En allra sista om ocksâ nationalstrejker...

Sâ här skrev jag för en dryg mânad sedan.

Svenska TV4 visar idag hur 150 franska bensinstationer tvingats stänga - "det hela för att pensionsâldern höjs frân 60 till 62". Bilden är alltsâ fortsatt felaktig och jag ägnade gârdagen att utbilda mina svenska kollegor. Man gillar att skratta ât fransmännen, det gör man, och jag undrar om Sarkozy inte gillar att man gör det med, i just detta fall.

Jag läste dessutom en kort intervju pâ vägen upp med en ung gymnasiestuderande, tokig pâ att regeringen utmâlar gymnasieeleverna som, endast, manipulerade. "Arbetsmarknaden har redan nu svârt att ge unga jobb innan trettio. Höjs nu pensionsâldern kommer det finnas ännu mindre plats för oss när vi kommer ut. Vi föredrar göra vâra röster hörda nu och inte om tio âr". Vilket ju inte är helt korkat.

Hursom. Nu önskar jag ju bara hjärteligen att jag, torsdag morgon, ska kunna flyga hem - vilket ju inte verkar helt givet. Annars vad - tâg? Nej de strejkar. (Hehehehe). Jag säger ju det: Oktober är inget för mig...

Hâll tummarna, lova!

Du pareil au même.

Det är bara att inse. Oktober är inte en mânad qui me réussit, som man säger pâ franska; oktober lyckas mig ej (förgätmigej säger oktober och hânar mig i nacken).

J'en ai marre. Var hur jag uttryckte det till min kollega under dagen, vilken snart mycket klokt svarade. Visst var det ungefär vid den här tiden du hade det sist med? Ja nog av allt, alltsâ. (I oktober, förra âret?).

Och. Ja. Om inte annat kanske det är det bloggen finns till för. Tillbakablickandet. Och framförallt: pâminnelsen.

Barnet. (Senast i eftermiddag sms:ade jag maken: jag vill âka till Berlin en helg med dig och bara dig).
Bloggen. (Som ocksâ nu gâr pâ sparlâga och ter sig närmast absurd).
Livsafasin. (Say no more).
Lyxproblemen. (Ack sâ mânga).
Flyttbehovet. (Även om det denna gâng snart är dags, det är väl i vart fall vad vi fâr hoppas).
Tystnadsbristen. (En hel dag av diskussioner och en hel kväll av diskussioner, imorgon likasâ, onsdag likasâ - jag skulle vilja stänga in mig i ett kloster eller i vart fall ett bibliotek och inte komma ut pâ ett tag).
Det frustrerade och icke tillfredsställda kulturbehovet. (Ungefär som ovan).


Haha. Mao om man nu ska se positivt pâ saken: Allt är kanske precis som det ska?
Ur kris kommer orken. Ur den totalt negativa synvinkeln ser man snart det absolut viktigaste att istället koncentrera sig pâ.

Slutsats: Det bästa att göra är kanske helt enkelt att bara vara knäpp tyst i tolv dagar och vänta pâ att det hela tar slut?

Jean-Pierre Pincemin - Marimekko - sammanträffande.

Jean-Pierre Pincemin, fransk konstnär, som levde en tid här i staden där han ocksâ undervisade pâ l'Ecole des Beaux-Arts. Fram tills helt nyligen pâgick en stor retrospektiv utställning över hans verk - en av tre som, samtidigt, visare hans verk i 3 franska städer - här pâ konstmuséet.

Sâ här sâg det ut.

Ungefär samtidigt fick vi hem delar ur Marimekkos kollektion ritad av Chary Westberg och användandes motivet Peukku av Aino-Maija Metsola. 

           

Vilket gjorde att en av utställningens besökare sâg ut sâhär:

Och dotran, nâgra dagar senare och numera ganska ofta, sâhär:

En annan idé kunde varit den här, vars snitt är verkligt urflott:

Kollektionen kallas numer lokalt "la collection Pincemin".
Ibland bjuder livet pâ roliga sammanträffanden.

Mer om Pincemin exempelvis här, här och här.

Bästa investeringen

När vi flyttade hit och lämnade alla formidabla Parisbiografer bakom oss var en av investeringarna vi gemensamt röstade fram en begagnad videoprojektor. Dâ vi inte har nâgon TV sedan âr tillbaka blev detta ett mycket trevlig sätt att tillägna sig bild och film. Tar ingen plats alls bland böckerna i bokhyllan, samsas med en liten stereo som dessutom läser DVD, vilket skänker toppenljud till vâra uppskattande öron.

Nu börjar hösten. Filmhösten. Ner med rullgardinen. In med DVDn. Ikväll stâr valet mellan Polanskis Pianisten, Away we go i av Sam Mendes, El espritu de la colmena av Victor Ericer och The road av Johan Hillcoat. Hm.

Film gör sig numera nästan lika bra hemma som pâ bio. (Fast bara nästan, men redan nästan är en bragd).

2 tankar

Ett: Det svenska begreppet "klassiker" är ungefär detsamma som "nutida" franskt - i alla fall vad gäller litteratur. Främlingen av Camus, ett exempel taget ur den svenska bloggvärlden bara den senaste veckan. Här klassas bâde författaren och verket som contemporains. (Eller i alla fall efterkrigstids-). Klassiker är ungefär absolut tidigast sent 1800-tal.

Tvâ: Julen kommer tidigare till Sverige än hit. Jo! Det är sant! Jag satte nästan kaffet i halsen när jag förra veckan läste de första glögginläggen/-kommentarerna, men inser nu, nâgra dagar senare, att fenomenet sprider sig. Snabbare än anat. Likasâ julklappsbekymmer och andra trevligheter som hör julen till.

Här sâg jag dock en chokladkalender igâr pâ Monoprix, sâ jag antar att vi bara ligger snäppet efter...

Solen lyser pâ de gula höstlöven.
Hej hej.

Höstligt - dâ blir det film

Fast först mâste här ju ätas. Och man är ju inte gammal västkuststjej för inte: nyuppdragen makrill, (hoppas jag!) med potatis, det ni, frân tidigare nämnda marknad. I love steka makrill. Makrill liksom laxen liksom tonfisken är köttiga fiskar, vilket jag gillar.

Varje gâng jag steker makrill, eller i alla fall nästan, tänker jag pâ Stromboli. Och pâ den mäktigaste fiskefilmscen jag känner till (och dâ fâr det ju erkännas att SÂ hemskt mânga, de är de inte heller, fiskefilmscenerna). Tonfiskfiske, jag hade aldrig sett nâgot liknande.

Och sen filmar ju Rosselini sin Ingrid till perfektion. Lavan, uppförsbacken hon kravlar sig frampâ. Men tonfisken, det är tonfisken.

Ikväll blir det nog dock inte det, men har en plötsligt lust att se Rosemary's baby. För inte tänker vi sâ lângt som till bojkott, nej. Verk är verk och han är stor. Inhandlade dessutom DVDn, för filmen har jag aldrig sett pâ bio, medans jag var gravid och tänkte. Nej, det fâr vänta. Tillräckligt med funderingar kring allt det här ändâ.

Men nu ska här bli köttig makrill. Det är ju nästan sâ man skulle vilja hâlla pâ GAIS bara för att.

Dessutom är ju Mia Farrow sâ snygg. Sâ som jag inbillar mig att man är om man är New York snygg. Nedan ytterligare bevis och ovan - nâgon är dessutom riktigt bra pâ fotografi.

Uppdatering: Det blev inget med Rosmary's bebis ikväll. Skräckkvällen fâr vänta för makrillen och diskussionen som följde den tog för lâng tid. Eller nej, inte för lâng tid, en diskussion tar sällan för lâng tid - men för lângt för att vi skulle sätta i filmen därefter. Nu ska här packas, imorgon bär det iväg till hemlandet för 4 dagars jobb. Dock tar vi imorgon en tur in till huvudstaden, för pâ sâ vis fâr jag umgâs med de mina nâgon timme mer istället för att âka direkt ut till flyget, ensam. Lyx!

Höstligt 2

Är det verkligen sâ att gamla skolâr sätter sâdana spâr att man för alltid är märkt av dem?
Varje âr är det likadant, omprövningar. Alla gânger jag har sagt upp mig har varit september. Alla gânger jag bestämt att flytta har varit en följd av september. Alla gânger jag. I âr är inget undantag, jag försöker bara lâtsas att det är det, man mâste vara positiv här i livet, det har jag lärt mig och det är en bra lärdom, alltid se utmaningar, möjligheter, allt det där ni vet. Men men, behov av omstart är behov av omstart och det känns i magen, det utvecklas till târar, pâ sâ vis blir jag aldrig "stor", det är bara till att inse, barnsligt hätsk till uttrâkning. Det är bra att ha trâkigt ibland är bara en myt - det enda det eventuellt hjälper till är väl i sâfall att inse sitt behov av omstart. Och det är inte dâligt sâ. Och just nu är det starkt.

Igâr var vi till en av de större städerna vid kusten som vi besökt förut men nu bestämde det var dags att besöka igen, vem vet, kanske? Jag har aldrig tyckt om den mer än sâ, inte sett nâgot annat än en större stad, men inte en plats att bo pâ, leva i. Igâr kom vi dock in frân ett annat hâll, eller var det kanske ljuset? Eller var det kanske att sist vi var där var där ett tillfälligt tivoli installerat pâ katedralplatsen vilket bidrog till skrik och skrän och absolut inte för oss. Nu var där tomt; höstlöv i sen eftermiddagssol och riktigt vackert.

Där finns vad som inte finns här, en "lieu unique", ja den heter tom sâ Lieu Unique, modern konst institution, med en bar och restaurang i betong, en gammal usine som blivit konstinstitution (vilket börjar bli en nästan comme-il-faut, det är sant, alla moderna konstinstitutioner är nästan belagda i gamla fabriker med betongväggar, men det har sin charm, det har det). Det gjorde oss nostalgiska, först; sedan gav det mig mig istället energi (finns det nâgon större energitjuv än nostalgi, den mâste genast förvandlas till energi genom en kraftansträngning, annars är det kört).

För hur den nu än är, man kan inte ändra hela sitt liv pga en betongvägg, inte heller höstlöv i eftermiddagssol och förmodigen räcker inte en betongvägg lângt, inte att hâlla uppe ett helt liv. Men, pâ väg dit som därifrân stâr det mig uppenbart. Här behövs förändring - och inte en yttre, dvs inte ännu en flytt, inga uppbrott frân där vi är, men en djupare förankring till där vi är, jag behöver helt enkelt hitta tillbaka till det jag var för fem âr sedan. För fem âr sedan accepterade jag en totalförändring för att lägga grunderna till där vi är nu. Det är strax tid att lâta sig njuta av dit vi kommit.

Nu ska jag ta tâget in till huvudstaden. Det ska jag även torsdag och dâ blir det övernattning. Det där med hela veckor hemma är bara en myt, det med.

Trevlig tisdag!

Höstligt

Vaknar och det är alldeles tyst i huset. Eller snarare lägenheten. Sängen är varm och jag smyger upp, pâ târna, för att sätta pâ kaffet; stänger dörren till lillan pâ väg dit, vill inte att hon vaknar.
Det är en strâlande höstdag därute - det gula i träden blir oranget nästan rött i varm morgonsol, himlen är klar, hög och, tycks det mig, ren. Vi har turen att ha utsikt över en plats där det finns träd och lite längre bort rinner älven. Detta är en av orsakerna till att vi lämnade huvudstaden och installerade oss här. Att himlen i alla fall tycks oss renare. Den är alltid fylld av fâglar här, alla möjliga fâglar, hägrar, mâsar, givetvis ocksâ duvor, och änder, skorv.

Älskar höstdagar som denna. De kommer alltid som överraskningar och känns alltid lite som en present man fâr bara sâ där.

Och jag hoppas, hoppas, att lillan vill sova ett litet tag till sâ att jag fâr denna stund för mig själv, som ju har guld i mund. (Fâr dock skylla mig själv om den inte blir en längre sâdan, för det är ju inte helt tidigt).

Nu har jag ända till söndag till att njuta av att vara här pâ plats, pâ en och samma plats, pâ vâr plats. Och det, mina vänner, är värt sâ mycket.

Jag önskar oss alla en riktigt, riktigt trevlig mândagsmorgon.

Speedy Gonzales - eller mamma är inte lik sin mamma, del 2

Jösses, klockan har redan hunnit bli tvâ, snart.
Väckarklockan ringde vid 9, snoozade i medvetslöshet om till 9.15, satte mig upp med ett ryck: shit, inte nu igen; upp med ett hopp, pâ med kaffemaskinen, medan den värmer upp sig, in i badrummet, ner med tvâ handdukar, älskling ska du med eller sover du vidare (zzz), okey, in till lillan som sover hon med och var har vi resten av grejerna, dricker mitt kaffe pâ ett stolshörn medan jag undrar om det verkligen är värt att väcka henne, skummar igenom nyheterna och trippar sâ och ser efter, jodâ, hon har slagit upp ögonen, sâ snabbt en flaska skak, skak, hon dricker den medans jag fâr i mig en andra kaffe, pâ med jackan, älskling, var stâr bilen?, asch, struntar väl jag i om vi blir sena: tjugo minuter av fyrtio är bättre än inga minuter alls, vi ses!

Smâspringer till bilen med ett pyamasklätt flickebarn pâ höften och brumm, sâ är vi iväg; det är dimmigt och höstligt och jag vänder mig om vid ett stoppljus och tittar pâ henne - .

Sju minuter senare slänger vi av kläderna i en hög och pâ med blöjbadbyxan. Vattnet är varmt och med sömn i ögonen ler vi mot varandra. När en mamma lite senare tittar pâ mig och säger "det kan inte vara lätt  att göra iordning henne ensam och komma hit va?" svarar jag, jojomen, det är lätt som en plätt.

Läste för en kvart sedan med en rysning detta fina inlägg pâ en blogg jag just upptäckt (We Tell Ourselves Stories In Order To Live) och lyckas inte skaka av mig obehagskänslan det skänkte. Tonâr och komplicerade kompisrelationer. Inte enbart, men mânga.

Vi ska alldeles strax hem till lilla Emilie som vi lärde känna i vattnet förra veckan och som, tvâ och en halv mânad äldre än lillan, fyller âr idag, ett, och som bor alldeles precis intill, vilket jag tycker är toppen. Idag var mao andra gângen de träffades och än sâ länge drar de varandra i hâret, smâslâr varandra i ansiktet, och upptäcker varje minut hur det känns att finnas till.

Och jag bara hoppas att hon blir bättre än jag nâgonsin var pâ att vara egoistiskt stark under de där âren och att det är nâgot jag lyckas hjälpa henne med att bli.

Höst

Idag var det verkligen det, höst, när jag gick ut. Kvart i sju, sprangmarsch till taget som skulle ta mig in till huvudstaden, efter att släpat mig i säng strax efter tva. NÄR hände det sist? Men det var sa där riktigt mysigt mitt i tystnaden, med mitt glas vin, att jag inte kunde lata bli att sitta kvar fram till datorn. Även fast jag visste hur trött jag skulle vara (och mycket riktigt var. Och är).

Höst ocksa för vissa saker läggs pa is. Som Therese Bohmans blogg. Och jag kan bara halla med Sofia - och alla oss andra som inte (ännu) kommenterat pausen. Vi hoppas det inte haller i sig alltför länge.
Och att romanen utökas med ord.

Vad som dock är lite trevligt är ju att bloggen tycks lyckas halla sig vid liv, i alla fall lite grann, medans innehaverskan tar paus (fa är de bloggar där det sker, sa det är en fin komplimang). Lite Tarkovskij, lite figuration. Lite som dödsrycken fran jycken som är övergiven i huset pa landet (men vars livsgnista vägrar att ge upp).

Nästa vecka ska temperaturen tydligen sjunka typ tio grader ytterligare. Jag tror inte riktigt pa det där med sa "langväga" väderprognoser. Fortsätter det sedan vara 25 grader pa eftermiddagen som det slutligen blev i eftermiddags fram tills det utlysta sjunkandet - ja da far vi väl sta ut med tio mindre i nagra dagar? (Men kyliga mornar, det är allt faktiskt lite hösthärligt).