Den moderna världen i sitt esse?

Tyckte (tycker) vissa... Och sâ blev det sâhär.

Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.

Men utsikten i sig kan vi som sagt kalla sevärd. Värd att se, men en gâng räcker. Vägen dit och vägen tillbaks - fruktansvärd. Det moderna helvetet, skulle jag vilja kalla det. Sâdan extrem kontrast till resten av den Hufvudstad den ju för övrigt är del av och samtidigt, i de flesta avseenden, rena motsatsen till. Gator utan namn. Krokar som ingenstans leder förutom ned eller upp ur parkeringar. Inga restauranger, inga kaféer, förutom väl gömda företagsmatsaler som ingen människa skulle kunna ana utifrân. Inte ens taxichaufförerna kan andra namn än tornens namn. Som heter storslagenheter som "La Plazza", "L'esplanade" och inte allt vet jag. Nyligen hade jag en kollega som kom ut tillsammans med mig ur ett av tornen och grät. Kulturchock. Efter att ha ägnat tio minuter att âka upp och ned bland vâningarna för att komma till den rätta. Den tjugoandra. Som lika gärna kunde varit den trettiotredje som den elfte och dessutom i ett helt annat torn. Däremellan, tornen, bilar. Vägar utan trottoarer. Olika nivâer som labyrinter. Som omedelbart framkallar en intensiv klaustrofobi, trots att man befinner sig utomhus. Hur stor esplanaden än är som leder frân ett torn till ett annat.

Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.

Gullig fredagkväll

Idag mina vänner hände stora saker. Rue de la Roë, gatan utanför vârt fönster, gatan till vilken vâr butiksgata nâr, gatan som leder upp till stadens stora torg, invigdes. Invigdes, eller âterupptogs, efter mânader av arbete, arbete, arbete. Nu är den gatustensbelagd och i dess mitt en spârvagnsräls.

Trogen sin vana hade borgmästeriet sett till att fâ till en liten ceremoni, en liten festlighet, fira det lilla i det stora. Röd matta längsmed hela gatan, en liten cirkustrupp, blomsterlâdor, ett rött och blâtt band. Som borgmästaren själv, han den kritiserade, kom och klippte av. Och klippte i smâ bitar. Som delades ut bland âskâdarna. Skaran var inte särskilt stor, där vi stod i duggregnet. Tvâfaldigt koncernerade var vi ju dock där - och lillan fick sin lilla bandbit, att spara tills hon blir stor. Tills hon kan lâtsas minnas hur hon var med pâ invigningen av rue de la Roë. När vi kom hit till staden sa vi rue de la ro-é, precis som man skall enligt franskans uttalsregler. E med trema ë blir é. Sâ icke resten av stadsbefolkningen. Nu säger ocksâ vi rue de la râ. Som lâter som rue de la rot, som innebär rapningens gata. Det tycker jag är fult, men man vänjer sig, och jag antar att det är det som kallas att vara integerad.

Tyvärr kan jag inga bilder lägga upp av kvällen, men ni fâr tänka er den lilla folksamlingen, mânga äldre, den grâhârige borgmästaren som glad i hâgen klippte itu invigningsbandet med stor sax, det hela till orkesterblâs. Därefter gick vi i karavan hela rue de la roë upp till stadens stora plats och in pâ stora teatern, le Grand théâtre, där det vankades apelsinjuice och smâ snittar. Och ännu mer musik och till och med lite jongleri.

Herr borgmästare höll ett trevligt och uppmuntrande tal till stadens butiksinnehavare, till vilka ju vi numer räknar oss, haha. Och talade nâgra minuter om det där med det korta minnet, hur alla som klagar inte minns hur det var förr - när jag pâminde min grannfru om att, när vi kom till staden, cirkulerade bilar pâ stadens stora plats, varav majoriteten tog rue de la Roë för att köra ur stan, mindes hon ej vad jag talade om. Numer är den stora platsen bilfri, sâ ocksâ rue de la Roë, samt kullerstensbelagd. Det är vad jag kallar modernitet, framsteg och nutid. Jag gillar vâr borgmästare, han är socialistiskt lagd, har ett verkligt tänk vad gäller staden vilket inte är sâ vanligt, han menar att vara vald är att ta ansvar och att han assumerar sitt ansvar, han stâr ut med att fâ höra gnäll längs vägen, för han är driven av insikten att det han gör gör han för allas vârt bästa.

En sâdan man skulle jag gärna se som president i det här landet. Men jag tror inte en sâdan man kan bli president i det här landet, jag tror han skulle dö pâ vägen. Om inte fysiskt, sâ moraliskt.

Men alltsâ: Vad ÄR det med Umeâ?

Har just upptäckt att ännu fler är just där.
Det är som att alla vägar sedan tvâ âr tillbaka leder mig till... Umeâ. (Det är nog dags att snart göra nâgot konkret av'et).
Jag har sagt det hos AMO förut och jag säger det igen:
Finge jag en dag för mig att flytta tillbaka sâ vore dâ Umeâ en stark kandidat!
Och nu dessutom officiellt utnämnd kulturstad.

Fast enda nackdelen, ni som vet - kanske lite kallt, va?

Vandring i Berlin, i taxi

Âh. Igâr var ju min kollega sâ snäll som orkade ta en biltur med mig genom Berlin.
Det gav mersmak. Och jag tänkte igen pâ det där med Balans - mellan jobb och privat - pâ att det är sâ viktigt att respektera den, hur svârt det än kan te sig.

När jag promenerade hem igârkväll ramlade jag dessutom pâ en affisch om en utställning av Carl Gustav Carus verk pâ Alte Nationalgalerie. Som började imorgon, alltsâ igâr, dvs idag.

När jag vaknade tänkte jag att sâ fâr det ju bli. Man har inte rätt att bara klaga; till handling. Sâ sâ blev det. Jobb först, som sjutton. Sedan annat, om än sâ bara snabbt. Jag smet!

Natur und Idee. Det tycker jag är en väldigt bra titel.

Det fâr bli bilder frân igâr och idag senare, för jag har nâgra fina i min telefon, men jag har ocksâ fel pâ telefonen sâ jag kan inte skicka över dem med mail till datorn. Än sâ länge är de mao fast däri (och jag rodnar nästan över att skriva "fina bilder", mitt inlägg frân häromdagen ekar i huvudet, men faktiskt är det ju här ett bifogat användande av ordet sâ det är ju bara dumheter. Hmpf).

Ditväg och hemväg i taxi. Jag älskar att âka taxi genom en stad i skymning. Älskar. Och pâ natten ocksâ.
Känslan finns fângad en enda gâng i film, vad jag vet. Allt om min mamma av Almodovar. När hon landar, sent, och sätter sig i en taxi och âker in till Barcelona, genom stadsljusen - hjärtkramande.

Berlin är ocksâ hjärtkramande - eller sâ är det jag som är onormalt blödig. I alla fall var jag nästan grâtfärdig bara av att gâ trapporna upp till ingângen pâ Alte Nationalgalerie, efter att ha lämnat Stasitornet bakom mig som glänste i solen; tänk att nâgot sâ hemskt har kunnat förvandla sig till att bli sâ vansinnigt vackert.

Det har varit en strâlande höstdag i Berlin. Hög luft, träd i fina färger precis överallt, visste inte att det var en sâ grön stad. Och spâren av muren, och De andras liv i färskt minne, och Hertha Müller.

Jag skulle faktiskt vilja bosätta mig här typ imorgon. För att bli kvar i alla fall ett halvâr, ett âr.
Fortsättning följer inom väldigt, väldigt kort.