Nu vaknar Sverige - Assange

Svd har idag en artikel som väl sammanfattar det som varit nyheter utomlands ett bra tag och som vi här diskuterade här. Men hellre "det var väl pâ tiden" än aldrig, kanske? (Tack Karin för länken).

Kanske är det som speedat upp frâgan i Sverige nu att bâde âklagare Sven-Erik Alhem skrivit en rapport för att stödja Assanges försvar, menandes att om det varit han som hâllit i fallet sâ skulle det förmodligen behandlats annorlunda, samt att fd lagman och tidigare ordförande för medborgarrättsrörelsen Brita Sundberg Weitman vittnat pâ försvarets sida och menar att Marianne Ny har tappat perspektiven efter att ha arbetat väldigt mycket med sexuellt vâld mot kvinnor, vilket vi kan läsa mer om bla här (och vilket väl visar pâ hur extremt komplicerat fallet är). Samt självklart att det nu drar ihop sig pâ allvar...

2 nya lärdomar och självinsikter: Se till att (inte) ha sista ordet + September

1) En finurlig talare gjorde oss i förmiddags uppmärksamma pâ följande:
I den internetvärld vi lever har uttrycket att "den som fâr sista ordet i en diskussion "vinner" och att man därför ska se till att fâ det" snabbt blivit totalt oaktuellt och att man istället absolut inte ska se till att fâ det; om ingen trycker pâ din gilla-knapp när du sagt nâgot finns du inte.

Min kommentar: Det mâste vara för att jag sâ älskar att fâ sista ordet i verkliga livet som jag virtuellt överför det och därmed fâr sâ fâ kommentarer här, haha.
(Och följdfrâgan blir givetvis: Finns jag?)

2) I helgen stod TVn pâ hos mina föräldrar och jag fick inblick i ett av alla dessa tv-program man pratar sâ om i detta land (i detta land pratar man sâ mycket om sâ mânga tv-program, har ni tänkt pâ det?, fascinerande) - typ en ny variant av kändisarna pâ slottet, men här sitter de istället instängda och ska sjunga varandras lâtar. Det var Lill-Babs, det var Lasse Berghagen, Petter nânting, rappare, Christer Sandelin och gud vet jag, jo Di Leva. Samt September.

Vem är hon? Frâgade jag, ganska charmerad av en ung blond kvinnas leende och uppskattande mimik när Lill-Babs jazzsjöng, riktigt bra, vad jag snart skulle förstâ, en av samma unga kvinnas till vardags mer dansanta lâtar. Hon är sângerska, svarade de. Fy tusan vad snygg hon är!, kommenterade jag.

Dessutom verkade hon verkligt intelligent, hade mycket fint att säga angâende uppväxt och tonârsâr och känslan av att vara alldeles för ful för att fâ plats bland de andra.

Sedan dess ser jag September överallt. September som jag alltsâ hittills totalt missat.

Sedan dess funderar jag ocksâ fortsatt pâ min kära moders kryptiska tillägg efter nâgra minuters tyst funderande.
"...Sângerska som sagt, jättepopulär och faktiskt riktigt duktig, och ja hon är väl sâdär tjugofem... Ja, haha. Tänk, mao ungefär tio âr yngre än vad du är".

Jag vet fortsatt inte riktigt hur jag ska tolka det där "ja, haha, tänk...".

Uppdatering: Ser att DN har en liten notis om September, de med, här.

Var och ens val

Linda Skugge skapar debatt runt Lillsessan som röker och jag tycker hon gör helt rätt; är ex.rökare själv och alltsâ inte hysteriskt mot rökeri, men däremot fullkomligt överens med förebildsidén som kan tillämpas till rökning men ocksâ till mycket annat:

”Alla som är förebilder har ett val att ta chansen att leva upp till sitt ansvar och våga påverka eller släppa efter för dåligt omdöme och laster. Saknas viljestyrkan eller intresset att sluta så sköt för fan rökandet liksom annat snusk bakom stängda dörrar!"

Fortsättning här (och jag gillar vidare "som dotter till en kung i tiden borde hon vara Prinsessa i tiden"-argumentet).

Detta med ansvar och val ligger mig varmt om hjärtat och första meningen är mycket bra; med bara lite modifiering blir det ett mycket lämpligt allmänt livsmotto:

”Alla (...) har ett val att ta chansen att leva upp till sitt ansvar (att bli bästa tänkbara människa och medmänniska) och våga påverka eller släppa efter för dåligt omdöme och laster - resten är brist pâ viljestyrka eller intresse".

Lotass är min!

Ah... Här har googlats. Gârdagseftermiddagen ägnades delvis ât att googla pâ alla möjliga vis och med alla tänkbara sökord och formuleringar. Och här hittades först inte fram till nâgonting. Mer än att olika recensioner gav mig än mer lust att komma över ett exemplar.
"Boken beställs endast via mail". (Ja, men vilken?).
"Lotass ger ut pâ eget förlag" (Ja, men hur fâr man kontakt med det?).

Mycket kan man säkert klandra Lotass för men inte - i detta fall - för säljande marknadsföring.
Tillslut hamnar jag pâ en i Uppsala centralt lagd bokhandel som annonserat att via Twitter att de hade ett (eller kanske tvâ) exemplar. Twittrandet var för daterat för att inge verkligt hopp - men skam den som inte försöker och mail gick iväg.

De hade en! De bekräftade precis att de skickar den!

Tack Jenny Maria, tack bokhandeln för perfekt service (och med aktiv Twitter OCH facebooksida, jag är imponerad!), tack för att vi lever i den värld vi ändâ lever. Till och med en utflyttad som jag kan vara med i leken, jag är sâ tacksam.

Nu springer jag till tâget. Hej!

Vilken skit

Här är man ur media i ett och ett halvt dygn och sen kommer man tillbaka bara för att upptäcka att alla kastar sten pâ glashuskungen. Sâ oerhört osmakligt och tecken pâ vad - ett samhälle som inte har bättre att skriva om och intressera sig för?

Mia Skäringer skriver och jag hâller rörande med:
Jag fattar inte grejen med Kungen. Jag läser bakpå aftonbladet eller expressen, de där intervju frågorna, människor på stan som svarar. Tycker du att det är rätt att kungen hängs ut? Och de flesta svarar typ : ja, han ska hängas ut som alla andra offentliga personer. Va är det för ett jävla svar. Vad är det för en uppfattning om offentliga personer. Att deras privatliv ska hängas ut. Visst om det hade rört sig om pengasvindel men hans relationer.

Och för den delen - offentlig eller ickeoffentlig där ligger inte ens frâgan och vidare än sâ.

He did it again

Med en talang som heter duga, ett genialiskt sätt att kommunicera samtligt pâ, "totalt värdelös" vad gäller IT enligt sina anställda, men "världens bästa konsument", enligt desamma, kan man undra vem som kan lâta bli att vara förälskad i denne man.

Tänk er själva att som tonâring starta nâgot i ett garage, bygga upp det samma, fâ till en miljonaffär - och bli avskedad av dem du anställt. Allt rasar, men ocksâ företaget, som snart vill ha dig tillbaka. Du fâr igâng det igen och... Ja, resten, det är ju hans historia.
« The i-pod nano is the most revolutionary thing that entered the market since the i-pod ».



Här ett av hans absoluta topptal.


En alternativ inläggsrubrik kunde varit: Förälskelse pâ distans.

He did it again: The ipad.

Rätt PR grepp hjälper sjävklart till att ta greppet

Klart det är sâ. Klart det kan anses trâkigt - det är trâkigt, i de fall PR tar över helt - i övriga fall är det bara att svälja som jag skrev i kommentarsfältet lite längre ned: för det är som det är.

Vad gäller författarskap kan man väl knappast klandra S. Larsson för att gâ och dö - även om det självklart hjälpt till att fâ iväg världsfenomenet (tror knappast han själv skulle varit lika PR glammig som hans eget avfall).
Men däremot kan man vända pâ steken och tänka att har man väl förstâtt att PR är ett ont mâste sâ gäller det att förvandla det till ett gott ont. Eller ett roligt ont. Som kanske till slut bara är roligt.

För det finns de som är mästerliga - (med risk för att upprepa mig:) Linda Skugge är ett svenskt praktexempel.
Vad gäller här lite längre söderut sâ har vi 2 förmâgor som förstâtt precis vad det är frâgan om och gjort mediabehärskandet till sitt esse. Dels givetvis Frédéric Beigbeder - som sa upp sig med storslam frân reklambyrân när det begav sig och därefter gav ut 99 Franc, om hur till den grad reklamvärlden var horaktig, reklambyrân där han arbetat ett morallöst fängelse, och pâ den vägen är det och pâ den vâgen seglar han än, mellan disconätter och längre vistelser pâ Hôtel Lutetia (senaste Roman Français inleds med famös självrannsakan pâ polisstationen efter att ha blivit tagen med byxorna nere och knark i fickan - behärskandes stackars rike pojke-temat till fulländning). Dels Claire Castillon, som hade en tidsmässigt passande kärleksaffär med ingen mindre än PPDA när det begav sig, närmare trettio âr äldre än den unga söta själv och en av Frankrikes mest inflytelserika män genom sin roll som nyhetsankare nr 1 (tätt följd av Mrs Chazal) och samtidigt ansedd litterär och med litterära kontakter och litterära program sent in mot midnatt (ja och HAN om nâgon har ju spökskrivare eftersom det är helgens tema, även om det gärna heter att han skriver alla sina alster mellan tre och fem pâ nätterna, innan han sover 2 timmar, springer ut och joggar och sedan sätter tänderna i nyheterna...). En av hennes följande romanerna hade som huvudperson en ung författarinna som levde ihop med ett tungt nyhetsankare som precis fâtt veta att han fâtt cancer. Därefter gick pressarna och spekulationerna varma - och Castillons bana var även den väl förankrad. Hon varvar modevisningar, elle-apparitioner och ett fâtal intervjuer med bravur.

I dagens samhälle gäller det att om inte behärska medierna sâ i alla fall vara medveten om mediernas spel, roll och oifrânkomlighet.
Trâkigt? Kanske. Allmängiltig sanning? Absolut.

First Aid Kit till söndagskaffet

De här tjejerna är ju sâ duktiga. Ramlade pâ dem för nâgra mânader jag minns inte hur, när de blev intervjuade angâende deras succé pâ Myspace, som redan lett till en lâng rad konserter. Och nu är det alltsâ skivsläpp, The Big Black & The Blue, och de fâr "officiell mediaplats" (exempel här och här).

Skivomslaget är dessutom toppensnyggt.

Grattis tjejer. Tack Myspace. Tack de nya tiderna.

De är födda -90 och -93. Bara det.

Yes she did!

Yes she did. Se tvâ inlägg ned. Ibland blir det uppenbart hur litet Sverige är.

She did it again.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/23/utan-sp-kskrivare-stannar-medie-sverige

Till alla som klagar pâ bokförlagens brist pâ marknadsföring: "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka..."

Ja, det är ju ingen verklig nyhet längre, men jag tycker ändâ det är bâde trâkigt och tänkvärt att Virgin Megastore kör det som "höstslogan" här i Frankrike - "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka" - vad gäller en roman. Och blir fundersam över att Samuel Benchetrit gâtt med pâ det (om han nu alls haft nâgonting att sâga om saken, det kanske är att överskatta offentliga hövligheter i Virgin's sfärer).

Samuel Benchetrit är för övrigt en sân där person som i alla fall jag fascineras av. Han lyckas pâ nâgot vis vara med precis överallt. Utan att man liksom helt förstâr hur sjutton han hamnade där. Dvs, han ger bâde ett ganska intetsägande intryck, samtidigt som han ju mâste vara om inte annat sâ en jäkel pâ relationer.  För man hamnar inte bara överallt, det gör man inte. Och nu är han överallt med sin roman, som man fâr vara nöjd eller fâ pengarna tillbaka för. (Och självklart mâste han ocksâ ha sin beskärda del av talang, men hur stor? I hans fall verkar i alla fall det där med talang alltid hamna i skymundan för allt övrigt "buzz" som alltid finns runt det han gör).

Det började givetvis med en romans, giftermâl och barn, tillsammans med Marie Trintignant, en av de franska skâdespelerskor som stâtt högst upp pâ "independent-film-listan" (vid sidan av Emmanuelle Seigner). Som ju senare dog efter att ha blivit slagen av nye pojkvännen, vilket är en helt annan historia, ack sâ förhatligt romantiskt det hela slogs upp när det begav sig, man sâg alla fädren till alla hennes barn stâendes pâ rad, grâtandes... - men vad som inte är en helt annan historia är att Samuel B. även efter äktenskapet tagit slut fortsatte umgâs med inte bara Marie, men ocksâ mycket intimt med Far Trintignan, underbare Jean-Louis - som dessutom säger sig uppskatta S. sällskap alldeles väldigt. Sâ till den grad att de fortfarande âker pâ lânga bilsemestrar tillsammans pâ tu man hand.

Samuel regisserade 2 intima pjäser med far och dotter, en där det lästes Poème à Lou av Appolinaire, en som de skrivit mer eller mindre tillsammans, Quai de gare.

Han regisserade sedan en av de filmer som skulle bli Marie Trintignant's sista, Janis and John; Samuel och Janis/Marie var dâ lângt i frân ett par längre, inte heller Marie och filmens andra huvudperson, John/François Cluzet, däremot far till ett av hennes barn även han. Det blev en riktigt trevlig film, och även herr Trintignant var med pâ ett inte sâ litet hörn.

Däremellan har Samuel Benchetrit givit ut romaner, skrivit sina flera delar av sina memoarer (obs! han är född -73, jojo), skrivit flera andra pjäser, slipat pâ filmmanus, regisserat fd svärfar, igen, i pjäsen Moins Deux som var en riktigt fin sâdan, där handlingen rör âlderdom och nära död. Och numer är han gift med Anna Mouglalis, hans "musa nr 2", en av de vackrare fransyskorna i dagsläget fâr man väl lov att säga, och som liksom klanen Trintignant är lite sâdär lagom hemlig, mystisk och romantisk. (Att hon dessutom kör Chanel reklam sâ det stâr det härliga till gör inte hennes ikon-image mindre).

Tillsammans har de en flicka. Och paret har redan hunnit arbeta tillsammans, senast i hans senaste film Jag har alltid velat vara en gangster. 

Tja. Vad jag nu ville säga med detta. Tycker nog ändâ det är lite trâkigt att fâ sin roman promotad som "nöjd eller pengarna tillbaka" och detta även om man heter Samuel Benchetrit och livet leker i övrigt. Visst?

Jag ändrar mig

Efter att ha läst det här, (och jag är ledsen för de som ej läser franska, men det är en artikel pâ franska), vill jag bara säga att jag ändrar mig. För tvâ veckor sedan skrev jag det här, och att jag angâende Polanskis arrestering först blev ledsen, sedan arg.

Efter att ha läst Mona Chollet's strâlande artikel kan jag bara säga: jag hade förmodligen väldigt fel. Jag blev först ledsen, sedan arg, men för fel sak. Jag var en av dem som, dâligt pâläst, främst tyckte synd om herr P. Och som läst det majoriteten av media ville att jag skulle läsa (vilket inte är en ursäkt snarare en förklaring). Mona Chollet argumenterar och tar sig tid och energi att argumentera hela vägen ut och efter att ha läst henne tror jag varje människa skulle ha svârt att vara för Polanski. Hon avslutar med att bla understryka faktum att flickan, 13 när det begav sig och kvinna nu, inte vill dra tillbaka sin anklagelse för att hon ändrat sig - men för att hon inte orkar med mer medial exponering och äntligen vill gâ vidare med sitt liv. Hon vidhâller faktum att hon blev vâldtagen, sodomiserad, det hela när hon var tretton och hade blivit ihälld champagne och tabletter, och detta av en internationellt känd regissör som var 42.

Ett annat exempel av liknande slag är just nu i alla franska media, där kulturministern Mitterand (!) fâr stâ till rätta "pga Le Pen's hysteriska dotter" till vad som intressant nog gâtt förbi samtliga media, nämligen hans självbiografiska bok, fyra âr gammal, där han förklarar hur han âker till Thailand för att umgâs med mycket unga pojkar för att bli av med sina homosexuella spänningar. Tyngdpunkten har legat pâ Fröken Le Pen's hysteri, inte pâ Mitterands pedofili.

Tänkvärt.

Säga vad man vill, men Linda Skugge är ett marknadsföringsgeni!

1. Pa Newsmill, givetvis
2. Skriver Unni Drougge provokativt och rappt
3. Sahär i bokmässedagar
4. Om hennes revolt mot konservativa bokförlag
5. Och hennes nya samarbete med Linda Skugge och VULKAN där hon numer ska ha sina samlade verk.

1. Pa sin blogg hos Amelia (istället för mama, family living, istället för Elle, Axessbloggen, eller Resumé...)
2. Länkar Linda Skugge till Unni Drougge
3. Allt medan hon visar upp sitt USB-smycke med glittrande stenar och smashing leende
4. Och den till bokmässan upptryckta Oranga VULKAN klänningen, annonserad pa bloggen för 2v sen
5. Efter att sedan en manad tillbaka stoltserat med lika Orange harfärg

Som perfekt matchar VULKAN-loggan. Det kallas planering. Det kallas kontroll.

Givetvis har hon greppet.  I SvD star det om henne. DN skriver och fotograferar henne. Och i Expressen skriver hon själv om det, under rubriken De förlegade.
Om sig - och hennes roll i dagens litteratursverige.

"Sälj din själ". Bara det.
26 mediaträffar och inte vilka träffar som helst.
"SMS-bok" - kanske inte världens mest intressanta idé, men först är hon - och säljer in det bäst.
"Natur & Kultur lanserar bok pa nätet".

Klickar mig igenom Vulkans site. "Editions pack". "Skrivkurs". 7 exemplar hos Kungliga biblioteket - for ever. Samt att "vi tar fram ett unikt ISBN nummer till din bok". Hon/de har tänkt pa allt - och att i förväg svara pa allas pahopp och kritiska kommentarer.

Det var även, som Bakhtine mycket snyggt papekade, ett annat snille's kanske största talang: Dostoïevski's.

Sen att man kan givetvis säga att vore inte Unni Drougge Unni Drougge skulle ingen människa idgas leta upp henne hos Vulkan.  Eller att det inom tjugo ar istället kommer vara Vulkan som har den dagsaktuella förlagsmakten - det handlar om maktförflyttning.

Men makten har hon, Gud, och hon är jäkligt driftig och pahittig.
 
Kan bara säga: chapeau. Jag är imponerad!