Det har jag funderat pâ hela eftermiddagen efter att under lunch pausen läst det här:
Ingen vill bli chef
i framtiden, i alla fall inte om chefsyrket fortsätter att se ut som det gör idag. 60 timmars veckor, krav på idelig vinstmaximering, obekväm dresscode, maxat ansvar, omänsklig prestation. Helt enkelt gastkramande heltidsarbete där barnen naturligtvis kommer i kläm på ett eller annat sätt.
Jag kom att grubbla över detta när jag läste någonstans att det i Storbritannien just nu pågår en diskussion om att förlänga "mammaledigheten" från nuvarande 39 veckor. Kritiker varnar för att det kan bli en kvinnofälla och hänvisar till Sverige som ett skräckexempel. För i Sverige är bara en av tre chefer kvinnor. I USA där man knappt har någon föräldraförsäkring what so ever ser det ljusare ut: där är varannan chef kvinna. Därmed borde man alltså enligt de här korkade siffernissarna inte ha någon föräldrapenning alls! Det blir mest jämställt. End of discussion. Att tänka ett varv till och inkludera barnens bästa i den här ekvationen orkas inte med. Att tänka ytterligare ett varv till och bena ut vad det är för fel på den svenska modellen görs inte heller. Låt mig hjälpa till. Ok, engelska siffergubbar, här har ni svaret och lösningen på er framtida föräldrapenning: Förläng den, men DELA den mellan föräldrarna. Exakt. Då blir det jämställt. Och jag kan lova er att inte en många, varken kvinnor eller män, kommer att vara så jäkla sugna på att chefa efter ett halvår med en bebis. Jobba ja, chefa nej! I det nära, dagliga umgänget med sitt spädbarn uppstår nämligen ett fortsatt behov av att vara en stor del av sitt barns liv. Man ser helt enkelt nya värden i livet. Att prestera och vinstmaximera kapital blir helt enkelt inte lika viktigt, tror jag.
Som om att vara chef vore det mest eftersträvansvärda i livet. Bisarrt.
och blixsnabbt, efter att ha läst diverse kommentarer om hur HEMSKT det är med folk som lâter sina barn vara pâ DAGIS för länge, att man mâste PRIORITERA sina barn istället för att jobba (ehhh?) etc etc och allt annat sâ kallat snusförnuftigt och som fâr mig att fullkomligt storkna, svarat det här utan att knappt hinna andas för att argumentera bättre:
Postad av: Fransyskan H, 14:27, 2 december 2009
Tova skriver "UK ligger lângt efter i detta". Vill bara tillägga att UK ligger vare sig före eller efter: Sverige samt de nordiska grannarna är ett UNDANTAG i den stora vida världen, med massor av mammor och pappor och barn som har jättefina relationer, trots att de inte har det lika finfint serverat som i Sverige. Inlägget och 90% av reaktionerna skulle inte kunna varit skrivna nagon annan stans. Sverige har det väldigt, väldigt bra. VAB tider finns inte utanför de nordiska gränserna, att kunna fâ gâ tillbaka till garanterad anställning, kräva att gâ ned till halvtid etc etc, spara barndagar tills barnen är jag vet inte hur gamla. Men därifrân att se detta som en norm att utgâ frân, det tycker jag är en ytterst nedsättande inställning. Eller förmodligen främst ovetande. Som akvariefiskar som tycker fiskar utanför akvariumet är löjliga som spenderar tid till att leta mat. Som utflyttad svensk skäms jag ofta över vâr svenska "vi-vet-vet-vad-som-är-bäst"-inställning - vi lâter som jätterika människor som helt tappat relationsförmâgan till de mindre välställda, som inte längre har förmâgan att sätta sig in i deras vardag - och som dessutom förmâr sig att kritisera de fattigare för att bara äta spannmâl när alla ju vet att kroppen behöver vitaminer. Läser vidare att barn inte ska "bollas" mellan olika barnflickor. Min dotter är bollad mellan flera och hon har det toppen. Hon har en jättefin relation till sina flickor och jag är ytterst glad och faktiskt mân om att hon inte bara har en fin relation till sin mamma - eller sin pappa. Sist anser jag att man kan prioritera sina barn som nummer ett pâ flera sätt . Chefskap eller ej, Inställningen att TID är det absolut mest betydelsefulla man kan ge sina barn fâr mig att rysa. Alla pekpinnar som utgâr frân EN norm fâr mig att rysa. Men tack, Sanna, för en i övrigt väldigt trevlig blogg. Jag blev lite förvânad över detta inlägget - men, man kan inte alltid tycka lika!
Jag inser att det inte behövs mer - tom mycket, mycket mindre - för att fâ igâng precis ALLA protestreflexer hos mig. (Beror det pâ fransyskan i mig? Eller bara pâ mitt allra innersta jag?). Tâl att funderas pâ...
Och jag inser ocksâ att jag nu redan börjat bli irriterad igen. Sâ: nu ska här ätas precis gjord gröna ärt-soppa, helt totalt självgjord (fast pâ frysta ä-or, sâ lite fusk, ok) - ja tänk sâ mycket man hinner tack vara alla barnflickor. Detta trots att man varit borta precis hela dagen frân halv âtta till halv âtta. Hahahahaha.
10 commentaires:
Jag vill minnas att jag också irriterades på svenska mamm-bloggar i den mån de fanns då mina barn var mindre eller tom små.
Eller på svenska föräldrars (mammors) inställning.
Numera är jag tämligen främmande för alltsammans. Det är uppenbart att andra modeller, som den du nämner, fungerar lika bra för barn och föräldrar.
Men det tror jag kan bli svårt att övertyga svenskorna om. Så jag låter bli.
Tillsammans är man mindre ensam, eller hur var det? Tack!
Men Karin, du som säkert funderat pâ detta med. Frâgan kvarstâr: Varför blir man sâ arg?
Det är väl klart att man blir arg när man ständigt får höra hur dåligt man har det och hur fel man valt som flyttat utomlands.
Jag är tvärtom nöjd med att bo i Frankrike och kunna gå tillbaka till jobbet efter tre månader utan att någon tittar snett på mig.
Jo, Hanna. Kan inte hâlla med dig mer! Sen är det, som sagt, självklart fantastiskt för svenska mammor att kunna ha det sâ förunnat - och själv skulle jag säkert utökat min ledighet till mer om det var under de omständigheterna - men just detta att anse att det är det enda möjliga, det enda som "är rätt för barnen" när det är ett enda stort undantag. Kanske blir man helt enkelt arg eller nästan ledsen över att ett folk kan bli sâ bortskämt utan att de flesta ens har en aning om att sâ är fallet. Och att det gâtt sâ fort.
Ja, hela den där "rätt-för-barnen-diskussionen" ger jag rätt lite för. Här påstås det ju vara rätt för barnen att starta i kollektiv med andra barn från ca 3 års ålder då barn börjar bli mer sociala och kan leka och dessutom i någon mån acceptera andra. De bits inte längre, typ.
Nu är det ju många franska mindre barn som går på dagis eller blir vaktade hemma eller en dagmamma, men det är liksom en annan sak.
Den där svenska idén om att barnen mår bäst av dagis vid 18 månader eller vad nu föräldraförsäkrningen täcker, är rent nys.
Där tror jag mer på den franska inställningen, alltså.
Men sen är det ju inte så att det är SKADLIGT för mindre barn att gå på dagis, även om det kanske är näst bäst, så att säga.
Dessutom tycker jag att det är en stor fördel här (i Frankrike) att man kan få dagisplats från det är barnet är tre, fyra månader - om man behöver.
Jag menar, något tillspetsat, att det inlägg du länkar till har rätt. Den svenska föräldraledigheten ÄR en kvinnofälla.
Sen kan ju resten av det svenska regelverket, liksom den svenska mentaliteten i stort göra sitt till.
Men svenska kvinnor i fertil ålder är sällan på jobbet särskilt mycket, i alla fall inte de jag stött på. Och är man inte det så kan man inte göra karriär. Inte just då i alla fall.
Så jag tycker nog att hela den svenska självbilden kring det här innehåller inte så lite dubbelmoral.
Vilket man kan bli arg på.
Jag haller med er allihopa. Jag tror man blir sa arg for att man vill ju trots allt vara en bra foralder, och nar val man gjort ifragasatts tar det ratt hart, framforallt om det inte ens finns mojlighet till diskussion.
Har i USA pratar man om Mommy Wars, om de virulenta diskussioner som fors framforallt pa natet angaende amning, attachement parenting, hemskolning etc. Alltid mellan mammor, pappor ar helt franvarande.
Jag hangde en del pa svenska foraldradorum pa natet nar min forste kom och det blev efter ett tag ohallbart. Jag kunde inte ta in de svenska sanningarna samtidigt som de franska. Desstuom var jag just nyutflyttad sa jag gick sjalv igenom en kulturkrocksprocess.
Idag blev jag sadar topp tunnor over en jattelojlig grej. En svensk mamma har i USA hade en lang trad pa facebook med massvis med kommetnarer om Elin Woods och hur hon borde ta ungarna (och pengarna) och flytta till Sverige. Ett helt ointresant amne men jag belv sa trott pa dessa svensk-amerikanska mammor som sjalvklart tyckte att hon skulle "ha" barnen och att hon skulle klamma ut sa mycket pengar som mojligt ur maken. Vad vet vi om deras liv och vad hon, eller han gjort? Jag skrev ett svar, och raderads som tur var, men varfor brydde jag mig over huvud taget?
En annan sak som jag kan skratta mig fördärvad åt är hur politiska beslut ändrar den allmänna uppfattningen om vad som är "bäst för barnen". Sedan maxtaxan på dagis infördes, så har dagis tydligen blivit absolut nödvändigt för barnen. För att inte tala om de 15 timmar som man har rätt att lämna barnet på dagis när man är föräldraledig med syskon! "Stackars storebror skulle klättra på väggarna om han inte fick träffa sina kompisar!" Man resonerar lite annorlunda om man själv betalar den faktiska kostnaden. Och inte fanns det väl någon i Sverige som ynkade stackars storebror innan den här förmånen fanns?
"Det är bäst för barnen att få syskon inom två år - varför skulle annars föräldraförsäkringen se ut som den gör?"
(Nästan exakt citat från när jag hade småbarn för tio år sedan.)
Jo, det är nog sâ: "det som är bäst för..." definieras av de grundvillkor som finns. I Frankrike "är det ofta bäst" att ha tidigt pâ dagis.
Kvinnofälla i Sverige: absolut! Och visst är det sâ att man kan inte vara borta ett och ett halvt âr OCH samtidigt önska att bli lika behandlad som de som ej är det. Sen att kvinnor VILL bli "fällda", det är en annan sak och givetvis upp till var och en. Dvs, det ÄR mysigt att fâ gâ hemma och umgâs med den lille/lilla, absolut, sâ jag kan förstâ att man vill dra ut pâ det om man har möjligheten till det - kanske skulle jag gjort det själv. Men det man skulle kunna önska är att alla stod för det och 1. inte klankade ned pâ dem som inte vill det men vill jobba, 2. inte anklagade männen för att inte vilja detsamma, 3. insâg och stod för att det är ett val som har (eller kan fâ) konsekvenser.
Och Elin/Tiger. Ja jisses. Första hands nyheter i ett helt land... Hur kan man uppmana till att splittra en familj över ett "felsteg" man inte har en aning om vare sig innehâll eller bakgrund till. Journalistik!!
Enregistrer un commentaire