2 extremfall.
För nâgot âr sedan läste jag en artikel om översättning inom EU - och tolkning i Bryssel.
Sverige var det enda landet som sagt nej till tolkning under Europa möten. Bâde till och frân svenska, med motiveringen "det behövs inte; för oss gâr det lika bra med engelska".
Det säger en hel del om gemene (svenske) mans inställning till sitt modersmâl - och ocksâ om hans/hennes uppfattning av sin engelskanivâ. Det säger givetvis främst en hel del om hur vi som land, "internt och externt" behandlar vârt sprâk. Vi stryker självmant ett streck över det - där andra skriker bestämda nej, om inte sâ av stolthet över sprâket. (Det visar ocksâ pâ en ytterst lâg medvetenhet av tolkningsproblem, vilket är oroande att finna hos beslutstagare pâ eu-nivâ. Ungefärliga meningar och breda ord - som den stora majoriteten av oss använder när vi talar engelska - innebär oerhörda risker till feltolkning - eller âtminstone nyansfel, när det sen ska tolkas vidare till övriga sprâk. Swenglish blir vad pâ polish?).
I Frankrike skulle detta aldrig kunna hända. Man ska aldrig säga aldrig har vi lärt oss - men här vet jag att det är det: A-l-d-r-i-g.
Här hâlls i allmänhet en ytterst konservativ ställning till sprâk och litteratur. Vi känner alla till "lagen om att alltid hitta en fransk motsvarighet till engelskan istället för att ta in det engelska ordet" (vi är lângt ifrân svenskan där tom engelska förkortningar tycks vara mer gällande än de svenska motsvarigheterna - "btw", "wtf", "wdyt" är bara 3 exempel jag finner i skrivandets stund). Mao ofta en lite hysterisk attityd, men dock. Det bottnar i stolthet över sprâket. Sprâket som del av individen, av nationen.
Pâ Sorbonne där jag läste fram till mina magisterexamen hölls mängder av intressanta debatter "hur rädda sprâket" - ofta tyvärr med en lite bitter underton av "hur i h-te kunde vi lâta engelskan komma och ta över sâ alldeles". Ofta omodernt, med snudd pâ patetiskt (dvs, det blir tillslut en blindhet - man mâste välja sina kamper och slâss mot engelskan som världssprâk är en lât oss kalla det lite lätt Don Quichotte-liknande attityd). Nu är visserligen Sorbonne i sig ett extremfall och ännu konservativ-are än Franska institutioner i allmänhet vad gäller sprâk - som redan är konservativa. Soit.
Montaigne är ett strâlande exempel pâ extremfall - där man med viljan att "rädda originalet till varje pris som helst" uppnâtt motsatsen. Montaigne skrev som bekant pâ 1500-talet - pâ ett sprâk som givetvis är frân 1500-talet. Franska akademin grundades först tidigt 1600-tal, vilket gör att grammatiken och stavning pâ Montaignes tid inte ännu är helt "satt". 1500-talets sprâk har mao fortfarande mânga konstruktioner som liknar ren "ancien français", dvs medeltid, dvs latin, dvs francois istallet för français och äldre verbformer - som gör det kämpigt för de flesta att läsa det.
Idag finner man i bokhandeln Montaignes verk utgivna pâ ett litet tiotal bokförlag. Vilket är fantastiskt i sig. Mindre fantastiskt är att inte ett har givit ut en version med ett "uppdaterat" sprâk - dvs, vill man läsa hans kompletta verk finner man endast hans sprâk, tel quel, "1500". Utdrag, förkortade skolupplagor, "best of" finns pâ modern franska. Men hela förlagsvärlden gâr hand i hand med universitetsprofessorerna och menar att det vore "illoyalt" att översätta det kompletta till modern franska. "Sâ gör man inte".
Och det slâr mig i skrivandets stund att det kanske därmed är enklare för gemene svensk att läsa Montaignes kompletta verk än för gemene fransk. Sâ gör det!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire