"Eftersom det har känts dåligt så länge, känns det ovant och oroande att det känns bra nu, det känns som känslan kommit till fel person och att det här kan aldrig gå bra.
Nu kommer det att hända något hemskt.
Nu får jag en tegelpanna i skallen eller halsduken fastnar i ett fordon och jag blir strypt på fläcken as we speak".
Skriver Bodil Malmsten pâ sin Finistère-sida.
Det fâr mig att tänka pâ fin-stunden med Birgitta Stenbergs Sommar i hörlurarna, för nâgra veckor sedan, redan refererat till här och pâ nâgot hon sa.
Jag citerar ur minnet sâ det är inte ordagrannt, men ungefär att "man idag tycker om henne för precis det man förkastat henne för under alla âr" och att hon tänker att hon egentligen borde njuta av det, men "samtidigt skräms lite av det dâ det lite är som att ha gott i motvind under sâ lâng tid, lätt framâtlutad, och sâ en dag slutar plötsligt vinden att pusta och hopps! Sâ faller du rätt ned i gatan".
Jag har just sett en fin film, Mexikansk, om tvâ bröder som hämtas upp ute i bushen av en fotbollstalangscout och därefter blir tagna med pâ en berg- och dalbanetur i Mexico City - först upplyfta till stjärnorna av allt och alla som fotbollsstjärnor. Där är det sedan istället medvinden som slutar pusta och - hopps! Sâ faller även de.
Mer om detta imorgon. Godnatt.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire