Döda drottningar, nej tack

Mary Stuart av Schiller och dessutom samma skâdespelerska som förra âret briljerade i Hedda Gabler som just Hedda, det verkar ju lovande.

Allt som verkar lovande infrias nu icke och att efter ha stâtt ut en och en halv timma smög vi raskt ut för att slippa ytterligare än timma av högst intensivt skâdespeleri där det tycktes vara regel pâ att alla mâste skrika minst en gâng i varje replikflöde sâ att vi âskâdare verkligen förstod dramatiken i det hela.

Lägg därtill en grimaserande Mary Stuart. Saliv som spottas ut av samtliga. Samt en äldre herre vid min högra sida som absolut skulle tugga sitt tuggummi sâ jag tror käkarna skulle hoppa ur led vilken sekund som helst, dessutom oftast med öppen. Mun.

Allt detta gör att jag nu sitter här och funderar pâ:
- hur mânga just nu uppsatta teaterpjäser pâ hundra som verkligen är mödan värd
- om jag för alltid skall stryka historiska dramer ur mitt huvud
- huruvida det ens är möjligt att faktiskt bli berörd av en historia om tvâ drottningar - sâ kämpvilliga och starka kvinnor de än mâ ha varit - som levde för en massa hundra âr sedan, numera döda sedan länge, men dâ det begav sig - och det som utgör grunden för berättelsen - länkade till en helt annan värld än min egen, med helt andra funderingar och tankeramar än mina egna (för, ärligt talat, sâ struntar jag ju blankt i deras rivalitet sinsemellan, känner mig inte berörd det minsta av alla dessa gamla kärlekar, svek, fängelsehâlor och Gud vet vad).

Man mâste vara absolut modern, skrev Baudelaire, apropâ forme et fond. Jo. Det är nog sâ.

Merlin och intrig

Det började sâ bra. Första akten var en lysande blandning av Merlin som efter diskussion med pappa djävulen ska anordna det runda bordet. Som letar upp riddarna och dubbar kung Arthur ; en lysande dialog i form av brevuppläsning mellan drottning Genevièvre et Yseut som jämför deras olyckliga kärlekar till Lancelot respektive Tristan, vilket slutar i tävling av värst smärtande hjärta. Unge Perceval som inte vet nâgonting av världen och som gâr ut pâ jakt efter riddarna och Gud. Allt i en snabb ton kryddad med ironi och humor. Sen händer det.
Sista scenen i första akten visar kung Arthurs oäkta son som slâss mot sin borttappade tro i en evighetsmonolog, där han ber ängeln visa sig. Annars ska han minsann. Ridâ.

Andra akten tappar bort inte bara tonen, men ocksâ unge Perceval, koncentrerar sig istället pâ den oäkta sonen som mördar sin mamma, men som dök upp sâ sent att man hellre skulle velat veta vad som hände med den förre, man bryr sig helt enkelt inte om hans problematik hur tragisk den än är och hur mycket intensitet skâdespelaren än lägger i att fâ den att verka verklig ; kung Arthur som sliter sitt hâr i förtvivlan, men endast pga sin oäkte son och inte pga riddarosämjan och vi blir därför inte berörda. Och sâ vidare.

Problemet är relativt enkelt ; det handlar om intrig och att vara konsekvent och hâlla sig till en och samma. Författaren (eller kanske bara regisörren?) började att berätta en historia som alla köpte, gillade, njöt av. Men hade sedan inte förtroendet att "bara det" skulle räcka, utan bytte ton och historia och vi saknade det som utlovats och inletts med. Ofta, ofta är det där det brister. När man vill lägga till djup och tragedi - utan att inse att djupet redan fanns där, outtalat, ounderstruket och att understrykandet gör djupet till intet.

Synd!

Merlin!

En stor samtida tysk författare âterknyter med legenden om riddarna kring det runda bordet. En generös och galen épopée som kompaniet Les Possédés, en grupp pâ 12 skâdespelare, framför, vackert vägvisade av Jean-Luc Lagarce.

Lâter det inte fint säg?

Merlin är en pjäs skriven i början pâ 80-talet av Tankred Dorst, en tysk författare, född 1925. Detta monumentaliska verk, rikt pâ referenser, nâgonstans mellan Shakespeare et les Monty Python, berättare en historia ur vâr tid : utopiernas misslyckande i en värld som liknas vid en ödelagd jord. Den tar ned myten om det Runda bordet till en mänsklig nivâ. Hjältarna misstar sig, tvekar, älskar, förräder. Och när det är dags att sluta kriga och dra iväg pâ Graaljakt lämnar endel sina hjältedrömmar ât hädan och gör istället allt för att nâ makten, pengarna, prestigen och kvinnorna.

Om en timme kommer barnvakten och vi drar iväg pâ 3 och en halv timmas pjäs. Är det lika bra som det lâter har vi en toppkväll framför oss. Godkväll!