Som sâ ofta klickar jag mig in hos Annannan och hoppas att det bara är min länklista som är sen med att uppdatera sig vilket den ofta är (inte vet jag varför, wordpressbloggarna har hursomhelst ofta förseningar) och att hon faktiskt har uppdaterat. Och ikväll hade jag tur för där fanns inte bara en fredagsfundering, men tre.
Nu har jag läst klart dem, i "fel ordning", vilken är rätt - dvs börjat med ett längst ned, fortsatt med tvâ och sâ sist tre. Och det som bara var tänkt bli en kort kommentar blev en lâng och jag mâste till och med fortsätta - vilket jag gör här och nu. För pâ ett vis blir det kommentar bâde till henne och till mig själv, en uppföljning till mitt tysta skrik frân igâr.
"Ta pâ sig eller inte ta pâ sig, det är ofta frâgan. Göra själv hela vägen ut, gör jag själv ofta, och ofta har jag insett att jag dock gillar kontrollen i det - om jag sâ ska stâ och handgripligen plocka upp kartonger själv för att vara säker pâ att det jag bett om ska ligga i dem verkligen ligger där (i en situation där mânga skulle anlitat en konsult för att plocka i kartongen i ens ställe)... Men man mâste passa pâ sig, om man har den läggningen. Och fundera noga pâ om det är ovan nämnda man i frâga som gör att man krattar eller ens eget kontrollbehov. Inte alltför sällan är det en mix (i vart fall i min värld).
Den diplomati jag själv syftade pâ i gârdagens inlägg är lât oss säga ett av mânga resultat av ovan. Dvs, ofta, som nu, finner jag mig satt ansvarig pâ att se till att brainstormingsmötenas resultat verkligen implementeras, särskilt om resultatet gâr emot majoritetens tyckande. Lât oss tillägga att min förmâga att fâ igenom saker uppmärksammats, man kallar mig lugn i alla sammanhang, man kallar mig toppdiplomat, man kallar mig vänlig men bestämd - och inom mig, oh ja, ler, suckar, gapskrattar, skriker jag om vartannat. Och jag inser att jag är bra pâ det, att leva i denna tudelade värld där det yttre och ord är en sak och ens inre är ett annat. Men shit vad det kostar pâ. Och inte fan vet jag om jag har lust att fortsätta med det bara för att jag anses bra pâ det. Hm.
Ett konkret exempel pâ ovan fick jag imorse. Och efter vâr telefonkonferens tänkte jag att jag mâste ju vara fysiskt allergisk mot grupparbeten och alla-mâste-vara-överens-och-först-konsulteras, varför blir jag annars sâ uppâtväggarna irriterad?
För fem âr sedan fick jag i uppdrag att ta ned en process frân global till regional nivâ. Jag var ansvarig för den regionala nivân, under vilken ansvaret alltsâ skulle ligga, efter att i evigheters evigheter tidigare legat under global nivâ. För att de fd ansvariga pâ global nivâ inte skulle bli besvikna/motsvalliga/ledsna/ickesamarbetsvilliga, men förbli samarbetsvilliga/positiva/inse-att-de-slapp-sysslan-istället-för-att-se-den-som-förlorad krävdes mycket energi. Nâgon tid senare var ansvaret loss, hos mig, alla nöjda och glada och ingen mer än jag som inte längre behövde konsultera och jämka utan bara med ett litet team runt mig kunde köra pâ med mitt (där jag är om möjligt än bättre).
Nu, ny organisation. Och i stort sett repetition av identiskt uppdrag. Igâr morse offentliggörande att ansvaret skall ligga hos mig. Imorse samtal med den ansvaret hittills legat hos, som under gârdagen sett till att ringa tre samtal för att inleda förhandlingar med personer jag är tänkt förhandla med i hans ställe. Lâter det hela invecklat och krângligt? Det är det. Han har redan sett till att mina mânader framöver kommer bli knepigare - och, dock, satt sig själv i en om möjligt trâkigare situation, dâ jag inom kort kommer bli tvungen att hâlla honom illa kort, dâ en ansvarsförflyttning inte kan arbetas emot även om man inte personligen har lust att acceptera den.
Därefter arbetade vi vidare hela dagen och hem kom jag till en Lilla som varit otröstligt ledsen och grâtit non stop i fem timmar. Dâ, mina vänner, undrar man var man egentligen hâller pâ att lägga krutet. Men DET är ju en helt annan frâga.
Âterkommer med stor sannolikhet till ämnet, höll jag pâ att säga, men rättar mig omedelbart och sätter singular i plural. Godnatt!
Frân början var detta tänkt att bli en blandad blogg, i bemärkelsen att alternera mitt vardagssprâk (franskan) och mitt modersmâl (svenskan). Det var givetvis alltför ambitiöst, läs orealistiskt; det blandade stâr hädanefter för det saliga innehâllet. Litteratur, film, sprâk och annat som i mina ögon är tänkvärdheter.
Pages
Affichage des articles dont le libellé est duktighet. Afficher tous les articles
Affichage des articles dont le libellé est duktighet. Afficher tous les articles
vendredi 15 avril 2011
mardi 7 septembre 2010
Uppdatering
Sâ här sâg det ut idag minsann. Det är ju ett fantastiskt ställe att jobba pâ, hârfrissan, man fâr hur mycket som helst gjort!
Och kaffe fâr man ocksâ, det är ju riktigt trevligt. Trevligt är dock inte, eller rättare sagt, funderingsvärt är att man en stund senare alltid kommer ut med en brâdskande önskan att fâ gâ hem och tvätta hâret, fort som attan. DOCK, obs obs framsteg, är bâde färg och klipp till förnöjelse denna gâng (första ever??), men jag kan verkligen inte förstâ hur frisörer alltid lyckas med konststycket att fâ en att se ut som om man satt en peruk pâ sig - en peruk som inte alls, men alltsâ inte alls, passar en. Under âââr ville alla, och dâ menar jag alla, frisörer föna hâret sâ att det bullade upp sig en decimeter ovanför mitt huvud - jag som redan har avlângt huvud. Det senaste, det är istället att vilja släta ut varenda tillstymmelse till fall, fâ det riktigt riktigt slätt och blankt, riktigt damigt. Och jag är nu en gâng för alla ingen dam.
Nâväl.
Annat lika spännande.
Vi fortsätter visa lägenheten - och tvingas mao därmed till fuskstädning flera gânger i veckan. Jag tycker det är världens trâkigaste lek. Lâtsasleken har aldrig varit min grej... Fast lek - kampsport kanske, snarare.
Lillan fortsätter gâ till dagis. Hon har nu efter en vecka knappt tid att säga hejdâ till oss längre, vilket vi ju är väldigt glada över. Igâr hade hon blivit "grondée", hade barnflickan som hämtade henne förklarat för käre maken som i sin tur förklarade det för mig. Grondée, alltsâ lite lätt tillsagd, kan vi väl säga, dâ hon puttade de smâ barnen. Haha. De smâ barnen. Hon är själv nitton mânader. Särskilt när hon ville âka rutschbana - de har en inne-rutschbana, det ni - puttade hon de andra barna. För hon ville âka igen och igen och igen. Det tycker jag hon gjorde helt rätt i, stâ pâ dig lillo, var vad hennes kloka mamma sa.
Sedan igârkväll har hon börjat med att sätta upp ett pekfinger och sen vifta med det först ât ena sen ât andra hâllet, upprepade gânger, samtidigt som hon säger "no-no-no-no" och flinar. Undrar vad det kan betyda?
Som ni märker är det fullt upp, har hunnit vara i huvudstaden flera gânger och imorgon bär det sâ iväg till nästa huvudstad, den med stort S. Nâgot särskilt man ska hâlla utkik efter i Pocketshopen pâ Arlanda, tycker ni?
Fram tills söndag. Det är lâng tid det, mao borde jag ta och sätta igâng med att packa den lilla väskan.
Men vet ni, i âr är det helt okey att göra det. Första gângen pâ evigheters evigheter som jag inte ägnar början av hösten till att grâta för att jag mâste alla mâsten.
Har ni läst Mia Skäringer? Inte än? Om inte än, gör det. Vet inte om hennes denna tredje bloggrunda blir lika fin som de andra tvâ, men det liknar ingenting annat jag skâdat (och de första tvâ har ju blivit en riktig bestseller dessutom; sâdant ger mig hopp för mänskligheten - kanske bör ni läsa den först, finns ju pâ pocket nu dessutom, och sedan lâta er dras med in i tredje bloggrundan, det är mycket möjligt att det är sâ, kanske är det missledande att be er pâbörja tredje rundan om ni ej har de andra i bagaget - om det är sâ och ni inte blir imponerade, kan vi inte dâ sluta en pakt och ni klickar hem en pocket version och ger det en ärlig chans, först? ). Verkligen totalt egen röst. Hon skriver sâ satans bra just om detta, bland sâ mycket annat, med mâstet som tillslut drar en nästan över bord. Och dâ lika gärna roliga mâsten, men mâsten, det som suger upp en, som fâr en att riskera att gâ totalt vilse. Jag skriver i en handvändning att det är första gângen jag inte ägnar början av hösten till att grâta - det är ingen liten grej det ni, det är en enorm seger. Liksom det är seger att ha hittat hem igen, och tillbaka. Jag reste arbets-Europa runt i tvâ âr efter att ha jobbat dygnet runt pâ ett kontor i Paris tvâ innan dess. Och stressat halvt ihjäl mig - näsblod som veckoverksamhet, jo jo, jag vet precis. Ibland visste jag knappt var hemma var och hur jag skulle lyckas se ut som om jag verkligen lyssnade pâ den man som talade, som jag kom hem till. Och helgerna ägnades inte ât att njuta men ât att rensa huvudet, ofta grâta en skvätt, eller ocksâ vara helt tom och stillasittande. Men när jag var igâng, iväg, dâ hade jag verkligen jätteroligt, det var ju det som var det krângligaste. Nästan roligare där än hemma. Hu hu hu.
Nu sorterar jag bättre, jag har blivit bättre, kan allt bättre, behärskar det hela bättre.
Och jag grâter inte! De som följt här minns eventuellt förra höstens grâtmilda stämningar, minst sagt. Undrar vad det kan betyda? (Jag säger som lillan: No-no-no och flinar). Förmodligen att jag reser mindre. Mycket fortfarande, men mycket mindre. Är det det som kallas att hitta balans?
Sânt, och andra värdsligheter rör sig i mitt huvud. Det finns just nu inte plats för mycket mer.
Libellés :
duktighet,
föräldraskap,
lillan,
livet,
vackra kvinnor
mardi 20 octobre 2009
Uppdatering
En liten en, denna sena timma, mândag natt, bara för att säga att, ja. Kanske tog jag i sist. Och inte hinner jag rensa upp dessa dagar, och det kanske bara är en del i ta i för mycket. Men nu är jag inte heller den som gillar att vara den och inte heller gillar jag att klaga för klagandets skull sâ snart hoppas jag vara ur den, kluvenheten, som jag börjar bli sâ himmelens trött pâ.
I väntan pâ detta kan jag bara konstatera att jag idag haft ytterligare tre, tyska, besökare, som alla hamnat här genom hairmenstyle och Dolph Lundgren. Visst är det lite mystiskt? Var ska detta sluta?
Och jag tackar Jorun för en kommentar som värmde i höst? vinter? mörkret. Jättemycket.
Livsafasi, det är ju sâ precis!
Förutom detta kan ocksâ tilläggas att jag efter mitt utbrott pâ planet igârkväll läste ung. halva Ian McEwan's "Cementträdgârden" (?? le jardin de ciment är i alla fall den franska titeln) och den imponerar mycket mer pâ mig än vad jag hittills försökt läsa av densamme, vilket inte är jättemycket, men som hittills fâtt mig att tänka ah! overrated. Men denna är det inte, vilket jag är tämligen glad för. Dessutom är pocketupplagan hos Points jättefin. Röd, med stora, moderna bokstäver - vilket inte är lite för att vara en fransk pocketupplaga, det är typ den enda av liknande slag jag nâgonsin sett, samt med en kaktus i kruka, mitt pâ. Âterkommer kanske i ämnet och tills dess kan jag bara säga: Lästips!
Ja ni ser, nu börjar jag igen. Tystnad var det jag bad om, största möjliga.
Godnatt.
I väntan pâ detta kan jag bara konstatera att jag idag haft ytterligare tre, tyska, besökare, som alla hamnat här genom hairmenstyle och Dolph Lundgren. Visst är det lite mystiskt? Var ska detta sluta?
Och jag tackar Jorun för en kommentar som värmde i höst? vinter? mörkret. Jättemycket.
Livsafasi, det är ju sâ precis!
Förutom detta kan ocksâ tilläggas att jag efter mitt utbrott pâ planet igârkväll läste ung. halva Ian McEwan's "Cementträdgârden" (?? le jardin de ciment är i alla fall den franska titeln) och den imponerar mycket mer pâ mig än vad jag hittills försökt läsa av densamme, vilket inte är jättemycket, men som hittills fâtt mig att tänka ah! overrated. Men denna är det inte, vilket jag är tämligen glad för. Dessutom är pocketupplagan hos Points jättefin. Röd, med stora, moderna bokstäver - vilket inte är lite för att vara en fransk pocketupplaga, det är typ den enda av liknande slag jag nâgonsin sett, samt med en kaktus i kruka, mitt pâ. Âterkommer kanske i ämnet och tills dess kan jag bara säga: Lästips!
Ja ni ser, nu börjar jag igen. Tystnad var det jag bad om, största möjliga.
Godnatt.
Libellés :
dubbelliv,
duktighet,
jobb,
litteratur
samedi 17 octobre 2009
15 middagar senare - ett omskrivet inlägg.
Obs! Inledande förtydligande: omskrivet = ett inlägg jag skrivit om. Inget annat.
Originalinlägget skrevs efter att jag en sen mândagkväll, för tvâ veckor sen, hade avklarat storkok av 15 burkar barnmat. Och innan jag somnade undrat vad sjutton jag höll pâ med.
Efter att ha varit borta ett stort antal nätter september - och oktober annonserat sig än värre - hade jag sagt: Âk du iväg nâgonstans. Ta bilen, ta med dig nâgra bra skivor. Kan du verkligen behöva. Jag tar det. (Barnvakten var borta, han tar normalt mândagarna ensam; jag var nu hemma för att jobba hemifrân, med tanken att lite kan jag alltid jobba ändâ, hon somnar väl).
Hon somnade inte. Och jag fick ett antal mycket tydliga illustrationer av uttrycket "att hänga sin mamma i kjolarna". (visst är det ung sâ?). Jajamen. Upp och stâ. Heeela tiden.
Den eftermiddagen funderade jag en hel del.
Mânga sa innan: "Klart du ska".
Mânga sa efter: Och visst är det bara att "herregud, vad gjorde vi innan hon/han kom"?
Nej. Till alltsamman. Och inga ramaskrik nu tack utan lât oss bibehâlla den resonliga tonen.
För mig var det inte självklart. Är det inte. Fast samtidigt väldigt svârt att tänka mig ett liv förutan.
Jag har aldrig undrat vad vi gjorde innan. Snarare undrat hur vi ska lyckas fâ stunder som liknar dem som var innan, även nu, med. För det mâste vi ju. Däremot har jag njutit ofantligt av stunder vi fâtt som vi inte hade dâ.
Inte ângrar jag att vi, det vore felaktigt ordval. Men ibland kan jag dock självklart tänka - ska det nu vara sâ här... Jämt?
Vi har ju sâ stort behov av tystnad, självhet, egoism, jodâ: bâda tvâ, det är ju det som krânglar till de ytterligare. Ingen är bättre än den andre, vilket kanske skulle kunnat förenkla det hela.
*
Tre dagar efter att jag âterupptagit mitt arbete var jag pâ resande fot, hon var nästan 5 mânader, (ansett som lyx här, dâ 2 veckor före, 10 efter, anses som det normala), passade en svensk, manlig kollega pâ att inflika när vi träffades för första gângen pâ hans hemmaplan:
- Âhhh. Och hur trivs du sâ i mammarollen? (med det mycket speciella âhhh som personer helt plötsligt tillâter sig bara för att du nu har barn; vips sâ är gränsen mellan arbetsrelationer och privatliv utsuddad och jag gillar det inte).
- Tack. Det är faktiskt mycket roligare - och enklare - än jag trodde.
- Men... Vad gör du här dâ?
Ja det kan man ju givetvis frâga sig. Men jag tycker frâgan är ful.
Efter sommaruppehâllet sa en fransk (kvinnlig) kollega till mig, även hon smâbarnsförälder.
Âhhh. Sâ berätta, gör du en massa smâ goda puréer och annat till din dotter?
Nej.
En annan:
Gâr du ofta till parken med henne?
Nej.
Tagen av en känsla som vore fel att kalla dâligt samvete, snarare en nyfikenhet, kom jag dock sâ iväg till parken 2 lördagar senare. (Även här: missförstâ mig rätt. Jag tycker konceptet "gâ till parken" känns sâ främmande, sâ krystat, pâ nâgot vis, kom nu ska vi gâ och ha kul, ungefär. Jag vet inte, ej övertygad helt enkelt).
Kvällen dâ detta inlägg skrev stod jag sen och gjorde puréer sâ det stod det härliga till. 15 burkar fyllda och hopp in i frysen. En känsla av absurditet.
Och tänkte att jag mâste lära mig att tänka ÄNNU mindre pâ vad andra säger.
För även om jag faktiskt tyckte det var riktigt trevligt att stâ där och sleva upp spagetti-och-köttfärsâs-mixat-till oigenkännlighet, fisk-med-dragonsâs, kyckling-med-morot, sa slogs jag av tanken att är det verkligen det här som kallas att använda sin tid väl? När man bara är hemma och vänder? Det här som kallas duktig fru och mamma. Istället för att göra annat, tillsammans?
Och jag ger henne ju sâ mycket annat.
Imorgon är det lördag igen. Pâ söndag kväll âker jag igen. Det är nog det, snarare än barnflickan, som fick igâng detta omskrivande.
För jäklar vad vi ska til parken imorgon. Och gâ till marknaden och köpa hem grejer för att laga burkmat. Samt städa.
Originalinlägget skrevs efter att jag en sen mândagkväll, för tvâ veckor sen, hade avklarat storkok av 15 burkar barnmat. Och innan jag somnade undrat vad sjutton jag höll pâ med.
Efter att ha varit borta ett stort antal nätter september - och oktober annonserat sig än värre - hade jag sagt: Âk du iväg nâgonstans. Ta bilen, ta med dig nâgra bra skivor. Kan du verkligen behöva. Jag tar det. (Barnvakten var borta, han tar normalt mândagarna ensam; jag var nu hemma för att jobba hemifrân, med tanken att lite kan jag alltid jobba ändâ, hon somnar väl).
Hon somnade inte. Och jag fick ett antal mycket tydliga illustrationer av uttrycket "att hänga sin mamma i kjolarna". (visst är det ung sâ?). Jajamen. Upp och stâ. Heeela tiden.
Den eftermiddagen funderade jag en hel del.
Mânga sa innan: "Klart du ska".
Mânga sa efter: Och visst är det bara att "herregud, vad gjorde vi innan hon/han kom"?
Nej. Till alltsamman. Och inga ramaskrik nu tack utan lât oss bibehâlla den resonliga tonen.
För mig var det inte självklart. Är det inte. Fast samtidigt väldigt svârt att tänka mig ett liv förutan.
Jag har aldrig undrat vad vi gjorde innan. Snarare undrat hur vi ska lyckas fâ stunder som liknar dem som var innan, även nu, med. För det mâste vi ju. Däremot har jag njutit ofantligt av stunder vi fâtt som vi inte hade dâ.
Inte ângrar jag att vi, det vore felaktigt ordval. Men ibland kan jag dock självklart tänka - ska det nu vara sâ här... Jämt?
Vi har ju sâ stort behov av tystnad, självhet, egoism, jodâ: bâda tvâ, det är ju det som krânglar till de ytterligare. Ingen är bättre än den andre, vilket kanske skulle kunnat förenkla det hela.
*
Tre dagar efter att jag âterupptagit mitt arbete var jag pâ resande fot, hon var nästan 5 mânader, (ansett som lyx här, dâ 2 veckor före, 10 efter, anses som det normala), passade en svensk, manlig kollega pâ att inflika när vi träffades för första gângen pâ hans hemmaplan:
- Âhhh. Och hur trivs du sâ i mammarollen? (med det mycket speciella âhhh som personer helt plötsligt tillâter sig bara för att du nu har barn; vips sâ är gränsen mellan arbetsrelationer och privatliv utsuddad och jag gillar det inte).
- Tack. Det är faktiskt mycket roligare - och enklare - än jag trodde.
- Men... Vad gör du här dâ?
Ja det kan man ju givetvis frâga sig. Men jag tycker frâgan är ful.
Efter sommaruppehâllet sa en fransk (kvinnlig) kollega till mig, även hon smâbarnsförälder.
Âhhh. Sâ berätta, gör du en massa smâ goda puréer och annat till din dotter?
Nej.
En annan:
Gâr du ofta till parken med henne?
Nej.
Tagen av en känsla som vore fel att kalla dâligt samvete, snarare en nyfikenhet, kom jag dock sâ iväg till parken 2 lördagar senare. (Även här: missförstâ mig rätt. Jag tycker konceptet "gâ till parken" känns sâ främmande, sâ krystat, pâ nâgot vis, kom nu ska vi gâ och ha kul, ungefär. Jag vet inte, ej övertygad helt enkelt).
Kvällen dâ detta inlägg skrev stod jag sen och gjorde puréer sâ det stod det härliga till. 15 burkar fyllda och hopp in i frysen. En känsla av absurditet.
Och tänkte att jag mâste lära mig att tänka ÄNNU mindre pâ vad andra säger.
För även om jag faktiskt tyckte det var riktigt trevligt att stâ där och sleva upp spagetti-och-köttfärsâs-mixat-till oigenkännlighet, fisk-med-dragonsâs, kyckling-med-morot, sa slogs jag av tanken att är det verkligen det här som kallas att använda sin tid väl? När man bara är hemma och vänder? Det här som kallas duktig fru och mamma. Istället för att göra annat, tillsammans?
Och jag ger henne ju sâ mycket annat.
Imorgon är det lördag igen. Pâ söndag kväll âker jag igen. Det är nog det, snarare än barnflickan, som fick igâng detta omskrivande.
För jäklar vad vi ska til parken imorgon. Och gâ till marknaden och köpa hem grejer för att laga burkmat. Samt städa.
mardi 6 octobre 2009
Duktighet, del 1: Hembiträdet
Efter att A.M.O tipsat om att Mannen under trappan gâtt pâ svensk TV har jag tack vare henne och Svt-play försökt titta pâ den.
Läste boken för ett och ett halvt âr sedan och blev lätt besviken. Dels förblev jag inte övertygad hela vägen ut, dvs jag trodde inte pâ historien fram tills slutet, dels hade jag väldigt höga förväntningar efter att ha funnit Marie Hermanssons Hembiträdet briljant.
Fâ böcker etsar sig fast i en sâ till den grad att man ofta tänker pâ dem därefter - oftast tack vare att de illustrerar ett koncept pâ ett sätt att man from läsningen kommer tänka mer utifrân illustrationen än konceptet. Hembiträdet är för mig en av dem. Tror faktiskt jag tänker pâ den ung. en gang i veckan, eller i alla fall per mânad. Även den har nâgra svagheter i storyn mot slutet - men vissa scener och meningar gör att jag ser mellan fingrarna pâ det. Och jag hade aldrig tidigare (eller senare) läst eller ens väntat mig en bok som sâ till perfektion behandlar ett fenomen som intresserar mig mycket: duktighetsfenomenet.
Den gângen i mânaden jag tänker pâ den är i alla fall alltid i situationer där jag inser att jag blivit motiverad till att göra nâgot främst för att visa nâgon annan än mig själv att jag klarar det. Dâ tänker jag och kommer alltid att tänka pâ hur Yvonne, chef och organisationskonsult, visserligen i en onormal situation men ändâ, tackar ja till ett städjobb främst för att bevisa för den tveksamma arbetsgivaren att hon faktiskt fixar att ta hand om hans parkettgolv. Först timmar senare, tillbaka i sitt vanliga jag och liv, och efter att det "söta duglighetsruset" lämnat henne, inser hon att hon sagt tack sâ mycket till ett skitjobb utan att ens frâga om lönen.
Utöver detta fungerar de första 3/4 som en schweiziskt urmekanism och balansen mellan symboler och intrig är - väldigt balanserad. Samt att den sätter ord pâ paradoxen hur man kan ägna timmar ât att vilja bo i ett hus pâ landet - trots att man, som jag, för alltid är en stadsmänniska, som skulle trâka ihjäl sig isolerad ute bland träden.
"Ni har alltsâ städat i hemmiljö. Har ni nâgra rekommendationer? Ja, ursäkta, men det är ju ett stort förtroende att släppa in nâgon i sitt hem sâ här".
Duktighet, del 2, kommer inom kort.
Läste boken för ett och ett halvt âr sedan och blev lätt besviken. Dels förblev jag inte övertygad hela vägen ut, dvs jag trodde inte pâ historien fram tills slutet, dels hade jag väldigt höga förväntningar efter att ha funnit Marie Hermanssons Hembiträdet briljant.
Fâ böcker etsar sig fast i en sâ till den grad att man ofta tänker pâ dem därefter - oftast tack vare att de illustrerar ett koncept pâ ett sätt att man from läsningen kommer tänka mer utifrân illustrationen än konceptet. Hembiträdet är för mig en av dem. Tror faktiskt jag tänker pâ den ung. en gang i veckan, eller i alla fall per mânad. Även den har nâgra svagheter i storyn mot slutet - men vissa scener och meningar gör att jag ser mellan fingrarna pâ det. Och jag hade aldrig tidigare (eller senare) läst eller ens väntat mig en bok som sâ till perfektion behandlar ett fenomen som intresserar mig mycket: duktighetsfenomenet.
Den gângen i mânaden jag tänker pâ den är i alla fall alltid i situationer där jag inser att jag blivit motiverad till att göra nâgot främst för att visa nâgon annan än mig själv att jag klarar det. Dâ tänker jag och kommer alltid att tänka pâ hur Yvonne, chef och organisationskonsult, visserligen i en onormal situation men ändâ, tackar ja till ett städjobb främst för att bevisa för den tveksamma arbetsgivaren att hon faktiskt fixar att ta hand om hans parkettgolv. Först timmar senare, tillbaka i sitt vanliga jag och liv, och efter att det "söta duglighetsruset" lämnat henne, inser hon att hon sagt tack sâ mycket till ett skitjobb utan att ens frâga om lönen.
Utöver detta fungerar de första 3/4 som en schweiziskt urmekanism och balansen mellan symboler och intrig är - väldigt balanserad. Samt att den sätter ord pâ paradoxen hur man kan ägna timmar ât att vilja bo i ett hus pâ landet - trots att man, som jag, för alltid är en stadsmänniska, som skulle trâka ihjäl sig isolerad ute bland träden.
"Ni har alltsâ städat i hemmiljö. Har ni nâgra rekommendationer? Ja, ursäkta, men det är ju ett stort förtroende att släppa in nâgon i sitt hem sâ här".
Duktighet, del 2, kommer inom kort.
Inscription à :
Articles (Atom)
