Sveriges Séraphine? Länktips!

Nejmen, sâ fint. Lotta pâ Strandgârden bjuder pâ en alldeles förtjusande historia som omedelbart fâr mig att tänka pâ Séraphine, konstnärinna med inte riktigt samma bakgrund (bodde ej i egen stuga, men var tjänstefolk och hann fâ sin del av upprättelse under levnaden), men med samma passion för mâleriet och färgerna.

Ebon Svensson. Och Lottas historia om mormodern som bjöd in pâ kaffe är värd läsningen bara den.

I väntan pâ att ni klickar er vidare kommer här tvâ verk av Séraphine.

Irina Werning - tiden som gâr.

Tiden som gâr, alltid lika fascinerande.
Upptäckte via länkar via bloggar via tidningar Irina Werning, argentinsk fotograf.
Kolla in hennes projekt: Back to the future.

Kan inte se mig mätt!

Foto: Irina Werning. FLO, MARIA & DOLORES IN 1979 & 2010.

Tidsbrist förhindrar besök hos Xingjian denna gâng.

Imorgon bär det in till Paris igen och tänk, tänk, tänk om jag haft lite tid över, dâ hade jag sett till att komma iväg och se det här. 

Gao Xingjians tusch- och bläckteckningar. Nobelpristagaren i litteratur 2000. Mannen bakom tegelstenarna, som behärskar mycket mer än prosan.

Det förträffliga är dock att utställningen just förlängts till den 5e mars, sâ jag bör kunna fâ till det, och ingen vore faktiskt gladare än jag! Vilket ni kommer att förstâ inom mycket kort.

Ângesten.

Blicken.

Världens slut.

Döda drottningar, nej tack

Mary Stuart av Schiller och dessutom samma skâdespelerska som förra âret briljerade i Hedda Gabler som just Hedda, det verkar ju lovande.

Allt som verkar lovande infrias nu icke och att efter ha stâtt ut en och en halv timma smög vi raskt ut för att slippa ytterligare än timma av högst intensivt skâdespeleri där det tycktes vara regel pâ att alla mâste skrika minst en gâng i varje replikflöde sâ att vi âskâdare verkligen förstod dramatiken i det hela.

Lägg därtill en grimaserande Mary Stuart. Saliv som spottas ut av samtliga. Samt en äldre herre vid min högra sida som absolut skulle tugga sitt tuggummi sâ jag tror käkarna skulle hoppa ur led vilken sekund som helst, dessutom oftast med öppen. Mun.

Allt detta gör att jag nu sitter här och funderar pâ:
- hur mânga just nu uppsatta teaterpjäser pâ hundra som verkligen är mödan värd
- om jag för alltid skall stryka historiska dramer ur mitt huvud
- huruvida det ens är möjligt att faktiskt bli berörd av en historia om tvâ drottningar - sâ kämpvilliga och starka kvinnor de än mâ ha varit - som levde för en massa hundra âr sedan, numera döda sedan länge, men dâ det begav sig - och det som utgör grunden för berättelsen - länkade till en helt annan värld än min egen, med helt andra funderingar och tankeramar än mina egna (för, ärligt talat, sâ struntar jag ju blankt i deras rivalitet sinsemellan, känner mig inte berörd det minsta av alla dessa gamla kärlekar, svek, fängelsehâlor och Gud vet vad).

Man mâste vara absolut modern, skrev Baudelaire, apropâ forme et fond. Jo. Det är nog sâ.

Jean-Pierre Pincemin - Marimekko - sammanträffande.

Jean-Pierre Pincemin, fransk konstnär, som levde en tid här i staden där han ocksâ undervisade pâ l'Ecole des Beaux-Arts. Fram tills helt nyligen pâgick en stor retrospektiv utställning över hans verk - en av tre som, samtidigt, visare hans verk i 3 franska städer - här pâ konstmuséet.

Sâ här sâg det ut.

Ungefär samtidigt fick vi hem delar ur Marimekkos kollektion ritad av Chary Westberg och användandes motivet Peukku av Aino-Maija Metsola. 

           

Vilket gjorde att en av utställningens besökare sâg ut sâhär:

Och dotran, nâgra dagar senare och numera ganska ofta, sâhär:

En annan idé kunde varit den här, vars snitt är verkligt urflott:

Kollektionen kallas numer lokalt "la collection Pincemin".
Ibland bjuder livet pâ roliga sammanträffanden.

Mer om Pincemin exempelvis här, här och här.

En dag i ultrarapid

Lär det bli. Har sâ börjat. Fina höstfärger det därmed blev pâ bloggen, inte sant?
Bilder lyser dock fortsatt med sin frânvaro - jag kan ju inte sitta och sätta pâ en särskild bloggdator - även om det i teorin vore bra att dela upp sin tillvaro i blogg, icke blogg, jobb, icke jobb, internet, icke internet - men det fungerar ju inte i praktiken. Samt att jag gillar saliga blandningar. Nâ.

Lillan hostar sâ hon grâter. Endast pâ nätterna och i natt ungefär var femtionde minut. Resultat: lângsamt. Allt gâr ytterst lângsamt.

Har dock ett fortsatt lyckorus frân igârkväll inom mig. Lângsamhet blandat med lyckorus, det är en finfin mix. En äkta salig blandning.

De var sâ vackra, dansarna. Som fauner och när jag satt där var jag än mer ledsen att Sacre du printemps blev inställt pga sjukdom. Malkovsky var inte Nijinski, men inte heller lângt därifrân.
Tvâ manliga, tvâ kvinnliga dansare, endast iklädda underbyxor. Ena manliga, lângt blonderat, permanentat hâr, lite lite rött pâ läpparna. Gul färg, ytterst svagt, över bysten. Andra, mörkhârig, page. Med bronzefärg över bröstet. Kvinnorna, ett svagt lager av vitt över mage och bröst. En brasilianska, en grekiska. Och Suzanne, i blâtt. En sjuttioârig halvnaken kropp, omfamnad av ungdomen omkring henne.
Det som slog oss var hur romantiska allas anletsdrag var. Ung styrka. Som ett perfekt anslag till dansen, som i sig är ytterst romantisk. En faun, med Nijinski, inte lângt bort. Dvorak, Moussorgsky, Brahms, Grieg, Debussy till detta, i rappt pianospel. Som tavlor.

Alla rörelser, pendelrörelser. Suzanne Bodak sa nâgot mycket fint. Ungefär som att: "Se pâ barn, när de hoppar till exempel. De tar sats, de använder tyngdkraften, slänger armarna för att ta sats. Det är en naturlig rörelse. Vad som däremot inte är naturligt, det är att fortsätta rörelsen, tillbaka uppât. Det kräver arbete. Malkovsky ansâg att människan är en vertikal varelse. Som trädet. Som eldflamman. Och att allt handlar om att finna rörelsen tillbaka, uppât".

Fin tisdag till samtliga.

Livsunder - Malkovsky

Ibland erbjuder livet en ögonblick som är de vackraste gâvor man kan fâ. Ikväll mottog vi ett sâdant ögonblick, mer än sâ - en och en halv timmes dansföreställning och samtal med truppen därefter. Första föreställningen pâ säsongen 2010/2011. Det börjar mer än lovande.

François Malkovsky, säger det er nâgot? Det säger fâ nâgot, sa tills ikväll inte mig nâgonting - men koreograf var han och nästintill bortglömd, en av alla de stora som ibland hamnar i skymundan pâ grund av att en annan i precis samma historieblink finns till. I hans fall: Isadora Duncan. Ikväll gav hans koreografi mig bâde târar i ögonen och gâshud.

Malkovsky föddes 1889 i Bohême (dâvarande Tjeckoslovakien), dog 1982. Han var koreograf och grundare av l'Ecole de danse libre, fridans, Paris.

Han kom till Paris 1910, tjugoett âr gammal, för musikstudier. Mellan 1912 och 1925 sâg han Isadora Duncan dansa och övergav sângen för att konsakrera sig helt ât fri dans. När han 1920 fick frâgan: "Vad är dans", svarade han: "Jag anstränger mig att hos mina elever utveckla deras fysiska, mentala, emotionella och spirituella kapaciteter".

Tvärtemot vad man kan tro innebär inte "fri dans" att uttrycka sig fritt till musik, men att dansa med en fri kropp, avslappnad, mottaglig alltmedan den respekterar fysionomins organiska lagar vad gäller rörelser. Man lär sig att vara sparsam med ansträngning, man söker den rätta gesten. Den rätta rörelsen igenkänns obligatoriskt genom känslan av bien être den ger. Malkovsky själv talade om dansen som en komplett praktik, som en art de vivre.
Nâgra basregler:
Gângen är bas till all rörelse.
Den böljande rörelsens centrum är hara.
Ryggraden är livets träd för all rörelse.
Rytmen är sprungen ur gungrörelsen, metronomens.
Rörelsens sparsamhet är eftersökt.

"Vik oss hädan, ni själlösa marionettrörelser".
"Elegans är den yttersta enkelheten".
Malkovsky citerade själv ofta följande fras av Lao Tseu :
Vinna utan att kämpa,
Övertyga utan att tala,
Attrahera utan att ropa efter,
Förverkliga i lugn.
Nu vet ni lite mer. Själv hade jag den fantastiska förmânen att se en föreställning med fyra unga dansare, mellan tjugofem och trettiotvâ âr gamla, varav tvâ - en fransman, en brasilianska - som av en händelse stött ihop med Suzanne Bodak och hennes man Alexandre Bodak för snart tvâ âr sedan och sedan gjort allt för att fâ till denna föreställning, men ocksâ att pâbörja ett mycket intimt samarbete med SB som säkert kommer sträcka sig flera âr framöver - om livet sâ tillâter. SB dansade med Malkovsky under femton âr och har lärt ut hans rörelser i fyrtio. Hennes man var Malkovskys personlige pianist i tjugofyra âr, kombinerat med att vara chefsläkare pâ ett sjukhus i Paris. Idag stod alla sex pâ sen. Suzanne, sjuttio âr fyllda, rak som en spira, alert som en ungdom, dansade, han spelade. Ett vittnesmâl. Överföring. Treminutersstycken. Livslinjer. En enorm gracilitet.

Vad jag hoppas är att det inom kort kommer att finnas en DVD att fâ tag pâ här. Hittills finns där nâgra upptagningar av Malkovsky själv - men är där inte längre en ungdom, har inte längre samma rörelser.

Imorgon gâr vi förhoppningsvis tillbaka, om plats finnes. Har ni möjlighet att se dem, gör det. Mer imorgon.

Back on the track

Gud vad trevligt det var med ett halvt dygn i Stockholm! Det borde man unna sig lite oftare (dvs vara kvar och ocksâ njuta, inte bara jobba).

Det gjorde jag. (Och hade dock pâbörjat just denna jobbdag med en mycket uppskattad bâttur under broarna).

Ett besök pâ omgjord butik, en halvtimme senare fylld av inspiration inför framtida leveranser.

Ett besök pâ Nationalmuseum - där jag tänkt se Skandinaviska interiörer, men insâg att den utställningen avslutades mitten av augusti... - men tog istället en tur bland det gamla vanliga... vilket inte är illa det heller.
(Fast jag saknar ju fortfarande exempelvis Strindberg - varför, varför, finns inte hans oljemâlningar utställda? idem Carl Larsson, idem...)

Fint att känna sig som hemma pâ museum. Fint att museum uppmärksammar liknande .

Maija Isola, tror jag redan nämnt det?, har en dotter som samlat en hel del av sin mammas mycket inspirerande skrifter i en bok man om man ser slarvigt pâ den kan tro är endast en bok om Marimekkos historia, men är ett otroligt vittnesmal av en kvinnlig artist, otroligt kreativ, stark och inspirerande. Lästips!

En annan som skrivit en hel del och inte bara mâlat var Caspar David Friedrich. Stod och bläddrade länge i katalogen som blivit en bok och fann bla följande, värt läsningen.

"Mâlaren skall inte endast mâla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstâ frân att mâla vad han ser framför sig".

"Jag mâste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt, jag mâste hänge mig ât det som omger mig, förena mig med mina moln och klippor, för att vara den jag är".

(Hm. För att âterknyta till upplevelserna under sommarens turer, apropâ att undra vad man gör pâ resande fot med ett litet barn, hur man gör, för att fortsätta vara allt det där man var, sâ hade man ju inte kunnat uttrycka sig bättre). 

*

Tack M. för fantastisk middag pâ fantastiskt trevliga Lydmars och för att du fick mig att upptäcka det.

Vad snygga alla är i Stockholm! slog det mig, där vi satt och delade en flaska vin över otroligt god mat. Väldigt stadssnygga, eller hur man nu skulle kunna uttrycka det hela.


                                                          *

Tidig morgon, tidigt flyg. Snart hemma. Pâ flygplatsen finns massor med intressanta saker.

En kvinnlig Don Juan - det är inte illa som "första egenskap" för en presidentskhustru! Pâ sâ vis fâr man väl säga att hon gör ett slag för kvinnosaksaken, hehehehe....

Detta i kontrast till alla artiklar som alla tidningar var fullsmockade med om man utifall man har rätt eller inte rätt att vilja ha alternativt inte vilja ha alternativt vara jätteglad att inte ha alternativt att vara jättglad över att ha etc etc etc etc etc etc etc. Barn. Kvinnor. Svensk kvinna. Bröstpumpar. Delad ickedelad jämlik ickejämlik föräldraledighet. Amning eller icke amning.

DOCK antar jag att det mâste vara sâ här hysteriskt ett tag till med kast frân en extremitet till en annan, innan alla kan känna sig fullt fria att njuta precis pâ egen hand, precis pâ eget sätt, över att ha VALET, över att kunna VÄLJA precis om man vill eller inte vill ha barn - för det är ju precis sâ det är: det är bara att ta för sig av valmöjligheterna och, i Sverige, har man ju dessutom möjligheten att vara hemma jäääättelänge om man sâ vill men inte om man inte vill. Vilket en dag kommer vara bara och endast fantastiskt.

Den vackraste arbetsplatsen

Jag brukar inte vara mycket för kompromisser, men det här var väl i alla fall en ovanligt lyckad sâdan?

För ganska precist ett âr sen besökte vi Fârö. Dâ var allt lângt ifrân funnen lösning. Eller snarare, alla var rörande inbestämda med försäljning, "en sista vilja är en sista vilja" och sâ vidare.
Sen dök räddaren i nöden upp. Tillsammans med den dödes dotter. 

Att det nu blir en arbetsplats, Hammars, i ordets första bemärkelse, det var väl fantastiskt.
Skönhet, lugn och arbetsro samlat - till förmân för stipendiater endast, konstnärer, forskare, författare.
"Och inte bara arbete, men hârt arbete". Även i ren önsketanke, kunde det blivit sâ mycket bättre?

Frida K!

Tjohoo! Jäklar sâ snabbt.

Älskar internet. Googlade häromdagen, igen, pâ Frida och Wien och upptäckte ju att utställningen visas i Berlin nu först, för att i höst flyttas till, just det: Wien. (Vilket fick mig att under en sekund tänka - och om vi redan i helgtn tog bilen till,? men nej, det fâr bli en höstfrâga). Och klick-klick-klack, sâ klickade jag via en tysk sida hem en dokumentär, kommenterad av ingen annan än redan omnämnda Hayden Herrera.

Sâ nu ska här âterupplevas lite. Âker ni en dag till Mexico sâ âk och se inte bara "dubbelhuset" de levde i, Frida och Diego, men ocksâ hennes föräldrahem, det vackra blâ huset i Coyoacan - sedermera ocksâ hennes dödshem. Dödshem. Fint. I ett annat liv ska jag spendera mitt vuxna liv i Mexico.

Tänk sâ enkel en irritationshuvudvärk kan försvinna! Och tänk vilka bra sidor vârt i övrigt ibland tunga att bära konsumationssamhälle ocksâ fört med sig. Jag kan fortsätta sitta här och lukta pâ blommorna, samtidigt som världen kan klickas mig närmre. Vackert!

You show me continents, I see the islands

You count in centuries, I blink my eyes.
Det ger stöd dagar som är tyngre än andra.
Och förgyller de lättare med bara ännu mer förtroende.


Oceania

Björk. Björk! Finns det bättre för själen?


Wanderlust


Den inledande bâtkonserten.



All is full of love, live Riverside Church New York


live again.

You'll be given love. You have to trust it.


All is full of love - videoversionen.





Pagan poetry - live, Royal Opera House
I've found an accurate pattern, a blue print of the copy in me.



Pagan Poetry - Live, Riverside Church New York


Kan det öht bli mycket bättre än sâ här?

Livet - skuggan över stenbänken

Ikväll har varit en sân där konstig kväll, som rör en in i djupaste själen och ändâ gör en total utmattad. Eller kanske inte "och ändâ", men "självklart därför ocksâ".

Mina föräldrar är här sedan igâr. Bor pâ hotell. Ramlar in i min icke svenska vardag och är givetvis sâ hundra procent svenska som de är - eftersom de är det. Vilket ställer till mycket in min egna franska värld, bebodd av mig som är svensk och ändâ inte längre. Nâgot jag fâr klara bevis för varje gâng detta skâdespel âterupprepas.

Det är sâ rörande att se dem ta hand om lillan. De vill henne sâ väl. Fastän de bara träffat henne fyra gânger. En när hon bara var tio dagar dryga - vilket för den delen, först idag, fâr mig att inse att jag kan ha bra mycket färre samvetskval än jag haft hittills; vet ej varför, men jag bar med mig minnen av att herregud och jag bara lät dem ta hand om sig själva och... etc. Klart jag gjorde. Hade ju för sjutton satt en dotter till världen för en dryg vecka sedan - vilket jag knappt ens än förstâtt - varit hemma sen mindre än en vecka, nyförlöst, i vârt hem som alltid varit vârt gemensamma, sen mer än tio âr tillbaka, men nu ocksâ alltsâ skulle vara hennes. Allt darr. Klart det fick bli som det blev (ja detta apropâ allt prat om duktighet, inte sant?!).

Men det var ju inte deras fel, inte heller situationens, bara mitt, som borde kunnat vara mer klarsynt, tillâtit mig själv ha mindre samvetskval (ser mig själv framför mig med en alltför ambitiös nyârsmiddag i ugnen och pâ spisen och "helvete vad lite plats vi har här pâ köksbänken", serverade tillslut tallrikar ställda direkt pâ golvet, för att sedan ställa upp allt pâ bordet och erbjuda en, tro mig, finemangsgod middag). Nâväl.

Det som är rörande är ocksâ hur de leker med henne som om hon skulle förstâ alla "tittut" lekar osv. Som hon givetvis leker med dem, men inte leker till vardags, eller kanske leker hon dess varianter, pâ franska, med barnflickan, aldrig med mig - själv leker jag annat med henne, (men tro mig, vi fungerar bra ihop ändâ).

Ikväll, mitt upp i alltihop, bland bubbelglasen och intensiviteten, ringde min faster till min pappa, min faster som jag nästintill aldrig träffar, i alla fall inte sedan tiden dâ "vi alla var smâ och vi firade julaftnar för att i alla fall fira julaftnar tillsammans", för att tala om för oss att moster Annie dött.
Till râga pâ râgen lämnade hon faktiskt ett första telefonmeddelande pâ min jobbmobil (antar att min pappa gett henne det?), för att säga just detta: Hej, det är XX. Jag lämnar ett meddelande här och försöker även fâ tag pâ din pappa, om ni vill kan ni ju ringa tillbaka... Jag ville bara tala om att moster Annie dött. Hejdâ". Hennes röst lät sâ liten.

Moster Annie, som alltsâ är min farmors syster och som jag aldrig träffat men vars dödsbud jag är bland de första att motta. Pâ min franska mobiltelefon frân en moster pâ sjumila avstând jag nästan aldrig träffar.Visst ger det en lite av svindel?
Jag vet inte ens hur gammal "moster" Annie var. Äldre än min farmor, jo.
Inser ikväll att jag aldrig sett en endaste bild pâ'na, vet bara att min farmor de senaste tio âren sagt, med alltmer darr i rösten för varje âr att "kära lilla du, vad du är lik Annie, mer och mer lik för varje dag, tycker jag".
Annie har antagit mysterieskepnaden alltmer för varje sommar. Det svartvita fotografiet man aldrig sett. Själv känt mig som mitt i Skuggorna över den berömda stenbänken.

Och nu är Annie död. Vilket ju inte i sig är mer tragiskt än att nâgon annan skulle vara död, för mig i ärlighetens namn bra mycket mindre tragiskt än om mânga andra skulle dött idag, men visst känns det lite konstigt. Nu är hon ju skuggan, för alltid.

Sâ vi skâlade för Annie och önskade henne allt gott och jag hoppas verkligen att hon var nöjd med sitt liv. Och jag hoppas, hoppas att jag och vi fâr leva länge än.

*

Och nu är det blödighet, igen. Höll pâ att säga att det börjar bli fredagstradition, men inser att det är torsdag ikväll - fast nu, sedan tretton minuter, faktiskt fredag.

Ville bara tillägga vad jag redan tillagt hos Therese. JennyMarias mening som ni finner här fick ocksâ mig att stanna upp. Dels av innehâll, dels av rytm. Som den vackraste av titlar – som man vill smaka pâ flera gânger om, läsa högt.

”Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig". (JennyMarias blogg âterfinns fö. i blogglistan till högern from ikväll).

Och jag fortsätter mitt självcitat, för detta fick mig att tänka pâ 2 andra fina meningar. Les hommes en général me plaisent beaucoup (en av de titlar jag alltid tänker pâ när jag tänker pâ en bra titel, vilket faller platt i alla försök till översättning sâ jag lâter de som inte läser gissa, män, i allmänhet, gillas), och främst för att den är sâ fritt inspirerad av nâgot sâ totalt helt annat, Blaise Pascal.

Samma för de 3. Den absoluta harmonin. Verbets perfekta slutkläm.

Le silence éternel de ces espaces infinis m’effraie. Den eviga tystnaden i de oändliga rymderna skrämmer mig.

Och det är ju just där vi kan sluta ikväll. Godnatt.

Natur och Idé (Vandring i Berlin, i taxi, 2)

Carl Gustav Carus pâ Alte Nationalgalerie i Berlin. Jag hann som sagt dit; for med en taxi, snabbt, snabbt, för att ha nästan tvâ timmar framför mig innan stängning. Alte Nationalgalerie genomgâr renovering och man fâr sicksacka mellan metallstängsel för att komma fram till trapporna. Men det gör inget.

Det var det här som natten innan, tre glas champagne glad, fick mig att stanna upp. En reklampelare. (Andra gângen detta ord dyker upp pâ denna nystartade blogg; bägge gângerna lika oväntade för undertecknad, men effekten är ju lite komisk).

Här kommer det en vacker dag komma en bild pâ den, den förföriska reklampelaren, men först när telefonen funkar som den ska igen sâ jag kan skicka över bilderna och det gör den inte än.

Orangeröd text pâ svart botten, dessutom. Modernt snyggt.

Höstdagen ä fantastisk och friskt klar. Det är nästan sâ det ângar imma genom munnen pâ mig när jag springer upp för trapporna i min kjol och klackar. Första gângen jag gâr pâ museum arbetsklädd. I Frankrike säger man att man när man gör nâgot för allra första gângen fâr önska sig nâgot. Sâ det gör jag.

Utställningen pâgâr pâ tredje vâningen. Utställda i salen precis efter trapporna, 4 mâlningar av Carus bäste vän – Caspar David Friedrich, som mina landsmän samtidigt frekventerar i Stockholm.
De som läst hos Therese Bohman känner igen den här. Och mer om det kan ni läsa här, hos Therese. Jag har turen att fâ se den i verkligheten.

Sen kliver vi sâ in i Carl Gustav Carus värld. Innan att ens ha slängt en blick pâ hans verk blir jag ögonblickligen förförd av hans liv. Det finns nâgot i upplysningstidens inspiration och seklet som följde den som är fantastiskt. Alla stora män ägnar sig ât allt. Eller givetvis inte alla men mânga. Och det finns mânga som är vansinnigt kapabla att göra det.

Carl Gustav föddes under franska revolutionens âr: 1789. Redan som barn var han intresserad av anatomi, botanik och att teckna. Hans föräldrar försâg honom därför tidigt med en teckningslärare, som tog med honom ut pâ lânga, otaliga promenader för att studera naturen och först efter att ha lärt känna den bättre, mâla den.
Som nittonâring tog han examen i filosofi och medicin (jag skulle levt dâ, och varit man – vart tog dessa transversala examen vägen?).
1814, 25 âr gammal, blev han professor i gynekologi och utnämns ansvarig för förlossningssjukhuset i Dresden. 1816 var första gângen han ställde ut nâgot i tavelväg, fyra stycken, Akademin i Dresden. Ytterligare tvâ âr senare blev han vän med Caspar David Friedrich och inledde ungefär samtidigt vad som skulle bli en livlig korrespondens med ingen mindre än Johann Wolfgang von Goethe.
Blandat med mâlandet och läkarutövandet studerade och skrev han utan uppehâll. Mycket anatomi, botanik, zoologi (väldigt intresserad av paralleller mellan anatomi hos människa och djur).
1846 – Psyche. History of the development of the soul. Är det nâgon mer än mig som titeln inspirerar? Samt reste mycket. Bland annat, liksom Montaigne, 3 resor till Italien och likt en Rousseau ett stort antal botaniska studier i hemlandet.
Han fortsatte arbeta som läkare ända till 1867, dâ han 78 âr gammal gick i pension. Två âr senare: Död.

Förutom mâlningar och teckningar och skisser ställer Alte Nationalgalerie ocksâ ut bensamlingar och annat smâtt och gott som Carus levde med. Skelettbitar och kranier. Apoteksburkar i glas och stenar. Diverse metallinstrument. Car Gustav mâlade mer än 400 tavlor och drygt 1000 teckningar under sin levnad; vid sidan av dem böcker, studier, samlingar, resor, läkarutövande. 80 âr kan räcka väldigt, väldigt lângt, visst är det väldigt uppmuntrande? Han levde sitt liv enligt Art as the peak of Science. I like.

Carl Gustav Carus mâlande är av väldigt växlande kvalitet, mycket är rent ut sagt mediokert – landskap i solnedgâng, landskap i mânsken, det fattas bara lejon, tigrar och zebror för att göra pastischen fullkomlig.
Men sâ kommer de, höjdpunkterna. Väldigt fâ av dem finns tyvärr tillgängliga via nätet... Kanske kommer fler inom kort tack vare utställningen. Här kommer därför nâgra "näst bästa val", men det är ju â andra sidan inte dâligt sâ.

Pilgrim in a Rocky Valley

Blick auf Dresden von der Brühlschen Terrasse

Blick auf Dresden bei Sonnenuntergang - en av mânga botaniska vandringar runt Dresden

En av mânga teckningar - akvarell och bläck - frân Fingalgrottan

Och resten spelar liksom ingen som helst roll (solfläckarna, alltsâ, som Gunnar sâ fint uttryckte det). .

Efter att ha lämnat utställningen köper jag med en plansch att sätta upp hos lillan. Den frân reklampelaren. Samt ett antal vykort som minne av mina balansfunderingar i Berlin.

Vad jag inte hittar, tyvärr, är reproduktioner av det som kanske var allra bäst av det som ställdes ut: en serie kolteckningar, där Carus illustrerat Goethes Faust i 6 teckningar, i nära samarbete med Goethe själv.

Svarta som tusan och tvärtemot oljemålningarna extremt originella. Den enda jag lyckas finna som exempel ser ni nedan – men jag tycker inte att den lilla rutan alls âterger vad de gav där de hängde sâ det är nästan sâ att jag tvekar att ta med den. Men jag gör det ändâ, enligt den gamla tesen bättre nâgot än inget... (och, observera - inget av verken är bâgformade överst, det är bara nâgon som tyckt det var en bättre form en originalet...).

Carl Gustav Carus var dessutom vän med Alexander von Humboldt vars levnads äventyr är i samma romaneska stuk som CGC. Jag skulle levt dâ, som man, tänker man spontant; jag gjorde i alla fall.

Eller nu skulle varit som dâ, snarare, tänker jag nu och förstâr i skrivandets stund varför jag alltid känt dragning till tidigt 1800: innan alltför mycket specialisering och rationalitet. Men trots detta ganska mycket specialisering inom mycket, men inte allvetande expert i nâgot. Det skulle passat mig utmärkt, som handen i handsken. För det är ju ungefär sâ jag lever och vill leva mitt liv.

Till den som skulle vilja läsa mer om Herr von Humboldt skulle jag vilja rekommendera en mycket sympatisk nutida tysk roman av unge herr Daniel Kehlmann, som iscensätter en levnadstävling mellan Herr H och Carl Friedrich Gauss, matematiker. Världens mått är den svenska titel. Jag upptäcker i svenska-titel-sökandets stund att han fick PO Enquists pris 2008. Det mâste ju alltsâ innebära att han haft sin del av succé även i Sverige. Bra!