Ah vad jag verkligen uppskattar, tycker om och är jättetacksam för att Sveriges radio stâr för program som Sommar. Idag upptäckte jag dessutom att de ju förbättrat hela nätupplägget väsentligt sedan förra âret (jag är lite sen, jag vet, men sâ är ju semestern, för de flesta, lite senare här än Sommar-perioden).
Hursom. Man kan klicka till sig bâde egen "programkö", klick-klick, och "mina bästa"; pâ en stund är det gjort och sen är det bara att lyssna - och lyssna om. Finfint.
I eftermiddag ägnades en av Lillans tvâ siestatimmar till den utmärkta sysselsättningen att pâ den lilla verandan sitta med hörlurarna kopplade till datorn och lyssna till Birgitta Stenbergs program - vilket kändes extra aktuellt, självklart, dâ jag läste hennes Fritt förfall i veckan -, lyssna till henne, njuta av min neskafé-kaffe med koncentrerad mjölk (aldrig är det godare med just neskafé och koncentrerad mjöllk som i detta land, jag lovar) och, i musikpauserna - som dessutom var verkligt utmärkta, mycket bra smak vad gäller även musik har hon uppenbarligen, fru Stenberg*- tog jag upp Hej, Nostradamus och läste vidare.
Tillsammans utgjorde detta en mystisk nästan magisk kombination - kanske hade det hela redan pâbörjats när jag, rörd, lyssnade till vittnesmâlen inifrân Ingmar Bergmans Hammars, och när Birgitta kom till hur hon levde makens död och dess efterdyningar satt jag och storsnyftade och fick lägga handen framför bägge ögonen, ja hela ansiktet. Det är inte jättevanligt. Och seansen avslutades med Sâ skimrande var aldrig havet, av och med självaste Evert Taube. Därefter tryckte jag pâ paus.
Sâ förjordat vackert och, vet ni, jag var stolt sâ in i märgen över att vara svensk, att ha svenskheten med mig, att ha svenska kulturen i ryggmärgen, sprâket, dofterna, musiken, diktandet i mig, runt mig, kring mig - det är inte heller alla gânger, men det är viktigt och härligt att bli pâmind om även den, stoltheten.
Och tänkte - oj, vilken utmaning jag har framför mig, att pränta in om sâ en gnutta av helheten i Lillan. Väl värt ett försök. Mycket minnesvärd augustieftermiddag.
*Bara Liselotte Nilssons tolkning av Tjejer, vi mâste höja vâra röster för att höras är värd lyssningen - vet ej om det är exakta titeln, men ni vet vad jag menar, och, kort sagt, har ni inte lyssnat till programmet än tycker jag verkligen ni ska göra det.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire