Pages

lundi 31 janvier 2011

Fb fortfarande inte min grej

Tre facebookfunderingar vi väl alla kan skriva under pâ?
- Världens konstigaste mail man som facebookmedlem fâr är "du har fâtt friends request frân XX" och XX visar sig vara en person du eventuellt gâtt i samma skola som för hundra âr sen, knappt aldrig talat med, knappt aldrig, ja ni vet. "Vill du vara vän med mig?". Eh, nej. Eller rättare sagt jag idds inte ens svara. Och OM jag säger "ja, jag vill vara vän med mig" - vad i hela fridens namn innebär det?
- Annat konstigt: jag finner bland vänners vänner sâdana som jag sprungit förbi, parallellt etc nâgon gâng under livet. Oftast jämngamla. Deras profilbilder är ett barn. Mycket märkligt, mycket märkligt. I och med barn blir man sitt barn? Nej.

Det blir inte tre, men bara tvâ, jag blir trött bara jag funderar pâ facebook och alla dessa wallmeddelanden, andra meddelanden och statusuppdateringar.

En gâng när jag var helt ny râkade jag säga "ok" till diverse friendsrequest av bara farten, av bara okunskapsfarten. Helt plötsligt hade jag närmare trettio vänner, jag som knappt har fem, haha, och jäklar vad jag blev uppdaterad angâende deras luncher, deras nya profilfoton och andra foton, tills jag raderade ut dem. Ibland undrar jag om man kan se att nâgon raderat ut en - och dâ kan jag fâ en liten svajning i dâliga samvetes nerven, som dock stillas illa fort - eller om det bara bokstavligen rinner ut i sanden. Jag menar, de har - förmodligen - ingen aning om att jag raderat dem eftersom jag aldrig nâgonsin var med i smeten?

Numer vet jag att man istället kan "gömma" sina "vänner", men det känns ju ännu konstigare. Radera nâgot som var fel frân början känns mer rätt och riktigt, ja faktiskt korrekt. Numer istället antingen struntar jag i väninbjudan, ja sâ vida det inte rör sig om en verklig vän, förstâs, eller blivande vän, men sânt vet man ju - och faktum är att även om det rör sig om det senare svarar jag istället allt som oftast att tack, nej, jag vill hellre kommunicera med dig via mail. Jag är helt enkelt inte facebookfriendly. (Mer facebook voyeuriste för det fâr man väl kalla det när man en gâng i halvâret gâr in och tjuvkikar pâ de andra mer eller mindre vännernas diverse fotoalbum).

Hm?

2 commentaires:

annannan a dit…

Jag är klandestin facebookare. Under alias. Bara de allra närmsta familjemedlemmarna vet. Därför kan jag titta ohejdat på nyaste kusinbarnet och inte bekymra mig ett skvatt om gymnasiekompisarna.

Alltså, precis som jag är i verkligheten. Kan gå en lång omväg i snabbköpet för att slippa hälsa på någon jag inte har lust att prata med.

Fransyskan H a dit…

Vilken mycket smart idé! Jag hoppade in i träsket innan jag tänkt över konsekvenserna - internetvärldsdebutant i det avseendet. Du fâr mig att fundera över en dubbel identitet - som i sâ mycket är sann även den, i verkligheten.

(Och vad gäller omvägen i snabbköpet, oj oj, jag vet precis).