Pages

mardi 17 août 2010

Blâtt bläck

Frâga mig inte varför, men igâr var det omöjligt att somna och mina tankar stannade totalt vid en blâ bläcksjö som de vägrade lämna bakom sig. Kanske är det annalkande september, kanske en längtan, blâtt bläck. Och dess utsuddning.

23 âr fyllda skrev jag sâ äntligen in mig pâ DEUG Lettres Modernes pâ la Sorbonne, efter ett âr av förberedande studier för detta bland andra utlänningar pâ, just, Sorbonne. Jag minns fortfarande de tre stunderna av fullständigt frâgetecken - jag - som föregick och inledde detta. Under mitt förberedelseâr gick det utmärkt. Verkligen, och jag njöt var dag bakom Panthéon där vi hade tillgâng till fantastiska föreläsare och nere vid byggnaden fylld med grammatik och stränge men mycket humoristiske Mr Carlier vid sidan av St Julien le Pauvre kyrkan. Jesus vad vi pluggade, allesammans - je suis lâs, sa han, Mr Carier, för att förklara hur de faktiskt egentligen skulle höras, circonflexen. Je suis lâââs, lângt bak i munhâlan och ackompanjerat av ett alltid lika spjuveraktigt leende. Och för er, mina damer: lasse! Skall det uttalas, som staccato för det som läst musik. Vi lusläste Rousseau's Rêveries du proméneur solitaire, utmärkta och fick oss att gâ i glädjerus ; liksom Boileau, med en av Frankrikes absolut främsta Boileau experter, även han utmärkt humorist och fick oss att se till vilken grad Boileau var det, med sina appeler un chat un chat. Bland ack sâ mycket annat. Sista utmaningen innan sommaren var att skriva ett memoire pâ femtio sidor - skriva f-e-m-t-i-o sidor?, pâ franska? Mon Dieu, det kändes totalt övermäktigt. Mitt ämnesval, som alltid nâgot väl brett, L'Energie chez Balzac, dans La Peau de Chagrin. Jag kämpade, bokstavligen, till târar. Van att klara mig själv - som varje självständig svensk flicka som respekterar sig själv, eller hur? - var det bara att bita i det ack sâ sura äpplet för att be om râd och hjälp frân den, dâ, blivande maken. Samt att inse att det här med thèse, anti-thèse, synthèse, var verkligen inget mitt huvud blivit skolat för och heller ingenting det passade för, men som det ändâ tvingades brottas med - som enda godkända upplägg. Tillslut hade de femtio sidorna blivit femtio. Jag fick arbetet godkänt - med anmärkningen att jag ju förstâs borde bett en fransman läsa igenom och rätta alla fel för att fâ det ännu mer väl godkänt. "Men", sa jag, svenskt skolad som man även här är, "är vi inte här för att lära oss och hela tiden förbättra oss" (och inom mig: att be nâgon annan rätta och skriva om allt - är inte det nästantill fusk?). De förstod inte alls vad jag talade om.
Sedan var det sâ dags att ta tag i den slutliga frâgan: förberedd för universitet, fint, men inför studier inriktade pâ vad? Psykologi eller litteratur och sprâk? Förnuft eller nöje? Den eviga frâgan. Jag gick förbi psykologifakultetet, vars reception inte ligger alltför lângt frân vare sig boulevard St Germain eller St Michel, där en näpen liten dam, häpen, undrade: Men, mademoiselle... Quel âge avez-vous? Eh... Tjugotre... Pourquoi? Och framförallt, vad har det med saken att göra? - Och du vill skriva in dig pâ ett första universitetsâr? Ja, dâ vill det allt till att du argumenterar mycket grundligt vad du gjort fram tills nu sedan din studentexamen. Att jag bytt land sedan tvâ âr tillbaka, arbetat, läst i Sverige innan flytten etc spelade ingen som helst roll i hennes funktionärsögon. "Inte bara i mina, tro mig". Men dossiern fick jag med mig - och fundera nu ordentligt pâ motivationsbrevet. Jo, jag ska.
Mina râdgivningsbehovsögon föll pâ Mr Boileau, som jag kallar honom, Boileau experten - han hade nästintill blivit Boileau, med âren - som hade gett mig utmärkta betyg och med vilken jag haft flertalet diskussioner. Vad skulle han valt? "Litteratur och sprâk eller Psykologi? Hm... Du tror inte det vore bättre att höra efter om det exempelvis finns skandinaviska sprâk? Det skulle nog jag gjort - bättre sikta lâgt än att... etc". Bättre kunde han givetvis inte formulerat sig för att fâ mig, totalt överrumplad av hans svar, att inte överväga tanken och givetvis sikta sâ högt det bara gick.
Det blev mao tillslut Litteratur och sprâk, franska bland fransmän - som dessutom inte leder fram till nâgot särskilt men just främst därför att det inte leder fram till nâgot särskilt - inte kunde jag pâ allvar tänka mig ett yrke? en instängning? Dâ?
En av mina första latinexamen - inte den ârliga eller terminsliga, men en av de âterkommande säg tvâ veckors - fick jag tillbaka nästintill felfri. Men med tre stora minustecken i kanten, i rött, ilskt, och rösten hennes var främst irriterad, Catherines: Det fattas ett h i mitt efternamn, samt att du använt fel sorts penna. Det tredje minns jag inte ens vad det var, sâ ordlös satt jag där - inte särskilt van att bli tilltalad som elev i bemärkelsen underordnad. Inte heller att bli rättad för liknande och jag frâgade tyst en studiekamrat vad rätt sorts penna var, efter att snabbt insett att frâgan inte skulle passa sig ställd med hög röst. Det var givetvis reservoarpenna med blâtt black, fick jag förklarat för mig - till vilken man fick inhandla en tuschpenna, ni vet sân där "magisk penna" man hade när man var liten - som suddar med ena spetsen. En sân. Skrev man fel sâ suddade man det blâ bläcket med suddspetsen och skrev över med den andra. Blyerts, det hade man ju inte använt sen - smâskolan?
Jag älskade latinlektionerna, lärde mig snabbt att oändligt uppskatta all denna barskhet som överallt möter en inte bara där utan i allmänhet. Grammatiklektionerna, rena filosofistudierna - aldrig har presens fâtt mer betydelse gentemot framtid och dâtid än hos Mme Fromilhague, le temps zéro, som inte ens finns om det inte finns dâtid och/eller framtid, en rund dam som även är en lysande styliste och skrivit flertalet böcker om just detta och dess -figurer.

Och igârkväll sâg jag dem framför mig bland de kritvita lakanen. De blâ bläckraderna. Raderandet. Borttuschandet.  

Det slâr mig just i avslutandets stund att det kanske är via associationstänkande det trängt sig fram och ingenting annat - allt det blâ som omger en överallt, och i allt, härnere - l'Île du Grand Bleu.

Aucun commentaire: