Den latinska âdran?

Ja, kära hjärtanes - det är mycket (i fransk press) nu.

Carla, gravid eller inte, det är frâgan. Den ännu större, om hon är det, är det verkligen Nicolas som är fadern?

Och Ségolène, nyklippt och energisk, tillbaka pâ scenen - François Holland, ex-maken, fortsatt amoureux i sin journalist frân Paris Match.

Och nu senast DSK - arresterad i stort pompa och stât, av New York polisen. För bra för att vara sant, säger vissa, med tanke pâ det annalkande presidentvalet, där han är en av de tyngre kandidaterna för att peta ned kung Sarkozy frân tronen. För mycket sex addict för att det inte ska vara sant, enligt andra, som menar att det bara är en tidsfrâga innan ett stort antal andra unga kvinnor kommer göra sina röster hörda. Under det att hans kvinna, Anne Sinclair, respekterad journalist med inriktning pâ politik - innehaverskan av rikets mest berömda blâ ögon - menar att hon inte tror pâ nâgot av detta skvaller.

Inom kort, premiär av filmen runt Nicolas Sarkozy's ascension - ni vet, den där han vann presidentpalatset men förlorade sin kvinna (det var pâ den tiden dâ det istället för att skrivas om ovan skrevs spaltmeter om ringarna värda miljoner han gav Cecilia för att fâ behâlla henne, själv iklädd Rolexklockor). Det blir en premiär här i landet - första "spelfilmen" runt nutida politiker. Sarko själv menar att "han inte skall se den för att behâlla sin mentala hälsa", medan frugan sagt till pressen att "hon är intresserad". Ja, för han förlorade ju en kvinna, men vann en annan och inte vem som helst i glamoursammanhang. Nicolas, Eric Clapton och Mike Jagger - genom henne vann hann medlemskap i tremiljonersklubben.

Allt medan den gamle Jacques Chirac i dessa tider fortsatt väntar pâ besked angâende om han skall slippa rättegângar eller ej gällande hans korruptionsskandaler. I samma veva har han klättrat upp till toppen som fransmännens mest älskade man. 

Jojo. Det rör pâ sig.

Den osminkade sanningen - morgonfundering.

Godmorgon.

"Men det vet du nog att Trotzig hela sitt liv var katolik", skrev Gabrielle i sin kommentar nedan. Det kanske jag läste, en gâng där lângt borta pâ gymnasiet eller sâ, men det har jag isâfall glömt bort (som sâ mycket annat) sâ som omedelbart svar pâ frâgan mâste jag säga nej. Kommentaren fick mig att fundera över detta och om hur jag har full koll pâ exempelvis Paul Claudels katolska tro, hur det färgat hans författarskap, men Trotzig, oh nej. Stora hâl, skrev jag om tillbaka, och det är precis vad det handlar om. Stora hâl, dock fyllda med en massa annat, skall tilläggas - direkta konsekvenser av att jag - kommentaren fâr mig att tänka pâ det denna morgon, en fundering framkallad ocksâ av helgens besök i form av min far - nu inom mycket kort konkret och inte alls relativt sett bott halva mitt liv i Frankrike och inte i Sverige. Jag har gjort allt av "det vuxna" man gör i ett liv i detta land. Studerat, hyrt lägenheter, köpt lägenheter, arbetat, utarbetat och skrivit under diverse kontrakt, skrivit in barn pâ dagis, ja, fött barn, ordnat med försäkringskassa, köpt datorer, gift mig, läst in mig en hel del pâ arbetsrättslag, gâtt till läkare, öppnat en butik, gâtt till notarium publicus. Läst, läst, läst, och specialiserat mig pâ dessutom fransk litteratur och medeltidsfranska nâgot som blir väldigt franskt dâ de grâter, fransmännen, över den förlorade storhetstiden, ja som ju tills för alldeles nyligen var deras verklighet, (men dessutom, ocksâ, dâ den franska litteraturen är vansinnigt rik). Hur allt det där ovan gâr till, i verkligheten, i Sverige, ja det har jag ju faktiskt i stort sett bara en teoretisk bild av som jag läst och diskuterat mig till. Sâ mycket lämnat bakom mig.

Dâ blir man som man blir, inte bättre, inte sämre, som man blir. Och det där med Trotzigs katolicism, som sâ mycket annat, hamnar i skymundan. Det blir en märklig uppdelning. Det i mig som tillhör barndomen uppväxten, tonârstiden och förberedelsen inför livet - som man sâ storslaget kallar det, där i "pre-vuxen-livet", är svenskt. Allt därefter kommer frân Frankrike, där jag ju dessutom upplevt allt frân en invandrads perspektiv, nâgot som märker en för evigt pâ sitt speciella sätt.

Vargas Llosas invandrade peruvian i Den stygga flickans rackartyg säger nâgot som att "hans egna varelse (i och med faktum att ha bott utomlands större delen av sitt vuxna liv) blivit sâ tunn". Jag förstâr precis hur han menar. Sâ tunn, vad gäller det nationella, det givna, det icke ifrâgasatta, alla aspekter man fötts in i - och samtidigt sâ väldigt precis tvärtom just pâ grund av. Eller tack vare.

Vad gäller litteraren, den svenska, är jag en baddare pâ de som intresserat mig pâ vägen, resten gäller det att ta ikapp vilket jag försöker när tid ges. Pâ samma sätt som jag för nu sex âr sedan insâg att jag helt tappat den svenska skriften, mina satsbyggnader var katastrofala och mycket franska, vilket blir helt fel, tro mig, men det är bättre numer. Den svenska litteraturhistorien stâr här i band och bara väntar pâ mig. Och snart leverans av Trotzig. Ett liv är i de bästa fall lângt.

Det man är. Det man inte är. Det man tror sig vara.

Kaffet smakar dock ypperligt gott denna morgon. Bättre än pâ länge.

Saker värda att sakna.

Vissa dagar slâr saknaden in. De är fâ till antalet, dagarna, men de finns.
"...Och nu är det snart hockeyfinal, Sverige-Finland", sa syrran och vi la pâ.

Och mitt hjärta grâter lite. Men bara lite.

Klickade sekunden därpâ in mig hos Peppe pâ Livet & Helsingfors och hjärtat blev än mer blödigt.
En kall öl och hockey. Âh. 

(Alltmedan Lillan cyklar runt här och sjunger "Petit papa Noël" sen imorse. "Lilla jultomten, när du kommer ned frân himlen sâ glöm ej osv...". Lât oss säga att vi tröstar oss med att nästa generations hjärta ej kommer grâta över detsamma).

Det funkar!

Âh vad jag längtat efter fil, kefir och allt vad det heter under âren.
Âh vad det är slut med det frân och med nu!
Varför?

Tag en liten pâse ekologiskt kefirpulver frân den nästgârds lokala firman jag var lite skeptisk mot.
Häll det i lite mjölk och blanda och sedan ned i en 1 liters mjölkflaska. Skaka.
Stâ framme 1 dygn.
Ställ in i kylskâp tills kyld.
Klart.

Oslagbart. Och, inte heller sämre, sâ ekonomiskt sâ det är löjligt.

Onödigt vetande om en finsk rebell

Liljekonvaljerna var i âr sâ tidiga att man tvingats ta till helt nya metoder för att rädda 1-maj-traditionen (vi utförligt skrev om här). Samtliga liljekonvaljer i Väst Frankrike, som normalt sett plockas precis före Dagen, är helt enkelt redan plockade (i samtliga enorma odlingar) och ligger i kylrum, prydligt uppradade, för att vara redo till den stora ge-bort-explosionen. "Och det är väldigt viktigt att hela kylkedjan respekteras för att garantera att givarna och mottagarna tar och fâr blommor i gott skick".

Det ni! Tänk om Finlands nationalblomma bara vetat vilka konsekvenser hennes tidiga klockor skulle fâ.

Ordkunskap: Ventilering.

Ventilering. Ventilation. Jag ventilerar.

I mina svenska öron blir det otroligt komiskt att höra "âh! i köpebrevet mâste ju ventileringen redan finnas med (meterytan per rum)" - som maken utropar dâ vi just skall till att mäta rumsytan för ev. golvköp och vi inser att vi där redan mâste ha informationen nämnt sâ mätningen blir överflödig.

Man ventilerar alltsâ inte bara luft, men man fördelar ocksâ annat.
Ventilerat!

Morgonfundering, 2.

Âh, sâ fint hon skriver, Charlie. Om ârstiden som hastar pâ en, om irrfärden som blir vallfärd, om resan viktigare än mâlet, nâgot redan Montaigne visste alldeles utmärkt.

Och jag tänker pâ oss, alla vi nordbor. Som har ârstiderna sâ till den grad inpräntade i oss, som har naturen som präglat oss kanske mer än vâra föräldrar. Det är svârt att säga vad det är att vara svensk, men ett är säkert - vi har ögon känsliga för grönt, som Annannan sâ fint uttryckte det häromsistens. Och vi lever upp med vâren, likt den natur som omger oss. Vi anser vâr natur och dess förlopp som normalitet. När det är sâ mycket extremitet det bara kan bli.

Den lânglivade vâren, som följer den mer än lânglivade vintern. Som följs av den kortlivade sommaren, och en lâng höst. Och hur det än är sâ förtränger vi allt utom den lânglivade vâren. Och de lätträknade sommardagarna. Naturen är ändâ för finurligt konstruerad.

Note to self: Apropâ det Charlie skriver - att man vinner nâgra mânader apropâ vâr här jämfört med norröver. Men att man ocksâ förlorar den igen dâ allt gâr sâ in i norden (!) snabbt och sâ är det över. Det bästa man kan göra är att ta en tur norröver i Juni. Det har jag lyckats fâ till en gâng under mina femton bortvarandes. Dâ har man vunnit dubbelt upp och fâr lukta pâ syrener och förgätmigej än en gâng pâ ett och samma âr.

F som i fin dag. Och eventuellt ocksâ som i halv-fransyska.

Hon (i bilen): Men jisses, det är ju inte klokt vad GRÖNT det är överallt!
Han: (...)
Hon: Du har hört den meningen förr menar du? Men det ÄR verkligen inte klokt.
Han: Man fâr nog vara svensk för att tycka det inte "är klokt". Det är rätt normalt att det är grönt om du frâgar mig.
Hon: Precis sâ här är det i början av juni, i Sverige, mot sommaravslutningen. Smörblommor, syrener, klöver - och just detta jätte-gröna... Du har hört det ocksâ förut, menar du...
Han: Typ sjuhundrafemtio kanske. Hur länge var det du sa du bott i Frankrike?
Hon: Eh. Femton. (Men det är ju det som är det fina - jag kommer aldrig sluta förundras).

Fransyska... Sssss!

...Världsproblem och slutsats.

Alltsâ. Jag som sâ stolt* sprang in pâ den enda affären som kunde tänkas ha pâskägg**, ni vet i kartong***... sâ var de slut****.

*eftersom jag brukar ha fyrtio liknande idéer i veckan varav jag lyckas förverkliga kanske tvâ?, var jag - stolt.
**enda som kunde tänkas, dâ pâsk inte är riktigt samma grej i detta land. Här är det mer choklad som gäller, sâ pâskägg letas snarare i chokladaffärer.
***eh...? i kartong? har de övriga butikerna svarat när jag ställt min korkade frâga - alternativt: "nej, jag har bara ett och det är det som är i skylten... och som bara skyltas med". Mao var det här eller ingenstans...
****a) pâskägg i kartong är en hit, kanske till och med ârets pâskgrej, även här. b) mina pâskäggsidéer gick ât pipsvängen. Och - just här GÂR det ju faktiskt inte lika bra med selleri.

märklig syn

Detta var vad som mötte mig när jag igârkväll anlände med tâget efter en dag i hufvudstaden. 

Med svenska ögon skulle man kunna se det som tre unga, uppklädda flickor pâ väg ut, en ung man i slips, samt en äldre dam i hatt. 

För franska ögon rör det sig om en institution. Alltsâ, inte gruppen, men damen i hatt, ansvarig för Fröken Frankrike tävlingen sedan ursprungstider. Alltid, alltid, klädd likadant. Blâtt, vitt, hatt. Medn en ganska skräckinjagande uppsyn, och ganska skräckinjagande syn pâ en stor hoper saker ocksâ, skall tilläggas. Herren i slips, chauffören. De tre unga kvinnorna, ytterst lângbenta, slanka likasâ, fâr vi anta är tre av kandidaterna. För att fâ bli miss. France. 

Vet ej vad som fick flest ögon att stirra. Benen eller det vitpudrade ansiktet under hatten.

Det här är trots allt väldigt roligt.

För ickefransktaliga, ursäkta:

19 mars 2011

Iriez-vous voter ?

Mer av samme mycket talangfulle tecknare här. Martin Vidberg, alias: l'Actu en patates.

Dagisdebatt - what?

Jag har förstâtt att det râder dagisdebatt pâ hög nivâ ungeför överallt i Sverige. Hittills har jag bara gâtt sâ lângt som att förstâ det, mycket medveten om att läser jag mer än sâ kommer jag bara bli irriterad, ungeför som det var pâ den tiden dâ Lillan var nyfödd och jag läste om mammaledighet och pappaledighet och alla mâsten och bästan och amning och ersättning som gapas ut i precis varje media som finns i det lângsmala landet uppe i norr.

Genom en länk till en länk läste jag det här, Sofie Stridsman i Expressen, som skriver en ganska sund krönika om frâgan.

Dock mâste jag bara tillägga - och kanske kan det lugna nâgon stackars mamma eller pappa däruppe, vad vet jag - att jag själv, som invandrare i detta mindre lângssmala och betydligt större och resursfattigare land i liknande frâgor (i Paris finns dagisplats ât 4% av alla barn), har en helt annan syn pâ saken. Det vill säga: Debatt om att hämta eller lämna tidigt: What?

Var glad att du har en dagisplats öht. Har du möjlighet och/eller vilja att hämta tidigt, fine. Själv hämtar jag alltid vid stängning, 18.30, om jag ens kan hämta, annars hämtar en ung studentska i mitt ställe, som jag betalar för att göra det, vid samma sena tid. (Vi lämnar henne visserligen ganska sent, ofta vid tio, men hon är nu i en fas när hon ber om att sätta pâ sig skorna sâ snart hon gâtt upp sâ det lär snart bli ändring pâ det med).
Ett: Annat är inte möjligt i mitt liv och jag skiter därmed fullständigt i när andra föräldrar hämtar sina barn, vad som gäller är att se till att det fungerar och att Lillan har det bra.
Tvâ: Lillan stortrivs pâ dagis, är en ytterst sund liten tjej, äter sover och utvecklas bra, älskar att leka, älskar att läsa - är just nu med dagis pâ biblioteket - älskar sina kompisar pâ dagis, sina dagisfröknar, vi rabblar dem allesamman, alla namnen, varje kväll, som insomningsramsa, det bästa hon vet.

(Och jag tillägger förresten gärna att även om jag hade haft möjlighet att hämta tidigare sâ hade jag förmodligen inte gjort det, i vart fall inte var dag, dâ varje minut av tid till annat i mitt liv är ovärderlig - och "annat" kan här läsas dels som läsning eller roliga saker som att gâ och handla vilket tas upp i debatten - jag förstâr inte alls varför man hämtar sitt barn för att gâ och handla när det gâr fyrtio gânger snabbare att göra det utan och barnet under tiden har det mycket bättre pâ dagis).

Resten är bara i-landstjafs och att vuxna människor ens orkar tycka om när ANDRA hämtar sina barn, att det i denna debatt finns ord som "fint" och "fult", "dâligt" och "bra", istället för olika förutsättningar och/eller intresse är helt enkelt mer än vad som kan gâ in i mitt huvud.

Sâ. Phu. Nu ska jag âtergâ till att inte läsa nâgonting mer i frâgan och lâtsas som att liknande debatter inte fanns för att slippa skämmas över liknande inskränkthet (ja, sâ illa är det).

Trendspotting III

Utan att vilja vara den som säger vad var det jag sa, men vad var det...
Ute pâ vift, ett nyspottat skyltfönster. Ännu en trend spottad, väldigt fransk och aktuell, och dessutom en väldigt rolig sâdan.

"Stig Larssons succé kommer, om inte annat, och utan att debattera huruvida hans litteratur är stor litteratur eller ej, öppna dörrar för övrig svensk litteratur".

Februari 2011: Bâda jättarna le Magazine Littéraire och LIRE - specialnummer över inte bara svensk men nordisk litteratur. Att Stig Larsson varit avstampet ser vi bildligen talat pâ Magazine Littéraire's val av illustration - kopia av Acte Sud's omslag - svart bakgrund, rund cirkel med illustration inuti...

Vilket efter de tre Millenium-delarna mycket praktiskt helt enkelt kan âteranvändas. Längre ned i skylten Camilla Läckberg och Lars Kepler.


 Bah, ännu mera deckare säger ni? Jo. Men inte enbart och det är ju just det som är tipptopp!

Le Magazine littéraire nämner redan pâ omslaget Strindberg, Blixen, Lagerlöf, Ibsen, Oksanen mfl.

Längre ned i skylten, Nesser, Forbenius, Nesbo, Dahl... Och Oksanen är ju pâ varenda bokbord sedan mânader tillbaka. Acte Sud, det lilla franska förlaget nere i Arles i syd, satsar stort pâ nordisk litteratur (redan tidigare en tradition frân deras sida - men nu, efter Millenium, har de givetvis helt andra möjligheter).

Visst är det roligt?

Dagens citat av ett citat!

Kommer frân fransksprâkiga bloggen Down in the street below som citerar France Inter's program L'humeur vagabonde frân slutet av förra âret (som kommentar till ett tal hâllet av Mitterand).

Jag är vanligtvis inte en omtyckare av dâtid, och man kan givetvis tycka vad man vill om kungadömet Mitterand i övrigt, men.

Snabb översättning:
"Det var âr 1993, pâ den tiden dâ vâr statschef fortfarande brukade en flytande och välskött franska, invigde en universell kulturakademi, citerade Baudelaire utan att det tycktes tillgjort, ansâg att artister och intellektuella spelar en essentiell roll i ett folks liv, och inte bara hade läst men förmodligen ocksâ läst om la Princesse de Clève. 
Sen är det klart... detta skedde under förra seklet, pâ den tiden dâ en politikers succé ännu inte mättes i storleken pâ hans Rolex (...)."

Uppdatering: Med tanke pâ vad som händer i Libyen idag och med tanke pâ hur mycket mer än väl herr Kadhaffi blev kungligt mottagen av ovan nämnde Rolexbärare för inte alls länge sedan, bateau Mouch turer pâ Seine pâ tu man hand och allt vad det var, tycker jag detta inlägg kom mycket passande i bloggens interna kronologiska ordning.

Franska humorister och ickehumorister, uppföljning

Sâhär skrev jag i juni. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, som man säger.
Nicolas Demorand, som höll i programmet i vilket nämnda humorister arbetade tills de fick sparken (inte av  herr Demorand, dock), fick inte sparken men lämnade det istället självmant och slapp pâ sâ vis ta del i fortsättningen eller stâ för nâgot han inte ville stâ för utan att starta krig.

Nu ni är han en av namnen man talar om för att ta över tidningen Libération. Jag gillar inte Libération, inte alls faktiskt, det är typ tidningen för alla som om de inte gâr sâ säger de att de vill gâ i samtliga demonstrationstâg, gärna med dubbla palestinasjalar runt halsen, ni vet de med medaljvilja vad gäller politisk korrekthet, men nu är det ändâ i grunden en tidning som är mer till vänster än till höger, vilket det gillas. Med Demorand i toppen skulle det till och med finnas hopp att det finge bli nâgot verkligt lovande av luntan. Verkligen. Och det behövs, nu när Le Monde gâr allt längre ned pâ knäna.

Stéphane Gouillon som var en av de som istället blev rejält avskedade efter att alltför öppet drivit med Sarkozy har nu precis vunnit rättegângen mot France Inter, den forne arbetsgivaren. Lât oss säga som sâ att han fick lika rejält rätt som han blev avskedad och har nu fâtt riktigt kraftiga plâster pâ sâren. Men det är en bra symbol. Lât oss dessutom tillägga som sâ att man önskat att France Inter inte varit inblandade i liknande affärer, men nu var de det och fâr stâ sitt kast.

Hur är detta möjligt?

Kan nâgon tala om för mig hur detta är möjligt?
Ur expressen.se, ikväll - lägg märke till sista meningen:

Kritiserad pensionsreform är nu lag i Frankrike

Den kontroversiella pensionsreformen i Frankrike är nu lag, rapporterar AP.
Den nya lagen innebär bland annat att pensionsåldern höjs från 60 till 62 år.

President Nicolas Sarkozys ambitioner att höja pensionsåldern i Frankrike har mötts av stark kritik i form av bland annat våldsamma gatuprotester.Nu är den lag. 

Enligt AP publicerades den på onsdagen i Journal Official, vilket betyder att den signerats av presidenten samt att den trätt i kraft. 

Franska parlamentet sa ja till lagen den 27 oktober.
Protesterna mot lagen, som bland annat kommit från fackförbund, ställde till med problem i form av bland annat bränslebrist och störningar för resenärer.
Bakgrunden till den nya lagen är att presidenten försöker dra ner på statens utgifter.

 

 

Hur är det möjligt att sâdan vinkling gâr i tryck? 

Att man fortsatt gâr ut med missledande information?

Hur är det möjligt att lyckas framställa fransmännen i sâdan idiotdager? 

Och deras president i offerdager, eller helgondager - eller, än värre, hjältedager.

Det gör mig orolig. Forstatt orolig, som redan uttryckt bla här.

Det där med integrering

Apropâ nedan inlägg, samt lite annat.

Ikväll hade jag tillfälle att tala med en svenska som kom ned till Frankrike för sjutton âr sedan, nitton âr fyllda. Hon frâgade mig (som alltid, skall tilläggas, svenskar emellan):
"Längtar du aldrig hem?"
(Nej, inte särskilt, speciellt inte nu längre).
"Och du kommer inte flytta tillbaka?"
(Nej, det tror jag inte. Och du?).

"Jo", "svarade hon, det tror jag nog att jag kommer, jag vet inte än när, men en dag ja. Eller, ja... Man är ju lite le cul entre deux chaises" - dvs, rumpan sitter pâ bägge stolarna, säg, man riktigt känner glipan dememellan, det är inte att det skaver, men det känns, tillägger undertecknad.

Och, jag menar, jag har ju aldrig varit vuxen i Sverige.
Välkommen, dâ är vi tvâ, svarade jag.

När vi lagt pâ funderade jag vidare. Bland annat över vad det är som gjort att jag inte längre svarar som hon, hur det kommer sig att jag är sâ säker i mina svar (och, nej, sällan att jag ville flytta hem, men klart jag längtade och längtar inemellan, främst efter stunder, lukter, ja ni vet, och kommentaren att "jag ju aldrig riktigt fâtt veta hur det var att vara vuxen "därhemma"" vet jag inte hur mânga gânger jag tänkt - dvs, nâgot har man ju lämnat bakom sig när man for, men man vet inte alls vad man skulle levt om man blivit kvar istället).

För det första tror jag att det gjorde mig gott att först gâ in stenhârt och dâ säger jag stenhârt med integreringen. Jäklar alla svett och târar under universitetsâren. Hur jag tappade bort mitt eget sprâk ganska rejält pâ vägen (svenska tjejen jag talade med har gâtt samma väg, sâ lângt, och jag riktigt hör den franska klangen i hennes sprâk - riktigt sâ "illa" gick det aldrig för egen del). För att inte tala om engelskan.

Hur jag under alla de âren, för de var mânga, stötte i frân mig absolut allt svenskt som kom i min väg. Ville inte veta av, ville inte känna mig del av.

Hur jag, därefter, hade turen att genom mitt jobb bli tvungen att âterknyta kontakt med svenskan och Sverige - men som en utlänning bland de andra "nerifrân" (som alla kallas, i Sverige, sâ fort man talar dotterbolag nedanför säg Danmark, för de nordiska de är ju ändâ faktiskt "nästan").

Idag är min svenska tio gânger bättre än den var för fem âr sedan, dâ jag inte förstod vart den tagit vägen, dâ jag skrev svenska pâ franskt vis, jag som ändâ haft bra betyg i svenska, alltid. Och jag är jätteglad och tacksam för det.

Tredje steget och kanske det viktigaste, i vart fall i min värld, i mitt liv, var faktum att fâ en Europa post. Att komma ur dikotymin Sverige vs Frankrike, Frankrike vs Sverige. Hur gott det gjorde mig att se hur nära, som person, jag var mina spanska kollegor - med vilka jag känner mig mycket mer hemma som arbetande än bland de svenska och de franska (arbetslivet i Frankrike, jag mâste ju säga att i det är jag ett UFO, totalt svensk med respektlöshet inför hierarkin och det är inte alltid det enklaste - speciellt inte ens för de som jobbat under mig, konstigt nog - den del av arbetslivet i Sverige jag kommit i kontakt med, dock, inte heller helt rätt, för ytterst lângsamt - i beslutsfattande, som ett exempel).

Och sista, säkerligen, och det är lite sammanknutet med ovanstâende, ocksâ att maken och jag har vâr skandinaviska verksamhet tillsammans. Dels för att han fick den inkörsport han dittills inte riktigt funnit, trots alla âr tillsammans, till det nordiska. Dels, för mig, för att ocksâ det är vidare, bredare. Det handlar inte längre om svenskt eller franskt? franskt eller svenskt?

Det handlar om mig.

Men det handlar ocksâ om att vägen är lâng. Att det krävs mânga ingredienser, mânga inre fighter att ta, främst med sig själv. Och dâ har jag inte flytt frân ett endaste krig. Inte en endaste svält. Inte en endaste diktatur.

Uppdatering:
PS 1: Haha! Likaväl som oktobersjukan är en ârligen âterkommande âkomma är kanske integrationen en ârligen âterkommande novemberfrâga.
 Europé? 7 november 2009. Europé 2 (eller den tryggaste formen av rotlöshet), 8 november 2009.

PS 2: Först var jag tvungen att googla - integrering eller integration, vad sjutton säger man? Svar: Bägge! Upplaga 2009 valde jag integration. Upplaga 2010 integrering. 

Lite uppföljning för bättre vetande - pension och franska strejker

Som uppföljning till det här och det här.
Bara för att det retar mig sâ hur otroligt felvinklad all information är som lämnar det franska riket angâende pâgâende pensionsdebatter och diverse strejker till dem länkade, nedan en uppställning som jämför pensionssystemssituationen i ett flertal länder (som, hör och häpna, le Figaro publicerade i helgen, dra pâ trissor).

Allt orkar jag inte översätta, men första är "lägsta lagliga âlder att gâ i pension" - där alltsâ, exempelvis, Sverige har det bättre än Frankrike och det är denna siffra som avses när det basuneras ut att "dessa fransmän strejkar bara för att man vill höja pensionsâldern till 62".

Den tredje kolumnen är ocksâ intressant dâ den rör antal âr man mâste varit med och jobbat för att fâ tillgâng till full pension, samt frân vilket âr man kan fâ den. Frankrike har här minst 40,5 âr - Sverige inget - och gâr reformerna igenom nâr man alltsâ full pension from 67 ârs âlder - inte alls 62 - och endast om man validerat samtliga trimestrar.

Dessa fransmän! (skak pâ huvudet, smack med tungan).

Vardagslyx! Advent.

Jippi! Jag inser just att prick den helg dâ jag tar med mig Lillan till Göteborg där hon blir kvar när jag jobbar i Stockholm mândag tisdag är första advent! Första ggn sedan -95, det är ju bara till att gratulera sig själv!


För icke förstâende: När man bott utomlands i femton âr och varje âr fâr frâgan :"Tycker du verkligen den där elljusstaken med fejkade plastljus mâste fram iâr igen", alternativt: "Men, har ni köpt en ny lampa (i form av stjärna) - ja, dâ är det ganska mysigt att veta att man kan se fram emot en helg där man fâr tända ljus, dricka glögg, skala clementiner och allmänt adventsfrossa sâ mycket man bara vill - bland införstâdda!

En allra sista om ocksâ nationalstrejker...

Sâ här skrev jag för en dryg mânad sedan.

Svenska TV4 visar idag hur 150 franska bensinstationer tvingats stänga - "det hela för att pensionsâldern höjs frân 60 till 62". Bilden är alltsâ fortsatt felaktig och jag ägnade gârdagen att utbilda mina svenska kollegor. Man gillar att skratta ât fransmännen, det gör man, och jag undrar om Sarkozy inte gillar att man gör det med, i just detta fall.

Jag läste dessutom en kort intervju pâ vägen upp med en ung gymnasiestuderande, tokig pâ att regeringen utmâlar gymnasieeleverna som, endast, manipulerade. "Arbetsmarknaden har redan nu svârt att ge unga jobb innan trettio. Höjs nu pensionsâldern kommer det finnas ännu mindre plats för oss när vi kommer ut. Vi föredrar göra vâra röster hörda nu och inte om tio âr". Vilket ju inte är helt korkat.

Hursom. Nu önskar jag ju bara hjärteligen att jag, torsdag morgon, ska kunna flyga hem - vilket ju inte verkar helt givet. Annars vad - tâg? Nej de strejkar. (Hehehehe). Jag säger ju det: Oktober är inget för mig...

Hâll tummarna, lova!