Man upphör aldrig att förvânas. Svenska dagbladets publicerar i dagarna en "krönika" av Andres Lokko runt Henning Mankell och varför han vill lära sig älska honom.
Krönikan inleds med ett, visserligen korkat, citat frân Eva Hamilton som redan i förväg bedömer HM's kommande tv-svit om svärfar Bergman som det största vi skâdat. Sedan följer en hel sida av diverse spyor angânde världens syn pâ HM och det HM gör, för att avslutas med ett rent, klockrent, personligt pâhopp: Mitt nyårslöfte för 2010 blir att lära mig älska Henning Mankell lika villkorslöst som han älskar sig själv.
Va? Hur hamnade vi där? (ren skär avundsjuka?). Särdeles sorgligt givetvis när det kommer frân en man med Andres Lokkos ställning som alltsâ mycket uppenbarligen bör âtergâ till sin musikkritik.
Och mäkta förvânande att Svd publicerar liknande skit. Desperat behov av nya grepp?
2 commentaires:
Va? Lokkos krönika är ju hur rolig läsning som helst. Jag skrattade så jag satte kaffet i halsen åt "Den Smorde", afrikanska guldstatyer och den befriande beskrivningen av Mankells högfärd.
Du känner visstLokko som musikjournalist men dom flesta i Sverige känner honom mer som vass komediförfattare och satiriker i Killinggänget!
MVH,
Björn
MVH /
Hej Björn,
Tack för kommentaren. Mycket möjligt att du har rätt - att man läser krönikan med andra öron om man samtidigt "hör" en satirisk röst man känner.
Utan detta tycker jag det är trâkigt med en text som utgâr frân opch avslutas med att en person som nâtt framgâng är självgod och det endast, dâ gâr fyndigheter som statyer och annat en förbi - eller i alla fall mig förbi. Lite för enkel sk satir? Eller sâ är det jag som är för illa insatt i ocksâ ev. HMs högfärd. Det är inte den bild som finns av honom här och bara det är intressant!!
Enregistrer un commentaire