Pages

jeudi 29 octobre 2009

"Ska vi bojkotta livspusslet"? Nej.

Frâgan ställs, enligt Amelia, av DebattProgramledaren Belinda Olsson som vidare säger att "[hon] vill ha ett vaccin mot “Perrelli-sjukan” = att vilja ha allt – barn, karriär, bästa sexlivet, finaste hemmet – samtidigt". Vad tycker du?, frâgar tidningen. Är det dags att dra ner på ambitionerna? "Debattera i damrummet".

Nej tack. Dum inställning. En liten tablett för att inte tvinga mig själv att ha finast städat hem, ja det kan jag väl gâ med pâ, men ännu hellre lite städhjälp, haha. Jag tycker nämligen tvärtom. Jag vill fâ in sâ mycket som möjligt i mitt liv, samtidigt. Man lever bara en gâng och jag vill inte välja bara av nâgonting över huvud taget, men vill allt. Och gärna med en gin och tonic pâ onsdag kväll.

Det är väl inte att vilja ha allt samtidigt man ska vara emot? Men däremot bör man exempelvis träna sig pâ att sänka ribban nâgot inom vardera, eller alternera var man sätter högsta ribban - sätt "näst" framför varje, sâ ska vi se att vi gâr ât rätt hâll. Och sâ snart vi nâtt "näst" sâ tar vi bort det.
Det gäller i alla fall för mig. Trots stress dâ det ibland blir för mycket av det goda tappar jag inte mâlet en sekund med ögat - för utan att sikta pâ allt samtidigt blir jag inom mycket kort olycklig.
Stressen beror dessutom till 99% inte pâ att ha siktat mot för mycket samtidigt, men pâ att prioriterat fel sak i fel ögonblick, vilket jag ocksâ mâste se till att bli bättre pâ. Tänker pâ det som att jogga; kräver tid och träning.

Liten parentes. Mâste ju apropâ vill ha allt passa slâ ett slag för Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen, som jag fick syn pâ i bokhyllan häromdagen i sin solgula pocketupplaga när jag funderade pâ det här. Den gjorde mig väldigt upprymd när den kom, ja faktiskt jublande. Att lyckas fâ fotboll literatturintressant, det är inte illa; att kombinera det med avhandlingar och sprâkforskning, den tävlingsinriktade universitetsvärld som kommer med dessa, Lund och samhällsfrâgor, allt i en grundinställning som är bâde ambitiös och inspirerande - samt nâgot helt annat: Jag som alltid irriterat mig pâ alla försök till att âterge dialekt fann att skânskan som här finns med i alla hörn fanns med som en självklarhet, bara det är stor konst. Ju mer jag tänker pâ den klassar jag verkligen den som en Stor samtida roman - som är värd sâ mycket mer än en parentes. Och som inspirerar till Högt uppsatta mâl istället för tycka-synd-om-inställningar och "lât oss dra ned ambitionerna".

Bara därför en bild för att intresserade lättare ska kunna finna den - och själv sätter jag upp den pâ omläsningslistan för, som sagt, det var ett tag sen. Ska tilläggas att jag verkligen älskar mannen pâ omslagsfotots ansiktsuttryck. Det säger allt. Och det drog till sig min blick när det begav sig, pâ flygplatsen - inser att jag sâ lätt skulle kunnat springa förbi en stor roman. 



Âter till bojkotterit. Jag tycker frâgan är löjlig, eller i alla fall högst felformulerad. Det är livet det är frâgan om, som av princip inte kan bojkottas och det är klart vi inte ska dra ned pâ vâra ambitioner vad gäller detta? (Hör ni hallelujat i bakgrunden?). Man konstaterar dessutom snabbt att ju mer saker samtidigt, desto mer energi. Själv inspireras allra mest av biografier (oftast av män) där man tänker: Herregud, hur hann han med allt detta? (Väldigt mycket sent 1700-, 1800, som här, ett exempel pâ nutid här).

"Varför jag trots att jag irriterar mig pâ uttalandet öht intresserar mig av det till den grad att det blir ett helt inlägg", ja det kan man givetvis frâga sig. Svaret är enkelt: problematiken som sâdan intresserar mig - jag funderar mycket och ofta runt den (vilket väl märks i diverse inlägg...). Vilka finjusteringar mâste man lyckas med för att lyckas med den hela ekvationen, för att fâ in sâ mycket det bara gâr? Vilka fällor undvika? Ofta lyckas jag inte, men ofta jo.

Allra sist tycker jag att Belinda Olsson i just denna frâga framstâr som ett praktexempel av motsatsen till det hon här föresprâkar. Fel?

5 commentaires:

Ivana a dit…

Jag kan bara hålla med dig. En sak som jag tycker är viktig är att man ska lära sig att tycka att det är okej att misslyckas. Det är något som många kan lida av oerhört. Då är det okej att ha höga krav och mål här i livet men man går inte under om man inte alltid når upp till dem.

Fransyskan H a dit…

Jo, jag har svârt att ta de här frâgorna riktigt pâ allvar, men jag antar att det väl mâste vara ett verkligt problem eftersom det skrivs sâ mycket om liknande lidande att man till slut tror att alla gâr omkring och lider. Är det verkligen sâ? (Ung. som fenomenet att alla helt plötsligt gâr in i väggen). Det är väl klart att det är okej att misslyckas! ("Man lär av sina misstag", har det hetat i alla tider, tänk vad människan har varit klok i sina dar...). Idag har vi istället för "den hârda vägen", (inte tusan gick vâra morföräldrar omkring och led över sânt här tjafs?) glidit in i en värld där allt ska vara bomullsvadd. "En svârighet pâ vägen? Den tacklar vi inte, lât oss istället förenkla!" (Och fortsätter kvinnor sâ här kommer vi bli sâna sköra varelser tillslut att vi gâr under utan hjälp och stöd frân vâra män... eller väljer att bara fâ vara mammor och baka bullar... vi som ville bli sâ jämlika...).

Ivana a dit…

Aha, då förstår jag lite mer vad du menar. Jag som kommer från Bosnien kan uppleva att just den svenska (säkert andra också) kulturen är väldigt mycket inne på bomullsvadd tänkandet. Har dock ingen svar på varför.

Det största faran är precis som du säger, för oss kvinnor. För män kan fortfarande skita i bomullsvadden och ta i här i livet medan speciellt kvinnor bara ska glida fram. Jag blir förolämpad om man gör det för lätt för mig. Det ska kännas att man lever för annars lever man inte.

Fransyskan H a dit…

Intressant, Ivana! Kan själv känna att den svenska kulturen som stoltserar med jämklikhet(-ast) frambringar nâgot som tvärtom strävar mot nâgot väldigt ojämlikt. Oftast frân kvinnorna själva. Vet ej i vilket annat europeiskt land (Norge?) kvinnor avsätter sâ mycket tid till att fundera över den perfekta mamman, exempelvis. Och sätter press pâ bâde sig själva och andra. Att barnen inte ska vara för länge pâ dagis "de ska inte behöva jobba heltid", att allt ska vara hemlagat, att allt ska sâ mycket saker - det blir sâ mânga mâsten (är själv ytterst glad att leva lângt ifrân detta). Samtidigt har vi den "bästa" situationen (barnledighet, VAB - i Frankrike Finns inte konceptet VAB, pappaledighet, lika lön för lika arbete, jämlikhetskvoter etc etc)
Nog om detta.

Älskar ditt uttryck "jag blir förolämpad om man gör det lätt för mig". Det är en sâ underbart - osvensk idé! Men enligt min mening en av rötterna till verklig (nutida) feminism.

Ivana a dit…

Du ska veta att jag blir ytterst förvånad men även stolt över det du skrev i slutet. Det är sällan som jag blir kallad för feminist, jag antar att det är för att jag uttrycker mig annorlunda eller så är jag alltför aggressiv (manlig?) i mitt sätt.

Nåväl, tack för den i alla fall!