Mickmack - hon och han och bloggkärleken

Han: Har du inte fâtt nog av att surfa som en idiot snart?
Hon: Du, jag har suttit i ett sânt mediokert möte större delen av dagen att jag faktiskt mâste lufta hjärnan och läsa mina intelligenta vänner lite grann innan jag gâr och lägger mig.
Han: Hm.
Hon: Hm.

Sâ: Tack ni alla!

Pâsken som for ât pipsvängen.

Inte ett ägg har ätits.
Inte ett lamm tillagats.
Inte en pâskäggsjakt utförd.
Inte en fjäder sâ lângt ögat nâr eller nâtt.

Enda eventuella tillstymmelsen, en liten plantering med sex lökar minipâskliljor.

Hon: Hörrudu. Har du tänkt pâ att det faktiskt är pâsk?
Han: Jodu, kan man missa det tror du? (här i klockrike, ringer och dinger det sen 12 timmar tillbaka non stop).
Hon: Det blev ju hursom urdâligt med pâsk här iâr.
Han: Jamen, du vet att det är du som är den utnämnda traditionsutföraren i denna familjen. Räkna inte med mig, jag är katastrof.
Hon: Jo, det är sant. (...). Soppa och tofubiff, blir det ok till middag?

Ât pipsvängen for den, pâsken, men jäklars sâ mycket annat konstruktivt vi fâtt gjort.

F som i fin dag. Och eventuellt ocksâ som i halv-fransyska.

Hon (i bilen): Men jisses, det är ju inte klokt vad GRÖNT det är överallt!
Han: (...)
Hon: Du har hört den meningen förr menar du? Men det ÄR verkligen inte klokt.
Han: Man fâr nog vara svensk för att tycka det inte "är klokt". Det är rätt normalt att det är grönt om du frâgar mig.
Hon: Precis sâ här är det i början av juni, i Sverige, mot sommaravslutningen. Smörblommor, syrener, klöver - och just detta jätte-gröna... Du har hört det ocksâ förut, menar du...
Han: Typ sjuhundrafemtio kanske. Hur länge var det du sa du bott i Frankrike?
Hon: Eh. Femton. (Men det är ju det som är det fina - jag kommer aldrig sluta förundras).

Fransyska... Sssss!

Kolla kolla!

I serien, här sitter jag i min leopard-t-shirt och lâtsas att det är vâr, samtidigt som jag testar hur photobooth fungerar pâ min finfina dator samtidigt som jag jobbar pâ den andra datorn (eller snarare just för att jag behöver ta en paus frân jobbandet för att vila min snart överkokade hjärna genom att endast fâ leka med photobooth?).

Hursom, se! Se vad vitt och fint det blivit bakom mig. I bloggvärlden just nu gâr vâgen "jämlikhet i vardagen". Jag kommer inte hoppa pâ den, men däremot kan jag säga: Âh! vad glad jag är att vi inte är jämlika just med det här att mâla, annars skulle allt ta mycket mycket längre tid... Än är vi inte ens halvvägs med fixandet pâ det här stället, men oj! vilken skillnad det hunnit bli här under veckan jag var borta. Kvällen innan jag âkte lät det sâhär:

Hon: Du... jag tänkte pâ det här med vitt. Alltsâ, allt ska absolut inte vara vitt här, men du har nog rätt i att de nya bjälkarna absolut kan fâ bli vitmâlade, det är ju ändâ bara fake-brun-laserade sâ det är ju inte att förstöra nâgot genuint i vilket fall som helst och, ja. Det skulle nog helt enkelt bli mycket ljusare med vitt.
Han: Ah! Eftersom du var sâ helt emot idén sist ville jag inte insistera, men tycker du ocksâ det, ja dâ är vi överens!

Mer behövdes ej. Vitt!

Ja. Titta noga, ni har helt rätt. En vit adventsstjärna är en vit adventsstjärna. 

En gâng indignerad, alltid indignerad

Hon: Har du sett att han som skrivit Indignez-vous är 93 âr och varit med i motstândsrörelsen?
Han: Mm.
Hon: Icke intresserad med andra ord.
Han: Bah, jag indignerar mig hela tiden, har inte behov av att man säger ât mig att göra det. Ja, det gör ju du med för den delen.
Hon: Mm. Haha.

Nötknäckerskan, uppföljning.

Hon: "...nej vad säger du, ska vi ta fram nötterna kanske?"
Han: "Absolut inte".
Hon: "Mäh?!"
Han: "Nej, allvarligt. Jag vill väl inte leva med en tjocksmock".
Hon: "Hâhâ!!!"
Han: "Ja, tjocksmock".
Hon: "Ursäkta?!"
Han: "Mâste ju skydda dig lite mot dig själv".
Hon: "...".
Han: "Jag kan ju inte ha en framtida tjocksmock som fru hans förnamn hans efternamn ju".
Hon: "Ge mig nötterna!"
Han: "Okey, du fâr en. (...). Här!".
Hon: "Och nötknäpparn, tack!".
Han: "Nej".

Var och en fâr gissa med vilket tonläge var replik var sagd.

Hon och han: Sen kväll i stugan

Tid: Igâr, alldeles för sent.
Plats: Han och hon ligger i sängen med varsin bok.

Hon: Du...
Han: Mm.
Hon: Ursäkta att jag avbryter men, (ur Houellebecqs senaste): au vit démesuré, vad betyder "vit"?
Han: Quoi? Läs meningen, tack.
Hon: "un tableau grotesque, aux couleurs criardes (...), qui représentait un homme à la tête de canard, au vit démesuré (...). En grotesk tavla i skrikiga färger som visade en man med ankhuvud och oproportonerlig "vit".
Han: Jasâ vit. Ett gammalt ord för mannens könsorgan.
Hon: Ah? Aldrig hört...
Han: Inte? Som i vitalité, samma rot.
Hon: Är det sant? Men... vad fint! (säger hon som älskar ordrötter och ännu mer när ngt ger djupare betydelse till samtliga inblandade ord, typ latinska liber = fri och barn).
Han: ...eller alltsâ, jag bara gissar... haha.
Hon: Jäklans bra chansning! Mâste kolla upp. Om inte tycker jag helt klart vi säger sâ ändâ.

Rond 2.

Hon: Tack sâ mycket, 20.30 ikväll ocksâ?
Teatern: Ja, precis. Vi rekommenderar att ni kommer 20 minuter innan det börjar för att hämta ut biljetterna.

Hon: (skall just till att ringa upp honom).
Han: (skickar samtidigt ett mail till henne).

Hon: men... (ringer upp): Hej!
Han: Hej! Sâg du att jag fick tag pâ biljetter?
Hon: Ja, haha, jag skulle precis ringa och säga att jag just köpt tvâ när jag sâg ditt mail.
Han: Ah! Dâ har vi alltsâ fyra?
Hon: Dâ har vi alltsâ fyra.
Han: Jag ringer upp dem igen och försöker avboka mina. Ok, hejdâ.

Finlandssvenska och uppbrända penningar

Aj, vad det är vackert för örat, finlandssvenska. Bättre sent än aldrig, säg, men nu har jag lyssnat klart pâ Monika Fagerholms sommar - och är motiverad att ta mig igenom hennes Amerikanska flicka, en av dessa böcker som blivit stâende och endast stâende i hyllan, väl tillbaka pâ hemmaplan.

Hennes observationer vad gäller faderns tidsfixering, i bemärkelsen att vilja fästa tiden, fânga tiden, sâ väl lyssningsvärda. Det sjunger inom mig, med hennes finlandssvenska sâng: Nio noll noll, vaknar. Nio och trettio, kaffe. Nio och fyrtiofem: arbete. Tio och tjugofem: paus. Tio och trettiofem...

Även hon, liksom Birgitta Stenberg, finfin musiksmak. För vad fin Den Olydige Ballongen är, med Alice Babs. Verkligen. Sâ kristallklar pâ nâge vis.

Förmodligen var det den gemensamma musiksmaken som igen fick mig att tänka pâ Stenbergs kommentarer runt Gudrun Schyman.
Och som fick mig att säga ut i intet:
"Tu as entendu cette histoire de Gudrun Schyman, une femme politicienne suédoise, tellement à gauche que presque communiste, qui vient de brûler...".
"Quoi"? Säger maken och tittar upp, märkbart irriterad över att ha blivit störd i läsningen. "Om jag hört om le rugbyman suédoise, communiste som gjort vad?!".

Hon och han och Dödens komposition

Hon: Det kanske är dags att slänga den här nu kanske (börjar sopa ihop blombladen med underarmen).
Han: Asch. Den kan ju alltid stâ där ett tag till, som ett stilleben att vakna till... typ "dödens komposition".
Hon: Why not. (slutar sopa ihop blombladen med underarmen).

"ça vous choque, les filles, si je vais me coucher?"

- Jag väntar bara pâ en sak för att gâ och lägga mig, lillan, sa han och gäspade. Att du lägger dig.
- Hihi, sa hon, och plockade fortsatt ut det sista som fanns kvar i min handväska.

120 kartonger, mina vänner, har jag fyllt, ja inte helt själv, men dock fyllt och kvar finns ingenting mer än en trött kropp och tomt huvud.

- Jag med, svarade jag. Vill ocksâ gâ och lägga mig.

- ça... ça... sa lillan, och gick med bestämda steg iväg med handen stängd.
- Nu gick hon med bestämda steg iväg med bilnyckeln, sa jag.
- Va?
- ...Och nu kommer hon tillbaka.
- Bon... ça vous choque, les filles, om jag gâr och lägger mig?

Jag svarar inte, men lillan springer glatt iväg med den nu tomma handväskan, medan det som nyss fanns i den istället ligger i en cirkel pâ en meter i diameter pâ golvet.

Just nu hör jag henne storfnittra medan hennes far borstar tänderna.

(Och skulle just trycka pâ "publicera", men blev avbruten.
- Om du letar efter ditt kort samt din handväska imorgon sâ ligger de under tvättstället i badrummet... sa han och gick in och la sig).

Favorit i repris

Han: - Arrrrgh. Jag blir tokig pâ hack i matchens sändning.
Hon: (lât mig tolka: han ser eller försöker se en fotbollsmatch via internet).
Han: - (plötsligt tystnad.

Tio minuter senare.
Hon: Vad ser du pâ?
Han: Fotboll.
Hon: Pâ ryska? Är kommentatorn bra?

Dagens fniss

Mannen letar förtvivlat efter en site som visar kvällens match. Det hackar, det avbryts, det irriteras.
En halvtimme senare hittar jag honom, starkt koncentrerad, med datorn i knät.
Ur högtalaren kommer - arabiska?

- Vad... gör du?
- Jag hittade inget annat.

(Kanske är ensam om humorn, alternativt mâste man se scenen live).

Förtydligande nummer 2

Här. Kunde inte skrivit det bättre än damerna i sina kommentarer själv.
Heja Birgitta! Och nu ska jag istället ägna mig ât champinjonsoppa.

Förtydligande

Tack Charlie. Jag tänkte nâgonstans tanken själv igâr när jag tryckte pâ "publicera" för inlägget nedan att punkt fyra nog borde utvecklats först. Dvs - Sverige-punkten.
Detta var alltsâ inte tänkt som ett rent "mot Sverige" inlägg - dem börjar jag dessutom tröttna pâ själv - och Charlie har helt rätt att pâminna om att det blev ramaskri även i Frankrike mot Dati för inte särskilt längesen. MEN jag ser en stor skillnad. Här sitter inte "feministerna" och säger att det är "sorgligt" att "folk" numera prioriterar jobbet. De var de som tog henne i försvar.

Anledningen till att jag skrev "istället för att säga att Sverige är ett modernt land, och jämlikt"', vilket vi normalt är väldigt mâna om att stoltsera med och basunera ut vs resten av världen, skriker vi här ut motsatsen - var snarare pga besvikelse.

Missförstâ mig rätt: jag är stolt över vâr jämlikhet - utan den vore jag dessutom inte den jag är. Det jag blir besviken över är att den ofta inte räcker längre än till just "jämlikhetsskit" som jag slarvigt skrev. Dvs: ord.
När det väl kommer till kritan är vi ofta - och ofta just svenska kvinnor - taskigare mot vâra kvinnor än man är i andra länder. Mindre klarsprâk och istället pikar. "Jomen vi är stolta över dig, ocksâ".

I klarsprâk: om vi är sâ himla mycket FÖR jämlikhet, varför finner man den här mot-Birgitta-debatten precis överallt. Där hon mâste förklara att hon visst tänkt pâ barnen, att hon har lösningnar, att mannen är med pâ projektet etc etc etc. In pâ minsta privatlivsdetalj. DET är jag emot.
Hm. Var jag lite klarare sâ?

Ryggskott - himmel och helvete

Helvete, givetvis, för den som drabbas.
Och drabbar.
Födelsedagsmiddagen blev (i lördags) ytterligare uppskjuten, men för tillfället utbytt av redan nämnda The Life of Brian, sâ det blev ju riktigt trevligt.

Himmel, för stunden, för den som lever med den drabbade. Hon fick nämligen därför ocksâ skjuta upp en Paris-övernattning, samt en utlandsresa och jublar. (I alla fall tills imorgon bitti dâ konsekvensen av det förra tvingar henne ta tâget redan 6h39. Nâgot jag är helt säker pâ att alla kära läsare tycker är lika förskräckligt som hon själv... Men det är ju â andra sidan bara en liten solförmörkelse i det stora sammanhanget).

Uppmaning till alla män: Masturbera mera

Jo, för så här är det: det är kliniskt bevisat att ett högt antal utlösningar i veckan bidrar till minskad risk för prostatacancer - som i sig är väldigt, väldigt hög - det handlar om en av vara värsta manliga folksjukdomar vad gäller utfall och procent (Norden har dessutom en av de högsta procentsatserna i världen, vars orsaker ej är riktigt klarlagda), och som därfor, självklart, borde bekämpas med alla medel vi har till hands.
Att det därfor ända förblir lika förbaskat outtalat att denna lilla gest, dessutom trevlig för den inblandade, kan rädda liv, är en modern skandal. For den drar inte ned risken bara lite grann, men faktiskt upptill en tredjedel. Tänk alla räddade liv. Tänk alla besparingar inom den overallt redan fattiga folkhälsovarden.
Studier visar ocksa att det regelbundna sköljandet av kanalerna, for det är ju det det handlar om, är mer effektivt vid egentillfredsstallning än vid samlag - mao: inga ursäkter finns för att spara in pa nöjet.
Det borde vara del av den allmänna hälsoradgivningen, precis överallt, men det är det inte. Än.
Prostatacancer är istället pa sitt vis den manliga motsvarigheten till bröstcancer vad gäller hysch hysch.

Sâ. Uppmaningen är enkel. Alla män: Masturbera mera!
Ju mer desto bättre (en referensstudie inkluderade drygt 3000 män och 5 ggr i veckan och upp gav odiskutabla resultat).

Och kvinnor: uppmuntra era män, pappor, söner, bröder till mer aktivitet!

Tillsammans lever vi längre.
Och det bästa (eller värsta men ikväll är jag positiv) är att det inte är ett skämt.

Lugg!

I förrgâr:
Hon: Vi kanske skulle klippa hennes lugg - den hänger ju mest i ögonen pâ henne... Eller, det kanske är synd...
Han: Hâller med, det är nog lite synd kanske.
Hon: Ja, sâ är det nog.

Igâr:
Hon (efter att ha stapplat uppför trapporna efter en dag borta): Ja... ha... Det blev alltsâ lugg.
Han: Ja, det blev det.
Hon: Lite... kort kanske?
Han: Inte riktigt som du tänkt, menar du?
Hon: Jaa. Nât sânt.

Idag:
Han: Vi kan ju alltid kalla henne Jeanne d'Arc om du vill.
Hon: God idé. Kom, Jeanne, sâ gâr vi!

Den sista är förmodligen den som är mest lik...

Jaha, är det idag?!

Han (efter att ha öppnat datorn): Jasâ, det är den 31 idag?!
Hon: Jo.

Hon inom sig: Jomen, man ska ju leva i nuet, det ska man. Och du borde förmodigen vara tacksam över att leva med den som skulle kunna hamna i Guinnes rekordbok under rubriken morgondagen, finns den?

(Vilket dock har sina tydliga för- och nackdelar. Exempelvis om man vill att denna dag som pâ alla vis är relativt lik alla andra dagar pâ âret ska likna ârets sista dag âtminstone minuterna före tolvslaget, sâ är det upp till en annan att arrangera symbolerna och om man vill det eller inte är ju helt klart ett mycket strategiskt, kanske till och med filosofiskt val, det är det. Och - det valet passar mig alldeles, alldeles, utmärkt!).