”Dom sorgsna måste hålla ihop, dom är bestämda för varandra”(Siegfried Lenz, en replik ur romanen Vilken teater!).
Pâ detta vis inleder Thomas Nydahls ett av de inlägg som de senaste dagarna kommit frân hans sjukbädd, med funderingar runt varat i alla dess former. Byt ut "sorgsna" till "ensamma", eller ännu hellre inled citatet med "Ensamvargarna" och du fâr ett visst hum vad du har framför dig när du inleder läsningen av "Den tysta zonen" av samme Nydahl.
Läsningsanteckningar varvas med självupplevda perioder, händelser, möten (och icke-möten) länkade till ensamheten - den ensamhet man "stâr för" att ha valt, alternativt den man inte stâr ut med. Efter de dryga hundra sidorna tycks man kommit lite närmre den man som mycket aktivt driver bloggen Vaka över ensamheten och som, likt bloggtiteln indikerar, tycks komma allt närmre accepterandet av att vara en människa av den solitäres natur.
Läsningen fâr mig som person och människa att minnas alla de gânger man förbannat sig själv och omvärlden för att ha gâtt med pâ att befinna sig bland andra när man snarare skulle behövt tystnaden. Läsningen berör i den mân den illustrerar hur ensamvargen länge skuldsätter sig själv för sitt innersta behov av att stâ utanför flocken. Rädslan att bli missuppfattad, önskan att vara det man inte är. Tiden det tar att acceptera och njuta av att vara sig själv närmast - utan att genast be om ursäkt för att sâ är fallet, vilket länge är ensamvargens reflex.
Det slâr mig hur självutlämnande och ärliga texterna är. Inget skydd. Ingen mask. Vittnesmâl av hur ont det kan göra att nâ fram till dagen man äntligen kan skriva Vaka över ensamheten som uppmaning till sig själv och andra likasinnade; hur snirklande vägen dit kan vara.
