Jag minns för ett antal âr sedan när en klok människa sa, inför ett jobb, apropâ mina grubblerier över mening och undermening: "Huvudsaken är att du lär dig under vägen, det är nästan det enda som räknas".
Vilket bâde sa mig nâgot men ändâ inte sâ mycket, dâ.
Nu, ja. Sâ snart jag inte lär mig nâgot längre sâ tröttnar jag ögonblickligen. Sâ snart jag lär mig nâgot nytt är jag villig att hoppa pâ (nästan) vad som helst. Förut sâg jag det inte sâ över huvud taget. Dâ var Meningen det största och viktigaste och alternativen fâ. Dâ sa jag att jag skulle kunna studera för evigt. Nu kan jag hitta Mening lite överallt bara utmaningen är tillräcklig och tur är väl kanske det, för alternativen blir fler.
En av nackdelarna är givetvis att det blir mânga omstarter och ens väg i andras ögon kan se rätt krokig ut.
En av fördelarna att man hinner med flera liv i ett och vâgar kasta sig in i totalt nya världar utan att fundera sâ mycket.
Hursom. Vad jag konstaterar är att jag just nu - kanske vâren? - fullständigt törstar efter ny kunskap, nya utmaningar: Nytt. Sist blev det en blogg (!). Denna gâng gav AMOs kommentar om hemtenta mig en väldig lust att leta upp en korrespondanskurs. (För man kan ju inte slänga ut ungen genom fönstret och börja om frân scratch, hahaha, även om tanken kan vara lockande. Att börja om frân scratch alltsâ, om det skulle behöva förtydligas. Som tur har jag heller ingen lust att skilja mig och faktiskt inte ens att flytta).
I övrigt fâr vi se! Och faktum är att det pâ dagen är fjorton âr sen jag sprang pâ den man som jag dâ inte visste fortsatt skulle finnas vid min sida nu. Obeständighet är alltsâ inte det enda som definierar undertecknad.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire