Pages

Affichage des articles dont le libellé est jobb. Afficher tous les articles
Affichage des articles dont le libellé est jobb. Afficher tous les articles

mardi 3 mai 2011

Dagen i bilder: Frân en bâge till en annan

Morgon
- pâ väg mot tâg. Mossa.



Middag
- frân en bâge...


...till en annan...


(...mycket tänktes det pâ vid uppförandet, men inte att vitt mot vit himmel blir nästintill obefintligt).


Ett djupt andetag och up we go. Jättedjupt. Och jättehögt upp.

...och nâgon timma senare, tillbaka igen.




Och precis innan jag sprang pâ tâget.


Le pouvoir et la séduction. Makten och förförandet. Hur det sitter i ögonen, det är vad som âterkommer gâng, pâ gâng, i Bockfestens beskrivningar av Trujillo. Hur ingen kunde motstâ de bruna, pigga, koncentrerade ekorrögonen.

Kväll


Tyckte väl det var lite kyligt när jag âter, äntligen, kom av tâget.

jeudi 28 avril 2011

Apropâ dagens "sanning"

Nedan alltsâ.
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag endast det varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.

Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.

Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.

Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.

Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.

Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.

Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.

Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar. 
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.

Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.

Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.

Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.

Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.

Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.

Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!      

Dagens sanning

"Att vara tvungen en massa saker och tvinga sig själv att därför utföra dem förhindrar all tänkbar poesi i den direkt upplevda tillvaron".

Vilket ibland, som dessa morgnar, gör mig sâ sorgsen att jag vill grâta och göra mycket raska(re) kast i mitt presens.
Nu, inom kort, Paristur tills imorgon.

mardi 26 avril 2011

Den moderna världen i sitt esse?

Tyckte (tycker) vissa... Och sâ blev det sâhär.


Som utsikt under en timma eller tvâ kan vi väl kalla det... intressant. För det är den ju. Som bild. Som abstraktion. Som vardag skulle jag snart vara manad att hoppa. Vilket jag hâller pâ att göra. Men av.



Men utsikten i sig kan vi som sagt kalla sevärd. Värd att se, men en gâng räcker. Vägen dit och vägen tillbaks - fruktansvärd. Det moderna helvetet, skulle jag vilja kalla det. Sâdan extrem kontrast till resten av den Hufvudstad den ju för övrigt är del av och samtidigt, i de flesta avseenden, rena motsatsen till. Gator utan namn. Krokar som ingenstans leder förutom ned eller upp ur parkeringar. Inga restauranger, inga kaféer, förutom väl gömda företagsmatsaler som ingen människa skulle kunna ana utifrân. Inte ens taxichaufförerna kan andra namn än tornens namn. Som heter storslagenheter som "La Plazza", "L'esplanade" och inte allt vet jag. Nyligen hade jag en kollega som kom ut tillsammans med mig ur ett av tornen och grät. Kulturchock. Efter att ha ägnat tio minuter att âka upp och ned bland vâningarna för att komma till den rätta. Den tjugoandra. Som lika gärna kunde varit den trettiotredje som den elfte och dessutom i ett helt annat torn. Däremellan, tornen, bilar. Vägar utan trottoarer. Olika nivâer som labyrinter. Som omedelbart framkallar en intensiv klaustrofobi, trots att man befinner sig utomhus. Hur stor esplanaden än är som leder frân ett torn till ett annat.

Det här skulle kunna bli en hel uppsats, och vem vet, det kanske det blir en dag. För stunden lât oss hâlla oss till att ensemblen, som symbol, är skräckinjagande.

vendredi 15 avril 2011

...fast innnan godnatt, fredagsfundering.

Som sâ ofta klickar jag mig in hos Annannan och hoppas att det bara är min länklista som är sen med att uppdatera sig vilket den ofta är (inte vet jag varför, wordpressbloggarna har hursomhelst ofta förseningar) och att hon faktiskt har uppdaterat. Och ikväll hade jag tur för där fanns inte bara en fredagsfundering, men tre.

Nu har jag läst klart dem, i "fel ordning", vilken är rätt - dvs börjat med ett längst ned, fortsatt med tvâ och sâ sist tre. Och det som bara var tänkt bli en kort kommentar blev en lâng och jag mâste till och med fortsätta - vilket jag gör här och nu. För pâ ett vis blir det kommentar bâde till henne och till mig själv, en uppföljning till mitt tysta skrik frân igâr.

"Ta pâ sig eller inte ta pâ sig, det är ofta frâgan. Göra själv hela vägen ut, gör jag själv ofta, och ofta har jag insett att jag dock gillar kontrollen i det - om jag sâ ska stâ och handgripligen plocka upp kartonger själv för att vara säker pâ att det jag bett om ska ligga i dem verkligen ligger där (i en situation där mânga skulle anlitat en konsult för att plocka i kartongen i ens ställe)... Men man mâste passa pâ sig, om man har den läggningen. Och fundera noga pâ om det är ovan nämnda man i frâga som gör att man krattar eller ens eget kontrollbehov. Inte alltför sällan är det en mix (i vart fall i min värld).


Den diplomati jag själv syftade pâ i gârdagens inlägg är lât oss säga ett av mânga resultat av ovan. Dvs, ofta, som nu, finner jag mig satt ansvarig pâ att se till att brainstormingsmötenas resultat verkligen implementeras, särskilt om resultatet gâr emot majoritetens tyckande. Lât oss tillägga att min förmâga att fâ igenom saker uppmärksammats, man kallar mig lugn i alla sammanhang, man kallar mig toppdiplomat, man kallar mig vänlig men bestämd - och inom mig, oh ja, ler, suckar, gapskrattar, skriker jag om vartannat. Och jag inser att jag är bra pâ det, att leva i denna tudelade värld där det yttre och ord är en sak och ens inre är ett annat. Men shit vad det kostar pâ. Och inte fan vet jag om jag har lust att fortsätta med det bara för att jag anses bra pâ det. Hm. 
 
Ett konkret exempel pâ ovan fick jag imorse. Och efter vâr telefonkonferens tänkte jag att jag mâste ju vara fysiskt allergisk mot grupparbeten och alla-mâste-vara-överens-och-först-konsulteras, varför blir jag annars sâ uppâtväggarna irriterad?
 
För fem âr sedan fick jag i uppdrag att ta ned en process frân global till regional nivâ. Jag var ansvarig för den regionala nivân, under vilken ansvaret alltsâ skulle ligga, efter att i evigheters evigheter tidigare legat under global nivâ. För att de fd ansvariga pâ global nivâ inte skulle bli besvikna/motsvalliga/ledsna/ickesamarbetsvilliga, men förbli samarbetsvilliga/positiva/inse-att-de-slapp-sysslan-istället-för-att-se-den-som-förlorad krävdes mycket energi. Nâgon tid senare var ansvaret loss, hos mig, alla nöjda och glada och ingen mer än jag som inte längre behövde konsultera och jämka utan bara med ett litet team runt mig kunde köra pâ med mitt (där jag är om möjligt än bättre).  
 
Nu, ny organisation. Och i stort sett repetition av identiskt uppdrag. Igâr morse offentliggörande att ansvaret skall ligga hos mig. Imorse samtal med den ansvaret hittills legat hos, som under gârdagen sett till att ringa tre samtal för att inleda förhandlingar med personer jag är tänkt förhandla med i hans ställe. Lâter det hela invecklat och krângligt? Det är det. Han har redan sett till att mina mânader framöver kommer bli knepigare - och, dock, satt sig själv i en om möjligt trâkigare situation, dâ jag inom kort kommer bli tvungen att hâlla honom illa kort, dâ en ansvarsförflyttning inte kan arbetas emot även om man inte personligen har lust att acceptera den.
 
Därefter arbetade vi vidare hela dagen och hem kom jag till en Lilla som varit otröstligt ledsen och grâtit non stop i fem timmar. Dâ, mina vänner, undrar man var man egentligen hâller pâ att lägga krutet. Men DET är ju en helt annan frâga.
 
Âterkommer med stor sannolikhet till ämnet, höll jag pâ att säga, men rättar mig omedelbart och sätter singular i plural. Godnatt!

jeudi 14 avril 2011

Diplomat, javisst! Eller: nja.

I ett annat liv kunde jag varit en högavlönad diplomattjänsteman, tänker jag med jämna mellanrum, i och med de uppdrag som ramlar över mig.
Men det är inte bara för att nâgot ramlar över en som det är vad som är meant to be, inte sant. Eller för att uttrycka det annorlunda: Jag är jäkligt bra pâ't, men, pust, vad det tar musten ur mig.

Eller för att omformulera det än mer: Det är inte bara för att man har lätt för nâgot som man vill göra det.

Dagens slutsats: Gör vad du ska göra och när du gjort det, lämna det hädan.

Detta var ett meddelande frân kryptiskhetsbyrân HH.

mardi 5 avril 2011

Hepp!

Sju timmars ditresa, nio timmars tillbakaväg, allt detta för ett entimmas möte.
Var det värt det? frâgar ni.
Oh ja! svarar hon förtjust.

Faktum är att jag igâr var stoltare över mig själv än kanske nâgonsin. Och sâ smâningom hoppas jag kunna förklara varför här, istället för att tala i liknande tungor.

Vilket snabbt tar oss vidare till den improviserade morgonfunderingen: Tala i tungor?
Sprâk = langue pâ franska, med dubbla betydelsen sprâk och tunga Hm! Fundera pâ den!

samedi 2 avril 2011

I need a break

Eller behövde i vart fall.


Eller är itu med att ta en. Paus. Inget gâr upp mot lite butiksbeträdande för idébyte. Men nu behöver jag snart en paus av Bonjour, Au revoir, haha.

I väntan pâ det lyssnar vi pâ Jenny Wilson à fond la caisse, som man säger. Pâ jättehög volym som man slööversätter. här

jeudi 31 mars 2011

Förnöjsamhet

När vi öppnade butiken i slutet pâ november 2007 sa vi med jämna mellanrum: "Tänk den dan vi gör lika bra som butiken xx alldeles i närheten. Jaa, tänk...."

Idag kom maken hem nöjd i hâgen och sa.
- Vet du hur mycket butiken xx sâlt för under mars?
- Nej.
- X. Vet du hur mycket vi sâlt för under mars?
- Nej.
- X x 2.
- Wah!
- Wah.

Vilket inte innebär att vi än är stormrika, nej lângt därifrân, det tar lâng tid innan man kommer till den punkt dâ en korrekt lön varje mânad kan tas ut utan magont, och inte heller att butiken x haft en jättebra mânad, snarare tvärtom. Men ändâ.

Bakgrund: Butiken kom alltsâ till en dag dâ vi i vanlig ordning och för femhundratolfte gângen storknade pâ vâra dâ-iga liv och tänkte att det vore väl tusan om man inte skulle kunna fâ vara sin egen chef en vacker dag här i livet och styra över allt själv. I och med att vi inte är födda till miljonärer och inte behöver arbeta skall inläsas, right? De flesta av de hundratals idéerna tog aldrig form, men denna ja, frân idé till öppning, säg tre mânader och ovan kan alltsâ ses som ett mycket konkret steg i rätt riktning och jag är sâ glad att jag nästan, men bara nästan, har lust att hoppa jämfota precis hela vägen till sängen där jag nog kommer slockna pâ säg en och en halv minut.

Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.

mardi 29 mars 2011

Kaos.

Eller dagens i form av punkter.
  • Jag har fram till mândag pâ mig att lämna besked pâ en frâga vars svar är bland det knepigaste att finna. Typ: här slänger jag världens rebus pâ dig som kletar fast och upp till dig vad du gör med den. Men jag är tacksam över att ha blivit ombedd att ge ett svar, alla blir inte det.
  • Existensfunderingar. Mycket länkade till ovan. Non stop. Utmattad.

  • Blir full i skratt ât min egen formulering efter att igâr ha varit och sett "I hennes ögon", som jag inte vet om det är svenska titeln till "Dans ses yeux" som är den franska titeln till oscarsvinnaren av bästa utländska film, argentinska EL SECRETO DE SUS OJOS


  • Vi var rörande överens om omdömet ytterst kitsch när vi lämnade salen. Dock inte irriterade som man ofta är när man lämnar en dâlig film bakom sig (tidsspill osv, ni vet). Nej. Den var helt enkelt angenämnt kass. Agréablement mauvais.
  • Och nu sitter jag och laddar inför att âka till assemblée générale av bostadsföreningen vi bildar med övriga 4 ägare. Jag tror det kan bli riktigt, riktigt upphetsande. Men denna gâng inte pâ ett angenämt sätt.

Dagarna som gick

Jag lever. Är tillbaka. Men dock slutkörd. För mitt eget minne.



Min väg mot tâget mot flyget, tidigt onsdag morgon, och solen som möter, som i orange slâr mot slottsborgen, fick mig att ställa mig frâgan: hur kan jag lämna detta bakom mig? Men ocksâ: vilken ynnest att ha detta att lämna bakom sig.

Timmar senare.


Cypresserna har lämnat plats ât palmer. Vackra medeltidsborgar ât viljan att klämma in sâ mânga hus och vâningar man knappt tror är möjligt pâ minsta möjliga yta. Monaco. Paradiset pâ jorden för vissa, ett ytterst märkligt och i mânga avseenden förfärligaste av förfärliga platser enligt mig.

Ett mycket dâligt foto, men önskan att fânga bergen som gör att man för ett ögonblick kan glömma ovan beskrivning. Att flyga över de maritima alperna i mars, de snötäckta, i sol, gör bara det resan värd.


Jag har under veckan lärt mig följande. Avtalet mellan Monaco och Frankrike är inget definitivt sâdant. Alltsâ att Monacos territorium för alltid skulle vara Monacos och skatteparadisets. Nej. Gällande skattelagar och autonomi som självständigt rike är giltigt sâ länge det finns en manlig prins att ta över tronen. Vilket självklart mâste sätta en jäkla press pâ Albert, festprissen, han med de mânga modellerna, han med frâgetecknet hur det verkligen ligger till med den sexuella läggningen, han den mest reserverade, enligt mânga källor mycket gentlemanna och lidande prinsen. Som i vâr ska gifta sig med sin sydafrikanska simmerska. Blond som mamman. Säkert mycket feconde. Säkert mycket fertilitetscheckad. Säkert kommer det inte dröja. Ingenting är alltsâ skrivet i sten (även om man ju nuförtiden har fler möjligheter att ordna till saker i den ordningen, än förr).

Och havet, mina vänner. Havet.


Jobb tjugo timmar om dygnet. Strykjärnet uppburet av vänliga händer efter midnatt, var kväll.


Inte ens tid att ringa hem. Men oj vad det dâ är värt att ha liknande bilder med sig i telefonen.


Likt förra âret kunde âterresan inte göras samma kväll, ända ut till mig. Vilket innebar ett ljuvligt stopp hos en kollega pâ lördagkvällen, lika slutkörd han, även han för kvällen celibataire, därför perfekta sällskapet - tillsammans ât vi sen soppa under tystnad. Han bor i en by utanför Paris. Lângt utanför Paris. Tillräckligt lângt för att bilar ej tillâts inträde. Där kullarna vallar, där fâglarna bor. Och hästarna. Saint-Sulpice de Favières - helgonet Sulpice var i trakten redan pâ 600-talet och en kyrka restes sex sekel senare. Sedan dess, pilgrimsfärdsmâl.


Kontrasten det skänker, mycket, mycket uppskattad. En liknande vy vad som behövs för att smälta resten. 


Eller i vart fall, för att börja smälta resten. Jag âterkommer.

mercredi 23 mars 2011

Tio minuter frân avfart - och länktips/bloggkärlek, samt pausmusik.

Sâ är det inte mycket mer jag vill säga än att ta hand om er tills min retur. Men sâ säger man ju inte. Tills jag âtervänt? (det där med omvältandet av verb istället för substantiv och ofta tvärtom mellan franskan och svenskan, samt dess passiv och aktiv former, vore värt en hel avhandling i sig). För lite kaffe i kroppen, än, för att tala och tänka klart.

Söndag. Det är snart det, även om det just nu känns jätte lângt bort, när jag fortfarande sitter här vid mitt köksbord, en strâlande vârdag väntar utanför fönstret - man ser det, den nalkas bortom den tunna morgondimman - och det är alldeles tyst förutom fâglarna.
Det fina med huvud och kropp är dock att jag ocksâ vet att sâ snart jag sitter där pâ planet, sâ snart hela maskineriet drar igâng, ja dâ är jag där. Dvs, det är avstampet som är värst (vilket vi redan talade om igâr, inte sant). Dâ är det den världen som gäller nâgra dagar och den jag nu skall lämna kommer ligga här, tryggt ombäddad i sin morgondimma.

Idag säger vi stort grattis till âtervänderskan. Hennes text om târtförberedelser och tejp är ett exempel pâ vad jag saknat.


Och jag skickar er även vidare till bloggvännen Annannan, som sitter med händerna i jorden under stjärnhimlen och funderar, som sâ ofta, ut en bâde vacker och tänkvärd text, frân sitt Portugal. Eller snarare, sin värld sedd inifrân.



(Det är fint med en mac, detta med att kunna göra screen captures). 

Sen lâter jag er drömma er bort med mig, som fick pâminnelse om förra ârets sommar i mailboxen.


Det blir inte mer än sâ just för nu, mina vänner - pausmusiken fâr ersättas av Greklandbilden, kanske hinns det med att fâ till musiken under resan, kanske inte, och isâfall fâr ni tänka er resten. Samt underhâllas av övriga nere i länklistan till höger, alla är de sâ läsvärda - och i denna tidiga morgon tänker jag: Vad världen vore ack sâ mycket fattigare utan denna parallellvärld. Bloggvärlden. 

Ses!

mardi 22 mars 2011

Fyra strumpbyxor, check

Inhandlade alltsâ. Fy tusan vad det är dyrt med strumpbyxor, check. Men vill man vara fin fâr plânboken lida pin, eh?
Check, hur som helst, (även fast jag betalade just detta kontant.... haha. Humor jag förmodligen endast delar med mig själv...).
- funderat över vad packa ned, check
- kommit fram till att en kjol mâste fâllas och att jag inte hinner det just nu, check
- och konstaterat att jag inte heller hinner packa som jag tänkt (varför tänker jag alltid mycket mer än jag hinner?!), check
- för snart ska jag springa och hämta Lillan för en teaterföreställning - ja! teaterföreställning, 30 min hâller det pâ, pâ finaste stora teatern och det skall bli spännande - lagt biljetterna i väskan, check

Mao över till ikväll:
- packa i vanlig ordning fram emot smâtimmarna
- äta
- sova.

Ja, ocksâ mâla naglarna med. Ska det va sâ ska det.
Phu. Ovan inlägg kallas "auto-motivation-för-att-inte-fâ-ângest-över-att-veta-att-man-ska-vara-borta-resten-av-veckan"-strategi.

För att avsluta i samma ton som det pâbörjats: Här kommer en bild pâ bästa nagellacket just nu. So Laque! frân Bourjois. Inte svindyrt, hâller super (till skillnad frân Chanels alla specialkollektionsfärger som bara är totalt värdelösa).



Det ena heter Santal opulent, det andra Dangeureusement rouge. Bara det. Farligt rött.

samedi 12 mars 2011

Sâ kort tid, sâ lâng tid

Âh. Efter en halv vecka borta och tjugofyra timmar hemma (igen) är det bara att konstatera hur fantastiskt det är att ha en tvââring runt sig och kring sig. Kom under veckan flera gânger pâ mig att vilja snusa pâ henne, en snusning som blev en längtan. Det har jag gjort nu. I njutningsfulla omgângar. I massor.

Idag premiär pâ bokcafé. Mycket uppskattat. Vi smâsprang dit; hon tog mig i handen när vi kom ner i backen, tvärtstannade och uppmanade: un... deux... trois ! Och sâ sprang vi. Premiär ocksâ för att tala om att "tyvärr mamma". Det finns inte mer plats här. Nâgot hon förklarade, sittandes i den smalare variant dubbelsäng som under veckan blivit hennes, dâ föräldrarna inhandlat en variant bredare. Inte du, här, mamma. Det finns inte mer plats här. (Antar det är nâgot hon hunnit med att lära sig bland andra knattar under veckan). För att minuten senare be om att fâ läst sig en bok till.

Sen har hon hjälpt mig välja blommor. Bett om ägg till mellanmâl (vilket inte lâter sâ märkvärdigt, men vilket är det när hon klart och tydligt sa ägg, vilket inte varit det lättaste de senaste veckorna, snarare äck, eller agge). Det fick hon inte, men till middag ja. Hon satt där och smaskade, medan hennes far och jag själv pratade om ditten och datten och dagen, ja pâ franska, som alltid, dâ jag plötsligt hör henne mellan en tomatklyfta och en äggbit: en... tvâ... tre... fyra... ny tomatklyfta och fortsättning ända till nio pâ svenska, innan hon bad om mer vatten à boire. Trött som jag är blev jag alldeles târögd. Men det hade jag nog blivit, trött eller ej, säg.

Nu har hon somnat in, det är inte sâ lätt att somna in i en stor säng även om det är en smalare variant, inte efter tvâ âr och tvâ mânader och lite till i en spjälsäng; man famlar sâ lätt efter dem, spjälorna.

Det är inte sâ lätt att bli förälder heller, för den delen. Men nu, efter tvâ âr och tvâ mânader och lite till med henne runt mig och kring mig sâ känner jag att jag faktiskt börjar landa nâgorlunda i det här att vara förälder, ja hennes mamma. Det känns fint.

Dagen i blommor. Hennes blommor.





Hon traskar pâ. Vid min sida, men sin helt egna väg.



mardi 8 février 2011

Nu vet jag!

I eftermiddags ville jag skriva "pâ tâg pâ väg mot att äntligen fâ veta vem jag är".
Tre timmar senare (samt tillbakaresa och middag däremellan). Nu vet jag. (Och faktiskt var jag redan vars om det mesta).

samedi 5 février 2011

Sisâdärja, dâ vet man vem man är!

Nu förstâr ni har jag gjort tvâ webbaserade personlighetstester, inför uppföljningsintervju pâ tre timmar. T-r-e. (Det hela för att min chef ska veta bättre vem jag är, mohihohoha. Nâväl).

Testen gâr ut pâ att ställa ungefär samma frâgor men pâ hundra olika sätt, det första enligt modellen "välj vilket konstaterande som passar in bäst resp. sämst för att beskriva dig", det andra "vad motiverar dig mest, resp. minst, resp. har inte med motivationen att göra", vilket en dator (säkerligen) mycket smart kommer sammanställa till ett mycket tydligt porträtt.

Exempel:
- du uppskattar att ha kollegor omkring dig
- du blir nervös inför ett viktigt samtal
- du trivs med att leda en grupp
- du kontrollerar alltid minsta detalj

Lât oss säga att jag efter dessa femtio minuter känner mig som nâgon som:
- avskyr rutin
- inte alltid ser sâ lângsiktigt, men tar mycket snabba beslut
- avskyr rutin
- tar snabba beslut
- hellre jobbar ensam än med grupp
- flyr gruppen om hon kan arbeta ensam
- gillar nya grepp och ofta ställer sig kritisk till traditionella arbetssätt, samt procedurer
- säger vad hon tycker och inte skyr att inte följa procedurer

Och avskyr rutin.

Det skall bli mycket intressant att se kvinnan som skall intervjua mig - en av de mest kompetenta och briljanta personer jag faktiskt träffat, och som jag redan arbetat med men i helt andra sammanhang dâ hon hjälpt mig rekrytera - och hennes min när vi inleder intervjun med ett samtal om bakgrund, hur vi kommit dit vi är, samt studier. Hrm.

Stunder man minns

I förrgâr kväll, pâ en restaurang nâgonstans i den franska Hufvudstaden.
Min allra käraste kollega och jag själv tar emot ett stort antal gäster och sätter oss till bords.
- Sätt dig du med spanjorerna, säger jag till henne, själv spanjorska, sâ kan ni prata i lugn och ro och strunta i engelskan. Jag tar hand om de andra.

Sâ sker, kollegan och jag sitter rygg mot rygg; hon omgiven av spanjorer, jag av polskor, engelsmän och nordbor.

Lite senare anländer en holländska. Hon slâr sig ned vid spanjorernas bord och vi intar förrätt och varmrätt.
Ännu lite senare knackar min kollega mig i ryggen.
- Du, hon är ta mig f-n inte klok, holländskan, viskar hon pâ franska.
- ?
- Vi sitter och diskuterar EU och hon har nu precis slängt ur sig att "bah! vi kan ju inte lâta sydländernas ekonomiska kris och jag vet inte vad dra ned oss alla i skiten. Vi mâste absolut get rid of those southern parts, that's all".

Jaa. That's all.
- Och vad sa du?
- Jag tittade ât ett annat hâll, vad kan man säga.

Ja. Vad kan man säga.

mardi 25 janvier 2011

Dagens sanningar

  • Luddiga chefer är det bedrövligaste som finns
  • Fega chefer än värre
  • När bâda nämnda egenskaper är kombinerade uppstâr huvudvärk.
Jag har huvudvärk. "Chefer" kan givetvis bytas ut mot allt i människoväg.

mercredi 17 novembre 2010

Du och jag, grafister!

Idag har jag haft förmânen att âterigen arbeta nästan en heldag med tvâ grafister och alltsâ, det är nâgot! Inte första gângen jag konstaterar det, inte första gângen ett första möte som idag blir en total fullträff - vi förstâr varandra verkligen utmärkt, grafister och jag. Det är ovanligt och nâgot mycket trevligt att förstâ människor sâ snabbt, pâ ett sâ okomplicerat vis - vi talar helt enkelt samma sprâk. De mina idéer, jag deras bildmöjligheter, vi möts nâgonstans i konceptet.

Ja. Jag var nog, liksom mamman i senaste Woody Allen filmen som tjatar om allt hon var i tidigare liv, helt enkelt grafist i ett av mina tidigare liv (fast fanns de ens dâ...? haha).