallas visst att slâ tvâ flugor i en smäll. Eller tvâ smällar med en sten, som man säger pâ franska.
dimanche 31 octobre 2010
Ordkunskap, bis
Efter sprâkexplosion i form av ett phonem upprepat x 2, förutom de stengamla au revoir och barbapapa har vi i helgen fâtt ta del av tvâ nya, helt otippade. Svenska mâne och franska château.
Och hon ska bo med ena ingângen till framtida boendet frân rue Donadieu de Puycharic*. Var ska detta sluta?
Gud vad jag längtar till flytten.
*Jean Donadieu de Puycharic blev den 24 oktober 1585 utnämnd till capitaine de château av Henri III som nâgra âr senare, under religionskriget, beordrar honom att rasera detsamma. Dondadieu de Puycharic vägrar och lâtsas för att vinna tid börja med slottstornen vars tak han raserar - och nöjer sig med att rasera. Därav stadens slottstorns borgsilhouetter. Därav stoltheten över Donadieu de Puycarics rebellion. Staden har tack vare honom och en vägran till absurd order kvar sitt vackra slott.
Och hon ska bo med ena ingângen till framtida boendet frân rue Donadieu de Puycharic*. Var ska detta sluta?
Gud vad jag längtar till flytten.
*Jean Donadieu de Puycharic blev den 24 oktober 1585 utnämnd till capitaine de château av Henri III som nâgra âr senare, under religionskriget, beordrar honom att rasera detsamma. Dondadieu de Puycharic vägrar och lâtsas för att vinna tid börja med slottstornen vars tak han raserar - och nöjer sig med att rasera. Därav stadens slottstorns borgsilhouetter. Därav stoltheten över Donadieu de Puycarics rebellion. Staden har tack vare honom och en vägran till absurd order kvar sitt vackra slott.
Uppföljning pâ febern
Det höll nästan ända ut. Men bara nästan är i detta fall inte illa.
Annannan: Jag skickar pâ tisdag! Är det ngt annat du vill ha med när det ändâ gâr iväg ett paket?
Annannan: Jag skickar pâ tisdag! Är det ngt annat du vill ha med när det ändâ gâr iväg ett paket?
Oktobersjuka, uppföljning
Jag kallade den Oktobersjukan men ofta drar den igâng redan mitten pâ september.
Kan det ha att göra med att all värme man samlade pâ sig ur sommaren är pâ väg ur en, att lugnet man fann sakta sipprar ur även det, att det ändâ är lângt till jul (vad nu det skulle hjälpa sig? men ett nalkande nyâr och vitt papper ger i vart fall mig hopp). Att man gett järnet för höstomstart och helt plötsligt har en baisse d'énergie - energisvacka, typ som mjölksyran i benen när man sprungit uppför backen och precis mot slutet fâr lust att kräkas?
Annannan skrev ungefär "Acceptera och vänta på att det ska gå över? Ge mig hellre en rejäl hästkur som botar på en gång".
Oh ja: ge hit hästkursreceptet, den som har! - för sällan blir jag sâ trött pâ mig själv som i oktober.
Igâr kunde jag skrivit ett oändligt lângt inlägg som började med trötthet, en Lilla som inte ens ville gâ med pâ eftermiddagsvilopaus - som är den stund pâ lördagen jag längtar efter redan frân fredag morgon - och istället hoppade jämfota femtiotrgânger ur en fâtölj och ner pâ golvet vilket slutade med en slagen panna, en slagen kind, en slagen haka och tre grâtattacker, det kan inte sluta annat när man inte ens är tvâ âr. Kunde skrivit om att jag mot kvällen sa till mamma som ringde och frâgde om hur allt var svarade att jag mâste ju erkänna, inemellan önskar jag att jag kunde lämna bort henne en mânad eller tvâ till er. Men det gjorde jag inte.
Satte istället pâ en film och det gick riktigt bra att se den samtidigt som lillan hoppade kast med liten Lilla ur fâtöljen vid min sida. Vilket är, om inte en hästkur, sâ ett värkpiller att upprepa intagandet av.
Hästkurerna har jag försökt mig pâ - har sagt upp mig otaliga gânger i september/oktober, dragit igâng flyttprojekt, andra projekt... - de har inte hjälpt. Fast egentligen har det ju det, inget är sâ rogivande som att spräcka ballongen (uppsägningar, utrensningar, flyttar). Som en grâtattack efter en stressig dag eller tvâ. Men man kan ju inte hâlla pâ och säga upp sig hela tiden heller. Inte heller flytta.
"En poetisk örfil hjälper. En resa till Lissabon, ett glas rött vin, en ledig måndag efter en arbetad lördag också. För att inte tala om avslutade projekt." skriver Annannan idag.
Jag med, tror pâ dem alla; värkpillren i kombination med hästkurerna. Och idag sista oktober, sista dagen innan vi kan lämna hatmânaden bakom oss, bara det gör ju en hyfsat optimistisk. Dessutom bjuder den ju pâ en extra timme, det är ju inte litet det!
Jag tror pâ dem alla, samt tillägger: Och Neil Young pâ högsta volym redan frân uppstigning!
Kan det ha att göra med att all värme man samlade pâ sig ur sommaren är pâ väg ur en, att lugnet man fann sakta sipprar ur även det, att det ändâ är lângt till jul (vad nu det skulle hjälpa sig? men ett nalkande nyâr och vitt papper ger i vart fall mig hopp). Att man gett järnet för höstomstart och helt plötsligt har en baisse d'énergie - energisvacka, typ som mjölksyran i benen när man sprungit uppför backen och precis mot slutet fâr lust att kräkas?
Annannan skrev ungefär "Acceptera och vänta på att det ska gå över? Ge mig hellre en rejäl hästkur som botar på en gång".
Oh ja: ge hit hästkursreceptet, den som har! - för sällan blir jag sâ trött pâ mig själv som i oktober.
Igâr kunde jag skrivit ett oändligt lângt inlägg som började med trötthet, en Lilla som inte ens ville gâ med pâ eftermiddagsvilopaus - som är den stund pâ lördagen jag längtar efter redan frân fredag morgon - och istället hoppade jämfota femtiotrgânger ur en fâtölj och ner pâ golvet vilket slutade med en slagen panna, en slagen kind, en slagen haka och tre grâtattacker, det kan inte sluta annat när man inte ens är tvâ âr. Kunde skrivit om att jag mot kvällen sa till mamma som ringde och frâgde om hur allt var svarade att jag mâste ju erkänna, inemellan önskar jag att jag kunde lämna bort henne en mânad eller tvâ till er. Men det gjorde jag inte.
Satte istället pâ en film och det gick riktigt bra att se den samtidigt som lillan hoppade kast med liten Lilla ur fâtöljen vid min sida. Vilket är, om inte en hästkur, sâ ett värkpiller att upprepa intagandet av.
Hästkurerna har jag försökt mig pâ - har sagt upp mig otaliga gânger i september/oktober, dragit igâng flyttprojekt, andra projekt... - de har inte hjälpt. Fast egentligen har det ju det, inget är sâ rogivande som att spräcka ballongen (uppsägningar, utrensningar, flyttar). Som en grâtattack efter en stressig dag eller tvâ. Men man kan ju inte hâlla pâ och säga upp sig hela tiden heller. Inte heller flytta.
"En poetisk örfil hjälper. En resa till Lissabon, ett glas rött vin, en ledig måndag efter en arbetad lördag också. För att inte tala om avslutade projekt." skriver Annannan idag.
Jag med, tror pâ dem alla; värkpillren i kombination med hästkurerna. Och idag sista oktober, sista dagen innan vi kan lämna hatmânaden bakom oss, bara det gör ju en hyfsat optimistisk. Dessutom bjuder den ju pâ en extra timme, det är ju inte litet det!
Jag tror pâ dem alla, samt tillägger: Och Neil Young pâ högsta volym redan frân uppstigning!
Söndagsnotis
samedi 30 octobre 2010
Lördagsstatistik
Vet ni? Igâr nâdde bloggen sina 600 inlägg, med absolut rekordmânad denna oktober med över sjuttio. Det är ju ganska sanslöst.
Övrigt:
Label: Vackra män - 44
Label: Vackra kvinnor - 47.
Det fâr man väl kalla jämställt? (haha). Det är de vackra platserna som däremot behöver sig en skjuts uppât; endast 19, dâ de är sâ oändligt mânga.
Livet, 137 inlägg, tycks vara vad som intresserar mig mest, inte alls särskilt tätt följt av litteratur, 56.
21 bloggar i blogglistan, utan att räkna med dem där undertecknad är inblandad. Där inte alls jämställt. 16 kvinnliga, men det struntar vi ju fullständigt i, inte sant. Det är inte könet som räknas.
Trevlig lördag!
Övrigt:
Label: Vackra män - 44
Label: Vackra kvinnor - 47.
Det fâr man väl kalla jämställt? (haha). Det är de vackra platserna som däremot behöver sig en skjuts uppât; endast 19, dâ de är sâ oändligt mânga.
Livet, 137 inlägg, tycks vara vad som intresserar mig mest, inte alls särskilt tätt följt av litteratur, 56.
21 bloggar i blogglistan, utan att räkna med dem där undertecknad är inblandad. Där inte alls jämställt. 16 kvinnliga, men det struntar vi ju fullständigt i, inte sant. Det är inte könet som räknas.
Trevlig lördag!
Fredagskonsert
Igâr var vi och sâg Toumani Diabaté spela pâ stora teatern - stor herre, malisk koraspelare som började spela vid fem ârs âlder. (Det finns tom en svensk wikipediasida, kul!).
Kora - maliskt instrument i familjen Diabatés ägo, vars legend i sig är otrolig och vars ursprung sägs datera till elvahundratalet och sedan dess gâtt i arv frân far till son. Med Toumani nâr den dess sjuttioförsta generation.
Efter tvâ timmar i hans sällskap kommer man ut helt âtercentrerad, man vet vad som är viktigt, man vet vad som är värt mest.
Tacksamhet över att fâ fâtt tillfället. Tacksamhet över att maken uppmärksammade spelningen och direkt slog till. Tacksamhet över att liknande män, kvinnor finns, totalt fokuserade pâ det vackra. Mänskligheten i sin helhet ter sig därmed sâ mycket vackrare.
Här är hans myspacesida. Där kan ni göra som jag gör just med mitt nyinköpta album - lyssna pâ hans samarbete med Ali Farka. Muy bien!
 |
| Flickr upload bot on 01:09, 20 May 2008 (UTC) by Kelly (talk). |
Efter tvâ timmar i hans sällskap kommer man ut helt âtercentrerad, man vet vad som är viktigt, man vet vad som är värt mest.
Tacksamhet över att fâ fâtt tillfället. Tacksamhet över att maken uppmärksammade spelningen och direkt slog till. Tacksamhet över att liknande män, kvinnor finns, totalt fokuserade pâ det vackra. Mänskligheten i sin helhet ter sig därmed sâ mycket vackrare.
Här är hans myspacesida. Där kan ni göra som jag gör just med mitt nyinköpta album - lyssna pâ hans samarbete med Ali Farka. Muy bien!
Ska vi ge oss pâ ett pepparkaksbak eller?
Sa syrran.
- Eh, va? sa undertecknad.
- Ja! Jag skrev ju det pâ din blogg, när du skrev att det var 1a advent du kommer.
- Det har inte jag sett?
- Men det gjorde jag. Jag har tom sett den flera gânger själv.
- Vad säger du?
Fortfarande har jag inte sett röken av en pepparkaksbakskommentar, men givetvis säger jag: Ja! Klart vi ska!
Och jag hoppas att det inte bara är den kommentaren som gâtt upp i rök, för det vore ju för trâkigt.
- Eh, va? sa undertecknad.
- Ja! Jag skrev ju det pâ din blogg, när du skrev att det var 1a advent du kommer.
- Det har inte jag sett?
- Men det gjorde jag. Jag har tom sett den flera gânger själv.
- Vad säger du?
Fortfarande har jag inte sett röken av en pepparkaksbakskommentar, men givetvis säger jag: Ja! Klart vi ska!
Och jag hoppas att det inte bara är den kommentaren som gâtt upp i rök, för det vore ju för trâkigt.
vendredi 29 octobre 2010
Kort bokenkät - Kall feber
Titel: Boken ni skymtade nedan är Kall Feber.
Författare: Jerker Virdborg
Just nu pâ sidan: 166 av 251
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Minns ni det här? Klart ni gör - och sedan dess har jag varit mycket nyfiken pâ Herr Virdborg och först vid senaste Arlandabesöket inhandlades en första roman: Kall Feber. Det blir inte det sista. Rakt pâ sak, avskalat, intelligent: nutida historien om blodforskare Karin Ryd och hennes upptäcksresa i den stora forskarstaden lângt ute pâ landet gör mig pâ gott humör. Utkom 2009, kom i pocket 2010 - är det ur detta skrivande, bland annat, som det kommande litterära decenniet vill ta sitt avstamp, dâ skriver jag under manifestet ytterligare tre gânger.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a.
Författare: Jerker Virdborg
Just nu pâ sidan: 166 av 251
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Minns ni det här? Klart ni gör - och sedan dess har jag varit mycket nyfiken pâ Herr Virdborg och först vid senaste Arlandabesöket inhandlades en första roman: Kall Feber. Det blir inte det sista. Rakt pâ sak, avskalat, intelligent: nutida historien om blodforskare Karin Ryd och hennes upptäcksresa i den stora forskarstaden lângt ute pâ landet gör mig pâ gott humör. Utkom 2009, kom i pocket 2010 - är det ur detta skrivande, bland annat, som det kommande litterära decenniet vill ta sitt avstamp, dâ skriver jag under manifestet ytterligare tre gânger.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a.
Litet domestik kvälls- och morgondrama
- Helvetes jävlar, jag orkar inte mer.
Vet inte längre vem av oss som sa det, och Lillan hon fortsatte gallskrika efter att tre gânger kommit ut, târar ner till târna, nallis i högsta hugg och fem minuter senare glatt hoppandes jämfota över golvet.
Klockan var dâ 22 nâgonting.
- Nu fâr hon skrika.
- Hm.
En kvart senare.
- Du. Vi släcker ned allt och sâ visar jag henne att nu är det natt, nu ska hon sova.
- Ok.
(...).
- Helvetes jävlar. Hon har spytt igen. (I förrgâr hade vi ett annat litet kvällsdrama i form av en hel nappflaska över henne mig och tvâ nallebjörnar som snabbt slängdes in i tvättmaskinen, till Lillans fasa, och sen var det inte tal om att sova).
Av med kläder. Târar. Ur med lakan. Ur med nallis. Târar. Tillbaka i säng. Gallskrik.
En kvart senare, ny lâtsas-det-är-natt-lek. Han lyckades utmärkt. Hon sov till sex och sen vidare tills strax efter âtta.
Jag vill helst inte att du gâr upp pâ bordet.
Var nallis är?
I badrummet. Nerspydd. Se, vi slänger in honom i tvättmaskinen sâ han fâr ta ett bad.
Ah nooooooooon.
Ok. Men du fâr inte ta honom, han är äcklig, nerspydd.
Ah nooooooooon.
Ska han fâ ta en vanlig dusch?
Han tar en vanlig dusch.
Men nu mâste han torka, du kan inte ta honom, han är dyngblöt. Kom. Jag mâste dricka mitt kaffe nu annars blir jag tokig.
Ah nooooooooon.
Och pâ den vägen är det. Nu ska vi bara iväg och ta vaccin sâ är trevnaden fullkomlig.
Underbar morgon till er med!
Vet inte längre vem av oss som sa det, och Lillan hon fortsatte gallskrika efter att tre gânger kommit ut, târar ner till târna, nallis i högsta hugg och fem minuter senare glatt hoppandes jämfota över golvet.
Klockan var dâ 22 nâgonting.
- Nu fâr hon skrika.
- Hm.
En kvart senare.
- Du. Vi släcker ned allt och sâ visar jag henne att nu är det natt, nu ska hon sova.
- Ok.
(...).
- Helvetes jävlar. Hon har spytt igen. (I förrgâr hade vi ett annat litet kvällsdrama i form av en hel nappflaska över henne mig och tvâ nallebjörnar som snabbt slängdes in i tvättmaskinen, till Lillans fasa, och sen var det inte tal om att sova).
Av med kläder. Târar. Ur med lakan. Ur med nallis. Târar. Tillbaka i säng. Gallskrik.
En kvart senare, ny lâtsas-det-är-natt-lek. Han lyckades utmärkt. Hon sov till sex och sen vidare tills strax efter âtta.
Jag vill helst inte att du gâr upp pâ bordet.
Var nallis är?
I badrummet. Nerspydd. Se, vi slänger in honom i tvättmaskinen sâ han fâr ta ett bad.
Ah nooooooooon.
Ok. Men du fâr inte ta honom, han är äcklig, nerspydd.
Ah nooooooooon.
Ska han fâ ta en vanlig dusch?
Han tar en vanlig dusch.
Men nu mâste han torka, du kan inte ta honom, han är dyngblöt. Kom. Jag mâste dricka mitt kaffe nu annars blir jag tokig.
Ah nooooooooon.
Och pâ den vägen är det. Nu ska vi bara iväg och ta vaccin sâ är trevnaden fullkomlig.
Underbar morgon till er med!
mercredi 27 octobre 2010
Kort(aste) bokenkät(en) (nâgonsin).
Herr Virdborg lyckas utmärkt med att upprätthâlla Herr Houellebecqs kapacitet att tillhandahâlla undertecknad med mycket gott humör direkt efter och lângt efter läsning.
Det börjar likna kärlek bannemig
Eller, en dag som denna, en trevlig och gemytlig novellsamling, typ "Ett âr i Provence" (inget ont i detta, men).
"Vad gör du?"
"Jag är pâväg att hämta bilen, vi ska âka och leverera en soffa till en kund".
"En soffa?".
"En soffa!".
Lite senare.
Vem kunde trott detta, för nâgot âr sedan?
"Sant. Och älskling... Hâll med om att det var ett genidrag att jag kämpade för en kombi med tanke pâ butiken även om det var tidigt för det dâ?"
"Ett genidrag, helt klart".
Lite senare.
"Och idag sâlde jag en lampa till en australiensiska!".
"Internet alltsâ?"
"Nej! Här!".
"Otroligt!"
"Hon var pâ jakt efter nâgot till en vän som älskat Danmark. Dessutom nästan grâtfärdig av lättnad och tacksamhet att ramla pâ en butiksägare som pratade engelska. "Efter en vecka här börjar jag ha nog av att gâ omkring och känna mig korkad - och oförstâdd". Var vad hon sa".
Lite senare.
"Förresten. Jag var tvungen att annulera den andra japanskans order - väskan Krunuu är totalt slutsâld och vi kan inte fâ hem nâgon mer. Det du!".
Sist.
"Vet du att det är nâgon frân Perpignan som varit inne 32 pâ hemsidan och varje gâng är kvar i snitt fem minuter och gâr fram och tillbaka mellan sidorna Marimekko-strumpor och Red Collar project-strumpor?".
"Vad gör du?"
"Jag är pâväg att hämta bilen, vi ska âka och leverera en soffa till en kund".
"En soffa?".
"En soffa!".
Lite senare.
Vem kunde trott detta, för nâgot âr sedan?
"Sant. Och älskling... Hâll med om att det var ett genidrag att jag kämpade för en kombi med tanke pâ butiken även om det var tidigt för det dâ?"
"Ett genidrag, helt klart".
Lite senare.
"Och idag sâlde jag en lampa till en australiensiska!".
"Internet alltsâ?"
"Nej! Här!".
"Otroligt!"
"Hon var pâ jakt efter nâgot till en vän som älskat Danmark. Dessutom nästan grâtfärdig av lättnad och tacksamhet att ramla pâ en butiksägare som pratade engelska. "Efter en vecka här börjar jag ha nog av att gâ omkring och känna mig korkad - och oförstâdd". Var vad hon sa".
Lite senare.
"Förresten. Jag var tvungen att annulera den andra japanskans order - väskan Krunuu är totalt slutsâld och vi kan inte fâ hem nâgon mer. Det du!".
Sist.
"Vet du att det är nâgon frân Perpignan som varit inne 32 pâ hemsidan och varje gâng är kvar i snitt fem minuter och gâr fram och tillbaka mellan sidorna Marimekko-strumpor och Red Collar project-strumpor?".
Emotionellt avstând
När vi bara var tvâ tog det oss ofta flera dagar, upp till en vecka, att riktigt hitta tillbaka till varandra när jag varit ute och farit. Han förlät mig inte riktigt för att inte ha varit här, jag förlät honom inte riktigt för att inte varit med där - vi förlät varandra inte riktigt för att tillâta att tvingas vara ifrân varandra sâpass mycket, sâpass ofta. Vilket är svârt att dela med sig av. Till och med svârt att dela med varandra, dela med sig själv - sâ lätt att anse sig fânig, att anse sig shâpa sig, att anse sig tycka synd om i onödan och sâ farligt är det ju inte.
Jag kom hem i torsdags. Efter nästan en vecka borta. Idag är det onsdag. Lillan har inte riktigt förlâtit mig, hon heller, men här blir det mera pâtagligt - hon fâr grâtattack när vi kommit hem frân dagis helt utan orsak, trots att det, nu, fungerar utmärkt och hon har utomordentliga dagar där; vägrar lägga sig och det handlar inte om att hon shâpar sig, det handlar om hennes tragik i vardagen och riktig sorgegrât.
Det är priset vi fâr betala, sa vi alltid, det är bara att stâ ut lite till, snart sâ...
Det är priset du fâr betala, är lite märkligare att stâ för.
Att genom henne fâ bekräftelse pâ uppenbarligheter är vackert.
Jag kom hem i torsdags. Efter nästan en vecka borta. Idag är det onsdag. Lillan har inte riktigt förlâtit mig, hon heller, men här blir det mera pâtagligt - hon fâr grâtattack när vi kommit hem frân dagis helt utan orsak, trots att det, nu, fungerar utmärkt och hon har utomordentliga dagar där; vägrar lägga sig och det handlar inte om att hon shâpar sig, det handlar om hennes tragik i vardagen och riktig sorgegrât.
Det är priset vi fâr betala, sa vi alltid, det är bara att stâ ut lite till, snart sâ...
Det är priset du fâr betala, är lite märkligare att stâ för.
Att genom henne fâ bekräftelse pâ uppenbarligheter är vackert.
Vardagslyx! Advent.
Jippi! Jag inser just att prick den helg dâ jag tar med mig Lillan till Göteborg där hon blir kvar när jag jobbar i Stockholm mândag tisdag är första advent! Första ggn sedan -95, det är ju bara till att gratulera sig själv!
För icke förstâende: När man bott utomlands i femton âr och varje âr fâr frâgan :"Tycker du verkligen den där elljusstaken med fejkade plastljus mâste fram iâr igen", alternativt: "Men, har ni köpt en ny lampa (i form av stjärna) - ja, dâ är det ganska mysigt att veta att man kan se fram emot en helg där man fâr tända ljus, dricka glögg, skala clementiner och allmänt adventsfrossa sâ mycket man bara vill - bland införstâdda!
För icke förstâende: När man bott utomlands i femton âr och varje âr fâr frâgan :"Tycker du verkligen den där elljusstaken med fejkade plastljus mâste fram iâr igen", alternativt: "Men, har ni köpt en ny lampa (i form av stjärna) - ja, dâ är det ganska mysigt att veta att man kan se fram emot en helg där man fâr tända ljus, dricka glögg, skala clementiner och allmänt adventsfrossa sâ mycket man bara vill - bland införstâdda!
lundi 25 octobre 2010
The kids are all right
Âh. Har just kommit hem frân film, bäst pâ bio. The kids are all right av Lisa Cholodenko. Julianne Moore - en favorit, alla kategorier och jäklar sâ snygg hon är och hela tiden fortsätter vara; hade jag varit man hade hon varit min drömkvinna - här vackert omgiven av Annette Benning, perfekt som Julianne's kontrollfreak till fru, söta tonârsbarn för, ja, det handlar om ett lesbiskt par med tvâ tonârsbarn - flickan spelad av "allas vâr Alice" för dem som sett Tim Burtons Alice i Underlandet (Mia Wasikowska, som är lika bra här även om med lite mindre utrymme).
Men det var inte allt. Barnen försöker ta kontakt med spermadonatorn. Spermadonatorn är ok med att ta upp kontakten. Och pâ den vägen är det. Och pâ den vägen gâr det. Han, Mark Ruffalo, är oemotstândlig i sin sensuella (och sexuella) enkel- och rakhet och alla blir de förförda. Pâ ena eller andra sättet. Jag är kärleken, skrev jag om sist. Här är han det, pâ riktigt, inkarnerad och oerhört attraktiv. För attraktiv? Och följdfrâga: kan man vara det?
Filmen ställer i all sin skenbara lätthet elegant frâgor om svârigheten med parlivet, regissören vâgar ta det (nästan) hela vägen, slutet blir därför nâgot frustrerande, men det hade svârt att fâ till det annorlunda utan att lägga till ytterligare en timme - minst.
När Julianne säger - "jag ângrar mig verkligen" har man lust att ställa frâgan: gör du? Och, om ja, det borde du inte. Precis sâ krângligt är parlivet. Lika imperfekt som livet självt och därför sâ värt det.
(Här finns lite till för den som vill - frân Sundance festivalens hemsida).
Sâ. Se!
Men det var inte allt. Barnen försöker ta kontakt med spermadonatorn. Spermadonatorn är ok med att ta upp kontakten. Och pâ den vägen är det. Och pâ den vägen gâr det. Han, Mark Ruffalo, är oemotstândlig i sin sensuella (och sexuella) enkel- och rakhet och alla blir de förförda. Pâ ena eller andra sättet. Jag är kärleken, skrev jag om sist. Här är han det, pâ riktigt, inkarnerad och oerhört attraktiv. För attraktiv? Och följdfrâga: kan man vara det?
Filmen ställer i all sin skenbara lätthet elegant frâgor om svârigheten med parlivet, regissören vâgar ta det (nästan) hela vägen, slutet blir därför nâgot frustrerande, men det hade svârt att fâ till det annorlunda utan att lägga till ytterligare en timme - minst.
När Julianne säger - "jag ângrar mig verkligen" har man lust att ställa frâgan: gör du? Och, om ja, det borde du inte. Precis sâ krângligt är parlivet. Lika imperfekt som livet självt och därför sâ värt det.
(Här finns lite till för den som vill - frân Sundance festivalens hemsida).
Sâ. Se!
Litteraturquiz II
Vad passar bättre en mândagmorgon än lite litteraturquiz?
Och en första dag pâ veckan en första sida i ett stort verk? (ha! en ledtrâd given bara sâ...).
En tövädersdag i slutet av november, vid niotiden pâ morgonen, kom tâget frân Warszawa med full fart ângande in mot Petersburg. Det var sâ disigt och grâmulet att dagsljuset hade svârt att tränga igenom; det var svârt att urskilja nâgonting frân kupéfönstren ens pâ tio stegs avstând vare sig ât höger eller vänster. Bland passagerarna befann sig ocksâ resenärer som âtervände hem frân utlandet; men tredjeklasskupéerna var till största delen fyllda av smâfolk och affärmän som inte kom sâ lângväga ifrân. Alla var som vanligt mycket trötta och man hade svârt att hâlla ögonen öppna, alla huttreade och smâfrös och alla ansikten hade samma gulbleka färg som dimman.
I en av tredjeklassvagnarna hade tvâ passagerare suttit mitt emot varandra vid fönstret ända sedan gryningen - bâda var yngre män och b âda var nästan utan bagage och inte särskilt elegant klädda, bâda hade ganska särpräglade utseenden och bâda ville gärna inleda samtal. Om dessa bâda hade vetat nâgonting om varandra och vad det var som var speciellt märkvärdigt med den andre just i denna stund, skulle de naturligtvis ha tyckt att det var mycket underligt att slumpen hade fogat sâ, att de just nu hade kommit att sitta mitt emot v arandra i en tredjeklassvagn pâ tâget mellan Warszawa och Petersburg.
Och en första dag pâ veckan en första sida i ett stort verk? (ha! en ledtrâd given bara sâ...).
En tövädersdag i slutet av november, vid niotiden pâ morgonen, kom tâget frân Warszawa med full fart ângande in mot Petersburg. Det var sâ disigt och grâmulet att dagsljuset hade svârt att tränga igenom; det var svârt att urskilja nâgonting frân kupéfönstren ens pâ tio stegs avstând vare sig ât höger eller vänster. Bland passagerarna befann sig ocksâ resenärer som âtervände hem frân utlandet; men tredjeklasskupéerna var till största delen fyllda av smâfolk och affärmän som inte kom sâ lângväga ifrân. Alla var som vanligt mycket trötta och man hade svârt att hâlla ögonen öppna, alla huttreade och smâfrös och alla ansikten hade samma gulbleka färg som dimman.
I en av tredjeklassvagnarna hade tvâ passagerare suttit mitt emot varandra vid fönstret ända sedan gryningen - bâda var yngre män och b âda var nästan utan bagage och inte särskilt elegant klädda, bâda hade ganska särpräglade utseenden och bâda ville gärna inleda samtal. Om dessa bâda hade vetat nâgonting om varandra och vad det var som var speciellt märkvärdigt med den andre just i denna stund, skulle de naturligtvis ha tyckt att det var mycket underligt att slumpen hade fogat sâ, att de just nu hade kommit att sitta mitt emot v arandra i en tredjeklassvagn pâ tâget mellan Warszawa och Petersburg.
dimanche 24 octobre 2010
Söndagseftermiddag och matblogg
Vi kom ut. Musée de sciences naturelles - stadens naturhistoriska - hade gratis inträde hela helgen och det passade oss utmärkt en eftermiddag som denna.
Lillan fick skrika sina grrrr till sâväl skelett som uppstoppade.
Och ta i fossiler, här en trädstamsfossil...
Muséet är inhyst i ett gammalt Hôtel particulier som fâr en att känna sig som i nâgon gammal Hitchcock - de uppstoppade är dammiga och har glasögon (haha - här mâste till en kommentar inser jag vid omläsning - det hade ju varit gulligt om samtliga djur varit prydda med glasögon, men de har nu bara ögon av glas att samsas med dess uppstoppade leverne); i diverse glasskâlar ligger diverse djur - ödlor, grodor, ormar - fjärilssamlingen är gigantisk, prydd med ett svartvit gammal foto frân förra sekelskiftet av herr Gustave som lâg bakom samlingen - man ser honom sittande, stram, framför sitt skrivbord där vi antar han ägnade mânga timmar ât att nagla fast dem - eller snarare stoppnâla fast dem, nâlade är de i vart fall, i sanslösa antal - blâ, gula, gröna oranga i lika varierande former som storlekar - fossilerna lika mânga men ej samlade av Gustave.
Dagens skörd ser ni inte här. Dock gârdagens. Fann en hel hoper - pâ marknaden.
Nu: till sängs med Herr Virdborg som har den möjligen oangenäma uppgiften att ta över efter Herr Houellebecq som jag avslutade bekantskapen med för denna gâng sâ sent som i morse och tack vare vilken jag varit pâ bra humör frân start. Säga vad man vill, men en sak är säker: Han mâste ha haft bra mycket roligare att skriva denna än nâgon av sina tidigare romaner.
Lillan fick skrika sina grrrr till sâväl skelett som uppstoppade.
Och ta i fossiler, här en trädstamsfossil...
Muséet är inhyst i ett gammalt Hôtel particulier som fâr en att känna sig som i nâgon gammal Hitchcock - de uppstoppade är dammiga och har glasögon (haha - här mâste till en kommentar inser jag vid omläsning - det hade ju varit gulligt om samtliga djur varit prydda med glasögon, men de har nu bara ögon av glas att samsas med dess uppstoppade leverne); i diverse glasskâlar ligger diverse djur - ödlor, grodor, ormar - fjärilssamlingen är gigantisk, prydd med ett svartvit gammal foto frân förra sekelskiftet av herr Gustave som lâg bakom samlingen - man ser honom sittande, stram, framför sitt skrivbord där vi antar han ägnade mânga timmar ât att nagla fast dem - eller snarare stoppnâla fast dem, nâlade är de i vart fall, i sanslösa antal - blâ, gula, gröna oranga i lika varierande former som storlekar - fossilerna lika mânga men ej samlade av Gustave.
Dagens skörd ser ni inte här. Dock gârdagens. Fann en hel hoper - pâ marknaden.
De, tillsammans med de här - uppmjuknande (stâende julklappsönskan när mina föräldrar frâgar - asch inget fast... det är klart... Har ni nâgra trattisar kvar?
Bägge sorter ner i gryta tillsammans med buljong, grädde samt lite av detta och nâgra skedar Porto. Det blev en sjujäkulens söndagssoppa vill jag lova.
Ordkunskap
DN har högskoleprovets orddel online. Gillar. Det är en mycket speciell liten del av hjärnan som sätts i gâng av liknande övningar. Man riktigt känner hur en liten minimal zon sätts i rörelse, en zon som ej är i bruk till vardags.
35 av 40. Tja. Och ni?
35 av 40. Tja. Och ni?
Skivan som hakade upp sig
6.18 vaknade lillan. 7.38, tvâ nappflaskor senare, somnade lillan. 8.18 vaknade hon igen och sedan dess har samma skiva spelats oavbrutet. Tata-ta, tata-ta, tata-ta, tata-ta, mycket glatt, dock, men en skiva som hakat upp sig är en skiva som hakat upp sig. När hon nu kom gâende med regnjackan över pyamasen och sin nya gröna mössa pâ huvudet var vi alla tre överens: Det är dags att gâ ut och springa av sig.
(Jag tackar gud för att dessa tidiga morgonvak tillhör de absoluta ovanligheterna).
(Jag tackar gud för att dessa tidiga morgonvak tillhör de absoluta ovanligheterna).
samedi 23 octobre 2010
Uppföljning - vit
Uppföljning.
Vitalitet kommer frân latinets vitalitas - livskraft.
Vit frân latinets vectis - frân vectum "att resa (sig)/(nâgot)" - stâng, hävstâng.
Wikipedia citerar Théophile Gautier, ur dikten "Solitude" frân samlingen Poésies libertines.
Je bande trop dans ma culotte,
Je sors mon vit qui décalotte
Son champignon.
Sâ var det med det, folks. Och dikten är ganska söt, inte sant. (Jag tror jag rodnar om jag försöker mig pâ en översättning, hehe - men dâ främst för att jag är rädd att sakna de (svenska) ord som skulle tillrättvisgöra sötman).
DOCK kan man ju ändâ, gemensam rot förutan, se den gemensamme nämnaren mellan livskraften, att resa (sig) och hävstângen. Vit och Vitalité, there is.
Vitalitet kommer frân latinets vitalitas - livskraft.
Vit frân latinets vectis - frân vectum "att resa (sig)/(nâgot)" - stâng, hävstâng.
Wikipedia citerar Théophile Gautier, ur dikten "Solitude" frân samlingen Poésies libertines.
Je bande trop dans ma culotte,
Je sors mon vit qui décalotte
Son champignon.
Sâ var det med det, folks. Och dikten är ganska söt, inte sant. (Jag tror jag rodnar om jag försöker mig pâ en översättning, hehe - men dâ främst för att jag är rädd att sakna de (svenska) ord som skulle tillrättvisgöra sötman).
DOCK kan man ju ändâ, gemensam rot förutan, se den gemensamme nämnaren mellan livskraften, att resa (sig) och hävstângen. Vit och Vitalité, there is.
Hon och han: Sen kväll i stugan
Tid: Igâr, alldeles för sent.
Plats: Han och hon ligger i sängen med varsin bok.
Hon: Du...
Han: Mm.
Hon: Ursäkta att jag avbryter men, (ur Houellebecqs senaste): au vit démesuré, vad betyder "vit"?
Han: Quoi? Läs meningen, tack.
Hon: "un tableau grotesque, aux couleurs criardes (...), qui représentait un homme à la tête de canard, au vit démesuré (...). En grotesk tavla i skrikiga färger som visade en man med ankhuvud och oproportonerlig "vit".
Han: Jasâ vit. Ett gammalt ord för mannens könsorgan.
Hon: Ah? Aldrig hört...
Han: Inte? Som i vitalité, samma rot.
Hon: Är det sant? Men... vad fint! (säger hon som älskar ordrötter och ännu mer när ngt ger djupare betydelse till samtliga inblandade ord, typ latinska liber = fri och barn).
Han: ...eller alltsâ, jag bara gissar... haha.
Hon: Jäklans bra chansning! Mâste kolla upp. Om inte tycker jag helt klart vi säger sâ ändâ.
Plats: Han och hon ligger i sängen med varsin bok.
Hon: Du...
Han: Mm.
Hon: Ursäkta att jag avbryter men, (ur Houellebecqs senaste): au vit démesuré, vad betyder "vit"?
Han: Quoi? Läs meningen, tack.
Hon: "un tableau grotesque, aux couleurs criardes (...), qui représentait un homme à la tête de canard, au vit démesuré (...). En grotesk tavla i skrikiga färger som visade en man med ankhuvud och oproportonerlig "vit".
Han: Jasâ vit. Ett gammalt ord för mannens könsorgan.
Hon: Ah? Aldrig hört...
Han: Inte? Som i vitalité, samma rot.
Hon: Är det sant? Men... vad fint! (säger hon som älskar ordrötter och ännu mer när ngt ger djupare betydelse till samtliga inblandade ord, typ latinska liber = fri och barn).
Han: ...eller alltsâ, jag bara gissar... haha.
Hon: Jäklans bra chansning! Mâste kolla upp. Om inte tycker jag helt klart vi säger sâ ändâ.
5 botmedel
Dagar som dessa, det bästa man kan göra (ej i rangordning):
1. Besöka marknaden och komma hem med en hel hoper grönsaker, frukt och till och med fisk.
2. Inhandla, planera att laga och laga mat - bägge utmärkt uppsving för humöret.
- pumpa - fick utsökt pumpsallad häromdagen och tänkte försöka mig pâ den själv: kokt kall pumpa och lättstekt, kall lök. Urenkelt, urgott.
- kantareller - kommer smörstekas imorgon kväll, ev. ha nâgra kvar till en trattkantarellssoppa därefter.
- traktens päron - världskända - Comice, bla.
- traktens äpplen - även de världskända - fantastiska.
- endiver - att ätas i sallad tillsammans med tärnade äpplen, tärnad starkare ost, valnötter, över det hela en vanlig vinaigrette.
- rotselleri. Att tillagas till sallad och soppa.
- mango, clementiner, vindruvor bara sâ.
3. Städa. Läste Sanna Lundells inlägg häromdagen att hon alltmer blir den "sopsäcksstädande" hon aldrig trodde hon skulle bli. Det är det enda sorts städande undertecknad klarar av - undan gâr det, och jäklar vad det gör gott i själen, som att slänga ned allt det övrigt svarta i det svarta.
4. Somna in Lillan (haha). Kommer dock före 5:an som annars är omöjlig.
5. Vika tvätt. Ungefär lika själlugnande som att skära grönsaker...
6. Efter ovan nämna sätta sig med en kaffe och en bok och be till gud att 4:an hâller i sig ett tag till.
7. Veta att man till kvällen har framför sig Woody Allens senast.
8. Se Woody Allens senaste.
Det bidde ju tom 8! Optimismen smyger sig tillbaka!
1. Besöka marknaden och komma hem med en hel hoper grönsaker, frukt och till och med fisk.
2. Inhandla, planera att laga och laga mat - bägge utmärkt uppsving för humöret.
- pumpa - fick utsökt pumpsallad häromdagen och tänkte försöka mig pâ den själv: kokt kall pumpa och lättstekt, kall lök. Urenkelt, urgott.
- kantareller - kommer smörstekas imorgon kväll, ev. ha nâgra kvar till en trattkantarellssoppa därefter.
- traktens päron - världskända - Comice, bla.
- traktens äpplen - även de världskända - fantastiska.
- endiver - att ätas i sallad tillsammans med tärnade äpplen, tärnad starkare ost, valnötter, över det hela en vanlig vinaigrette.
- rotselleri. Att tillagas till sallad och soppa.
- mango, clementiner, vindruvor bara sâ.
3. Städa. Läste Sanna Lundells inlägg häromdagen att hon alltmer blir den "sopsäcksstädande" hon aldrig trodde hon skulle bli. Det är det enda sorts städande undertecknad klarar av - undan gâr det, och jäklar vad det gör gott i själen, som att slänga ned allt det övrigt svarta i det svarta.
4. Somna in Lillan (haha). Kommer dock före 5:an som annars är omöjlig.
5. Vika tvätt. Ungefär lika själlugnande som att skära grönsaker...
6. Efter ovan nämna sätta sig med en kaffe och en bok och be till gud att 4:an hâller i sig ett tag till.
7. Veta att man till kvällen har framför sig Woody Allens senast.
8. Se Woody Allens senaste.
Det bidde ju tom 8! Optimismen smyger sig tillbaka!
Lördag morgon
Sâg för en stund sen ut sâ här.
En framför datorn, en framför en nyinköpt svensk Elle, en bakom kameran.
Den sistnämnda försöker lite senare, nu, sysselsätta den lilla sâ gott det gâr med att sätta lego och diverse annat i hennes händer, under det att hon gâr runt och försöker att inte grâtexplodera - efter att först lyssnat pâ Annika Norlin - tack Jorun! - och just nu ha Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir i P3 Live strömmande ur högtalarna - tack Alexandra för att du hjälpte mig att inte missa!
Trötthet, stressmoment lagda bakom sig och pâ det jättefin musik = hjärtat pâ utsidan.
En framför datorn, en framför en nyinköpt svensk Elle, en bakom kameran.
Den sistnämnda försöker lite senare, nu, sysselsätta den lilla sâ gott det gâr med att sätta lego och diverse annat i hennes händer, under det att hon gâr runt och försöker att inte grâtexplodera - efter att först lyssnat pâ Annika Norlin - tack Jorun! - och just nu ha Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir i P3 Live strömmande ur högtalarna - tack Alexandra för att du hjälpte mig att inte missa!
Trötthet, stressmoment lagda bakom sig och pâ det jättefin musik = hjärtat pâ utsidan.
vendredi 22 octobre 2010
Hälften vunnet, dubbelt förlorat
Häromsistens fixade vâr datakille till min dator pâ det vis att han tog hârddisken, la pâ mer minne, och allt in i ett nytt skal.
Därmed vann jag att jag âter kunde ladda den och dessutom âter ladda upp bilder.
Dessutom kändes den plötsligt som datorernas Speedy Gonsalez och det är en fantastisk känsla, jag lovar.
Redan dâ jag tog den med mig sa samme datakille: "F. sa att den gjorde nâgot konstigt ljud, men jag har dâ inte hört nâgot, sâ du kan allt ta den".
Jag hörde inte heller nâgot. Tills igârkväll. Nu lâter den nâgot djävulskt sâ snart jag sätter igâng den - "det är bara fläkten, tror jag", sa datakillen när jag höll luren mot ljudkällan. "Vi fâr titta pâ det pâ tisdag".
Fram tills dess ägnar jag var femtionde sekund till att slâ hârt, hârt, mot datorns ena sida. Dâ ger den sig i de kommande fyrtionio. Sen sätter det fart igen.
Slutsats: Hellre en skölpaddsliknande tyst varelse i ens omedelbara närhet än en högljudd Speedy Gonsalez som tvingar fram den vâldsamma i en.
(Dagens lärdom: Den sanningen gällde alltsâ datorer. Ocksâ).
Därmed vann jag att jag âter kunde ladda den och dessutom âter ladda upp bilder.
Dessutom kändes den plötsligt som datorernas Speedy Gonsalez och det är en fantastisk känsla, jag lovar.
Redan dâ jag tog den med mig sa samme datakille: "F. sa att den gjorde nâgot konstigt ljud, men jag har dâ inte hört nâgot, sâ du kan allt ta den".
Jag hörde inte heller nâgot. Tills igârkväll. Nu lâter den nâgot djävulskt sâ snart jag sätter igâng den - "det är bara fläkten, tror jag", sa datakillen när jag höll luren mot ljudkällan. "Vi fâr titta pâ det pâ tisdag".
Fram tills dess ägnar jag var femtionde sekund till att slâ hârt, hârt, mot datorns ena sida. Dâ ger den sig i de kommande fyrtionio. Sen sätter det fart igen.
Slutsats: Hellre en skölpaddsliknande tyst varelse i ens omedelbara närhet än en högljudd Speedy Gonsalez som tvingar fram den vâldsamma i en.
(Dagens lärdom: Den sanningen gällde alltsâ datorer. Ocksâ).
Tvärstopp
Sâg Augustnomineringarna och tänker att jag nog borde ta mig an Sara Stridsbergs Drömfakultet. Igen. Sist blev det tvärstopp, efter bara nâgra sidor visserligen, men tvärstopp.
Liksom jag ocksâ försökte mig pâ Lotta Lotass Den Svarta solen i somras, under den inte alls lika oxymoroniga grekiska solen, men det blev lika mycket tvärstopp där. Och dâ hade ändâ Jenny Maria inspirerat väldigt till läsning.
Fast där var det ett lite annorlunda tvärstopp - otâligheten infann sig. Med Drömfakulteten var det värre. Där infann sig ointresset.
Kan det vara sâ enkelt att bägge verken har en gemensam nämnare, nämligen att de kräver tid.
Kräver lugn, absolut lugn, och dâ inte bara i ryck, eller ens i en tâgresa här och var - vilket just nu är min lyxtidsläsning. Men lugn runt omkring, i det vardagliga.
Det som jag just nu saknar sâ det värker i hela mig.
Ni som gillat alternativt inte gillat - kan det vara sâ enkelt?
Och, vidare, sâ snart lugnet infaller: bör jag alltsâ "pâ't igen" eller ska jag lämna dem ât hädan?!
Liksom jag ocksâ försökte mig pâ Lotta Lotass Den Svarta solen i somras, under den inte alls lika oxymoroniga grekiska solen, men det blev lika mycket tvärstopp där. Och dâ hade ändâ Jenny Maria inspirerat väldigt till läsning.
Fast där var det ett lite annorlunda tvärstopp - otâligheten infann sig. Med Drömfakulteten var det värre. Där infann sig ointresset.
Kan det vara sâ enkelt att bägge verken har en gemensam nämnare, nämligen att de kräver tid.
Kräver lugn, absolut lugn, och dâ inte bara i ryck, eller ens i en tâgresa här och var - vilket just nu är min lyxtidsläsning. Men lugn runt omkring, i det vardagliga.
Det som jag just nu saknar sâ det värker i hela mig.
Ni som gillat alternativt inte gillat - kan det vara sâ enkelt?
Och, vidare, sâ snart lugnet infaller: bör jag alltsâ "pâ't igen" eller ska jag lämna dem ât hädan?!
jeudi 21 octobre 2010
Ert nästa inköp: Din lilla rosa bok om bröst
Eller ni kanske redan har? Om inte: gör!
I âr är det fina rosa lilla bandet extra fint tack vare urduktiga Liselotte Watkins - som väl flertalet känner igen frân bloglovin' illustrationen nummer 1 och tack vare vilken ocksâ flertalet blev bekanta med bloglovin' öht (i vart fall jag!)?
Film är bäst pâ bio, den lilla rosa boken bäst i verkligheten (det är verkligen dags att leta fram den riktiga kameran), men redan med detta ser ni ju, pâminns ni ju, om hur bedârande den är.
Liselotte Watkins skriver som inledningsbord i den att "jag ville göra ett mönster som hyllar brösten och som känns positivt och glatt. Även om ämnet är allvarligt och jag själv har förlorat tvâ vänner i bröstcancer, sâ känns det viktigt att plocka fram det glada även när det är tungt. Mönstret pâminner mig lite om min barndom pâ 70-talet och min mammas glada T-shirtar. Jag ville göra en armé av bröst som tillsammans känns starka - som fâglar pâ en telefonlinje ute i det fria".
En armé av bröst - jag tycker det är sâ toppen!
Fâglar eller krukor, vackert är det. Sâ vackert att jag själv mycket gärna skulle se motivet pâ min vägg i nya hemmet, vertikalt eller horisontalt.
Det fungerar ju det med, inte sant?
För den som missat har Liselotte Watkins ocksâ illustrerat - bland ack sâ mycket annat - flertalet pocketar och nu, alldeles nyligen, Främlingen av Camus. Pâ Arlandas Pocketshop i gryningen stod den samt en annan och prydde hyllorna bra mycket mer än de flesta.
Att hon dessutom är den som signerade de urstiliga Marimekkoteckningarna för H&M när det samarbetet begav sig gör givetvis mina ögon extra tendres.
Men ni ska se - har ni bara fâtt upp ögonen för henne sâ finner ni henne, omisskänlig, lite överallt (moleskine, ELLE, ...) - och, from i eftermiddag, i min högerspaltiga blogglista, hennes fotoblogg som ofta lâter oss följa hennes mycket inspirerande work just nu in progress. (Senast hennes Absolute Vodka Watkins, wonderful!).
Men just idag, special attention to Rosa bandet av Liselotte Watkins, accompanjerat av Din lilla rosa bok om bröst. Ert nästa inköp!
I âr är det fina rosa lilla bandet extra fint tack vare urduktiga Liselotte Watkins - som väl flertalet känner igen frân bloglovin' illustrationen nummer 1 och tack vare vilken ocksâ flertalet blev bekanta med bloglovin' öht (i vart fall jag!)?
Extra berörd av bröstcancer dâ min mamma direkt berördes av sjukdomen âret jag flyttade till Frankrike. Extra berörd ocksâ dâ jag arbetat en hel del i situationer som berört det och därför blivit oerhört medveten. Extra berörd som vi alla borde vara - en kvinna pâ âtta, mina vänner - ole dole doff - och ett rosa band kostar bara 25 kronor, alla har râd. En pâ âtta, alltsâ vi alla. Sjukdomen tog sâ sent som i början pâ âret en av vâr samtids vackraste kvinnor, en tragisk pâminnelse om att den drabbar oss alla, i alla âldrar, det finns inte ord. Det finns bara det lilla stöd vi kan försöka fâ till.
I âr är bandet desutom fastknippat pâ nâgot sâ fint betitlat som Din lilla rosa bok om bröst.
Film är bäst pâ bio, den lilla rosa boken bäst i verkligheten (det är verkligen dags att leta fram den riktiga kameran), men redan med detta ser ni ju, pâminns ni ju, om hur bedârande den är.
Liselotte Watkins skriver som inledningsbord i den att "jag ville göra ett mönster som hyllar brösten och som känns positivt och glatt. Även om ämnet är allvarligt och jag själv har förlorat tvâ vänner i bröstcancer, sâ känns det viktigt att plocka fram det glada även när det är tungt. Mönstret pâminner mig lite om min barndom pâ 70-talet och min mammas glada T-shirtar. Jag ville göra en armé av bröst som tillsammans känns starka - som fâglar pâ en telefonlinje ute i det fria".
En armé av bröst - jag tycker det är sâ toppen!
Fâglar eller krukor, vackert är det. Sâ vackert att jag själv mycket gärna skulle se motivet pâ min vägg i nya hemmet, vertikalt eller horisontalt.
Det fungerar ju det med, inte sant?
För den som missat har Liselotte Watkins ocksâ illustrerat - bland ack sâ mycket annat - flertalet pocketar och nu, alldeles nyligen, Främlingen av Camus. Pâ Arlandas Pocketshop i gryningen stod den samt en annan och prydde hyllorna bra mycket mer än de flesta.
Att hon dessutom är den som signerade de urstiliga Marimekkoteckningarna för H&M när det samarbetet begav sig gör givetvis mina ögon extra tendres.
Men ni ska se - har ni bara fâtt upp ögonen för henne sâ finner ni henne, omisskänlig, lite överallt (moleskine, ELLE, ...) - och, from i eftermiddag, i min högerspaltiga blogglista, hennes fotoblogg som ofta lâter oss följa hennes mycket inspirerande work just nu in progress. (Senast hennes Absolute Vodka Watkins, wonderful!).
Men just idag, special attention to Rosa bandet av Liselotte Watkins, accompanjerat av Din lilla rosa bok om bröst. Ert nästa inköp!
Shit i pannkakan
Nytt skrivbord, samma dator, annat land, ny identitet.
Samma fast annorlunda, likadan men helt olik.
Dock helt ok.
Snabba kast - igâr där, idag här.
Igâr bland sâ mycket människor att jag var slut i öronen igârkväll, idag bland muminpussel, klädnypor, tomma kaffemuggar, solglasögon, dansprogram, vindruvor, en gammal tidning, ett par strumpor och annat mycket smâtt och gott omkring mig i denna stund. Just nu helt ensam.
Samt - med diverse saker inhandlade.
Det rosa bandet. Bara för att det finns - och iâr extra fint tack vare jättesnygga designen av urduktiga Liselotte Watkins. Det hela sâ bra att det förtjänar sitt eget inlägg! (kommer inom kort).
Nu ska jag âtergâ till arbetet. Innan teatern tror jag bestämt jag mâste göra nâgot ât naglarna.
Rött avflagat nagellack. Lite samma vibbar som Bockfesten av Vargas Llopes.
Och, alltsâ: Shit i pannkakan vad trött jag är. 4.40 ringde klockan och jag undrar hur jag efter taxiresa, flygplanshistorier, tâgresa och annat smâtt och gott ens ska överleva dagen - och kvällen. Som till ära skall smyckas inte bara av att fâ tillbringas med lillan - ja slutet pâ eftermiddagen alltsâ - och sedan pâ teater med dansföreställning. Love, heter den. Love! Det passar ju sâ utmärkt för även om jag tror mig döden hâlla pâ att dö av trötthet sâ kan ingen ta ifrân mig bästa faktum: Jag är hemma!
Samma fast annorlunda, likadan men helt olik.
Dock helt ok.
Snabba kast - igâr där, idag här.
Igâr bland sâ mycket människor att jag var slut i öronen igârkväll, idag bland muminpussel, klädnypor, tomma kaffemuggar, solglasögon, dansprogram, vindruvor, en gammal tidning, ett par strumpor och annat mycket smâtt och gott omkring mig i denna stund. Just nu helt ensam.
Samt - med diverse saker inhandlade.
- mugg med lock till Lillan (ja! jag släpar!)
- välling och gröt till Lillan (ja! jag släpar! det gâr sâ mycket snabbare att swish-swosha gröt frân sempers än att dona med franska varianter att släpet är guld värt för morgontrötta föräldrar).
- Käck! Ett land som erbjuder käck kan inte vara annat är behagligt.
Det rosa bandet. Bara för att det finns - och iâr extra fint tack vare jättesnygga designen av urduktiga Liselotte Watkins. Det hela sâ bra att det förtjänar sitt eget inlägg! (kommer inom kort).
Nu ska jag âtergâ till arbetet. Innan teatern tror jag bestämt jag mâste göra nâgot ât naglarna.
Rött avflagat nagellack. Lite samma vibbar som Bockfesten av Vargas Llopes.
Och, alltsâ: Shit i pannkakan vad trött jag är. 4.40 ringde klockan och jag undrar hur jag efter taxiresa, flygplanshistorier, tâgresa och annat smâtt och gott ens ska överleva dagen - och kvällen. Som till ära skall smyckas inte bara av att fâ tillbringas med lillan - ja slutet pâ eftermiddagen alltsâ - och sedan pâ teater med dansföreställning. Love, heter den. Love! Det passar ju sâ utmärkt för även om jag tror mig döden hâlla pâ att dö av trötthet sâ kan ingen ta ifrân mig bästa faktum: Jag är hemma!
mercredi 20 octobre 2010
Mario Vargas Llosa - Var börjar man?
Kära bloggläsare,
Snart korsar mina vägar âter Landvetters pocketshop och med Nobelpriset nyligen decernerat är min goda gissning att utbudet av decernerade författares böcker torde vara lât oss säga rimligt.
Min frâga till mer belästa i ämnet är enkel: När det gäller Mario Vargas Llosas författarskap, var börjar man?
Tacksam för svar,
Fransyskan H.
Snart korsar mina vägar âter Landvetters pocketshop och med Nobelpriset nyligen decernerat är min goda gissning att utbudet av decernerade författares böcker torde vara lât oss säga rimligt.
Min frâga till mer belästa i ämnet är enkel: När det gäller Mario Vargas Llosas författarskap, var börjar man?
Tacksam för svar,
Fransyskan H.
mardi 19 octobre 2010
Dagens (värme i hjärtat som ocksâ innehâller länkkärlek).
HÄNDELSE: Att fâ ett mail under morgonen efter att ha skickat ett sms till maken och som svar pâ frâgan "var det nâgot brâdskande eftersom du ringt?" fâ "Lillan ville prata med dig". Det i sig var dock ingen händelse (jag tolkade detta främst som ett litet konstigt försök till uppmuntran), men däremot när han nyss förklarade i telefon att "imorse när jag tog jag upp telefonen för att lägga den i fickan sträckte hon sig efter den med ett "maman ? maman ?". Dâ snörpte det till av värme i hjärtat vill jag lova och ändrade inte lite mitt jag.
PLANER: Att snart gâ och äta och sen (förhoppningsvis) snabbt smita iväg och upp i hotellsängen för att läsa ut min bok!
SAKNAD: Hemmaplan! Men ocksâ min fd chef och de âren som nu ligger bakom oss. It's not the same.
DUMMASTE: Att behöva oroa sig för att kanske inte kunna âka hem - tydligen är över 2000 bensinstationer utan bensin och imorgon skall även flygplatspersonal ansluta sig till nationalstrejken - lâter lovande inför första flyget torsdag morgon! (Fast egentligen, egentligen, oroar jag mig inte utan glömmer ganska fort).
SJUKA: Familjelängtan! Och den allmänna oktobersjukan...
DROG: Alla goda ting är tre: Inom mycket, mycket kort tänker jag gâ ned och ta ett stort glas rödvin. I övrigt tvâ: nescafe pâ rummet som räddar mina mornar, samt pumpsallad med lök som funnits i matsalen bägge dagarna till lunch. Fantastiskt gott!
ROLIGASTE: Ah. Även här, de goda tingen är i vart fall tvâ. Först hade jag tänkt skriva "maman-historien" - dâ jag i övrigt mest gâtt runt och varit irriterad pâ allt och alla vilket ju är det roligastes motsats. Sen läste jag Annannans tvâ senaste inlägg och allt blev genast bättre. Hon pâminde mig om vackra läsminnen, dels Laura Ingalls, dels Emily, dels Victor Hugos oerhört fina les Travailleurs de la mer - Havets arbetare - som, enligt citatquizet finns översatt till svenska, vilket ju om sâ är fallet gör mig än gladare.
FAVORIT: Dagens kommunikationsmedel: IT och telefon, utan er vore jag ingenting.
KÖP: Hâll i er: tre grötpaket till Lillan (hade jag sagt det till mig själv sâ sent som för tre âr sen hade jag skrattat ihjäl mig ât osannolikheten). Dock ocksâ tre Kick - jag älskar söt lakrits som den. (Ser ni - tre-temat hâller i sig).
KLÄDSEL: Bruna strumpbyxor, brun ullundertröja, brun kofta och under det en finfin klänning i rött och lila.
LÂT: Absolut ingen.
ORD: Maman? (som jag just fick i örat: dagens ord men ocksâ dagens "premiär"...).
HUMÖR: Nu: mycket, mycket bättre - och jag inser att jag bland mina oktoberinlägg frân förra âret som spökligt nog kunde varit skrivna lika väl i detta nu ocksâ kunde ha länkat till ännu ett: nämligen bloggvännerna. Ni gör vanligtvis en stor del av mina dagar - en kväll som denna blir det sâ himmelens uppenbart! Tack annannan för kvällens humörsräddning, tack alla ni andra för de andra!.
PLANER: Att snart gâ och äta och sen (förhoppningsvis) snabbt smita iväg och upp i hotellsängen för att läsa ut min bok!
SAKNAD: Hemmaplan! Men ocksâ min fd chef och de âren som nu ligger bakom oss. It's not the same.
DUMMASTE: Att behöva oroa sig för att kanske inte kunna âka hem - tydligen är över 2000 bensinstationer utan bensin och imorgon skall även flygplatspersonal ansluta sig till nationalstrejken - lâter lovande inför första flyget torsdag morgon! (Fast egentligen, egentligen, oroar jag mig inte utan glömmer ganska fort).
SJUKA: Familjelängtan! Och den allmänna oktobersjukan...
DROG: Alla goda ting är tre: Inom mycket, mycket kort tänker jag gâ ned och ta ett stort glas rödvin. I övrigt tvâ: nescafe pâ rummet som räddar mina mornar, samt pumpsallad med lök som funnits i matsalen bägge dagarna till lunch. Fantastiskt gott!
ROLIGASTE: Ah. Även här, de goda tingen är i vart fall tvâ. Först hade jag tänkt skriva "maman-historien" - dâ jag i övrigt mest gâtt runt och varit irriterad pâ allt och alla vilket ju är det roligastes motsats. Sen läste jag Annannans tvâ senaste inlägg och allt blev genast bättre. Hon pâminde mig om vackra läsminnen, dels Laura Ingalls, dels Emily, dels Victor Hugos oerhört fina les Travailleurs de la mer - Havets arbetare - som, enligt citatquizet finns översatt till svenska, vilket ju om sâ är fallet gör mig än gladare.
FAVORIT: Dagens kommunikationsmedel: IT och telefon, utan er vore jag ingenting.
KÖP: Hâll i er: tre grötpaket till Lillan (hade jag sagt det till mig själv sâ sent som för tre âr sen hade jag skrattat ihjäl mig ât osannolikheten). Dock ocksâ tre Kick - jag älskar söt lakrits som den. (Ser ni - tre-temat hâller i sig).
KLÄDSEL: Bruna strumpbyxor, brun ullundertröja, brun kofta och under det en finfin klänning i rött och lila.
 |
| FransyskanH i sin ensamhet pâ ett hotellrum nâgonstans nära dig. Dock inte alls i sin ensamhet, vilket fortsatt läsning av inlägget kommer utvekcla. |
ORD: Maman? (som jag just fick i örat: dagens ord men ocksâ dagens "premiär"...).
HUMÖR: Nu: mycket, mycket bättre - och jag inser att jag bland mina oktoberinlägg frân förra âret som spökligt nog kunde varit skrivna lika väl i detta nu ocksâ kunde ha länkat till ännu ett: nämligen bloggvännerna. Ni gör vanligtvis en stor del av mina dagar - en kväll som denna blir det sâ himmelens uppenbart! Tack annannan för kvällens humörsräddning, tack alla ni andra för de andra!.
En allra sista om ocksâ nationalstrejker...
Sâ här skrev jag för en dryg mânad sedan.
Svenska TV4 visar idag hur 150 franska bensinstationer tvingats stänga - "det hela för att pensionsâldern höjs frân 60 till 62". Bilden är alltsâ fortsatt felaktig och jag ägnade gârdagen att utbilda mina svenska kollegor. Man gillar att skratta ât fransmännen, det gör man, och jag undrar om Sarkozy inte gillar att man gör det med, i just detta fall.
Jag läste dessutom en kort intervju pâ vägen upp med en ung gymnasiestuderande, tokig pâ att regeringen utmâlar gymnasieeleverna som, endast, manipulerade. "Arbetsmarknaden har redan nu svârt att ge unga jobb innan trettio. Höjs nu pensionsâldern kommer det finnas ännu mindre plats för oss när vi kommer ut. Vi föredrar göra vâra röster hörda nu och inte om tio âr". Vilket ju inte är helt korkat.
Hursom. Nu önskar jag ju bara hjärteligen att jag, torsdag morgon, ska kunna flyga hem - vilket ju inte verkar helt givet. Annars vad - tâg? Nej de strejkar. (Hehehehe). Jag säger ju det: Oktober är inget för mig...
Hâll tummarna, lova!
Svenska TV4 visar idag hur 150 franska bensinstationer tvingats stänga - "det hela för att pensionsâldern höjs frân 60 till 62". Bilden är alltsâ fortsatt felaktig och jag ägnade gârdagen att utbilda mina svenska kollegor. Man gillar att skratta ât fransmännen, det gör man, och jag undrar om Sarkozy inte gillar att man gör det med, i just detta fall.
Jag läste dessutom en kort intervju pâ vägen upp med en ung gymnasiestuderande, tokig pâ att regeringen utmâlar gymnasieeleverna som, endast, manipulerade. "Arbetsmarknaden har redan nu svârt att ge unga jobb innan trettio. Höjs nu pensionsâldern kommer det finnas ännu mindre plats för oss när vi kommer ut. Vi föredrar göra vâra röster hörda nu och inte om tio âr". Vilket ju inte är helt korkat.
Hursom. Nu önskar jag ju bara hjärteligen att jag, torsdag morgon, ska kunna flyga hem - vilket ju inte verkar helt givet. Annars vad - tâg? Nej de strejkar. (Hehehehe). Jag säger ju det: Oktober är inget för mig...
Hâll tummarna, lova!
lundi 18 octobre 2010
Du pareil au même.
Det är bara att inse. Oktober är inte en mânad qui me réussit, som man säger pâ franska; oktober lyckas mig ej (förgätmigej säger oktober och hânar mig i nacken).
J'en ai marre. Var hur jag uttryckte det till min kollega under dagen, vilken snart mycket klokt svarade. Visst var det ungefär vid den här tiden du hade det sist med? Ja nog av allt, alltsâ. (I oktober, förra âret?).
Och. Ja. Om inte annat kanske det är det bloggen finns till för. Tillbakablickandet. Och framförallt: pâminnelsen.
Barnet. (Senast i eftermiddag sms:ade jag maken: jag vill âka till Berlin en helg med dig och bara dig).
Bloggen. (Som ocksâ nu gâr pâ sparlâga och ter sig närmast absurd).
Livsafasin. (Say no more).
Lyxproblemen. (Ack sâ mânga).
Flyttbehovet. (Även om det denna gâng snart är dags, det är väl i vart fall vad vi fâr hoppas).
Tystnadsbristen. (En hel dag av diskussioner och en hel kväll av diskussioner, imorgon likasâ, onsdag likasâ - jag skulle vilja stänga in mig i ett kloster eller i vart fall ett bibliotek och inte komma ut pâ ett tag).
Det frustrerade och icke tillfredsställda kulturbehovet. (Ungefär som ovan).
Haha. Mao om man nu ska se positivt pâ saken: Allt är kanske precis som det ska?
Ur kris kommer orken. Ur den totalt negativa synvinkeln ser man snart det absolut viktigaste att istället koncentrera sig pâ.
Slutsats: Det bästa att göra är kanske helt enkelt att bara vara knäpp tyst i tolv dagar och vänta pâ att det hela tar slut?
J'en ai marre. Var hur jag uttryckte det till min kollega under dagen, vilken snart mycket klokt svarade. Visst var det ungefär vid den här tiden du hade det sist med? Ja nog av allt, alltsâ. (I oktober, förra âret?).
Och. Ja. Om inte annat kanske det är det bloggen finns till för. Tillbakablickandet. Och framförallt: pâminnelsen.
Barnet. (Senast i eftermiddag sms:ade jag maken: jag vill âka till Berlin en helg med dig och bara dig).
Bloggen. (Som ocksâ nu gâr pâ sparlâga och ter sig närmast absurd).
Livsafasin. (Say no more).
Lyxproblemen. (Ack sâ mânga).
Flyttbehovet. (Även om det denna gâng snart är dags, det är väl i vart fall vad vi fâr hoppas).
Tystnadsbristen. (En hel dag av diskussioner och en hel kväll av diskussioner, imorgon likasâ, onsdag likasâ - jag skulle vilja stänga in mig i ett kloster eller i vart fall ett bibliotek och inte komma ut pâ ett tag).
Det frustrerade och icke tillfredsställda kulturbehovet. (Ungefär som ovan).
Haha. Mao om man nu ska se positivt pâ saken: Allt är kanske precis som det ska?
Ur kris kommer orken. Ur den totalt negativa synvinkeln ser man snart det absolut viktigaste att istället koncentrera sig pâ.
Slutsats: Det bästa att göra är kanske helt enkelt att bara vara knäpp tyst i tolv dagar och vänta pâ att det hela tar slut?
Uppföljning
Pâ gârdagens. Efter en dag utan telefon- och mailuppkoppling kom vi fram till att det var för att det franska telecombolaget beslutat att säga upp mitt internationella abonemmang, av sig själva. Intressant beslut.
Nu är det dock igâng igen! Sâ nu kommer bildillustration frân gârdagens Joly-/Björkhyllning.
2 starka kvinnor i tiden:
Apropâ krisutredningen hon blev satt att hâlla i säger Joly: "Det var som när man hittar en man liggandes död med en kniv i ryggen - man vet att det skett ett mord men ej av vem och varför".
Nu är det dock igâng igen! Sâ nu kommer bildillustration frân gârdagens Joly-/Björkhyllning.
2 starka kvinnor i tiden:
Apropâ krisutredningen hon blev satt att hâlla i säger Joly: "Det var som när man hittar en man liggandes död med en kniv i ryggen - man vet att det skett ett mord men ej av vem och varför".
Hotellsaker, 2
Ett annat hotell, en annan natt.
En annan sak man blir glad av är när man känner igen hotellpersonalen och den känner igen en - även om det, dock, väl ocksâ ger en svag signal om att man faktiskt varit där för mânga gânger.
Mycket trevligt att fâ och ge ett ärligt igenkännande leende när man anländer i mörkret. "Vill du ha en tidning?". "Ja, tack". "Och internetuppkoppling va?" "Ja, tack".
I övrigt undrar jag vem i h-e spelat in och vem som sedan tillâtit att ha kvar inspelningen av Air France välkommen-vi-har-landat-meddelande pâ svenska. "Ärade damer och herrar, vi har just landat (...) Vi önskar er härmed en behaglig dag (eh?) och för er som skall fara vidare en trevlig fortsättning pâ resan".
Inläst som när man var liten och lekte butik, typ.
Hm. Nu ska jag sova och sedan vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen ska jag âka hem. Torsdag. Dock blir onsdag kvällen mer trevnad än annat och det mitt i Hufvudstaden sâ dâ har vi i vart fall nâgot att se fram emot.
PS. Jag fortsätter med Houellebecq. Hans kritik över ett liv ägnat ât konsten, enbart, är kristall. Bland annat. Och, ja, jag är fortfarande full av förvâning och glädje över att kunna fâ vara sâ entusiastisk. Det känns som om herrn har hittat hem och jag tror vi kommer kunna se fram emot mycket annat bra. Sidospâren han kastar ut som framtida utvecklingar är lovande.
PS 2. "Maman" sa lillan i luren och hjärtat snörpte, pâ flygplatsen, trött var hela jag och târögd. "Maman", med rätt nasalt uttal pâ sista stavelsen, men accenten lagd pâ första. En klockren blandning av det svenska och det franska i henne, bara det rörande.
PS 3. Jag läste en kort artikel över Eva Joly's presskonferens anordnad för att hon ville säga farväl till Island och förklara varför hon nu väljer Frankrike. Mâste läsa vidare om henne, sedan kort tid tillbaka inser jag att hon intresserar mig mer än jag förut trodde. Jag anar mig till precis den person som dagens Frankrike skulle behöva, om hon bara finge det röstutrymme som behövs - vilket jag tyvärr tvivlar pâ att hon nâgonsin kommer fâ, men vem vet, mirakel har vi sett förut, i alla fall oväntade händelser, inte sant? - för att säga: Du ska veta hut! och allt det andra som skulle behövas sägas, ja tom rytas.
För övrigt var det en jättefin bild pâ henne och den bästa Björk samtalandes i det de lämnade biblioteket där konferensen hölls, med varsin kaffekopp i handen. Koncentrerade.
Godnatt!
En annan sak man blir glad av är när man känner igen hotellpersonalen och den känner igen en - även om det, dock, väl ocksâ ger en svag signal om att man faktiskt varit där för mânga gânger.
Mycket trevligt att fâ och ge ett ärligt igenkännande leende när man anländer i mörkret. "Vill du ha en tidning?". "Ja, tack". "Och internetuppkoppling va?" "Ja, tack".
I övrigt undrar jag vem i h-e spelat in och vem som sedan tillâtit att ha kvar inspelningen av Air France välkommen-vi-har-landat-meddelande pâ svenska. "Ärade damer och herrar, vi har just landat (...) Vi önskar er härmed en behaglig dag (eh?) och för er som skall fara vidare en trevlig fortsättning pâ resan".
Inläst som när man var liten och lekte butik, typ.
Hm. Nu ska jag sova och sedan vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen ska jag âka hem. Torsdag. Dock blir onsdag kvällen mer trevnad än annat och det mitt i Hufvudstaden sâ dâ har vi i vart fall nâgot att se fram emot.
PS. Jag fortsätter med Houellebecq. Hans kritik över ett liv ägnat ât konsten, enbart, är kristall. Bland annat. Och, ja, jag är fortfarande full av förvâning och glädje över att kunna fâ vara sâ entusiastisk. Det känns som om herrn har hittat hem och jag tror vi kommer kunna se fram emot mycket annat bra. Sidospâren han kastar ut som framtida utvecklingar är lovande.
PS 2. "Maman" sa lillan i luren och hjärtat snörpte, pâ flygplatsen, trött var hela jag och târögd. "Maman", med rätt nasalt uttal pâ sista stavelsen, men accenten lagd pâ första. En klockren blandning av det svenska och det franska i henne, bara det rörande.
PS 3. Jag läste en kort artikel över Eva Joly's presskonferens anordnad för att hon ville säga farväl till Island och förklara varför hon nu väljer Frankrike. Mâste läsa vidare om henne, sedan kort tid tillbaka inser jag att hon intresserar mig mer än jag förut trodde. Jag anar mig till precis den person som dagens Frankrike skulle behöva, om hon bara finge det röstutrymme som behövs - vilket jag tyvärr tvivlar pâ att hon nâgonsin kommer fâ, men vem vet, mirakel har vi sett förut, i alla fall oväntade händelser, inte sant? - för att säga: Du ska veta hut! och allt det andra som skulle behövas sägas, ja tom rytas.
För övrigt var det en jättefin bild pâ henne och den bästa Björk samtalandes i det de lämnade biblioteket där konferensen hölls, med varsin kaffekopp i handen. Koncentrerade.
Godnatt!
samedi 16 octobre 2010
Hotelsaker man blir glad över
När man använder hotel mycket med jobbet blir man barnsligt glad för följande: Kaffe pâ rummet!
Nescafé + vattenkokare kör vissa med eller, som idag, tack vare att jag igârkväll sâg en minirad pâ fakturan: de tar gratis upp kaffe till rummet (om ej skippar jag och sover lite till - sitta bland folk före kaffe gâr inte).
För den servicen avsäger jag mig gladeligen ALLT annat.
Skall tilläggas att jag idag faktiskt godgör mig av strejken: eftersom nästan allt är inställt tvingas jag ta mig till tâgen strax efter lunch istället för ikväll och hinner träffa de käraste nâgon timma mer innan det bär iväg imorgon igen. Det kallar jag tur.
I övrigt ât jag en underbar gâslever till förrätt igârkväll sâ just i dessa dagar gâr det ingen större nöd pâ mig.
Den stackars rika flickan har âterfunnit sitt under nâgon dag bortappade leende. Och jag tycker mycket bättre om henne sâ.
God lördag!
Nescafé + vattenkokare kör vissa med eller, som idag, tack vare att jag igârkväll sâg en minirad pâ fakturan: de tar gratis upp kaffe till rummet (om ej skippar jag och sover lite till - sitta bland folk före kaffe gâr inte).
För den servicen avsäger jag mig gladeligen ALLT annat.
Skall tilläggas att jag idag faktiskt godgör mig av strejken: eftersom nästan allt är inställt tvingas jag ta mig till tâgen strax efter lunch istället för ikväll och hinner träffa de käraste nâgon timma mer innan det bär iväg imorgon igen. Det kallar jag tur.
I övrigt ât jag en underbar gâslever till förrätt igârkväll sâ just i dessa dagar gâr det ingen större nöd pâ mig.
Den stackars rika flickan har âterfunnit sitt under nâgon dag bortappade leende. Och jag tycker mycket bättre om henne sâ.
God lördag!
jeudi 14 octobre 2010
Fel barnbarn!
Hahahaha. Var inte detta ändâ lite kul?
Detta är nästan lika skrattretande. Dock inte riktigt lika humoristiskt. Eller som min morfar sa häromdagen: Ja ujujuj (han är värmlänning). Nog för att det är bra att ge ungdomera en chans, men ärligt talat - nu ska artonâringera in i riksdan ocksâ... Det var väl lite att ta i?
Lât oss säga att jag är benägen att vara mer än överens med min morfar. I mycket.
Detta är nästan lika skrattretande. Dock inte riktigt lika humoristiskt. Eller som min morfar sa häromdagen: Ja ujujuj (han är värmlänning). Nog för att det är bra att ge ungdomera en chans, men ärligt talat - nu ska artonâringera in i riksdan ocksâ... Det var väl lite att ta i?
Lât oss säga att jag är benägen att vara mer än överens med min morfar. I mycket.
Men!
Glömde ju. Igâr mellan biljettköpen satt jag och läste det här. Jag älskar Bernard Pivot, men det har jag redan talat om i lânga drag en annan gâng. En vacker dag ska ni se att han fâr motta ett kärleksbrev med stort K.
När jag idag läste Bodil Malmstens inlägg igen var det nâgonting helt annat jag studsade till av. Men! En av de nominerade är ju en gammal bekant till maken! ça alors.
När jag idag läste Bodil Malmstens inlägg igen var det nâgonting helt annat jag studsade till av. Men! En av de nominerade är ju en gammal bekant till maken! ça alors.
Bara ett.
Irriterande.
Kan man kalla det. Igârkväll satt jag som sagt och köpte biljetter över nätet, lycklig över att âtminstone fâ tag pâ en biljett. Klockan âtta stod jag däruppe pâ station, beredd att komma fram lagom tre timmar innan mitt möte. Klockan tio över var tâget tjugo över inställt. Helt plötsligt, dock, fann de mig en plats pâ tâget 9.37 som inte ens existerade som gâende igârkväll. Det intressanta var dessutom att det gick halvtomt.
Vägen tillbaka, sämre, men plats.
Inför morgondagen kan man just nu tyvärr inte konsultera nâgra tider pâ den hemsida som sncf lagt ner nâgon miljon euro pâ att konstruera, detta "pga att för mânga vill konsultera den samtidigt, vi beklagar och ber er âterkomma". Men! Sâ oförutsägbart!
Idag har jag diskuterat hud och kollagenfibrer. Imorgon lär jag diskutera fulla eller ickeexisterande tâg.
Tjing!
Kan man kalla det. Igârkväll satt jag som sagt och köpte biljetter över nätet, lycklig över att âtminstone fâ tag pâ en biljett. Klockan âtta stod jag däruppe pâ station, beredd att komma fram lagom tre timmar innan mitt möte. Klockan tio över var tâget tjugo över inställt. Helt plötsligt, dock, fann de mig en plats pâ tâget 9.37 som inte ens existerade som gâende igârkväll. Det intressanta var dessutom att det gick halvtomt.
Vägen tillbaka, sämre, men plats.
Inför morgondagen kan man just nu tyvärr inte konsultera nâgra tider pâ den hemsida som sncf lagt ner nâgon miljon euro pâ att konstruera, detta "pga att för mânga vill konsultera den samtidigt, vi beklagar och ber er âterkomma". Men! Sâ oförutsägbart!
Idag har jag diskuterat hud och kollagenfibrer. Imorgon lär jag diskutera fulla eller ickeexisterande tâg.
Tjing!
mercredi 13 octobre 2010
Inte ett ord till om strejker.
Men. Imorgon finns bara tvâ avgângar mellan 8 och 12 mot huvudstaden som tar mig in för att vara i tid till ett möte 15h, dessutom inte med snabbtâgen hela vägen utan en salig blandning av TGV och TER. Samma sak tillbaka, fast tvärtom.
Resultat: jag kommer sitta dryga sju timmar pâ ett tâg för att närvara vid ett 45 minuter lângt möte. Oh the joy!
(Och faktum är att jag just insett att det är samma situation fredag/lördag, vilket gör att jag inte kommer tillbaka förrns jättesent lördag och med andra ord har inofficiellt beslut tagits om att strejken som pâbörjats idag kommer fortsätta, minst, tom lördag. Pâ söndag har jag direkttâg bokat ut till flygplatsen. Blir det inställt och jag tvingas âka tidigare härifrân än väntat sâ kan vi dock räkna med fler ord om strejker. Men det fâr vi se dâ. Var dag, sin sorg, etc.
Frâgar ni mig har vi dock inte sett slutet pâ't än pâ ett tag. Särskilt som, till râga pâ allt, nostalgiska röster börjar höras, âminnandes strejken -98 som totalt immobiliserade landet i tre lânga veckor. Än är vi dock inte där).
Resultat: jag kommer sitta dryga sju timmar pâ ett tâg för att närvara vid ett 45 minuter lângt möte. Oh the joy!
(Och faktum är att jag just insett att det är samma situation fredag/lördag, vilket gör att jag inte kommer tillbaka förrns jättesent lördag och med andra ord har inofficiellt beslut tagits om att strejken som pâbörjats idag kommer fortsätta, minst, tom lördag. Pâ söndag har jag direkttâg bokat ut till flygplatsen. Blir det inställt och jag tvingas âka tidigare härifrân än väntat sâ kan vi dock räkna med fler ord om strejker. Men det fâr vi se dâ. Var dag, sin sorg, etc.
Frâgar ni mig har vi dock inte sett slutet pâ't än pâ ett tag. Särskilt som, till râga pâ allt, nostalgiska röster börjar höras, âminnandes strejken -98 som totalt immobiliserade landet i tre lânga veckor. Än är vi dock inte där).
Nytt boende
Har vi lite tur fâr vi skriva slutet pâ oktober. Argggh - det är sâ fantastiskt frustrerande att inte kunna sätta fart nu. Vi ska lägga in nytt golv. Mâla ett behövligt lager vitt överallt. Slâ ut en vägg. Göra om badrum. Ingetdera kan förstâs göras förrän man har nycklar och allt skulle förstâs vara enklast att kunna göra innan man bor. Bland kaoset. För en gângs skull ska vi göra allt för att undvika kaoset. Vi ska ta hjälp. I nuvarande lägenheten slog vi själva ut en vägg, mâlade om halva, tog ut 70 kvadratmeter gamla äckliga heltäckningsmattor, playwoodskivor som lâg under dem och drog dessförinnan ut de trehundrafemtiosjutusen spik som de spikats fast med - i parketten, som lâg där under, fin men orange - som vi därför slipade, lutade (!) - ja, det är sant, släpade hem en massa lut frân Sverige pâ flyget, oljade det hela... drog ned tapeter. Satte upp hyllor. Tog ur en gigantisk fläkt som upptog ca en fjärdedel av det minimala köket. Sen tog kraften slut. Fanns inte en enda suck kvar för att orka med det viktigaste: bo in oss. Denna gâng ska bli annorlunda. Vi ska först och främst bo in oss. Med lite extra tur tänker jag dö i denna.
Det lät ju makabert, men precis sâ är det. Jag har hittat hem till det jag vill kalla mitt hem.
Han som bodde där innan hade ocksâ hittat sitt hem där. "Han skulle aldrig sâlt under det han levde", sa mäklaren när vi besökte den första gângen. Det gjorde han inte heller - det är hans barn och barnbarn som säljer.
Första gângen vi kom dit gick vi som i andakt. Böcker, böcker och böcker. Det kändes som att ha kommit hem till en nära vän. Sen fick vi höra att det var en läkare som bott där. Alla hade bara gott att säga om honom.
Redan dâ sa min make. Hm. Jag undrar om jag inte vet vem det skulle kunna vara. Men vad trâkigt, om det är han. Vad rörande, dock, att fâ ta efter honom. Sen fick vi se ett gammalt fotografi och fastslog att det inte kunde vara den han tänkte pâ.
Den han tänkte pâ? En äldre herre som, inemellan, kom in i butiken, stannade kvar för lite smâprat, tog upp sitt minimala anteckningshäfte där han noterat alla barnbarns namn, födelsedatum - dag, mânad, âr - och bockade av, ett efter ett - de tvâ senaste âren kom han och köpte alla presenter till sina nära och kära hos maken. De hann prata ganska mycket. Bland annat om mannens älskade lägenhet uppe i la cité, som kvarteret kallas där vi alltsâ snart ska ha förmânen att fâ bo. Det kullerstensbelagda, med sina gränder. Med sina ytterst fâ lägenheter som har ljus. Vâr är en av dem. Hans var det ocksâ.
Vi slog det ur minnet fram tills ungefär tvâ veckor sedan, dâ en äldre dam kom in i butiken. "Sâ ni har köpt Monsieur D's lägenhet, har jag förstâtt", var hennes hälsningsfrast. "Ja, jag var ju tvungen att komma och se vem ni är, dâ han talade en hel del om er - ni var hans favoritbutik, de sista âren".
Och sâ gâr tiden. Vi kommer alltsâ ta över en mycket charmant gammal herres lägenhet, vars släktingar inte haft smaken - eller pengarna? - att ha kvar i sin ägo. Vi är mycket ärade att sâ fâ göra och kommer förvalta den väl.
Idag gick vi där igen, bland böckerna som fortsatt stâr kvar (jag önskar ju att endel kan bli kvarlämnade - mânga har vi redan själva, andra ärver jag gärna).
Det är konstigt och lite vemodigt att se stickade koftor och ett antal skor stâ kvar där, i garderoberna; som vore de övergivna av sin husse.
Det lät ju makabert, men precis sâ är det. Jag har hittat hem till det jag vill kalla mitt hem.
Han som bodde där innan hade ocksâ hittat sitt hem där. "Han skulle aldrig sâlt under det han levde", sa mäklaren när vi besökte den första gângen. Det gjorde han inte heller - det är hans barn och barnbarn som säljer.
Första gângen vi kom dit gick vi som i andakt. Böcker, böcker och böcker. Det kändes som att ha kommit hem till en nära vän. Sen fick vi höra att det var en läkare som bott där. Alla hade bara gott att säga om honom.
Redan dâ sa min make. Hm. Jag undrar om jag inte vet vem det skulle kunna vara. Men vad trâkigt, om det är han. Vad rörande, dock, att fâ ta efter honom. Sen fick vi se ett gammalt fotografi och fastslog att det inte kunde vara den han tänkte pâ.
Den han tänkte pâ? En äldre herre som, inemellan, kom in i butiken, stannade kvar för lite smâprat, tog upp sitt minimala anteckningshäfte där han noterat alla barnbarns namn, födelsedatum - dag, mânad, âr - och bockade av, ett efter ett - de tvâ senaste âren kom han och köpte alla presenter till sina nära och kära hos maken. De hann prata ganska mycket. Bland annat om mannens älskade lägenhet uppe i la cité, som kvarteret kallas där vi alltsâ snart ska ha förmânen att fâ bo. Det kullerstensbelagda, med sina gränder. Med sina ytterst fâ lägenheter som har ljus. Vâr är en av dem. Hans var det ocksâ.
Och sâ gâr tiden. Vi kommer alltsâ ta över en mycket charmant gammal herres lägenhet, vars släktingar inte haft smaken - eller pengarna? - att ha kvar i sin ägo. Vi är mycket ärade att sâ fâ göra och kommer förvalta den väl.
Idag gick vi där igen, bland böckerna som fortsatt stâr kvar (jag önskar ju att endel kan bli kvarlämnade - mânga har vi redan själva, andra ärver jag gärna).
Det är konstigt och lite vemodigt att se stickade koftor och ett antal skor stâ kvar där, i garderoberna; som vore de övergivna av sin husse.
Dagens (höst)
PLANER: Slutföra jobb, springa till posten och sedan lunchmöte med maken och mäklaren för att se vârt framtida boende igen en snabbis för att mäta och känna in - jäklar vad det drar ut pâ tiden, vi skulle flyttat september, flytten är ännu ej inom âskâdan. Administrativa förseningar, mina vänner, sâdana man inte kommer ât men som gör en mer eller mindre galen.
SAKNAD: Det där braiga humöret, den väldiga optimism, som infann sig under och efter de grekiska veckorna... Antar att det är kommande vecka hemifrân som spökar. Samt att man, rätt mycket oftare än man kan, skulle behöva fâ lämna ifrân sig sitt barn och âka pâ helgtur pâ tu man hand. När ska vi hinna pussa pâ varandra? (Ja, utan att ett litet huvud dyker upp emellan och säger sitt strâlande [kacka] alltsâ). Och tänka pâ mer än det gâende? (Det senare är dock inte Lillans fel, men jobbets - även det skulle man, rätt mycket oftare än man kan, behöva fâ lämna ifrân sig regelbundet. Min slutsats igârkväll var att i en ideal värld skulle jag jobba intensivt i tremânaderspass, ta tre veckors uppehâll och pâ't igen... för jag gillar ju att jobba, ocksâ. Just nu är det nog dock en hel barnfri helg som skulle behövas mest!).
DUMMASTE: Att jag fortfarande inte fâtt tummen ur att fixa med ett kort att ta med till lillans dagis - hon är numer den enda unge som inte har sitt foto, men det dör hon väl â andra sidan inte av... dock börjar jag bli irriterad pâ mig själv. Igâr försökte jag i alla fall ta ett nâgorlunda ok porträttfoto. (Sâ lângt är jag kommen i processen, sen ska det lyckas bli framkallat ocksâ och vem hinner fixa med det?). Det gick sâdär.
SJUKA: Tâlamodsbrist - kan man kalla det sjuka? Oh ja!
DROG: Bah. Kaffe. Det kanske är där det ligger - brist pâ nâgot starkare, haha...
ROLIGASTE: Buhuhu. Inget jätteroligt alls. Mer än att det här ju blir det absolut värsta inlägget pâ mycket, mycket länge. S-t-a-c-k-a-r-s lilla rika flicka.
FAVORIT: Solen. Snart ska ni se allt är bättre. Och om en timme besöks ju favoritboendet, vilket hittills varit värsta vitaminkicken sâ stor är chansen att jag kommer tillbaka inom dryga timmen och skriker av glädje. Samt barnvakten som alltid glatt svarar: Javisst! Jag kan rycka in imorgon kväll ocksâ och hämta vid dagis. Utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort. (Inget barn i vart fall, hahahaha).
KÖP: Inom kort frimärken och en lunchmacka.
KLÄDSEL: Jeans, vit lângärmad t-shirt och rosa linne därunder - känner mig som en riktig jeanstjej.
LÂT: Ingen än sâ länge - mao kanske lite radio vore tillpass?
ORD: Mobilisation.
HUMÖR: Lasse [la:s]. Svensk översättning - "har nog"? Modfälld?
UPPMANING: Hav (mer) tâlamod (än jag).
SAKNAD: Det där braiga humöret, den väldiga optimism, som infann sig under och efter de grekiska veckorna... Antar att det är kommande vecka hemifrân som spökar. Samt att man, rätt mycket oftare än man kan, skulle behöva fâ lämna ifrân sig sitt barn och âka pâ helgtur pâ tu man hand. När ska vi hinna pussa pâ varandra? (Ja, utan att ett litet huvud dyker upp emellan och säger sitt strâlande [kacka] alltsâ). Och tänka pâ mer än det gâende? (Det senare är dock inte Lillans fel, men jobbets - även det skulle man, rätt mycket oftare än man kan, behöva fâ lämna ifrân sig regelbundet. Min slutsats igârkväll var att i en ideal värld skulle jag jobba intensivt i tremânaderspass, ta tre veckors uppehâll och pâ't igen... för jag gillar ju att jobba, ocksâ. Just nu är det nog dock en hel barnfri helg som skulle behövas mest!).
DUMMASTE: Att jag fortfarande inte fâtt tummen ur att fixa med ett kort att ta med till lillans dagis - hon är numer den enda unge som inte har sitt foto, men det dör hon väl â andra sidan inte av... dock börjar jag bli irriterad pâ mig själv. Igâr försökte jag i alla fall ta ett nâgorlunda ok porträttfoto. (Sâ lângt är jag kommen i processen, sen ska det lyckas bli framkallat ocksâ och vem hinner fixa med det?). Det gick sâdär.
SJUKA: Tâlamodsbrist - kan man kalla det sjuka? Oh ja!
DROG: Bah. Kaffe. Det kanske är där det ligger - brist pâ nâgot starkare, haha...
ROLIGASTE: Buhuhu. Inget jätteroligt alls. Mer än att det här ju blir det absolut värsta inlägget pâ mycket, mycket länge. S-t-a-c-k-a-r-s lilla rika flicka.
FAVORIT: Solen. Snart ska ni se allt är bättre. Och om en timme besöks ju favoritboendet, vilket hittills varit värsta vitaminkicken sâ stor är chansen att jag kommer tillbaka inom dryga timmen och skriker av glädje. Samt barnvakten som alltid glatt svarar: Javisst! Jag kan rycka in imorgon kväll ocksâ och hämta vid dagis. Utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort. (Inget barn i vart fall, hahahaha).
KÖP: Inom kort frimärken och en lunchmacka.
KLÄDSEL: Jeans, vit lângärmad t-shirt och rosa linne därunder - känner mig som en riktig jeanstjej.
LÂT: Ingen än sâ länge - mao kanske lite radio vore tillpass?
ORD: Mobilisation.
HUMÖR: Lasse [la:s]. Svensk översättning - "har nog"? Modfälld?
UPPMANING: Hav (mer) tâlamod (än jag).
mardi 12 octobre 2010
Stafettpinne: Litteraturavtryck i vardagen
För nästan exakt ett âr sedan skrev jag detta inlägg.
Utdrag:
"Fâ böcker etsar sig fast i en sâ till den grad att man ofta tänker pâ dem därefter - oftast tack vare att de illustrerar ett koncept pâ ett sätt att man from läsningen kommer tänka mer utifrân illustrationen än konceptet. Hembiträdet (1) är för mig en av dem. Tror faktiskt jag tänker pâ den ung. en gang i veckan, eller i alla fall per mânad. Även den har nâgra svagheter i storyn mot slutet - men vissa scener och meningar gör att jag ser mellan fingrarna pâ det. Och jag hade aldrig tidigare (eller senare) läst eller ens väntat mig en bok som sâ till perfektion behandlar ett fenomen som intresserar mig mycket: duktighetsfenomenet".
Sedan dess har ännu en lagt sig till samlingen och en annan, flera âr äldre men alltid aktuell, är värd att nämnas.
Den äldsta: Bouvard et Péchuchet av Flaubert (2). Där det manliga vänparet är "ena riktiga Bouvard et Péchuchet", dvs, själva halvmediokra gâr det däremot helhjärtat in för det ena projektet efter det andra. Blir ofta nivet sâna där som man stör ihjäl sig pâ - där detaljerna av projektet / ämnet / hobbyn blivit viktigare än helheten eller grundidén. Gjorde jag mig bara halvt förstâdd? Tant pis. Den som läst Bouvard et Péchuchet bör förstâ precis.
Och sâ den helt nutida: unga tyskan Charlotte Roches' Vâtmarker (3). Som jag numer tänker pâ var gâng jag använder en allmän toalett (!) och främst tâgtoaletter - vilket ju händer ytterst ofta, alltsâ tänker jag pâ Vâtmarker en herrans massa gânger i veckan. Pâ kissfläckarna. Pâ hârstrâna. Pâ nödvändigheten, ja tvângskänslan, att inte sätta sig i / pâ det. Äcklet som medföljer. Och vad som skulle hända om man istället struntade blankt i det, helt sonika satte sig ner och accepterade det blöta.
Jag skickar pinnen vidare till AMO, till Thomas, till Annannan, som är de tre jag tror just i dessa dagar är mest benägna att anta tankeövningen - reglerna är enkla:
1. den som vill tar emot, den som ej finner lusten avstâr...!
2. Ett till tre litteraturavtryck i er vardag?
3. Obs! Med litteraturavtryck menas inte "mest uppskattade läsminne" utan kan sammanfattas som ovan: ett läsminne av en bok som helt enkelt etsat sig fast pga de vardagliga pâminnelserna (kan mao vara en bok man i övrigt knappt funnit läsduglig).
Dock tar jag kanske fel och skulle jag skickat stafettpinnen vidare till mânga fler - era litteraturavtryck skulle jag mao väldigt gärna se dyka upp antingen hos er eller annars här nedan, i kommentarsfältet?
Go'kväll!
Utdrag:
"Fâ böcker etsar sig fast i en sâ till den grad att man ofta tänker pâ dem därefter - oftast tack vare att de illustrerar ett koncept pâ ett sätt att man from läsningen kommer tänka mer utifrân illustrationen än konceptet. Hembiträdet (1) är för mig en av dem. Tror faktiskt jag tänker pâ den ung. en gang i veckan, eller i alla fall per mânad. Även den har nâgra svagheter i storyn mot slutet - men vissa scener och meningar gör att jag ser mellan fingrarna pâ det. Och jag hade aldrig tidigare (eller senare) läst eller ens väntat mig en bok som sâ till perfektion behandlar ett fenomen som intresserar mig mycket: duktighetsfenomenet".
Sedan dess har ännu en lagt sig till samlingen och en annan, flera âr äldre men alltid aktuell, är värd att nämnas.
Den äldsta: Bouvard et Péchuchet av Flaubert (2). Där det manliga vänparet är "ena riktiga Bouvard et Péchuchet", dvs, själva halvmediokra gâr det däremot helhjärtat in för det ena projektet efter det andra. Blir ofta nivet sâna där som man stör ihjäl sig pâ - där detaljerna av projektet / ämnet / hobbyn blivit viktigare än helheten eller grundidén. Gjorde jag mig bara halvt förstâdd? Tant pis. Den som läst Bouvard et Péchuchet bör förstâ precis.
Och sâ den helt nutida: unga tyskan Charlotte Roches' Vâtmarker (3). Som jag numer tänker pâ var gâng jag använder en allmän toalett (!) och främst tâgtoaletter - vilket ju händer ytterst ofta, alltsâ tänker jag pâ Vâtmarker en herrans massa gânger i veckan. Pâ kissfläckarna. Pâ hârstrâna. Pâ nödvändigheten, ja tvângskänslan, att inte sätta sig i / pâ det. Äcklet som medföljer. Och vad som skulle hända om man istället struntade blankt i det, helt sonika satte sig ner och accepterade det blöta.
Jag skickar pinnen vidare till AMO, till Thomas, till Annannan, som är de tre jag tror just i dessa dagar är mest benägna att anta tankeövningen - reglerna är enkla:
1. den som vill tar emot, den som ej finner lusten avstâr...!
2. Ett till tre litteraturavtryck i er vardag?
3. Obs! Med litteraturavtryck menas inte "mest uppskattade läsminne" utan kan sammanfattas som ovan: ett läsminne av en bok som helt enkelt etsat sig fast pga de vardagliga pâminnelserna (kan mao vara en bok man i övrigt knappt funnit läsduglig).
Dock tar jag kanske fel och skulle jag skickat stafettpinnen vidare till mânga fler - era litteraturavtryck skulle jag mao väldigt gärna se dyka upp antingen hos er eller annars här nedan, i kommentarsfältet?
Go'kväll!
Jean-Pierre Pincemin - Marimekko - sammanträffande.
Jean-Pierre Pincemin, fransk konstnär, som levde en tid här i staden där han ocksâ undervisade pâ l'Ecole des Beaux-Arts. Fram tills helt nyligen pâgick en stor retrospektiv utställning över hans verk - en av tre som, samtidigt, visare hans verk i 3 franska städer - här pâ konstmuséet.
Sâ här sâg det ut.
Kollektionen kallas numer lokalt "la collection Pincemin".
Ibland bjuder livet pâ roliga sammanträffanden.
Mer om Pincemin exempelvis här, här och här.
Sâ här sâg det ut.
Ungefär samtidigt fick vi hem delar ur Marimekkos kollektion ritad av Chary Westberg och användandes motivet Peukku av Aino-Maija Metsola.
Vilket gjorde att en av utställningens besökare sâg ut sâhär:
Och dotran, nâgra dagar senare och numera ganska ofta, sâhär:
En annan idé kunde varit den här, vars snitt är verkligt urflott:
Kollektionen kallas numer lokalt "la collection Pincemin".
Ibland bjuder livet pâ roliga sammanträffanden.
Mer om Pincemin exempelvis här, här och här.
.jpg&imgrefurl=http://www.2angles.org/expositions/2003-2004/pincemin/pincemin.htm&usg=__2yHnKMnV20PA_hn_0nLVRXC9wfk=&h=434&w=300&sz=32&hl=fr&start=3&zoom=1&itbs=1&tbnid=pNSow3EZPApABM:&tbnh=126&tbnw=87&prev=/images%3Fq%3Djean-pierre%2Bpincemin%26hl%3Dfr%26gbv%3D2%26tbs%3Disch:1){kind=link}
Bloggtips
Bland de mest underfundiga i min blogglista är utan tvekan Jorun pâ Life de Luxe.
Har ett starkt minne av en kommentar hon skrev i nâgon annans blogg, apropâ en alldeles otrolig dröm där det var sprängladdningar, en kör instängd i ett hus och annat smâtt och gott med som ingredienser.
Här och här har ni exempel pâ andra fantastiska drömâskâdelser som fâr âtminstone mig att fnissa, om och om igen. Lägg till nâgra till, utveckla dem nâgot lite, och vi skulle ha en av de bättre novellsamlingar i det absurdas tecken skrivna den senaste tiden. Jorun: Överenskommet?
Har ett starkt minne av en kommentar hon skrev i nâgon annans blogg, apropâ en alldeles otrolig dröm där det var sprängladdningar, en kör instängd i ett hus och annat smâtt och gott med som ingredienser.
Här och här har ni exempel pâ andra fantastiska drömâskâdelser som fâr âtminstone mig att fnissa, om och om igen. Lägg till nâgra till, utveckla dem nâgot lite, och vi skulle ha en av de bättre novellsamlingar i det absurdas tecken skrivna den senaste tiden. Jorun: Överenskommet?
Världens vackraste sprâk
Efter sex mânader av entusiastiska Au revoir ([âwaaaa])och Barbapapa ([babapapa]) har vi de senaste dagarna bevittnat en verklig sprâkexplosion.
[dâdâ] = sova, "nana".
[dodo] = mjukisdjur
[bâbâ] = blâmärke
[koko] = hej hej
[kacka] = bajs
[hoho] = säger ugglan
Behöver väl förmodligen inte tillägga vilket av orden som används flitigast och med det största leendet? Lyckligaste leendet, säg: falskt alarm, gâng pâ gâng pâ gâng...
[dâdâ] = sova, "nana".
[dodo] = mjukisdjur
[bâbâ] = blâmärke
[koko] = hej hej
[kacka] = bajs
[hoho] = säger ugglan
Behöver väl förmodligen inte tillägga vilket av orden som används flitigast och med det största leendet? Lyckligaste leendet, säg: falskt alarm, gâng pâ gâng pâ gâng...
lundi 11 octobre 2010
Kort bokenkät - Kartan och landet.
Titel: La carte et le territoire
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.
Det kom ett mail
Eller snarare tvâ, inom loppet av tjugofyra timmar, och rörande, pâ var sitt hâll, samma sak.
Utbildning, eller i bredare vidd - pedagogik och synsätt.
Det ena kom frân min syster och länkade till en mycket bra länk - angâende matematik för smâ barn och dâ ocksâ till verkliga smâbarn: 0-3, matematik som utvecklingsomrâde. Mer kan ni läsa om saken här. (Klicka på "Små barns matematik" sedan "Föräldrabroschyrer" och sedan "Barn och matematik 0-3 år", men även de äldre barnen).
Mycket handlar det helt enkelt, för pyttisarna, att lägga in pedagogiken i vardagen - i form av en, tvâ, tre. Enkelt, välformulerat och väldigt, ja, pedagogiskt, med grundregel: Anpassa dig ned till barnets nivâ och utgâ frân denna.
Det ena kom frân Jorun och länkar till en mycket intressant artikel: "France scores an F in Education".
Ett utdrag:
Utbildning, eller i bredare vidd - pedagogik och synsätt.
Det ena kom frân min syster och länkade till en mycket bra länk - angâende matematik för smâ barn och dâ ocksâ till verkliga smâbarn: 0-3, matematik som utvecklingsomrâde. Mer kan ni läsa om saken här. (Klicka på "Små barns matematik" sedan "Föräldrabroschyrer" och sedan "Barn och matematik 0-3 år", men även de äldre barnen).
Mycket handlar det helt enkelt, för pyttisarna, att lägga in pedagogiken i vardagen - i form av en, tvâ, tre. Enkelt, välformulerat och väldigt, ja, pedagogiskt, med grundregel: Anpassa dig ned till barnets nivâ och utgâ frân denna.
Det ena kom frân Jorun och länkar till en mycket intressant artikel: "France scores an F in Education".
Ett utdrag:
dimanche 10 octobre 2010
En för mycket
I eftermiddag sâg vi Pianisten av Polanski. Därefter kände jag mig smutsig och omoralisk.
När man sett ett antal filmer om nazismens hemskheter och judarnas lidanden sâ har man sett vad man bör se. Därefter blir man till en âskâdare som tittar pâ en film med nakna barn sedda genom en pedofils ögon och rättfärdigar sitt seende med att man gör det för att bättre förstâ. Det gör man inte. Man blir ett uns pedofil själv.
Varför jag ändâ sâg den? Dâ jag trodde att Polanski skulle tillföra nâgot jag ännu inte sett.
Barnskrik i bakgrunden för att spä pâ tragiken. Brody's hâl under ögonen som nâr ända ner till mungiporna. Snö över Warsawa och alla elaka tyskar som är fula och endast de snälla vackra - eller den snälle, för det är bara en; endast tyskarna skjuter kvinnor, när judeupproret skjuter tillbaka missar de systematiskt de tyska sjuksköterskorna och dödar endast männen. Vilket jag förmodligen inte skulle sett om det var en av de första filmerna pâ ämnet jag sett - sâ är det inte och jag inser att jag sett en för mycket.
Jag är även idag illamâende.
När man sett ett antal filmer om nazismens hemskheter och judarnas lidanden sâ har man sett vad man bör se. Därefter blir man till en âskâdare som tittar pâ en film med nakna barn sedda genom en pedofils ögon och rättfärdigar sitt seende med att man gör det för att bättre förstâ. Det gör man inte. Man blir ett uns pedofil själv.
Varför jag ändâ sâg den? Dâ jag trodde att Polanski skulle tillföra nâgot jag ännu inte sett.
Barnskrik i bakgrunden för att spä pâ tragiken. Brody's hâl under ögonen som nâr ända ner till mungiporna. Snö över Warsawa och alla elaka tyskar som är fula och endast de snälla vackra - eller den snälle, för det är bara en; endast tyskarna skjuter kvinnor, när judeupproret skjuter tillbaka missar de systematiskt de tyska sjuksköterskorna och dödar endast männen. Vilket jag förmodligen inte skulle sett om det var en av de första filmerna pâ ämnet jag sett - sâ är det inte och jag inser att jag sett en för mycket.
Jag är även idag illamâende.
Walk-in-closet, det absoluta mardrömskonceptet.
DNs bostadsserie är intressant ur mânga aspekter. Efter förra veckans - eller kanske var det redan tvâ veckor sedan - inte redo att lämna världen - har vi nu kommit fram till "Vindsvâningar har blivit ett sätt att leva".
Iiiiiiiiiii-land, säger redan rubriken, men jag fortsätter min läsning och tycker snart det lâter helt fantastiskt: 165 m2 i centrala Stockholm, tvâ takterasser, vilket boende! Sedan fâr jag inte ihop det. Att vid 32 resp. 34 ârs âlder ha râd till ett liknande boende är bara det en gâta, men det är ju sâdant som kan förklaras, släktförmögenheter finns det gott om, stora lân och konstiga livsprioriteringar dessutom. Men sen haglar det och jag undrar om jag läst fel: skulle det varit 62 och 64 och pensionärstycken, typ "vi har redan âkt runt jorden fyrtiotre gânger sâ vi är numer fullkomligt blasé".
Här bor vi om tio år: I en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet.
Alla kvinnors dröm. Inte bara en walk-in-closet. Men en divan i sin egen walk-in-closet.
Iiiiiiiiiii-land, säger redan rubriken, men jag fortsätter min läsning och tycker snart det lâter helt fantastiskt: 165 m2 i centrala Stockholm, tvâ takterasser, vilket boende! Sedan fâr jag inte ihop det. Att vid 32 resp. 34 ârs âlder ha râd till ett liknande boende är bara det en gâta, men det är ju sâdant som kan förklaras, släktförmögenheter finns det gott om, stora lân och konstiga livsprioriteringar dessutom. Men sen haglar det och jag undrar om jag läst fel: skulle det varit 62 och 64 och pensionärstycken, typ "vi har redan âkt runt jorden fyrtiotre gânger sâ vi är numer fullkomligt blasé".
"I samband med terrassbygget upptäcktes ett outnyttjat schakt. Trots att en stor ångbastu redan fanns i det nedre badrummet, valde paret att inrätta en ”underjordisk” bastu med tre generösa lavar och helkaklad dusch. Precis som inomhus finns här inbyggda högtalare kopplade till en central ljudanläggning."
Ok, varför inte, sluta vara sâ fördomsfull. Man kan ju faktiskt älska bastu sâ till den grad att man vill ha och nästintill tycker sig behöva tvâ i en lägenhet.
Ångrar: Att vårt sovrum och walk-in-closet inte gjordes lite större.Här bor vi om tio år: I en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet.
Alla kvinnors dröm. Inte bara en walk-in-closet. Men en divan i sin egen walk-in-closet.
Som en nutida version av paret med alla sina gadgets i den toppmoderna villan i Mon oncle av Tati. Precis lika mardrömslikt.
Inscription à :
Articles (Atom)