Aj, vad det är vackert för örat, finlandssvenska. Bättre sent än aldrig, säg, men nu har jag lyssnat klart pâ Monika Fagerholms sommar - och är motiverad att ta mig igenom hennes Amerikanska flicka, en av dessa böcker som blivit stâende och endast stâende i hyllan, väl tillbaka pâ hemmaplan.
Hennes observationer vad gäller faderns tidsfixering, i bemärkelsen att vilja fästa tiden, fânga tiden, sâ väl lyssningsvärda. Det sjunger inom mig, med hennes finlandssvenska sâng: Nio noll noll, vaknar. Nio och trettio, kaffe. Nio och fyrtiofem: arbete. Tio och tjugofem: paus. Tio och trettiofem...
Även hon, liksom Birgitta Stenberg, finfin musiksmak. För vad fin Den Olydige Ballongen är, med Alice Babs. Verkligen. Sâ kristallklar pâ nâge vis.
Förmodligen var det den gemensamma musiksmaken som igen fick mig att tänka pâ Stenbergs kommentarer runt Gudrun Schyman.
Och som fick mig att säga ut i intet:
"Tu as entendu cette histoire de Gudrun Schyman, une femme politicienne suédoise, tellement à gauche que presque communiste, qui vient de brûler...".
"Quoi"? Säger maken och tittar upp, märkbart irriterad över att ha blivit störd i läsningen. "Om jag hört om le rugbyman suédoise, communiste som gjort vad?!".
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire