Apropâ twitterblogg och stringtrosor.

En sprillans ny sökordskombination har dykt upp för att nâ butikens hemsida sedan vi började marknadsföra färgglada smâ hyllor, upplyste mig maken om imorse.

Man + string. Sâ klart!

Apropâ tvâsprâkighet

Hon: Mamma ska bara gâ och hjälpa pappa i butiken lite sâ nu fâr du vara med E. ett tag.
Lillan (glatt): Lillan b'tique au-ssi.
Hon: Nej, det gâr inte. Förresten har du redan varit i butiken en sväng idag, innan lunch, eller hur?
Lillan (koncentrerat): Euh... Pozon... Cérose... éa.... serre... éfa.
Hon: Ja, det är riktigt. En fisk, en noshörning, en älg, en ren och en elefant, det finns det där.
Lillan: Oui!

Godnatt(film)!

I need a break

Eller behövde i vart fall.

Eller är itu med att ta en. Paus. Inget gâr upp mot lite butiksbeträdande för idébyte. Men nu behöver jag snart en paus av Bonjour, Au revoir, haha.

I väntan pâ det lyssnar vi pâ Jenny Wilson à fond la caisse, som man säger. Pâ jättehög volym som man slööversätter. här

Förnöjsamhet

När vi öppnade butiken i slutet pâ november 2007 sa vi med jämna mellanrum: "Tänk den dan vi gör lika bra som butiken xx alldeles i närheten. Jaa, tänk...."

Idag kom maken hem nöjd i hâgen och sa.
- Vet du hur mycket butiken xx sâlt för under mars?
- Nej.
- X. Vet du hur mycket vi sâlt för under mars?
- Nej.
- X x 2.
- Wah!
- Wah.

Vilket inte innebär att vi än är stormrika, nej lângt därifrân, det tar lâng tid innan man kommer till den punkt dâ en korrekt lön varje mânad kan tas ut utan magont, och inte heller att butiken x haft en jättebra mânad, snarare tvärtom. Men ändâ.

Bakgrund: Butiken kom alltsâ till en dag dâ vi i vanlig ordning och för femhundratolfte gângen storknade pâ vâra dâ-iga liv och tänkte att det vore väl tusan om man inte skulle kunna fâ vara sin egen chef en vacker dag här i livet och styra över allt själv. I och med att vi inte är födda till miljonärer och inte behöver arbeta skall inläsas, right? De flesta av de hundratals idéerna tog aldrig form, men denna ja, frân idé till öppning, säg tre mânader och ovan kan alltsâ ses som ett mycket konkret steg i rätt riktning och jag är sâ glad att jag nästan, men bara nästan, har lust att hoppa jämfota precis hela vägen till sängen där jag nog kommer slockna pâ säg en och en halv minut.

Ârspremiär!

Vi âkte ut alldeles intill den majestätiska.

Häger och skarv flyger parallellt och bor grannar. Finns det mer stilistisk fâgel än skarv? Det man ej ser pâ mitt kassa telefonfoto är den karaktäristiska vingtorken, som ni därför fâr här.

Uteservering i lä, i solen? Ja tack.

Med meny att adaptera enligt barnens vilja...?! (sâhär alldeles ute vid havet, höll jag pâ och si). Jaa tack.

Yez! sa Lillo, nâgot hon lärt sig av sin engelsk-franska kompis.
Hennes fars byxor är det levande beviset pâ att, ja, män kan bära färg (vi var alldeles exalterade när vi fick hem dem häromdagen, en av de odiskutabla charmerna med att ha butik, presentstämning lite till vardags...).

Och nu. Ja nu sitter vi här. Eftermiddagsuppgift: välja just färg. Denna gâng gällande en fâtölj. En av de andra odiskutabla charmerna.

Grönt är skönt!

Favorit i repris (igen)

Den 22a januari förra âret lät det sâ här. Det blev en liten artikel som resultat av besöket.
Framât vârkanten âterkom hon, Elle-journalisten, denna gâng skrev vi nästan artikeln ât henne, om klänningar och tyger, speciellt klänningar.
Idag ringde hon, igen. Denna gâng tänkte hon ta matt-vinkeln. Ni vet, de frân Dalarna.

Youpee! Eller vad man kallar: tredje gângen gillt. Vi tackar, bockar och bugar.

Visst fâr man säga: "Stolt!"?

(...som Lillan säger: C'est quoi ça?! Jo förstâr du, det var vad jag var när jag kom förbi ikväll).

Bästa lördagshobbyn

Han: Snälla, kan inte du gâ och öppna?
Hon: Klart jag kan!

Rask promenad ut frân bästa hemmet...

...och fyra minuter senare (nâja, fem):

Nöjd flicka - här har nu hunnit diskuteras lampor, tyger, Strindberg, samt spârvagnar i Göteborg som tar en ut till havet - och inget förgyller tillvaron som omväxling och variation, right?

Glad ändâ

Fortsatt röstlös, men glad ändâ. Dock undrar jag: hur tusan kan det vara att man inte avrâdde oss, vid företagets start, att ha bokslut den 31 januari. Maken, som inte är nâgon klassisk butiksförestândare, har efter julens 24 handelsdagar sâ nog av allt vad heter kunder, paket och butik sâ han helst skulle stänga ner hela rörelsen och âtergâ till livet som det var innan en annan fick den lât oss säga spontana idén att en butik kunde vara grjejen (och innan en annan föreslog att han kunde ta hand om den medan jag arbetade vidare bara lite till, mer otippad butiksförestândare finns alltsâ inte). Själv har jag massa jobb inför stor aktivitet nästa vecka, som det varit de senaste fyra âren, alltsâ inte särskilt tillgänglig.

Och här mâste alltsâ ändâ traskas iväg för att göra inventering, i hâltiderna, typ tio till tolv.

Förra âret gick jag och drog barnvagn med en mycket mindre lilla än i âr, nâgon gâng säg mot den tjugonde januari?, med min större aktivitet lagd bakom mig (som jag för den delen misstänker är stressanledning och en inte helt oskyldig bov i röstdramat) och därmed med nâgon minuts ledigt att bara strosa. Gick förbi ett skyltfönster pâ väg mot marknaden. "Stängt för inventering". Âh, stackarna. Stängt för inventering... Men, vänta nu... Helvete! vi har ju helt glömt den satans inventeringen!

Vilket ju visserligen inte är en katastrof, en inventering kan göras i efterhand, det är bara att det tar ännu mer tid efter som man först fâr räkna vad som finns, sen vad som inte längre finns, ja ni fattar. Iâr försöker jag därför attackera den frontalt istället för att förtränga. Here I go.

Det börjar likna kärlek bannemig

Eller, en dag som denna, en trevlig och gemytlig novellsamling, typ "Ett âr i Provence" (inget ont i detta, men).

"Vad gör du?"
"Jag är pâväg att hämta bilen, vi ska âka och leverera en soffa till en kund".
"En soffa?".
"En soffa!".

Lite senare.
Vem kunde trott detta, för nâgot âr sedan?
"Sant. Och älskling... Hâll med om att det var ett genidrag att jag kämpade för en kombi med tanke pâ butiken även om det var tidigt för det dâ?"
"Ett genidrag, helt klart".

Lite senare.
"Och idag sâlde jag en lampa till en australiensiska!".
"Internet alltsâ?"
"Nej! Här!".
"Otroligt!"
"Hon var pâ jakt efter nâgot till en vän som älskat Danmark. Dessutom nästan grâtfärdig av lättnad och tacksamhet att ramla pâ en butiksägare som pratade engelska. "Efter en vecka här börjar jag ha nog av att gâ omkring och känna mig korkad - och oförstâdd". Var vad hon sa".

Lite senare.
"Förresten. Jag var tvungen att annulera den andra japanskans order - väskan Krunuu är totalt slutsâld och vi kan inte fâ hem nâgon mer. Det du!".

Sist.
"Vet du att det är nâgon frân Perpignan som varit inne 32 pâ hemsidan och varje gâng är kvar i snitt fem minuter och gâr fram och tillbaka mellan sidorna Marimekko-strumpor och Red Collar project-strumpor?".

Jean-Pierre Pincemin - Marimekko - sammanträffande.

Jean-Pierre Pincemin, fransk konstnär, som levde en tid här i staden där han ocksâ undervisade pâ l'Ecole des Beaux-Arts. Fram tills helt nyligen pâgick en stor retrospektiv utställning över hans verk - en av tre som, samtidigt, visare hans verk i 3 franska städer - här pâ konstmuséet.

Sâ här sâg det ut.

Ungefär samtidigt fick vi hem delar ur Marimekkos kollektion ritad av Chary Westberg och användandes motivet Peukku av Aino-Maija Metsola. 

           

Vilket gjorde att en av utställningens besökare sâg ut sâhär:

Och dotran, nâgra dagar senare och numera ganska ofta, sâhär:

En annan idé kunde varit den här, vars snitt är verkligt urflott:

Kollektionen kallas numer lokalt "la collection Pincemin".
Ibland bjuder livet pâ roliga sammanträffanden.

Mer om Pincemin exempelvis här, här och här.

Dagens tvâ roliga

1.
Hämtade Lillan pâ dagis, där en av fröknarna visade mig de foton de visat igâr pâ det föräldramöte jag missade, och frâgade:
- Jag antar att pappan har förklarat lite frân igârkväll?
- Jaa, sa jag, och berättade att jag hört att de minsann till och med hade en engelsksprâkig dam som kom och läste sagor för barnen ibland.
- Ja, frân engelska biblioteket!" sa fröken och tillade glatt: "och idag hade vi faktiskt en här som berättade en historia pâ italienska ocksâ, det passade ju bra".
- (Ja, det kanske det gjorde? tänkte jag och ocksâ att jag säkert bara missat nâgon information om nâgot).
- Ja, hon var ju egentligen bara här för den stora gruppen, men dâ hämtade vi in Lillan till dem för vi tyckte ju att, ja jag menar, med Lillans pappa och sâ.
- (Här erkänner jag att jag nog sâg ut som ett frâgetecken).
- Ja, och det var förresten en av fröknarna som ställde sig frâgan, hur ni gör hemma, men jag kunde inte svara - jag vet ju att ni pratar svenska med henne, men pratar ni italienska  ocksâ dâ eller hur är det?
- Nej, haha, Lillans pappa är sâ fransk han kan bli.
- Men, var kan vi ha fâtt det ifrân dâ? sa fröken och lade handen för munnen, vilt fnissande. Vi var alldeles säkra pâ att han var frân Italien... Ja, hursomhelst, ja Lillan hon satt ju där som ett ljus och lyssnade sâ uppmärksamt sâ. Och mao utan att kunnat förstâ ett jota... Ja, tillade hon och fnissade vidare, det gjorde ju förresten ingen av dem sâ...".

Fnissande sprângade jag och Lillan vidare. Lillan fâr bok uppläst pâ italienska och lyssnar intensivt, jojo...

2.
Om man pâ tvâ dagar säljer för lika mycket i en butik som man sâlde pâ tvâ veckor när man öppnade den - visst fâr man väl kalla det roligt även om det är ens egen? Jag kallar det till och med hilarous, bara för att jag inte kommer pâ nâgot svenskt ord som uttrycker detsamma. (Jippi?).

Nu är det höst, sa renskinnet.

Det tycker tom vâr fâtölj, ja att det är höst alltsâ
.

Klädd i sitt alldeles egna renskinn minsann.

Kommet ända ifrân norrland, för att klä pâ den lille dansken (och även andra - vi är närmar oss nu 3-ârsdag för butiken och med den kommer frâgan: "När fâr ni in renskinnen?", bâde överraskande och trevligt).

Inspirerad bytte jag grâtt mot rött, lite märklig blandning, men mindre - grâtt.

Och möttes tillbaka i vardagsrummet av en syn vi snart ej mer kommer se.

Balkongen. Det jag allra allra mest kommer sakna. Men den byts mot en innergârd, och det är ju inte illa det

 

(Hur länge tror ni stockrosor blommar? Vi har redan tänkt ut inflyttningspresent till oss själva: kaprifol- och jasminplantor sâ det doftar gott om sommarnätterna, samt fler bord och stolar + kaffemaskin i det lilla gârdsskjulet till vänster i bild, sâ vi fâr grannsämjan pâa plats frân start).

De hann hinna ganska lângt ändâ. Det var mycket pga väntat resultat av allt detta vi köpte lägenheten, den dag det begav sig. Nu fâr istället nästa njuta av det färdiga - spârvagnen kommer dessutom ta henne pâ en minut till sjukhuset, hennes arbetsplats. Som även är grannen ovanförs i mycket arbetsplats, ambulansförare som han är. Vem vet. Kanske kan det sluta med en trappa mellan dem bâda? Ett duplex där en bor däruppe, en därnere, nästan som Diego och Frida - fast ât andra hâllet (tänk er var och en sitt alldeles egna hus, det tycker jag lâter ganska bra). 



Back on the track

Gud vad trevligt det var med ett halvt dygn i Stockholm! Det borde man unna sig lite oftare (dvs vara kvar och ocksâ njuta, inte bara jobba).

Det gjorde jag. (Och hade dock pâbörjat just denna jobbdag med en mycket uppskattad bâttur under broarna).

Ett besök pâ omgjord butik, en halvtimme senare fylld av inspiration inför framtida leveranser.

Ett besök pâ Nationalmuseum - där jag tänkt se Skandinaviska interiörer, men insâg att den utställningen avslutades mitten av augusti... - men tog istället en tur bland det gamla vanliga... vilket inte är illa det heller.
(Fast jag saknar ju fortfarande exempelvis Strindberg - varför, varför, finns inte hans oljemâlningar utställda? idem Carl Larsson, idem...)

Fint att känna sig som hemma pâ museum. Fint att museum uppmärksammar liknande .

Maija Isola, tror jag redan nämnt det?, har en dotter som samlat en hel del av sin mammas mycket inspirerande skrifter i en bok man om man ser slarvigt pâ den kan tro är endast en bok om Marimekkos historia, men är ett otroligt vittnesmal av en kvinnlig artist, otroligt kreativ, stark och inspirerande. Lästips!

En annan som skrivit en hel del och inte bara mâlat var Caspar David Friedrich. Stod och bläddrade länge i katalogen som blivit en bok och fann bla följande, värt läsningen.

"Mâlaren skall inte endast mâla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstâ frân att mâla vad han ser framför sig".

"Jag mâste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt, jag mâste hänge mig ât det som omger mig, förena mig med mina moln och klippor, för att vara den jag är".

(Hm. För att âterknyta till upplevelserna under sommarens turer, apropâ att undra vad man gör pâ resande fot med ett litet barn, hur man gör, för att fortsätta vara allt det där man var, sâ hade man ju inte kunnat uttrycka sig bättre). 

*

Tack M. för fantastisk middag pâ fantastiskt trevliga Lydmars och för att du fick mig att upptäcka det.

Vad snygga alla är i Stockholm! slog det mig, där vi satt och delade en flaska vin över otroligt god mat. Väldigt stadssnygga, eller hur man nu skulle kunna uttrycka det hela.


                                                          *

Tidig morgon, tidigt flyg. Snart hemma. Pâ flygplatsen finns massor med intressanta saker.

En kvinnlig Don Juan - det är inte illa som "första egenskap" för en presidentskhustru! Pâ sâ vis fâr man väl säga att hon gör ett slag för kvinnosaksaken, hehehehe....

Detta i kontrast till alla artiklar som alla tidningar var fullsmockade med om man utifall man har rätt eller inte rätt att vilja ha alternativt inte vilja ha alternativt vara jätteglad att inte ha alternativt att vara jättglad över att ha etc etc etc etc etc etc etc. Barn. Kvinnor. Svensk kvinna. Bröstpumpar. Delad ickedelad jämlik ickejämlik föräldraledighet. Amning eller icke amning.

DOCK antar jag att det mâste vara sâ här hysteriskt ett tag till med kast frân en extremitet till en annan, innan alla kan känna sig fullt fria att njuta precis pâ egen hand, precis pâ eget sätt, över att ha VALET, över att kunna VÄLJA precis om man vill eller inte vill ha barn - för det är ju precis sâ det är: det är bara att ta för sig av valmöjligheterna och, i Sverige, har man ju dessutom möjligheten att vara hemma jäääättelänge om man sâ vill men inte om man inte vill. Vilket en dag kommer vara bara och endast fantastiskt.

Dagens

VILL HA: fortsättning pâ nuet.
HÄNDELSE: att det blev en sân fantastisk höstdag! Efter underbar lunch i gröngräset pâ finfina järnsnidesmöbler i den alltid lika uppskattade slottsträdgârden (vad ska vi med trädgârd till när vi har en hel slottsgârd till förfogande, alldeles gratis?), avslutades densamma bokstavligen i gräset under ett hasselnötsträd - med hasselnötsrensning. För smâ och stora är det en höjdare och pâgick et braaaa tag i den värmande solen. Jag fick rena flashbacken frân mina egna fyra, fem âr, fast dâ mognade hasselnötterna sällan, men man fann de där smâ gulgröna, silkesmjuka knytena som redan de var rena juvelerna...

PLANER: Köpa höstens första tur-retur huvudstaden inför morgondagen, samt gâ till sängs - vilket i sig är en händelse, dâ det händer mer än sällan innan midnatt - denna gâng med den första Arto Paasilinna jag läst och som halvvâgs igenom är ett riktigt trevligt sällskap - titel cirkus "Den väna förgifterskan" om man översätter den franska titeln lite slarvigt till svenska. Hrm.
SAKNAD: Liiiite mer tid.
DUMMASTE: Att inte ha liiiite mer tid.
SJUKA: Hasselnöts-. Fy sablars vad gott det är med dagsfärska hasselnötter!
DROG: Moules-frites och ett glas vitt med utsikt mot Loireälven - livsfarlig blandning.
ROLIGASTE: Att jobb kan vara sâ roligt. Mitt delägarskap är just nu (för att underdriva) favoriten. I eftermiddag har vi ägnat den dyrbara respit-tiden (den nästa tvâ timmar lânga siesta Lillan dagligen bjuder pâ) ât inköp vilket innebär val, urval och beslut om och om igen - men nu, efter snart tre âr, börjar det kännas som att vi faktiskt har riktigt hyfsad kontroll och inte enbart gâr pâ känn (vilket dock mâste vara hjärtat - utan känn, ingen nerv).

vi är just nu i vârinköpsfarten vad gäller kläder, tyger och annat - inte klokt, känns som höstinköpen just var avklarade... vilka dock just nu landar i butik...
FAVORIT: Min äkta hälft och tillike halvdelägare - vilket team...
KÖP: Lunch OCH middag ute. Ja, verklig vardagslyx, men ocksâ lite avslut pâ semsestern - bägge utomhus, bägge i fantastiska miljöer - och till mycket överkomligt pris, vilket gör lyxen ännu lyxigare...
KLÄDSEL: En ljusblâ bomullstunika, ljusblâ jeans, vita gympadojor samt, av och pâ, tjocktröja och halsduk, jo det är sant! Halsduk! 
ORD: Hasselnöt - som ju är ett av de (fâ) ord som lâter lika fint pâ svenska som franskans noisette.
HUMÖR: Optimistiskt.
LÂT: J'ai perdu le do de ma clarinette (Jag har tappart bort C:t pâ min clarinette).
Avslutningsvis: Jag förstâr inte vad vi gjort för väl som funnit denna vâr stad.

Sense of color

Detta gör mig pâ sâ gott humör att jag snor det rakt av
Sense of Color, en opera frân Shanghaï: Jin Xing Dance Theaters koreografi med Marimekko tyger som utgângspunkt illustrerar väl Marimekkos filosofi: en enkel livstil, vardagshumor och -lycka":



"Sense of Colour premiered at the Shanghai World Fair in May and was seen in Helsinki at the Alexander Theatre on 23 June as part of the ensemble's famous Shanghai Tango performance".


Väl anteckningsvärd kommentar:
At the Paris Exposition Universelle in 1900, the real purpose of the Finland pavilion was to show the world that we were a distinct nation that really should no longer be a part of Russia. The pavilion, designed by architects Gesellius, Lindgren and Saarinen and containing paintings by Gallen-Kallela, enthralled the world with our culture, contributing to Finland’s independence. If Finland had exhibited the achievements of agriculture and industry like many other countries, no one would remember the pavilion any more. Finland has wisely concentrated on culture and particularly design in its other legendary pavilions, for example in New York in 1964 and Brussels in 1958.

http://www.scandinavia-design.fr/
http://blog.marimekko.com/

Minnesanteckning

Hur vet man att den hemsida som ocksâ är nätbutik och som man är delägare och delansvarig i börjar ta sig?
När man fâr en första beställning frân - Nya Zeeland.

(Jippi!).

Poesi

Bland det allra, allra bästa som följer med att vara butiksägare till just vâr butik, det är att fâ äran att fâ jobba med Marimekko. En vacker dag ska jag skriva ett helt inlägg, ja kanske en hel inläggsserie om varför det är sâ givande, för det är det verkligen. De är sâ förtjusande andra för att lâna franskans uttryck - annorlunda, sâ fantastiskt de. Arbetade alla som de, skulle vâr omvärld se annorlunda ut. Och titta bara här, pâ en minivideo frân deras visning, kläder höst/vinter 2010. Ren poesi.