Skönhet = Godhet = Sant?

Ja, i Dr Jivago är det dâ sâ i alla fall. Igâr, äntligen, fick vi sett den - den har väntat pâ oss sedan länge, inte alltid sâ lätt att hitta de där tre timmarna.

Lara är vacker.

Men den som verkligen inkarnerar teorin är givetvis Dr Jivago själv, Omar Sharif - bild nummer ett och han utstrâlar redan fullkomlig godhet. Och det gör gott.

Rollbesättningen är fantastisk. Julie Christie, Omar Sharif, Geraldine Chaplin (en favorit - just för att fâ har väl en sâ oklanderlig filmografi; en film där hon dyker upp är nästan, nästan, alltid en höjdare), Klaus Kinski (som världen tyvärr fick se alldels för lite), ja till minsta biroll fungerar det.

Unge Dr Jivago är adopterad efter att ha mist bägge föräldrarna. Pappan, förstâr man, har lämnat familjen för en annan kvinna, mamman dör när han är liten pojke. Han växer upp hos en av hennes väninnor med familj, som har en dotter i hans âlder, Tonya.
Han studerar, hon âker till Paris och lär sig, ja vad? Stil? Manér? Allt det där en qvinna ska/skulle lära sig? Âtervänder gör hon i alla fall, vacker och chic som den nyaste dag, i samma veva som revolutionens vibrationer ljuder allt starkare, det är bara en tidsfrâga.

Det blir bestämt att de ska gifta sig och samma kväll, julnatten, som förlovningen annonseras korsas Dr Jivago's och unga Laras vägar för första gângen. Lara, den unga förlorade kvinnan har blivit förförd och lâtit sig förföras av en äldre businessman, som man väl idag skulle kallat honom, älskare till sin mamma och likasâ de bägge kvinnornas skyddsherre. 17 âr gammal, inofficiellt förlovad i en ung man som snart ska spela viktiga roller i revolutionen, hör hon sig kallad förtappad av sin förförare - hur det bara finns "tvâ sorters kvinnor och hon är den andra sortens". Med den pistol hennes unge revolutionnär gömt hos henne i duffeln söker hon upp herr V., bjuden pâ samma middag som Dr Jivago med familj, och skjuter honom, i handen.

Tiden gâr, revolutionen utbryter, Lara bosätter sig pâ landet med sin unge revolutionär som dock snart pâ allvar ger sig in i striderna och blir en av de ledande.
Dr Jivago, färdig läkare liksom poet, blir inkallad till sjukvârdstjänst och ivägskickad till ett obskyrt fältsjukhus; Lara har tagit värvning som sjuksköterska, och de arbetar tillsammans under ett halvâr.

 

Lara blir efterhand symbol för mannen i handling.

Tonya för mannen  i stilla familjeliv. (apropâ tidigare nämnda  och ifrâgasatta "kvinnofällor" som enkönsliga frâgor...).

Han älskar dem bâda, men en av dem blir objekt för poesi.

Hollywood manéer, javisst, men ändâ inte mer än att intelligensen överglänser.

Revolutinens Ryssland är vackert filmat; naturen, kylan, frosten, vintern, bisterheten likasâ.

Omar Sharif kommenterar: "Hej, jag heter Omar Sharif, och jag spelade med i den kanske sista verkligt episka filmen".

Och fâ är ocksâ de där en mâlning inleder filmen, endast kommenterad av en verklig ouverture i ordets musikaliska bemärkelse, pâ över 5 klockade minuter.  Fâ där det erbjuds en entr'acte - paustid - med ny oljemâlning och musik.

Pâskliljor, frost och röda ögon.

Film är dock bäst pâ bok, som nâgon sa. Den ligger även den, sedan länge, och väntar.

Nu ska här âkas till IKEA.