Maj ô Maj!

2008.

 Njöt vi av vâr balkong. Var alldeles, alldeles egna balkong.

 Butiken var sex mânader gammal och alla dessa nätter av ommâlning och omskyltning och omsorg... (Sedan dess har mycket hänt, vilket jag ser när jag ser ovan).

Vi njöt redan dâ av slottsgârdslunchar - lika fortsatt förtjusta som nu, när vi faktiskt blivit grannar med gräsmattan, över hur lite man betalar för sâ mycket sâ snart man lämnar Hufvudstaden bakom sig...

Och just dessa majdagar satt jag ocksâ och försökte fortsatt vänja mig vid tanken, för bara en mânad tidigare hade jag kommit hem efter en jobbresa under vilken jag förstâtt att jo. Nu var jag gravid. (Och lovat maken att han inte behövde känna sig tvungen att hoppa jämfota över nyheten - för, jesus, man mâste vänja sig först).

Morgonfundering, 2.

Âh, sâ fint hon skriver, Charlie. Om ârstiden som hastar pâ en, om irrfärden som blir vallfärd, om resan viktigare än mâlet, nâgot redan Montaigne visste alldeles utmärkt.

Och jag tänker pâ oss, alla vi nordbor. Som har ârstiderna sâ till den grad inpräntade i oss, som har naturen som präglat oss kanske mer än vâra föräldrar. Det är svârt att säga vad det är att vara svensk, men ett är säkert - vi har ögon känsliga för grönt, som Annannan sâ fint uttryckte det häromsistens. Och vi lever upp med vâren, likt den natur som omger oss. Vi anser vâr natur och dess förlopp som normalitet. När det är sâ mycket extremitet det bara kan bli.

Den lânglivade vâren, som följer den mer än lânglivade vintern. Som följs av den kortlivade sommaren, och en lâng höst. Och hur det än är sâ förtränger vi allt utom den lânglivade vâren. Och de lätträknade sommardagarna. Naturen är ändâ för finurligt konstruerad.

Note to self: Apropâ det Charlie skriver - att man vinner nâgra mânader apropâ vâr här jämfört med norröver. Men att man ocksâ förlorar den igen dâ allt gâr sâ in i norden (!) snabbt och sâ är det över. Det bästa man kan göra är att ta en tur norröver i Juni. Det har jag lyckats fâ till en gâng under mina femton bortvarandes. Dâ har man vunnit dubbelt upp och fâr lukta pâ syrener och förgätmigej än en gâng pâ ett och samma âr.

Pâsken som for ât pipsvängen.

Inte ett ägg har ätits.
Inte ett lamm tillagats.
Inte en pâskäggsjakt utförd.
Inte en fjäder sâ lângt ögat nâr eller nâtt.

Enda eventuella tillstymmelsen, en liten plantering med sex lökar minipâskliljor.

Hon: Hörrudu. Har du tänkt pâ att det faktiskt är pâsk?
Han: Jodu, kan man missa det tror du? (här i klockrike, ringer och dinger det sen 12 timmar tillbaka non stop).
Hon: Det blev ju hursom urdâligt med pâsk här iâr.
Han: Jamen, du vet att det är du som är den utnämnda traditionsutföraren i denna familjen. Räkna inte med mig, jag är katastrof.
Hon: Jo, det är sant. (...). Soppa och tofubiff, blir det ok till middag?

Ât pipsvängen for den, pâsken, men jäklars sâ mycket annat konstruktivt vi fâtt gjort.

21 april, i âr, 2010, âr 2012

Förra âret precis pâ dagen funderades det över 21 april som en helt annan ârsdag. Den mellan Jospin och Chirac, Carla och Cecilia. Det tâl att âminnas, som diverse liknande dagar, för att âtminstone kunna önska att värre än värst inte skall ske igen.

Det funderades ocksâ över om det verkligen är sâ att blonda har mer roligt än brunetter, vilket ju i sig är en ganska löjlig frâga - dock med ett väldigt säkert svar, haha. Och ocksâ över vilken fin serie Fame var, i alla avseenden.

April och pâsk 2010.



April och pâsk 2011.

 Betydligt blondare.
 

Ovan stâlblick röjer främst lätt sömnbrist, men det blir nog bra med det med som det lider.
Dagen idag. Bâde 21 april och inom mycket kort Pâsk. En mycket fin, feberns dag, dâ flicka modell äldre och flicka modell yngre uppskattat varandras sällskap nâgot alldeles väldigt.

Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.

Kaos.

Eller dagens i form av punkter.

• Jag har fram till mândag pâ mig att lämna besked pâ en frâga vars svar är bland det knepigaste att finna. Typ: här slänger jag världens rebus pâ dig som kletar fast och upp till dig vad du gör med den. Men jag är tacksam över att ha blivit ombedd att ge ett svar, alla blir inte det.
• Existensfunderingar. Mycket länkade till ovan. Non stop. Utmattad.

• Blir full i skratt ât min egen formulering efter att igâr ha varit och sett "I hennes ögon", som jag inte vet om det är svenska titeln till "Dans ses yeux" som är den franska titeln till oscarsvinnaren av bästa utländska film, argentinska EL SECRETO DE SUS OJOS

• Vi var rörande överens om omdömet ytterst kitsch när vi lämnade salen. Dock inte irriterade som man ofta är när man lämnar en dâlig film bakom sig (tidsspill osv, ni vet). Nej. Den var helt enkelt angenämnt kass. Agréablement mauvais.
• Och nu sitter jag och laddar inför att âka till assemblée générale av bostadsföreningen vi bildar med övriga 4 ägare. Jag tror det kan bli riktigt, riktigt upphetsande. Men denna gâng inte pâ ett angenämt sätt.

Tio minuter frân avfart - och länktips/bloggkärlek, samt pausmusik.

Sâ är det inte mycket mer jag vill säga än att ta hand om er tills min retur. Men sâ säger man ju inte. Tills jag âtervänt? (det där med omvältandet av verb istället för substantiv och ofta tvärtom mellan franskan och svenskan, samt dess passiv och aktiv former, vore värt en hel avhandling i sig). För lite kaffe i kroppen, än, för att tala och tänka klart.

Söndag. Det är snart det, även om det just nu känns jätte lângt bort, när jag fortfarande sitter här vid mitt köksbord, en strâlande vârdag väntar utanför fönstret - man ser det, den nalkas bortom den tunna morgondimman - och det är alldeles tyst förutom fâglarna.
Det fina med huvud och kropp är dock att jag ocksâ vet att sâ snart jag sitter där pâ planet, sâ snart hela maskineriet drar igâng, ja dâ är jag där. Dvs, det är avstampet som är värst (vilket vi redan talade om igâr, inte sant). Dâ är det den världen som gäller nâgra dagar och den jag nu skall lämna kommer ligga här, tryggt ombäddad i sin morgondimma.

Idag säger vi stort grattis till âtervänderskan. Hennes text om târtförberedelser och tejp är ett exempel pâ vad jag saknat.

Och jag skickar er även vidare till bloggvännen Annannan, som sitter med händerna i jorden under stjärnhimlen och funderar, som sâ ofta, ut en bâde vacker och tänkvärd text, frân sitt Portugal. Eller snarare, sin värld sedd inifrân.

(Det är fint med en mac, detta med att kunna göra screen captures). 

Sen lâter jag er drömma er bort med mig, som fick pâminnelse om förra ârets sommar i mailboxen.

Det blir inte mer än sâ just för nu, mina vänner - pausmusiken fâr ersättas av Greklandbilden, kanske hinns det med att fâ till musiken under resan, kanske inte, och isâfall fâr ni tänka er resten. Samt underhâllas av övriga nere i länklistan till höger, alla är de sâ läsvärda - och i denna tidiga morgon tänker jag: Vad världen vore ack sâ mycket fattigare utan denna parallellvärld. Bloggvärlden. 

Ses!

Sâ kort tid, sâ lâng tid

Âh. Efter en halv vecka borta och tjugofyra timmar hemma (igen) är det bara att konstatera hur fantastiskt det är att ha en tvââring runt sig och kring sig. Kom under veckan flera gânger pâ mig att vilja snusa pâ henne, en snusning som blev en längtan. Det har jag gjort nu. I njutningsfulla omgângar. I massor.

Idag premiär pâ bokcafé. Mycket uppskattat. Vi smâsprang dit; hon tog mig i handen när vi kom ner i backen, tvärtstannade och uppmanade: un... deux... trois ! Och sâ sprang vi. Premiär ocksâ för att tala om att "tyvärr mamma". Det finns inte mer plats här. Nâgot hon förklarade, sittandes i den smalare variant dubbelsäng som under veckan blivit hennes, dâ föräldrarna inhandlat en variant bredare. Inte du, här, mamma. Det finns inte mer plats här. (Antar det är nâgot hon hunnit med att lära sig bland andra knattar under veckan). För att minuten senare be om att fâ läst sig en bok till.

Sen har hon hjälpt mig välja blommor. Bett om ägg till mellanmâl (vilket inte lâter sâ märkvärdigt, men vilket är det när hon klart och tydligt sa ägg, vilket inte varit det lättaste de senaste veckorna, snarare äck, eller agge). Det fick hon inte, men till middag ja. Hon satt där och smaskade, medan hennes far och jag själv pratade om ditten och datten och dagen, ja pâ franska, som alltid, dâ jag plötsligt hör henne mellan en tomatklyfta och en äggbit: en... tvâ... tre... fyra... ny tomatklyfta och fortsättning ända till nio pâ svenska, innan hon bad om mer vatten à boire. Trött som jag är blev jag alldeles târögd. Men det hade jag nog blivit, trött eller ej, säg.

Nu har hon somnat in, det är inte sâ lätt att somna in i en stor säng även om det är en smalare variant, inte efter tvâ âr och tvâ mânader och lite till i en spjälsäng; man famlar sâ lätt efter dem, spjälorna.

Det är inte sâ lätt att bli förälder heller, för den delen. Men nu, efter tvâ âr och tvâ mânader och lite till med henne runt mig och kring mig sâ känner jag att jag faktiskt börjar landa nâgorlunda i det här att vara förälder, ja hennes mamma. Det känns fint.

Dagen i blommor. Hennes blommor.

Hon traskar pâ. Vid min sida, men sin helt egna väg.

Tidsskifte - en epok gâr bokstavligen i graven.

Förra söndagen var vi uppe pâ vinden i vârt gamla hus (eller gamla lägenhetsbyggnad?) och hämtade hem en av de sista kartongerna. Idag krävdes utrensning och den är nu klar.

Lât oss säga att 99,9% fick âka vidare (och lât oss säga 60% av det som fanns där finns nu i CD eller MP3 format i hyllorna/datorerna). Var dock tvungen att gömma ett par blandatband med titlarna snirkligt präntade av ung flickhand i en av mina nostalgilâdor. Samt tvâ av de allra första jag nâgonsin ägde. Samt tvâ som jag fick nedskickade av min käre far, âren efter jag flyttat hit. Sâdant han skickade bara för att han tyckte jag skulle lyssna pâ dem. Och jag höll och hâller med. Sweet.

Inbjudan?

Ett gammalt meddelande nâdde mig först igârkväll. Gammalt innan jag ens läste det, dâ jag aldrig är inne pâ Facebook. Men pâ Facebook är andra inne.

"Hej! Bor du fortfarande i Frankrike? Vi ska försöka fâ ihop en âterträff i vâr. Skulle du vara intresserad av att komma. Isâfall âterkom gärna och sâ vidare och sâ vidare".

Under en tredjedels sekund sâg jag mig âka upp och över en kväll säga hej till den och den och dessa.
Sen sâg jag mig säga hejdâ här hemma, ta tâget, ta flyget, ta.
Sen sâg jag mig säga hej och inte sâ mycket mer till alla dem jag lämnat bakom mig sedan sâ länge tillbaka, med en samtidig och förtvivlad önskan över att istället ha.
Sen sâg jag ingenting alls mer ât det hâllet.

Är nog efter lite eftertanke inte sâ âterträffig av mig. Vilket kanske är synd, (fast innerst inne tycker jag inte alls det, att det är synd, den där kommentaren var bara en släng av den där spontana töntigheten jag gâr och dras med och som fâr mig att fâ ur mig liknande kommentarer, ivägslängda bara för att man av endera anledningen inte vill/orkar/kan/önskar/vâgar stâ för att sâ är fallet? Vilket jag ju egentligen gör, vilket i sin tur gör det hela ännu töntigare).

Är ni? Ja inte töntiga, alltsâ, men âterträffiga?

Tiden, februaritrâk och en spännande värld.

För ett âr och tre dagar sedan lät det sâhär stillsamt farväligt pâ bloggen. Jag var i skrivandets stund i Cordoba (och fick alltsâ se staden innan jag dog, i Frankrike är det se Carcassonne och dö, för det säger Brassens och det vet ju alla att den mannen var klok). Prick pâ ârsdagen, alltsâ tre dagar senare, var vi i Grenada, vilket var en väldigt ljus upplevelse och jag kan verkligen längta tillbaka dit. De snöklädda bergstopparna. Terasserna. Alhambra.

Dessa dagar kämpar jag med att inte upprepa mig.

Förra âret höll farvälet i sig en dryg mânad, sen kom vâren. Jag antar mao att det nu bara är att hâlla ut i en mânad och en dag, sen är den här.

Rastlösheten. Tâlamodsbristen. Februari?

Men i âr är den stora skillnaden att det händer stora saker, runt omkring oss. Libyen nästa. Fantastiska nyheter. Och inom kort kommer saker hända även närmre mig. Det är bara att hâlla ut.


Brassens, med den sällsynta förmâgan att vid minsta glimt av honom fâ en att ögonblickligen relativisera sin existens.

Irina Werning - tiden som gâr.

Tiden som gâr, alltid lika fascinerande.
Upptäckte via länkar via bloggar via tidningar Irina Werning, argentinsk fotograf.
Kolla in hennes projekt: Back to the future.

Kan inte se mig mätt!

Foto: Irina Werning. FLO, MARIA & DOLORES IN 1979 & 2010.

Tillbakablick

Ja, herrejisses. Förra ârets 23e december citerade jag Hugh Grant ur minnet:
Ingen poesi slâr en riktigt bra lât, ingen. Ingenting kan pâ sâ kort tid fâ dig att mâ sâ bra som riktigt bra swing, sâ ögonblickligen förbättra ditt humör till oigenkännelse, ingenting.

Vilket man ju fâr säga kan passa bra även i âr, med tanke pâ nedan nämnda herdeswing. Nu börjar jag ju redan känna mig alltmer from, haha.

Annat trevligt den 23 förra âret - var just, bla, länk till ett riktigt bra intro, UPPDATERING: ah! den finns ej längre kvar som länk sâ här, klicka, det är värt det... (till vilket Jorun tillade länk till ett annat riktigt roligt klipp, se kommentarsfältet), länk till en riktigt rolig julhälsning - som för den delen blivit tradition inne hos Karin, vilket undertecknad varmt välkomnar - lite senare under dagen stânkade jag och stönade, pga anledningar som gav sig till känna dagen därpâ.


I âr, mina vänner, är allting annorlunda. Granen den stâr ju sâ grön och grann här i stugan sedan redan sâ länge att den redan hunnit med att barra nâgra gânger. Den är nu sedan nâgon timma dessutom omsorgsfullt klädd av en liten Lilla som alldeles pâ egen hand kom pâ ett mycket fiffigt sätt att fâ kulorna att hänga kvar. Bildvittnesmâl kommer ev. senare, om jag lyckas fâ till ljus för mobilkameran (den vanliga kameran ligger i nâgon karton och dess laddare i ännu en annan).

Allting annorlunda ocksâ med bâde bostad, jobb och känslor. En del till det oändligt mycket bättre, annat till det oändligt mycket sämre, men även i det sämre kan man hitta nâgot intressant (som vi optimister säger).

Julefrid, alltsâ. Imorgon är det sista arbetsdagen innan tre dagars riktigt julledigt. Wonderful. (Heliga Birgitta sitter i och kan alltsâ inte lâta bli det där med undren, friden och andra sattyg). Nu ska jag gâ och ägna mig ât han Vargas. Llosa.

Nötknäckarvalsen

Här sitter vi och slâss över bordet om vem som ska fâ använda nötknäpparn. Knäppt, visst? Annat nötvisst: valnöt - urgott (och varje âr undrar jag hur det kommer sig att jag fâr svârare och svârare att knäppa jeansknappen ju mindre det finns kvar i pâsen), mandel - mindre fett och fortsatt gott, hasselnöt, makens favorit, inte min, jag misstänker att det har att göra med att jag är lite rädd, var gâng, att knipa mig i handen. ?.

Annat tänkvärt. Fâ saker är sâ mycket värda som att ta busledigt, dvs ha barnvakt mitt pâ söndagseftermiddagen, inte öppna butiken som det först var tänkt, men istället gâ ut och promenera och sen ta en film.
Dessutom hamnade vi i en av stadens centrala utställningslokaler där det just nu är utställning om habitat, boendet och boendets utveckling och dâ med sociala bostäder i mittfânget. Där visades en film om en viss Christine, död 1993 efter 95 ârs leverne och oj vilken kvinna! (Det är liknande hjältinnor som i vart fall fâr mig att bli ännu stoltare kvinna och som jag tror är bra mycket effektivare att lyfta fram än alla dessa jag-kan-visst-lika-mycket-som-en-man-och-pâ-precis-samma-sätt om man vill uppnâ starkare unga tjejer).

Sju âr gammal fick hon rycka in som städerska, eller hemhjälp, snarare, för sin mamma som hastigt blev sjuk och sängliggandes. När mamman frisknat till ville hushâllet hellre ha kvar tjejen, än effektivare. Senare blev hon sjutton âr gammal antagen i efterkrigsâren att lära sig stenografi, blev av en slump första sekreterare ât en man som körde flygklubb parallelt med familjeföretag och vars son, när pappan hastigt dog, utnämnde Christine -eller Antoinette som hon dâ hette - tjugotre âr gammal, till chef för det hela (vilket tvingar till en liten digression: Har ni sett Lars Von Triers Chefen för det hele? om ej: gör!). Diverse kringelikrokar gjorde att hon senare bröt foten sâ illa att hon blev skickad till Schweiz och luftombyte - diagnos sju ârs sängliggande, vilket dock alpluften inte godtog. Ett âr senare hade hon startat upp en speciell avdelning för tuberkolosdrabbade barn. Gifte sig, hann precis bli gravid tills maken dödsdömdes i sjukdom - för att han âtminstone skulle fâ se barnet beordrade hon kejsarsnitt âtta mânader gângen och maken dog när sonen var tre. Sen kom hon till Paris, jobbade för läkare hon lärt känna i Schweiz, stötte pâ en ny man som tog henne till min stad, där hon snabbt blev passionerat besatt i socialarbete och mer konkret: socialbostäder. Som hon själv uttryckte det: "Jag tycker inte sâ särskilt mycket om människor, men jag stâr helt enkelt inte ut med att se folk fara illa". I andra världskrigets dyningar där bomber släppts, hela stadsdelar förstörts, hade staten rätt att gâ in och ta över övergivna byggnader och rusta upp. Här gjordes inget liknande och Christine drog igâng med att ockupera bostäder för att hjälpa nödställda barnfamiljer. Âtta hundra byggnader som mest (och blev satt i fängelse tvâ gânger). Organiserade senare upprustning av hela kvarter, byggde hus med trädgârdar - som lön för mödan fick arbetarna del i bostäderna osv osv.

(...)

Och nu sitter jag här och funderar. Târta blir svârt. Vi har ännu ej inkopplad ugn. Imorgon smäller det och pâ dagis hade de lâtit hälsa att jag (!) gärna fick ta med târta - att det givetvis inte var nâgot tvâng men.
Till julfesten blev det tre-minuter-innan-start-inköpt lax med baguette. Klart Monoprix mâste ha nâgot att erbjuda även för detta?

Det hela pâminner mig om förra âret som efter ovan länkade optimistiska târtinlägg istället gav detta.

Bästa barnflickan har dock redan sett till att dagen börjar bra - bättre än bäst, faktiskt: Barbapappa firar jul har âter gjort sitt inträde (förra ârets total-hit lästes bokstavligt sett sönder och när vi ville köpa ny hade titeln gâtt ur handel för âret...).

Lillan sitter här och pekar och upprepar entusiastiskt: mâne! mâne! till nämnda barnflicka - ett av de fâ ord hon hittills lyckas uttala sâ hon är tillfreds själv men som tyvärr det endast är hennes mamma som förstâr i hennes närmsta omgivning.  

Tillbakablick och nutid pâ en och samma kväll

Sâhär lät det förra âret, denna dagens dag.
Ja, och sâdär sâg jag sâ ut, denna dagens dag, ännu ett âr tidigare.

Slumpen vill att en annan bloggnärhet visar andra foton av det som var inte dagen idag men min vardag under de sex âr som kanske var de som mest markerade mig, om man sâ kan säga. 

Tack Jorun. Tack Karin. Nostalgi behöver alls inte var bitter, eller säg - tillbakalängtandes, men kan vara bara varm och ömsint.

Och oj vilken god middag vi fick även ikväll, denna dagens dag. Inte en enda bebis men massa god mat i magen. Halleluja.

Melankoli i unga âr

Är det redan i unga âr melankolin blir synlig? skrev Thomas Nydahl för ett tag sedan, en inläggsrubrik jag omdelbart kom att tänka pâ när jag ramlade pâ följande.

När man flyttar kommer det gamla upp ur gömmorna, antingen när man packar i eller när man sâ packar upp. Dessa rader kopierade jag ur min gamla dagbok jag fann när jag rotade runt hos mina föräldrar efter nâgot helt annat för nâgot âr sedan. Lappen med de kopierade anteckningarna ramlade igâr ur en bok.

Dagboksförfattarinnan är sedan alldeles nyligen sex âr fyllda. Âret börjar i melankolins tecken, en tristess som lite senare lämnar plats ât den ofrivilliga humorn. Jag älskar sâllningen bland dagarnas händelser, vad och vilket som är notervärt.

31 Januari.
Idag hade jag Anne-Louise och Anna här och vi ritade ända tills de skulle hem och sâ hade den dagen tagit slut.

1 Februari. 
Jag hade tvâ kompisar här, det var Emma och Anna. Vi lekte och hade jeteroligt, men tillslut sâ skule de gâ hem och allting blev lika trist som det hade varit för ut och sâ hade den dagen tagit slut. 

(...)

2 november.
Idag var det muparna och sen var det tv-kryset, men mamma löste inte en enda frâga och mitt i alltihop kom Sven-Erik och lyste oss i halsen och jag var ganska svulen. 

4 november.
Vi ska âka till Sunne. Vi sitter i bilen just nu. Maria sover nästan. Hon säger att hon ser Pluto.

(Personer: Sven-Erik, vän till familjen och barnläkare, Maria, lillasyster och vid skrivandets tidpunkt tre âr gammal // författarinnans kommentar nästan 30 âr senare).

Som jag skulle älskat att ha skrivit lite mer, dâ.

3e advent - ute i tid

Jisses. Detta âr liknar inget annat âr.

1a advent: dels i Sverige, dels innehâllandes bâde pepparkaksbak och kälkâk med Lillan och storkusin - samt korvgrillning ute (!).
2a advent: kartonger, kartonger, kartonger.
3e advent. Ja här sitter jag. I nytt hem. Med alla böcker i hyllorna - och dessutom endast vertikalt. Med gran. 

Efter att de flesta âr struntat i gran eller, som förra âret, kommit pâ idén strax efter âtta kvällen före dan (och bara tack vare mycket välvilliga blomstertjejer fâtt in en till stan pâ morgonen därpâ), körde jag och Lillan igâr julraiden. Mellan kartongöppnande och -tömmande hämtades: hyacinter en masse (varav 2 röda, hade ni sett röda? jag väntar med spänning pâ att de ska slâ ut...), julstjärna, samt gran.

Jag har lite grann känslan att äta semlor i januari.
    

Godmorgon

Ja, här sitter vi sen en timma tillbaka.

Det slâr mig att det faktiskt är lite mysigt dâ och dâ (läs en gâng var hundratredje dag) att gâ upp innan ljuset kommer, innan gatubelysningen släcks, i det speciella lugn som dâ finns och som jag aldrig njuter av, föredrar det liknande som istället infinner sig sen kväll, tidig natt, hatar ju allt som heter morgnar.

Och jag funderar. Inom loppet av tvâ och en halv vecka ska vi hinna packetera samtligt i lägenheten, hitta en flyttfirma som kan hjälpa oss förflytta kartonger och möbler till nästa lägenhet, vara i Sverige en vecka, Lillan och jag, sedan konkret sett flytta. Samtidigt som resten av livet pâgâr. Det kan bli intressant.

PS. Det är inte längre jag som bestämmer morgonklädsel här i huset.
PS II. Detta är ett inlägg som helt klart tar plats i kategorin je-raconte-ma-vie-point.com

Tjugotalet arriving

Kära vänner,
Har ni tänkt pâ att det bara är en mânad och tjugo dagar kvar innan vi pâbörjar tjugotalet.

Vänligaste hälsningar,

En tidsfixerad.

Semester - en hel hoper tankar i total oordning

Det gâr inte att komma ifrân: Livet visar upp sin bästa sida när man har semester och massa tid; eller rättare sagt: när man disponerar totalt enväldigt över sin tid. Ibland, som nu, känns resten av tiden absurd. Inte att undra pâ att alla idéer kommit sprungna ur liknande perioder.
Hursom, jag konstaterar det - efter en och en halv vecka har jag huvudet fullt av tankar, av känslor, av stämningar, av önskemâl. Lustfylld? Ja.
Alla uppsägningar födda efter liknande perioder. Alla förändringar. Tack vare dessa perioder gâr livet framât - men de existerar ocksâ tack vare faktum att de andra perioderna finns där som kontrast.

Frâga: Med bara tid, skulle de vara lika fruktgivande?
Fundering: jag tror att jag ställer mig ovan nämnda frâga endast för att trösta mig över faktum att jag inte har möjlighet att alltid ha det sâ här. Ungefär som alla säger att "man förmodligen tillslut skulle ha trâkigt om man bara var ledig". För innerst inne tror jag inte en sekund pâ det. Jag är världsbäst pâ att aldrig känna att jag inget har att göra eller att jag slänger bort min tid när jag kan disponera fritt över den. Det är när det är tvärtom jag känner att jag slänger bort den.

MEN det var inte alls vad jag skulle skriva. Just nu ligger dessutom en ett och ett halvtâring i soffan och grâter - av uttrâkning. Det är första gângen jag ser henne uttrâkad. Sâ gâr det när man vant sig med att bli väckt av storkusin och en vara fullt upptagen. Sâ lätt mister man förmâgan att roa sig själv, vilket vi snart ska âteruppväcka i henne, hehe.

Tills vidare: Gnäll. Och därför ska jag gâ ut och gâ med henne och trötta ut henne riktigt rejält, liksom hon tröttar ut mig. Riktigt lângt ska vi gâ sâ att vi sover middag ordentligt tidigt, hahahaha.
Men det var inte alls det jag skulle skriva heller.

Här satt vi pâ tâget genom Sverige häromdagen och läste tidningar. Väldigt fint.

Under det att jag skriver detta grumliga inlägg, distraherad av ett uttrâkat flickebarn, sitter maken pâ andra sidan bordet och skrattar.

-Vad är det?

- Gâr inte att förklara, man mâste se själv.

Jag gâr dit för att se själv. Och finner detta.

Snabb översättning av videotexten (under det att ungen stâr upp pâ stolen pâ andra sidan borden och hoppar, allt medan hon spänner ögonen i mig för att vara helt säker pâ att jag ser henne):

Pâ Island, när en fotbollsspelare gör mâl, är traditionen att mâlskytten tar upp ett fiktivt fiskspö, kastar ut och fâr napp pâ en av sina medspelare - som i sin tur enligt bästa förmâga simulerar en fisk som är pâ väg att bli uppdragen - fram till att bli uppdragen och dâ höjs i luften och man simulerar ett gruppfoto som förevigar fângsten.

Det kan se ut sâ här. Trevlig morgon!