Uppföljning - vit

Uppföljning.
Vitalitet kommer frân latinets vitalitas - livskraft.
Vit frân latinets vectis - frân vectum "att resa (sig)/(nâgot)" - stâng, hävstâng.

Wikipedia citerar Théophile Gautier, ur dikten "Solitude" frân samlingen Poésies libertines. 

Je bande trop dans ma culotte, 
Je sors mon vit qui décalotte
Son champignon.

Sâ var det med det, folks. Och dikten är ganska söt, inte sant. (Jag tror jag rodnar om jag försöker mig pâ en översättning, hehe - men dâ främst för att jag är rädd att sakna de (svenska) ord som skulle  tillrättvisgöra sötman).

DOCK kan man ju ändâ, gemensam rot förutan, se den gemensamme nämnaren mellan livskraften, att resa (sig) och hävstângen. Vit och Vitalité, there is.

Hon och han: Sen kväll i stugan

Tid: Igâr, alldeles för sent.
Plats: Han och hon ligger i sängen med varsin bok.

Hon: Du...
Han: Mm.
Hon: Ursäkta att jag avbryter men, (ur Houellebecqs senaste): au vit démesuré, vad betyder "vit"?
Han: Quoi? Läs meningen, tack.
Hon: "un tableau grotesque, aux couleurs criardes (...), qui représentait un homme à la tête de canard, au vit démesuré (...). En grotesk tavla i skrikiga färger som visade en man med ankhuvud och oproportonerlig "vit".
Han: Jasâ vit. Ett gammalt ord för mannens könsorgan.
Hon: Ah? Aldrig hört...
Han: Inte? Som i vitalité, samma rot.
Hon: Är det sant? Men... vad fint! (säger hon som älskar ordrötter och ännu mer när ngt ger djupare betydelse till samtliga inblandade ord, typ latinska liber = fri och barn).
Han: ...eller alltsâ, jag bara gissar... haha.
Hon: Jäklans bra chansning! Mâste kolla upp. Om inte tycker jag helt klart vi säger sâ ändâ.

Det tog sân tid

Gârdagskvällen blev en lugn sâdan, med diskussion om - tiden.
Listor pâ listor, ârsskifte, deceniumskifte.
Det fotoalbum jag fann uppe pâ vinden gjorde oss ställda - och tacksamma. För inlägget igâr säger ingenting om vägen ditt, om att hitta hem, och den vägen var lâng och tog sâdan tid.

Varje minut och varje steg var värt det. Och det är förunderligt hur tiden är lângsam, tjock, bred, samtidigt som den forsar framöver i blixtsnabbhet. Fotoalbumet frân 2002/2003. Vi var vi, vi är fortfarande dem, och ändâ sâ annorlunda, vârt liv sâ märkligt samma och ändâ sâ lângt bort.

Dâ: 43 kvm i centrala Paris. Utan minsta aning om hur detta nâgonsin skulle kunna ändras (ekonomiskt sett). Dâ: en tjugosjuâring som precis avklarat sitt första universitetsâr bland fransmän och som häpnade över hur mânga av samma fransmän som var värre än hon själv pâ rättstavning, vilket gav hopp; som visste att hon ville igenom detta även om ingen hade nâgon aning om vart det skulle leda, som inte visste att hon skulle bli kvar där i sâ mânga âr. En början till att hitta tillbaka till självkänslan som tappats bort där, nâgon gâng pâ vägen mellan hemma och borta, nâgon gâng under de fem, sex âren, självförtroendet och tron pâ att det skulle bli bättre och ordna sig borttappades dock aldrig, aldrig. Dâ: första väninnan som ringde och berättade hur gravid och lycklig hon var, nâgot som kändes som tidsskifte. Dâ: vi var inne pâ vâr tredje gemensamma lägenhet, liten, visst, men precis där vi ville bo. Dâ: upptäckt av medeltidsfranska och latin och vägen frân det senare via det förra till det nutida sprâket och där nâgonstans blev jag fast. Dâ: en början till känsla att fortsätter vi precis sâ här sâ kommer vi ha nâgra underbara âr till framför oss, men sen skulle de kunna börja likna en tillvaro hotad av hopplöshet inför att inte kunna ändra om vi sâ skulle vilja.

I mitten: sprâket tappades bort, det egna, svenskan, sâ mycket koncentration pâ att fâ till franskan, att komma ikapp alla dem som fötts med den - idiotiambitiöst projekt. Men tjurskallighet vinner. Och skrivandet gick över frân svenska till franska, kontrollen över svenskan tappades bort och fransmännen omgav mig.

I mitten: insyn att även om jag aldrig tagit beslutet att inte flytta hem igen hade tiden tagit beslutet för mig. Mitt liv här, inte där och fullständigt normalt. Tiden tar de beslut man inte tar pâ egen hand.

Ännu lite, lângt, senare: helomvändning pga ett jobberbjudande som höll pâ att fâ mig pâ fall men som genom sina krokigheter, alldeles för mycket ansvarstagande, där drömtillvaron förbyttes till konkrettillvaro, höll pâ att förändra hela mig. Men inte till det sämre. Men annorlunda.

Ungefär samtidigt: att âteranvända svenskan lite mer igen gav mig, hyfsat, tillbaka kontrollen och bloggupptagandet var ytterligare nâgra âr senare ett steg mot det. Det var ocksâ ett steg mot att âtergâ till drömtillvaron lite mer igen, även om det konkreta skänkt mig mer struktur även till mina drömmar.

Sprâket. Sprâken. Det var i mycket vad mitt ârtionde kretsade kring.

En annan höjdare.

Först under studier pa franskt universitet kom jag i kontakt med honom.

Ovan syns Lucius Annaeus Seneca avbildad pâ sin dödsbädd - eller snarare dödssits, frân vilken han hâller hov fôr sina lärjungar efter att själv valt att öppna sina handleder framför att bli avrättad och detta efter ett lângt och minst sagt innehâllsrikt liv.

Han föddes "runt 1 före JC" (bara det!), och kom till Italien och Rom i barnaâr. Runt tjugo blev han svârt sjuk och skickad till Egypten för att "se refaire une santé", som man säger - för att âterskapa sig en hälsa. Han âtervände först tio âr senare, trettio âr fyllda, och det är dâ det börjar hända spännande saker. Han blir râdgivare vid kejsaren Calligulas hov (enligt sägnerna är C. avundsjuk pâ hans intelligens nästan frân start) och, tio âr senare, efter att Calligula dött och efterföljts av Claudius, är det Messaline, Claudius tredje hustru (som han gift sig med efter att pâ hennes inrâdan ha lâtit avrätta sin äkta maka nr 2...), som lâter bannlysa honom, efter att ha anklagat honom att ha varit otrogen med Julia Livilla, syster till Cladius kommande fjärde hustru Agrippina (medan hon själv, Messaline alltsâ, har som hobby att öppet prostituera sig pâ Roms gator). Phuuu. Hängde ni med...?

Efter tio âr i exil, likt en Victor Hugo, blir han dock âterkallad till Rom av ingen mindre än Claduius fjärde hustru (Claudius som kort tidigare upptäckt Messalina's verkliga jag och lâtit avrätta även henne). När Cladius dör, tio âr senare, blir Senecus den nye och mycket unge kejsarens lärare och râdgivare - Neron är dâ bara sjutton âr.
Senecus blir genom âren allt rikare, allt mäktigare - enligt mânga mäktigare är Neron själv och han blir snart anklagad just för detta. Det blir inte bättre av att han själv öppet slâss för motsatsen: ett asketiskt liv... Ständigt mâl för avundsjuka anklagar man honom snart dessutom för att skriva allt fler dikter allt eftersom Neron tycker alltmer om hans poesi. Ju fler anklagelser, desto mer gâr han in för sin roll som Nerons râdgivare - sâ till den grad att den senare tillslut börjar hata honom för att ständigt pâminna honom om att verklig storhet är ett liv lângt undan lust och lyx.
Situationen blir ohâllbar och Senecus ber tillslut att fâ slippa sin roll som "Kejsarens vän" och erbjuder att i utbyte skänka kejsardömet alla sina rikedomar. Neron vägrar. Âr 64 har Nerons galenskap blivit fullständig och han försöker tom förgifta Senecus, som, âret därpâ, blir ofrivilligt inblandad i en konspiration mot Neron och officiellt dömd till döden. Han väljer istället att självmant gâ döden till mötes och skär upp sina handleder. Det var som bekant med detta som detta inlägg inleddes.

Men, som nâgon sa: det var ju inte alls det här jag ville säga.

3 vise män: Platon, Senecus och Aristoteles.

Senecus - eller Sénèque som är hans franska namn och som vilken jag lärt känna honom - har skrivit bland de mest fulländade texter jag än sâ länge kommit nära. Ett av hans "nyckel koncept" är att man i sitt liv ska hinna med först ett liv med mycket handling och action, följt av ett liv i "reträtt" (ett tillbakadraget sâdant, fyllt av filosoferande, böcker och skrivande). Först action - för det förutan har man helt enkelt inte mycket att filosofera över eller skriva om. Ytterst viktigt, men lika viktigt att inte glömma del 2.

Ett annat är att mâlet varje människa är skyldig sig själv är att sträva efter att bli sâ fullkomlig som det nâgonsin är henne möjligt. För "den perfekta människan finns, men hon är mycket sällsynt. Det föds en av denna sort vart femhundrande âr". Mao, kan man inte bli denne till perfektion vise man (perfectus), kan man âtminstone vara vis pâ det vis att man gör allt in sin makt för att försöka bli det.

Som stoiker var Sénèque vidare emot allt som heter passion. Passion i bemärkelsen allt som rubbar själens lugn. För utan lugn, inget förnuft. Den vise bör mao lära sig att inte känna vare sig glädje, lust eller rädsla - i överkant. "Men hur ska man nâgonsin inte känna för mycket sorg när en när och kär dör? Hur kan man inte känna rädsla inför vad som komma skall?" Han ger ett râd framför andra: Att ägna sig ât premeditation.
Inte att meditera - fundera över det som ske. Men att pre-meditera - fundera över det som komma skall. Förbereda sig mentalt. Föreställa sig inombords de situationer som ligger framför en, att därigenom identifiera och lära känna sina svagheter, för att i förväg bearbeta dem. För att när situationen blir verklighet undvika att förlora sinnesro, energi och förnuft.

Ett av hans storverk: Tid till sig själv. Vilket väl faktiskt skulle kunna översättas med trendkonceptet Egentid.

Ett annat Om livets korthet (De breuitate uitæ). "Vi har inte för lite tid, men vi förspiller mycket av den".

Nâgra andra av hans titlar:
Om den vises orubblighet (De constantia sapientis) 
Om själens lugn (De tranquillitate animi) 
Om varats lätthet (De otio) - Skulle man väl kunna översätta det med - eller har nâgon en bättre idé? (Och här har vi ju honom igen: Oblomov!!! Den som hann läsa mitt inlägg om Nikita Mikhalkov innan jag lyckades radera det fullständigt vet vad jag menar med "igen" och jag ska försöka âterupp det en annan kväll...)
Om ett lyckligt liv (De uita beata)
Om ilska (De ira)

Visst är det fint?

Latinska rötter: Travail - ett tortyrinstrument

Nu till nagot mycket trevligare - varför inte servera lite latinska sprâkrötter sâ här till morgonkaffet?
Jo, för det ena leder som bekant till det andra och jag vill dela med mig av en av de mest intressanta latinrötter jag upptäckte under mina studier i medeltidsfranska - en period dâ jag förstod hur mycket som fanns i sprâket, i orden, mer än bara dess "platta" nutida och bokstavliga mening - och som manga kanske redan känner till, men för de som inte gör det...
Ordet travail, arbete, kommer frân latinets tripalium - ett tortyrinstrument. Fram till vâra dagar har alla uttryck med ordet travail, alla dess innebörder som gemensam nämnare: roten till lidande. Det âterfanns redan pâ medeltiden, tel quel i ordet tripied - ett trebent tortyrinstrument. Travail; travel; man âterfinner ordet i engelskans travel som dâ ordet kom in i engelskan, pâ medeltiden, innebar ett icke helt osvettigt projekt. En kvinna som befinner sig i la salle de travail ligger i rummet där hon ska föda. Hon är i arbete, en travail, när hon föder (jojo - kristendomens "mannen ska svettas för sitt leverne och kvinnan ska..." âterfinns alltsâ direkt i sprâket). Nagot som "arbetar en" mentalt är nagot som gör att man inte kan sova - ça me travaille.

Och ni - vad arbetar er denna morgon?