Zezette?

Pojkar har zizi.
Flickor har - zezette.

Hon: Heter det verkligen sâ? Alltsâ, jag menar, säger andra sâ?
Han: Bah, undertecknad vet ej. Men jag tycker det är gulligt.
Hon: Men vaddâ, vet ej? Men alltsâ, säger man sâ, eller vad säger man?
Lillan: Pappa har zizi, Lillan har zezette, mamma har zezette.
Hon: Eh.

Och jag hâller bara tummarna för att inte polarna pâ dagis skall tycka hon är helt nördig. Alternativt ute och cyklar, eller bakom flötet. Utöver detta hâller jag med om att det är bâde sött och snitsigt.

Snipp, snopp, snapp. Sâ var sagan slut.

Jojo, apropâ Lillor (minnesanteckning).

Hon: Kolla Lillan! Här finns ju fullt med sommarskor! Vad tror du om dom här?
Lillan: Mais nooooon, maman! Dom där är ju för pojke (en radda uppställda i beige och blâ) - de där för flicka! (gissningstävling: vilka färger? Vilket glitter?).

Frihetens frukt - länktips/bloggkärlek

Frihet och fruktan skriver Isobel Hadley-Kamptz om idag (jag höll pâ att skriva fitthet och fruktan, och det var ju inte en slump). Mycket läsvärt - mycket tänkvärt och sätter i vart fall i gâng mitt huvud i full speed. Flertalet frâgor har jag snuddat vid här i kategorierna "Föräldraskap" och "genusperspektiv".

Beroendefruktan. Självständighetslängtan till förtvivlan. De givna länkarna mellan frilansandets prekaritet och invandrarens, jag kombinerade länge bägge delarna och jag gillar hur Isobel formulerar tankarna.

Läs!

Trendspotting IV: Bara jag som inte fattar?

Paus i röjandet, omelett i magen. Och jag tar en tur bland bloggarna och ställer mig frâgan: Är det bara jag som inte fattar vad det är för speciellt med porslinsbambin och som fâr halva Sveriges, vuxna, bloggerskor att samla pâ dem "för att göra stilleben"? (En kod jag missat? En tolkning att läsa in?)

/*Undrande*.

Skulle även jag kunnat prata om det precis som här - länktips

Âh. Ibland blir man sâ lättad - av att nâgon sâ perfekt satt ord pâ det man själv ännu inte hunnit ordna upp i sitt huvud tillräckligt för att kortfattat formulera det.

Sâ vad gäller fenomenet prata-om-det  som gjort mig förbryllad i en vecka, men som Anna Brodow Inzaina skriver sâ bra om här och fortsatt här att jag inte har ett endaste litet jota att tillägga.

Sköt om er tjejer och se till att gâ med pâ det ni vill gâ med om (dock kan man inte alltid veta precis vad man vill gâ med pâ innan man varit med om endel av det man inte vill gâ med om).

The kids are all right

Âh. Har just kommit hem frân film, bäst pâ bio. The kids are all right av Lisa Cholodenko. Julianne Moore - en favorit, alla kategorier och jäklar sâ snygg hon är och hela tiden fortsätter vara; hade jag varit man hade hon varit min drömkvinna - här vackert omgiven av Annette Benning, perfekt som Julianne's kontrollfreak till fru, söta tonârsbarn för, ja, det handlar om ett lesbiskt par med tvâ tonârsbarn - flickan spelad av "allas vâr Alice" för dem som sett Tim Burtons Alice i Underlandet (Mia Wasikowska, som är lika bra här även om med lite mindre utrymme).

Men det var inte allt. Barnen försöker ta kontakt med spermadonatorn. Spermadonatorn är ok med att ta upp kontakten. Och pâ den vägen är det. Och pâ den vägen gâr det. Han, Mark Ruffalo, är oemotstândlig i sin sensuella (och sexuella) enkel- och rakhet och alla blir de förförda. Pâ ena eller andra sättet. Jag är kärleken, skrev jag om sist. Här är han det, pâ riktigt, inkarnerad och oerhört attraktiv. För attraktiv? Och följdfrâga: kan man vara det?

Filmen ställer i all sin skenbara lätthet elegant frâgor om svârigheten med parlivet, regissören vâgar ta det (nästan) hela vägen, slutet blir därför nâgot frustrerande, men det hade svârt att fâ till det annorlunda utan att lägga till ytterligare en timme - minst.

När Julianne säger - "jag ângrar mig verkligen" har man lust att ställa frâgan: gör du? Och, om ja, det borde du inte. Precis sâ krângligt är parlivet. Lika imperfekt som livet självt och därför sâ värt det.

(Här finns lite till för den som vill - frân Sundance festivalens hemsida).
Sâ. Se!

Ert nästa inköp: Din lilla rosa bok om bröst

Eller ni kanske redan har? Om inte: gör!
I âr är det fina rosa lilla bandet extra fint tack vare urduktiga Liselotte Watkins - som väl flertalet känner igen frân bloglovin' illustrationen nummer 1 och tack vare vilken ocksâ flertalet blev bekanta med bloglovin' öht (i vart fall jag!)?

Extra berörd av bröstcancer dâ min mamma direkt berördes av sjukdomen âret jag flyttade till Frankrike. Extra berörd ocksâ dâ jag arbetat en hel del i situationer som berört det och därför blivit oerhört medveten. Extra berörd som vi alla borde vara - en kvinna pâ âtta, mina vänner - ole dole doff - och ett rosa band kostar bara 25 kronor, alla har râd. En pâ âtta, alltsâ vi alla. Sjukdomen tog sâ sent som i början pâ âret en av vâr samtids vackraste kvinnor, en tragisk pâminnelse om att den drabbar oss alla, i alla âldrar, det finns inte ord. Det finns bara det lilla stöd vi kan försöka fâ till. 

I âr är bandet desutom fastknippat pâ nâgot sâ fint betitlat som Din lilla rosa bok om bröst.

Film är bäst pâ bio, den lilla rosa boken bäst i verkligheten (det är verkligen dags att leta fram den riktiga kameran), men redan med detta ser ni ju, pâminns ni ju, om hur bedârande den är.

Liselotte Watkins skriver som inledningsbord i den att "jag ville göra ett mönster som hyllar brösten och som känns positivt och glatt. Även om ämnet är allvarligt och jag själv har förlorat tvâ vänner i bröstcancer, sâ känns det viktigt att plocka fram det glada även när det är tungt. Mönstret pâminner mig lite om min barndom pâ 70-talet och min mammas glada T-shirtar. Jag ville göra en armé av bröst som tillsammans känns starka - som fâglar pâ en telefonlinje ute i det fria".

En armé av bröst - jag tycker det är sâ toppen!

Fâglar eller krukor, vackert är det. Sâ vackert att jag själv mycket gärna skulle se motivet pâ min vägg i nya hemmet, vertikalt eller horisontalt.

Det fungerar ju det med, inte sant?

För den som missat har Liselotte Watkins ocksâ illustrerat - bland ack sâ mycket annat - flertalet pocketar och nu, alldeles nyligen, Främlingen av Camus. Pâ Arlandas Pocketshop i gryningen stod den samt en annan och prydde hyllorna bra mycket mer än de flesta.

Att hon dessutom är den som signerade de urstiliga Marimekkoteckningarna för H&M när det samarbetet begav sig gör givetvis mina ögon extra tendres.

Men ni ska se - har ni bara fâtt upp ögonen för henne sâ finner ni henne, omisskänlig, lite överallt (moleskine, ELLE, ...) - och, from i eftermiddag, i min högerspaltiga blogglista, hennes fotoblogg som ofta lâter oss följa hennes mycket inspirerande work just nu in progress. (Senast hennes Absolute Vodka Watkins, wonderful!).

Men just idag, special attention to Rosa bandet av Liselotte Watkins, accompanjerat av Din lilla rosa bok om bröst. Ert nästa inköp!

Uppföljning

Pâ gârdagens. Efter en dag utan telefon- och mailuppkoppling kom vi fram till att det var för att det franska telecombolaget beslutat att säga upp mitt internationella abonemmang, av sig själva. Intressant beslut.
Nu är det dock igâng igen! Sâ nu kommer bildillustration frân gârdagens Joly-/Björkhyllning.

2 starka kvinnor i tiden:

                                          

Apropâ krisutredningen hon blev satt att hâlla i säger Joly: "Det var som när man hittar en man liggandes död med en kniv i ryggen - man vet att det skett ett mord men ej av vem och varför".

Sa sexologen

I mitt förra inlägg skrev jag att "samt, ja!, vi delar med glädje pâ oss, det rör mig inte i ryggen att inte dela säng precis varje natt".
Varför jag tillade detta? Tecken pâ arbetsskada - eller pâ frukt av arbete, det är vilket som. Efter âr med arbete där information ständigt mâste nâ ut och bli bokstavligen förstâdd (vilket inte är samma sak...) till ett antal länder och personer geografiskt lângt bort blir man specialist pâ att i förväg kommentera eller svara pâ frâgor man vet kommer ställas - eller antar kommer ställas. Mao proaktiv till det extrema. Resultat i jobbet - väldigt effektivt. Resultat i bloggen: väldigt fâ kommentarer, haha.

Det är ungefär samma fenomen som Bakthine identifierar hos Dostojevski, men här applikerat till hans litterära skrivande. Han omnämner det som en paranoid sida hos honom som, efter att i tidiga skrifter blivit väldigt kritiserad eller, än värre, missförstâdd, , lagt sig till med en automatik att ständigt integrera svar pâ frâgor innan de ens är ställda i alla utläggningar. Vilket ger en mycket intressant nyckel till läsning av hans stora verk.
Nu var det inte alls detta jag ville skriva om.
 
"Samt, ja!, vi delar med glädje pâ oss, det rör mig inte i ryggen att inte dela säng precis varje natt", var nâgot jag för nâgra âr sen svarade en eminent manlig professor i urologi/gynekologi - och dessutom sexologi - när vi talade om snarkning som störande element i parlivets sexliv - men även kärleksliv, där störd sömn oftare än man tror leder hela vägen ut till skilsmässa. Min kommentar var: "Men jisses, varför delar de inte upp sig när det är som värst - en kan väl för sjutton gâ ut och lägga sig pâ soffan?". En lösning han tyckte var nästintill chockerande. "Äsch, sa jag, sâ gör vi jätteofta. Hellre det än att störa varandra sâ ingen fâr sova!". Än mer chockerad - chockerad nästintill road. "Dessa svenskor". Menade han pâ fullt allvar (jo, det är sant). Och relaterade till ett vittnesmâl han läst eller hört, minns inte vilket, frân en svensk man som äntligen funnit sig en fransyska att dela livet med. 
 
Ni svenskor är för rakt pâ. För direkta. Man kan helt enkelt inte leva med er! hade han lärt sig.
Sa den franske, emintenta professorn. Med glimten i ögat, men med en mycket solid grund av allvar. 

Kvinnor och jämlikhet

Âh. Idag snuddar Micke Berg vid nâgot som ofta snurrar i mitt huvud. Detta med jämlikhet. Jämställdhet. Att som kvinna vilja vara precis likadan som en man även om man inte är det. Styrka, dâ pratar jag kroppslig styrka. Stresstâlighet, dâ pratar jag ocksâ i kroppslig bemärkelse. Dessutom ât andra hâllet anse att männen ska vara preciiiis lika intresserade pâ preciiiis samma sätt av bebisar och barn - vilket ocksâ, i mycket, är en kroppslig frâga. (Och bara här hörs ofta tjut för inte kan man som kvinna säga att barn är en kroppslig frâga, att bebissuget ofta är rent kroppsligt, att kroppen tar över, att man är ledd av sin egen kropp - för gör man det, dâ är det som att säga att man är svagare än männen, hemska tanke, ja och dâ säger man ju att man inte är likadan).

Det tâl att tänkas pâ, mycket. Vi är inte likadana och det är sâ lätt att hamna i fallgropar i feministens namn, i jämlikhetens namn. Att försöka vara det man inte är, kroppsligt.

Jag minns - vilket jag säkert redan skrivit om - när jag som gravid kom till Sverige, jämlikhetens land och speciellt i alla dessa barnfrâgor som ju i dessa dagar sâ livligt, livligt diskuteras - män som kvinnor, alla har vi saker att säga om pumpar, ledighet, och bla och bla och bla.

Redan pâ planet började det. Jag stod där, med magen i vädret - pâklädd dock, men rakt ut stod den, jag flög in i det sista... Och försökte fâ upp mitt inte alls lätta handbagage i hyllan. De svenska männen, och kvinnorna, satt ner och läste sina tidningar. Tillslut kom en liten fransyska trängandes och sa: Men herregud, nâgon mâste ju hjälpa dig med den där väskan!

Dessförinnan hade jag tagit tâget till flygplatsen, genom Frankrike, och blivit bemött som en gravid tung kvinna som behövde hjälp med bâde det ena och det andra.
Helt plötsligt var jag istället bemött som en människa, som vi väl fullkomligt struntar i vilket kroppsligt befinnande hon befinner sig. Jag ansâgs jämlik.

Jämlik: Var och en reder sig själv. Visa inte din svaghet för svaghet är mycket, mycket fult.

Lagret pâ tankar i och vinklar av frâgan är enormt, men det fâr bli mer en annan dag dâ mer tid finnes.

Back on the track

Gud vad trevligt det var med ett halvt dygn i Stockholm! Det borde man unna sig lite oftare (dvs vara kvar och ocksâ njuta, inte bara jobba).

Det gjorde jag. (Och hade dock pâbörjat just denna jobbdag med en mycket uppskattad bâttur under broarna).

Ett besök pâ omgjord butik, en halvtimme senare fylld av inspiration inför framtida leveranser.

Ett besök pâ Nationalmuseum - där jag tänkt se Skandinaviska interiörer, men insâg att den utställningen avslutades mitten av augusti... - men tog istället en tur bland det gamla vanliga... vilket inte är illa det heller.
(Fast jag saknar ju fortfarande exempelvis Strindberg - varför, varför, finns inte hans oljemâlningar utställda? idem Carl Larsson, idem...)

Fint att känna sig som hemma pâ museum. Fint att museum uppmärksammar liknande .

Maija Isola, tror jag redan nämnt det?, har en dotter som samlat en hel del av sin mammas mycket inspirerande skrifter i en bok man om man ser slarvigt pâ den kan tro är endast en bok om Marimekkos historia, men är ett otroligt vittnesmal av en kvinnlig artist, otroligt kreativ, stark och inspirerande. Lästips!

En annan som skrivit en hel del och inte bara mâlat var Caspar David Friedrich. Stod och bläddrade länge i katalogen som blivit en bok och fann bla följande, värt läsningen.

"Mâlaren skall inte endast mâla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstâ frân att mâla vad han ser framför sig".

"Jag mâste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt, jag mâste hänge mig ât det som omger mig, förena mig med mina moln och klippor, för att vara den jag är".

(Hm. För att âterknyta till upplevelserna under sommarens turer, apropâ att undra vad man gör pâ resande fot med ett litet barn, hur man gör, för att fortsätta vara allt det där man var, sâ hade man ju inte kunnat uttrycka sig bättre). 

*

Tack M. för fantastisk middag pâ fantastiskt trevliga Lydmars och för att du fick mig att upptäcka det.

Vad snygga alla är i Stockholm! slog det mig, där vi satt och delade en flaska vin över otroligt god mat. Väldigt stadssnygga, eller hur man nu skulle kunna uttrycka det hela.


                                                          *

Tidig morgon, tidigt flyg. Snart hemma. Pâ flygplatsen finns massor med intressanta saker.

En kvinnlig Don Juan - det är inte illa som "första egenskap" för en presidentskhustru! Pâ sâ vis fâr man väl säga att hon gör ett slag för kvinnosaksaken, hehehehe....

Detta i kontrast till alla artiklar som alla tidningar var fullsmockade med om man utifall man har rätt eller inte rätt att vilja ha alternativt inte vilja ha alternativt vara jätteglad att inte ha alternativt att vara jättglad över att ha etc etc etc etc etc etc etc. Barn. Kvinnor. Svensk kvinna. Bröstpumpar. Delad ickedelad jämlik ickejämlik föräldraledighet. Amning eller icke amning.

DOCK antar jag att det mâste vara sâ här hysteriskt ett tag till med kast frân en extremitet till en annan, innan alla kan känna sig fullt fria att njuta precis pâ egen hand, precis pâ eget sätt, över att ha VALET, över att kunna VÄLJA precis om man vill eller inte vill ha barn - för det är ju precis sâ det är: det är bara att ta för sig av valmöjligheterna och, i Sverige, har man ju dessutom möjligheten att vara hemma jäääättelänge om man sâ vill men inte om man inte vill. Vilket en dag kommer vara bara och endast fantastiskt.

En hymn till litteraturen - inlägg till "Skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor".

Jag har precis lästt DNs debattartikel "Skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor".
Det finns nâgot med denna text som skrämmer mig oerhört. Det blir sâ lätt fel, man gör sâ lätt amalgam och uppnâr därmed den totala motsatsen till vad man ville uppnâ, även om intentionen var ack sâ god.

Till att börja med är det en självklarhet att vâra skolflickor mâste fâ rätt till sina hjältinnor, sâ lângt allt väl. Lika självklart kan man inte heller annat än att hâlla med författarna om att det är skam om Virginia Wolf, Simone Beauvoir etc inte är mer lästa än de är.

Men redan här, tvâ invändningar. Ett: är det verkligen sâ? Tvâ: talar vi om att de ”ej är lästa” eller ”ej omnämnda” i skolan? Skillnaden är stor.

En fältstudie. Min egen skolvärld – Göteborg, âttio- och tidigt nittiotal - var tyvärr inte särskilt präglad av läsning av nâgra som helst klassiker, skrivna av vare sig män eller kvinnor. Vi kom heller inte i kontakt med de författare som artikelförfattarna nämner förrän under gymnasieâren. När vi tillslut gjorde det, sâ var det genom att läsa om dem, men vi läste dem inte.

Men att vi läste om dem, författarna av sâväl kvinnligt som manligt kön, det finns det inget tvivel om – omnämndes i litteraturhistoriens listor sâväl Selma Lagerlöf, som Virginia Wolf, som Simone de Beauvoir, vid sidan av August Strindberg, John Steinbeck och, visst, Jean-Paul Sartre. Här kan jag mao inte ge artikelförfattarna rätt vad gäller förebilder.
Att vi däremot inte läste ”Det andra könet”, att vi inte läste ”Ett eget rum”, men inte heller ”Gösta Berling”, det är lika anmärkningsvärt och beklagligt som att vi absolut inte närmade oss Homeros, Platons och andra författares - vilka som hastigast omnämns i ovan citerade debattartikel - storverk.
”Homeros skrev Illiaden och Odyssén” var svaret pâ svenskaprovets trettioelfte frâga, vilket ju kan vara bra att veta när man spelar sällskapsspel. Men mer än sâ blev det inte.

Ur detta föds en första frâga: Har man öht nâgot att säga om verk man inte läst? Kan man tycka att detta angâr inte mig, som kvinna, som man, som individ, om jag inte kommit dem närmre än till dess titlar?
Mao: är det inte här en del av problematiken ligger, i att vare sig unga pojkar eller flickor kommer dessa texter närmre?

För att âtergâ till artikeln kommer vi snart till meningar som ger mig kalla kârar över ryggen.

"Medan flickorna förnekas som historiskt kön före och efter Sapfo, blir pojkarna hjälpta på traven igenom samma sekler med Homeros, Sofokles, Platon, Vergilius och Bibeln".

Kalla kârar, för här börjar amalgamen.
Till att börja med: visst sjutton vore det väl mer än ât skogen att läsa ovan nämnda "herrar" – Platon, Sofokles, Virgiles – utifrân genusperspektiv? Att säga det är att mena att Shakespears verk inte kan beröra, inspirera, fâ en kvinna att tänka pâ samma sätt som en man. Det är givetvis uppât väggarna.

Jag lär mig vidare att läroplanen ”önskar att elever ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt” vilket bara kan anses som förträffligt.

Artikelförfattarna fortföljer dock utifrân detta att man vid sidan av Beauvoir och Wolff – Beauvoir och Sartre, höll jag pâ att skriva, vilket väl vore vettigare - ska ta fram verk, mer eller mindre bortglömda, som visar pâ kvinnliga förebilder.

De tar som exempel Gilgameseheposet, med Innana som huvudperson, och menar att ”denna världsberömda text om en dynamisk och oförutsägbar kvinna är svaret på läroplanens önskan”.
Why not, men vi är här ute pâ mycket hal, och skör, is.

Platon, en filosof, en författare, blir genom artikelförfattarna reducerad till en ”manlig förebild”.
Inanna, en litterär figur, blir ”kvinnlig förebild”.

Äpplen jämförs med päron och att tillskriva Platon, en filosof, attributet "manlig förebild" – ligger det inte väldigt nära att säga att en kvinna inte ar kapabel att ta till sig hans visioner pâ samma sätt som en man?
I en genusfri värld – den mest önskvärda – vore väl istället svaret pâ önskan att hjälpa ungdomar idag ”att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt” främst att anta utmaningen att fâ tjejer att se sig som ytterst berörda av en Ulysses äventyr och av Platons texter? Samt killar av ”Det andra könet” av Beauvoir, om man sâ vill. Men det uppnâs endast genom att bekanta sig med texterna.

Gör vi det, kan vi inse att en manlig författare kan skriva fantastiskt om kvinnliga hjältar men ocksâ om manliga hjältar som blir allmängiltiga hjältar och blivande förebilder; en kvinnig författare om manliga hjältar som blir allmängiltiga hjältar och blivande förebilder – häri spelar inte författarens kön men individen en roll. Och den vetskapen fâr man genom att läsa, endast genom att läsa.

(Apropâ bortglömda epos sâ har man här i Frankrike under vâren utgivit en pocketupplaga av Kalevala – vâra finska grannars nationalepos, i svenska skolan lika bortglömt som Gilgamesehe, ska vara sagt i parentes – pga dess litterära kvalitet).

Sist anser jag att om man vill finna förebilder i litteraturen sâ bör man pâbörja arbetet mycket tidigare – genom den litteratur som verkligen formar självkänslan och egenbilden, vars grunder läggs bra mycket tidigare än Ulysses ens kommer pâ tal. Pâ sâ vis hjälper vi förhoppningsvis framtidens pojkar och flickor att läsa Ulysses som individer, ta till sig den lärdom som där finns att finna och inte ens ställa sig frâgan om den är skriven av en kvinna eller en man, samt anser sig jämlikt berörda av den väg Ulysses behöver gâ för att hitta hem.

Och här är vi lyckligt lottade, för barn- och ungdomslitteraturen är ju full av tjejer! Självklart har nationalhelgonet Astrid skänkt oss flertalet flickor med skinn pâ näsan – Madicken och Pippi Lângstrump behöver väl inte ens nämnas? (den senare har det dock idag blivit poppis att klanka ned pâ, ofta av kvinnliga författare, vilket är mycket beklagansvärt). Men vi har även Alice. Hon i Underlandet. Men även bör man förmodligen ställa sig frâgan – läser man Alice i skolan eller läser man om Alice? (För egen del läste jag endast om henne och fick, jo det är sant, invänta Tim Burtons filmatisering av densamme för att inse till vilken grad litteraturen i henne hade en förträfflig tjej till förebild för bâde killar och tjejer, genom att vara inte en stark tjej, men en mycket stark individ).

Som ett nutida exempel för mycket mindre barn gör idag ”Dora, utforskerskan” världssuccé – en nyfiken och modig tjej vars äventyr min nitton mânaders dotter redan följer med spänning. Och jag hoppas verkligen att hon aldrig väljer bort Emil därför att det annars blir för mânga pojkar.

Dirty Diaries

Detta verkar intressant och gâr upp pâ vâr biograf imorgon!
Nâgon som har nâgot att tillägga till nedan? Bör man gâ och se?

DIRTY DIARIES

av Mia Engberg, Elin Magnusson, Wolfe Madam, Sara Kaaman, Ester Martin Bergsmark
Sverige - 2009 - 1h38 - version originale sous-titrée
Interdit aux moins de 18 ans


Obs! Varning! Katastrofal översättning av undertecknad pga tidsbrist:

"Genom hela konsthistorien har kvinnogestalten tagits fram av män för att passa män. attrahera den manliga blicken. Den kvinnliga sexualiteten har gestaltats kring figurer som begränsats av det patriarkala systemet: horan, kvinnan, modern, musan. Idag när vi själva kan ta fram vâra sexuella fantasier konfronteras vi med mânga frâgor. Finns det verkligen en alternativ, kvinnlig blick och, om ja, vad kan vi lära av den? Hur kan vi befria vâra egna sexuella fantasier frân reklambilder som varje dag registreras i vârt undermedvetna? Det verkar bâde självklart och nödvändigt att uppfinna en ny genre och därmed se världen genom nya ögon. Sâ: hur tänka om vad gäller pornografin? Det finns inget enkelt svar pâ denna frâga. Dirty Diaries ger oss 12 kortfilmer genom vilka vi motiveras att fundera kring pornografifrâgan och vâr egna, personliga blick".

Det är precis sânt här som gör mig ointresserad

Nog för att Viktoria och allt rabalder om stundande bröllop tröttar ut mer än en - förmodligen, antar jag, även henne själv - och antar ocksâ att hon inte har värst mycket att säga till om om exempelvis sânt här, eller poesitävlingar och ditten och datten. Det enda man hört henne tycka till om, vad jag förstâtt, är att hon skulle vilja att hennes pappa för henne till altaret.

Det ger inte bara kyrkdebatter, men ocksâ sânt här pâ bästa politik chefsredaktörsbloggar.
Helle Klein: Trist besked frân kungen.

Klick, tänkte jag. Säg inte att han avsäger sig önskemâlet pâ grund av dito rabalder? 
Oh nej, oh nej. Och det är precis sânt här som gör mig - i majoriteten av fallen - totalt ointresserad av vâr tids "feministdebatter". Be sin pappa föra en till altaret - "och varför inte mamman", och det andra med det fjärde.

Feminist, för mig, är, bla, att välja och vraka, lika fritt som vilken man som helst. Klart kungen ska föra Vickan till altaret! Klart man inte ska se annat där i än en önskan frân en ung tjej?

Note to self: 3 inlägg om ett kungabröllop som är mig totalt fjärran, sâväl känslomässigt som geografiskt. Det ni!

Jordgubbar: en genusfrâga!

DUNS är ett av de barnmärken vi har att erbjuda i vâr fina butik. Nedan mönster, gröngul botten, rosa och röda jordgubbar och annat smâtt och gott, finns sedan nâgra veckor bâde i klänning upp till ca 5 âr, samt body i smâ storlekar, typ nyfödd till 6 mânader. Idag när jag gick och hämtade maken för lunch kom det in en dam som frâgade "om man kunde klä en liten kille i en sân body eller om det bara är för tjejer?". Klart man kan, sa jag, klart man kan, sa maken. Kan man? Upprepade damen, själv skulle hon om det var hon. "För inte är väl jordgubbar exlusivt vikt ât tjejer, va va va?". Vi kom alla fram till att allt slutligen beror pâ mamman och hennes smak (haha, genus, kanske finns fler pappor som klär sina bebisar norröver, här fâ...). Vi kom ocksâ fram till att man dock ocksâ mâste koncentrera sig pâ vad man tycker är roligt och fint att ge bort, annars förlorar ju gâvan om inte halva sitt värde sâ halva sin mening.

Damen gick glatt iväg med sitt paket. "Han kommer bli jättefin i sommar!"

Vad tycker ni? Jordgubbar bara för girls?

Kroppar provocerar

Vet inte vad ni tycker, men det här projektet fâr mig att minnas Linda Skugges modiga och oretuscherade bilder för nâgra âr sen - och jävlar vad mycket skit hon fick. Och av sâ mânga medkvinnor, ja till och med främst. Där hon stod upp ensam och skrek.

Hoppas Julia nu nâgra âr senare kommer igenom bättre tillsammans med massa medsystrar. Modigt. Viktigt. Heja!

apropâ vâr och kläder.

Här satt jag som bäst och läste Therese Bohmans mycket inspirerande inlägg (och kan ju bara hâlla med: Bardot var störtjusig och kanske allra tjusigast i ballerinaskor, tights och t-shirt? Ja övriga kvinnor man vill se ut som när det blir vâr är ju inte dâliga, de heller. Bellucci dock som Bardot särskilt i dâtid även hon, in mina ögon).

Under tiden, ett fâtal meter bort.
Tystnad râdde nâgra ögonblick, följda av (ett av dessa dagars hundratals) "et ça... et ça... ça...çaaaaa".
"Och det... och det, och det..."

Ivriga flickor formligen sliter upp Vertbaudets vârkatalog. Och i bitar.

"Flickor jag vill se ut som när det blir vâr".
Et ça... çaaaaa... çaa".

(S:ns lätta läspningstendens fâr ni helt enkelt föreställa er).

"Det är svârare för en man att ta sängvägen"

Säger Ola Rapace efter "avslöjanden om sextrakasserier inom teatern", följt av att "den feministiska kampen mâste erkänna sina privilegier" och jag mâste säga att jag tycker det är uppfriskande.

Lika uppfriskande som jag tycker Lena Endres offentliga brev var för nâgon vecka sedan, mycket pang pâ och stolthet inför konsten, kvinnorollen, feminismen och sitt yrke - och dess i andras ögon balansgângar mellan moral, antifeminism och det ena med det tredje. Hon växte i mina ögon, och det metervis.

Resten kan vi väl utantill?

Att vâga vara stolt över sin kropp, faktum att vara kvinna etc tar sân tid. Sâ länge jag inte var det var jag en av dem som rös inför alla dessa "ojämställdhetsbevis". Idag anser jag att jag hade helt fel och att det snarare var jag som inte ansâg mig jämställd och därför kände mig hotad av saker som inte ens var vända mot mig - som faktum att män och kvinnor inte är precis likadana. Som ung "feminist" hade jag nog dock helst av allt velat vara man och pâ sâ vis slippa behöva erkänna just att vi inte var precis likadana. Men det är ju inte lika med jämställdhet, att sudda ut skillnaderna alltsâ.

Folk är galna!

Birgitta Ohlsson är höggravid och fâr en ministerpost.
Istället för att säga:
1. Shit vad bra!
2. Vilken förebild för andra kvinnor att visa att livet inte är slut för att man fâr barn!
3. Tänk att ett statligt organ därmed visar vägen för andra arbetsgivare att vâga ta steget att inte bara anställa en smâbarnsmamma, men tom en blivande sâdan, det är ju fantastiskt!
4. Sverige - jämställt och modernt.

Säger man:
1. Det är sorgligt!
2. Det skulle varit lika sorgligt om det var en man som gjorde det!
3. Vi fâr väl hoppas att hennes barn inte behöver lida alltför mycket över hennes beslut - om hon âtminstone kunde haft en halvtidspost.
4. Sverige är stolt över att vara jämställt pâ ytan, men den som skrapar finner.

Fy fan! Folk är galna! När är det dags att skippa jämställdshetsskiten och bli fria individer som tillâter sig själva och varandra att leva sina liv och bli jämställda som sâdana?

Uppdatering:
Och Belinda, Belinda! "(...)menar att politiker inte är något 9 till 5-jobb och att vi måste acceptera att de löser sina vardagsliv på ett annat sätt. Många offrar tid med sina barn eller sin partner.
– Och det är lika sorgligt med män som gör det, säger Belinda Olsson och fortsätter:
– Men på det privata planet kan jag få ont i magen av att tänka på hur kvinnor och män i politiken och näringslivet lever, kvinnor som ploppar ut ungar och rusar till jobbet. Men det är svårt att moraliskt sätta sig till doms över någon som Birgitta Ohlsson".

Blir sâ trött pâ folk som säger att det är sorgligt, för man fâr inte döma, men visst fan är det sorgligt, typ.
Förhoppningsvis är det Aftonbladet som slarvar när de âterger.

Fransk genusstatistik, forts.

Ja, hm.

Kan väl aldrig tro att skandinaviska barn med blandade klasser leker mer markant könsrelaterade lekar än andra.
Däremot ställer jag mig frâgan om hur jag själv skulle definiera kvinna respektive man om jag fick frâgan. Manlighet och kvinnlighet, är det verkligen sâ fel?

Och, jag själv, som kvinna, jag tycker alltmer om mig själv (!) ju mer jag vâgar, ja faktiskt vâgar, bejaka just min kvinnlighet. Kjolar, kvinnlighet, läppstift och klackar, kom bara kom.

Vilket offer jag mâste vara!