När prydheten övergâr i censur. Länktips och bloggkärlek 2 för dagen.

Facebook anser att nakenkonst är pornografi, läser jag i DN och förundras. "Zorns kullor blev för mycket och plockades bort", likt, enligt samma artikel, Courbets Världens ursprung tidigare.

Vilket ytterst märkligt och moralstyrt förhâllande vi fortsätter ha till nakenheten, till lusten, till sexualiteten.
Till könsskillnader.
Till det ena och det andra.
Lustmördare var det.

Vilket fâr mig att tänka pâ Therese Bohmans lysande reflexion runt Nationalmuseums utställning Lust och Last i Expressen.

Och ocksâ via idéassociationer till Världen enligt J:s inlägg om neutruminköp till barn det normalt endast jublas över men som dottern de är tänkta till ej är med pâ. Inte jag heller och en vacker dag kommer det ett inlägg om det här, lovar.

Världen enligt J är för övrigt en nyfunnen favorit i bloggosfären som ocksâ ni kan klicka vidare till via länklistan till höger. Uppmaning 1 för dagen!

Men kära hjärtanes sâ totalkorkat

Oj, oj. När jag just läste följande inne hos Lisa pâ Onekligen höll jag pâ att sätta vattnet (jag dâ drack) i halsen: Det här kan väl ändâ inte vara sant, fâr inte vara sant? Har verkligen kulturministern sagt sâ och, om ja, ja dâ är ju läget värre än undertecknad faktiskt insett...

Att Liv Strömquists fundering pâ det hela är lika lysande som Adelsohn Liljeroths pâstâende är - ja, kan man hitta bättre ord för det än totalkorkat? - kan vi väl dock alla vara fullkomligt överens om.

(Var när och hur hon slängt ur sig liknande ovett, är det nâgon som vet?).

Den vackraste arbetsplatsen

Jag brukar inte vara mycket för kompromisser, men det här var väl i alla fall en ovanligt lyckad sâdan?

För ganska precist ett âr sen besökte vi Fârö. Dâ var allt lângt ifrân funnen lösning. Eller snarare, alla var rörande inbestämda med försäljning, "en sista vilja är en sista vilja" och sâ vidare.
Sen dök räddaren i nöden upp. Tillsammans med den dödes dotter. 

Att det nu blir en arbetsplats, Hammars, i ordets första bemärkelse, det var väl fantastiskt.
Skönhet, lugn och arbetsro samlat - till förmân för stipendiater endast, konstnärer, forskare, författare.
"Och inte bara arbete, men hârt arbete". Även i ren önsketanke, kunde det blivit sâ mycket bättre?

Dirty Diaries

Detta verkar intressant och gâr upp pâ vâr biograf imorgon!
Nâgon som har nâgot att tillägga till nedan? Bör man gâ och se?

DIRTY DIARIES

av Mia Engberg, Elin Magnusson, Wolfe Madam, Sara Kaaman, Ester Martin Bergsmark
Sverige - 2009 - 1h38 - version originale sous-titrée
Interdit aux moins de 18 ans


Obs! Varning! Katastrofal översättning av undertecknad pga tidsbrist:

"Genom hela konsthistorien har kvinnogestalten tagits fram av män för att passa män. attrahera den manliga blicken. Den kvinnliga sexualiteten har gestaltats kring figurer som begränsats av det patriarkala systemet: horan, kvinnan, modern, musan. Idag när vi själva kan ta fram vâra sexuella fantasier konfronteras vi med mânga frâgor. Finns det verkligen en alternativ, kvinnlig blick och, om ja, vad kan vi lära av den? Hur kan vi befria vâra egna sexuella fantasier frân reklambilder som varje dag registreras i vârt undermedvetna? Det verkar bâde självklart och nödvändigt att uppfinna en ny genre och därmed se världen genom nya ögon. Sâ: hur tänka om vad gäller pornografin? Det finns inget enkelt svar pâ denna frâga. Dirty Diaries ger oss 12 kortfilmer genom vilka vi motiveras att fundera kring pornografifrâgan och vâr egna, personliga blick".

Frankrike va mal - humoristernas humorister bannlysta

"Les humoristes n'ont plus droit de cité sur France Inter", lyder en av alla de rubriker som behandlar dagens inrikespolitiska nyhet: Stéphane Gouillon och Didier Porte har blivit avskedade frân France Inter. France Inter's humorister är hädanefter bannlysta.

Detta efter, visserligen, upprepade varningar att "sluta vara lika hârda mot regeringen och Sarkozy".
Vilka de inte lyssnat till men istället gjort dem ännu mer motiverade...

Ironiska humorister, certes, men ack sâ behövda*.
(Eller som nâgon sa: "tidigare presidenter har levt med de som karikyrerat dem" - dagens Ludvig den 14e hugger huvuden som ingen tidigare, tillägger undertecknad...).

De har precis mottagit, som alla andra som blir avskedade, ett rekommenderat brev lydande: Tack och hej. Gâ i förtidspension - utan att passera gâ.

Vilket i sin tur visserligen kan tyckas  passande dâ det imorgon utlysts nationalstrejk pga just pensionsreform.

Det allra, allra trâkigaste är givetvis att Frankrike mister tvâ viktiga och otroligt talangfyllda röster.
Intressant statistik: 2 miljoner lyssnare, dagligen. Det är mao inte ekonomiska orsaker som visar dem dörren. Mycket, mycket trâkigt.
Âterstâr att se var de dyker upp härnäst.

För fransksprâkiga som följer fransk inrikespolitik: klicka, lyssna och njut. 

*liknande virulence har vi inte sett skuggan av i Svedala, sâ gott jag kan minnas.

Lika trâkigt är givetvis att deras lysande - och för en gângs skull, för att vara i detta land, relativt unge chef: Nicolas Demorand, i och med detta lämnat in sin avskedsansökan. 

Vive Sarkozy, Vive les Bleus.

Fint om Den Blomstertid

Det här tycker jag var en fin och dessutom mycket lugnt skriven text i sammanhanget.

Varför jag tycker sâ skulle givetvis kunna utvecklas ytterligare, men det har redan skrivits om tidigare bâde här, i andra sammanhang - om hur Sverige har den konstigaste och mest inofficiella kristenhet jag vet; kristenhet, men ocksâ inställning till kristenhet.

Men jag är sâ glad att ha med mig Blomstertiden. Jag är tacksam över att ha möjligheten att fâ lust att utbrista i "En vänlig grönska...", med ren naiv och lyrisk känsla, under de fâ dagar dâ naturen stâr som ny, med den där transparenta grönheten som dyker upp i skolavslutningsdagar, i Sverige, tidigare här.

För att inte tala om vilken känsla det var att, som barn, fâ känna sig lite allmänht helig, när man stod där med blomsterkransen, alternativt och tände ljusen i adventsstaken.
Inte sâ hysteriskt religiöst, men andäktigt. Och det är precis vad jag tycker Ulvaeus fângar i sin text - att det där med skolavslutning i kyrkan nästintill stâr över religionen, eller kanske är hjärtat i religionen: att fâ tillfället att upplyfta sig, âtminstone för en kort stund.
Att strunta i rondellhundarna, uppropen, pâven, "är ni Calvinister eller Lutherianer i Sverige", och bara fâ sjunga. 

Ofta, ofta, har jag tänkt att den svenska kristenheten ligger just i sina psalmer - som i sig ofta, ofta lovprisar naturen om inte mer sâ i vart fall lika mycket som den där Gud i himlen. Det tycker jag är oerhört vackert att fâ bära med sig frân barnsben - och jag undrar helt krasst hur mycket jag skulle vara jag dem förutan.

Apropâ det där med obetalda kulturarbetare, fortsättning.

Redan i oktober gick bloggvärlden varm, inläggen i ämnet haglade ocksâ här.
Nu är det debatt igen, om osunda kultursidor, halvdana journalister; pâ axessbloggen en hel laddning, intressant diskussion här. Thomas Nydahl har tom gett upp - och det fâr man väl säga är rakt i ryggen (dock är det kanske svârare för mânga att göra detsamma, med tiotalsâr av arbete - eller i alla fall förhoppningsvis - framför sig).
Sist drog jag parallellen med turistguidesförfattare. Tidningarna är i samma sits. Den fria ekonomins lag. Billigast, alternativt det sensationella, vinner. Kvaliteten fâr läggas ât sidan som biprodukt, i bästa fall.

Nynazism bara därför att nâot är figurativt. Det är sâ löjligt - enkelt.

Jo, det är konstiga tider. Herr Nydahl gav upp och lovar ägna sig ât skriverier pâ bloggen och i egna texter. Trâkigt, pessimistiskt och ack sâ förstâeligt (uppdatering: och med pessimistiskt menas härigenom en komplimang för klarsynthet - tror inte heller jag pâ att det finns en väg tillbaka, om inte nedan nämnda räddare plötsligt infinner sig i flertal, vilket är föga troligt).
Likt en Voltaire som i 1700-talets depraverade tider menade att man i perioder som de sina (och vâra?) gör bäst i att dra sig tillbaka och odla sin egen trädgârd.

Samtidigt är utvecklingen oundviklig och ungefär som i politiken krävs nu, för journalistiken, för kulturen, ett gratis löfte frân nâgon. En gratis vilja. Eller mânga viljor - nâgon som satsar pengar, parallelt, pâ kultur, pâ journalistik, utan möjlighet till egen vinning. Lite som den norske räddaren i nöden vad gällde Bergmans hem, inte sant.

Men hur mânga räddare gömmer det sig sâ bland träden? Tyvärr mycket fâ. För pengarna finns ju.

Till alla som klagar pâ bokförlagens brist pâ marknadsföring: "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka..."

Ja, det är ju ingen verklig nyhet längre, men jag tycker ändâ det är bâde trâkigt och tänkvärt att Virgin Megastore kör det som "höstslogan" här i Frankrike - "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka" - vad gäller en roman. Och blir fundersam över att Samuel Benchetrit gâtt med pâ det (om han nu alls haft nâgonting att sâga om saken, det kanske är att överskatta offentliga hövligheter i Virgin's sfärer).

Samuel Benchetrit är för övrigt en sân där person som i alla fall jag fascineras av. Han lyckas pâ nâgot vis vara med precis överallt. Utan att man liksom helt förstâr hur sjutton han hamnade där. Dvs, han ger bâde ett ganska intetsägande intryck, samtidigt som han ju mâste vara om inte annat sâ en jäkel pâ relationer.  För man hamnar inte bara överallt, det gör man inte. Och nu är han överallt med sin roman, som man fâr vara nöjd eller fâ pengarna tillbaka för. (Och självklart mâste han ocksâ ha sin beskärda del av talang, men hur stor? I hans fall verkar i alla fall det där med talang alltid hamna i skymundan för allt övrigt "buzz" som alltid finns runt det han gör).

Det började givetvis med en romans, giftermâl och barn, tillsammans med Marie Trintignant, en av de franska skâdespelerskor som stâtt högst upp pâ "independent-film-listan" (vid sidan av Emmanuelle Seigner). Som ju senare dog efter att ha blivit slagen av nye pojkvännen, vilket är en helt annan historia, ack sâ förhatligt romantiskt det hela slogs upp när det begav sig, man sâg alla fädren till alla hennes barn stâendes pâ rad, grâtandes... - men vad som inte är en helt annan historia är att Samuel B. även efter äktenskapet tagit slut fortsatte umgâs med inte bara Marie, men ocksâ mycket intimt med Far Trintignan, underbare Jean-Louis - som dessutom säger sig uppskatta S. sällskap alldeles väldigt. Sâ till den grad att de fortfarande âker pâ lânga bilsemestrar tillsammans pâ tu man hand.

Samuel regisserade 2 intima pjäser med far och dotter, en där det lästes Poème à Lou av Appolinaire, en som de skrivit mer eller mindre tillsammans, Quai de gare.

Han regisserade sedan en av de filmer som skulle bli Marie Trintignant's sista, Janis and John; Samuel och Janis/Marie var dâ lângt i frân ett par längre, inte heller Marie och filmens andra huvudperson, John/François Cluzet, däremot far till ett av hennes barn även han. Det blev en riktigt trevlig film, och även herr Trintignant var med pâ ett inte sâ litet hörn.

Däremellan har Samuel Benchetrit givit ut romaner, skrivit sina flera delar av sina memoarer (obs! han är född -73, jojo), skrivit flera andra pjäser, slipat pâ filmmanus, regisserat fd svärfar, igen, i pjäsen Moins Deux som var en riktigt fin sâdan, där handlingen rör âlderdom och nära död. Och numer är han gift med Anna Mouglalis, hans "musa nr 2", en av de vackrare fransyskorna i dagsläget fâr man väl lov att säga, och som liksom klanen Trintignant är lite sâdär lagom hemlig, mystisk och romantisk. (Att hon dessutom kör Chanel reklam sâ det stâr det härliga till gör inte hennes ikon-image mindre).

Tillsammans har de en flicka. Och paret har redan hunnit arbeta tillsammans, senast i hans senaste film Jag har alltid velat vara en gangster. 

Tja. Vad jag nu ville säga med detta. Tycker nog ändâ det är lite trâkigt att fâ sin roman promotad som "nöjd eller pengarna tillbaka" och detta även om man heter Samuel Benchetrit och livet leker i övrigt. Visst?

Apropâ det där med obetalda kulturarbetare

Hm. Obetalda kulturarbetare var det. Eller hoppet om att det inte är möjligt att framtiden ser ut sâ. Eller insikten att det är ett av mânga oundvikliga faktum.

Klart att det alltid kommer att finnas undantag. Men bloggare tar över, kommer i mycket ta över. Liksom mindre betald arbetskraft alltid tar över arbetstillfällena - förutom dâ det gäller topp-positionerna, där det istället betalas ut rejält.

Ett exempel är frilansande turistguidesförfattare, ett yrke som ligger mig nära till hjärtat dâ flera mig nära till hjärtat arbetat med det. För ett tiotal âr sedan var det ett yrke som ett annat. Fâ var de lyckliga utvalda att utöva det, men de fanns. Arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag. Prestige och mellan resorna andra uppdrag hos bokförlaget som ligger bakom. Idag är de fasta utbytta mot frilansande. Frilansande utan arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag och som fâr vara nöjda att fâ uppdraget, chansen att resa, ägna stor del av arbetsâret till en upplaga, till minimilön. Otacksamt? Passar det inte stâr det tusen âter. Om inte annat en student som gärna tar över, om han/hon sâ blir förvarnad och informerad tre dagar innan avresedag. Detta är nu bara att se som ett exempel.

Journalister? "Inte samma sak". Men vari ligger den verkliga skillnaden?

Ikväll var vi och sâg en film som vi valde av en slump eftersom den vi skulle se var inställd eftersom de anordnat specialseans av just den vi tillslut valde, med regissören inbjuden till samtal därefter. Intolerance av Phil Mulloy. Eller snarare Intolerance I, Intolerance II, Intolerance III. Skillnaden är viktig i sammanhanget.

Phil Mulloy är en brittisk satiriker och filmmakare. Han började med att vilja "göra film", älskade Bresson och Godard och hade för önskemâl att göra som de stora. Filma verkligheten. Hans flickvän redan dâ, Vera Neubauer, som han träffade när de bâda studerade film pâ the Royal College of Art, arbetade när de träffades med animerad film, alltsâ tecknad. Femton âr senare, när PM fortsatt sökte finansiering av en femtioelfte film (efter ca femtiotio refuserade), och samtidigt tecknade och mâlade en hel del, sa Vera: "Varför försöker du dig inte pâ att göra nâgot av dina teckningar, om inte annat sâ i väntan pâ att finna fiansieringen". (Min anteckning: Kvinnor är smarta).

Dâ tog det fart. Sedan dess har han filmat ett stort antal filmer - alla tecknade.
Efter filmen ikväll talades det mycket om just detta: pengar. Pengar, pengar, fiansering och obetald arbetstid.
Hur han blivit en hejare pâ att jobba snabbt, aldrig "teckna om" - tidsspill -, hur han hâller sig till "gängse format" i form av sâväl filmlängd ("alla dessa filmer som görs av "independent filmmakers" som aldrig blir antagna av TV av den enkla anledningen att de inte platsar i programtablâen pga längden; alldeles för fâ har fattat det.") som genre (science fiction, western, familjedramer - folk behöver dem för att acceptera dig) för att, inom vedertaget format, hitta maximal frihet till skapande och egen originalitet.

“The audience is familiar with genres and clichés, and I take advantage of that fact. They expect to see something, and I give them that, in order not to disturb their mind with what is not so important to me - in order to be free with what really counts".

Han har nu gjort ett femtiotal filmer. Om han vill tillbaka till "riktig film"? Kanske. Men kanske inte, "stora filmbudgets gör en nervös och är källa till oro - jag förlorar min frihet sâ snart det är tal om pengar för jag vet att det stâr sâ mycket pâ spel". (Skulle samma uttalande finnas om han verkligen sâg den stora filmbudgeten anlända, fâr vi kanske aldrig veta).

Men vad som är intressant är givetvis hur han lärt sig använda ramar för att ens ha möjlighet att göra sig hörd. Och hur han lärt sig spela med allt. Intolerance - nu visad som "lângfilm" är i verkligheten 3 kortfilmer. Den första fick han refuserad som projekt 3 gânger - fler än 3, men under 3 tidsperioder, 3 olika versioner. Tillslut valde han att egenproducera den, minut för minut. Total önskad längd, 10 minuter. Han hann till 9 klara minuter innan han en dag fann finansiering till alla tio. 15 dagar senare kunde han lämna in den färdiga filmen (och ingen förundrades hur han kunnat arbeta sâ snabbt!) - där han skrivit om slutet, för att öppna upp till en eventuell fortsättning. Den visades pâ TV vilket gjorde att han kunde förverkliga fortsättningen, Intolerance II.  Den vann ett pris pâ en festival och när han mottog priset förklarade han att han mer än gärna, âret därpâ, skulle komma tillbaka och visa del 3. Om han tills dess fann finansiering. Under kvällen blev han uppletad av en tysk dam som gärna skulle finansiera den tredje och sista. (Den gjordes sedan i en tysk studio, där alla var betalda med regelrätt lön - utom Phil Mulloy).

Och vad som vidare är anmärkningsvärt i alla fall i min egen lilla privata värld är:
- det viktiga i att lära sig använda allmängiltiga eller vedertagna ramar till sin historia för att inom dessa ge fritt utspel för det "egna".
- det viktiga i att lära sig använda sin tid optimalt, dvs inte skriva om och skriva om och skriva om och skriva om, om du inte är ombedd att göra det.
- att aldrig glömma självdistansen - hur viktigt det än mâ vara för dig att fâ din historia pâ pränt, ja livsviktigt, sâ mâste du ändâ lyckas att samtidigt behandla det som nâgot som inte är existentiellt väsentligt. Utan det blir det för mycket prestationsângest, vilket (oftast) bidrar till dâlig "slutvara" (haha).

Hans kära Vera var även hon där. Hon har fortsatt i en mindre organiserad värld, presenterades - innan filmvisningen - som en mycket feministisk kvinna och -kämpe. En av hennes filmer, (inte alls lika mânga som makens och inte heller uppköpta av TV), visades som "förhandsfilm", pâ makens initiativ; var alltsâ inte programmerad som "egen film". Poetiskt, absolut, men autistiskt ointresserad av allmängiltiga format och ramar.

Lesson 2 to learn. Hon kan vara sâ mycket kämpe som helst, ha hur stark konstnärlig identitet som helst, det vore ändâ ett under om hon en dag fâr chansen att nâgonsin göra sig hörd/sedd av omvärlden. Hard characteristic of life.

Det var det. Godnatt!

Den som vill läsa mer om Phil Mulloy kan gâ in pâ hans hemsida här.