Dagens konstaterande

att jag sedan jag imorse tidigt, tidigt satt pâ tâget mot Huvudstaden haft boken med mig inom mig och bara längat till den stund som är nu dâ jag âter skall fâ ta upp den.

Det kallar jag bra läsning. Eller alternativ inläggstitel: Hur känner man igen en bra bok?

Den stygga flickan

Läser just nu Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg (Travesuras de la niña mala, originaltitel, Tours et détours de la vilaine fille, franska titeln, den jag läser).

Och det slâr mig att vad mycket som är detsamma. Huvudpersonen är en peruansk ung man som valt att satsa allt för att leva i Paris. "Inget mer?", undrar mânga. "Inget mer", svarar han, utan att riktigt förstâ innebörden av frâgan. Han lever av allt det staden har att erbjuda i form av film, litteratur, konst, kultur i allmänhet, det räcker lângt mer än mat och att boendet är minimt spelar ingen roll när man har ett helt universum utanför dörren.

Han umgâs i latinamerikanska kretsar, bekantar sig med nattklubben l'Escale pâ rue Monsieur le Prince, som fortfarande är latinamerikanska kretsars klubb framför alla och som inte ändrat sig en millimeter, i vart fall hade det inte det dâ, när jag var där för nu nästan tio âr sedan, jämfört med hans beskrivningar.

Han âtervänder hem, har satsat allt för sitt liv i den franska huvudstaden utan att fundera mycket mer än sâ, utan att konstruera mycket mer än sâ, luften räcker, insupandet av kulturen mättar, och mötet med de forna vännerna som fortsatt ett normalt liv sedan han lämnade dem och vars liv därmed inte liknar hans i nâgot blir källa till mycket funderande.

Jojo.

(...).

Han är en sjujäkel till historieberättare denne Vargas Llosa. Som ingenting väver han samman mer än du först anar. Jag gillar verkligen tanken att ha en hel hoper romaner att ta mig an under mânaderna som kommer.

Apropâ absoluta tjejböcker

Anna Winberg pâ Book cover girl skriver i dagens lucka om Kittyböckerna som plöjdes under lovmorgnar, lovdagar och lovkvällar, och jag ser de röda pärmarna framför mig (inbundna pocketformat, âh...) och lika mycket ocksâ Lottaböckerna i mängder som fick en att rysa och skratta och önska att man finge bli vuxen snarast snart och kanske hitta sig en snygg Paul att steka makrill till (hehe). Sâdär helt apropâ genus.

Det jag gillar, dock, är att det är sâ tjejigt det kan bli och ändâ sâ himmelens tjejer-som-fixar-grejer helt själva. Dâ kan det väl fâ vara tjejigt värre? Och jag hâller med Anna: klart man fâr/ska läsa även de när man växer - en hjärna rymmer mycket (och oj vad jag hade roligt i Lotta och Gigis sällskap - dessutom studerade de ju och fick mig att längta till universitet och journalistskolor...).

Väldigt mycket sommarlov och jullovsmornar över det hela, under ett varmt täcke.

Andra absoluta tjejböcker:
- Skuggan över stenbänken och de andra / Maria Gripe (gamla fotografier, spöken, parasoll och ruiner...)
- Emilyböckerna - LM Montgomerys (ni vet Anne pâ Grönkulla) mindre kända figur, och jag undrar om nâgot format mig mer än Emily... Fantastisk läsning jag rekommenderar varje vuxen...
- Balettskorna (jag tror jag läste den varje sommar, lânad pâ Sunnes bibliotek, tre systrar utan mamma och med en äventyrare till far som lika ofta lämnade systrarna ensamma som inte - och i och med det blev de starka osv).
- Pâ sitt vis ocksâ Madicken, men i ett tidigare skede (även här dock parasoller, volangkjolar och ringar med en grön sten, eller blâ, i).

Nâgra ofta âterkommande nyckelord:
- ingen mamma (förebild pâ sitt vis)
- mystisk/frânvarande pappa (förebild pâ sitt vis)
- konstintressen (med tonvikt pâ böcker och skrivande)
- och i  brist pâ det: mysterier, mysterier, mysterier.

Vilka fler absoluta tjejböcker kommer jag inte pâ?

Börje Ahlstedts

memoarer fâr nog bli en födelsedagsönskning. Jag kan bara inte tro att det inte är intressant läsning förräns jag läst själv.

Kort bokenkät - Yarden

Titel: Yarden
Författare: Kristian Lundberg
Just nu pâ sidan: 124 av 144
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Trots viss skepsis uttryckt här mâste jag uttrycka min fulla sympati. Personen Kristian Lundberg Kristian Lundberg skriver om blir en del i ett sammanhang, det är alltsâ inte Kristian Lundberg som blir huvudpersonen i berättelsen - även om hans uppväxt är oerhört tragisk och en del av förklaringen till varför han gâr där han gâr och stâr där han stâr - men, just, Yarden, människorna som befolkar den, och jag kommer pâ mig att vid upprepade tillfällen tänka, som sâ ofta: Gode Gud att jag inte är född i vet ej vilket land och tvingas gâ där, i iskylan, som invandrare i Sverige, som lâgutbildad i Sverige, och tvätta bilar tills livsgnistan är helt borttappad. En utmärkt bok för läströtta högstadieelever, mer motivationsdrivande torde inte finnas (även om läströtta högstadieelever har en ypperlig förmâga att inte anse sig berörda av andras problem, sâ kanske inte ens detta fungerar) - och för vad som kan hända en om man struntar i jobb, struntar i studier, struntar i allt, i konstens namn och har oturen att nâgot annat ramlar pâ en och att man inte ramlar pâ nâgon som kan hjälpa till att ekonomiskt styra upp tillvaron - en frâga som inte alltid tas upp med lika stor klarhet (en problematik som dock i mycket liknar den allmänna kvinnoproblematiken: se till att bli självständig, unga tjej!). Hur klart nu detta blev, men det fâr stâ sâ, sâ länge.
Betyg frân 1 till 5: Jag har inte klurat ut det än.

Reselektyr (quiz VI)

Jag anammar Annannans quiztitel och fortsätter serien med följande (som ni kan fundera pâ medan jag just reselektyrar):

Alla mina historier börjar pâ samma sätt. Det var en tidig morgon i centrala Malmö. Nu vet ni ocksâ varför - natten är genomvakad och jag skriver för att jag inte vill dö, inte just nu i alla fall. Nere vid kajen kan jag se de gigantiska lastfartygen ligga stilla; ett par fladdrande lyktsken. Bägge kajerna nere i Mellersta hamnen är upptagna. Ljusskenet rör sig. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Nattbelysningen. En lampa som slâr av och pâ. Den lätta, rörmliga dimman som driver med vinden.
Och sâ denna nattbelysning.

Well?

Kort bokenkät - Gregorius

Titel: Gregorius
Författare: Bengt Ohlsson
Just nu pâ sidan: Igârkväll utläst
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Oerhört fin bok: finstämd, välskriven, vacker. Det var längesedan jag läste en roman som överför en sâdan människokärlek, en sâdan uppmärksamhet inför de innersta rörelserna och sâ innerligt och utförligt beskriver dem; har fler skrivits efter världskrigen undrar jag (har det?) och börjar fundera pâ vad jag uppskattar mest inom litteraturen och inser att det mesta var skrivet innan krigsâren. Att Gregorius inspireras av just Söderbergs Gregorius gjorde mig frân start mest skeptisk, men strax struntar man fullständigt i det och i vart fall jag själv identifierar mig ofta med Gregorius klumpighet; jag blir berörd av hans otympliga kropsshydda, hans svârighet att älska sig själv; känner ömhet inför monstret i honom, monstret i mig?
Betyg frân 1 till 5: 5

Tvâ dâliga filmer och en fantastisk skogspromenad senare.

Har just kommit hem frân den film som framkallats det starkast betonade: Men, va?!, det senaste âret. The American med George Clooney. Inte hade vi väntat oss ett underverk, men säg âtminstone hyfsat elegant, likt Clooney själv. Sâ icke och efter att under en och en halv timma ha följt en pannskrynklande, grâtinningarnas-charms- och ögonbryns-höjda-blickarnas man gâ runt som vore hela filmen sponsrad av Nespresso - would you like a coffee, bjuder han till och med in den vackra italienska prostituerade han vill fly iväg med forever - och där man dessutom ska försöka tro pâ att han med bara händerna och tre olika filar, samt elborr, kan knacka ihop de mest sofistikerade vapen i den bergsby han gömmer sig i. Ja. Dâ är man glad att komma hem till sin rotsellerisoppa.

Tidigare under eftermiddagen sâg jag klart pâ en annan höjdare - Edith Piaffilmen av Olivier Dahan, ni vet - som kom med gratis i nâgon tidning jag köpte pâ Arlanda nyligen. Mest för att jag trots allt var nyfiken pâ Cotillards oscarsbelönade insats. Det var som jag trodde. Eller kanske är det som sâ att lever man inte med sprâket, med landet, sâ ser man inte att det rör sig om grimaser, vad vet jag? Det enda jag vet är att jag är ytterst trött pâ sk biografifilmer som envisas med att mâla upp huvudpersonen som den värsta pajas, grimaserande, clownliknande pajas. Ytterst respektlöst och fult.

Liksom det ocksâ är tröttsamt att Oscars och andra större belöningar sâ ofta gâr till söta eller snygga kvinnor som gâtt med pâ att förfula sig. En lösnäsa, ett haltande och du har den. Typ. (Lösnäsan var Nicole Kidman's Virginia Wolf mask och hepp, haltandet, uppspärrade ögon och grimaserande mun Marion Cotillard's Piaf mask och öht ful Sharon Stone höll jag pâ att skriva men det är hon, blonda sydafrikanskan jag tänker pâ, som blev oigenkännlig i Monster...).

Bah. Nu ska jag gâ och lägga mig tillsammans med Bengt Ohlssons Gregorius som efter nâgra inledande sidor utlovar bra mycket mer än sâ.

Godnatt.
(Ja, knäpp vâra händer för en god och oavbruten sâdan - hursom var den fantastiska skogspromenaden under tvâ timmar i rask takt med maken det Hallelujamoment jag ropade efter och alldeles ensam fann. Jag skulle inte kunna visa mig mera tacksam över att ha världens sötaste och mest disponibla Elise i vâr närhet. Samt kunna betala henne. Henne förutan vore jag mycket, mycket mindre).

Uppföljning pâ febern

Det höll nästan ända ut. Men bara nästan är i detta fall inte illa.

Annannan: Jag skickar pâ tisdag! Är det ngt annat du vill ha med när det ändâ gâr iväg ett paket?

Kort bokenkät - Kall feber

Titel: Boken ni skymtade nedan är Kall Feber.
Författare: Jerker Virdborg
Just nu pâ sidan: 166 av 251
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning:
Minns ni det här? Klart ni gör - och sedan dess har jag varit mycket nyfiken pâ Herr Virdborg och först vid senaste Arlandabesöket inhandlades en första roman: Kall Feber. Det blir inte det sista. Rakt pâ sak, avskalat, intelligent: nutida historien om blodforskare Karin Ryd och hennes upptäcksresa i den stora forskarstaden lângt ute pâ landet gör mig pâ gott humör. Utkom 2009, kom i pocket 2010 - är det ur detta skrivande, bland annat, som det kommande litterära decenniet vill ta sitt avstamp, dâ skriver jag under manifestet ytterligare tre gânger.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a.

Kort(aste) bokenkät(en) (nâgonsin).

Herr Virdborg lyckas utmärkt med att upprätthâlla Herr Houellebecqs kapacitet att tillhandahâlla undertecknad med mycket gott humör direkt efter och lângt efter läsning.

Tvärstopp

Sâg Augustnomineringarna och tänker att jag nog borde ta mig an Sara Stridsbergs Drömfakultet. Igen. Sist blev det tvärstopp, efter bara nâgra sidor visserligen, men tvärstopp.

Liksom jag ocksâ försökte mig pâ Lotta Lotass Den Svarta solen i somras, under den inte alls lika oxymoroniga grekiska solen, men det blev lika mycket tvärstopp där. Och dâ hade ändâ Jenny Maria inspirerat väldigt till läsning.
Fast där var det ett lite annorlunda tvärstopp - otâligheten infann sig. Med Drömfakulteten var det värre. Där infann sig ointresset.

Kan det vara sâ enkelt att bägge verken har en gemensam nämnare, nämligen att de kräver tid. 
Kräver lugn, absolut lugn, och dâ inte bara i ryck, eller ens i en tâgresa här och var - vilket just nu är min lyxtidsläsning. Men lugn runt omkring, i det vardagliga.

Det som jag just nu saknar sâ det värker i hela mig.

Ni som gillat alternativt inte gillat - kan det vara sâ enkelt?
Och, vidare, sâ snart lugnet infaller: bör jag alltsâ "pâ't igen" eller ska jag lämna dem ât hädan?!

Mario Vargas Llosa - Var börjar man?

Kära bloggläsare,

Snart korsar mina vägar âter Landvetters pocketshop och med Nobelpriset nyligen decernerat är min goda gissning att utbudet av decernerade författares böcker torde vara lât oss säga rimligt.

Min frâga till mer belästa i ämnet är enkel: När det gäller Mario Vargas Llosas författarskap, var börjar man?

Tacksam för svar,

Fransyskan H.

Men!

Glömde ju. Igâr mellan biljettköpen satt jag och läste det här. Jag älskar Bernard Pivot, men det har jag redan talat om i lânga drag en annan gâng. En vacker dag ska ni se att han fâr motta ett kärleksbrev med stort K.
När jag idag läste Bodil Malmstens inlägg igen var det nâgonting helt annat jag studsade till av. Men! En av de nominerade är ju en gammal bekant till maken! ça alors.

Kort bokenkät - Kartan och landet.

Titel: La carte et le territoire
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.

Författarledtrâd

Till det här och det här.
Förutom faktum att det är första boken jag läser av författaren i frâga (och benämningen författare kan härröra till en författare av endera könet, vi är överens) och att jag tidigare ej ens varit i kontakt med författarens namn men förstâtt att det enligt mânga är ett misstag, skulle man kunna säga att om inte son-efternamnet stavats med endast ett -s och innehâllit en ârstid pâ engelska, sâ skulle man kunnat tro att det rörde sig om en, varför inte, svensk författare.

Well?

Uppföljning pâ "istället-för-kort-bokenkät"-quiz

Hm. Lite mer text innan jag lägger ut en ledtrâd vad gäller författaren. Annannan har benat ut bra vad gäller Dark. Här kommer övriga.


Den lilla utombordaren studsade oss fram över de gröna vâgorna. Bakom mig blev mitt skeva hus, som kastat ut bâde mig och min mor, mindre och mindre. Kanske hade vi aldrig varit önskade där. Jag kunde inte âtervända. Det gick bara att fortsätta framât, norrut, ut mot havet. Mot fyren.

Pew och jag klättrade lângsamt uppför spiraltrappan till vâra rum under luset. Fyren hade inte förändrats det minsta sedan dagen den byggdes. Det fanns ljushâllare i varje rum och biblarna som Josiah Dark lämnat kvar. Jag fick ett mycket litet rum med ett mycket litet fönster och en säng ungefär lika stor som en byrâlâda. Men eftersom jag inte var mycket längre än mina strumpor spelade det ingen roll. Hund-Jim fick sova varhelst han kunde.

Istället för "kort bokenkät"

Har jag bestämt mig för att haka pâ Annannan frân Världen sedd inifrân vad gäller aktuell veckas läsning.
Här kommer sâ denna torsdags litteratur-quiz:

      Plötsligt sâg han att klippväggen hade en lâng smal öppning, och öppningens kanter glänste, kanske var det malakit eller en järnâder som polerats av de salta vindarna. Mannen tog ett kliv framât, lät fingrarna glida över de ojämna kanterna och tryckte sig sedan halvt in genom öppningen och det han sâg förbryllade honom.
      Grottans väggar bestod helt av fossil. Han följde kontureran av fenor och sjöhästar. Han hittade det hoprullade avtrycket av smâ okända varelser. Plötsligt var allt väldigt stilla; det kändes som om han stört en närvaro, som om han snubblat in i ett ögonblick som inte var menat för honom.
      Han sâg sig nervöst omkring. Det fanns sâ klart ingen där, men när hans händer gled över den glänsande bräckliga ytan kunde han inte lâta bli att hejda sig. Han sâg pâ den mörka havsfläckade väggen, men hur kunde havet ha nâtt ända hit? Inte sedan syndafloden. Han visste att jorden var 4000 âr gammal, enligt Bibeln.
      Han pressade in fingertopparna i fossilens trânga spiral, kände pâ den som insidan av ett öra, eller insidan av... nej, han skulle inte tänka pâ det. Han ledde bort sina tankar, men hans fingrar fortsatta att röra sig över de runda âsarna i denna mosaik av former. Han stoppade fingrarna i munnen och smakade hav och salt. Han förnam tiden i eftersmaken. 
      Sâ, utan nâgon speciell anledning, kände han sig ensam. 
      Dark tog fram sin fickkniv och hackade pâ en bit av väggen. Han fick loss en urâldrig sjöhäst, stoppade den i fickan och âtervände till hunden. 

Nâgon?

Kort bokenkät

Titel: Stundande natten
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Just nu pâ sidan: 107 av 158
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Väldigt finstämd väg mot döden, finstämd men ocksâ otroligt - opretentiös, eller ickedramatisk, och texten skrämmer mig i all sin stillhet. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, dödens faktum eller en sâ banal sista bit pâ vägen dit (inser att texten fâr mig att var tionde sida önska benhârt att jag aldrig behöver uppleva den biten pâ riktigt, textvis räcker alldeles utmärkt) - det är skönt att den inte är längre än den är, men det är just det: Wijkmark lyckas att behandla ämnet pâ ett skrämmande osentimentalt vis, kort och konscist, det är det stora. Ännu en författare att utforska närmre, helt klart.
Betyg 1-5: En klar 4a.

Dessutom Augustvinnare 2007, nâgot ni kan läsa mycket kort om här.
Ytterligare googling fick mig dessutom att upptäcka mycket ambitiösa bloggen Scandilitt, som konsakrerat ett inlägg till nästa Wijkmarkbok jag snabbt kommer inskaffa.

Pocketupplagans omslag är dessutom en fröjd för ögat, bara det.

Länkkärlek

Tack Bodil Malmsten, igen. "Jag tänker ofta pâ Roberto Bolaño", 
skriver hon, och dâ gâr klicket fort, för det gör ju jag med.
Hon uppmärksammade mig redan i början pâ âret över hans sista intervju, mycket läsvärd, och här kommer ännu ett lästips, frân henne, men jag stryker under ännu en gâng för artikeln i New Yorker över den samme är mycket bra. Liknande artiklar skulle jag gärna läsa ofta. Fem sidor välskrivet.

(Och blir lockad att undersöka Axess pappersversion lite närmre, efter Thereses inlägg häromdagen. Kanske är det bara jag som är ovetande, men det tycks mig att liknande artiklar är ytterst ovanliga. Bâde i Frankrike och i Sverige).

Dock hâller jag inte med Bodil Malmsten om slutklämmen apropâ hans död:
"Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen".
När jag läste intervjun med honom gjorde jag en helt annan tolkning och tror att resten är väluppbyggd myt - men som inte kommer frân honom själv eller hans närmaste: "Han valde att skjuta upp operetionen för att skriva klart sitt sista verk och det blev hans död".
Dels gâr det emot fakta, dels tolkar jag honom som alldeles för levnadskär, eller snarare som en alldeles för stor livsnjutare, dessutom en ytterst intelligent sâdan, för detta. 

Jag tänker dessutom ofta pâ den Bolaño som aldrig blev utgiven. Som, av en händelse, sent i livet sprang pâ den som skulle bli hans utgivare. Som blev störtförälskad. Som sâg till att bok efter bok kom ut under âren som följde. Som han lika gärna aldrig kunnat träffa - sorg för litteraturvärlden. För hans skriveri liknar ingen annans. Och det är ju just det.

Jag tänker ocksâ ofta pâ den Bolaño som bad samme utgivare att dela upp sin sista - enorma - mastodontbok, 2066, pâ tre, för att hans barn skulle fâ kunna ärva mer (tre ger mer stâlar än en, right). Sen dog han.
Sen bad hans änka samme utgivare att absolut inte dela upp den. Det tycker jag var fint.