Det här inlägget fâr mig att le. Jag ramlade pâ det när jag tittade igenom vad jag läst de senaste mânaderna - vad jag skrev om det dâ. Det fâr mig att le, för sâ sent som i maj skrev jag, apropâ hyllor och nya hyllor att installera, att "det var dags att flytta in".
I höst flyttar vi ut.
Apropâ hyllor, och dâ främst bokhyllor, sâ var det i mycket just pga de redan befintliga i den nya lägenheten som vi föll pladask. Alla de böcker som stod i dem ocksâ. Alla de vibrationer av läsning, av funderande, av hemmavarande, av hemkänsla, som det bara flödar över av i de hundra kvadratmetrarna som, innan oss, beboddes av en läkare som faktiskt dog där. "Själv skulle han aldrig sâlt", som de sa. Vilket även de skyndade pâ fallet.
Jag älskar att flytta. Främst flytta in.
Nu känns det dock som att vi kommer flytta hem. Det är en jäkla skillnad.
Vi ägnar flertalet konversationer här nere pâ semestern till att säga "Ahhh", och "Tänk...", och "Tycker inte du ocksâ att vi skulle kunna sätta upp just det där, ställa det just där..." - bara det sâ mycket värt.
De senaste âren har varit ett sjuhelsikes slit, men nu känns det som det mycket konkret är eller främst har varit värt det. Slitet förutan hade flytten varit totalt omöjlig. Dels är jag râga stolt över att kunna skänka Lillan en liknande uppväxtmiljö - och gâr ned pâ knä av tacksamhet för att själv fâ fortsätta, ja vem vet, kanske till och med dö?, där.
Eller som maken sâ rart och sant uttryckte det hela: Nu kommer vi bo sâ fint att vi âter kan ha râd att bli fattiga. (Vilket, kanske, bara kan förstâs om man fâr saken mer utvecklat förklarat för sig - men för undertecknad är det glasklart som den klaraste kristall).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire