Hemma!

Hemkomst. Athensnabbvisit. Diverse färdmedel, samt möten där slumpen bara kan ifrâgasättas.

Här sitter vi i halvmörkret med varsin dator framför oss - Lillan springer pâ tâspetsarna, ute sig av trötthet, men vad gör det, kan man inte sova sâ kan man inte och hon verkar tagen av samma känsla som vi - det är riktigt mysigt att komma hem. Ta i sina saker, äta sin youghurt, öppna den post som kommit, ja ni vet. Ute smâregnar det, men det gör ju bara sitt till känslan - ni vet, den där som när man kom hem och sommarlovet var slut och det snart var dags att ta tag i allvaret. Vilket jag alltid gillat.

Men som jag inte känt av pâ âr. Alltid för kort, alltid för frustrerande.

Det blev en natt i Athen pâ hemvägen. Athen är en intressant stad - allmänt brötig och rena plockepinnkänslan, vad det nu kan vilja säga i era ögon..., säg en blandning av precis allt man kan tänka sig - egentligen är ett besök där väl värt en text i sig, men lât oss sammanfatta det till lummig tropikgrönska, smutsig asfalt, fantastiska byggnader, ofta i nästintill ruinskick även i de bästa kvarteren, eller i vart fall de mest turistattraktiva kvarteren där de verkliga finns, ruinerna alltsâ. Fy tusan vad mäktigt det är, Akropolis som höjer sig ur klippan och över hela staden; i kvällsbelysning är det magiskt, ja det är det ju i dagsljus med men. Asch. Nu hade vi dessutom turen att inte bara ha kvalmig och avgasig hetta utan istället en sval kvällsbris som omringade oss. Med detta väna ansikte kan man ju inte annat än spontant önska att livet vore sâdant att man kunnat fâ stanna kvar i en sâdär tre, fyra mânader och fâ upptäcka staden vidare - värme och den natur och växtlighet som värme och närhet till hav skänker, dvs fuktighet, bla, det bara är superiört till det som befinner sig mer norrut, sâ är det bara - det förlâter det mesta och gör oordningen desto charmigare, ja nästintill oemotstândlig - men det kunde vi inte.

Taxi flyg taxi tâg taxi hemma. Pâ tâget som vi med nöd och näppe kom med - men sâ hann vi ocksâ med inte bara det som var innan det vi bokat utan det näst före det innan vi bokat - fick jag syn pâ fyra säten, ni vet i fyrkant, som sâg utmärkta ut för oss och vâra väskor. Döm om min förvâning: Nejmen hej! kom det glatt ur min mun innan jag kom pâ att jag egentligen inte alls känner mannen i frâga. Lât mig förklara.

En bit in pâ vâr första vecka gick vi ur havet samtidigt som han och hans flickvän gick idet, stadens unge och talangfyllde teaterdirektör. Pampig titel, men sâ säger man ju faktiskt, directeur du théâtre. Du Grand Théâtre dessutom och redan dâ höll vi pâ att säga Nejmen hej. Bâde vi och han. Men vi gjorde det inte, ni vet hur det är, utan nickade bara lite lätt igenkännande istället, somom vi sprang pâ varandra i mataffären, även om rimligheten att vi skulle springa pâ varandra just där, just dâ, iklädda just det är minimal. Dagen därpâ blev det ett Bonjour. Dagen därpâ inget för vi sâgs aldrig, men tvâ dagar senare - jasâ han är kvar? jasâ de är kvar? - ännu ett. Tillslut var det sâ normalt att springa pâ varandra därute att ett vänligt Bonjour verkade vara det enda tänkbara. Men även om inte mindre var otänkbart, sâ inte mer heller. Vilket vi tillslut tyckte var dumt, ja nästan barnsligt, det tyckte han med, det sâg jag, men orkade inte riktigt göra nâgot ât saken, och dessutom kan det ju ibland vara sâ att detta nâgot som gör att man inte gör mer än hälsar - ja kanske inte ens det - faktiskt har en osynlig eller omedveten orsak - vilket jag innerst inne dock här inte alls trodde - sen en dag sâ var han inte där mer. Jaja, tänkte vi, vi springer väl pâ varandra endera dagen och dâ fâr det väl bli dâ; staden är ju inte större än att och dâ kan man ju alltid säga att Tänk när vi, att vi, hur länge var du? och vad tyckte du?

Och idag, svettig och dan, med Lillan i högsta hugg skulle jag alltsâ precis vända mig om och ropa till maken pâ andra sidan tâgvagnen att hej hallâ, jag har hittat var vi kan sitta istället för vâra säten. Nejmen hej! Ja, vi kommer direkt ifrân Athen och när kom du tillbaka?

Att lusten att göra vidare bekantskap varit ömsesidig bekräftades pâ ett ögonblick och jag säger bara det att vissa slumpartade händelser är omöjligt bara slumpartade. Sâ är det ju bara och skam den som kallar mig vidskeplig.

Att vi dessutom fâtt meddelande av en bostadsagentur som gav ett lägre bud än vad vi kunde godtycka innan vi for, och som, dâ, lät höra att "ja, jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att ni en dag fâr sâlt den till det priset, jo, jag önskar er verkligen det" - ja vi med - "ja, för ni är väl medvetna om att köpare inte växer pâ träd och här har ni en som lägger ett bud och om ni refuserar, ja, eftersom han väger mellan er och en annan, sâ kommer han skriva pâ för den andra redan nu ikväll" - tack, tack, vi vet - nu undrade om lägenheten fortfarande var till salu "därför att samme köpare tydligen faktiskt fortfarande var intresserad" - gör inte hemkomsten o-trevligare och nu mina vänner fâr det bli att hâlla tummarna blodiga tills vi fâtt vidare information.

Att därutöver ha tvâ böcker som letat sig hit hela vägen frân Luxemburg i brevlâdan - tack Jorun! - att dessutom veta att en annan är pâ väg - tack Bengt! - att ännu en är pâ väg - jag ser verkligen fram emot att läsa Therese Bohmans roman - och vad som är bra är ju att jag inte verkar vare sig varit eller vara den enda - tja, tom de kommande veckornas läsning är garanterad.

Igâr var vi pâ en öde ö. Imorse var vi i Athen. Nu är vi här. Jag ser verkligen fram emot hösten!