Nedan alltsâ.
Läser jag vad jag skrivit utan att veta mer vad jag menar än det som verkligen stâr sâ kan pâstâendet anses idiotiskt. Dvs, sitter jag sâ i
butiken och packar vackra saker som skall skickas - ja, för ocksâ det kallas givetvis "mâsten" - sâ tappar jag inte bort poesin i min tillvaro för en sekund (eller, tja, gjorde jag
endast det
varje dag skulle det säkerligen ske sâ smâningom även där, men sâ är inte fallet och sâ är inte tänkt vara fallet). Allt kräver mâsten, men alla mâsten tar inte bort tillvarons poesi.
Sâ: nyansering. Det jag kallar saker man är tvungen att göra och som tar bort poesin är, exempelvis, att programmera, hâlla i, följa upp extremt opoetiska möten, nâgot jag i dessa dagar tvingas göra i multum. Och jag är in i Norden trött pâ det. Är trött pâ att använda den âdran, endast för att, jo, jag är bra pâ det. Är bra pâ att sonda, programmera möten, lyssna, lâta var och en ge sin version av en arbetssituation, en organisation, är bra pâ att analysera det var och en sagt och sedan sätta bâten i rörelse pâ ett annorlunda, oftast snabbare och kanske ocksâ finurligare, sätt. Det har jag mânga gânger ocksâ tyckt varit väldigt roligt och stimulerande, skall tilläggas.
Men i dessa dagar: nej. Jag kan det utantill. Jag vet att identifiera precis där personen framför mig inte talar den yttersta sanningen. Anar mig till där han eller hon breder pâ lite extra, undanhâller nâgot annat. Nästa persons version bekräftar ack sâ ofta min intuition.
Intuition. Jag har en mycket stark intuition. I Vargas Llosa's
Bockfesten som jag just nu läser stâr nâgot som att "Trujillo endast väljer sina medarbetare pâ intuition, ofta räcker det att han studerar dem i nâgra ögonblick, diskuterar i nâgra till för att bekräfta vad han anat" och han har en innerligt lojal och effektiv stab kring sig.
Jag med. Och dâ vill jag utöver just det draget inte likna Trujillo, diktatorn, en sekund. Men jag har ett enormt förtroende för den, intuitionen. Precis sâ har ocksâ jag valt dem jag anställt under âren. Sâ har jag ocksâ valt bort. Sâ har jag, i svaga ögonblick, gâtt med pâ att ändâ anställa mot min intuition och varje gâng i efterhand när det gâtt ât pipsvängen tänkt - det där visste jag ju, vilket slöseri med tid.
Men är just nu mycket trött pâ att sitta i dessa samtal och känna in. För det är ju till det yttersta vad det handlar om. Just nu ska jag leda en serie projekt som hittills letts pâ ett helt annat sätt än det jag tror pâ - och har ocksâ blivit ombedd att ta ledningen just för att istället leda pâ det sätt jag tror pâ. Men ocksâ tillsammans med dem som hittills lett pâ ett helt annat sätt. Det kräver diplomati. I massor. Och mânga möten för att se exakt hur jag bäst skall gâ tillväga. Givetvis antecknar jag ocksâ under dessa möten. Givetvis för jag listor över konkreta uppgifter, distribution av desamma, dvs siffror, slutsatser, resultat man kan ta pâ. Men det som räknas och vad jag grundar min slutliga analys pâ är främst
hur och i vilken kontext det redogörts för dem under samtalet. Det kräver stor koncentration.
Sedan gäller det att sâlla informationen. Se över vad som är sagt pga diverse helt andra orsaker än projektets utförande. Läs egen prestige, läs önskan att göra pâ ett visst sätt, läs svârighet att arbeta med övriga eller, ibland, en av de övriga, läs inkompetens. För att inte skapa medarbetare fientligt inställda till den förändring i deras arbetssätt de inom kort kommer tvingas stâ ut med pâ grund av mig, gäller det att lyssna och ofta säga "ja, sâ kan vi absolut komma att göra...", när jag egentligen inom mig säger "aldrig i livet, min vän, men du ska se att det kommer bli bra ändâ". Sitta och ljuga dem rakt upp i ansiktet? Nej. Spara lite av deras och min tid. Dels framtida, dels ocksâ under mötet.
Under mötet häromdagen fick jag under tre oändligt lânga timmar redovisning över hur gruppen just nu jobbar av en av de inblandade personerna, efter att jag, dessförinnan, delgett min vision. Efter mötet var jag utpumpad och ocksâ lätt irriterad. Det mesta hade gâtt ut pâ att tala om för mig hur utomordentligt bra och problemfritt allt redan just nu utförs, främst tack vare personen i frâgas ledning, när jag i verkligheten blivit ombedd att se över det hela just pga motsatsen. Det är vad jag kallar prestige. Eller, som här, prestige blandad med rädsla för att inte uppskattas. Och dâ handlar det ändâ inte om att sätta dit nâgon endaste en av dem som just nu är inblandade, det handlar om förbättring och det endast. Ytterligare nâgot senare under kvällen när jag funderat lite mer över allt som sagts började jag ocksâ ana mig till ett antal mer eller mindre stora lögner. Om vem som gör vad, exempelvis. Om hur exakt det görs. Där det handlade om att ta ned nâgon annans viktighet i sammanhanget för att, endast, lyfta fram sin egen. Mao var prestigen större än rädslan - rädslan som kan väcka min empati, prestigen som leder till motsatsen. Det är märkligt vad vi människor lägger prestige pâ fel ställen, höll jag pâ att skriva. Jag rättar mig genast: Prestige kan inte ligga pâ "rätt" eller "fel" ställe - prestige är endast till ondo, var den än uppenbarar sig. Jag är sâ trött pâ att lyssna pâ prestigefyllda utläggningar.
Samtligt av det jag funderat mig fram till under kvällen blev sedan bekräftat av en annan av de inblandade personerna igâr över telefon. Utan att jag ens behövt provocera fram ett enda svar. Den personen är en av dem jag nu skall ha möte med under de kommande 24 timmarna och i förväg vet jag ganska precis vad som kommer bli sagt - mötet behöver alltsâ främst hâllas för formens skull - formen = att personen skall fâ känna att han/hon fâtt tillfället att diskutera - vilket trâkar ut mig nâgot sâ ofantligt. Men vilket självklart, samtidigt, är nödvändigt. Och att veta det, att man mâste respektera nödvändigheten, trâkar ut mig även det.
Just det. Uttrâkning. Uttrâkning är det som tar bort möjligheten till poesi. Jag tror inte ett förbaskat litet jota pâ det där man som liten fâr höra "att det är bra att ha trâkigt". No way. Det finns inget värre för själen.
Uttrâkning föds ofta av repetition, när man inte längre lär sig nâgot. Det yttersta i livet: att ständigt lära sig nâgot nytt.
Dags att gâ vidare? Dags att gâ vidare. Snart. Först skall bara uppdraget slutföras och jag vet att det kommer irritera mig, jag vet att det kommer trâka ut mig, men jag vet ocksâ att jag kommer göra det galant och att resultatet kommer bli det som önskats - just för att jag kan det här utantill.
Men sen, mina vänner, kommer här bli radikala förändringar. Överallt.
Nu: Tâgresa.
Nu: Inte läsa igenom vad jag just skrivit, för jag har varken tid eller lust att skriva om, bloggen mâste ocksâ användas för just liknande inlägg: Rensning.
Nu: Tänka positivt.
Rensning, förresten. Fröken Oksanens succé här i landet vet inte duga och det tycker jag är förträffligt!
