Inte särskilt svensk längre? - bloggkärlek

Ibland händer det att jag plötsligt inser hur längesedan det är jag inte bor i Sverige, och hur det medfört att jag inte är helt svensk längre - i betydelsen, inte tänker svenskt längre, inte är ett med samtliga seder och bruk etc.
Mao - endel, ja många, åsikter kräver ett särskilt kulturklimat och det svenska, det har jag helt enkelt inte runt mig sedan väldigt, väldigt länge.

Just nu har det på flera av de bloggar jag följer med mest intresse diskuterats kring inlägg runt frågan småkillar och klänning.
Jag försöker förstå, men hur jag än försöker sâ inser att jag inte tänker samma, inte pâ samma sätt. Men främst att jag helt enkelt inte riktigt tänker runt detta öht, att jag faktiskt inte alls känner mig berörd av frågan.
I klimatet jag har runt mig existerar inte dilemmat. Ingen jag vet funderar på killar och klänningar. Inte en enda skulle på något vis få för sig att sätta på en lillkille klänning. Liksom inte heller en enda på något vis skulle bli upprörd, förnärmad, irriterad, glad, över att se en lillkille i klänning, inte heller över att, om andra barn, som såg killen i klänning, skulle reagera på att han hade klänning - alla, vuxna som barn, skulle nog se likadant på det - gränsen mellan reaktionerna skulle ligga någonstans mellan, säg, tycka att det vore konstigt, lustigt, annorlunda, överraskande, totalknas. Men i det stora hela skulle de nog som sagt inte få tillfälle för det för få skulle få för sig att sätta liknande plagg på lillkillen - såvida det inte rör sig om innersta innetrendkretsarna där det, eventuellt, skulle kunna ses som högsta höjd av trendighet. Men då är vi ju inne på något helt annat.

Jag förstår alltså helt enkelt ärligen inte grejen, vare sig de som är för eller de som är emot - jag känner mig extremt och bokstavligen sett/upplevt helt utanför. Och att jag knappt har rätt att öppna munnen, pâ det sätt att detta är deras debatt, nâgot jag ändâ inte förstâr. På samma sätt som en utlänning ser med förvirrade ögon på en annan utlännings seder och bruk, typ. Det är en mycket konstig känsla.

Så, kära bloggmedsystrar. AMO. UnderbaraClara. Teres. Therese. Missförstå mig rätt, jag ser verkligen inte ned på den som eventuellt vill klä sin lillkille i klänning, jag har heller ingenting alls emot det, och främst var och en gör självklart vad han ell. hon vill precis som det mesta annat.

Och jag kan bara konstatera att, som inlägget inleddes, jag helt enkelt inte är helt svensk längre.

Uppdatering:
Nâgot annat jag tänkte pâ. Jag är inte svensk längre, skrev jag, men svensk in i märgen är jag pâ det sätt att jag tillhör en av de första generationerna svenska kvinnor som förmodligen in till döddagen inte kommer kunna lâta bli att säga när hon ser dottern/andras dotter leka med dockor (och oftast, skall erkännas, med inte sâ lite stolthet i rösten): "Ja, själv lekte jag ju Aldrig med dockor". Nâgot jag inte heller upplever att de kvinnor i det klimat jag idag har runt mig har samma behov av att säga. Vilket inte heller är helt länkat till ovan, men nâgonstans förmodligen är lât oss säga lângväga kusinbesläktat?