Jag fick med mig två små böcker från flygplatsen, Oú on va, papa? som redan omnämnts, samt en Amélie Nothomb. Ja, för så blir det ju vad gäller nämnda författarina - man tar en, som man visserligen också kan ta en Modiano, ungefär lika produktiv. Köper man böcker på flygplatsen är det dessutom detta som gäller - ja, i vart fall från hållet Frankrike till Sverige - första bästa, klara färdiga gå, för det är så trångt, där, mellan alla miljoner tidningar, Evianflaskor och resenärer. Samt två händer, packning, barnvagn och barn, vilket kanske är främsta orsaken när man tänker efter, i vart fall det mest nya, för mig.
Säga vad man vill, men 16 böcker på ganska jämnt lika många år, det är ändå 16 böcker på lika många år. Säljer som smör i solsken, varje gång, och har också fått Franska akademiens litteraturpris, vilket är en ganska ovanlig bedrift. Ja, hon har väl för den delen fått alla priser man kan tänkas få, i det franska riket.
En gång kände vi en ung man som var en gammal pojkvän till Amélie. När hon bara var Amélie och inte längre alla bokhandlars frontfigur. "Hon var konstig redan då", sa han, "skrev alltid och när jag säger alltid så menar jag alltid".
Det är lätt att se ned på en författare med den framgången. Har ofta gjort det själv, förmodligen ganska orättvist, kanske tom baserat på något så fult som avundsjuka, och har själv inte läst många av hennes, samtliga korta, romaner, fyra tror jag, av blandad kvalitet och blandade läsupplevelser - vilket man väl får räkna med, med den produktionstakten. De bästa har varit de mest självbiografiska. Detta var Le fait du prince, inte alls självbiografisk, men bland de bättre, och där huvudpersonen dessutom lurade till sig en svensk identitet, något man väl får kalla sammanträffande? Och jäklar vad där dracks champagne.
Trevlig semesterläsning utan att vara Stor Litteratur (vilket jag inte tror är vad hon själv anser sig skriva). Dock mycket välskrivet. Punkt. Kanske blir det uveckling av inlägget senare.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire